Fråga: Min man och jag har varit tillsammans i tio år. Vi har en ettåring och en fyraåring. Vårt förhållande har tagit stryk av barnen, men samtidigt fördjupats eftersom vi inte har gett upp, utan arbetat vidare tillsammans. Vi gick i parterapi när det var riktigt illa.

Nu är det egentligen ganska bra. Vi bråkar inte längre så mycket och vi lämnar varandra ifred och låter den andre vara som den är. Men vi gör inte något tillsammans längre. Antingen passar jag barnen eller så gör han det, eller så gör vi det båda. Det händer max en gång i månaden att vi gör något tillsammans utan barn.

Men jag känner faktiskt inte att jag saknar det heller. Jag känner snarare att vi växer ifrån varandra. Eller jag växer, han står still. Jag har en känsla av att jag är tillsammans med nästan exakt samma man som för sju år sedan. Och det är tråkigt. Det händer inget med honom mer, men det kan jag ju inte begära av honom heller ? om han är nöjd så får han väl stå still på samma fläck om han vill.

Jag hade faktiskt förlikat mig med tanken på att det är så här det är att vara småbarnsförälder, romantiken får stå lite längre ner på listan ett tag. Och jag har tänkt att om barnen bara blir lite större så kan vi ordna mer frirum till oss och då kan vi säkert få igång romantiken igen. Det är knappt jag har saknat romantiken heller, eftersom jag har så mycket att göra att jag nästan är utbränd med två barn och två deltidsjobb.

Men så förra veckan träffade jag en man i ett annat sammanhang, utan barn. Och helt plötsligt märkte jag att den mannen tycker att jag är attraktiv och intressant som människa och jag blev helt tagen för jag tyckte ju samma sak om honom. Snabbt som ögat smet jag min väg och tänkte att detta bara inte får hända, jag håller ju på att förälska mig i karln. Men det är ju komplett omöjligt. Jag är fast i ett förhållande med två små barn och då får jag väl förtränga mina känslor. Eller?

Jag kan inte längre tänka klart. Jag är 36 år gammal och egentligen, som jag ser det, i mitten i livet. Ska jag aldrig mer få förälska mig eller vad är det frågan om? Kan man ha ett livslångt romantiskt förhållande? Ja, inte hela tiden kanske, men kommer det tillbaka? Och om det inte kommer? Hur ska jag veta om jag någonsin kan få känna hjärtat bulta i mitt bröst igen? Jag vill inte tillbringa mitt liv som en levande död bara för att jag har barn! Hur gör man?

Jag har inte inlett något förhållande med den andre mannen. Men det som är viktigt för mig just nu är att det är den andra gången inom ett halvår som jag märker att mina hav längtar efter att få storma igen! Att jag har riktig lust att bara ge mig hän i en vansinnig förälskelse igen, precis som tidigare i livet. Jag vet inte om jag kan leva mitt liv med min man, en man som jag inte ens valt särskilt medvetet utan jag har en känsla av att ”det bara blev” vi till sist. Han var den som räddade mig från att gå under på den tiden, och jag var kär i honom länge även om jag aldrig hade en riktigt supernervös förälskelse i honom. Jag kommer ihåg att det var skitjobbigt att vara singel, men ändå. Är det här allt?

Jag har funderat på att tala om min längtan med min man, men jag är rädd att såra honom jättedjupt och jag är inte förmögen att sätta mig in i hans situation just nu. Jag är rädd för vad ett sådant samtal skulle utlösa hos honom. Jag vet inte heller vad ett sådant samtal skulle tjäna till när jag inte ens själv vet vad jag vill. Min dröm är nog att bli lycklig med min man igen eftersom jag inte vill utsätta mina barn för en separation. Men vad är det för en drivkraft?
Anonym

Svar: Hej. Risken med det upplägg du beskriver, det vill säga att man lägger parrelationen och alla romantiska ambitioner på is under det som brukar kallas ”småbarnsåren” (hur länge pågår dessa?), är just det att när man har så litet utbyte med varandra blir relationen väldigt sårbar. Det behövs inte mycket för att man ska dras iväg i en annan riktning om samvaron med partnern inskränker sig till hushållsarbete och barnpassning. Det är väl just detta du beskriver när du säger att du inte vill tillbringa ditt liv som levande död bara för att du har barn, utan att dina hav längtar efter att få storma igen.

Jag tror inte att man kan koppla bort relationen i flera år och sedan tro att den finns kvar när man behagar återuppta den. När man väl släppt taget om sin relation och låter tiden gå utan att vinnlägga sig om att återknyta till varandra, är det mycket svårt att bara koppla på varandra igen någonstans bortom alla dessa år. Det är många par som gör på det sättet och det är väl just därför det är så vanligt med skilsmässor i relativ snar anslutning till att man skaffar barn.

Ingången till er relation verkar dessutom vara lite specifik i och med att du inte valt din man särskilt medvetet utan att det bara blev så utifrån att han på något sätt räddade dig från att gå under. Jag skulle tro att era roller gentemot varandra förändrats sedan dess.

Du står antagligen mer på egna ben och hans roll som din räddare är således överspelad. Ni är i och med det mer jämbördiga i dag än då ni träffades och behöver därför omdefiniera er relation om den ska överleva. Detta och den undertryckta längtan du känner och huruvida det är möjligt att förverkliga den i någon form inom er relation är saker ni behöver prata om. Att tänka sig att du ska erfara en himlastormande förälskelse i relation till en man som du levt med i tio år och har två barn med kanske inte är helt realistsikt, men det låter som att det finns väldigt mycket ni kan göra för att förbättra och intensifiera er relation i dagsläget. Sedan är det ju ytterst ditt val, om du väljer att prova att närma dig din man, eller om du hellre låter dig svepas iväg av nya oprövade relationer.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Fråga: Jag är tjugo år och har äntligen träffat en tjej som passar mig. Hon är 19 år, tar egna initiativ och är kreativ. Jag har haft flera relationer förut. När vi umgås i hennes lägenhet, en etta hon bor själv i, så är allting väldigt klockrent mellan oss. Hon är väldigt intellektuell och har underbara resonemang, någonting jag attraheras av.

Problemet är att när hon talar med sin familj och när vi hälsar på dem upplever jag henne som, kort sagt, en ”skvallerbytta”. Hon blir intrigant och nästintill elak när hon avhandlar barndomsortens olika invånare tillsammans med sina närmsta familjemedlemmar. En annan observation jag gjort är att hon tappar de egenskaper jag älskar hos henne i utbyte mot att få uppmärksamhet. Hon är yngst av tre barn och jag förstår att det är lätt att falla tillbaka i gamla familjemönster när man bott borta under gymnasiet och kommer hem på lov. Problemet är att jag tappar min bild av vem hon egentligen är.

Jag har sagt till henne att jag tycker att hon blir annorlunda och hon delar mitt resonemang och håller med. Hon säger att det är ett beteende hon inte själv rår för, men ska försöka ändra på. Jag är av stark princip emot all form av umgänge som baseras på en ”yttre fiende”. Att gro vänskap på andras missöden och banala historier med glimtar av sanning är någonting jag aktivt valt bort de senaste fem åren. Jag blev mobbad på falska grunder när jag var yngre, och vill inte på något sätt bidra till en kultur där skitsnack är centrum.

Jag vill så gärna att det ska funka. Men vem är min flickvän? Ska jag strunta i att hänga med till hennes familj framöver och helt tvärt vägra att träffa dem? Eller ska jag öppna diskussion med hela familjen och förklara mitt problem med deras kära samtalsämnen? Jag känner mig helt felplacerad när jag sitter bredvid henne i deras kök och för jämnan önskar mig så långt därifrån att det svider. Samtidigt är hon som handen i min tomma handske när vi är ensamma.

Ytterst tacksam för svar

Svar: Hej. Alla faller nog i större eller mindre utsträckning tillbaks i gamla mönster då de besöker sin ursprungsfamilj. Även om man är medveten om att detta händer, och kanske ogillar det sätt på vilket man påverkas av att sitta där runt bordet med föräldrar och syskon, kan det vara svårt att värja sig mot de krafter som är i omlopp i en dylik situation.

Jag tycker att du ska ha lite överseende med det som utspelar sig. Du behöver inte delta, men inte heller reagera fullt så drastiskt som du är inne på. Att konfrontera hela familjen med din upplevelse är nog ingen bra idé. De har sin interna familjekultur och sin umgängesform. Det vore antagligen direkt kränkande för dem, och säkert heller inte framkomligt, om du skulle ge dig på att försöka ändra det sätt som de samspelar på – kanske sedan generationer tillbaks.

Att överhuvudtaget inte besöka dem är också väl demonstrativt. Om din tanke är att du ska fortsätta vara tillsammans med din nuvarande tjej underlättar det givetvis enormt om du inte ligger i fejd med hennes familj. Åk dit och håll god min. Det viktiga är väl att ni trivs tillsammans när ni inte är där, vilket jag antar är större delen av tiden. Dessutom är hon ju medveten om hur hon påverkas, så det är tydligen möjligt för dig att prata om hur du upplever situationen med henne i efterhand. Att ni delar uppfattning om vad som utspelar sig borgar för att det inte behöver bli en konflikthärd mellan er där hon försvarar sig och sin familj och du attackerar dem.

Sammantaget tycker jag att situationen kunde vara betydligt värre, och givetvis kan bli värre om du väljer att driva det hela längre än nödvändigt. Om din tanke är att det inte räcker med att träffa en underbar tjej, utan att du dessutom måste älska hela hennes släkt samt deras sätt att umgås kan det bli svårt för dig. Bättre då att uthärda en viss olust under storhelger, eller när det nu är ni umgås med hennes familj, för att sedan ha alla andra fina dagar när ni är på egen hand. Gör inte problemet större än vad det behöver vara.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Fråga: Jag är en kille på 22 år som befinner sig i den perioden i livet när man ska välja vad man ska bli när jag blir stor – alltså vilket yrkesval jag ska göra och vilken utbildning jag ska gå. Jag har några drömyrken, men vägen dit är lång. Samtidigt känner jag att det är onödigt att stressa fram en karriär, jag är fortfarande så ung och det är mycket jag vill hinna göra innan jag väljer.

Dock är inte min mamma lika lugn över min situation. Hon har alltid varit väldigt överbeskyddande och angelägen om att hjälpa till, men har enligt mig, svårt att veta var gränsen går. Tipsen och råden kan lätt gå över till något som av mig mer uppfattas som tjatiga och beskyllande förmaningar i stil med ”har du ringt det samtalet?” eller ”har du kontaktat den personen som jag tipsade om?”.

Det ger snarare skuldkänslor och dåligt samvete och oftast blir svaret nej. Hennes följdfråga blir då ”varför inte det då?” och jag känner direkt att jag gjort henne besviken när jag inte följt hennes råd. Jag trodde att det skulle bli bättre när jag flyttade hemifrån, men det har bara blivit värre, mejl och sms kommer med jämna mellanrum med tips och uppmaningar för att få fart på karriären.

Senast fick jag ett mejl med olika frågor om jag hade kollat upp det och det och hon avslutade med att skriva ”som du har det nu kan du ju inte fortsätta” (jag jobbar som barnisse på en krog i Stockholm). Det gjorde mig både chockad och sårad. Då hon som förälder så öppet visar sitt missnöje med mig och min livs/arbetssituation, slår det som hårdast och jag känner mig totalt misslyckad och otillräcklig i hennes ögon.

Varje gång när jag har försökt ta upp det med henne får jag bara ett svar i stil med ”jag ska sluta bry mig” eller ”det är tacken för att man försöker hjälpa till”. Eftersom hon är min mamma ser jag det som mina misslyckanden i livet (exempelvis dåliga studier, dåligt kärleksliv, arbetslöshet, dålig på att ta tag i saker) är hennes misslyckanden. Det gör i sin tur att jag döljer saker för henne, för att ”skydda” henne; som min depression, att jag äter antidepressiv medicin, att jag har haft problem med alkohol. Även mindre saker smyger jag med för att slippa hennes syrliga kommentarer som jag ändå får med jämna mellanrum. Jag vågar till exempel inte berätta att jag ska gå på Britney Spears-konserten. Vissa kläder undviker jag att bära när jag träffar henne (”är det där verkligen din stil?”). Vissa tv-program döljer jag att jag gillar (”varför ser du på det där amerikanska skitprogrammet?”).

Båda mina föräldrar är väldigt intellektuella, finkulturella akademiker som lätt kan ha en omedvetet nedlåtande syn på dem som väljer en annan livsstil eller gillar så kallad ”skräp-”, ”ful-” eller populärkultur.

Jag har insett att något inte står rätt till när jag vill lyckas med något för att göra henne stolt och nöjd och inte, som det ska vara, för min egen skull. Jag är ganska bra på att på egen hand få ångest över min livssituation och att oroa mig över framtiden och effekten blir då att jag i stället blir passiv av stressen och pressen.

Jag bör också nämna att min pappa är helt passiv när det gäller min och min brors uppfostran och frågar aldrig om något och verkar inte intresserad alls av vad vi gör, utan går i stället iväg när det blir en konflikt. Men det är en annan historia. Jag älskar min mamma så mycket och antar att det är därför jag blir så sårad och ledsen.
Magnus

Svar: Hej Magnus. Det sägs ofta att det är viktigt att föräldrar engagerar sig i sina barns uppfostran, fritidsintressen, utbildning och allmänna utveckling, samt hjälper dem att göra bra val på livets olika områden. Exempel ges på vad försumlighet från föräldrarnas sida kan leda till när det gäller asocialitet och anpassningssvårigheter.

Mindre ofta talas det om hur passiviserande det kan vara om detta engagemang blir för omfattande. Som förälder har man givetvis mer erfarenhet och det kan utifrån denna kunskap om livet vara svårt att lägga band på sig och låta sitt barn söka sig sin egen väg.

Viktigare än att driva på sitt barn så att han/hon hamnar på den yrkesmässiga nivå man som förälder tycker är eftersträvansvärd, samt omfattar de ”rätta” kulturella preferenserna, måste vara att låta barnet, utifrån sin successivt ökande mognad, öva sig i att självständigt fatta beslut. Att hjälpa barnet att lita till sin egen förmåga.

Nu verkar det inte som att dina föräldrar och framför allt inte din mamma har bidragit till att du ska få möjlighet att utveckla dessa färdigheter. Du har svårigheter både vad gäller att uppskatta det du har och det du gör, men också att dra upp riktlinjer för framtiden. Att du inte fått med dig denna förmåga hemifrån, är inget du kan göra något åt i dagsläget. Man kan bara konstatera att mycket obetänksamt gjorts i namn av kärlek och välvilja.

Nu är det upp till dig att öva på detta på egen hand för att på så vis stegvis bli bättre på att orientera dig utifrån dig själv. Det gör du genom att för det första kraftfullare än du gjort hittills stänga din mamma ute från dina förehavanden. Att du går din egen väg betyder inte att du älskar din mamma mindre – låt inte eventuella skuldkänslor stoppa dig. Om hon har svårt att acceptera att du är en självständig individ är det något hon måste komma tillrätta med, det är inte ditt ansvar.

För det andra kan du öva på att känna efter vad det är du själv vill; och för det tredje att göra val utifrån din egen vilja. Bara detta att öva upp förmågan att känna vad du själv vill kan ta tid. Jag tror därför inte att det är lönt att du stressar fram några livsavgörande beslut i nuläget. Antagligen är det då bättre att du tar det lite lugnt och försöker landa i det du har. När du så småningom känner dig mogen att ta nästa steg ska du göra det. Men gör det då med utgångspunkt från din egen genuina vilja och inte med avstamp i din mammas missnöje.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare