Är min granne dement?

Fråga: För tjugo år sedan, när jag var i 20-årsåldern, fick jag en väldigt fin lägenhet i ett hus i en av Stockholms närförorter. När jag hade flyttat in fick jag reda på att ett par, som då var i 60-årsåldern och sedan länge bott i huset, hade velat ha min lägenhet till sin dotter. De blev mycket arga över att värden gav lägenheten till mig i stället och har aldrig kunnat tåla mig på grund av detta.

Åren har gått. Jag bor fortfarande här och älskar min fina lägenhet. Jag är medelålders nu, de är 80 år. Under de här tjugo åren har jag försökt att undvika dem så gott det går. Har de tagit hissen, har jag tagit trapporna och så vidare. Stöter vi ihop brukar hon smacka och sucka högt och ibland säger hon halvhögt till sin man: ”där kommer den där!” .

För ett par år sedan började hon bete sig konstigt. Hon pratar och skrattar högt för sig själv när hon kommer ensam på gatan. Sedan en kort tid tillbaka har hon börjat angripa mig på ett väldigt aggressivt sätt om vi har oturen att stöta ihop. Nu skriker hon ”där kommer den där” så det hörs över hela gatan och har även börjat använda glåpord och kränkande tillmälen.

Jag känner mig väldigt kränkt och förtvivlad över situationen, tycker att jag blir utskämd i hela huset. Har du något råd om hur man ska tackla en person som beter sig så här? Är det någon demenssjukdom hon har – det verkar som om hon numera säger allt, eller snarare skriker högt, vad hon tänker.

Angel S

Svar: På frågan om det är någon demenssjukdom som din granne har, blir svaret ”jag vet inte”. Symtombilden vid demens är mycket individuell och varierande; från glömska till aggressivitet och hallucinationer, varför jag behöver mycket mer information för att kunna besvara din fråga.

Men vad jag kan säga är att kvinnan lider av en allvarlig psykisk störning, där uppfattningar och värderingar av verkligheten är förändrade. Hon uppvisar klara psykotiska symtom, som man kan se vid konfusion (förvirring) eller ”hjärnsvikt”, vilket förekommer vid schizofreni men också vid många andra tillstånd, inte minst hos äldre. Det är vanligt vid kroppslig sjukdom, felmedicinering, demens, för lågt blodsocker med mera.

Mitt råd är: Försök att visa överseende i denna svåra situation och att inte känna dig kränkt. Visa din styrka genom vänlighet och empati i stället, så att inte också ditt sinne förbittras och förmörkas av ett sjukt beteende.

Lycka till.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

”Jag vill känna mig förälskad igen”

Fråga: Min man och jag har varit tillsammans i tio år. Vi har en ettåring och en fyraåring. Vårt förhållande har tagit stryk av barnen, men samtidigt fördjupats eftersom vi inte har gett upp, utan arbetat vidare tillsammans. Vi gick i parterapi när det var riktigt illa.

Nu är det egentligen ganska bra. Vi bråkar inte längre så mycket och vi lämnar varandra ifred och låter den andre vara som den är. Men vi gör inte något tillsammans längre. Antingen passar jag barnen eller så gör han det, eller så gör vi det båda. Det händer max en gång i månaden att vi gör något tillsammans utan barn.

Men jag känner faktiskt inte att jag saknar det heller. Jag känner snarare att vi växer ifrån varandra. Eller jag växer, han står still. Jag har en känsla av att jag är tillsammans med nästan exakt samma man som för sju år sedan. Och det är tråkigt. Det händer inget med honom mer, men det kan jag ju inte begära av honom heller ? om han är nöjd så får han väl stå still på samma fläck om han vill.

Jag hade faktiskt förlikat mig med tanken på att det är så här det är att vara småbarnsförälder, romantiken får stå lite längre ner på listan ett tag. Och jag har tänkt att om barnen bara blir lite större så kan vi ordna mer frirum till oss och då kan vi säkert få igång romantiken igen. Det är knappt jag har saknat romantiken heller, eftersom jag har så mycket att göra att jag nästan är utbränd med två barn och två deltidsjobb.

Men så förra veckan träffade jag en man i ett annat sammanhang, utan barn. Och helt plötsligt märkte jag att den mannen tycker att jag är attraktiv och intressant som människa och jag blev helt tagen för jag tyckte ju samma sak om honom. Snabbt som ögat smet jag min väg och tänkte att detta bara inte får hända, jag håller ju på att förälska mig i karln. Men det är ju komplett omöjligt. Jag är fast i ett förhållande med två små barn och då får jag väl förtränga mina känslor. Eller?

Jag kan inte längre tänka klart. Jag är 36 år gammal och egentligen, som jag ser det, i mitten i livet. Ska jag aldrig mer få förälska mig eller vad är det frågan om? Kan man ha ett livslångt romantiskt förhållande? Ja, inte hela tiden kanske, men kommer det tillbaka? Och om det inte kommer? Hur ska jag veta om jag någonsin kan få känna hjärtat bulta i mitt bröst igen? Jag vill inte tillbringa mitt liv som en levande död bara för att jag har barn! Hur gör man?

Jag har inte inlett något förhållande med den andre mannen. Men det som är viktigt för mig just nu är att det är den andra gången inom ett halvår som jag märker att mina hav längtar efter att få storma igen! Att jag har riktig lust att bara ge mig hän i en vansinnig förälskelse igen, precis som tidigare i livet. Jag vet inte om jag kan leva mitt liv med min man, en man som jag inte ens valt särskilt medvetet utan jag har en känsla av att ”det bara blev” vi till sist. Han var den som räddade mig från att gå under på den tiden, och jag var kär i honom länge även om jag aldrig hade en riktigt supernervös förälskelse i honom. Jag kommer ihåg att det var skitjobbigt att vara singel, men ändå. Är det här allt?

Jag har funderat på att tala om min längtan med min man, men jag är rädd att såra honom jättedjupt och jag är inte förmögen att sätta mig in i hans situation just nu. Jag är rädd för vad ett sådant samtal skulle utlösa hos honom. Jag vet inte heller vad ett sådant samtal skulle tjäna till när jag inte ens själv vet vad jag vill. Min dröm är nog att bli lycklig med min man igen eftersom jag inte vill utsätta mina barn för en separation. Men vad är det för en drivkraft?
Anonym

Svar: Hej. Risken med det upplägg du beskriver, det vill säga att man lägger parrelationen och alla romantiska ambitioner på is under det som brukar kallas ”småbarnsåren” (hur länge pågår dessa?), är just det att när man har så litet utbyte med varandra blir relationen väldigt sårbar. Det behövs inte mycket för att man ska dras iväg i en annan riktning om samvaron med partnern inskränker sig till hushållsarbete och barnpassning. Det är väl just detta du beskriver när du säger att du inte vill tillbringa ditt liv som levande död bara för att du har barn, utan att dina hav längtar efter att få storma igen.

Jag tror inte att man kan koppla bort relationen i flera år och sedan tro att den finns kvar när man behagar återuppta den. När man väl släppt taget om sin relation och låter tiden gå utan att vinnlägga sig om att återknyta till varandra, är det mycket svårt att bara koppla på varandra igen någonstans bortom alla dessa år. Det är många par som gör på det sättet och det är väl just därför det är så vanligt med skilsmässor i relativ snar anslutning till att man skaffar barn.

Ingången till er relation verkar dessutom vara lite specifik i och med att du inte valt din man särskilt medvetet utan att det bara blev så utifrån att han på något sätt räddade dig från att gå under. Jag skulle tro att era roller gentemot varandra förändrats sedan dess.

Du står antagligen mer på egna ben och hans roll som din räddare är således överspelad. Ni är i och med det mer jämbördiga i dag än då ni träffades och behöver därför omdefiniera er relation om den ska överleva. Detta och den undertryckta längtan du känner och huruvida det är möjligt att förverkliga den i någon form inom er relation är saker ni behöver prata om. Att tänka sig att du ska erfara en himlastormande förälskelse i relation till en man som du levt med i tio år och har två barn med kanske inte är helt realistsikt, men det låter som att det finns väldigt mycket ni kan göra för att förbättra och intensifiera er relation i dagsläget. Sedan är det ju ytterst ditt val, om du väljer att prova att närma dig din man, eller om du hellre låter dig svepas iväg av nya oprövade relationer.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Min 19-åriga dotter har vänt på dygnet”

Fråga: Min dotter är 19 år och tog studenten i våras. Hon är en stillsam, duktig tjej med bra betyg som vill bli fotograf. Men det senaste året har hon dock förändrats så mycket att jag oroar mig. Hon har helt vänt på dygnet och spelar dataspel långt in på nätterna med sin pojkvän (de har varit tillsammans i två år och går i samma klass på tekniskt gymnasium). Hon äter helt fel saker på fel tid på dygnet och har snabbt gått upp åtta tio kilo på ett år, vilket syns på hennes kropp som konstiga streck under huden. Vi har varit hos gynekologen för jag befarade att det hade med p-pillren att göra, men så var inte fallet.

Dottern och pojkvännen har isolerat sig på ett sätt som jag inte tror att hon vare sig tycker om eller mår bra av. Jag har pratat med dem båda – var och en och tillsammans. Även hans föräldrar har engagerat sig, men hans pappa har blivit arg – vilket ju inte har hjälpt dem speciellt mycket. Så nu har de flyttat hem till vår familj båda två, tidigare bodde de hos hans föräldrar. De har aldrig sökt sommarjobb och verkar helt enkelt vara rädda för vuxenvärlden med dess ansvar. Problemet är att jag inte kan känna igen mig – själv längtade jag efter att få visa att jag klarade mig själv!

Vad jag ska göra? Jag försöker nå henne genom att prata med henne, eller med dem båda två – för jag vill inte så split mellan dem. Jag vill att de ska vara ett stöd för varandra, men på ”rätt” sätt. Och det gör så ont att se en så begåvad flicka tappa greppet om verkligheten och göra mot sig själv det hon gör nu.

Jag försöker ha tålamod. De har planer på olika studier till hösten men verkar inte alls förstå att man faktiskt måste försörja sig också – och just nu under en lågkonjunktur utan dess like är det ju inte det lättaste att hitta jobb.

Kan detta vara en depression? Kan hon ha hamnat i bulimi? Vart kan jag vända mig för att i så fall få hjälp?

Finns det föräldrakurser, liknande dem du håller, i Stockholm?

Annika

Svar: Hej! Det du beskriver kan mycket väl vara en vanlig reaktion bland unga vuxna: En rädsla för vuxenlivet som gör att man drar sig tillbaka och försöker slippa alla tankar på framtiden. När hon varit så skötsam så länge finns det kanske en stor glädje i att vara slarvig, vända på dygnet, äta fel och på fel tider – ett lite avigt men ändå ett sätt att visa sin självständighet på. Att dottern och pojkvännen inte sökt extrajobb delar de med många, många ungdomar – tyvärr är mångas bild att det inte är meningsfullt att försöka söka jobb i dessa tider.

Du beskriver också annat som inte är så oroande: Hon har skött sin skola och har bra betyg. Hon har en kille som hon trivs med och de kan båda prata med dig om dina funderingar utan att det går på tok. De väljer att flytta till er för att slippa skäll. Allt detta låter som rätt rimligt utifrån deras ålder.

Men annat kan göra mig mer orolig: Vet du varför hon och pojkvännen isolerar sig? De har precis haft en period i livet då många ungdomar är oerhört sociala, tiden före studentexamen. De kan ha haft både goda och dåliga skäl att sitta hemma då. Finns det en risk att hon är kontrollerad av honom, att han styr henne för att hindra henne att träffa andra – något som inte är ovanligt i unga par?

Hennes viktuppgång är också stor – vad har hon själv för tankar om den?

Du undrar vad du ska göra. Jag tycker att du verkar göra verkligt bra saker – du försöker prata med både henne och killen, du försöker ha tålamod. Jag tror att du ska fortsätta med det – visa henne att du är lite bekymrad, men att du tror att hon kommer att reda ut situationen.

När du pratar med henne och pojkvännen, är det mest du som pratar då? Det kan vara skäl att försöka få dem att säga mer – och du behöver ibland prata med din flicka på egen hand. Fråga henne hur hon tänker kring sina planer och stärk allt bra som hon säger. Fråga henne också hur hon tänker om deras isolerade liv och hennes viktuppgång. Utifrån svaren på de frågorna kan du värdera din oro.

Jag brukar säga att ungdomar behöver tre saker av oss vuxna: Uppmuntran, respekt och skydd. I ditt fall skulle uppmuntran kunna vara att värdesätta och lyfta fram allt klokt hon gör och också att du ser att hennes ”annorlunda liv” kan stå för att hon vill hitta sin egen väg. Respekt är just det: Att visa henne respekt för de val hon gör just nu, även om det inte är de val du helst skulle vilja att hon gör. Skydd är i hennes fall att följa det som händer och söka hjälp om du blir mer orolig.

Kanske har hon nu kommit in på den utbildning hon sökt, och då kommer förmodligen nya kompisar och nya kunskaper att ruska om henne lite. Då kommer hon också att möta ungdomar som har andra sätt att se på tillvaron och detta kommer att påverka hennes mognad.

Jag utgår ifrån att hon från och med nu ska försörja sig själv – antingen med studielån eller på annat sätt. Det gäller för de flesta ungdomar efter studenten. Det måste ni prata om på ett lugnt sätt. Hon är inte hjälpt av att du fortsätter försörja henne – gör en plan där du fasar ut din hjälp så att hon långsamt går in i att själv ta ansvar för ekonomin.

Du berättar att du har svårt att känna igen dig i din flicka, och så är det för många föräldrar i dag. När du var ung var det viktigt för dig att visa att du klarade dig själv. I dag är många ungdomar ganska nedtryckta av alla larm om ungdomsarbetslöshet och hopplösa tider och de tror inte att de har en chans att klara sig. Det här är något som många vuxna inte tänker på, att vi förmedlar till våra barn att deras framtid ser hopplös ut. Hur ska de då kunna tro att de ska klara sig?

Många ungdomar mognar senare i dag än tidigare, tycker jag mig se. Jag tror att det delvis hör ihop med att de inte behövs, att det inte verkar finnas någon plats för dem i samhället. Din dotter behöver din tro och ditt hopp!

Som du hör, har jag svårt att värdera hur orolig du behöver vara för din flicka. Om din oro förstärks, kan ni vända er till ungdomsmottagningen där ni bor. Vuxenpsykiatrin är en annan möjlighet, de har ofta enheter för unga vuxna.

Jag kan inte säga om det finns några föräldragrupper för föräldrar till så vuxna ungdomar som din 19-åring i Stockholm. Ring till din stadsdelsförvaltning eller till din kommun och hör efter!

Lycka till!
Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Jag vill kunna ge svar på tal”

Fråga: Jag går ofta omkring och känner mig överkörd för att jag inte tycker att jag kan stå upp för mig själv. När någon säger något som sårar mig eller, som jag upplever det, kör över mig, så blir jag alldeles tyst, i stället för att säga ifrån direkt. Då går jag i stället och grämer mig och mår dåligt flera dagar efteråt. Tänker på vad jag borde sagt och arbetar upp en riktigt stor ilska och snackar skit om den som sårat mig.

Ibland händer det dock att jag efter ett par dagar går och tar upp det som hände med berör person. Men det känns inte som om jag blir tagen på allvar när det sker i efterhand. Den här situationen uppstår inte i mitt förhållande, för där kan jag säga ifrån, men i relationen till min pappa och min syster och även på jobbet händer detta ofta.

Varför blir jag stum? När jag säger ifrån känner jag mig inte heller helt övertygad, utan känner mig som en liten skolflicka som står och skrapar med tån i marken och ursäktar mig för att jag säger till och finns till.

Min uppväxt var ganska strulig, och ju mer jag tänker på det så har alla (mamma, pappa och syster) bara förväntat sig att jag ska vara snäll och när jag inte varit det har de förebrått mig och sagt ”vart har den snälla flickan tagit vägen?”. Pappa förminskar mig fortfarande när jag blir arg ”du blir så upprörd över småsaker”. Min syster säger att jag ska säga ifrån när hon sårar mig, men om jag gör det blir hon mycket upprörd och kan säga i princip vad som helst, för att hon känner sig attackerad.

Vad ska jag göra för att stå upp för mig själv och inte bli mållös? Kan jag öva på att förbättra detta själv eller ska jag pröva terapi?
Anonym

Svar: Hej! Att hävda sig själv är inte det lättaste när man inte har varit bekräftad och förstärkt tidigare i livet. Din familj har förväntat sig att du skulle vara snäll och lydig, du har anpassat dig och upprepar samma beteende i andra relationer. Detta ger upphov till ilska hos dig och nu vill du ändra på det. Däremot har du lyckas bryta detta mönster när det gäller ditt förhållande, där du kan hävda dig själv.

Du undrar hur du kan stå upp för dig själv. Till att börja med skulle jag vilja att du observerar dig själv med din partner, hur gör du då för att hävda dig själv? Vad tänker, känner och gör du? Syftet är att du ska kunna lära dig av det och prova att överföra det till andra situationer, där du vill bli bättre på att hävda dig.

Några funderingar som jag hoppas är till hjälp för dig: Vi kan inte helt och hållet undvika att bli sårade eller kränkta, men det är oerhört individuellt vad det är som kränker och sårar oss och hur vi reagerar. Vissa av oss kan acceptera att vi ibland inte kan hävda oss och ganska enkelt släppa taget om händelsen och gå vidare. En del av oss kan tydligare se att problemet finns hos den andra, men några av oss blir upptagna av det som hänt och ältar. Vi kan gå och älta det som hänt och må ännu sämre på grund av våra egna självkritiska tankar och anklagelser för att vi inte sade emot direkt eller för att vårt svar inte var tillräckligt smart.

Det som kan vara sårande och kränkande för mig behöver inte vara kränkande för dig. Det beror bland annat på vår livshistoria, våra värderingar, vår självkänsla, hur vi mår för stunden och våra grundantaganden om oss själva och om hur andra bör behandla oss, till exempel: ”Jag har ett egenvärde som person oavsett vad den här personen tycker om mig” eller ”Jag behöver att den här personen ska säga att jag är värdefull för att jag ska känna det.”

Vi kan inte styra om andra kommer att kränka eller såra oss. Där­emot kan vi arbeta med oss själva för att lära oss att förhålla oss till dessa personer och känslor som de utlöser, på ett annorlunda sätt.

Första steget är att fundera över är hur det kommer sig att dessa personer har makten att såra och kränka oss. Handlar det om att vi tror på vad de säger om oss? Handlar det om att vi vill bli accepterade och älskade av dessa personer? Är deras åsikter om oss egentligen så viktiga?

Om svaret på den sista frågan är nej, fundera då på hur du kan lära dig att ta distans och förstå att dessa personer kan ha egna intressen när de säger sårande saker till dig, i ditt fall att din familj vill ha en ”snäll flicka”, en medgörlig och lydig person.

Om svaret på frågan är ja, det vill säga att deras åsikter om dig är väldigt viktiga, då ber jag dig tänka på att det är du och ingen annan som ger dem makten över ditt känsloliv. Du ser på dig själv med deras glasögon i stället för dina egna. Med andra ord, när du tror på att deras åsikter om dig är sanningar, när du mäter ditt värde utifrån deras värderingar och åsikter om dig, och mår bra eller dåligt beroende på vad de säger om dig, ger du dem samtidigt makten att styra hur du mår.

För att inte gå ilsken i dagar och för att kunna säga emot snabbare, skulle jag vilja föreslå att du börjar med att ge dig en viss tidsram, till exempel 24 timmar, innan du ska säga emot. Använd dig gärna av kommunikativa färdigheter, som att säga hur du känner dig, när den andra personen kränker eller sårar dig: ”Jag har funderat på det du sade till mig häromdagen och vill berätta hur jag känner när du säger så till mig. Jag blir?…”

Det är viktigt att du samtidigt ger personen ett förslag om hur du vill bli bemött: ”Jag vill att du i stället?…” Om det är någon som är väldigt påträngande kan du be den personen hålla dessa åsikter om dig för sig själv.

Att tillämpa dessa och liknande kommunikativa färdigheter har två syften, det ena är att du tydliggör vad du känner och vill och inte börjar med att kritisera den andra. Detta minskar risken för att den andra känner sig attackerad, börjar försvara sig och att du inte får möjlighet att berätta hur du upplevde situationen. Det andra syftet är att du erbjuder ett konstruktivt alternativ vilket innebär att andra får lära sig hur du vill bli bemött. I bästa fall kan du och den andra personen använda det som hände till en gemensam lärosituation som öppnar dörrar för ett bättre sätt att umgås.

Efter en tid kan du korta ned den tiden du väntar på att gå fram och prata med en person som sårat dig till 12 timmar, sedan till 6 timmar, sedan 3, 2, 1… tills du närmar dig ditt mål att kunna säga ifrån direkt. Anteckna varje gång vad du lärde dig, vad du skulle vilja göra annorlunda nästa gång och vad du är stolt över. Kom ihåg att träning ger färdigheter, det handlar om att du provar dig fram tills du hittar ett sätt som passar dig.

Prova dig fram med detta och gå gärna i psykoterapi om du känner att du vill ha ytterligare hjälp. Legitimerade psykoterapeuter kan du finna på bland annat www.kbt.nu och www.kognitiva.org.

Lycka till och varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Min flickvän blir elak när hon umgås med sin familj”

Fråga: Jag är tjugo år och har äntligen träffat en tjej som passar mig. Hon är 19 år, tar egna initiativ och är kreativ. Jag har haft flera relationer förut. När vi umgås i hennes lägenhet, en etta hon bor själv i, så är allting väldigt klockrent mellan oss. Hon är väldigt intellektuell och har underbara resonemang, någonting jag attraheras av.

Problemet är att när hon talar med sin familj och när vi hälsar på dem upplever jag henne som, kort sagt, en ”skvallerbytta”. Hon blir intrigant och nästintill elak när hon avhandlar barndomsortens olika invånare tillsammans med sina närmsta familjemedlemmar. En annan observation jag gjort är att hon tappar de egenskaper jag älskar hos henne i utbyte mot att få uppmärksamhet. Hon är yngst av tre barn och jag förstår att det är lätt att falla tillbaka i gamla familjemönster när man bott borta under gymnasiet och kommer hem på lov. Problemet är att jag tappar min bild av vem hon egentligen är.

Jag har sagt till henne att jag tycker att hon blir annorlunda och hon delar mitt resonemang och håller med. Hon säger att det är ett beteende hon inte själv rår för, men ska försöka ändra på. Jag är av stark princip emot all form av umgänge som baseras på en ”yttre fiende”. Att gro vänskap på andras missöden och banala historier med glimtar av sanning är någonting jag aktivt valt bort de senaste fem åren. Jag blev mobbad på falska grunder när jag var yngre, och vill inte på något sätt bidra till en kultur där skitsnack är centrum.

Jag vill så gärna att det ska funka. Men vem är min flickvän? Ska jag strunta i att hänga med till hennes familj framöver och helt tvärt vägra att träffa dem? Eller ska jag öppna diskussion med hela familjen och förklara mitt problem med deras kära samtalsämnen? Jag känner mig helt felplacerad när jag sitter bredvid henne i deras kök och för jämnan önskar mig så långt därifrån att det svider. Samtidigt är hon som handen i min tomma handske när vi är ensamma.

Ytterst tacksam för svar


Svar: Hej. Alla faller nog i större eller mindre utsträckning tillbaks i gamla mönster då de besöker sin ursprungsfamilj. Även om man är medveten om att detta händer, och kanske ogillar det sätt på vilket man påverkas av att sitta där runt bordet med föräldrar och syskon, kan det vara svårt att värja sig mot de krafter som är i omlopp i en dylik situation.

Jag tycker att du ska ha lite överseende med det som utspelar sig. Du behöver inte delta, men inte heller reagera fullt så drastiskt som du är inne på. Att konfrontera hela familjen med din upplevelse är nog ingen bra idé. De har sin interna familjekultur och sin umgängesform. Det vore antagligen direkt kränkande för dem, och säkert heller inte framkomligt, om du skulle ge dig på att försöka ändra det sätt som de samspelar på – kanske sedan generationer tillbaks.

Att överhuvudtaget
inte besöka dem är också väl demonstrativt. Om din tanke är att du ska fortsätta vara tillsammans med din nuvarande tjej underlättar det givetvis enormt om du inte ligger i fejd med hennes familj. Åk dit och håll god min. Det viktiga är väl att ni trivs tillsammans när ni inte är där, vilket jag antar är större delen av tiden. Dessutom är hon ju medveten om hur hon påverkas, så det är tydligen möjligt för dig att prata om hur du upplever situationen med henne i efterhand. Att ni delar uppfattning om vad som utspelar sig borgar för att det inte behöver bli en konflikthärd mellan er där hon försvarar sig och sin familj och du attackerar dem.

Sammantaget tycker jag att situationen kunde vara betydligt värre, och givetvis kan bli värre om du väljer att driva det hela längre än nödvändigt. Om din tanke är att det inte räcker med att träffa en underbar tjej, utan att du dessutom måste älska hela hennes släkt samt deras sätt att umgås kan det bli svårt för dig. Bättre då att uthärda en viss olust under storhelger, eller när det nu är ni umgås med hennes familj, för att sedan ha alla andra fina dagar när ni är på egen hand. Gör inte problemet större än vad det behöver vara.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag trodde att jag var en jättebra mamma”

Fråga: Min historia är lång och krånglig, och jag ska försöka korta av den så mycket jag kan. Jag var ung när jag fick barn och det var i och med att jag blev mamma som jag kände att jag passade in och att jag dög. Mitt liv var uppbyggt kring mina barn. Jag umgicks med deras kompisars mammor och med dme på jobbet som hade barn i samma ålder.

Nu har alla mina barn flyttat hemifrån. Min yngsta dotter har Aspergers syndrom och det har varit mycket problem med henne. I stället för att kräva hjälp som andra föräldrar gör, har jag känt att allt har varit mitt fel och jag skäms för att hon inte kunnat klara skolan bättre. Hon bor med sin pojkvän nu och de har bara sina studiebidrag att leva av. Naturligtvis räcker det inte långt, så jag hjälper dem med pengar.

Min man är förtidspensionerad, han har cancer och han kan inte hjälpa till ekonomiskt. Jag jobbar heltid, men det räcker inte. Jag har tagit lån till olika utgifter och har nu stora skulder och jag vet inte hur jag ska få pengarna att räcka till. Jag inser att jag måste försöka få ett extra jobb, men det finns inget som jag tror att jag kan klara av.

Jag känner mig trött och ledsen. Jag undviker folk så mycket som möjligt eftersom de bara frågar om min yngsta och jag måste säga att hon inte har klarat gymnasiet. De pratar om sina perfekta barn och om allt vad de gör och det blir pinsamt både för dem och för mig.

Jag oroar mig mycket för min dotter och för hur det ska bli för henne i framtiden. Mina andra barn har i viss mån tagit avstånd från både henne och mig, de säger att hon måste lära sig att klara sig själv. Men hur ska hon kunna det? Det finns ingen hjälp att få från några myndigheter, bara pekpinnar och anklagelser.

Jag trodde att jag var en jättebra mamma, men det var jag inte, och nu känns det som om jag inte är någonting alls.

NN

Svar: Det låter som att du har tagit ett viktigt steg när du på detta sätt skriver ner din historia och ber om hjälp. När jag läser det du skrivit tänker jag också att du genom ditt sätt att tänka och reflektera runt dig själv och din livssituation har en förmåga att förstå det som händer dig och din familj. Denna förmåga brukar vara till hjälp när det är något som man vill förändra.

Du skriver att du är trött, ledsen och orolig för framtiden och jag förstår utifrån det du berättar att det finns skäl till det. Din man är svårt sjuk och förtidspensionerad, du har stora skulder och din yngsta dotter behöver din hjälp samtidigt som detta leder till konflikter men de andra barnen. Det är lätt att förstå att allt detta bidragit till att du känner att du inte duger eller klarar av någonting och att du undviker människor. När jag läser din fråga kan jag dock höra att du verkligen under många år har kämpat och klarat av att ensam kunnat vara ett bra stöd för din dotter och det är något att vara stolt över. Att din ork snart inte räcker till och att du nu är i stort behov av avlastning kan jag också förstå.

Bilden jag får är att du trivdes med livet när du fick barn och du skriver själv att du känt dig som en jättebra mamma. När din yngsta dotter visade sig ha Aspergers syndrom förändrades detta. Att leva med neuropsykiatriska problem är oftast svårt och krävande både för den drabbade och även den övriga familjen. Barnen som upplevs som mycket jobbiga får ofta övervägande negativ feedback från omgivningen och det är vanligt att barnets beteende misstolkas som ett uttryck för dålig uppfostran. Det är då lätt att det efter ett tag leder till att föräldrarnas självförtroende och självkänsla sjunker i botten. Du skriver ”jag har känt att allt varit mitt fel, och jag skäms för att hon inte kunnat klara skolan bättre” vilket tyder på att detta hänt dig. Det finns säkert ytterligare orsaker till varför just du så lätt tagit på dig skulden i stället för att kräva hjälp och förståelse för er situation, men nu låter det som att du inte längre tänker låta dessa orsaker styra dig.

Det är vanligt att barn med Aspergers syndrom är i behov av vuxenstöd långt upp i åldern, betydligt längre än sina jämnåriga kamrater. Hittills har du inte hittat någon möjlighet att dela det ansvaret med hjälpinsatser från samhället. ”Det finns ingen hjälp att få”, skriver du, ”bara pekpinnar och anklagelser”. Jag är övertygad om att det är svårt att hitta rätt i en djungel av myndigheter och rådande förvirring vad gäller vem som har ansvaret och hur stödet ska se ut, men ge inte upp. Har du haft kontakt med andra föräldrar med liknande erfarenheter och frågat hur de har gjort?

Jag har hittat www.attention-riks.se och www.autism.se som båda verkar ha verksamhet i hela landet och anordnar föreläsningar och träffpunkter och annan hjälp. Det finns också ett stöd och kunskapscentrum i Stockholm som har telefonrådgivning som du bland annat kan finna på www.aspergercentrum.se. Tillsammans med andra blir man starkare och det är enklare att ställa krav. Andras erfarenheter kan dessutom bli vägledande och hjälpa dig att söka hjälpen på rätt ställe. Du kommer dessutom att bryta din isolering och upptäcka att det finns många andra alldeles vanliga, trevliga och duktiga föräldrar som precis som du kämpar med sin oro för barnen och försöker lösa alla praktiska problem som uppstått.

Slutligen har jag några funderingar som gäller dina andra barn. De har delvis tagit avstånd från dig och lillasyster och uttryckt att de tycker att hon måste klara sig själv. Det låter som att de inte riktigt förstår att det inte går att ställa samma krav på henne som på andra barn. Jag undrar om avståndstagandet även handlar om att de känner sig åsidosatta? Det är mycket vanligt att syskon till barn med funktionshinder kan känna att de alltid måste ta mer hänsyn än vad de mäktar med. Deras pappa är dessutom sjuk och det måste finnas en oro hos alla för hur det ska gå för honom.

Prata med dina barn. Berätta hur svårt du tycker att det är. Berätta varför du försökt att klara allting själv och varför du har haft svårt att be om och få hjälp.

Berätta att du vill ha en förändring. Barn är ofta kloka och förstående och vem vet, de kanske till och med kan avlasta dig på något sätt om de får en chans.

Ge inte upp. Du behöver inte klara av allt det här ensam.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Mamma ger mig skuldkänslor”

Fråga: Jag är en kille på 22 år som befinner sig i den perioden i livet när man ska välja vad man ska bli när jag blir stor – alltså vilket yrkesval jag ska göra och vilken utbildning jag ska gå. Jag har några drömyrken, men vägen dit är lång. Samtidigt känner jag att det är onödigt att stressa fram en karriär, jag är fortfarande så ung och det är mycket jag vill hinna göra innan jag väljer.

Dock är inte min mamma lika lugn över min situation. Hon har alltid varit väldigt överbeskyddande och angelägen om att hjälpa till, men har enligt mig, svårt att veta var gränsen går. Tipsen och råden kan lätt gå över till något som av mig mer uppfattas som tjatiga och beskyllande förmaningar i stil med ”har du ringt det samtalet?” eller ”har du kontaktat den personen som jag tipsade om?”.

Det ger snarare skuldkänslor och dåligt samvete och oftast blir svaret nej. Hennes följdfråga blir då ”varför inte det då?” och jag känner direkt att jag gjort henne besviken när jag inte följt hennes råd. Jag trodde att det skulle bli bättre när jag flyttade hemifrån, men det har bara blivit värre, mejl och sms kommer med jämna mellanrum med tips och uppmaningar för att få fart på karriären.

Senast fick jag ett mejl med olika frågor om jag hade kollat upp det och det och hon avslutade med att skriva ”som du har det nu kan du ju inte fortsätta” (jag jobbar som barnisse på en krog i Stockholm). Det gjorde mig både chockad och sårad. Då hon som förälder så öppet visar sitt missnöje med mig och min livs/arbetssituation, slår det som hårdast och jag känner mig totalt misslyckad och otillräcklig i hennes ögon.

Varje gång när jag har försökt ta upp det med henne får jag bara ett svar i stil med ”jag ska sluta bry mig” eller ”det är tacken för att man försöker hjälpa till”. Eftersom hon är min mamma ser jag det som mina misslyckanden i livet (exempelvis dåliga studier, dåligt kärleksliv, arbetslöshet, dålig på att ta tag i saker) är hennes misslyckanden. Det gör i sin tur att jag döljer saker för henne, för att ”skydda” henne; som min depression, att jag äter antidepressiv medicin, att jag har haft problem med alkohol. Även mindre saker smyger jag med för att slippa hennes syrliga kommentarer som jag ändå får med jämna mellanrum. Jag vågar till exempel inte berätta att jag ska gå på Britney Spears-konserten. Vissa kläder undviker jag att bära när jag träffar henne (”är det där verkligen din stil?”). Vissa tv-program döljer jag att jag gillar (”varför ser du på det där amerikanska skitprogrammet?”).

Båda mina föräldrar är väldigt intellektuella, finkulturella akademiker som lätt kan ha en omedvetet nedlåtande syn på dem som väljer en annan livsstil eller gillar så kallad ”skräp-”, ”ful-” eller populärkultur.

Jag har insett att något inte står rätt till när jag vill lyckas med något för att göra henne stolt och nöjd och inte, som det ska vara, för min egen skull. Jag är ganska bra på att på egen hand få ångest över min livssituation och att oroa mig över framtiden och effekten blir då att jag i stället blir passiv av stressen och pressen.

Jag bör också nämna att min pappa är helt passiv när det gäller min och min brors uppfostran och frågar aldrig om något och verkar inte intresserad alls av vad vi gör, utan går i stället iväg när det blir en konflikt. Men det är en annan historia. Jag älskar min mamma så mycket och antar att det är därför jag blir så sårad och ledsen.
Magnus

Anders Eklund RimstenSvar: Hej Magnus. Det sägs ofta att det är viktigt att föräldrar engagerar sig i sina barns uppfostran, fritidsintressen, utbildning och allmänna utveckling, samt hjälper dem att göra bra val på livets olika områden. Exempel ges på vad försumlighet från föräldrarnas sida kan leda till när det gäller asocialitet och anpassningssvårigheter.

Mindre ofta talas det om hur passiviserande det kan vara om detta engagemang blir för omfattande. Som förälder har man givetvis mer erfarenhet och det kan utifrån denna kunskap om livet vara svårt att lägga band på sig och låta sitt barn söka sig sin egen väg.

Viktigare än att driva på sitt barn så att han/hon hamnar på den yrkesmässiga nivå man som förälder tycker är eftersträvansvärd, samt omfattar de ”rätta” kulturella preferenserna, måste vara att låta barnet, utifrån sin successivt ökande mognad, öva sig i att självständigt fatta beslut. Att hjälpa barnet att lita till sin egen förmåga.

Nu verkar det inte som att dina föräldrar och framför allt inte din mamma har bidragit till att du ska få möjlighet att utveckla dessa färdigheter. Du har svårigheter både vad gäller att uppskatta det du har och det du gör, men också att dra upp riktlinjer för framtiden. Att du inte fått med dig denna förmåga hemifrån, är inget du kan göra något åt i dagsläget. Man kan bara konstatera att mycket obetänksamt gjorts i namn av kärlek och välvilja.

Nu är det upp till dig att öva på detta på egen hand för att på så vis stegvis bli bättre på att orientera dig utifrån dig själv. Det gör du genom att för det första kraftfullare än du gjort hittills stänga din mamma ute från dina förehavanden. Att du går din egen väg betyder inte att du älskar din mamma mindre – låt inte eventuella skuldkänslor stoppa dig. Om hon har svårt att acceptera att du är en självständig individ är det något hon måste komma tillrätta med, det är inte ditt ansvar.

För det andra kan du öva på att känna efter vad det är du själv vill; och för det tredje att göra val utifrån din egen vilja. Bara detta att öva upp förmågan att känna vad du själv vill kan ta tid. Jag tror därför inte att det är lönt att du stressar fram några livsavgörande beslut i nuläget. Antagligen är det då bättre att du tar det lite lugnt och försöker landa i det du har. När du så småningom känner dig mogen att ta nästa steg ska du göra det. Men gör det då med utgångspunkt från din egen genuina vilja och inte med avstamp i din mammas missnöje.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Vågar jag dricka ett glas vin?

Fråga: Jag är en kvinna i 35-årsåldern som har en oro kring alkohol. Båda mina föräldrar har smygande glidit in i ett alkoholberoende/osunt beteende. Det har börjat helt normalt, lite vin och öl ibland till fest, för att med åren glida över i lite alkohol efter jobbet och i perioder har de båda haft stora problem med ett allt för kraftigt vardagsdrickande. De dricker sig inte redlösa och ligger i rännstenen utan har med viss tvekan klarat jobbet. Båda har dock behandlats med kortvarig effekt för sina alkoholproblem.

Även min pappas farbror och två av mammas bröder har druckit rejält för mycket, för morbröderna ledde det till för tidig död (följdsjukdomar tog livet av dem i 50-årsåldern). Jag levde också under några år med en man som missbrukade alkohol och bjöd/lockade mig trots att jag var underårig.

Jag har aldrig själv varit mer än salongsberusad och tycker att redan det var obehagligt, både att själv uppleva det och att se andra i min närhet vara berusade. Sedan drygt två år har jag inte druckit något alls. Jag beslutade mig för att inte dricka på ett år (kortare tid skulle jag inte ens märka eftersom jag kanske drack 1-2 glas vid 2-4 tillfällen per år, och ett livslångt beslut känns så definitivt). Sedan har tiden bara rullat på.

Ibland funderar jag på om det vore ok, om jag skulle kunna lita på mig själv och känna mig bekväm med att ta ett glas vin bara för att det är gott och är trevligt i sociala sammanhang. Jag är inte orolig för att jag skulle supa mig redlös och göra dumheter, men jag är rädd för att det skulle vara första steget mot samma bana som mina föräldrar glidit in på; att ta ett glas nu, ett till en annan gång och till slut allt oftare och allt fler…

Jag har lovat mig själv och mitt barn att jag aldrig ska bli full och det vill jag kunna hålla. Men jag skulle kanske ändå vilja våga njuta av ett enstaka glas, en enstaka gång som tidigare, kanske 2-4 gånger om året.
Vågar jag?

Förhoppningsvis balanserad

Svar: Hej. Du beskriver ett stort behov av distans till alkohol utifrån din historia. Du verkar ha lärt dig utifrån vad du sett i din omgivning; att alkoholproblem utvecklas stegvis och ibland på ett så diskret sätt att man själv inte uppmärksammar att en förändring har skett. Från ett drickande som handlade om umgänge och njutning till ett drickande som blivit en flykt och tröst. Det är ett förhållningssätt till alkohol som är svårt att bryta när det väl har etablerats. Och alkoholens roll för sociala förluster, ohälsa och död har du också egna erfarenheter av. Du tillhör de i dag cirka 10 procent av svenskarna som är nykterister, en växande grupp för övrigt – framförallt bland unga – och många i gruppen har särskilda skäl och ofta en bakgrund som din.

Du frågar om du kan återgå till dina tidigare vanor att dricka något enstaka glas alkohol några gånger om året utan att du riskerar att det blir första steget till alkoholproblem i framtiden. Ett kort svar på din fråga är att visst kan du det – under vissa förutsättningar. Du har med stor sannolikhet en förhöjd nedärvd biologisk sårbarhet för att under vissa omständigheter utveckla alkoholproblem. Och det är just dessa omständigheter som du ska ha kontroll över om du börjar dricka alkohol igen. Även om man är känsligare för alkohol än normalindividen, så är det långt ifrån givet att man utvecklar alkoholproblem. Med kunskap om detta och gott omdöme kan man på egen hand förhindra att det blir så. Majoriteten av vuxna barn till en förälder med alkoholproblem har faktiskt själva inte alkoholproblem.

Du har i ditt brev på många sätt själv beskrivit det som du bör tänka på i förebyggande syfte för att kunna ha ett gott förhållande till alkohol. Jag lägger till några råd: drick sällan, drick aldrig ensam, drick bara ett glas och drick för att njuta och umgås, aldrig för att hantera stress eller för att trösta dig.

Alkohol uppskattas av många, den är en smakupplevelse, ett sätt att uppleva gemenskap och ofta en perfekt gränsdragare mellan vardag och fest, men – i ärlighetens namn – är det nog så att alkoholens lugnade och lite avtrubbande effekt är den viktigaste för de flesta. Svenskar intensivdricker mer än vardagsdricker för njutningens och umgängets skull. Alkoholen är tröst, belöning och vila för många. Och denna terapeutiska användning av alkohol hanterar de flesta ganska väl, men det är när man alkoholen används terapeutiskt som det finns anledning att vara uppmärksam och notera om man börjar dricka oftare och mer än tidigare, och om man sätter alkoholen före allt annat som är viktigt. Vårda de alkoholfria sätt som du har använt dig av under dina nyktra år till exempel när du vill belöna dig, fira på helgerna och umgås. Det är sociala färdigheter som nog många avundas dig och de är ett bra socialt arv att ge till ditt barn.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

”Jag blir aldrig kär”

Fråga: Jag har ett problem. Jag är 35 år och det känns som om jag aldrig varit kär. Jag har haft pojkvänner, ibland upp till flera år, men relationerna har aldrig varit stabila. Det är alltid något som håller mig tillbaka.

Jag vill så gärna ha ett förhållande, men jag känner mig aldrig lycklig. Ofta börjar jag må fysiskt dåligt efter några veckor. Jag vaknar upp på natten med en knut i bröstet eller magont. Ofta gör jag då slut, men har samtidigt svårt för att hålla fast vid mitt beslut. Jag ”glömmer av” de negativa känslorna, och längtar efter personen, och känner mig ensam. Jag verkar vara mycket bättre på negativa känslor än positiva känslor. Det känns som om jag går omkring i cirklar. Det är nu tredje gången jag har gjort slut baserat på magont eller en knut i bröstet.

För fem månader sedan blev jag tillsammans med en man. Han är helt underbar, kommunikativ, ärlig, ömsint, har bra jobb och utbildning och älskar mig verkligen. I början var jag glad, berättade för alla om honom (vilket jag inte brukar göra, eftersom jag tänker att det ändå troligtvis inte håller – mina känslor, inte hans!). Jag letar ofta efter fel i personen, men den här gången var det svårt att hitta några ”riktiga” fel.

Men efter två månader började jag vakna upp tidigt på morgnarna, fick ont i magen, gick ner i vikt (på grund av diarré) och började känna att förhållandet var fel. Men samtidigt så kunde jag inte förklara varför.

Ok, kanske var han inte så lång och bredaxlad som jag brukar tycka om, kanske inte manlig nog, men han hade alla de egenskaper jag skulle vilja ha. Jag försökte prata med mina vänner, med honom, tänka positivt, försökte ta det lugnt och inte känna mig pressad, läsa självhjälpsböcker, gå till en psykolog – allt jag kunde komma på.

Men för några dagar sedan orkade jag inte mer och gjorde slut med honom. Jag känner mig jätteledsen ena stunden, lugn i den andra. Jag vet inte om jag bara repeterar mitt beteende med att fly, eller om jag helt enkelt borde inse att jag aldrig har varit kär i honom och därför inte borde vara tillsammans med honom. Förr eller senare hittar jag väl en ny man som tycker om mig, men kommer jag någonsin att känna mig kär och glad och säker på mina känslor? Hm, jag tvivlar på det.

Jag har alltid varit en person som tänker mycket och som inte är nära mina känslor. Dessutom växte jag upp i en familj där det aldrig visats ömhet eller kärlek, ingen kroppskontakt. Jag vet att mina föräldrar bryr sig om mig, men jag har aldrig sett någon ömhet mellan mina föräldrar och de har haft separata sovrum så länge jag kan minnas.

Jag var aldrig intresserad av killar när jag växte upp, jag var väldigt blyg. När jag förlorade min oskuld när vid 21 hade jag i stort sett aldrig kysst en kille, eller haft några sexuella känslor. Jag har lärt mig att uppskatta sex, men vet inte om jag väljer killar efter trygghet, snarare än för att jag är attraherad av dem. Även när sexet varit bra och jag har haft väldigt bra kontakt med killen har det känts som om något saknats. Jag har helt enkelt inte känt mig kär.

Tidigare förra året träffade jag en annan kille som jag gillade och vi började dejta. Då kändes det annorlunda, han var snygg, men verkade lugn och trygg och jag var attraherad av honom när vi gick till sängs. Men han var inte ”all over me”. Jag fick alltid vänta några dagar på att han ringde. För första gången var det jag som pushade för att träffas. Det kändes som om jag var kär, men vet inte om det hade varat särskilt länge ändå. Efter sex veckor gjorde han slut med mig och jag har inte sett honom sedan dess. Jag blev först jätteledsen, men kom ändå över det förvånansvärt snabbt. Värst var det att vara singel igen.

Till historien hör också att jag bor utomlands sedan många år, börjar känna mig riktigt pressad nu vad gäller att ”hitta någon”, slippa vara ensam och ha någon att fatta beslut med. Jag har alltid gjort allt själv i livet. Flyttat till nya länder, byggt upp mitt liv, men nu vill jag inte bara fortsätta att göra det om och om igen. Jag vill vara lycklig här och nu.

Vad ska jag göra för att komma närmare mina känslor? Och vad ska jag göra för att bli/och förbli kär?

Hjälp mig.

Vilsen utlandssvensk

Svar: Hej! Efter flera försök att få en stabil och nära relation har du kommit fram till att du har svårigheter med att komma nära dina känslor, bli och framförallt, att förbli kär. Det är en bra början till förändring att du har uppmärksammat hur du relaterar till andra och att det tycks finnas ett mönster som upprepar sig. Mitt intryck är att du känner dig otrygg i nära relationer. Möjligtvis är detta ett inlärt sätt att reagera utifrån din familjs sätt att relatera till varandra när du var barn.

Hur kan du komma närmare dina känslor? Första steget är att du ska observera dig själv, när du till exempel känner magont eller en knut i bröstet: vad mera känner du i den stunden? Våga stanna upp och lyssna på vad du egentligen känner då.

Kanske har du en så kallad otrygg undvikande anknytningsstil. Det innebär att du undviker att binda dig på grund av en rädsla för att ”avslöjas och inte duga”, som aktiveras när förälskelsen ska övergå till en fördjupad relation.

När man inte hittar ”riktiga” fel på sin partner, leder detta vanligtvis till att relationen fördjupas, men när det gäller dig verkar det ha motsatt effekt, det som aktiveras då är din rädsla för nära relationer och då vill du fly från den personen. När det är tvärtom, att personen inte vill vara med dig, då blir du intresserad. Det är vanligt att man känner sig osäker och rädd för nära relationer när man inte har några bra tidigare erfarenheter att falla tillbaka, man har inte upplevt att man duger som man är.

Hur den rädslan uttrycker sig är helt personligt. Första steget för att du ska kunna fånga upp vad din speciella rädsla handlar om är att du stannar upp och utforskar vad du känner genom att lyssna på dig själv. Du skriver: ”Jag vet inte om jag bara repeterar mitt beteende med att fly.” När du känner så, stanna där ett tag: ta fram papper och penna och fråga dig: Vad är det du flyr ifrån? Vad är du rädd för ska hända om du blir kär?

Skriv bara allt som faller dig in, censurera dig inte, värdera inte det som dyker upp som dumt eller ointressant. Sammanfatta sedan för dig själv det du har kommit fram till, försök ringa in essensen i din rädsla. Om det blir för svårt att göra det här ensam, be om hjälp av en person som du känner tilltro till och som vill dig väl eller vänd dig till en psykolog som arbetar utifrån den så kallade anknytningsteorin. När du vet mer om vad det är du flyr ifrån, och vad dina rädslor består av, kan du hitta sätt att hantera och komma förbi de känslorna.

Vad ska du göra för att bli/och förbli kär?
Samtidigt som du behöver veta mer om din rädsla, behöver du också veta mer om vad du vill få ut av en relation och hur det är att vara kär.

Kanske har du en idealiserad bild av hur det är att vara kär? Eller en ouppnåelig bild? Den första frågan är nödvändig för att du ska kunna lära dig att förhålla dig till situationen på ett realistiskt och nytt sätt. Den andra för att veta vilken sorts person du vill ha i ditt liv. Fråga dig själv: med vilken sorts person vill jag dela mitt liv här och nu? Den här delen är central för att du ska kunna 1) fokusera på nuet 2) han
tera din rädsla om vad som kan hända i framtiden om du går vidare i relationen 3) ge dig själv och din partner en chans att bygga upp en trygg relation.

Lycka till och varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykoterapeut och leg. psykolog

”Min sexåring tycker att hon är ful”

Fråga: Hej! Jag har en 6-årig flicka som har sagt några gånger att hon är ful. Det verkar som att hon är övertygad om det. Hon har svart hår och är lite mörk i hyn. Sedan hon var liten har hon velat vara blond. Vi i familjen är inte så fixerade vid kläder, men det är hon – och har varit ända sedan hon var liten. Jag tror att en kompis på dagis kan ha influerat henne.

Jag är överviktig och det verkar som att hon skäms även för detta. Hon har till och med sagt att hon är orolig för att kompisarna på dagis ska skratta åt mig på grund av mitt utseende.

Jag mår ju själv väldigt dåligt av min övervikt – som jag har försökt ändra på utan resultat – och min dotters reaktion gör mig verkligen ont. Jag undrar vad jag kan göra för att hjälpa henne att få en bättre självkänsla och samtidigt få henne att inte fokusera så mycket på utseende?

Jag har försökt att tala om för henne att jag tycker att hon är en fin flicka, men jag kan inte se att det hjälper.

Anna

Svar: Hej Anna! Du berättar om din 6-åring som verkar vara lite upptagen av tankar om utseende.

Jag tror du har alldeles rätt när du tänker att hennes självkänsla inte ska höra ihop med hennes utseende. Om du skulle försöka övertyga henne om att hon är söt och inte alls ful, kan det leda till att hon blir ännu mer fixerad vid utseendet och att det är viktigt att vara fin. Och en ordlös känsla av att mamma inte förstår henne!

Jag tror att du ska gå en annan väg – att försöka skapa en känsla hos din flicka att hon är en värdefull människa, som du och andra tycker mycket om. Hur gör man det? Ägna mycket tid åt henne och lyssna på hennes tankar. Ha roligt med henne och visa att du trivs i hennes sällskap. Vem är hon, vad tänker hon, vad tycker hon är roligt? När blir hon glad, när blir hon ledsen eller arg?

När hon ibland pratar om sitt utseende – lyssna då också och gå inte genast in och förklara hur fin hon är och hur oviktigt det är hur man ser ut. Hur funderar hon i sitt 6-årshuvud? När hon har berättat hur hon tänker kan du berätta hur du tänker. Hon kanske tänker att de andra barnen på dagis verkar tycka mer om söta barn – du kanske tänker att när vi människor tycker om varandra så är vi är bra kompisar och leker bra tillsammans. Så kan ni tycka olika och det kan vara kul att se att det finns många sätt att tänka. Och man kan prata om sånt då och då, för att markera att tankar ibland förändras och att det är helt OK att tycka på olika sätt.

Jag tror att allt du gör när du visar henne att du är intresserad av henne som person, blir en motvikt till den utseendefixering som finns överallt i vår omgivning. Och motvikter behövs! Varje gång hon har en fin stund med dig och med andra människor, ökar hennes självkänsla.

Naturligtvis kan inte allt vara bra jämt – ibland måste ni bråka och du måste tjata och vara en trött mamma. Det fanns en gång en mycket klok barnläkare och barnpsykiater i England som hette DW Winicott. Det viktigaste han sa var att barn inte behöver perfekta föräldrar – de behöver föräldrar med fel och brister för att lära sig något om livet. ”Tillräckligt bra föräldrar” kallade han dem. Perfekta föräldrar lär man sig ingenting av.

Jag hoppas att dessa rader kan ge dig en aning om att jag tycker du är på alldeles rätt väg när du funderar kring din dotters självkänsla.

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare