”Min sambo vill göra slut – jag blir helt desperat”

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 30 september 2009 i kategori Relationer, Självhjälp och förändring

Fråga: Min sambo vill göra slut. Och jag blir helt desperat över det, det känns som att jag ska dö. Jag lägger mig på knä och ber om att vi ska ge det en chans till. Blir riktigt patetisk och jag skäms.

Jag förstår inte varför det blir så och hur man gör för att komma ur det. Jag vill kunna gå ur det här med huvudet högt, men jag vet inte hur det ska gå till.

Jag älskar honom så mycket att jag ser stjärnor varje gång jag tänker på honom. Jag skulle vilja kunna ta detta med ro men det går inte. Hur ska jag kunna förändra detta beteende?

Jenny

Svar: Hej! Det låter som om du har gjort allt du kan för att din sambo ska stanna hos dig. Jag skulle vilja uppmärksamma dig på att det du går igenom just nu är mycket vanligt. Det är svårt att hålla huvudet högt under en separation vi inte bett om. Att bli lämnad väcker alltid mycket sorg och leder många gånger till en livskris, där vi kan känna att vårt värde som människa reduceras till nästan ingenting. Vi skäms över att bli lämnade och vi börjar leta efter fel hos oss själva eller anklagar oss för det ena eller det andra.

I stunder av kris händer det ofta att man gör saker som man ångrar senare, man inser att man inte uppträtt så värdigt: man hämnas, man tappar kontrollen, man hamnar i sängen med någon bara för att känna sig tillfälligt åtråvärd igen, man faller på knä och ber att den andre ska stanna. Listan på erfarenheter av detta slag kan göras lång och de är en del i att befinna sig i kris, att vara människa, att älska, att ha känslor.

Vad kan vi göra för att det ska bli lite mindre svårt? I boken ”Medeas vrede” intervjuade Gudrun Ekstrand trettio kvinnor som hade blivit övergivna av sina män för en annan kvinna. De ger några råd, som jag tycker kan vara till hjälp oavsett om det finns en annan kvinna med i bilden eller inte.

De intervjuade kvinnorna konstaterar att det inte finns någon enkel väg att gå. Det första nödvändiga steget är att acceptera det som hänt och ha distans till självkritiska känslor som skuld och skam. Tillåt dig att prata om dina känslor av övergivenhet, ilska, kanske lust på hämnd, men – och det är viktigt – fastna inte i dem. Var inte ensam med sorgen och förtvivlan, sök gärna hjälp, prata med andra som befinner sig i samma situation och som kan ge stöd, men fastna inte i ältande och upptagenhet med sorgen och ilskan. Se också till att ta hand om dig själv och bekräfta dig själv, vila ofta, ge dig tid att fundera, hitta de egenskaper du har som kan ge dig kraft och styrka, skriv gärna ner dem, då träder de fram ännu tydligare. Gör tvärtom mot vad dina känslor säger dig, arbeta, umgås, gör roliga saker, uppmuntra dig, motionera och sov ordentligt!

Om det känns ok för dig, skulle jag vilja ställa några frågor till dig med syfte att guida dig i den riktningen.

Ta gärna fram papper och penna och svara på följande frågor:

Har du tidigare erfarenheter av att ha blivit övergiven?
Om du svarar ja: Vad spelar de erfarenheterna för roll för din känsla av att du ska dö om din sambo gör slut?
Vad är det värsta som kan hända om din sambo försvinner från ditt liv?
Om det värsta händer, vad skulle du kunna göra då?
Vad har du själv eller någon annan du känner gjort i en liknande situation som varit till hjälp?
Hur skulle en bra och meningsfull vardag för dig se ut om du lever utan din sambo?

Fundera också på följande: Om det skulle vara en väninna till dig som befinner sig i samma situation som du, på vilket sätt skulle du kunna hjälpa henne? Vad skulle du göra för henne? Vilka råd skulle du ge henne? Sammanfatta det du har kommit fram till och fråga dig i nästa steg: Hur kan du följa dessa råd själv? Vad blir första steget du tar om du vill följa dina egna råd?

En värmande kram.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Ska jag flytta ned i gästrummet?

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 06:00, 29 september 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag är 48 år och har varit tillsammans med min man sedan vi var 22 år. Inte helt lyckligt förhållande eftersom han mest har fokus på sitt jobb och ger det all sin energi.

Jag är en känslomässig person och jag har saknat att vårt samliv inte varit särskilt bra. Han har inte funnits där för mig på helgerna utan har mest varit trött. Sexuellt kan jag inte känna något när det varken finns inlevelse eller att det blir av särskilt ofta. Det har dock varit bra periodvis, men jag har känt mycket frustration och funderingar dessemellan. Sedan min man började med ett nytt ”projekt”( i arbetet) ligger samlivet helt nere sedan vårvintern.

Jag har varit förälskad i honom (och han också i mig), men i somras kände jag att det ”släppte”. Jag kunde tänka mig att lämna honom utan att ”gråta i tvättstugan” som jag gjorde under en annan svår period. Fortfarande kan jag dock inte bara flytta iväg för jag älskar våra två barn och vill inte att de ska behöva flytta mellan två ställen. Men de är äldre nu (13 och snart 16 år) och det är nog därför en viss frihetskänsla infunnit sig inom mig – det är inte bara det att mina känslor har svalnat.

Jag tror mig ha funnit en lösning som jag absolut tror skulle fungera för en tid (eller kanske i tre år då vår dotter går klart gymnasiet och vår son går ut högstadiet) men det gäller bara att förklara för min man:

Vi bor kvar i vårt hus men jag bor cirka två tre dagar i veckan i en kompis lilla lägenhet som står tom eller hyrs ut på vintrarna. För övrigt bor jag i vårt hus, men i gästrummet och finns där för barnen och sköter hushållet delvis (som jag stått mest för). Jag har deltidsjobb.

Kanske gör min man detsamma efter ett tag. Vi kan göra någon resa tillsammans, men på sommaren mest ha varsin period med barnen. (Jag drömmer inte om att flytta ihop med någon ny kärlek men det vore underbart att träffa någon som ”särbo”.)

Min man vet jag är fäst vid huset och jag har svårt att leva utan trädgård. Kanske är det överilat att skiljas direkt utan bättre efter ett halvår/år?

För någon månad sedan sa jag till min man att jag har varit väldigt kär, men inte är det längre och ”vi har det ju bra, du måste inte arbeta så intensivt”. Tyckte det var sorgligt efteråt och grät en skvätt men undrar om han tog det till sig egentligen. I helgen började jag prata om att bo delvis själv, blev arg och sa att ”tycker man om varandra visar man ju det!”. Han sa ”du överger oss” och att jag ofta är vresig och ”springer omkring” .

Jag blev förvånad och sa att ”ja, det är en hel del att göra hemma” – och försökte förklara att om han ser mig som bara ”hushållerska” så behöver jag ha ett eget liv också.

Efteråt fick jag kraftig huvudvärk. Vresigheten har säkert med min frustration att göra och vad jag kan förstå är väl förhållandet slut. Har pratat lite med min svägerska och hon tror inte på att han skulle vilja gå i samtal, det tror inte jag heller.

Hur ska jag prata med honom för att det inte ska bli alltför jobbigt? Ska jag bara säga rakt upp och ned att jag växelbor och så får vi se om det blir bättre?

Eva

Svar: Hej Eva. Du skriver att du trots allt varit förälskad i din man, men att du i somras kände att det ”släppte”. Vad det handlar om är, som jag ser det, att man vid en viss tidpunkt bestämmer sig för något, för att sedan i det längsta håller fast vid det. Men allteftersom tiden går sker en successiv förskjutning, och plötsligt hittar man sig själv på en annan punkt än där man först fattade beslutet. I ditt fall handlar det om att du under lång tid befunnit dig i ett bristtillstånd, men att du bestämt dig för att stå ut med att saker och ting inte är på det sätt som du skulle önska. Till slut har du dock förflyttats över en gräns, lämnat din tidigare position och hamnat på ett ställe där en annan logik råder. Man kan likna det vid ett gummiband som töjs alltmer för att slutligen brista. Någonting har på detta sätt mognat fram hos dig.

Det låter som att du i nuläget försöker förhala det som på ett plan redan är uppenbart för dig: ert äktenskap är över, och på ett mentalt plan har du redan lämnat din man. I ditt huvud har separationen kommit långt – du dagdrömmer för fullt om att träffa en ny kärlek.

Uppenbarligen tycker du att situationen är olustig; du får stressreaktioner i form av huvudvärk när du ska ta tag i den. För att hantera detta ägnar du dig åt diverse undanmanövrar i förhoppning om att det ska ta bort det jobbiga. Du planerar någon sorts halvseparation där du finns kvar som hushållerska med bas i gästrummet, och när du försöker förklara för din man hur du tänker och vad du vill, blir du så otydlig att det är svårt att förstå vad du menar.

När det gäller din fråga om hur du ska prata med din man för att det inte ska bli alltför jobbigt, tror jag att du bör ställa in dig på att det blir jobbigt, men på sikt ännu besvärligare om du fortsätter att skjuta obehaget framför dig på det sätt du gjort så här långt. Det finns inget skonsamt sätt att göra slut på. Eller snarare, det mest skonsamma är att tala om för den andre vad han/hon har att hålla sig till. Att låta någon sväva i ovisshet på grund av missriktad hänsynsfullhet är poänglöst. Det innebär bara att man drar ut på lidandet.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag är orolig för min 15-åring”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 06:00, 28 september 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag är mamma till en 15-årig son som undrar hur han egentligen mår på insidan. Det är svårt att tyda honom och han vill inte berätta så mycket. Han är alltid hemma själv efter skolan och är oerhört intresserad av allt som har med andra världskriget att göra. Han tittar på film, klipp på Youtube och spelar krigsspel på Playstation. Han lyssnar också mycket på musik; oftast hårdrock i sin Ipod. Koncentrationen fungerar bara när det är något som är riktigt intressant.

Han säger att han inte är accepterad av sina klasskompisar på skolan och att de tycker han är konstig för han lyssnar inte på samma musik som de gör.

Ibland går han till ungdomsgården och tycker det är kul. Snackar, hoppar studsmatta och så vidare. Men han har ingen bästis, det har han aldrig haft utan är lite av en ensamvarg. Under uppväxten har han också haft lätt för att dyka ner i vissa saker under perioder. Då var det bara detta som gällde, exempelvis dinosaurier och lego.

Vi ser att han inte mår bra av det här med kompisarna och han har dåligt självförtroende. Han är tonårsarg med svordomar, och han dänger i dörrar och säger att alla är dumma och inte fattar någonting. ”Alla tror jag är dum i huvudet”, ”jag är dum i huvudet” och ”skolan suger”, säger han ofta.

Till saken hör att han inte vill göra något som vi föreslår heller. Han vill ingenting och orkar ingenting, säger han. Ibland har jag tvingat honom att följa med mig på olika saker och då är det ok efteråt. Vi försöker också få honom att ta mer ansvar både för sig själv och här hemma. Men det går så där.

Han stannar alltså helst hemma och är då själv eller med lillebrorsan som är 11 år. Att han väljer att vara hemma med oss föräldrar och lillebror känns inte så bra.

Mamma Eva

Svar: Hej Eva! Du berättar om din 15-årige son som är rätt ensam och vantrivs med det. Det är alltid en svår situation för föräldrar – det är inte mycket man kan göra för en 15-åring som inte hittat några vänner i skolan eller på fritiden.  
 
Mycket av det du berättar om är rätt vanligt för pojkar i hans ålder: Han vill inte berätta så mycket om sitt liv för sina föräldrar, han tar inte så mycket ansvar för sig själv eller för hemmasysslor. Han är tonårsarg ibland och dänger i dörrar – alla är dumma och fattar ingenting.  Och han vill inte göra det ni föreslår. Alltsammans är sånt som många föräldrar känner igen.  
 
Att vara ensam i tonåren ÄR inte lätt. Att vara ledsen för det är inget konstigt.  Det är ju i den åldern man ofta ger sig ut utanför familjen, prövar sina vingar – då gruppen är viktig för att man ska kunna utvecklas. Och utan kompisar blir det precis som du skriver – han väljer att vara med er och lillebror, mest för att inget annat finns att tillgå. Det skulle kanske räcka med en enda kompis som han kan vara med då och då för att han skulle trivas mycket bättre. Och sådana dyker upp när man minst anar det – kanske någon med samma specialintressen, kanske någon på ungdomsgården?
 
Jag tror att det ni kan göra för honom är att vara fortsatt intresserade av hans liv på så vis att han känner att ni inte också plågas av hans ensamhet. Det blir som sten på börda för honom om han känner att ni också oroas eller tänker att han är misslyckad. Fortsätt att uppmuntra honom att gå på gården, att följa med er ibland på aktiviteter och att göra roliga saker med lillebror.  Visa intresse för allt det han gör – hans musik, hans intressen.
 
När han klagar på att skolkompisarna tycker att han väljer fel musik – föreslå honom att han fortsätter lyssna på det han tycker om men ändå prova att visa intresse för den musik som de gillar. Kanske behöver han träna på mer öppenhet mot andra och för andras intressen. Men prata bara med honom om det när han orkar vara mottaglig för era idéer. Uppmuntra honom att vidga sina kretsar.
 
Fråga honom också, när det känns möjligt, vad det är som gör att han tror att andra tror att han är dum i huvudet? Och varför tror han själv att han är dum i huvudet?
 
Jag har tidigare skrivit ibland om ”korrigeringsreflexen” som vi vuxna så lätt tar till: I ditt fall är det att genast säga till honom att han minsann inte är dum i huvudet, tröstande ord av olika slag. Jag tänker att han säkert skulle behöva formulera för sig själv vad han tänker om andra och inte genast bli motsagd. Först efter det kan ni föreslå honom att se med andra ögon på sig själv.
 
Kan det vara så att han blir mobbad i skolan? Prata med hans lärare om hur de ser på hans kamratproblem.
 
Det är svårt att avgöra graden av ledsenhet och ensamhet  i det du skriver. Tycker du att han verkar deprimerad – så att han oftast är håglös, ledsen och arg, i stort sett aldrig glad över någonting?  I så fall är kanske det hela mer allvarligt. Om ni är oroliga för att sonen är deprimerad, ta kontakt med skolhälsovården och be att skolläkaren bedömer honom. En depression i tonåren ska man inte gå länge med.  
 
Det finns en del av ditt brev som ger mig andra funderingar.  Du skriver att han av och till haft specialintressen som han verkligen dykt ned i. Det är vanligt hos både barn och tonåringar, särskilt i perioder då man är ensam och behöver något att fördjupa sig i. Men det kan också vara en vink om att din pojke kan ha andra problem.  Har ni någon gång funderat över om han har drag av Aspergers syndrom – eller har någon i skolan sagt något?  I det syndromet ligger också svårigheter av socialt slag, att man har svårt att förstå sig på andra människor och därmed lätt blir ensam.
 
När jag skriver detta menar jag verkligen inte att sätta någon diagnos på din son. Men kanske skulle du kunna ha glädje av att läsa lite mer om detta – du kan t ex gå in på Riksförbundets Attentions hemsida: www.attention-riks.se. Om du tycker att detta kan stämma på din pojke, vänd till skolhälsovården eller barnpsykiatrin.  
 
Det är inte lätt att svara enkelt på din fråga. Det är inte lätt att vara 15 år. Din pojke har intresserade föräldrar som bryr sig mycket om honom – det är oerhört värdefullt!
 
Det viktiga är: Visa din son mycket respekt och uppmuntra alla steg han tar – både när han vågar sig ut bland jämnåriga och när han behöver få vara hemma och slicka sina sår.
 
Och det du nu berättar om hans liv som 15-åring, säger mycket litet om hur hans tillvaro längre fram kommer att se ut. Han behöver er tilltro och ert hopp!
 
Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Jag känner mig osäker på livet”

Skrivet av Ann-Kristin Lundmark 06:00, 25 september 2009 i kategori Relationer, Självhjälp och förändring, Sorg

Fråga: Jag är en tjej i 30-årsåldern som har blivit väldigt osäker på livet. Fram till jag var 24 år gammal hade jag inte upplevt några större problem eller någon stor sorg i mitt liv, och var till största del glad och lycklig. Sedan dess har diverse olyckor inträffat; först hade jag ett jobbigt problem på min dåvarande arbetsplats som till slut ledde till ätstörningar. Dessutom var jag i ett mycket destruktivt förhållande och till råga på allt visade sig en familjemedlem vara svårt psykiskt sjuk. Dennes sjukdom har påverkat hela min familj, alla är konstant oroliga och stressade på grund av detta. Vi är hela tiden rädda för dåliga nyheter, och hoppas konstant på goda nyheter som dock allt för sällan kommer.

Mitt eget liv är i dag mycket bra. Jag har bra utbildning, bra jobb, bra förhållande och många vänner. Men jag kan inte sluta oroa mig över alla andra i min familj. Jag försöker alltid vara förberedd på att det värsta kan hända och hur jag ska kunna hantera detta, ekonomiskt och känslomässigt. Dessutom börjar jag känna rädsla över att själv skaffa barn, då jag ju har sett vad även vuxna barn kan råka ut för och vad man som förälder måste kunna hantera.

I dagsläget känns det som att jag aldrig mer kommer att känna mig helt avslappnad i situationen med min familj, hur blir det då om jag skaffar egna barn? Vad tänker folk när de skaffar barn? Att ansvaret bara sträcker sig tills barnet fyller 18? För mig känns det som att föräldraskapet bara kommer vara en oändlig period av oro och dåligt samvete.

Livet börjar nu kännas som en enda lång orostid för mig och jag önskar bara att jag kunde återgå till att känna mig så glad och sorglös som jag en gång var. Men hur ska jag klara det?

Anonym

Svar: Hej! Du skriver ”jag försöker att alltid vara förberedd på att det värsta kan hända” och det är en vanlig strategi när livet förändras och oväntade svårigheter drabbar oss. Om man som du haft en trygg och skyddad uppväxt kan det också kännas ovant och svårt att hantera ”olyckor” och problem. Men om jag förstått det hela rätt så har du nu goda erfarenheter av att det går att överleva kriser och komma vidare.

Att vara människa är att uppleva goda och onda erfarenheter och det är det som formar och utvecklar oss. Jag tror att du har lärt dig oändligt mycket av allt du gått igenom de senaste åren. Trots det finns oron där. Jag vet att det kan kännas svårt att leva efter denna regel, men när det gäller oro tror jag att man måste försöka att leva i nuet. Det förflutna har som sagt gett dig många användbara erfarenheter som sannolikt gjort dig mogen och mera livserfaren. Om framtiden vet vi ingenting och det lönar sig inte att spekulera. I nuet är det viktigt att låta rädslan få finnas som en naturlig del av livet, men den får inte ta för stor plats. Att klara det kan vara att acceptera att de flesta av oss måste gå igenom både glada och sorglösa saker men även det som är tungt och smärtsamt. Det är det som är att leva.

Just nu har du ett bra liv även om du är bekymrad och sorgsen över att din familj är stressade över den svåra situationen. Jag tror att du trots det måste tillåta dig att njuta och vara glad över allt det goda som finns i ditt liv. Högst sannolikt är din situation också något som ger glädje åt den övriga familjen. Din förmåga att ta dig vidare ur flera mycket svåra problem kan säkert även ge hopp om att även din familjemedlems sjukdom kan bli bättre.

När det gäller din ambivalens att skaffa egna barn tänker jag så här: Att ha barn är att ofta vara orolig och att då och då känna dåligt samvete för att inte räcka till. Kärleken till barnen och ansvaret för dem finns där hela livet. Om du vill ha barn och kan tänka dig att acceptera tanken på att du inte kommer att bli en perfekt förälder, utan bara en som kommer att göra så gott du kan, tror jag att du kommer att upptäcka att kärleken till ditt barn kommer att hjälpa dig att klara av svårigheterna när de kommer.

Om du också kan tänka dig att acceptera att du inte kan få några garantier för framtiden, men samtidigt känna tillit till din egen förmåga att klara av svårigheter – för det har du nu erfarenhet av – så tror jag att du kommer att uppleva att livet med barn inte bara är oro utan också någonting fantastiskt.

Slutligen, att ha en svårt psykiskt sjuk familjemedlem påverkar i hög grad livet för de anhöriga. Det är viktigt att söka hjälp och stöd för att orka. Det finns en bok av Åsa Moberg som heter ”Vara anhörig” som du och din familj kanske kan läsa. Det finns också olika forum på nätet för anhöriga till psykiskt sjuka som du lätt kan hitta.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Ska jag bryta med mamma?

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 06:00, 24 september 2009 i kategori Relationer

Fråga: De senaste månaderna har jag hamnat i en prekär situation med min mamma där vi i princip inte når fram till varandra. I bakgrunden ligger att mina föräldrar skilde sig då jag var tolv år, varpå min mamma genast flyttade tillsammans med en ny man, en man med helt andra värderingar än den ”normale” svenske mannen. Hans syn är att kvinnan ska stå i köket, vara glad, trevlig och aldrig säga emot. Med mina drömmar om att bli läkare och syssla med forskning så gav det upphov till stora konflikter under tonåren. Kvinnor var ju mindre intelligenta och skulle inte syssla med forskning, enligt min mammas man.

Mannen hade även ett enormt kontrollbehov och jag fick i princip inte umgås med vänner och ej heller prata i telefon. Skulle jag prata i telefon så var det max fem minuter. Telefonen fanns i hallen, där han då vankande gick fram och tillbaka för att höra vad jag sa.

Otaliga gånger fick han även raseriutbrott och förklarade för mig vilken liten skit jag var. Mamma såg detta men gjorde inget, hon i sin tur försvarade sig med att jag var en sådan besvärlig tonåring, något som jag fortfarande får höra.

Hur som helst, mannen har även två söner som bodde hos sin mamma. Jag och mina syskon levde tillsammans med denne man och min mamma efter mina föräldrars skilsmässa. Varje gång hans söner kom på besök var det ”fest”, då var mamma trevlig och likaså hennes man.

När jag äntligen flyttade hemifrån och kunde skärma av mig från det hela föll en sten från mitt hjärta. Jag kunde äntligen leva utan att vara kontrollerad. Samtidigt var det svårt eftersom jag gärna vill ha en fungerande relation med min mamma.

För två år sedan träffade jag en underbar man och i början var allt bra, vi träffade min mamma och hennes man och de var trevliga mot oss. I mitt kärleksrus så förträngde jag helt särbehandlingen under min barndom och berättade inget för min pojkvän om detta då jag skämdes.

I somras spenderade vi dock några dagar tillsammans med dem i deras sommarstuga. Återigen blev särbehandlingen så uppenbar, vi bidrog med mat och betalade och lagade för hela familjen vid flera tillfällen, men min mamma och hennes man klagade mest över att vi snyltade på dem. Under tiden kom även hans söner med respektive på besök och de hade visserligen med sig mat, men mamma fick sedan betala för den. Trots det blev de höjda till skyarna. Detta är bara ett, men ganska konkret, exempel.
Efter detta blev jag mycket ledsen och kände att det inte var värt att ha en relation med mamma om det skulle vara på de villkoren att hennes mans barn är mer värda än hennes egna. Detta påminner mig bara om hur tonåren var med ständig särbehandling och hans ständiga nedvärdering av kvinnor.

Mitt dilemma är: Ska jag bryta med min mamma? Det känns oerhört svårt och drastiskt, i synnerhet när jag själv vill börja skaffa familj och behöver henne mer än någonsin. Men känns det minst lika svårt när jag är tillsammans med henne och ständigt känner att jag inte lever upp till hennes och hennes mans bild av en god kvinna.

Anonym

Svar: Hej. Jag får intrycket att du inte vill bryta med din mamma, och det är inte heller något man ska göra i första taget. Att bryta med en närstående är känslomässigt jobbigt, och kan upplevas som att tvingas stänga av en del av sig själv – det handlar ju trots allt om människor som varit med och format oss till de vi blivit. När alla andra vägar är uttömda, och då utbytet med den närstående blivit direkt destruktivt, kan det vara nödvändigt att stänga ute den andra personen ute från sitt liv, men det är som sagt inget förstahandsval.

Dessutom står du, utifrån vad jag förstår, i begrepp att själv skaffa barn. Frågor som handlar om sammanhang och tillhörighet blir då givetvis extra angelägna. Att som småbarnsfamilj isoleras, utan möjlighet till avlastning, kan vara mycket krävande.

Utifrån dessa synpunkter föreslår jag att du, i stället för att bryta kontakten med din mamma, stannar och hävdar dig själv och din syn på saker och ting på ett tydligare sätt än jag uppfattar att du gjort hittills.

När du skriver att det känns svårt att du inte lever upp till din mammas och hennes mans bild av hur en god kvinna ska vara låter det för mig som att du någonstans tänker att problemet är att du inte motsvarar deras värderingar, inte att deras värderingar är helt uppåt väggarna. Till exempel den incident du beskriver när du och din man besökte din mamma och hennes man och tog med egen mat, betalade och till och med lagade maten, och att de trots detta inte var nöjda låter märklig i mina öron. För det första verkar det som om du är väldigt mån om att vara dem till lags. För det andra verkar det inte möjligt för dig att vara dem till lags.

Din utgångspunkt borde som jag ser det i stället vara att det är en framgång när du inte lever upp till din mammas och hennes mans föreställningar om hur en kvinna ska bete sig. Jag tror att du behöver börja markera mer kraftfullt än du har gjort tidigare mot deras försök att forma dig till något du varken kan eller vill vara. Sedan får du väl stå ut med att de till en början blir missnöjda, besvikna och till med arga på dig – det tycks de ju i och för sig redan vara så på sätt och vis har du inget att förlora.

För mig låter det som att du inte var tillräckligt besvärlig som tonåring.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag vill vara en ‘easy going’-kille”

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 23 september 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Hej! Jag är en kille på snart 26 som ofta är ganska deppig. Det beror ganska mycket på att jag har skyhöga förväntningar på vad jag ska åstadkomma i livet och karriären. När jag efter många års studier kom ut i världen så var det som att gå in i en vägg. Inget gick som jag hade föreställt mig och jag upptäckte att jag saknar självförtroende för att agera på ett socialt begåvat vis.

Samtidigt har jag försökt analysera mitt beteende och kommit på att det inte egentligen är sakerna som jag deppar över som gör mig nedstämd. Jag verkar faktiskt vara expert på att hitta problem, ofta ganska onödiga och helt omöjliga att lösa på praktisk väg. När jag efter en lång period kommer över ett problem, känns det som att jag plockar fram nästa ur en hög som är stor nog att räcka livet ut. Sen går jag runt och våndas, ibland i åratal dag ut och dag in. Några saker jag har koncentrerat mitt självförakt på under de senaste 5 –10 åren är mitt utseende och min familjebakgrund. Jag hittar saker som jag ogillar som jag sen intensivt hatar och försöker hitta strategier för att dölja.

Människor omkring mig, som känner till mitt beteende, förundras och fattar ofta inte hur jag kan lägga ner så mycket energi på saker som för dem är helt oväsentliga och triviala. Till saken hör att jag är konstnär och upplevs av de flesta som en ganska excentrisk typ.

På något sätt känns det som om roten till det hela sitter i faktumet att jag är fruktansvärt lättstött och känslig. En helt oskyldig kommentar, särskilt de som berör ”självföraktsfrågor”, kan sätta igång ett känslomässigt yrväder som håller i sig i månader och som får mig att svära evigt hat mot personen i fråga.

Ibland känns det som att jag kommer att sabba hela mitt yrkesliv för att jag agerar såhär. Ofta känns det tyvärr som att en flaska vin är det enda som kan lugna mig och dämpa (eller ibland förstärka) dessa våldsamma känslor.

Jag vill egentligen inget hellre än att vara en ”easy going”-kille som tar allt med en rejäl klackspark. Finns det något jag kan göra för att mildra mina känslorus? Det känns som att jag har jättesvårt att få perspektiv på livet.

Självföraktaren

Svar: Hej! Det finns en modell för analys av våra beteenden som jag kommer att presentera för dig och som jag hoppas kan hjälpa dig att förstå dina till synes oförklarliga handlingar, som att du vill vara en ”easy going” kille men i stället styrs av dina känslorus.

Modellen – funktionellanalys – används inom kognitiv beteendeterapi för att tydliggöra, ”avmystifiera” och förstå funktionen av problematiska beteenden och hjälpa oss att hitta möjliga alternativa sätt – som inte ställer till det för oss. Det som till synes verkar oförklarligt, det vi bekymrar oss för och besväras av, betraktas då som möjligt att förstå och ändra på.

Modellen (S. Stimuli eller utlösare —> R. Respons – en tanke, en känsla eller ett beteende –>
K. Konsekvens) utgår ifrån att det vi tänker, känner och gör delvis är inlärt och när vi upprepar oss, trots att vi tycker att det är till skada för oss, är det för att det trots allt fyller en funktion. Vi har en kortsiktig vinst av det vi upplever eller gör, och nu kommer poängen, vi är inte alltid uppmärksamma på att den vinsten finns och styr vårt agerande.

Till exempel om vårt problem är att vi blir verbalt aggressiva (R) när vi blir ifrågasatta på arbetet (S) skulle en något förenklad analys vara att de kortsiktiga konsekvenserna (K) som styr i mycket våra reaktioner, är att vi får agera ut vår ilska och känner en viss tillfredställelse i stunden. Vi har lärt oss att det känns bra i stunden att agera så, och så upprepar vi detta gång efter gång. Hjärnforskarna beskriver hur inlärda beteenden av detta slag är så lagrade i hjärnan att de kan liknas vid flerfiliga motorvägar i hjärnan och att de är närmast automatiserade.

I efterhand, när vi tittar tillbaka på händelsen, kan vi känna oss besvärade och att vi tycker att vi gjort bort oss, samtidigt som vi undrar hur det kommer sig att vi nästan alltid gör så här. Då har vi nytt fokus, och tänker på de långsiktiga konsekvenserna av vårt beteende, som i det här exemplet skulle handla om att du bekymrar dig för att uppfattas som omogen och besvärlig, och du förbryllas över att du ställt till det för dig ännu en gång.

Funktionellanalysen görs i tre steg:
1. Vad gör vi (som är problematiskt = R)?
2. I närvaro av vad (till exempel personer, platser, tankar eller känslor = S) gör vi det?
3. Vad händer när vi gör det? Vilka blir konsekvenserna på kort och lång sikt( = K)?

Styrkan i den här modellen är att den ökar vår förståelse för det som vidmakthåller våra beteendemönster och att vi utifrån detta kan börja hitta alternativ. När våra handlingar blir begripliga för oss kan vi tänka friare och ta ställning om det vi gör är i linje med det liv vi vill leva, hur vi vill vara eller våra värderingar. Vi kan börja arbeta med oss själva med eller utan professionell hjälp för att lära oss att göra annorlunda.

För att lära dig mera om dina beteendemönster skulle jag vilja att du gör två övningar. Den första är att du observerar dig själv under två veckor och prövar att använda S-R-K modellen varje gång du känner dig stött och reagerar med ”våldsamma känslor”. Några frågor som kan hjälpa dig att kartlägga händelsekedjan kan vara att du frågar dig:

1. Vad gjorde jag som var problematiskt (R)?
Svara här:

2. I närvaro av vad, personer, platser, tankar, känslor… gjorde jag det (S)?
Svara här:

3. Vad hände när jag gjorde det (K)? Vilka blev konsekvenserna på kort och lång sikt för mig och för omgivningen?
Svara här:

Sammanfatta det du har kommit fram till och leta efter det som upprepar sig i sådana situationer. Det kan hjälpa dig att känna igen din sårbarhet: När, hur och av vad utlöses det? Kanske det kan hjälpa dig att få det du efterfrågar, ”perspektiv på livet” och kunna navigera förbi de mest besvärliga situationerna genom att hitta alternativ. När du har lär dig mera om detta kan du börja arbeta med nästa steg.

Den andra övningen. Nu kan du börja fundera på och gärna skriva ner:
a. på vilket sätt skulle du kunna göra något annat – ett ”tvärtom-beteende” – till vad du brukar göra i dag när du till exempel får en fråga som utlöser ditt självförakt?
b. hur kan dina valda ”tvärtom-beteenden” underlätta för dig att lyckas som konstnär eller med något annat som är viktigt för dig?

Använd gärna en tabell där du bredvid varandra kan skriva gamla och nya beteenden. Syftet är att få en helhetsbild och att hitta alternativa ”tvärtom-beteenden”:
Gammalt beteende: Letar problem.
Nytt tvärtom beteende: Till exempel letar aktivt och fokuserar på det som fungerar bra

Gammalt känslobeteende: Känner intensivt hat.
Nytt ”tvärtom-känslobeteende”: Till exempel accepterar att just nu känner du så samtidigt som du sätter det som utlöste ditt hat i ett större perspektiv.

Gammalt beteende: Går runt och våndas
Nytt beteende:<
/strong> …………………………..

I nästa steg kan du prova att använda dina ”tvärtom-beteenden” i olika situationer. Utvärdera om det gör skillnad, till exempel om din vardag blir lugnare och om det har betydelse för hur du ser på ditt yrkesliv.

Med tanke på att du ofta är deppig och självmedicinerar med alkohol, rekommenderar jag dig att samtidigt som du arbetar med dig själv på egen hand också söker professionell hjälp. Kanske känner du (på grund av dina höga krav på dig själv) att du måste klara dig på egen hand. Det kan finnas fördelar med den känslan och tanken, men samtidigt finns det bra hjälp att få. Du behöver inte kämpa ensam. När sådana tankar dyker upp (”Jag måste klara det här själv” eller liknande) kan du tillämpa ”tvärtom-beteende” också på dem.

Lycka till och varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Hur kan jag bli av med min ångest?

Skrivet av Sergej Andréewitch 06:00, 22 september 2009 i kategori Psykisk ohälsa

Fråga: Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag tog studenten förra året och har sedan dess haft nio jobb. I varje jobb lyckas jag arbeta högst två veckor, för varenda dag kryper en ångest fram som till slut gör att jag inte ens orkar ta mig ur sängen för att gå till arbetet.

För varje nytt jobb intalar jag mig att jag nu ska jag sköta mig och se till att gå till jobbet som vilken normal människa som helst, men det slutar alltid med en oerhörd ångest som jag inte kan överbrygga.

Jag är så frustrerad över mig själv och jag fattar inte vad mitt problem är. Ångesten har blivit en sådan stor del av mitt liv och jag känner mig så deprimerad att jag tappat viljan att ens leva.

Jag vet inte om det hör till, men jag har en krånglig uppväxt med en missbrukande mor som utsattes för kvinnomisshandel av en man som min mor numera rymt ifrån. En lång vårdnadstvist gjorde att jag hamnade hos min pappa som har tagit bra hand om mig, men som själv inte har något särskilt utvecklat känsloliv. Hos honom har jag känt mig väldigt ensam och idiotförklarad utan anledning.

Jag har alltid tryckt undan alla minnen, alla känslor och alltid varit den som tagit hand om allt och alla samt profilerat mig som den ”duktiga flickan” genom att få bra betyg och så vidare.

För ett halvår sedan flyttade jag hemifrån, det var egentligen inte ett eget beslut, utan min mors, och det har gjort att jag nu plötsligt fått ett stort utrymme.

Jag vet bara inte vad jag ska göra, jag kan inte arbeta och får inte in pengar och är snart totalt pank. I skolsammanhang fungerar det bra för mig att pallra mig iväg, men inte när det gäller arbete och jag förstår inte varför…

Vad ska jag göra? Jag orkar inte leva med den här totala ångesten längre.

Anonym

Svar: Hej! Ångest på en nivå över vad som är normalt kan vara helt handikappande och dränera en person på energi och livslust. Gränsen för vad som är normalt och inte normalt går just vid om det påverkar ens dagliga liv och hindrar en från att göra det man vill. Du beskriver att du inte klarar av att behålla ett arbete mer än ett par veckor på grund av ångest. Det du inte skriver är vad som triggar din ångest, i vilka situationer? Vilka eventuella katastroftankar har du?

För en person med social fobi så kan ångesten inför att vara nära andra människor och känna sig observerad i kontorslandskap, fikapauser med mera vara det som gör det omöjligt att gå till arbetet.

För andra med generaliserat ångestsyndrom kan det vara ett ständigt ältande av allt som skulle kunna gå fel i framtiden, till exempel egna fel i arbetet, som utgör problemet.

Vid paniksyndrom är det den ständiga rädslan att råka ut för oväntade panikattacker. Eller rör det sig om så kallad emotionell instabilitet? Det kan också präglas av ångest. Det är viktigt att man först noggrant utreder vilket psykiatriskt tillstånd du lider av innan man kan ge rätt information och behandling. Det är också viktigt att läkaren bekräftar eller utesluter depression som delförklaring.

Du undrar om ditt nuvarande lidande har sin grund i din uppväxt. Man kan allmänt säga att man med en otrygg uppväxt präglad av traumatiska händelser löper en större risk än andra att utveckla psykiska sjukdomar, men samtidigt är det inte en nödvändig bakgrund. Även med bästa möjliga livsförutsättningar kan man utveckla psykisk sjukdom inklusive depressions- och ångesttillstånd. Att man har en ”krånglig uppväxt”, som du själv säger, betyder dock inte att principerna för din behandling ska vara andra än för en person utan denna bakgrund.
För att ta ett konkret exempel: om en person utvecklar återkommande, oväntade panikattacker med rädsla för att förlora kontrollen, dö och så vidare, och på grund av detta inte vågar åka tunnelbana och det i sin tur innebär att man inte kan ta sig till arbetet eller studierna, då är det detta som är problemet. Behandlingen riktas då mot de (felaktiga) katastroftankarna kring hur farlig en panikattack är, man får träna bort ångesten som det innebär att åka tunnelbana genom att åka tunnelbana och så vidare. Därmed inte sagt att bakgrunden ska negligeras.

Om man sedan efter det att den omedelbart handikappande problematiken behandlats, fortsatt är plågad av sina tankar och känslor inför en svår uppväxt så kan det tas upp i en bearbetande psykoterapeutisk kontakt. Men, och det är detta som är viktigt att hålla isär; att gå i en allmänt stödjande kontakt, få ”stresshantering” eller liknande ska inte utgöra behandling mot problemet (paniksyndromet) att inte kunna ta sig till jobbet – helt enkelt eftersom det inte visat sig effektivt.

Att man tappar viljan att leva, som du skriver, är allvarligt och tyder på att du har utvecklat en depression. En depression ska alltid behandlas, med läkemedel eller med psykologiska metoder. Jag tycker att du ska kontakta den psykiatriska mottagning där du bor och vara tydlig just med att du nu nått en nivå av lidande där du tappat livslusten, så att du snarast får en grundlig bedömning av en läkare (psykiater).

Beroende på var du bor, exempelvis utanför storstadsområdena, så kan det vara din husläkarmottagning du ska vända dig till.

Sergej Andréewitch, psykiater

Skiljas eller inte?

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 06:00, 21 september 2009 i kategori Relationer

Fråga: Sedan en månad tillbaka bor jag inte tillsammans med min man. Efter en lång tid av funderande så flyttade jag till en kompis sommarstuga. När jag sa till maken att jag skulle flytta så var jag helt säker på att jag inte skulle komma tillbaka, men jag klarade inte att göra beslutet så definitivt på en gång så vi kom överens om att göra det som en ”time out”. Till att börja med på en vecka, sedan skulle vi prata. Därefter blev det ytterligare två veckor och sedan en till…

Vi har varit tillsammans i snart tio år, gifta i sju år. Hade ett spontant och härligt liv tillsammans de första fem åren. Sedan fick vi stora problem kring att få barn, förlorade ett barn med mera. Vi har alltså haft stora påfrestningar på relationen sedan dess, men jag vill mest av allt fråga om min stora beslutsångest som det jag står inför just nu.

När jag flyttade hade vi kämpat väldigt länge för att försöka få det bättre i relationen. Jag blev bara tröttare och tröttare, hade ingen energi, ingen ork, ingen glädje eller lust. När jag flyttade vände allt detta! Jag orkade med vårt barn igen, jag slutade vara bitter, mina vänner sa också att jag verkade mycket gladare. Så fort jag träffade min man kom en förlamande trötthet åter över mig. Beslutet kändes givet, jag vill må bra och det gjorde jag tydligen bättre på egen hand. Jag kunde inte hitta kärleken till honom hur mycket jag än letade inom mig. Jag började kolla på hus och såg med tillförsikt fram emot mitt nya liv.

Sen kom ett första tvivel, då vi gjorde en sedan länge planerad resa/utflykt tillsammans – och hade det riktigt trevligt ihop. Jag började fundera på om det kanske ändå fanns något att bygga vidare på. Efter ett par dagar hade jag ett bra samtal med en god vän som sa åt mig att jag inte skulle ha dåligt samvete för att jag inte älskade honom, att jag inte behövde ta ansvar för honom och att han skulle må bra. Då släppte det igen och kändes självklart – givetvis hade hon rätt och jag skulle såklart ta ansvar för mitt eget liv och välmående och inte för hans.

Jag var därefter fast besluten att säga till honom att det nu var definitivt. Jag kommer inte tillbaka. Jag hade till och med skrivit ut skilsmässoblanketten. Men ju närmare dagen då vi skulle ses kom, desto mer ångest fick jag. Och ångesten blev bara värre. Han var ju så fin när vi pratade, så bra, så lugn och klok. Han såg ingen anledning till att bli ovänner, vi skulle göra allt till det bästa för vårt barn etcetera.

Jag gick i alla fall vidare med mina planer och tittade på hus. Ångesten växte. Jag ringde honom och tog tillbaka mitt beslut. Vi hade ett fint samtal om vad vi vill ha i en relation. Ångesten släppte. Jag flyttade hem ett par dagar. Det kändes helt fel. Jag kände ingen längtan alls efter att komma honom närmare, varken fysiskt eller mentalt. Irriterade mig på honom. Pratade med en vän och berättade för henne hur fel det kändes, att jag verkligen inte hittade någon kärlek eller någon annan stark känsla som kunde motivera mig att kämpa vidare i relationen. Sa detta till mannen. Det blev ett bra samtal – och jag håller på att vända återigen.

Jag vet varken ut eller in i detta längre! Kan jag inte lita på mina känslor, på mig själv? Vad kan jag då lita på? Är jag bara rädd för att ta det stora beslutet att lämna, rädd för att göra honom illa, rädd för att ”missa något” – det vill säga en möjlig framtida bra relation? Eller är jag tvärtom rädd för att ge mig in i relationen med hull och hår? Har jag orealistiska förväntningar på hur en relation ska vara? Är det bästa alltid att gå igenom svårigheterna tillsammans?

Hur kan man bara svänga så här våldsamt fram och tillbaka i känslor och tankar och beslut? Jag förstår inte själv.

Lysmasken
Svar: Hej Lysmasken. Det är mycket vanligt att känna ambivalens inför och under pågående separation – även för den som tar initiativ till att genomföra den. Denna ambivalens kommer man inte ifrån. När du i detta läge frågar dig om du kan lita på dina känslor, så är väl svaret att du kan lita på att du kommer att vara just ambivalent.

Nästa fråga blir då hur man fattar beslut trots att man är ambivalent. Det som blir svårt i en sådan situation är det du så målande beskriver i din fråga: när man väljer bort något framstår detta något som attraktivt, men så fort man väljer till det igen förlorar det sin dragningskraft. Det blir som två positioner där verkligheten är spegelvänd beroende på vilken position man för tillfället befinner sig i.

Det man har att göra i en sådan situation är för det första att inse att man måste ge sig själv tid. Tid att landa i konsekvenserna av sitt beslut. Det är inte gjort i en handvändning att bygga upp och hitta rätt i en ny tillvaro. Perioden innan man gjort det kan vara en prövning – både skrämmande och ångestväckande.

Vår identitet är tätt knuten till det sammanhang vi ingår i. En separation kan således vara något av en kris som skakar grundvalarna för vår självupplevelse. Det man bör fråga sig i denna ovana situation är om det man längtar tillbaks till verkligen är den andre personen och förhållandet med honom/henne eller om det är det trygga, välbekanta man vill till för att undkomma den utsatthet man hamnat i. Många människor är beredda att stå ut med de mest orimliga förhållanden för att slippa ifrån den situation av ovisshet och uppluckring som ett uppbrott ofrånkomligen innebär.

Ibland gäller det i ett sådant läge att övervinna ambivalensen. Att under en period helt enkelt stå ut med att vara ambivalent. För att inte drabbas av panik när obehaget kommer kan det vara nödvändigt att påminna sig om vad man faktiskt gjort och försökt när man var i den motsatta positionen – i ditt fall hur du kämpat när du levde ihop med din man och vilket klent resultat dina ansträngningar haft. Det finns ingen anledning att tro att de problem du upplevde då plötsligt ska vara borta.

Det låter som att det finns mycket i er gemensamma historia som ni skulle behöva komma tillrätta med. Oavsett om ni så småningom ska leva ihop igen eller inte är det antagligen bra att ni är ifrån varandra under en period. Dels för att du ska få en möjlighet att känna efter hur du vill ha det, dels för att de olika problemområdena ska hamna där de hör hemma. En sådan förändring tar tid och en återförening i nuläget innebär antagligen endast att du återförs till en situation där både era gemensamma och din mans individuella problem åter hamnar på dina axlar.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag känner mig misslyckad inför mina barn”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 06:00, 18 september 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag är änka sedan tio år tillbaka. Jag har två underbara barn. Mitt problem är att under de här tio åren som har gått så har jag haft tre förhållanden som inte fungerade.

Nu sitter jag och mår dåligt för att mina barn blev inblandade i mina förhållanden. Jag känner mig misslyckad inför dem. Jag undrar vad de tänker om mig. De är i tonåren så det går inte att diskutera så mycket om det med dem.

En mamma

Svar: Hej mamma! Du berättar att du oroar dig för att dina barn blivit inblandade i de förhållanden du haft under de senaste tio åren sedan din man (och barnens pappa?) gick bort.

Jag vet inte vad det är som gör att du känner dig misslyckad inför barnen just nu – kanske är det något du nu kommit att tänka på. Du skriver inte heller att något av barnen sagt eller gjort något som ligger till grund för din känsla av misslyckande. Du beskriver dem som underbara barn, det låter så gott!

Vet du, jag tänker att det som hänt har hänt. Det finns inte något du kan göra annorlunda av det i dag. Dåtiden kan vi inte göra något åt. Framtiden vet vi ingenting om. Det enda vi har är nu.

Kanske finns det något som inte var bra med att de blev ”inblandade” – men kanske fanns det också annat som var bra. När du sitter och mår dåligt är det kanske så att du går igång på idéer om vad som kan ha blivit fel – men det kanske är mest fantasier?

Mitt råd till dig är: När du fastnar i de här tankarna, fundera en stund på hur mycket verklighet som finns bakom dem. Har något hänt som inte varit bra – har något hänt som varit bra? Kan du se med lite förståelse på dig själv, lite förbarmande över att du har levt i en svår sorg och kanske högst rimligt har sökt tröst och kärlek? Att träffa någon ny, utan att barnen blir inblandade, är svårt när man är ensam med barnen.

När du så har undersökt dina tankar och kanske både hittat försonande och svåra saker – bestäm dig för att inte låta de tankarna få för stor betydelse i ditt liv. Det som hänt har hänt och går inte att göra annorlunda. Om du vill kan du säga till barnen att du funderar mycket på det som varit och önskar att du gjort annorlunda – kanske får du högst lugnande besked av dem. Annars – när tankarna kommer tillbaka, se lite på dem. Låt dem sen bara vara tankar och lämna dem sen.

Var i det nu du har i dag, med dina underbara barn!

Varma hälsningar,

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Min sambos alkoholbeteende oroar mig”

Skrivet av Peter Wirbing 06:00, 17 september 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Min sambo och jag har varit tillsammans i tre år. Det senaste året har jag sett saker kring hans beteende kring alkohol som oroar mig. Vad jag vet dricker han varje fredag och lördag. Sammanlagt kan det bli en till två flaskor vin på en helg och kanske en och annan öl efter jobbet. Jag tror inte att han överskrider gränsen för vad som ur hälsosynpunkt är ok för en vuxen man att dricka, utan det är alltså hans beteende kring alkohol som oroar mig.

Följande saker har jag sett:

För det första att min sambo dricker enligt min uppfattning, stora mängder på kort tid: en flaska vin på några timmar. Det kan vara att vi öppnar en vinflaska till middagen och då dricker min sambo och jag varsitt glas, sedan tar han resten framför datorn och på morgonen ser jag att vinflaskan är tom.

För det andra oroar det mig att han sitter ensam och dricker, jag får intrycket att han liksom smyger med sitt drickande, också för mig.

För det tredje: På semestrar och fester kan han tjata på mig, och ha synpunkter på mitt drickande. Han tycker att jag är tråkig och stel som ”bara” vill ha ett glas vin eller en drink.

Slutligen det som oroar mig mest av allt: På senare tid har jag märkt att han blir irriterad om helgen inte blir som vanligt, det vill säga om det av någon anledning inte finns tillgång till alkohol. En lördag umgicks vi hela dagen med ett annat par. Vi gjorde en dagsutflykt och på kvällen lagade vi middag hemma hos paret och det serverades alkoholfri cider till maten. Vi bröt upp strax efter midnatt och på hemvägen är min sambo tyst och svarar irriterat när jag säger något. Jag frågar vad som är fel och han säger att han bara är sur, av ingen anledning, och att han bara vill vara ifred när vi kommer hem.

Så fort vi kommit innanför dörren säger han godnatt till mig. Jag låter honom vara och börjar göra kväll och efter en kvart går jag in till datorrummet där han sitter. Då är han plötsligt inte irriterad längre, utan ber om ursäkt för hur han uppträdde för en stund sedan. Och då ser jag att han har ett halvt urdrucket vinglas stående vid datorn. På morgonen är vinflaskan tom.

Jag skulle vilja prata med min sambo om det här, men jag vet inte hur. Har du några förslag på hur jag kan gå tillväga? Det kanske låter märkligt, men jag är rädd att göra saker värre om jag påtalar detta. Det kanske bara är så att våra olika inställningar till alkohol krockar med varandra, men att ingen av dem behöver vara mer rätt än den andra? Jag vill inte komma med några pekpinnar och skapa osäkerhet och problem som kanske inte finns.

Anonym
Svar: Hej Anonym. Låt oss börja här; du undrar om din sambo överskrider gränsen för en riskabel alkoholkonsumtion. Det mäts på två sätt, mängden som man dricker per vecka i standardglas (ett standardglas är ett glas vin eller motsvarande) och om man intensivdricker (vilket definieras som att dricka en flaska vin eller mer på några få timmar).
 
Din sambos veckokonsumtion omfattar cirka 10 standardglas per vecka, vilket ligger under gränsen för riskabel konsumtion, som är 14 standardglas eller mer per vecka för män. Däremot har din sambo ett intensivdrickande; du berättar att han dricker stora mängder på kort tid, en flaska vin på några timmar. Regelbundet veckovis intensivdrickande är på många sätt riskabelt, på kort sikt leder det till ganska uttalade besvär med trötthet, nedstämdhet och oro, och på längre sikt till en förhöjd risk att bli beroende av alkohol. Vi vet i dag att den största riskfaktorn för att bli alkoholberoende är perioder av regelbundet intensivdrickande. Detta gäller i synnerhet hos personer med en nedärvd biologisk sårbarhet för alkoholproblem, ett tecken på detta kan vara att man har föräldrar, syskon och nära släktingar med aktuella eller tidigare alkoholproblem.   
 
Du oroar dig för din sambos sätt att dricka och jag tror att du iakttagit något väsentligt. Din sambo kan ha utvecklat alkoholtolerans.
 
Om man dricker alkohol regelbundet, ofta och på ett intensivt sätt kan alkoholtolerans uppstå. Det innebär ofta en ond cirkel, där man måste fortsätta att öka drickandet för att ha någon glädje av alkoholen. Hos en del människor är den ökade alkoholtoleransen en del av en beroendeutveckling och det kan bli allt svårare att återgå till ett måttligt drickande.
 
Ett vanligt test för att mäta om man blivit alkoholtolerant och om alkoholen har kommit att betyda allt mer är att besvara följande frågor:

1.    Hur mycket vin/öl/sprit tycker du är lagom att ta med dig om du blir bortbjuden och ska ta med egen dryck? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
2.    Hur reagerar du om du kommer hem på middag till någon som inte alls bjuder på alkohol? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
3.    Hur stor är uppoffringen att vara den som kör bil till och från festen och därför tvingas hålla sig nykter? Blir det bråk om vem som ska köra (om ni är ett par)? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
4.    Hur reagerar du på någon som inte dricker alkohol eller dricker måttligt? Blir du provocerad? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
 
Utifrån det du skriver kan det vara så att din sambo har flera tecken på alkoholtolerans. Det behöver inte betyda att din sambo är på väg att bli alkoholberoende, men det bör ändå vara en tankeställare och ett skäl för honom att begränsa sina alkoholvanor för att förebygga större problem.
 
Hur kan du prata med honom om detta?  Detta är mitt förslag, undvik uttryck som ”du måste” och ”du borde” och använd jag-budskap. Gör förslagsvis så här:

1. Beskriv problemet i jag-ord tillsammans med din känslomässiga reaktion på detta. Till exempel: ”Jag har märkt att… och bekymrar mig för… ”
2. Be om en konkret beteendeförändring; ”Jag vill…”
3. Beskriv i positiva termer hur du skulle känna om en förändring inträffade; ”Jag skulle känna mig lättad om du…”
4. Lämna över ordet; ”Vad tänker du om det här?”
 
Det handlar om att utgå från dina egna känslor, behov och tankar, i stället för att koncentrera dig på din sambos eventuella brister. Jag-budskapets största fördel är att man inte angriper den andras självkänsla, vilket lätt leder till motattack. För den som kritiseras är det då lättare att göra en förändring.
 
Vill du veta mer om begreppet alkoholtolerans och riskbruk av alkohol innan  du pratar med din sambo föreslår jag dig att besöka hemsidan www.alkoholhjalpen.se.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholterapeut

10 tidigare inlägg