Ska vi fortsätta ihop?

Fråga: Jag och min utvalda har varit tillsammans i sex år nu, men aldrig kunnat bestämma oss för hur. Vi är nu runt 25 år. Vi har så mycket gemensamt; intressen, värderingar, stort och smått, ofta räcker en blick eller ett kort snack för att båda ska vara med på tåget.

Han säger att jag har förändrats sedan vi först träffades, att jag mognat och blivit kvinnligare. Jag är inte säker på om han gillar det dock. Men det är bostad och ort som har varit ett ständigt dilemma. Utan stadig ekonomi har vi flyttat fram och tillbaka mellan tillfälliga boenden, mer eller mindre sammanboende, och som särbos hos respektive föräldrar.

Hans föräldrar pratar skit om mig och jag är inte välkommen dit och det är där han bor nu, det bidrar till problematiken. Själv har jag inte heller någon egen bostad, utan är inneboende. Han har inget jobb, hans arbetssökande går uselt och varje utbildning han försöker sig på, har han hittills hoppat av. Jag är i ungefär samma situation, men har lyckats lite bättre. Han är målinriktad utan mål, jag har ett mål utan riktning.

Men nu har han och jag, på varsin ort, hittat varsin utbildning. Hans utbildning tar all hans tid. Själv är jag lite kritisk, det känns som om han valt utbildningen för att få jobb, snarare än av intresse. Men det viktigaste är att han är lycklig och lyckas med utbildningen och får ett jobb. Då kanske många knutar löser sig för honom.

Men även innan
utbildningen startade var han svår att träffa. Han har alltid någon ursäkt till varför det tar tid mellan våra träffar. Det kan vara en så enkel sak som ett tandläkarbesök, eller en biblioteksbok som ska lämnas in. Det funkar när man bor ihop, men inte nu.

Problemet är just distansen, vi kan ofta inte ses på flera månader, antingen på grund av ekonomin eller på grund av våra scheman. Jag saknar honom så jag blir tokig, men ofta är det han som sätter ramarna. Vi hörs varje kväll för att stämma av, men jag skulle vilja bo tillsammans igen. Han vill vänta. Han vill ha något eget och klara sig själv ett tag. Så vi lever på fet distans. Är jag dum eller alltför tålmodig? Kan man ha det så här?

Jag tänkte låta honom få prova att leva på distans tills han hittat sig själv. Men det kan ta tid. Lång tid, mycket lång tid. Jag älskar honom och han säger att han älskar mig, men andra ifrågasätter om han menar allvar med mig. Så länge jag härdar ut, flyter det på bra. Men efter ett par månader isär, kan jag bli väldigt emotionell, jag brister lätt. Hur ska vi göra? Är det här vettigt?

Ledsen och velig

Svar: Hej. Med tanke på hur mycket situationen påverkar och begränsar dig, samt hur maktlös du framstår är det nog, som ett svar på din fråga, inte vettigt att fortsätta på det sätt ni gör. Ni har trots allt varit ihop i sex år nu, och saker och ting tycks bara komma allt längre ifrån hur du skulle vilja ha det.
 
Du har för lite kontroll över händelseförloppet – eller över bristen på händelseförlopp. Upplägget tycks vara att makten, i betydelsen att kunna utöva inflytande över hur ni ska ha det tillsammans, är förlagd till honom, medan du har att passivt invänta hans eventuella nästa drag.

För mig låter det som att du behöver börja agera med utgångspunkt från dig själv. Du behöver bygga upp en egen tillvaro – med allt från utbildning, boende och fritidsintressen till umgänge – som inte kretsar runt honom. Ditt oberoende behöver öka, och du behöver hitta en egen linje och riktning i livet oavsett vad han tar sig för. Du kan inte fortsätta att hänga upp dina förhoppningar och framtidsplaner på honom. Om han vill får han väl gärna delta i dina förehavanden vad jag förstår, men att invänta att han ska komma fram till vad ni gemensamt ska ta er för är inte meningsfullt.

Med tanke på hur långt ut i ovisshet och osäkerhet du drivits, samt med tanke på den allmänna uppluckringen av ert förhållande, är det väl rimligt att du i alla fall öppnar dig för möjligheten att träffa någon annan. Detta kan du vara helt öppen med i relation till honom; det är nog bara bra om han blir medveten om vilken inverkan hans agerande har på dig och på ert förhållande.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Vår vän vägrar ta emot vård”

Fråga: Vi hade under helgen besök av vänner, det är ett par som står både min man och mig själv nära sedan flera år tillbaka. Vi har inte sett dem på nästan ett år. Vi vet sedan tidigare att mannen i fråga har ett alkoholmissbruk men vi har aldrig riktigt vetat i vilken utsträckning. Vi har dock länge varit oroliga, men hans fru har alltid försökt dölja hans beroende och inte velat ”släppa in oss”.
 
När våra vänner kom hem till oss blev både jag och min man chockade över att se hur alkoholen brutit ned vår vän, han var ett skal av den man han en gång varit. Själv beskrev han den senaste tiden som ”tuff” men att det snart skulle bli bättre då de köpt ett nytt hus som de ska flytta in i.

Under lördagen drack han ingenting och drabbades av darrningar, svettades och var orolig och kunde inte sitta still. Under kvällen blev han sedan konstig och frånvarande och jag blev orolig för att han var allvarligt sjuk. En liten stund senare fick han ett epilepsianfall, hans fru fick utföra första hjälpen då han slutade andas under en lång stund. Ambulansen kom mitt i natten, vår bebis vaknade och allt blev bara ett enda stort kaos.

Han är nu inlagd på sjukhus och får behandling för sina abstinensbesvär. Läkaren som har hand om honom sa att hans lever är i så dåligt skick att han måste sluta dricka på en gång, annars kommer han inte att klara sig.

I dag skulle han bli utskriven från sjukhuset och han blev erbjuden vård på en avdelning för patienter med missbruksproblematik, han behövde bara packa sin tandborste och åka dit. Där skulle han kunna stanna och de skulle båda få stöd tills han kan åka hem. Hans fru är medberoende, vill inte inse fakta utan säger att de kan klara sig själva. Tillsammans bestämde de att de inte ville ha mer vård, att de i stället ville åka hem till oss och vila tills det blir dags för hemresa om några dagar.
 
Hela situationen har upprört både mig och min man, vad som hände under natten då vår vän blev sjuk var oerhört traumatiserande. Att se vår vän så nedbruten samtidigt som han vägrar vidare utredning – trots att han bedyrar att han nu ska ändra sig och sluta dricka – är något vi inte kan hantera. Han motiverade det med att han helt enkelt inte gillar sjukhus, att de skulle klara sig bättre själva.

Min man sa att antingen får vår vän acceptera den vård som erbjuds, eller så får han ta in på ett hotell. Vi orkar inte längre stå och se på när han tar livet av sig själv. Vi har ett litet barn hemma och kan helt enkelt inte hantera situationen mer. Vad skulle hända om han får ytterligare epileptiska anfall?

Vi hade hoppats att ett sådant ultimatum skulle få vår vän att söka vidare vård, men han sa bara åt min man att åka hem och packa deras väskor och lämna dem på sjukhuset så att de kunde hitta annat boende.

De är oerhört besvikna på oss nu, och tolkade det som att vi ville säga upp vänskapen.

När min man lämnade väskorna på sjukhuset försökte han förklara att vi är fruktansvärt oroliga och att vi bara vill att de ska få hjälp. Svaret han fick var att de skulle få hjälp hemma, av personer som de kunde kalla riktiga vänner.
 
Mitt hjärta har brustit för att våra vänner befinner sig i denna svåra situation, att vi inte kan hjälpa, att de inte vill bli hjälpta och för att vi dessutom utmålas som svikare. Jag har förlorat en av mina bästa väninnor. Min känsla av maktlöshet är total. Gjorde vi fel? Borde vi ha låtit honom komma hem till oss och ”vila”, ställt upp för dem? De är ju trots allt i behov av någon som bryr sig. Jag känner mig ömsom arg och ömsom ledsen. Hur kan de resonera så här? Hade vi kunnat hantera situationen bättre? Jag vill tillägga att vår vän bara är 45 år gammal och hans fru 34.
 
Eva

Svar: Hej Eva. Du berättar mycket konkret och öppet om hur det är att stå nära någon som dricker för mycket och vad det innebär att känna en stor osäkerhet om vad som är rätt att göra. Du berättar också om sorgen över att förlora en vän, som ibland blir resultatet av att man sätter en gräns – vilket samtidigt kan vara det enda rätta att göra.

Låt mig direkt säga att jag tror att ni gjorde det som var rimligt att göra i situationen, och som förmodligen på sikt kan bli till hjälp för er vän och hans hustru.

Jag resonerar så här: Ni hjälper er vän och hans hustru att reagera på hans alkoholvanor och föreslår också en förändring. Samtidigt finns det en gräns för vad ni kan göra.
Det är vanligt att vänner till personer med alkoholproblem klandrar sig själva på olika sätt och har tankar som ”om jag bara inte varit så passiv (eller så sträng) hade det aldrig gått så här långt”. Som vän tar man ibland över ansvaret och försöker på alla sätt att rätta till och ”skydda” den alkoholberoende mot konsekvenserna av drickandet. Att göra så är helt förståeligt: Vi känner omsorg om våra vänner och vill hjälpa dem i en svår situation. Erfarenheten är tyvärr att effekten blir den motsatta, det ökar den beroendes möjligheter att fortsätta att dricka.

Enligt mitt sätt att uppfatta det som hände gjorde ni tvärtom, vilket visar på mod, klokskap och äkta omsorg.   
Du och din man är omtumlade och upprörda över det ni såg hända, hur er vän och hans hustru resonerade om hans alkoholproblem och hur de vägrade att ta emot den hjälp som de erbjöds. Så här kanske man kan förstå det beteendet: Förnekelse är en vägran att acceptera eller ta itu med en svår och besvärlig yttre situation. Förnekelse är en försvarsreaktion som kan vara adekvat. Den ger oss den tid som vi ibland behöver för att för att kunna acceptera och hantera besvärande fakta och dåliga nyheter.   

Men förnekelse kan också hindra oss från att ärligt resonera med vår omgivning om allvarliga saker och be om hjälp och behandling. Det kan gälla rökaren som förnekar de skadliga effekterna av rökning, kvinnan som bagatelliserar inslagen av misshandel i sitt förhållande eller personen som är beroende av alkohol, som er vän, som hävdar att ”han bara behöver vila upp sig”.

Ett sätt att förstå förnekande är att påminna oss om att vi människor vill skydda oss från självanklagelser, skam och skuldkänslor. Människor med uttalat dålig självbild har särskilt stort motstånd mot att lyssna till kritik och acceptera hur situationen är. De orkar ofta ”inte se problemet i ögonen”. Detta kan visa sig i extrema former av förnekande, där omgivningen, precis som ni, undrar om personen verkligen tror på det han säger.   

En person kan också ha en lång historia av påverkningsförsök från anhöriga och vänner med sig i bagaget och kan göra att rollen som förnekande närmast är inlärd. När omgivningen frågar blir det som att trycka på en knapp och ur personen kommer en ström av välformulerade förnekanden, förklaringar och motargument.   

En anhörig, som din väninna, kan också förneka problemet – av lojalitet, av rädsla för vad som ska hända med förhållandet eller av skam för att ha valt en partner som andra tycks se ner på och som man inte kan hjälpa.
Kanske du och din man vill höra av er till era vänner. Ett sätt att samtala med en person och en anhörig som är i förnekande är att beskriva problemet i Jag-termer och be om en konkret beteendeförändring, samtidigt som man visar att man förstår den andres svåra situation. Ett exempel: ”Vi förstår att det inte är lätt…”, ”Vi skulle vilja berätta vad vi ser händer med d
ig nu…”,” Vi skulle bli så lättade om du…”, Säg gärna till om vi kan hjälpa till och hur”.

 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

”Jag kan inte släppa tankarna på mitt ex”

Fråga: Jag har sedan några år tillbaka ett bra förhållande, till skillnad från de flesta av mina tidigare relationer. Vi har mycket gemensamt, vi har roligt tillsammans och det finns en stark kärlek mellan oss. Vi är överlag ganska lika. Jag har egentligen ingenting att vara missnöjd över, utom möjligen vårt sexliv, som är helt ok men inte särskilt spännande.
 
Innan jag blev tillsammans med honom, hade jag ett ”till-och- från-förhållande” med en annan kille i några år. Också det var en stark kärlek, ganska stormigt och mycket drama.

Vi träffades under en period när vi båda mådde väldigt dåligt, men blev tillsammans och lyckades gemensamt ta oss ur det. Att dela den upplevelsen gjorde att vi fick många starka minnen. Ett speciellt band uppstod, som funnits där sen dess. Av olika anledningar tog det till sist slut för fem år sen. Vi var fortfarande vänner och träffades sporadiskt. Vi kände också fortfarande attraktion till varandra, och det fanns fortfarande något mellan oss. Förra året träffades vi igen, och var då otrogna mot våra nya respektive. Jag berättade sen skuldmedvetet om det för min nuvarande kille, och han har förlåtit mig vid det här laget. Däremot har jag och mitt ex fortsatt tänka på varandra och vi skriver mejl till varandra då och då. Han fortsätter hela tiden att dyka upp i mina tankar och drömmar, och jag i hans.
 
Mitt ex och jag är extremt olika, i de flesta avseenden. Jag tror inte att han och jag skulle kunna leva tillsammans, och ändå finns det fortfarande starka känslor mellan oss. Jag kan fortfarande sakna saker han gjorde när vi var ihop, sakna hans sätt att vara, vårt sexliv med mera. Även om jag vet att en framtid för oss är omöjlig, så kan jag inte släppa taget om honom.

Jag är egentligen väldigt lycklig, men det här är på något sätt ändå ständigt närvarande. Kanske är tankarna på mitt ex bara en fix idé. Jag är också en väldigt rastlös person, har lätt att tröttna på saker och söker hela tiden någon form av spänning i tillvaron. Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen, och ju mer jag tänker på det, desto mer komplicerat känns det.
 
Tacksam för svar

Svar: Hej. Utifrån det du beskriver låter det som att problemet för dig inte så mycket handlar om ditt nuvarande förhållande, utan mer om ditt eget sätt att fungera: du är rastlös, tröttnar lätt på saker och söker hela tiden spänning i tillvaron. Till en del är detta givetvis en läggningsfråga – det är din personlighet att vara på det viset. Samtidigt kan jag tänka mig att det också är en strategi du använder för att slippa stanna upp och vara där du är.

Med ditt ex, i ert ”till-och-från förhållande”, kunde du hänge dig sexuellt; väl medveten om relationens omöjlighet. I ditt nuvarande förhållande håller du distans genom att inte släppa taget om ditt ex. Man kan tänka att det du gör – både när du tidigare ägnade dig åt en omöjlig relation, och nu då du befinner dig i en mer stabil relation men flyr mentalt –  är att du reglerar avståndet till dina partners. Av någon anledning tycks det som om du finner ett obehag i att förbehållslöst närma dig en annan människa. Konsekvensen av ditt sätt att fungera blir just detta: att du ”slipper” vara nära din partner.

Närhet kan vara förknippad med olika rädslor; som att helt slukas av en annan människa, eller att bli övergiven av sitt kärleksobjekt när man är som mest sårbar och utlämnad. Vad det än beror på så är det något du behöver komma tillrätta med för egen del, snarare än att ägna tid och energi åt att fundera över vilken man du ska välja.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Hur ska jag känna ro – i stället för oro?

Fråga: Jag är en pensionär som ALLTID, ALLTID förstör min tillvaro med oro.

Jag har fött sex barn, en dotter gick bort för 12 år sedan. Två av mina barn är psykiskt sköra och det är över dem jag alltid, alltid oroar mig. De har psykologkontakt (mycket sporadiskt) och de äter medicin. Jag skulle vilja få ett pansar omkring mitt hjärta så att jag slutar oroa mig så fort jag hör på deras röst att ”nu, nu mår de dåligt”. Då rusar jag till och försöker hjälpa.

Jag har egen terapi bakom mig. Och jag hyser aldrig oro inför egen sjukdom, ålderdom eller död.

Jag pratar mycket med mig själv om det här – ”du kan inte leva deras liv!”, ”skärp dig nu, vad är det värsta som kan hända?”, ”du kan oroa dig en timme varje dag” och så vidare.

Men ångesten har jag ingen som helst kontroll över när jag märker att de svajar.

Jag vill ha en lugn ålderdom. Jag har ju friska barn och barnbarn också, och mitt hem är öppet för dem alla. Vi har en fin, öppen anda mellan oss.

Tänker ofta på slutorden i en dikt: ”Mamma, du ska ge mig din ro – inte din oro”.

Hjälp mig att bli en mamma/mormor/farmor som kan ge RO -inte oro.

Anna

Svar: Hej Anna! Låt mig först säga att du framstår för mig som en engagerad mamma, mormor och farmor, som verkligen finns tillhands för dina barn och barnbarn. Men ett problem finns, du oroar dig lätt för dina barn och har svårt att sluta med det. Det besvärar dig, du vill ha en lugn ålderdom och du vill inte, som du upplever det, väcka deras oro genom din oro för dem.

Anna, kan vi göra ett experiment tillsammans? Du skriver: ”Jag är en pensionär som ALLTID, ALLTID förstör min tillvaro med oro!” Hur skulle du känna dig om jag omformulerar det du skriver så här: ”Jag är en pensionär som älskar mina barn och barnbarn, därför blir jag lätt orolig för dem.” Såsom jag ser på det du skriver förvärrar du din oro genom att tillägga fördömande och kritiska tankar om det du känner. Detta gör vi alla i olika situationer, många gånger är det inte det vi känner som är problemet utan att vi dömer och kritiserar oss själva på grund av det vi känner. Kan detta stämma på dig?  

Ett annat sätt att tänka på det du skriver är att om du hade ett pansar omkring ditt hjärta skulle det ganska säkert hindra dig från att uppleva kärlek. Någon skrev att de murar (pansar) vi bygger kring oss för att skydda oss, efter en tid egentligen isolerar oss. Oro kan ibland ha drag av inlärda vanor, som är närmast automatiserade, vilket gör att oron upplevs som att ”den bara finns där” och inte är möjlig att styra. Man kan även uppleva oron som nödvändig och bra, då den ibland har löst problem och förebyggt att det blev värre. Du kanske känner igen dig i detta.   

Men vi kan både ha distans till vår oro och avleda den. Det kräver en hel del målmedvetet arbete, men det går. När man granskar sin oro finner man ofta att den ändå styrs av tankar, den är ett inre verbalt beteende. Jag läser att du redan använder det som brukar kallas stödjande självprat, men inte verkar tycka att det fungerar så bra. Låt oss därför prova något annat.

Effektivare än tankar kan ibland vara att använda bilder av framgång. Se framför dig, när du oroar dig för dina barn, hur de klarar och bemästrar sina problem (vilket jag får intryck av i ditt brev att de faktiskt nästan alltid gör). Det gör att vår känslohjärna, som styr vår oro, blir lugn, och att du hejdar den stigande ångestvågen.

Anna, du kan förstärka effekten av den här tekniken genom att göra en tillitsövning. Den innebär att du skriver ner de styrkor och förmågor som dina barn har, och genom detta gör du tydligare och påminner dig om dina barns förmåga att klara sig själva även när livet är svårare för dem.

En annan metod, som ligger ganska nära, är att lära dig att surfa över ångestvågen. Det är en variant av acceptans och avslappning. När oron är där, så säg till dig själv: ”Det här är bara min vanliga oro. Jag låter den passera. Den är som havsvågen, den kommer hastigt, stiger snabbt, men efter ett tag ebbar den ut. Jag surfar över, snart är jag på den lugna sidan igen”. Personer som på detta sätt ”surfar” över sin oro, och inte agerar på sin ångest, lär sig snart att ”orosvågorna” är korta, 1 2 minuter, och för varje gång man lyckas surfa över oron ökar tilltron till att det går att ha distans till oron och inte behöva styras av den.

Du kanske också vill pröva att ha ett ”oroskontrakt” med dina barn, som innebär att de säger till dig när de har behov av din hjälp, men att det är de som bedömer när det behövs och det är de som tar initiativet. Det blir då inte din roll att tolka och fundera på hur besvärligt de har det, utan du inväntar tills det att de säger att din hjälp behövs. Ber de inte om den, så är det ett tecken på att de bedömer att de klarar sig själva. Det kan vara en väg att ge ro till dig själv och dina barn i stället för oro.  

Mina allra varmaste hälsningar till dig.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Vi har bråkat sedan vår dotter föddes”

Fråga: Jag är tillsammans med min sambo sedan nio år, vi har en dotter på två år. Sedan våran dotter föddes har det i stort sett varit ett enda långt bråk, med några dagars frid instuckna då och då. Vi har haft sex färre än tio gånger de senaste två åren. När min sambo är på rätt humör är hon underbar, rolig, generös, en fantastisk mamma och allt man kan önska sig. Dessvärre är hon nästan alltid sur. Hon går omkring och surar i flera dagar. Frågar jag varför hon är sur, blir svaret alltid ”jag är inte sur”.

Efter ett antal dagar brukar jag tröttna och höja nivån och försöka provocera fram ett svar, vilket oftast kommer i form av någon trivialitet, typ ”du glömde gå ut med soporna i går kväll”. Det slutar alltid i bråk, och vi talar inte med varandra på flera dagar efter det. Jag vet att hon är arg för att hon inte tycker att jag hjälper till med hushållsbestyren. Jag anser att jag gör mer än nog, och mina vänner säger att de inte känner någon som är så dedikerad och engagerad i hem och barn som jag är.

Den här fasen brukar också innebära ”hemliga hämnden” – det vill säga att hon tar saker från mig och gömmer dem så att jag inte hittar dem. Hon tar också saker i lägenheten som hon anser ligger i vägen (mina kläder, papper, etcetera) och trycker in dem i min garderob och blandar dem med massa smutskläder så att allting därinne måste tvättas om. Hon tar även ofta bilnyckeln till jobbet, trots att hon själv promenerar, så att jag inte kan köra bilen.

Vi går i parterapi, och har gjort det i snart ett års tid, men hon fuskar en hel del (struntar i att följa terapeutens råd). I de absolut värsta bråken slår hon mig, vilket hon sedan totalförnekar att det någonsin har hänt. Jag är ingen liten kille, så jag blir ju inte direkt rädd när hon slår mig, men det är ordentligt förnedrande. De gånger det har hänt har jag tappat kontrollen och gått loss på inredningen i lägenheten – inget jag är stolt över.

När jag försöker ta upp ämnen som hon inte gillar, eller om jag har en ståndpunkt i en diskussion som hon inte håller med om, blir det bråk. Hon sätter taggarna utåt, höjer rösten direkt, och så är det igång. Detta har resulterat i att jag aldrig vill ta upp något längre, för jag är för rädd för bråken. Eller för henne.

Jag vill verkligen inte lämna min familj, men snart ser jag ingen utväg. Nu är jag djupt olycklig och vantrivs i både mitt hem och i min relation. Så som jag ser det har jag inte längre något att sätta emot min sambo, hennes respekt för mig är helt uttömd. Hur ska jag göra för att hon ska få tillbaka respekten?

Anonym

Svar: Hej. När man har det så dåligt som du beskriver att ni har det, när det har pågått så länge och när man verkligen försökt att göra något åt det men ansträngningarna visat sig vara resultatlösa, tycker jag att ett ultimatum är på sin plats. Inte som ett hot, utan mer som ett konstaterande från din sida. Ungefär: ”Det här är inget jag vill i första taget, men nu har jag kommit till den punkt att om vi inte kan förbättra vår situation ser jag ingen annan utväg än att vi skiljer oss, vad tänker du om det?”

I bästa fall fungerar detta som en väckarklocka, som leder till att ni tillsammans kommer fram till att ni inte kan fortsätta på det sätt ni gör. Ni får då en gemensam plattform utifrån vilken ni sedan aktivt och målmedvetet kan börja arbeta på att förbättra ert förhållande. Alternativet är att din sambo ställer sig kallsinnig till din upplevelse och slutsats. Det visar då på att hon saknar den nödvändiga motivationen som behövs för ett förändringsarbete.

I kombination med att hennes respekt för dig är helt uttömd gör detta sammantaget att en skilsmässa rimligen borde framstå som en relativt tilltalande utväg. Att du på detta sätt står upp för dig själv och visar på att din gräns för vad som är acceptabelt är nådd är nog, oavsett utgången av det hela, det enda sättet om du vill att hon ska återfå respekten för dig. Att du tystnar allt mer, av rädsla för henne, leder bara längre in i den återvändsgränd du redan står i.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Vår 14-åring stjäl ur våra plånböcker”

Fråga: Kan du ge oss ett råd? Vår son, snart 14 år, stjäl pengar ur våra plånböcker. Detta har pågått i över ett år. Det sker inte hela tiden men då och då. Nu senast tog han 250 kronor av mig och cigarretter av sin pappa. Vi har diskuterat detta flera gånger med honom men det verkar inte vilja ta slut för det.

Vad ska vi göra? Det känns obehagligt att inte kunna lita på sitt eget barn.

Blanka


Svar: Hej Blanka! Detta är naturligtvis ett bekymmer för er och ni har också pratat med honom om det. Om det är en tröst kan jag berätta att det är något som händer i många familjer och inte säger något om huruvida han kommer att fortsätta att ta andras pengar i framtiden.

Du skriver inte så mycket om hur ni har det i familjen eller om hur ni har pratat med pojken om det. Det ger mig en del funderingar:

Hur gick det när ni diskuterade detta med honom? Fick ni veta något om vad som finns bakom det som händer? Eller blev det som det ofta blir när vi föräldrar är upprörda, att vi pratar och han svarar ”vet inte” på alla våra frågor, och sedan lovar att det aldrig ska hända mer?

Försök att prata med honom när det är lugnt mellan er, helst med så lite anklagelser som möjligt. Säg att ni vill förstå vad som händer för att ni ska kunna lita på honom i framtiden och också för att ni ska få ett slut på detta. Kan han förklara vad som händer? Hur han tänker? Försök att låta honom berätta utan att ni genast går in och säger hur fel han har.  Ni behöver få veta, han behöver berätta.

Detta är en förtroendekris i er familj. Ni kan inte lita på honom och tydligen litar han inte på er – i alla fall inte så mycket att han kan prata med er om pengar. Att stjäla pengar kan handla om så mycket:

- Rena impulshandlingar, där han inte tänker efter alls.
- Han kan hamna i akuta penningknipor som han löser kortsiktigt. Kanske är han skyldig någon pengar och måste betala igen – och då är enklaste lösningen att ta av era pengar. Han hoppas att ni inte ska märka något. Tonåringar i hans ålder har ofta ett extremt kortsiktigt tänkande.
- Han kan ha mycket dåligt hum om pengar och pengars värde. Han kanske köper saker han absolut inte har råd med och löser också det på samma kortsiktiga vis.
- Han är ordentligt arg på er och vill avsiktligt göra er illa.

Detta är bara fyra skäl – det kan handla om så mycket mer. Det viktiga är att ni tillsammans funderar igenom hur ni ska lösa detta: Kanske behöver ni göra en plan för hur han ska betala tillbaka pengar till er. Kanske behöver ni prata om hur ni kan hjälpa honom att förstå pengars värde. Om han är verkligt arg på er måste ni lösa konflikten. Försök attavsluta samtalet utan alltför mycket bråk. Visst ska han förstå att han har gjort fel (och det gör han nog redan) – men han ska inte skämmas för den han är!

Sedan tror jag att ni behöver följa upp ert samtal om en till två veckor. Fråga honom hur han har tänkt sedan sist och berätta hur ni har tänkt. Behövs det så fortsätt och följ upp under en tid framåt.

(En helt annan sak, för att ”hjälpa” honom att inte ta mer pengar av er: Se till att ni inte har större summor i plånboken och ha koll på hur mycket pengar som förvaras hemma!)

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Jag klarar inte av folkmassor”

Fråga: Jag är en kvinna på 60+ som lever i ett ganska bra förhållande sedan tjugo år tillbaka. Jag har två barn i ett tidigare äktenskap. Min nuvarande man och jag har inga gemensamma barn. Jag har alltid varit ganska utåtriktad, haft lätt för att träffa folk är på det hela taget ganska glad av mig.

För cirka tio år sedan hamnade jag i en jobbig situation. Det handlade om problem på jobbet, jag blev misstänkliggjord och mobbad under en tid. Att inte vara omtyckt gjorde mig väldigt upprörd. Jag fick konstiga psykiska symtom. Jag fick panik när jag skulle åka till jobbet och kunde inte vara på bussar eller i t-banan. Jag började cykla 1,5 mil till arbetet i stället. Det blev svårare och svårare för mig att lämna mitt hem. Ville inte resa bort. Jag kunde inte åka någonstans till slut. Till saken hör att jag tio år tidigare också upplevt en uppslitande skilsmässa, efter att min man varit otrogen under ett år och sedan lämnade mig. I samma veva dog två nära anhöriga.

I nuläget funkar jag ganska bra, tycker jag. Det som hänger kvar är att jag känner mig osjälvständig. Jag vill inte göra resor eller utflykter utan min man. Jag åker inte ensam in till stan eller i väg med väninnor på helgresor. Jag går inte på teater eller liknande. Jag kan inte vistas i trånga utrymmen, inte åka tåg, långfärdsbuss eller flyga, inte vara i stora folkmassor. Jag har också svårt för att tala inför folk och att över huvud taget utsättas för att bli bedömd, till exempel i jobbet.

Jag skulle gärna vilja ha tillbaka förmågan att känna mig fri att göra sådant jag har lust till. Jag har gått i kognitiv beteendeterapi för cirka sex år sedan och blev lite hjälpt då, men inte med allt. Jag vet inte om det är hopplöst nu. Jag börjar ju bli gammal och har levt med detta så länge.

Vilken form av eventuell hjälp ska jag söka? Allting ligger inne i stan och det känns oöverstigligt att bara ta sig dit. Tänker ibland att jag skulle gå i terapi men vet inte om det är någon idé. Är uppvuxen under ganska besvärliga förhållanden med en psykiskt sjuk mamma som åkte in på mentalsjukhus med jämna mellanrum.

Margita

Svar: Hej Margita! Du beskriver flera saker i ditt liv som sammantaget kan öka risken för att man ska utveckla någon form av psykisk sjuklighet; svåra uppväxtförhållanden, svek i din tidigare relation, förlust av nära anhöriga och kränkning på din arbetetsplats.

Oavsett vad som orsakat din nuvarande symtombild så kan jag som psykiatriker inte hålla med dig om att du ”i nuläget funkar ganska bra”. Det uppfattar jag snarast som något som är väldigt typiskt när man har den typ av besvär du har; man anpassar sig successivt genom åren, steg för steg, så att man till slut accepterar en grad av handikapp som är högst avsevärt. Det du beskriver är ju i själva verket ett liv genomsyrat av begränsningar. Du kan inte åka till stan utan din man! Vad händer om han skulle bli sjuk? Med din nuvarande funktionsnivå är du inte bara ytterligt begränsad du är dessutom oerhört sårbar.

Du skriver det inte rent ut men allt du beskriver är sådant som brukar vara följdsymtom av panik
attacker (med bland annat hjärtklappning, känsla av andnöd, yrsel och en rädsla för att förlora kontrollen eller till och med dö). Om man tolkar panikattacken som ett tecken på en annalkande katastrof, så vill man inte utsätta sig för risken att få en attack när man är ensam (därför måste maken alltid vara med), man vill inte vistas på platser där det kan vara svårt att snabbt ta sig ut om man skulle få en panikattack (därför kan man inte sitta instängd i en tunnelbanevagn, ett flygplan, vistas i en folkmassa eller sitta mitt i raden på en biograf eller teater).

Att du också har svårt att tala inför andra, att bli bedömd, uppfattar jag som något som du utvecklat samtidigt med övriga symtom och det är då ett fenomen som kan ses som sekundärt till dina övriga ångestbesvär. Det vill säga man kan utveckla en rädsla att någon ska se att man får en panikattack eller att man till och med ska förlora kontrollen och på det sättet göra bort sig inför andra.

Om det å andra sidan skulle vara så att dina besvär att uppmärksammas av andra går längre tillbaka i tiden än de besvär du huvudsakligen beskriver i din fråga, då skulle de kunna förklaras av så kallad social fobi, där den primära rädslan inte utgörs av att man ska få en panikattack utan av rädslan att göra bort sig inför andra i största allmänhet.

Om du ska sökabehandling? Absolut! Du är inte för gammal!Det finns goda möljligheter att du ska kunna återfå ditt tidigare liv. Det faktum att du gått i kbt för sex år sedan men inte ”blev hjälpt med allt” innebär inte att de möjligheterna är uttömda. Kbt är den psykologiska behandlingsmetod som är förstahandsval vid den typ av besvär som du har beskrivit. Att du inte nådde ända fram tidigare kan ha många orsaker; var det verkligen kbt du gick i? Ibland är detta oklart. Var det tillräckligt många behandlingssessioner? Oftast krävs minst tio.

Genomförde du behandlingen fullt ut, eller var det i ett skede av ditt liv då du inte kunde ägna tillräcklig tid och energi åt den? Var du samtidigt deprimerad?

Att tillgången på adekvat behandling är ojämnt fördelad över landet är tyvärr ett faktum, dock är det vanligare i dag att kbt-resurser finns vid psykiatriska öppenvårdsmottagningar och till och med vid vissa vårdcentraler. För förteckning över privata vårdgivare se www.kbt.nu. Bor man i Storstockholm finns dessutom möjlighet att få kbt mot paniksyndrom på internet, se www.internetpsykiatri.se (före ev behandling genomgår man utredning vid personligt besök hos psykiater).

Hoppas att du snart tar kontakt med någon behandlare, ta gärna med detta svar när du söker.

Sergej Andréewitch, psykiater

”Min sambo dricker vin för att klara deadlines”

Fråga: Jag har en fråga angående min sambo. Vi träffades som studenter i tjugoårsåldern. Vi levde studentliv med allt vad det innebar av fester och dylikt. Redan då lade jag märke till att han kunde dricka så att han blev helt redlös ibland. Han blev kul, livet lekte och upptågen var många – tills han somnade. Ganska många studenter som levde så där utflippat.

Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida – jag blev arg (också berusad, men inte så) och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt. Stormigt och kul då kanske, men inte nu. Nu är vi en familj, vi har två barn tillsammans. Vi dricker vin till maten ibland på helgerna, men oftast i ganska måttliga mängder. Jag tycker inte om att bli berusad längre och tycker att bakfylla är slöseri med tid helt enkelt. Min sambo dricker för det mesta ganska måttligt, men så ibland blir det för mycket. Han blir lite svamlig och somnar sedan oftast.

Det som oroar mig är att han har överfört ”det myckna drickandet” till ibland (ungefär en gång i månaden) när han ska jobba hemma och har en viktig deadline på något. För att känna sig kreativ och orka med att jobba på kvällen/natten dricker han vin, oftast en hel flaska. Och det kan ju sluta lite hur som helst. Ibland får han radera rejält i sitt arbete dagen efter, ibland har han skickat jobbmejl som han bittert ångrar. Men ofta tycker han att det blir bra!

Sist somnade han på golvet i barnens rum när han var klar, som tur var är de för små för att förstå varför pappa somnade just där! Jag orkade ju inte lyfta honom.

Jag känner mig orolig, det känns inte hållbart att använda alkohol som ”kreativitetshöjare” eller för att motivera sig själv att arbeta. Vi har pratat om det, och han tycker själv att det är lite pinsamt och säger efteråt när det redan hänt att ”självklart är det inte bra”. Men så händer det i alla fall ibland. Det är som att han inte hör den där varningsklockan – som borde stoppa honom – när han har druckit halva flaskan (och jag redan har gått och lagt mig). Då tycker han att allt han presterar är ”outstanding” – vilket för mig är lätt patetiskt.

Therese

Svar: Hej Therese. Att alkohol fungerar som ett hjälpmedel för kreativitet är en vanlig föreställning. Historien är full av författare, poeter, musiker och konstnärer som haft ett intensivt förhållande till alkohol, och utifrån detta har myten uppstått om alkohol som en förlösare av originalitet och kreativitet. Konstnärer och författare som uttalar sig om alkoholens roll i sitt skapande är kritiska till den föreställningen. De betonar att skrivande, målande och komponerade kräver en uppmärksamhet och kritiskt omdöme som utesluter alkohol och kräver nykterhet. Men myten lever, och lockar många att prova, och erfarenheterna blir nästan alltid de som din man beskriver; det man utfört påverkad av alkohol håller inte måttet, när man granskar det i efterhand.

Vad säger dagens hjärnforskning om detta ämne? Ja, en del talar för att alkohol i små mängder, i storleksordningen 1- 2 glas vin eller motsvarande, kan underlätta för en person att bli kreativ och få originella idéer. Alkohol hämmar aktiviteten i pannloberna, som är platsen för vårt kritiska och granskade förhållningssätt till oss själva, och kan på det sättet göra oss något friare i vårt sätt att tänka, när vi står inför en uppgift som ska utföras. Dilemmat är att en samtidig effekt är att vår förmåga att överblicka och analysera försämras. Även om vår originalitet under påverkan av alkohol ökar något, är risken att såväl lösningarna som själva utförandet blir sämre, och ibland riktigt dåligt. Det finns en hel del skrivet om detta, som du och din sambo kanske kan läsa och resonera om tillsammans, bland annat av psykologen och kreativitetsforskaren Torsten Nordlander vid Karlstads Universitet och av författaren Per Olof Enquist i hans senaste självbiografiska roman ”Ett annat liv”.

Du kanske inte håller med mig om detta, men mitt intryck är att din sambo kanske har tidiga tecken på ett alkoholberoende. Det som talar för det är att din man ibland verkar ha svårt att begränsa sin alkoholkonsumtion, din irritation och besvikelse över hans alkoholvanor, och att han fortsätter att dricka som hittills trots en del trista konsekvenser.

Besök gärna hemsidan www.alkoholhjalpen.se och bilda dig en uppfattning om det du iakttar hos din sambo kan vara tecken på ett alkoholberoende. Kanske behöver du också någon klok person i din omgivning att rådgöra med för att kunna se klarare vad som håller på att hända? För professionellt stöd finns familjerådgivning i varje kommun, där ges ofta möjlighet även till individuella samtal.

www.alkoholhjalpen.se finns även råd om hur man kan börja samtala om alkohol på ett sätt som minskar risken för irritation och motargumentation hos den anhörige – och i stället hitta möjligheter som kan leda till förändring.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

”Mamma låter mig inte göra någonting”

Fråga: Jag har en mamma som inte låter mig göra någonting. Jag kan förstå att hon har svårt att lita på mig, men mitt hem känns som ett fängelse. Jag har rätt till min frihet, men när jag försöker prata med henne så blir hon arg och straffar mig eller bara skäller och säger att det är mitt fel. Hon säger att hon är arg för att jag är så bråkig. Vad ska jag göra? Snälla hjälp mig!

Anonym tjej

Svar: Hej! Det är svårt att svara på din fråga – det är så mycket jag inte vet. Men jag tror att du behöver prata med någon utomstående för att kunna reda ut lite i vad det hela handlar om. Prova med skolkurator, skolsköterska eller ungdomsmottagningen där du bor.

Ett råd vill jag ändå ge dig: Försök att fråga din mamma vad du kan göra för att hon ska lita på dig mer. Kanske är det så att hon blivit väldigt orolig för dig av någon anledning. Kanske kan du lugna henne om du vet hur du ska göra. Kanske behöver hon förstå mer hur det känns för dig.

Men försök att prata med din mamma när det är lugnt mellan er – när ni bråkar kommer ni nog ingenstans. Och försök att prata ”framåt” – hur ni vill ha det tillsammans. Det brukar inte lösa så mycket att prata om det som varit.

Lycka till, till dig och din mamma!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Min syster är omogen och explosiv”

Fråga: Hej. Jag och min man är en bit över trettio och vi har varit tillsammans i många år och gifta i några år. Vår relation är fantastisk och vi har en dotter på snart tre år och nu har vi ytterligare ett barn på väg. Mellan oss är allt frid och fröjd. Men nu är det så att jag har några funderingar kring min älskade halvsyster som jag tror är väldigt olycklig.

Min syster är snart trettio år och hon har gjort klart sin utbildning och skaffat jobb och bostad i en stor svensk stad. På så sätt är hon vuxen och självständig. Tyvärr är hon väldigt ensam och har ett begränsat socialt liv. Hon har ingen partner och har inte haft någon relation eller flirt på många år. Hon har några få vänner som hon träffar men hon säger själv att dessa, som lever i parrelationer, inte har så mycket tid över till henne. Det tycks också som att hon har en tendens att kväva sina vänner då hon ofta ältar sina problem och kan vara väldigt negativ till det mesta. Hon är lite av en energitjuv.

Dessutom är hon fortfarande väldigt knuten till våra föräldrar och blir ”lilla stackars Anna” när vi är tillsammans i familjen. Detta resulterar i att hon får väldigt mycket stöd och hjälp. Trots att vi alla ställer upp för henne så är hon nästan aldrig tacksam och hon bjuder sällan igen med hjälpsamhet. Om något arbete ska göras så är hon ofta upptagen. Hon har också ett fruktansvärt humör och när vi ses får hon utbrott som kanske hade kunnat accepteras när vi var tonåringar och gjorde revolt men som rent ut sagt är pinsamma för en vuxen kvinna. Dessa utbrott är också väldigt obehagliga att uppleva och kan blossa upp plötsligt.

Min syster har alltid haft mycket integritet och hon har ofta dragit sig tillbaka, men det har blivit värre på senare år. Jag och mina föräldrar har på sätt och vis vant oss vid att det är så här men min man har vid flera tillfällen påpekat min systers beteende och vi talar ofta om detta. Nu när vi ses hela familjen så låter vi henne hållas och försöker att skydda husfriden så gott vi kan. Vi har det ofta trevligt men det kommer alltid något utbrott.

Mamma och pappa vill såklart skydda och hjälpa Anna men det gör det svårt att ta upp frågan om hennes problem med dem. Jag ser ju att hon inte mår bra men hon öppnar sig inte så ofta för mig och om hon gör det så har hon nästan alltid någon yttre förklaring till sina problem och vill inte se sin roll i det hela. För några år sedan föreslog vi terapi men det har hon avfärdat.

Förutom att jag är orolig för min systers skull så tänker jag på mina barn. Jag vill inte att de ska ta skada av hennes aggressiva beteende och jag vill inte att hon ska vara ett dåligt föredöme. Jag älskar min syster och jag vill att vi ska ses och hon är en väldigt gullig moster till vår dotter och engagerad i vårt kommande barn. Men jag vet inte hur jag ska hjälpa henne att må bra med sitt liv och jag tror inte längre på att någon förändring kommer att ske av sig själv.  Hennes problem påverkar oss andra och jag vill inte längre lida i det tysta. Jag är också rädd för att vår tystnad bidrar till att hon kan fortsätta så här. Så jag undrar vad jag kan göra åt detta?

Anonym

Svar: Hej. Vi är beroende av andra för att kunna utveckla en identitet. När det gäller din syster kan man anta att hon tidigt blivit bekräftad – i bemärkelsen fått uppmärksamhet – utifrån sina mindre välfungerande sidor. I och med att hennes behov av att få vara liten och bli omhändertagen har varit så starka har ni andra blivit mer kompetenta, omhändertagande och förstående – medan hon kunnat utveckla sin egocentrism helt ohämmat. På detta komplementära vis har din lillasyster mer eller mindre låsts fast i rollen som allmänt hopplös, inkompetent och olycklig. Om hon skulle upphöra med detta skulle det vara som att för ett tag förlora sin identitet, och det är något vi alla vill undvika. Det jag försöker säga är att vi människor skapar varandra i våra relationer, och vem vi blir och är beror på vilka vi är tillsammans med, samt på vilket sätt vi umgås med dessa.

Du skriver att hon blir ”stackars lilla Anna” när ni är tillsammans hela familjen och att hon därför får mycket stöd och hjälp, men att hon trots detta är otacksam och sällan bjuder igen. När något ska göras är hon upptagen, och hon får fruktansvärda utbrott som kanske kunnat accepteras om det handlat om en tonåring, men som känns pinsamma för en vuxen kvinna.

Samtidigt skriver du att hon är klar med sin utbildning, har jobb och bostad i en stor svensk stad. Hon är också en väldigt gullig moster till din dotter. Kort sagt har hon en massa kompetens och goda förmågor mitt i alltihop.

Jag tror att ni gör henne en otjänst genom att hjälpa henne så mycket. På ett sätt är det säkert bekvämt och tryggt – det har sina vinster – att bli behandlad som en labil, bortskämd tonåring, men på sikt är det både förödande och förnedrande fört henne. Det hon behöver är att ni andra i familjen börjar bemöta henne som den vuxna kvinna hon faktiskt är och slutar sopa framför hennes fötter eller anpassar er till hennes utbrott. Speciellt svårt är detta givetvis för era föräldrar, men det är viktigt att även de inser att de i annat fall bidrar till att hon stannar kvar i sin omognad. Uppmuntra i stället hennes självständighet och styrkor, och sluta ta ansvar för det hon har ansvar för.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare