Hur ska jag komma ur mitt ältande?

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 30 oktober 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag skriver för att jag måste komma vidare i mitt liv, jag sitter fast i ett ältande av min gamla relation. Jag var i några år tillsammans med en kille som var, och fortfarande är, min största kärlek. Vi var så kära i varandra att det var som att gå på en drog i flera år. Han kände precis samma sak. Jag minns fortfarande sms som han skickade för flera år sedan, konversationer vi hade, allt! Det är som att allt med honom har etsat sig fast i mitt minne. Andra förhållanden minns jag bara vagt.

Vi har nu inte setts på över ett år, och inte heller haft någon kontakt alls, ändå tänker jag på honom varje dag. Det är olidligt. Jag har försökt kontakta honom, men han har aldrig svarat, så jag har slutat med det. Jag var så fruktansvärt kär och attraherad av honom, och fortfarande räcker det att jag ser någon bakifrån som jag tror är han, så pirrar det i magen. Ändå var det jag som gjorde slut, till och med flera gånger. Han hade många sidor som var helt ohållbara (tyckte jag då), såsom dålig självinsikt, ganska låg moral och han saknade ansvarstänkande vilket, tyckte jag, bidrog till en långsam självutveckling.

Jag har lagt enormt mycket tid på att skriva ner hans dåliga sidor, pränta in i huvudet att det är rätt att jag gjorde slut och så vidare. Jag gjorde alltså slut med en man som jag fortfarande älskade otroligt mycket, för att jag blev så olycklig av alla sidor där vi absolut inte passade ihop. Vi är som från olika planeter. Alla i min omgivning ser detta, varför kan jag inte se det och gå vidare? Till saken hör att jag tycker att han är sinnebilden av en man, på alla plan. Han har alltid haft tjejer efter sig i klasar, och han vet om det.

Jag sitter alltså här och ältar min gamla kärlek och saknar honom nåt enormt, samtidigt som jag någonstans vet att vi inte fungerar i längden. Att bara tänka på hans dåliga sidor hjälper inte. Hur gör jag för att acceptera att min stora kärlek aldrig blir min partner igen? Det vill säga bli trygg i mitt gamla beslut och bli fri? Det kan inte vara normalt att det ska ta så här lång tid. Jag orkar inte detta längre!

Anonym

Svar: Hej! Att älta en gammal relation kan göra oss utmattade och nedstämda. Att vi ändå fastnar i detta kan bero på olika saker. Det kan hända att vi efter en tid minns alltmer selektivt hur en relation eller en person var och idealiserar det ”goda” i relationen eller personen. Det kan vara en följd av att vi är i en ”bristsituation”, vi behöver ”fly” från verkligheten här och nu. Till exempel för att vi känner oss ensamma eller för att det finns brister hos vår nuvarande partner. Vi kompenserar för det genom att drömma oss bort till en gammal relation, som ger oss en emotionell tröst. Vi längtar efter det vi inte har i dag.

En annan orsak kan vara att vi kan ha svårt för separationer, vi oroar oss i efterhand för att vi gjorde fel och grubblar över om det kanske var ett misstag att bryta relationen. Vi kan också undra om vi överhuvudtaget kommer att få en partner i framtiden. Kan något av ovanstående stämma med det som händer dig?

Du vill bli trygg i ditt gamla beslut och härigenom bli fri. Det som kan underlätta för att se verkligheten ännu tydligare är om du gör följande tankeexperiment och föreställer dig följande två situationer:

1. Ni har inlett en relation igen: Skulle du kunna acceptera hans livsstil och värderingar i dag?
2. Ni lever tillsammans i dag: Hur skulle vardagen vara? Skulle hans positiva egenskaper kompensera för det som är mindre bra? Skulle dessa positiva egenskaper räcka till för att du skulle vara lycklig med honom i dag?

Du vill acceptera att han inte kommer att bli din partner igen. Ni inte har setts på över ett år. Det verkar som om du befinner dig i ett sorgearbete som inte är avslutat och som kanske förvärras av att du inte tillåter dig att känna det du känner, du fördömer dig själv: ”Det kan inte vara normalt att det ska ta så här lång tid.” För att kunna acceptera er separation behöver du sörja färdigt. Det kan handla om att orka och våga inse att man gjort allt och att det är dags att lämna och acceptera hur det blev. Det kan handla om att hitta din personliga balans mellan att gå in i sorgen och uppleva den och avbryta ältandet och distrahera dig, när tankar och känslor på din före detta partner tränger sig på genom att aktivt rikta uppmärksamheten åt ett annat håll. Det går att träna upp den förmågan.

Du skriver: ”Alla i min omgivning ser detta, varför kan inte jag se det och gå vidare?” Det förefaller mig som om du kan se hans negativa sidor väldigt väl, det var på grund av din klarsyn angående dem som du gjorde slut med honom. Problemet verkar snarare vara att det du ser inte räcker för att du ska sluta längta efter vissa egenskaper han hade.

Saknar du vissa egenskaper hos honom eller saknar du hela honom? Ibland kan det hända att vi är förälskade i vissa egenskaper personen har och inte i individen som en helhet. Pröva att byta perspektiv och fråga dig om du på andra sätt kan få det du eventuellt saknar. Det kan underlätta för dig att släppa taget. Du kan upptäcka att livet erbjuder andra möjligheter för dig.

Varma hälsningar

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Jag känner sådan skam för mina ätstörningar”

Skrivet av Ann-Kristin Lundmark 06:00, 29 oktober 2009 i kategori Psykisk ohälsa, Självhjälp och förändring, Sorg

Fråga: Jag är en ung tjej som har haft ätstörningar i ungefär åtta år. De startade under en svår period i mitt liv då jag också hade ett självskadebeteende, men jag har inte lyckats tygla dem under den här tiden trots att jag har mognat mycket och kommit ur de allra destruktivaste tankarna.

Jag är en glad och söt tjej på utsidan, men jag känner en sådan fruktansvärd skam över ätstörningen och den person jag är. Jag har lovat mig själv att sluta oräkneliga gånger. Ofta klarar jag det någon dag, men så fort något oförutsett händer tröstäter jag. Jag har under åren pendlat mellan tillstånd av självsvält och bulimiska besvär.

Jag anser att jag kan äta tillsammans med andra helt normalt, men jag har förlorat hunger- och mättnadskänslan.

Jag har massor av fina vänner, en familj som jag älskar och en pojkvän, men trots att jag försöker så klarar jag inte av att berätta för någon om min misslyckade tillvaro och svaga självkänsla. Jag tycker egentligen inte att jag har gjort mig förtjänt av någon av dem, vilket gör att jag är livrädd för att förlora dem. Det känns som om det skulle kunna hända om jag berättar.
 
Det går inte många dagar utan att jag kräks, väger mig, tränar etcetera. Jag vet inte hur jag ska lyckas ta mig ur det här och känner mig så otroligt ensam då jag inte kan lasta någon annan med mina problem. Mitt tidigare självskadebeteende har försvunnit sedan cirka åtta månader och jag hoppades att även ätstörningarna skulle gå över, men de fortsätter oförminskat.
 
Mina besvär är absolut inte tillräckliga för att jag ska kunna söka till en ätstörningsklinik, men jag är rädd att jag aldrig ska bli frisk igen. Jag vill bara få vara den där fina tjejen jag skulle kunna vara, och som folk tror att jag är.

Fina

Svar: Hej Fina! Du berättar om ätstörningar som pågått i ungefär åtta år och skriver samtidigt ”mina besvär är absolut inte tillräckliga för att jag ska kunna söka till en ätstörningsklinik”. När det gäller ätstörningar är det vanligt att man förminskar problematiken och jag tror att det är det du också gör. Det beror säkert på många faktorer men ett skäl kan vara att du tänker att du inte förtjänar någon hjälp precis som du inte tycker att du förtjänar din familj, din pojkvän och dina vänner.

Din rädsla att förlora alla som betyder något för dig – jag tror att du tänker att det kan ske om de får kännedom om dina problem – hänger den ihop med att du tidigare inte fått stöd när du behövde det? Det kan vara så, men det kan också vara något som du själv intalat dig på grund av din rädsla. Det kanske inte alls stämmer i verkligheten.

Nu uppfattar jag att du verkligen vill att dina ätstörningar ska gå över och jag tror att du behöver hjälp för att klara det. Trots att du på egen hand kommit ur de mest destruktiva tankarna och det du kallar ditt tidigare självskadebeteende, ska du nu unna dig att ta emot stöd för att inte leva med detta resten av livet. Dina tidigare erfarenheter av att klara av svårigheter kommer att hjälpa dig att nå snabbare resultat.  

Det som får mig att tro att du behöver hjälp är bland annat att du skriver att du inte kan känna hunger och mättnadskänslor längre. När man börjar banta i tonåren är detta en vanlig effekt. Kroppen slutar att lita på sina hunger- och mättnadskänslor eftersom den inte vet när den kommer att få mat, eller hur mycket mat den kommer få och när. Detta är svårt att komma över på egen hand.

Du skriver också att det inte går många dagar utan att du kräks, väger dig, tränar och att du trots att du vill sluta med detta inte klarar av det. Fundera på hur mycket av din vakna tid som går åt till att tänka på din vikt och mat, och jag tror att du kommer att upptäcka att det tar alldeles för mycket av din tid och det är ett tecken på att du behöver hjälp. Dina skamkänslor, din känsla av att vara ”otroligt ensam” och din svaga självkänsla delar du med alla som har ätstörningar och även det är svårt att bearbeta på egen hand.

Börja med att berätta för någon om hur du ha det. Du kan exempelvis anonymt ringa till ”Capio Anorexi Center” som har en telefonrådgivning. Där kan du ställa frågor om dina ätstörningar och fråga om hur du kan få hjälp. Deras telefonnummer är 08-590 00 960 eller 0340-48 32 00. Du kan också söka hjälp och information hos ”Riksföreningen mot ätstörningar” . Du kan också beställa tid hos en privatpraktiserande ätstörningsspecialiserad legitimerad psykoterapeut och be att få komma en gång för att diskutera din situation.

Det finaste du kan göra nu Fina, är att inte fortsätta att hantera det här ensam. Det finns hjälp att få och du är värd den.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Jag är gravid, min kille stöter bort mig”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 06:00, 28 oktober 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag är en kvinna på 37 år som är gravid för första gången i mitt liv. Jag har verkligen längtat efter barn och borde vara lycklig men det känns inte alls så. Min kille som jag har varit tillsammans med i fem år är några år äldre än jag. Han har alltid varit tveksam till barn men efter mycket tjat från min sida och utdragna gräl gav han till slut med sig.

Det gick ganska fort att bli gravid och jag blev glad. Min kille verkade först ta det med ro men sedan dess har han upptäckt flera praktiska problem, som till exempel var vi ska bo till en början eftersom vi har det ganska trångt i dag.

Han ser bara alla negativa aspekter och har börjat dra sig undan och stöta bort mig. Jag vill att vi ska prata om hur vi ska ha det men han säger att han inte orkar.

Alla våra gräl och allt som har hänt har gjort honom psykiskt utmattad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner att jag inte vill skaffa barn på egen hand och bli ensam förälder. Samtidigt är jag rädd att det är sista chansen för mig att bli mamma. All glädje över min graviditet är som bortblåst. Jag undrar om jag har varit helt blind i min kärlek till den här mannen och sumpat mina chanser att bilda familj? Eller kan det vara en tillfällig svacka som vi kan komma över? Alla säger ju dessutom att det bara blir svårare för relationen när man fått barn. Har du något råd att ge mig?

Anonym

Svar: Hej. Att din kille bara ser alla negativa aspekter av att skaffa barn, att han börjat dra sig undan och stöta bort dig, är antagligen en direkt konsekvens av det faktum att han inte vill ha barn – men att du övertalade honom. Att all din glädje kring graviditeten är som bortblåst är också lätt att förstå, eftersom den försatt dig i ett svårt dilemma.

Du undrar om du och din kille hamnat i en tillfällig svacka som det går att komma över. Jag tror att det är omöjligt att sia om det. Oavsett hur det förhåller sig med den saken har du att ta ställning till om du ska fullfölja din graviditet eller inte.

Vad jag utläser har du två farhågor: för det första att förhållandet till din kille ska ta slut om det är så att du väljer att behålla barnet, för det andra att du inte får fler chanser att bli mamma om du inte fullföljer din graviditet. Frågan blir då: ska du satsa på att bli förälder oavsett hur det går med ert förhållande – trots risken att bli ensamförälder, eller ska du satsa på att till varje pris hålla ihop er relation även om det innebär att du aldrig blir mamma? Och vad händer med er relation om du gör abort?

När man befinner sig i ett så svårt dilemma som du gör underlättar det om man renodlar frågeställningen, samt undviker att bli alltför hypotetisk i sina försök att ta ställning till de till buds stående alternativen. Jag förstår att du skulle vilja ha mer konkret och tydlig vägledning kring vilket beslut som är det rätta, men när det gäller sådana livsavgörande val som du står inför måste man ytterst fatta dessa på egen hand.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Hans dotters blyghet påverkar vår relation”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 06:00, 27 oktober 2009 i kategori Föräldraskap, Relationer

Fråga: Jag är mamma och på sätt och vis bonusmamma. Mina barn är 8 och 11 och min mans flicka är 13 år. Erik (som vi kan kalla min man) och jag har varit tillsammans i ett par år. Jag tycker att vi har tagit allting lugnt.

Nu till vårt problem: Hans 13-åriga flicka är så otroligt blyg. Hon har sin pappa som sin bästa vän. När hon är med kompisar får hon vara med som på nåder. Hon oroar sig för att hon inte har någon självklar vän. Hon har det också jobbigt med skolan och sitter med läxorna i över två timmar varje dag. Hon idrottar en gång i veckan.

Dottern sover hos Eriks exfru, men är en stor del av tiden hos Erik. Erik är orolig för sin dotter. Han har gråtit för hennes skull när vi har pratat om problemet med hennes blyghet.

Sedan ett år tillbaka har vi försökt att bli en familj, det vill säga, vi har försökt att sammanföra våra barn.
Men våra försök att bli en familj går inte bra. Vi har gjort ett tiotal försök på helgerna. Eriks dotter vill komma till oss, hon åker så att säga frivilligt med sin pappa i bilen, men när hon väl är här säger hon knappt ett knäpp.

Mina döttrar tycker att hon är ”snäll” men att det blir jobbigt att vara med henne i och med att hon inte vågar ta några initiativ – med barnens ord: ”Hon säger inte så mycket, mamma, men hon är väl snäll.”

Jag tycker otroligt synd om den här tjejen, men samtidigt känner jag att jag inte står ut med situationen. All energi riktas mot henne när vi ska umgås. Det blir spänt och onaturligt. Jag får anstränga mig till max för att vara den som är solig och hittar på roliga saker, annars skulle hon bara sitta ner och titta rakt fram medan mina tjejer skulle försöka i tio minuter och sedan pipa iväg till sina kompisar.

Jag har pratat mycket med Erik och sagt till honom att jag tycker att han bär en stor del av ansvaret och att han måste försöka hjälpa henne, fostra henne, till att bli mer självständig. Det har han också gjort. Han svarar till exempel inte längre i hennes ställe när jag försöker prata med henne.

Jag är djupt orolig. Jag vet, eller tror mig ha förstått, att det gäller att ”fylla på” den här flickan – att ge henne omtanke och kärlek. Jag försöker, men i bästa fall ler hon lite svalt när jag pratar med henne och svarar tyst på frågor med ett ja eller nej.

Nu, efter ett år, har hon börjat prata lite mer och då kommer orden inte direkt stammande, men hackande och snubblande fort. Jag vill bara hålla om henne och säga ”Lilla vän, det är ditt liv. Ta för dig. Förneka inte dig själv. Du är jättefin!”, men jag är rädd att hon skulle bli helt bortskrämd från mig i så fall. Det här låter så hårt, men hon är tråkig att vara med. Hon ger så lite tillbaka.

Allt det här tär på Eriks och min relation. Vi skrattar inte ihop när hon är med och vi har absolut inte sex. Hon vill inte sova över.

Jag är för ett barnperspektiv vid skilsmässor, men hur långt ska det perspektivet sträcka sig? Erik säger att han skulle bli olycklig om han gjorde något som skadar henne, och jag förstår hans känslor. Han tänker att vi kan flytta ihop om först två år, och kanske inte ens då. Han velar mellan att satsa på relationen och att hon kan skadas om vi satsar.

Samtidigt skadas vår relation av läget som det är nu. Jag orkar inte vara någon ”hjälpare” längre. Jag har stöttat Erik både i skilsmässan och genom hans ekonomiska problem som han nu fått rätsida på genom att leva sparsamt. Då dyker problem nummer två upp: Han har en dotter som är snudd på asocial och dessutom hårt knuten till sin pappa.

Jag är beredd att slänga alla framtidsplaner över bord snart och bryta upp. Samtidigt känns det otroligt sorgligt att göra det, eftersom jag älskar Erik och har fått så mycket kärlek av honom under de här åren vi har känt varandra. Det är hemskt att säga, men jag önskar att han inte hade någon dotter. Jag har svårt att få ihop hur han som är så varmhjärtad och människoinriktad kan ha misslyckats i så hög grad med att fostra sitt barn.
Vad ska vi göra?

Eva

PS. Symtomatiskt nog har jag inte skrivit så mycket om mina flickor i detta brev. De gillar Erik. De är utåtriktade, har fullt med kompisar och saker ’på gång’ som pyssel och projekt. De har lätt för sig i skolan och har flera fritidsaktiviteter i veckan. Vi har en liten hund som Eriks dotter också tycker om (en liten ljusning i eländet). Jag skäms för att jag älskar dem så mycket och samtidigt har så lite fördragsamhet med den här blyga 13-åringen som verkligen skulle behöva kärlek.

 

Svar: Hej Eva! Du skriver om din särbos 13-åriga dotter och din oro för henne och olust inför henne. Hon är blyg, tyst och ensam. Ni har en önskan att ”få ihop familjen”, det vill säga få med henne i den gemenskap du och Erik nu vill bygga upp.

Vet du, jag undrar om det inte är där ert problem ligger. Ni har stora ambitioner, ni vill att allt ska vara bra – och när det inte är det blir ni besvikna. Och då faller besvikelsen lätt över hans dotter. Det är ju hon som ”orsakar” den, inte konstigare än så.

Men jag tror att hon känner era ambitioner och att hon också känner er besvikelse. Jag tror att hon blir ännu mera låst när du försöker vara solig och mest bara anstränger dig. Du tar på dig ansvaret att förändra Erik och förmå honom att ”fostra henne” till mer självständighet. Alltsammans tenderar att bli en enda stor ansträngning tänker jag, och en 13-åring har ofta starka känselspröt och vet att ansträngningen riktas mot henne. Och att det är hon som ska leverera resultatet. Det är för mycket för en blyg 13-åring.

Du skriver att all energi riktas mot henne när ni ska umgås – självklart blir det spänt och onaturligt. Hon blir ju i centrum, hon som mest av allt behöver få vara en åskådare.

Så mitt råd är: Släpp ambitionen! Släpp idén om att ni ska bli en familj, att flickorna ska gilla varand­ra. Släpp föreställningen att just du ska hjälpa henne att ta för sig.

Det kan bli så, längre fram, att du kan vara en kvinnlig förebild som kan hjälpa henne att tro på sig själv. Och dina döttrar kan också bli viktiga bonussystrar. Men grunden för den här 13-åriga tjejen med så dåligt självförtroende måste vara att hon duger som hon är och att hon får vara med er precis på sina villkor.

Jättefint att hon vill komma till er! Jättefint att hon gillar hunden! Jättefint att hon börjar prata lite grann – låt henne prata precis så hackande som hon förmår!

Jag tror att ni måste minska på era ambitioner nu och släppa idén om att flickan ska förändras. Hon kan förändras enormt de närmaste åren, delvis genom sitt växande och delvis med er hjälp – men nu tror jag att allt hämmas av idén om den lyckliga familjen och de lyckliga barnen.

Låt flickan komma till er på sina villkor med sin person. Låt henne vara i bakgrunden. Ställ vänligt nyfikna frågor om det hon är intresserad av – öppna frågor som man inte kan svara ja eller nej på. Ta vara på varje tillfälle då hon pratar lite. Uppmuntra hennes framsteg men försiktigt – precis som du skriver kan hon bli helt bortskrämd om du säger allt du skulle vilja säga.

Du skriver att du tycker att Erik har misslyckats trots sitt varma hjärta. Kanske finns det också där något du behöver fundera närmare över: Är det föräldrars ”fel” om en 13-årig flicka har dåligt självförtroende och svårt att klara nya situationer? Är våra barns lyckade liv ett kvitto på att vi gjort r
ätt, och därmed våra barns mindre lyckade liv ett kvitto på vårt misslyckande?

De här tankarna finns i hela samhället och är en katastrof för både barn och vuxna. En 13-åring är på väg ut i vuxenlivet. Hon har mycket att kämpa med: sin egen utveckling, sin familjesituation, sina skolproblem och sin ensamhet. Hon är inte färdig än! Hon behöver sina vuxnas stöd, inte deras skuld. Kanske behöver hon också professionell hjälp.

Du berättar att du skäms över att du älskar dina döttrar mer än henne och över att du inte har fördragsamhet med hennes person. Jag skulle önska dig att släppa den skammen. Ingen bonusförälder jag har träffat älskar sina bonusbarn som sina egna – det är en myt att det ska vara så. Flickan behöver inte dig som mamma, hon har ju en mamma!

Eva, du har så mycket tankar och du vill verkligen väl. Skratta med Erik, njut av att ni har träffat varandra, gläd dig åt det du har! Då, först då, kanske flickan kan smittas av er glädje.
Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Min åttaåriga dotter blir hotad i skolan”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 06:00, 26 oktober 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag har en dotter på snart 8 år. Vi har bott i det samhälle vi bor nu i ett år och min dotter har börjat i skolan här. Det är en skola med barn från förskoleklass till sexan.

I fredags fick vi ett samtal hem från en lärare på skolan som informerade om att min dotter under utflykten i fredags hade fått de här orden i ansiktet från två av hennes klasskamrater:
 
”Anna… i går hade Jeppe med sig en kniv till skolan… Han kommer att sticka den i dig och döda dig.”
 
Anna, min dotter, sprang direkt till läraren som var med och berättade. Hon var väldigt uppskärrad och rädd. Fröken tog tag i barnen och samtalade med dem på direkten.
 
Jag ringde rektorn på eftermiddagen och samtalade med henne om hur och när detta ska följas upp. Hon informerade mig då om att dessa grabbar har ögonen på sig hela tiden, och att även deras väskor kollas varje morgon så att de inte har med sig olämpliga föremål hemifrån.
 
Detta är inte första gången som min dotter blir utsatt för hårda ord från olika grabbar på skolan, men detta var helt oacceptabelt. Jag har varit med i skolan efter incidenten och har sett hur en dag går till. Barnen passar på att säga saker till sina skolkamrater när någon vuxen ”inte ser”. För övrigt är klassen (25 elever) väldigt rörig och det finns många barn som uppför sig illa.
 
Min dotter har även berättat att hon ofta får höra taskiga kommentarer och hårda ord av killar som är ett par år äldre.
 
Hur ska jag förhålla mig som förälder i en sådan här situation? Till barnet? Vad kan jag som förälder göra?
 
Jag vill ju känna mig trygg när jag lämnar mitt barn i skolan, men det gör jag inte nu. Jag är rädd varje dag när jag frågar hur hon har haft det och att hon ska säga att någon har varit elak.
 
En ledsen mamma

Svar: Hej ledsna mamma! Du berättar om en historia då jämnåriga kamrater till din 8-åring säger till henne att hon ska dödas i skolan och att även äldre pojkar är dumma mot henne.

Du har reagerat starkt på detta och det är verkligen precis vad du ska göra. Så här ska inget barn behöva ha det i skolan! Och det är så viktigt för din flicka att hon känner att du står på hennes sida och inte bagatelliserar detta – som tyvärr fortfarande en del vuxna gör när det gäller mobbning.

Du undrar vad du ska göra. Jag tycker att du ska fortsätta att göra det du nu gör: Tjata på rektorn, kräva att man gör något. Varje skola ska ha en plan mot mobbning. Be att få se den och hör efter vad man har gjort i det här fallet.

Om trakasserierna verkar fortsätta föreslår jag att du pratar med skolan om att de bör göra en anmälan till socialtjänsten beträffande de pojkar som hotar din flicka. Deras beteende tyder på att de behöver hjälp och en anmälan till socialtjänsten brukar leda till en utredning om deras hjälpbehov. Om inte skolan tar sitt ansvar och gör denna anmälan kan du självklart göra den själv – eller så kan ni göra den från två håll.

Du undrar också hur du ska förhålla dig till din dotter efter detta. Fortsätt som tidigare: Följ med henne till skolan och se vad som händer. Visa henne att du inte accepterar att hon har det så här, tala om för henne att ingen ska behöva finna sig i något sådant. Visa henne hur värdefull hon är.

Jag förstår din rädsla, men låt inte den innebära att du inte orkar fråga din flicka hur hon har det. Hon behöver sin mamma och alla vuxna nu. Om du är ensam med detta, sök stöd hos andra som kan ge dig styrka.

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Ibland vill jag bara fly”

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 23 oktober 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag är en 22-årig student som inte vet vad jag ska ta mig till. På impuls började jag en utbildning nu i höst. Ända sedan jag var mycket liten har jag till och från haft ångest. Oftast mår jag bättre på våren och då jag är i ett sammanhang där jag vet vad som väntas av mig – då jag vet att jag har mycket att göra men samtidigt vet att ett uppbrott väntar.

Nu mår jag dåligt. På lektioner känner jag ibland hur det knyter sig i magen, tårar kommer och jag blir tätare i halsen. Då känner jag att jag vill fly. Jag vill fly till mina föräldrar eller bara avsluta allting. Funderar på att sluta på utbildningen, men vet inte vad jag ska göra i stället. Eller jag vet saker som jag skulle kunna göra, men jag tänker att det inte är någon idé eftersom det inte finns något som säger att jag skulle må bättre i en sådan situation. Så fort jag får en idé kommer jag upp med egna motargument.

Mina föräldrar var under min uppväxt dominanta, men är det inte längre. Nu har jag i stället tagit deras kritiska perspektiv och fört över det på mitt liv. Så fort något tar emot vill jag ge upp och tänker att jag inte klarar av att genomföra saker. Och så är jag fruktansvärt rädd för att jag ska trycka undan känslor, eftersom jag tänker att jag då skulle kunna hamna helt fel i livet… – som om hela världen är full av vargar som bara väntar på att äta upp mig.

Dessutom känner jag ett ansvar att under min livstid, om jag nu ska leva, borde göra något bra och viktigt för världen. Dessutom ska jag ha roligt under tiden och ständigt utvecklas! Och så känner jag att jag inte kan älskas eller vara i ett förhållande förrän jag har utbildat mig och jag vet vad jag vill ha ut av livet. Vad är detta?

Jag är rädd för att jag har fastnat i ett tankesätt där jag förknippar ångest med trygghet. Jag har gått i kognitiv terapi men jag tyckte inte att det hjälpte.

Har ni något tips om vad jag kan göra?

Minna

Svar: Mitt intryck när jag läser din fråga är att du oroar dig mycket och har ångest inom många områden i livet, en generaliserad ångest. Den bara finns där, ofta, länge, nästan ständigt, och du kan bara inte sluta att oroa dig för smått och stort.

Du vet att oron är överdriven, det finns inte en rimlig proportion mellan oron och det som utlöser oron, och du förstår att du överskattar sannolikheter för att skrämmande saker ska inträffa eller konsekvenser av redan inträffade händelser, men du kan trots detta inte sluta oroa dig.

Ibland tycker man vid ångest av detta slag att oron är ”nödvändig och klok”, genom oron är man förberedd på det mesta och en del problem blir faktiskt lösta kan man tycka när man grubblar, vrider och kränger på saker och ting. Upplevelsen kan vara att det alltid har varit så här.
Minna, känner du igen dig i det jag berättar om så här långt? Du frågar i ditt brev: Vad är detta? Är kanske ”detta” en generell ångest, som du besväras av som dyker lite varsomhelst och när som helst? Rädslor och ångest av detta slag är vanligt, det upplevs av upp till 5 procent av befolkningen i västvärlden.

Ångesten i sådana fall innebär även flera olika symtom eller konsekvenser; rastlöshet, ständig trötthet, låg uthållighet, irritation, muskelspänningar, värk i kroppen och störd sömn. Man känner sig ständigt stressad och vill, som du skriver, ibland bara ”fly”. Man har svårt att hinna och orka med saker. Man är ständigt uppmärksam på hot och faror, minns det negativa och glömmer det positiva, och har föreställningen att allt måste vara perfekt för att det ska duga. En konsekvens kan vara att man nästan aldrig lever i nuet utan man är upptagen med ett inre prat som handlar om att granska det som hänt och oroa sig för det som kan hända.

Varför kan man inte bara sluta tänka på det som oroar? En delförklaring är att vår hjärna är konstruerad för att hitta brister och risker och det blir lätt ett överinlärt mönster att fungera på det sättet, men vi kan träna oss mentalt att använda vår hjärna också för att vara mer uppmärksam på det som är bra här och nu, och de möjligheter som livet rymmer.

Mitt råd till dig är att du söker psykologisk behandling för din ångest, som verkar ta så stor plats i ditt liv. Det finns flera vägar att gå. Du kan pröva en utmärkt självhjälpsbok av psykologerna Maria Farm Larsson och Håkan Wisung, ”Fri från oro, ångest och fobier”. Du kan också kontakta en psykoterapeut, som är erfaren och kunnig inom behandling av ångest. På www.internetpsykiatri.se kan du läsa om internetbaserad terapi.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den mest beprövade metoden för ångestproblem just nu, och fungerar för cirka 75 procent, men alltså inte för alla. Detta gäller alla psykologiska behandlingar. Du har tidigare gått i kognitiv terapi och blev inte nöjd med den. Ibland kan det vara samarbetet mellan psykoterapeuten och klienten som inte fungerar, ibland passar inte arbetssättet/metoden klienten eller så tappar klienten sin motivation att fortsätta behandlingen. Det finns många faktorer som kan påverka resultatet av en behandling. Tyvärr händer det också för några klienter att behandlingen inte fungerar och då behöver vi forska mera för att kunna hjälpa dessa. Tack och lov utvecklas nya metoder hela tiden, vilket är hoppfullt för att i framtiden kunna hjälpa så många som möjligt. Du ska kanske fundera på om det passar dig att göra ett nytt försök.

Vad innebär då en KBT-behandling vid generell ångest, undrar du säkert? Vanliga inslag är att träna avslappning, lära sig att upptäcka vad som sätter igång oron, bli bra på att ifrågasätta sina katastroftankar, bli bättre på problemlösning och tidsplanering, upptäcka sina känslor (det som döljer sig under oron), prova att göra tvärtom, till exempel att stanna kvar i oron och göra det man fruktar (och lära sig att det värsta inte inträffar), bli mer flexibel i tanken och se saker ur flera perspektiv. Att gå i en psykoterapi av detta slag brukar många uppleva som en visserligen arbetsam men också behjälplig och spännande ”resa” att göra.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Vi har konflikter om allt”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 06:00, 22 oktober 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag är tillsammans med min drömman sedan två år tillbaka. Vi bor ihop. Starten på vårt förhållande var knackig, då han fortfarande var förlovad med sitt ex när vi träffades och vi hade en långvarig affär som senare fick chansen att blomma ut i ett förhållande, när han var klar med sin gamla relation. Vi hade en paus så att han fick andrum – och jag också för den delen – sedan möttes vi igen och kunde äntligen känna att vi fick ge utlopp för våra känslor.

Nu är vi i den situationen att vi lätt hamnar i konflikter, exempelvis när vi pratar om framtiden, om barn, barnuppfostran, hundar, hus, tja, vad som helst, och tråkigt nog blir det oftare och oftare. Vi hamnar i varsitt hörn och försöker bara desperat hävda våra åsikter. Jag kan komma till honom och säga något, en tanke eller en åsikt, och jag söker då oftast bara stöd eller tröst eller helt enkelt en rolig liten konversation, inte nödvändigtvis ett intellektuellt spel där det gäller att sänka den andre.

Tyvärr blir vi båda väldigt polariserade i våra åsikter, om vi märker att de skiljer sig åt. Om jag exempelvis säger ”rottweilerhundar verkar farliga” så säger han ”rottweilerhundar kan vara världens snällaste! Bara så att du vet det kommer jag kanske att vilja ha en rottweiler”. Då blir jag bara besviken över att det viktigaste för honom var att berätta för mig att jag inte kan styra hans liv – när det enda jag ville ha var en liten diskussion kring varför man kan tycka att de verkar farliga. Plötsligt bråkar vi om jag vet inte vad – ingenting. Det känns som om vi ständigt försöker testa varandras åsikter för att se om de är tillräckligt kompatibla för ett liv ihop.

Samtidigt kan jag se att när vi har en lugn diskussion kan vi mötas och vara resonabla. Det känns som om denna rädsla för att vi ska vara för olika driver oss isär med dessa diskussioner, vår rädsla hindrar oss från att njuta av det vi har nu. Från min sida så skrämmer det mig hur kompromisslös han verkar vara. Jag tror till och med att vissa saker jag säger också är ”test”; jag vill se om han kan kompromissa eller om alla kompromisser kommer från min sida. Ibland kan jag känna att alla diskussioner vi har blir sådana ”test”; han kan aldrig hålla med mig, allt jag säger måste han intellektuellt dementera.

Det känns jobbigt att ha dessa ”testdiskussioner” över saker som inte ens har hänt oss än, typ ”vilka sorters gränser ska man sätta för sitt barn”.

Hur hanterar man olikheter på ett bättre sätt? Jag har sett att i verkliga livet kan han kompromissa, men i en diskussion blir vi båda väldigt stela. Hur kan vi ta våra olikheter och försöka mötas, även i framtiden? Jag saknar tiden när vi nyfiket och lyckligt kunde höra varandra och bara tycka att den här personen är ju fantastisk. Jag saknar att få vara ”icke-intellektuell” med någon.

Hur kan vi ta denna fas i förhållandet vidare? Efter ett tag lär man ju känna varandra bättre och får se mer av den ”riktiga”, vardagliga personen. Jag vill fortfarande leva med honom, men just nu känner jag mig bortstött och att jag inte kan ge utlopp för mina behov, eftersom min konflikträdsla gör att jag hellre ibland försöker att inte ”trigga” något.

Maria

Svar: Hej. Eftersom ert förhållande startade som en otrohetsaffär kan man anta att umgänget till att börja med var något av en frizon från allt vad vardag heter – att det var rätt mycket spänning, dramatik och förbjuden frukt över det hela. Jag kan tänka mig att ditt resonemang kring hur den ”riktiga”, vardagliga personen som träder fram när man lär känna varandra bättre, och de svårigheter som kan vara förknippade med denna övergång – som givetvis är giltigt i alla förhållanden – har extra bäring i ert fall.

Nu när ni sitter där hänvisade till bara varandra – utan den tredje personen som dynamikskapande inslag – låter det som att det svängt över till att bli oerhört mycket vardagstraggel; så mycket att ni grälar om saker som är rent hypotetiska. Den utmaning ni i och med detta står inför är att hitta fram till en samvaro som, utan det tidigare utifrån kommande inslaget av spänning, ändå karaktäriseras av ömsesidighet och dynamik.

Som det ser ut nu hamnar ni lätt i konflikt med varandra, ni nästan söker konflikt, och resultatet blir att ni kommer allt längre från varandra. Du är själv inne på att det som pågår är någon sorts undersökning av förhållandet där ni försöker utröna om ni ”är tillräckligt kompatibla för ett liv ihop”. Till en del går denna undersökning att förstå som ett uttryck för besvikelse över att allt blev så mycket svårare än ni räknat med när ert förhållande gick från att existera på stulen tid, till att få breda ut sig på en mer obegränsad vardagsbasis. Utifrån detta har ni hamnat i en maktkamp där det inte finns någon vilja att kompromissa, eller att jämka mellan era olikheter.

När det gäller dig så uttrycker du dessutom att du är ständigt rädd för att kompromissa för mycket. För mig låter det snarast som att problemet är det motsatta: ni borde båda två oroa er över bristen på kompromissvilja, och tänka på att sänka garden. Helt klart är att det tjafs på argumentationsnivå som ni håller på med nu inte leder någonstans. Att, som du också är inne på, mer utgå från vad ni känner, och att blotta detta för varandra är säkert mer fruktsamt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Blir personer med adhd lättare alkoholberoende?

Skrivet av Peter Wirbing 06:00, 21 oktober 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Hej. Jag undrar om personer med adhd alternativt add eller liknande diagnos har lättare för att bli beroende av alkohol? Jag undrar också om dessa personer påverkas annorlunda av alkohol på något sätt?

Orolig sambo

Svar: Hej. Du ställer en mycket relevant fråga om hur en person som har adhd ska förhålla sig till alkohol och vilka särskilda risker som finns om man har denna funktionsnedsättning.

Vi vet att risken för att få alkoholproblem är förhöjd om man har adhd, cirka var femte person med allvarliga alkoholproblem uppskattas i dag ha diagnosen. En person med adhd kan uppleva att han eller hon fungerar bättre, eller snarare normalt – ”som andra” – när han eller hon dricker alkohol. Alkoholen används som självmedicinering. I en sådan situation är det lätt att välja att dricka dagligen, och ganska snart kan förloppet bli, på grund av tolerans för alkoholens effekter och ett växande beroende av alkoholen, att man dricker i allt större mängder och på ett alltmer problematiskt sätt.

På hemsidan för riksförbundet Attention, en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och ocd, www.attention-riks.se, kan du läsa mer om detta.

Något att också vara uppmärksam på är att impulsivitet och låg tolerans för stress – som ju ofta är problem som en person med adhd kämpar med – även är riskfaktorer för att utveckla alkoholproblem. Erfarenheter säger att impulsiviteten vid adhd ökar risken för ett oplanerat och intensivt drickande, ett drickande som upplevs som svårthanterligt och som ibland leder till besvärliga sociala konsekvenser.

Personal som arbetar vid mottagningar som behandlar personer med adhd rekommenderar ofta alkoholfrihet eller mycket måttliga alkoholvanor till sina patienter. De berättar att deras patienter har erfarenheten att medicineringen vid adhd fungerar sämre vid hög och regelbunden alkoholanvändning.

För att sammanfatta, vid adhd kan det vara rimligt utifrån vad vi vet i dag att ha försiktiga alkoholvanor. Att ha ett allsidigt stöd och få en behandling för den funktionsnedsättning som man har, är samtidigt förstås väl så viktigt för att problem med alkohol inte ska behöva inträffa.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

”Jag förlorade min man i en biloycka”

Skrivet av Ann-Kristin Lundmark 06:00, 19 oktober 2009 i kategori Sorg

Fråga: Jag förlorade min man i en bilolycka för tre år sedan. Jag blev lämnad ensam kvar med tre barn, varav två då var ganska små. Allt sedan den dagen, när mitt liv plötsligt kastades omkull och vändes helt, så har jag på något sätt bara kämpat på, bitit ihop och ”klarat av”. Barnen behövde allt mitt stöd, jag var tvungen att få vardagen att fungera,  och jag ”stängde av en del av mig själv –
den del av mig som bara ville skrika – för att försöka få vardagarna att fungera. Eller livet att gå, om man vill.

Jag förstår att jag borde ha släppt fram sorgen direkt – men jag kunde inte – och det plågar mig nu. För nu har jag börjat få panikattacker. De är korta, kommer som blixtar, det känns som om jag ramlar nedför ett stup, ett svart hål. Och jag blir så rädd.

Hur kan jag hjälpa mig själv? Hur ska jag bearbeta min sorg? Jag behöver ju fortfarande vara den där som klarar av allt hemma.

Karolina

Svar: Hej Karolina! Det du berättar om är mycket vanligt förekommande när den ena föräldern hastigt avlider, och lämnar den andre föräldern kvar med barnen. I de flesta fallen blir man då ”tvungen” att skjuta upp sörjandet och jag tror att du ska vara glad över att du fungerat så att du klarat detta. Om du inte kämpat på, bitit ihop och försökt att få vardagen att fungera hade dina barn sannolikt drabbats ännu hårdare.

Jag har redan i ett tidigare svar berättat om ett radioprogram som handlade om familjer som drabbades i samband med terrorattentatet i New York. I programmet fick man möta änkor som förlorat sina män och samtliga berättade att först efter tre år började de uttrycka och bearbeta sin egen sorg. Barnen hade fått komma i första hand.

Det första jag med andra ord vill säga till dig är att du genast ska sluta upp med att anklaga dig själv. Sorgen kommer när det är möjligt att hantera den och i ditt fall verkar det vara dags nu. Dina panikattacker är ett tecken på det, och även om jag förstår din rädsla för dessa finns det inget att vara rädd för. Jag kan gissa att din oro bland annat kan handla om att du kanske får så kallade katastroftankar. Du kanske tror att du kommer att ”psykiskt klappa igenom” och börja må så dåligt att du knappt kommer upp ur sängen eller något liknande om du börjar reagera på din stora smärtsamma förlust. Om det stämmer så tror jag att det är en obefogad oro. Du har under dessa tre år bevisat hur mycket du kan klara av och så kommer det att fortsätta att vara. Jag tror att det i dag är fullt möjligt för dig att både sörja och samtidigt ta hand om barnen och klara av allt som måste göras i vardagen.

Nu, efter tre år, är det en större risk med att inte låta din sorg få ta plats och om du håller tillbaka dina känslor och uttryck för sorgen kan dina panikattacker komma oftare och fördjupas. Jag rekommenderar dig därför att under en period framöver försöka hitta något lämpligt forum där du kan få hjälp att uttrycka och vara i din sorg.  Det kan vara en sorggrupp eller individuella samtal.

Då jag inte vet var du bor kan jag bara allmänt råda dig att söka hjälp via din vårdcentral eller i församlingen där du bor. Du kanske har någon försäkring med ett så kallat ”kristillägg” och då kan du få tio samtal hos en privatpraktiserande legitimerad psykoterapeut. Vilket du än väljer är det bra om du försöker hitta någon som är van att arbeta med sorg.

Det finns också många bra böcker som handlar om sorg. Böcker som antingen är skrivna av människor som upplevt egen svår sorg eller böcker som är skrivna av människor som i sitt arbete möter sörjande. Det finns också skönlitteratur och många filmer som berör ämnet. Att på det här sättet få ta del av andras erfarenheter och kunskaper är också ett bra sätt att få kontakt med sina egna känslor.

Några böcker jag kommer på bland många andra är: ”Jag tänker på henne hundra gånger om dan: Nio röster om sorg” (Verbum 2003), ”Inga fler dagar inom parentes” Annika Borg (Wahlström och Widstrand 2007), ”Du är hos mig ändå” Suzanne Sjöqvist (Wahlström och Widstrand 2005) och ”När livet stannar” Malin Sävstam (Bonniers förlag 2007).

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Jag älskar inte honom längre”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 06:00, 16 oktober 2009 i kategori Relationer

Fråga: För ett år sedan fick jag och min make en dotter. Vi har varit tillsammans i tio år. De första tre månaderna i min dotters liv hade jag smärtsamma problem med amningen och fick inget stöd från BB eller BVC utan bar min smärta själv – dygnet runt. Ingenting gick ut över min dotter, men jag hade ingen energi över åt mig själv och definitivt inte åt min man. Instinktivt har jag vetat från början hur jag ska göra som mamma och vad min dotter behöver. Där ligger mitt lugn.

Men min man har varit och är väldigt osäker i papparollen, kanske även i mansrollen över huvudtaget. Jag försöker stödja honom och uppmuntra honom och ge honom ett större självförtroende. Jag tar fram min lyssnande och stödjande personlighet. Efter amningsbesvären gick jag till en kurator och pratade om min situation. Hon undrade vem som var ”mitt stöd”. ”Mitt stöd” finns inte och har aldrig funnits. Min make hjälper mig med praktiska saker som disk och tvätt, men han klagar ofta på att jag inte gör det själv. Han har svårt att släppa sitt ego och har under hela sin uppväxt fått oerhört mycket uppmärksamhet från sina föräldrar som skämt bort honom med allt möjligt och gör det fortfarande.

Sedan jag blev mamma har jag släppt mitt ego helt. Jag förstår att det jag gör och prioriterar först, gör jag för mitt barn och att jag därför gör det med glädje trots energibrist, sömnbrist och trötthet. När han diskar tycker han bara att det är skittrist, han förstår inte glädjen i att göra saker för andra, även om jag är tacksam över att han hjälper mig och säger det till honom. Han är oflexibel, otålig, irriterad och oftast väldigt stressad och det leder till en frustrerad ilska som alltid går ut över mig. Han säger riktigt taskiga saker samtidigt som han efter grälen ”skulle kunna börja gråta” för att han älskar mig så mycket. Han har höga krav på sig själv och det är som att han har en idealbild av hur han vill vara, men när han inte når upp dit slår det slint.

Han oroar sig alltid för framtiden, men tar aldrig vara på nuet. Jag är precis tvärtom. Alla dessa gånger som hans ilska bryter ut, förlamar det mitt hjärta. Det är precis så det känns. Min kärlek dör bit för bit. Jag har sagt det till honom och jag har också sagt att han ska prata med mig innan det går så långt att han får utbrott. Men det sker aldrig. Sedan amningsproblemen och den starka ensamhet jag kände i och med graviditeten och den intensiva bröstsmärtan under amningsperioden, har jag velat träffa någon familjerådgivare för att vi ska kunna komma närmre varandra igen, men han vägrar, han är väldigt konservativ och gammalmodig.

Jag har föreslagit att han själv ska gå och prata med någon, eftersom hans pappa nyligen fått en svår stroke och eftersom han själv hade huvudansvaret när han somnade på motorvägen och vi tre, vår lilla familj, var med om en bilolycka för ett halvår sedan. Att prata av sig hos någon utomstående, och vårda själen lite grann är något han vägrar. Efter bilolyckan hade jag panikångest och mardrömmar, men jag förstod verkligen hur mycket min familj betyder för mig och jag såg det som en nystart. Vi levde! Det här ska bli början på något nytt, tänkte jag och jag trodde också att han skulle tänka så.

Att han bättre skulle ta vara på mig och min dotter genom att gå mer försiktigt fram, vara mer ödmjuk och kärleksfull. Men det blev värre. Hans ilska växte väldigt och det blev ett hårdare slag mot mig. Han har aldrig slagit mig fysiskt, men de saker han säger lämnar djupa psykiska sår. Han säger att han tycker att jag är så jobbig och sjuk i huvudet och att det är jag som har problem. För varje gång det sker blir jag mer och mer ledsen, sömnlös, deprimerad. Men hos honom är det som att allt gått över nästa dag. Det sopas under mattan och blir så destruktivt, för vid nästa gräl nämner han samma gamla saker igen. Jag försöker hålla mig till ämnet. Jag vill hellre ha konstruktiva diskussioner än destruktiva gräl, men det är som att han grälar och klagar bara för att han vill gräla och klaga. Inte för att han vill lösa problem. Vi går in i det från två olika håll. Han förstår inte vikten av själsliga värden såsom kärlek, respekt, lyhördhet, tillit och tålamod.

Jag har gått till kuratorn sex gånger, men det finns inget mer att hämta där för mig. Jag kommer inte vidare själv när det här är ett problem mellan honom och mig. Jag är arbetslös och min självkänsla ligger på pissnivån. Jag älskar min dotter men vill för allt i världen inte ha fler barn. Jag älskar inte honom längre, inte nu.
Vill verkligen ha svar.

Anonym

Svar: Hej. Du har nedtecknat en berättelse om hur du upplever ditt liv. Sedan skriver du att du verkligen vill ha svar. Problemet är att du inte formulerat någon fråga. Delvis går det nog att förklara avsaknaden av fråga med att din situation är så betungande, och din upplevelse av att kunna påverka din situation är begränsad. Det jag menar är att det finns en risk att man i ett sådant läge du befinner dig i övermannas av sin egen osorterade beskrivning av hur man har det, och att konsekvensen blir att känslan av hopplöshet ytterligare förstärks.

Jag tror att du skulle vara hjälpt av att på något sätt systematisera din upplevelse för att på så sätt skaffa dig en överblick över din situation och de val du trots allt har.

Jag tänker att du utifrån din nedtecknade beskrivning behöver spalta upp för- respektive nackdelar med din nuvarande livssituation kontra andra tillgängliga sådana. Utifrån detta blir det förhoppningsvis lättare att dra slutsatser, och att börja ställa frågor – och då i första hand till dig själv. Rimliga frågor att ställa borde till exempel vara: Vad är det jag har? Vad är det jag saknar? Och går det att förändra min nuvarande situation inom äktenskapet och i sådana fall hur? Eller måste jag skapa en helt ny plattform för mitt liv och hur ska den i sådana fall se ut?

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

10 tidigare inlägg