Fråga: Jag har sedan några år tillbaka ett bra förhållande, till skillnad från de flesta av mina tidigare relationer. Vi har mycket gemensamt, vi har roligt tillsammans och det finns en stark kärlek mellan oss. Vi är överlag ganska lika. Jag har egentligen ingenting att vara missnöjd över, utom möjligen vårt sexliv, som är helt ok men inte särskilt spännande.
 
Innan jag blev tillsammans med honom, hade jag ett ”till-och- från-förhållande” med en annan kille i några år. Också det var en stark kärlek, ganska stormigt och mycket drama.

Vi träffades under en period när vi båda mådde väldigt dåligt, men blev tillsammans och lyckades gemensamt ta oss ur det. Att dela den upplevelsen gjorde att vi fick många starka minnen. Ett speciellt band uppstod, som funnits där sen dess. Av olika anledningar tog det till sist slut för fem år sen. Vi var fortfarande vänner och träffades sporadiskt. Vi kände också fortfarande attraktion till varandra, och det fanns fortfarande något mellan oss. Förra året träffades vi igen, och var då otrogna mot våra nya respektive. Jag berättade sen skuldmedvetet om det för min nuvarande kille, och han har förlåtit mig vid det här laget. Däremot har jag och mitt ex fortsatt tänka på varandra och vi skriver mejl till varandra då och då. Han fortsätter hela tiden att dyka upp i mina tankar och drömmar, och jag i hans.
 
Mitt ex och jag är extremt olika, i de flesta avseenden. Jag tror inte att han och jag skulle kunna leva tillsammans, och ändå finns det fortfarande starka känslor mellan oss. Jag kan fortfarande sakna saker han gjorde när vi var ihop, sakna hans sätt att vara, vårt sexliv med mera. Även om jag vet att en framtid för oss är omöjlig, så kan jag inte släppa taget om honom.

Jag är egentligen väldigt lycklig, men det här är på något sätt ändå ständigt närvarande. Kanske är tankarna på mitt ex bara en fix idé. Jag är också en väldigt rastlös person, har lätt att tröttna på saker och söker hela tiden någon form av spänning i tillvaron. Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen, och ju mer jag tänker på det, desto mer komplicerat känns det.
 
Tacksam för svar

Svar: Hej. Utifrån det du beskriver låter det som att problemet för dig inte så mycket handlar om ditt nuvarande förhållande, utan mer om ditt eget sätt att fungera: du är rastlös, tröttnar lätt på saker och söker hela tiden spänning i tillvaron. Till en del är detta givetvis en läggningsfråga – det är din personlighet att vara på det viset. Samtidigt kan jag tänka mig att det också är en strategi du använder för att slippa stanna upp och vara där du är.

Med ditt ex, i ert ”till-och-från förhållande”, kunde du hänge dig sexuellt; väl medveten om relationens omöjlighet. I ditt nuvarande förhållande håller du distans genom att inte släppa taget om ditt ex. Man kan tänka att det du gör – både när du tidigare ägnade dig åt en omöjlig relation, och nu då du befinner dig i en mer stabil relation men flyr mentalt –  är att du reglerar avståndet till dina partners. Av någon anledning tycks det som om du finner ett obehag i att förbehållslöst närma dig en annan människa. Konsekvensen av ditt sätt att fungera blir just detta: att du ”slipper” vara nära din partner.

Närhet kan vara förknippad med olika rädslor; som att helt slukas av en annan människa, eller att bli övergiven av sitt kärleksobjekt när man är som mest sårbar och utlämnad. Vad det än beror på så är det något du behöver komma tillrätta med för egen del, snarare än att ägna tid och energi åt att fundera över vilken man du ska välja.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Fråga: Jag är tillsammans med min sambo sedan nio år, vi har en dotter på två år. Sedan våran dotter föddes har det i stort sett varit ett enda långt bråk, med några dagars frid instuckna då och då. Vi har haft sex färre än tio gånger de senaste två åren. När min sambo är på rätt humör är hon underbar, rolig, generös, en fantastisk mamma och allt man kan önska sig. Dessvärre är hon nästan alltid sur. Hon går omkring och surar i flera dagar. Frågar jag varför hon är sur, blir svaret alltid ”jag är inte sur”.

Efter ett antal dagar brukar jag tröttna och höja nivån och försöka provocera fram ett svar, vilket oftast kommer i form av någon trivialitet, typ ”du glömde gå ut med soporna i går kväll”. Det slutar alltid i bråk, och vi talar inte med varandra på flera dagar efter det. Jag vet att hon är arg för att hon inte tycker att jag hjälper till med hushållsbestyren. Jag anser att jag gör mer än nog, och mina vänner säger att de inte känner någon som är så dedikerad och engagerad i hem och barn som jag är.

Den här fasen brukar också innebära ”hemliga hämnden” – det vill säga att hon tar saker från mig och gömmer dem så att jag inte hittar dem. Hon tar också saker i lägenheten som hon anser ligger i vägen (mina kläder, papper, etcetera) och trycker in dem i min garderob och blandar dem med massa smutskläder så att allting därinne måste tvättas om. Hon tar även ofta bilnyckeln till jobbet, trots att hon själv promenerar, så att jag inte kan köra bilen.

Vi går i parterapi, och har gjort det i snart ett års tid, men hon fuskar en hel del (struntar i att följa terapeutens råd). I de absolut värsta bråken slår hon mig, vilket hon sedan totalförnekar att det någonsin har hänt. Jag är ingen liten kille, så jag blir ju inte direkt rädd när hon slår mig, men det är ordentligt förnedrande. De gånger det har hänt har jag tappat kontrollen och gått loss på inredningen i lägenheten – inget jag är stolt över.

När jag försöker ta upp ämnen som hon inte gillar, eller om jag har en ståndpunkt i en diskussion som hon inte håller med om, blir det bråk. Hon sätter taggarna utåt, höjer rösten direkt, och så är det igång. Detta har resulterat i att jag aldrig vill ta upp något längre, för jag är för rädd för bråken. Eller för henne.

Jag vill verkligen inte lämna min familj, men snart ser jag ingen utväg. Nu är jag djupt olycklig och vantrivs i både mitt hem och i min relation. Så som jag ser det har jag inte längre något att sätta emot min sambo, hennes respekt för mig är helt uttömd. Hur ska jag göra för att hon ska få tillbaka respekten?

Anonym

Svar: Hej. När man har det så dåligt som du beskriver att ni har det, när det har pågått så länge och när man verkligen försökt att göra något åt det men ansträngningarna visat sig vara resultatlösa, tycker jag att ett ultimatum är på sin plats. Inte som ett hot, utan mer som ett konstaterande från din sida. Ungefär: ”Det här är inget jag vill i första taget, men nu har jag kommit till den punkt att om vi inte kan förbättra vår situation ser jag ingen annan utväg än att vi skiljer oss, vad tänker du om det?”

I bästa fall fungerar detta som en väckarklocka, som leder till att ni tillsammans kommer fram till att ni inte kan fortsätta på det sätt ni gör. Ni får då en gemensam plattform utifrån vilken ni sedan aktivt och målmedvetet kan börja arbeta på att förbättra ert förhållande. Alternativet är att din sambo ställer sig kallsinnig till din upplevelse och slutsats. Det visar då på att hon saknar den nödvändiga motivationen som behövs för ett förändringsarbete.

I kombination med att hennes respekt för dig är helt uttömd gör detta sammantaget att en skilsmässa rimligen borde framstå som en relativt tilltalande utväg. Att du på detta sätt står upp för dig själv och visar på att din gräns för vad som är acceptabelt är nådd är nog, oavsett utgången av det hela, det enda sättet om du vill att hon ska återfå respekten för dig. Att du tystnar allt mer, av rädsla för henne, leder bara längre in i den återvändsgränd du redan står i.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Fråga: Jag har en mamma som inte låter mig göra någonting. Jag kan förstå att hon har svårt att lita på mig, men mitt hem känns som ett fängelse. Jag har rätt till min frihet, men när jag försöker prata med henne så blir hon arg och straffar mig eller bara skäller och säger att det är mitt fel. Hon säger att hon är arg för att jag är så bråkig. Vad ska jag göra? Snälla hjälp mig!

Anonym tjej

Svar: Hej! Det är svårt att svara på din fråga – det är så mycket jag inte vet. Men jag tror att du behöver prata med någon utomstående för att kunna reda ut lite i vad det hela handlar om. Prova med skolkurator, skolsköterska eller ungdomsmottagningen där du bor.

Ett råd vill jag ändå ge dig: Försök att fråga din mamma vad du kan göra för att hon ska lita på dig mer. Kanske är det så att hon blivit väldigt orolig för dig av någon anledning. Kanske kan du lugna henne om du vet hur du ska göra. Kanske behöver hon förstå mer hur det känns för dig.

Men försök att prata med din mamma när det är lugnt mellan er – när ni bråkar kommer ni nog ingenstans. Och försök att prata ”framåt” – hur ni vill ha det tillsammans. Det brukar inte lösa så mycket att prata om det som varit.

Lycka till, till dig och din mamma!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Fråga: Hej. Jag och min man är en bit över trettio och vi har varit tillsammans i många år och gifta i några år. Vår relation är fantastisk och vi har en dotter på snart tre år och nu har vi ytterligare ett barn på väg. Mellan oss är allt frid och fröjd. Men nu är det så att jag har några funderingar kring min älskade halvsyster som jag tror är väldigt olycklig.

Min syster är snart trettio år och hon har gjort klart sin utbildning och skaffat jobb och bostad i en stor svensk stad. På så sätt är hon vuxen och självständig. Tyvärr är hon väldigt ensam och har ett begränsat socialt liv. Hon har ingen partner och har inte haft någon relation eller flirt på många år. Hon har några få vänner som hon träffar men hon säger själv att dessa, som lever i parrelationer, inte har så mycket tid över till henne. Det tycks också som att hon har en tendens att kväva sina vänner då hon ofta ältar sina problem och kan vara väldigt negativ till det mesta. Hon är lite av en energitjuv.

Dessutom är hon fortfarande väldigt knuten till våra föräldrar och blir ”lilla stackars Anna” när vi är tillsammans i familjen. Detta resulterar i att hon får väldigt mycket stöd och hjälp. Trots att vi alla ställer upp för henne så är hon nästan aldrig tacksam och hon bjuder sällan igen med hjälpsamhet. Om något arbete ska göras så är hon ofta upptagen. Hon har också ett fruktansvärt humör och när vi ses får hon utbrott som kanske hade kunnat accepteras när vi var tonåringar och gjorde revolt men som rent ut sagt är pinsamma för en vuxen kvinna. Dessa utbrott är också väldigt obehagliga att uppleva och kan blossa upp plötsligt.

Min syster har alltid haft mycket integritet och hon har ofta dragit sig tillbaka, men det har blivit värre på senare år. Jag och mina föräldrar har på sätt och vis vant oss vid att det är så här men min man har vid flera tillfällen påpekat min systers beteende och vi talar ofta om detta. Nu när vi ses hela familjen så låter vi henne hållas och försöker att skydda husfriden så gott vi kan. Vi har det ofta trevligt men det kommer alltid något utbrott.

Mamma och pappa vill såklart skydda och hjälpa Anna men det gör det svårt att ta upp frågan om hennes problem med dem. Jag ser ju att hon inte mår bra men hon öppnar sig inte så ofta för mig och om hon gör det så har hon nästan alltid någon yttre förklaring till sina problem och vill inte se sin roll i det hela. För några år sedan föreslog vi terapi men det har hon avfärdat.

Förutom att jag är orolig för min systers skull så tänker jag på mina barn. Jag vill inte att de ska ta skada av hennes aggressiva beteende och jag vill inte att hon ska vara ett dåligt föredöme. Jag älskar min syster och jag vill att vi ska ses och hon är en väldigt gullig moster till vår dotter och engagerad i vårt kommande barn. Men jag vet inte hur jag ska hjälpa henne att må bra med sitt liv och jag tror inte längre på att någon förändring kommer att ske av sig själv.  Hennes problem påverkar oss andra och jag vill inte längre lida i det tysta. Jag är också rädd för att vår tystnad bidrar till att hon kan fortsätta så här. Så jag undrar vad jag kan göra åt detta?

Anonym

Svar: Hej. Vi är beroende av andra för att kunna utveckla en identitet. När det gäller din syster kan man anta att hon tidigt blivit bekräftad – i bemärkelsen fått uppmärksamhet – utifrån sina mindre välfungerande sidor. I och med att hennes behov av att få vara liten och bli omhändertagen har varit så starka har ni andra blivit mer kompetenta, omhändertagande och förstående – medan hon kunnat utveckla sin egocentrism helt ohämmat. På detta komplementära vis har din lillasyster mer eller mindre låsts fast i rollen som allmänt hopplös, inkompetent och olycklig. Om hon skulle upphöra med detta skulle det vara som att för ett tag förlora sin identitet, och det är något vi alla vill undvika. Det jag försöker säga är att vi människor skapar varandra i våra relationer, och vem vi blir och är beror på vilka vi är tillsammans med, samt på vilket sätt vi umgås med dessa.

Du skriver att hon blir ”stackars lilla Anna” när ni är tillsammans hela familjen och att hon därför får mycket stöd och hjälp, men att hon trots detta är otacksam och sällan bjuder igen. När något ska göras är hon upptagen, och hon får fruktansvärda utbrott som kanske kunnat accepteras om det handlat om en tonåring, men som känns pinsamma för en vuxen kvinna.

Samtidigt skriver du att hon är klar med sin utbildning, har jobb och bostad i en stor svensk stad. Hon är också en väldigt gullig moster till din dotter. Kort sagt har hon en massa kompetens och goda förmågor mitt i alltihop.

Jag tror att ni gör henne en otjänst genom att hjälpa henne så mycket. På ett sätt är det säkert bekvämt och tryggt – det har sina vinster – att bli behandlad som en labil, bortskämd tonåring, men på sikt är det både förödande och förnedrande fört henne. Det hon behöver är att ni andra i familjen börjar bemöta henne som den vuxna kvinna hon faktiskt är och slutar sopa framför hennes fötter eller anpassar er till hennes utbrott. Speciellt svårt är detta givetvis för era föräldrar, men det är viktigt att även de inser att de i annat fall bidrar till att hon stannar kvar i sin omognad. Uppmuntra i stället hennes självständighet och styrkor, och sluta ta ansvar för det hon har ansvar för.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare