Fråga: Jag har levt med min man i tjugo år och vi har varit gifta i tolv år. Vi har tre barn i åldrarna 7–11 år. Vi har haft det upp och ner i vår relation. När vi hade varit tillsammans i fem år lämnade han mig för en annan kvinna. Jag uppfattade det som att hon aldrig kunde bestämma sig för om hon ville leva med min man eller sin sambo, så min man kom tillbaka till mig. Han hävdar bestämt att han inte lämnade mig för henne, utan att han mådde dåligt i vår relation.

Sen levde vi på i vardagen, gifte oss och fick våra barn. Jag kände mig övertalad av honom att skaffa vårt tredje barn. Jag var väldigt tveksam till det och vet att jag till och med kände att det skulle kunna bli droppen för vårt förhållande – det var redan mycket ansträngt eftersom han arbetade mycket. Jag kände mig ensam och bad honom dra ner på sin arbetstid, men han hävdade att det skulle bli bättre och att det bara var under en period som han skulle arbeta så hårt.

Så vi skaffade vårt tredje barn, och jag kände mig mer övergiven än någonsin. Han jobbade fortfarande lika mycket och var ofta borta på olika aktiviteter medan jag var hemma med barnen.

De senaste två åren har jag påtalat för honom att det inte är så bra mellan oss och att jag vill att vi ska gå på familjerådgivning. Han svarade ”så dåligt har vi det inte”. Jag avbokade tiden på familjerådgivningen. Jag pratade med honom om hans arbetssituation och berättade vad jag såg – att han var nära att bli utbränd. När han var hemma sov han eller så satt han bara och glodde rakt fram – utan att hjälpa till med något eller bry sig om barnen. Det är jag som har haft hand om våra barn – hämtat, lämnat, nattat, läst läxor, umgåtts med dem och också skött hushållet och arbetet (deltid) för att få ihop min och barnens vardag.

Jag kände mig mer och mer ensam trots att han dagligen har sagt att han älskar mig. Det kändes som om han hade slutat bry sig om mig. Jag började ha telefon- och sms-kontakt med en kompis som stöttade mig. Det pågick i cirka ett halvår. När jag sedan träffade honom på lokal, och var berusad, slutade det med att jag var otrogen. Jag skämdes och skäms oerhört över det. Det slutade med att min man konfronterade mig med att han visste att jag hade varit otrogen. Han berättade då att han minsann också hade varit otrogen – innan vi hade gift oss, med flera stycken. Det hade jag anat då, men aldrig konfronterat honom med.

Nu är vi där vi är. Vi går på familjerådgivning. Jag upplever att han inte är ärlig när vi är där, han säger saker som inte stämmer med verkligheten. Han säger att han vill leva med mig och att han är hundra procent övertygad om att vi ska få det här att fungera, men i vardagen visar han det inte på minsta sätt.

Jag har sagt och visar att jag vill fortsätta leva med honom, men det känns som om han fryser mig ute. När vi var på semester med barnen för en månad sedan var han borta en hel natt. Han sade att han var det för att ”kolla mig” – om jag verkligen vill leva med honom, om jag verkligen bryr mig. Jag ringde honom under natten och då skrek han elaka saker och sade att han också ville vara otrogen, men också att han inte ville skiljas. När jag pratade med honom dagen efter bad han om ursäkt och sade att han bara ville såra mig. Efter den händelsen har han ryckt upp sig och behandlat mig med hyfs, vilket han inte gjort tidigare under året.

Är det möjligt att få vårt förhållande att fungera? Han säger att han inte vet om han kan lita på mig igen. Han säger att han vill fortsätta att leva med mig, men jag märker det inte.

Barnen far också illa i det här och vårt äldsta barn har till och med sagt rakt ut ”nu får ni bestämma er”. Jag mår så dåligt och orkar knappt arbeta. Jag sitter och gråter på mitt kontor och får inte särskilt mycket gjort. Det känns som om jag snart går under. Snälla, hur ska jag tänka i det här?

Ledsen och orolig

Svar: Det upplägg du beskriver att du och din man haft genom åren, det vill säga att du tagit hand om hem och barn medan han lagt all sin energi på jobbet, är som gjort för att man ska komma ifrån varandra. Risken att börja leva parallella liv med få beröringspunkter är överhängande. När utgångspunkten är ett dylikt arrangemang blir det extra märkligt att det var din man som propsade på ytterligare ett barn, då han inte visat något intresse att ägna tid åt de två ni redan hade. Genom att vara ouppmärksam på dina signaler, och över tid låta skevheten i er relation bestå, så har din man medverkat till att situationen blivit som den blivit.

Orsaken till och konsekvensen av otrohet varierar givetvis som när det gäller allt annat. Men att man blir mer mottaglig för inviter och uppskattning från andra människor om man lever i ett äktenskap där förtroligheten försvunnit, där man inte delar upplevelser, inte pratar och kanske sedan länge slutat röra vid varandra är uppenbar.

Otroheten kan då vara ett larm som säger att allt inte står rätt till och att det finns saker man måste ta itu med. Den kan också vara spiken i kistan för en sedan länge död relation. Vad som är fallet för er är svårt att veta, men ett problem i nuläget tycks vara att din man inte är ärlig kring hur mycket din otrohet påverkar honom. Av någon anledning väljer han att hålla det inom sig själv. Likväl märks det i hans beteende att han mår dåligt över det inträffade. För mig låter det som att han är arg på dig och att han på mer eller mindre desperata sätt söker upprättelse, samtidigt som han straffar dig genom att inte medverka till de förbättringar som föreslås.

Det framgår inte av det du skriver på vilket sätt din man underlåter att anstränga sig för att få er relation att fungera bättre, och inte heller vad han påstår sig vara beredd att göra eller vad du och familje­rådgivaren vill få honom till.

Som jag ser det är det tre saker ni behöver göra för att rädda er relation:

1. För det första krävs känslomässig uppriktighet från er båda så det blir möjligt att bearbeta det som hänt och för att din man på sikt ska kunna återfå förtroendet för dig. Under denna period präglad av öppenhet kan det vara bra för den drabbade parten (din man) att få ställa frågor kring det inträffade. Utifrån detta kommer man så småningom till en punkt där man måste bestämma sig för att gå vidare och bereda plats för läkning.

2. För det andra behöver man förstå vad det var som ledde fram till otroheten. Hur kom det sig att ena parten var otrogen? Är det något som saknas i relationen? I ert fall tycks problemet vara avsaknaden av samarbete i vardagen och generellt bristen på kontaktytor er emellan.

3. För det tredje behöver ni åtgärda de brister i ert förhållande som gjorde att otrohet blev ett alternativ för dig. Det handlar om att skapa en gemensam vardag. Det handlar om att göra val som för er närmare varandra. Det vill säga val som främjar upplevelsen av ett ”vi” och motverkar återgången till det som varit fallet fram till nu: två individer med alltför lite inbördes kontakt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare