”Tänk om jag aldrig hittar någon att leva med”

Skrivet av Liria Ortiz 04:00, 2 juli 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag är en tjej på snart 34 år som för knappt ett år sedan gick igenom en skilsmässa. Vi hade varit tillsammans i 14 år, sedan jag var 19 år. Strax efter vi träffades gick min mamma bort på ett traumatiskt sätt och min före detta man blev en stöttepelare i livet för mig.

Jag ifrågasatte aldrig förhållandet på djupet även om jag i efterhand såg att min före detta man inte alltid varit så snäll mot mig. I perioder försökte han trycka ned mig genom att tycka att jag inte riktigt dög, att jag var för osportig, tjock, köpte fel kläder och så vidare.

Jag försökte säga ifrån men kommentarerna födde ändå ett frö av osäkerhet i mig. Jag studerade på högskolan väldigt länge då jag kände mig vilsen i livet. När jag började jobba som jurist fick jag ett bättre självförtroende och mådde bättre. Då betedde han sig värre än någonsin mot mig. Vi hade gift oss och köpt hus och han krävde att vi skulle jobba med det varje helg.

Till slut mötte jag en man på mitt jobb som visade starkt intresse. Han var 15 år äldre än jag. Jag blev mycket förälskad och insåg att jag aldrig känt sådana känslor för min man eller för någon annan. Sexlivet med min man var i stort sett obefintligt, vilket berodde på min olust. Jag hade sett det som ett stort problem som berodde på mig, och jag hade skuldkänslor. Nu väcktes en ny känsla hos mig och jag kände starkt för den nya mannen på alla de sätt. Vi hade en hemlig kärleksrelation i några månader.

I slutändan valde den nye mannen att stanna hos sin familj och sina barn. Jag var förkrossad. Jag berättade om relationen för min man som i panik försökte lappa ihop vårt äktenskap. Jag kämpade emot för jag insåg att mina känslor sade nej. Vi tog steget till skilsmässa efter ett halvår av diskussioner, det fanns ingen återvändo.

Efter uppbrottet har jag fått en topptjänst som chef och mitt yrkesliv är strålande. Jag har också många nya vänner vid min sida. Trots detta känner jag mig allt mer trött och oengagerad. Jag äter antidepressiv medicin. Jag har dejtat några killar men de verkar inte vara särskilt intresserade av mig.

Jag tänker ofta på att jag kanske kommer att ha svårt att hitta någon att leva med. Många gamla kompisar har fått flera barn och jag längtar också efter familj. Men jag ser mörkt på framtiden eftersom jag börjar bli för gammal för att skaffa barn. Jag har gjort allt enligt skolboken, men känner mig lite lurad på konfekten.

Tänk om jag gjort fel? Tänk om jag missar hela familjebiten nu? Kanske borde jag välja tryggheten före känslor? Jag bryr mig inte så mycket om ett fint jobb om jag inte har någon att komma hem till på kvällen. Någon jag kan ge kärlek och ägna tid åt.

Problemet är väl att jag även är kräsen, det kan inte vara vilken man som helst! Någon jag känner starkt för och som behandlar mig väl, någon som har liknande värderingar. Jag känner starkt för barn och undrar om jag ska behöva skaffa ett på egen hand. Jag är rädd för att vara ensam och oroar mig för framtiden. Hur ska jag tänka för att känna en tro och tillförsikt inför en framtid som borde vara ganska ljus för mig? Jag har svårt att hitta motivationen på egen hand.
Elin

Svar: Hej Elin! Trots dina framgångar i arbetslivet känner du dig trött och oengagerad. Skälen verkar vara att kärleksrelationen har tagit slut, kanske finns också en obearbetad sorg över din mors bortgång. Du känner dig lurad på konfekten, det vill säga barn och familj och du undrar hur du ska kunna motivera dig själv till att känna tro och tillförsikt inför framtiden.

Det låter för mig som om du redan vet vad du vill men inte hur du skulle komma dit. Dina negativa känslor står i vägen för att göra det du vill göra. Ett sätt att kunna motivera dig själv kan vara att mer i detalj ta reda på vad det är som hindrar dig att komma närmare det du vill samtidigt som du börjar arbeta för att ta små steg i rätt riktning trots dina negativa känslor.

Vänta inte med att börja din förändring tills du känner tro och tillförsikt inför framtiden. Varför det? För att dina negativa känslor blir mindre besvärliga när du börjar göra något som står i linje med det du vill uppnå, detta fungerar i sin tur som en stark motivationsfaktor

Vad kan du göra rent konkret? Jag föreslår att du skriver ner dina olika ”problemområden” och tänker på vad du vill förändra och vilka små eller stora steg du behöver ta inom varje område. Jag ska försöka hjälpa dig genom att nämna några av de områden jag själv uppmärksammat, när jag läste din fråga, och ge dig förslag på lösningar som en start. Det viktigaste är att du sedan fortsätter att hitta dina egna och personliga sätt att gå vidare.

När det handlar om din självkänsla finns det hjälp att få både via olika seriösa självhjälpsprogram på nätet eller genom att kontakta en psykoterapeut. Du kanske vill bearbeta sorgen över din mors bortgång och hur det har påverkat ditt liv? Du tar antidepressiv medicin. Kombinationsbehandling förstärker varandra: mediciner hjälper dig att återfå krafterna, psykoterapi att lära dig färdigheter för att både förebygga och hantera återfall i depressionen. Skriv ner: Vad känner du skulle vara till mest hjälp för dig just nu? Vilket kan vara första steget att ta inom det här området?

När det handlar om barn och familjeliv är vi i dag inte beroende av att leva i ett förhållande för att få barn. Du har börjat fundera på att skaffa ett barn på egen hand och detta kan vara ett bra alternativt för dig. Vilket kan vara första steget att ta inom det här området?

På det här sättet kan du fortsätta inom alla områden du upplever som problematiska. Du kan rangordna dem och göra en prioriteringslista över vilka områden du ska uppmärksamma först. Skaffa dig på detta sätt en överblick över de olika områden i ditt liv som du vill förändra och hitta de ofta korta steg som du behöver ta för att börja ett förändringsarbete. Kom ihåg: även en tusenmilafärd börjar med ett första kort steg. Det är viktigt också att du uppmärksamma varje litet steg du tar i riktning mot ditt mål. När man är i rörelse mot sina mål blir det uppmuntrande, ger ytterligare rörelseenergi och man blir lugnare.

Använd dig gärna av samma målmedvetna och systematiska sätt att agera som du troligen använt dig av för att nå din nuvarande position i arbetslivet.

Några adresser till självhjälpsprogram på nätet är www.internetpsykiatri.se och www.livanda.se
Legitimerade psykoterapeuter kan du finna på bland annat www.kbt.nu och www.kognitiva.org

Lycka till och varma hälsningar,
Liria Ortiz, leg psykolog och leg. psykoterapeut

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Adoptera är inte alls så lätt som det varit uförtiden pga färre antal adopterbara barn än efterfrågan, särskilt inte om man är singel då få länder vill adoptera bort barn till singlar. Dessutom har man i Sverige bestämt att man måste vara max 42 år för att få adoptera trots att det krävs många år i kö. Så räkna inte med att kunna adoptera om du kommer på det vid 40!

Det bästa rådet jag någonsin fått i livet är från en f.d arbetskamrat som då jag var 23 år och hon dubbelt så gammal sa till mig att INTE VÄNTA på ”den rätte” för att skaffa barn. Hon själv hade varit alltför selektiv då det gällde fadersämne och när hon väl hittat den perfekte blivit över 40 och infertil. Jag lydde detta råd och det är det bästa jag gjort! Livet med barnafadern blev tyvärr inte så bra som jag hoppats trots alla försök och vi gick skilda vägar när barnen ännu var i förskoleåldern. Jag är nu världens lyckligaste med två underbara barn och en ny man med vilken jag är och förblir SÄRBO! Att leva med en man är inte alls alltid något att sträva efter, däremot är det ledsamt att inte ha fått chansen att bli mamma! Adoptera är ju också jättebra! LYCKA TILL!

Fast barnmorska: sanningen är väl den att för många är det inget problem att skaffa barn vid 40 medan det för andra är det och man vet ju inte vilken kategori man tillhör. En del skulle ju t o m haft problem att få barn om de varit 20, en viss del av befolkningen har ju problem med fertiliteten och börjar man då försöka vid 40 har man mycket liten tid att söka hjälp för det och får t ex inte gratis hjälp via Landstinget (där är åldersgränsen ofta 37-38 år för kvinnor) utan får bekosta det själv. Skulle råda de som är ”äldre” och vill ha barn men av olika anledningar inte är redo att skaffa dem än att testa sina hormonvärden. Då får man iaf en liten vink om hur det står till och hur bråttom det är. Många kliniker testar en dock inte om man är singel, Mammamia är en av dem som gör det. För övigt går det heller inte att frysa ner ägg som det ofta felaktigt står om i tidningarna, det är befruktade ägg, dvs embryon man kan frysa ner.

Re: Barnmorska
Åh, tack tack tack för din kommentar! Jag är 35 och har inte hittat den man jag vill skaffa barn med än (jo, har trott det ett par gånger men det var fel visade det sig). Stressen över att kanske inte hinna få barn är en allt större del av livet när man är singel i den här åldern, och blir inte bättre av all propaganda i media om att det i princip är kört om man är över 35, och alla frågor från folk runtomkring en om man inte vet att det är så (och då är jag ändå singel, undrar hur det är om man är i ett förhållande i min ålder och barnlös!). Ibland är det så stressande att jag blir deppig och tappar lusten till det mesta, inte ökar det chansen att träffa nån direkt… så tack för att du lättade lite på stressbördan! Är annars en aktiv och glad person med bra självkänsla, och saknar inte uppmärksamhet från män, bara inga som känns rätt… så brevskrivarens problem känns mycket välbekanta…

Sen är det absolut inte fel att skaffa barn fast man är ensamstående. Här där jag bor i Centralamerika är det otroligt vanligt med ensamstående mödrar såväl högutbildade som fattiga. Att vänta på den rätte och sen kanske aldrig få barn är en sorg svår att komma över. Jag fick mina barn under äktenskapet men är nu singel och trivs bra med det. Mina barn är det jag är mest stolt över i livet.

Tillägg till min kommentar nedan: En annan viktig sak är att se till att ha lite kul mellan varven medan du jobbar med dig själv. Ägna dig åt saker som du är bra på och som gör dig glad och personer du trivs med. Det är också sådant som stärker självkänslan.

Jag rekommenderar att du går i psykodynamisk psykoterapi eller något liknande där du bearbetar dina nuvarande problem men också får känna igen vad de beror på. Du behöver få upp din självkänsla då kommer mycket att lösa sig för dig i livet. Lycka till!

Oj, vad kategoriskt Ulrika skriver nedan om otrohet. Jag hoppas att du som skrivit frågan inte lyssnar för mycket på det.

Det verkar helt naturligt att du känner en hopplöshet inför att träffa någon när det ändå är så nyligen som du skilde dig. Och naturligtvis märks det att du mår dåligt – det är nog anledningen till att killarna ”inte verkar så intresserade”. Du måste som alla skriver ta tag i dina problem och få bättre självkänsla, dina chanser att träffa någon ökar förstås dramatiskt när du själv mår bra och utstrålar det. Fyll ditt liv med något nytt intresse, träning och som ger må-bra-känsla och gå kanske med i någon kul förening. Hetsen i sammhället som säger att man är ”körd” på barnfronten efter 35 skulle jag önska att fler tog med en nypa salt. Det går att bli med barn även senare, det kan ta lite längre tid bara!! Nu blev det såhär för dig, och det går också att adoptera ifall det inte funkar. Du måste inte känna press att skaffa barn ensam bara för att du är 34! Det är MEDELåldern på förstföderskor i Uppsala!

Det verkar helt naturligt att du känner en hopplöshet inför att träffa någon när det ändå är så nyligen som du skilde dig. Och naturligtvis märks det att du mår dåligt – det är nog anledningen till att killarna ”inte verkar så intresserade”. Du måste som alla skriver ta tag i dina problem och få bättre självkänsla, dina chanser att träffa någon ökar förstås dramatiskt när du själv mår bra och utstrålar det. Fyll ditt liv med något nytt intresse, träning och som ger må-bra-känsla och gå kanske med i någon kul förening. Hetsen i sammhället som säger att man är ”körd” på barnfronten efter 35 skulle jag önska att fler tog med en nypa salt. Det går att bli med barn även senare, det kan ta lite längre tid bara!! Nu blev det såhär för dig, och det går också att adoptera ifall det inte funkar. Du måste inte känna press att skaffa barn ensam bara för att du är 34! Det är MEDELåldern på förstföderskor i Uppsala!

  1 2 3 ... 5
Senare inlägg Tidigare inlägg