”Alkoholen gör mig social – och störig”

Skrivet av Peter Wirbing 09:00, 30 december 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Jag är en relativt ung kille som känner att min relation till alkohol är minst sagt problematisk och att den har negativa konsekvenser för mitt liv inte bara då jag dricker.

Sedan min ganska tidiga alkoholdebut har jag aldrig varit den som har spottat i glaset. En stor del av mitt umgänge med vänner har kretsat kring festande. Måttlöshet är ordet jag skulle använda för att beskriva min relation till alkoholen. Jag mår inte dåligt i veckorna när jag inte dricker och det kan gå flera helger utan att jag dricker numera, men mitt beteende när jag dricker är det stora problemet.

Det är som att det inte finns någon botten i mig, efter att ha nått en viss kritisk punkt så måste jag bara fortsätta dricka tills jag däckar. Jag minns nästan aldrig hur kvällarna slutar och det ger mig en enorm ångest. Helgens slut och början av veckan brukar jag hålla mig undan från resten av världen och stänga av telefonen/vägra svara av rädsla eller ångest.

När jag väl är full så blir jag först väldigt social och rolig. Jag upplever det som att jag är i mitt esse – som den person jag önskar att jag vore. Är lite blyg annars.

När jag dricker blir jag mer och mer högljudd och tappar omdömet undan för undan. Kommer på mig själv med att ljuga, avslöja saker jag fått veta i förtroende och prata en jävla massa strunt. Jag flirtar ganska öppet med kvinnor, trots att jag har flickvän, och söker uppskattning hos andra. Jag har vid flera tillfällen varit otrogen och mått otroligt dåligt av det efteråt. Jag hamnar också ofta i bråk med okända män (en knuff på ett dansgolv kan räcka) och blir taskig och säger störiga saker till min flickvän. Jag säger en massa saker om vårat förhållande, som att jag känner mig osynlig och inte sedd, vilket jag inte håller med om i nyktert tillstånd.

Jag kan även bli enormt ledsen över saker som hänt i min barndom (som inte var speciellt trygg) och gråta och på så sätt ställa till ett drama. Vid vissa tillfällen så har jag på fyllan lekt med tanken på att ta mitt liv.

Jag känner inte igen den person jag blir när jag dricker – men det är ju jag och jag har svårt att få det att gå ihop. Varför blir jag så annorlunda och omdömeslös och elak och patetisk?

Jag har gått på ett AA-möte en gång men kunde inte identifiera mig med  
de andra där och ej heller med den kristna stämningen.

Vad ska jag göra? Alkoholen känns så dum men jag tycker om känslan av att vara smart rolig och intressant när jag dricker bara lite. Och jag älskar krogliv och glada vänners sällskap. Vad är det som lockas ur mig när jag dricker?

Rådvill

Svar: Hej Rådvill. Du är ambivalent till dina alkoholvanor. Du uppskattar alkoholen, den gör dig socialt roligare och våghalsigare, men du har svårt att begränsa ditt drickande, och när du blir påverkad över en viss gräns blir du förändrad på ett sätt som skrämmer dig.
 
Alkoholen har våra hjärnor som målorgan, och utifrån detta kan det du beskriver nog förstås och få en förklaring. Dina erfarenheter är på många sätt allmängiltiga, samtidigt som det du upplever när du dricker förmodligen visar på en sårbarhet för alkohol. Jag återkommer till det.
 
Hjärnan har inget skydd mot alkohol. Den har inte samma förmåga som levern eller magsäcken att bryta ned alkohol. När alkoholen når hjärnan bedövar den stegvis delar av hjärnan och påverkar en mängd signalsubstanser. En stor oreda uppstår, som till del är vad vi vill få ut av alkoholen, och till andra delar är oönskade biverkningar.
 
Något förenklat är förloppet i hjärnan detta, när vi dricker alkohol i växande mängder:

1. När alkoholen först når hjärnan är det hjärnbarken som påverkas, som minskar i aktivitet. Hjärnbarken styr vår tidsuppfattning och vår benägenhet att kritiskt granska oss själva. När alkoholen börjar bedöva hjärnbarken hamnar vi i en tidsbubbla, framtiden bleknar bort, och gårdagens pinsamheter är glömda. Vi blir också mindre självkritiska, vi vågar mer, blir mer pratsamma och tar risker.

Detta är den sida av alkoholen som många uppskattar, och som för normalkonsumenten uppstår efter andra till tredje glaset vin (eller motsvarande). Du berättar att du som är lite blyg annars blir i ditt esse och blir som den person som jag önskar att jag vore.
 
2. Om vi fortsätter att dricka, och får promilletal omkring en promille, når alkoholeffekterna mellanhjärnan, och våra känslor tar över. Mellanhjärnan är en äldre del av hjärnan, och kallas ibland för däggdjurshjärnan. Den är platsen för våra lust- och olustkänslor. Alkoholen gör oss nu sentimentala. Vi blir ”flockvarelser” och börjar krama personer i vår omgivning, och berättar saker i förtroende till personer som vi inte känner. Samtidigt är vi självcentrerade och vår empatiska förmåga minskar. Vi blir impulsstyrda, känslor snarare än tankar styr oss, och vi blir sexuellt risktagande, mellanhjärnan styr parningsbeteendet hos oss däggdjur.

Du skriver hur du flirtar öppet och avslöjar saker som du fått veta i förtroende. Du har även vid flera tillfällen varit otrogen, när du varit full. Det är i det här stadiet av alkoholpåverkan i hjärnan som vi gör saker som vi ångrar dagarna efter.
 
3. Dricker vi ännu mer, och blir ordentlig berusade, når alkoholen den äldsta och minst utvecklade delen av hjärnan, reptilhjärnan, som styr våra reflexer och vårt kamp- och flyktbeteende. Nu är allt svart eller vitt. Vi är grälbenägna och har en lättväckt aggressivitet. Vårt rationella tänkande är inte tillängligt för oss längre.

Du berättar om din aggressivitet, när du är ordentlig påverkad och hur du hamnar i slagsmål men okända män efter en knuff, och att du också bråkar med din flickvän. Du blir också enormt ledsen över saker i din barndom.
 
Du förbryllas över ditt beteende när du dricker och har svårt att få ihop det med den person du är när du inte är påverkad av alkohol. Jag hoppas att den här beskrivningen av alkoholens ganska specifika och dramatiska effekter på hjärnan kan ge dig en förståelse för vad som händer dig. Och det som jag beskrivit så här långt är som sagt mycket allmängiltigt. Alkohol finns nästan alltid med som bakomliggande faktor till våld och relationsproblem.
 
Du berättar om en annan sak som bekymrar dig. Du har erfarenheten att du när du druckit ett tag känner att du måste fortsätta dricka. Du berättar även om en tidig alkoholdebut och det verkar som om du nu druckit mycket och intensivt under en längre tid. Utifrån din historia finns det en risk att du har en medfödd genetisk sårbarhet för att utveckla alkoholproblem, och att du i dag har tecken på ett tidigt alkoholberoende. Mitt råd är att du söker hjälp, återigen, för dina alkoholproblem. Ta gärna kontakt med den lokala beroendevården där du bor, och resonera om vilken förändring av dina alkoholvanor som skulle passa dig, och vilket stöd du kan få.
 
Vill du läsa mer om alkohol är ett bra alternativ boken ”Om alkohol” av Ola Lauritzson (som bland annat beskriver alkoholens effekter i hjärnan). Du kan även besöka hemsidan www.alkoholhjalpen.se.
 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

”Jag känner mig så otrygg”

Skrivet av Liria Ortiz 09:00, 28 december 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag hoppas att jag kan få lite råd. Jag är en 30-årig tjej, gift sedan ett år tillbaka och bor utomlands. Jag har ett bra jobb och är högutbildad, har en fantastisk man som inte bara är min like utan som också orkar med alla mina problem – i varje fall än så länge. Dock tror jag att jag måste få reda ut saker och ting, för det börjar bli jobbigt och även om min man står stark vid min sida just nu så förtjänar han en lite stabilare fru, särskilt som vi just nu planerar att bilda familj. Jag är rädd att jag snart kommer att bryta samman.

Man skulle nog kunna säga att mitt problem är ett och det samma, men att det har långtgående inverkan på mig som person, mitt vardagsliv och mina relationer. Jag känner mig otroligt otrygg i mig själv, och min självbild är i stort sett enbart prestationsbaserad. Som barn fick jag aldrig någon uppskattning för mina betyg i skolan (jag gick ut nian med 4,9 i snitt, gymnasiet med 20,0) eller mina sportframgångar (flerfaldig svensk ungdoms- och juniormästare), utan allt bemöttes med kommentarer som ”jaja, vad bra att du sköter dig”.

Jag slet och slet. Det blev universitet och doktorstitel. Och fortfarande avfärdas allt jag säger och gör. Ska tillägga att mina föräldrar själva har gymnasieutbildning.

Det fanns hårda regler hemma, de skulle följas oavsett hur vi barn mådde. Om vi var olyckliga eller svaga i något avseende, då var det vårt eget fel och inget som mina föräldrar kände att de behövde rätta sig efter.

Jag gråter nästan varenda helg (det är då jag har tid att tänka efter). Mina föräldrar ringer mig aldrig, utan det är på mig det hänger.

Jag är så fruktansvärt osäker på mig själv. Jag har dålig kontakt med mina gamla vänner i Sverige, dels för att jag är rädd för att jag inte orkar upprätthålla fasaden om att jag mår bra. Jag tränar hårt och ogillar min kropp, äter strikt. Jag tycker inte om att socialisera, drar mig undan för att jag är osäker på mina språkkunskaper, blir stressad för minsta lilla. När stressen blir för hård (i mitt eget huvud) och min man uttrycker frustration eller otålighet med mig, så rasar hela min värld och jag börjar slå och skada mig själv och även min man när han försöker stoppa mig. Det kan vara något så enkelt som att bekanta kommer på spontanbesök och jag blir stressad över att vi inte har något att bjuda på och att jag inte hunnit med en joggingrunda.…

Jag vill inte ha det så här! Jag vill tycka om mig själv, slappna av, vara glad. Men jag känner mig så värdelös, så oduglig. Hur ska jag göra? Snälla ge mig råd, min man förtjänar så mycket bättre.

Johanna

Svar: Hej Johanna! Det finns en motsättning i ditt liv, du är framgångsrik samtidigt som du är mycket otrygg. Du får vad jag uppfattar som ångestattacker, när du känner dig utsatt, och du slår och skadar dig själv när det inträffar. Du har stort stöd av din man, och din man står stabilt vid din sida, men du känner dig oduglig, och oroar dig för att ”bryta samman”. Du undrar vad du ska göra.

Låt mig för det första säga att du framstår för mig som en lojal och modig person som förtjänar mycket respekt. Du har trots din brist på trygghet gjort mycket av ditt liv och det måste ha krävt mod. Du är en kärleksfull person, du är uppmärksam på din man även när du själv har det svårt, du skriver att ” han förtjänar så mycket bättre”.

Mitt råd till dig är att du väljer att gå i psykoterapi, vilket just kan vara ett sätt att, för att citera dig igen, ”reda ut saker och ting”. Jag bedömer att en kognitiv beteendeterapeutiskt inriktad terapi är ett alternativ för dig. En sådan terapi är fokuserad och relativt kort, och syftar till att lära färdigheter för att kunna hantera självkritiska tankar och negativa känslor, som tenderar att ibland ta kommandot över oss. Jag tror att en terapi av detta slag skulle vara mycket behjälplig.

Men låt mig även som en kommentar till din berättelse resonera med dig om hur vi människor, trots yttre framgångar, kan vara så otrygga. Vi människor lär oss hur vi ska relatera till vår omgivning när vi är mycket små, de sätten använder vi sedan under resten av våra liv. Våra föräldrars sätt att vara med oss spelar en avgörande roll för hur vi uppfattar oss själva och hur vi samspelar med andra, även som vuxna.

Man kan med en grov bild dela upp oss människor i två grupper utifrån våra barndomserfarenheter, de trygga och de otrygga. Studier visar att vissa barn som vuxit upp med föräldrar som inte riktigt kunna ge barnet uppmuntran, tröst och närhet, utan där barnet snarare känt sig avvisat när det visat känslor som längtan efter närhet (eller ilska och ledsenhet), blir experter på att dölja sina känslor. Barnet anpassar sitt beteende för att inte bli avvisat av föräldrarna.

Som vuxen blir det här barnets sätt att relatera till omgivningen att vara perfekt. Ofta är det en person som är mycket ambitiös och högpresterande med stor social kompetens, och en person som är mycket mån om sitt yttre. Nyckelordet är självkontroll.

Samtidigt finns en oro för att bli övergiven, det är svårt att tro sig vara uppskattad av andra, och det finns en distans till andra som gör det svårt att känna sig nära och trygg. Ibland har man ett undvikande sätt. Att träffa andra människor, när prestationskraven är höga, kan ibland kännas närmaste utmattande.

Känner du igen dig i detta, Johanna? Detta är exempel på en så kallad relationsmodell, som möjligen ligger nära din. Vi har alla våra varianter. Vi är inte uppmärksamma på dem och spelar upp dem om och om igen, och på det sättet blir de självbekräftande.

Det som kan ändra våra relationsmodeller är att i första steget bli uppmärksammare på hur vår relationsmodell ser ut, och för att göra detta kan vi ibland behöva gå i psykoterapi och utforska det, för att i nästa steg våga och prova att göra annorlunda, och göra nya erfarenheter som utvecklar vår relationsmodell åt det tryggare hållet. Vi är inte utlämnade åt vår inlärda relationsmodell utan vi kan som vuxna förändra den. I det arbetet kan vi behöva guidas och få uppmuntran av en erfaren och kunnig psykolog eller psykoterapeut.

Varma hälsningar.
Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Hur kan jag hjälpa min stressade fästmö?

Skrivet av Liria Ortiz 09:00, 25 december 2009 i kategori Psykisk ohälsa, Relationer, Självhjälp och förändring

Fråga: Min fråga gäller min fästmö som sedan tre månader tillbaka har påbörjat sitt första jobb efter högskoleexamen. Vi har varit tillsammans i snart tio år och hon har på ett eller annat sätt alltid haft prestationsångest. Hon vill alltid göra sitt bästa och blir oerhört uppstressad om hon känner att hon inte räcker till. Jag har alltid försökt hjälpa och stötta henne så gott jag kan och har antagit att det ska bli bättre med tiden.

Problemet är bara att detta inte har skett. Ibland är något bättre men oftast går hon runt och har ångest över något hon känner att hon har gjort fel eller borde ha gjort på ett annat sätt, speciellt i stressiga situationer. I de värsta fallen är hon väldigt deprimerad och vill helst bara ligga i sängen. Det blir dock alltid bättre och depressionerna är aldrig särskilt långvariga.

I och med att hon har fått helt andra krav på sig med det nya jobbet börjar jag dock bli orolig för henne. Visserligen har hon till och från haft mycket att göra på jobbet men det främsta problemet är att hon inte klarar av att släppa arbetet när hon väl kommer hem. Hon går ständigt runt och oroar sig och har ångest över det. Hon är ständigt väldigt stressad och har dåligt samvete över att hon inte kan vara hemma med vår son lika mycket nu när hon har börjat jobba.

Som jag ser det är det bara en tidsfråga innan hon går in i väggen och vi har pratat om att hon kanske borde söka ett nytt jobb. Tyvärr tror jag bara att det skulle vara en tillfällig lösning på problemet då hon kommer att känna samma krav på sig själv oavsett vilket jobb hon tar, speciellt om det är en ansvarsfull position.

Hur ska jag göra för att stötta henne på bästa sätt? Jag känner att jag har prövat det mesta under våra tio år och tyvärr blir jag själv väldigt frustrerad då jag märker att hon går runt och ältar problem. Detta leder ofta till onödiga bråk som bara gör saken värre. Jag har föreslagit att vi borde prata med en terapeut/psykolog av något slag för att få hjälp, men det slår hon bara ifrån sig och hävdar att hon kan klara det själv.

I samband med ett missfall för något år sedan gick hon och samtalade med en terapeut ett antal gånger rörande sin sorg och sin ångest. Hon hävdar att hon fick bra tips där som hon jobbar med och att hon har blivit bättre. Tyvärr kan jag inte hålla med henne om detta utan det har snarare gått upp och ner, som jag nämnde tidigare, men framförallt nedåt de senaste månaderna.

Det är extra problematiskt då jag själv har svårt att förstå hur hon känner. Jag känner mig sällan, om någonsin, nedstämd. För mig känns det som om det bara är att bestämma sig för att det ska bli bättre och kämpa mot det målet, men uppenbarligen är det helt annorlunda för henne. Jag har förstått att jag måste pröva olika sätt, men börjar nu få slut på idéer. Vad ska jag göra för att hjälpa henne, och oss, innan det är för sent?

Orolig

Svar: Min bedömning är att din fästmö har en problematik som kräver professionell hjälp. Det räcker inte med att hon har gått till en psykolog ett par gånger utan hon behöver förmodligen en längre behandling för att lära sig färdigheter som hjälper henne hantera sina ångestbesvär.

När man är orolig och nedstämd har man ofta svårt att besluta sig för och organisera saker som till synes är ganska enkla. Känslan är att det mesta känns komplicerat och övermäktigt att orka och hinna med.

Du undrar hur du på bästa sätt ska hjälpa din fästmö. Ett förslag är att du ska ta ansvar för att boka en tid med en psykiatriker eller psykolog och att ni sedan går dit tillsammans för ett första utredande samtal. Hjälp din fästmö med alla praktiska saker som krävs för att en vårdkontakt ska kunna bli av.

Samtidigt är det förstås avgörande att hon hittar sin egen motivation till att vilja genomgå en behandling. En väg att gå kan vara att du berättar det du skriver i ditt brev, att hon vill klara sig själv men att DU behöver hjälp för att klara av situationen. På detta sätt ändrar du fokus till att det handlar om dig och dina behov, att det handlar om att du skulle vilja ha hjälp att förstå hur hon har det och framförallt också för att kunna hantera din egen oro inför situationen. Detta kan upplevas som en mindre utsatt situation för din fästmö och kan fungera som en motivationsfaktor till att söka hjälp.

Ditt dilemma är vanligt bland anhöriga till personer med olika sorts problematik. Man vill så gärna hjälpa till och kämpar med detta. Det är lätt att man har dubbla känslor i den situationen. Man älskar sin anhörig samtidigt som man tappar tålamodet och blir irriterad efter ett tag. Man har uppfattningen att det bara är att ”kämpa mot ett mål”: Att bli bättre.

Det är svårt att förstå att en person som är deprimerad eller har stark ångest säger nej till behandling, och hävdar att den inte behövs, eller att han eller hon inte orkar eller vågar. Som anhörig är man mer beredd och anar att det skulle kunna bli så mycket bättre, men den som har drabbats kan inte se någon ljusning i sluten av tunneln. Det är en del av problematiken.

För att komplicera bilden får anhöriga ofta skuldkänslor över sin irritation och längtan efter ett annat liv. Det jag försöker säga är att samtidigt som du hjälper din fästmö, bekräftar dina egna känslor – du är inte mer än en människa. Mitt råd när det gäller dig själv är att du berättar för henne hur du upplever det som händer och om det inte löser sig så skaffar du dig professionell hjälp på egen hand. Du kan också ta kontakt på din ort med anhöriggrupper för personer som har anhöriga som lider av depression eller psykisk ohälsa. Vänta inte alldeles för länge. Som anhörig finns en ökad risk för att själv börja må psykiskt dåligt.

Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Min femårige son älskar att ha klänning”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 09:00, 24 december 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag har en femårig son som alltid har älskat att klä sig i klänning, en klädsmak som han delar med sin ett år yngre syster. I de miljöer han har vistats hittills är det ingen som har tyckt att detta är konstigt, men snart börjar han skolan. Hur kommer det att bli då?

Han är en glad och social kille, stark både fysiskt och mentalt, men jag tror inte att han är medveten om hur mycket han avviker från normen i samhället genom sitt klädval och jag vill förstås inte att han ska bli upplyst om det genom att bli retad. Han leker dock nästan bara med andra pojkar och dessa har aldrig klänning, inte heller de manliga vuxna i hans närhet – så något slags insikt om att han sticker ut finns det förmodligen hos honom redan i dag. Men han har alltså aldrig fått några negativa kommentarer om sitt klädval.

Vi föräldrar har försökt förhålla oss neutrala i klädfrågan. Men genom att se till att det finns klänningar i hans garderob, sedan han bett om det, har vi förstås gjort klänningsvalet möjligt. Och rent generellt tycker jag att det är positivt att han vågar stå för vad han gillar, att han vågar gå sin egen väg och inte känner att han måste agera som alla andra för att passa in.

Han använder byxor lika ofta som han använder klänning men det finns ingenting som tyder på att klänningsintresset är på väg att minska och därför undrar jag hur ni tycker att vi ska hantera det hela inför skolstarten. Ska vi fortsätta som nu? Eller ska vi informera honom om att det i vår kultur inte är socialt acceptabelt att bära klänning som pojke eller man och låta honom själv ta ställning till hur han vill fortsätta. Eller ska vi ta bort klänningarna även om han protesterar, med samma motivering? Råden från nära och kära skiljer sig mycket åt och jag känner själv att jag å ena sidan vill skydda honom från att bli retad men å andra sidan vill stå bakom honom i hans val, oavsett om det gäller kläder eller något annat.

Maria

Svar: Hej Maria! Det här är verkligen en intressant fråga – jag kan berätta att många i min omgivning varit med och funderat med mig om detta.

Så här tänker jag: Du berättar med en sån värme om er pojke – stark och glad, självklar i sina val. Jag ser honom framför mig i sina fina klänningar! Men precis som du skriver kan han råka ut för att bli retad när han kommer bland okända äldre barn i skolan.

Det allra viktigaste gör ni redan: Ni visar honom på alla sätt att ni gillar honom som han är, att han gärna får ha klänning på sig hemma – ni ger honom klänningar och ni står bakom honom i hans val. Vilken gåva till en liten kille!

Barn är oftast mycket kloka, men de har inte så mycket erfarenhet som vi vuxna. Precis som du skriver, är det viktigt att ni som är vuxna och kan förstå omvärlden på ett annat sätt än han, kan skydda honom från att fara illa i skolan. I detta kan ligga att ni pratar med honom om att alla inte tycker att det är okej att pojkar går i klänning, och att ni vill berätta det för honom före skolstarten. Ni kan också bestämma er för att ert skydd innebär att ni inte tillåter honom att gå till skolan i klänning.

Lite är detta beroende av var ni bor – på en liten ort skulle det kunna innebära ren mobbning för honom, på Söder i Stockholm skulle kanske ingen bry sig.

Din son är bara fem år och om jag förstår det rätt, är det ett knappt år tills han ska börja förskoleklass. Jag föreslår att ni väntar fram till någon månad före skolstarten innan ni börjar prata med honom om detta. Det finns ingen anledning till att han ska behöva fundera över detta nu – han ska bara vara så glad och social som han är!
Om detta kan man tycka mycket och jag gissar att många kommer att kommentera värdet av att vi vuxna bidrar till ett öppnare samhälle där fler kan gå klädda som de vill. Det vill jag också – men vi ska inte använda våra barn till det vi inte vågar själva.

Lycka till!
Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Nu har han börjar flörta med en annan kvinna”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 09:00, 22 december 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag ingår i ledningsgruppen för ett större företag. Jag är gift sedan många år tillbaka. För några år sedan så började en ny man, också gift, på företaget som också ingår i ledningsgruppen. Vi inledde ganska omgående ett förhållande, vi har tagit varje tillfälle i akt att njuta av varandra. Vi har aldrig pratat om vår relation mer än att han i början sa att han inte tänkte skilja sig.

Mitt framför ögonen på mig – och utan att han sagt något om att vår relation är avbruten – har han börjat flirta med en annan kvinna i ledningsgruppen som villigt är med på noterna. Jag får sådan ångest av att se deras flirtande och hur han behandlar henne precis som han behandlade mig att jag inte kan tänka klart när de är i närheten. Jag får väl så att säga smaka på min egen medicin gentemot hans fru, men hon har i alla fall aldrig behövt se oss tillsammans.

Jag behöver hjälp med att veta hur jag ska hantera situationen, att sluta jobbet eller byta till en annan avdelning är inget alternativ. Dessutom är jag tvungen att jobba tillsammans med honom. Måttet var nästan rågat när jag upptäckte att de hade sex på kontoret – de såg dock inte mig.

Han verkar ändå vilja fortsätta sin relation med mig. Jag är vansinnigt attraherad av honom och nästan lika vansinnigt svartsjuk. Hur kan någon person bete sig på det här fruktansvärt smaklösa sättet – att precis mitt framför mina ögon inleda en ny relation när vi egentligen inte avslutat vår? Vad är det för typ av personlighet? Hjälp mig innan jag sprängs av alla känslor.

Eufelia     

Svar: Hej Eufelia. Det du och mannen på ditt jobb har tillsammans är en otrohetsaffär, så egentligen är väl hans beteende gentemot dig inte mycket att förvånas över.

Svaret på din fråga om vad det är för personlighetstyp du har att göra med är således ganska uppenbar: en som inte drar sig för att vara otrogen, och alltså inte har något emot att ha flera parallella relationer i gång samtidigt. De personlighetsdrag som i dagsläget är så plågsamma för dig fanns blottlagda för dig redan då du inledde en sexuell relation med honom och han sa att han inte tänkte skilja sig.

Om man kan använda ordet utan att värdera eller moralisera över personen ifråga kan man väl säga att det var då hans svekfulla natur kom i öppen dager. Som jag ser det är hans beteende mot dig helt följdriktigt; konstigare vore om han endast kunde tänka sig att vara otrogen mot sin fru och inte mot sin älskarinna. Jag vet inte om man kan se det på så många andra sätt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag värderar min frihet – ska jag lämna honom?”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 09:00, 21 december 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag har ett arton år långt förhållande bakom mig som innehållit det mesta utom närhet de sista fyra åren. Lämnade hem och familj efter mycket vånda för två år sedan, kände att det var vad som behövdes för att börja vara annat än endast mamma. Det var ett mycket jobbigt beslut. Att vi hade problem upplevde mest jag. Jag vill inte leva utan kärlek, kamratskap eller sex. Det vill säkert ingen göra men man anpassar sig. Vi kör nu ett fullt fungerande varannan-vecka-system med barnen.

Jag träffade Jan för knappt ett år sedan. Det tog ett par veckor för mig men sedan så var kärleken där. Året som gått har varit turbulent. Jag har inte bråkat så mycket under hela mitt liv som under detta år. Det kan bero på att jag bestämt mig för att jag ska klara mig själv och ta mina egna beslut.

Vi beter oss barnsligt, gör slut var och varannan gång vi bråkar. Jag blir så arg och känner att jag behöver få det ur mig. Ibland känns det som om ingen hör eller reagerar om jag inte höjer rösten. Jag träffade två män före Jan, men dem har jag undanhållit att berätta om för honom. Jag tycker inte att det hade med vårt förhållande att göra. En av männen hörde av sig för inte länge sedan. Han visste inte om min nya situation och bad om ursäkt när han fick besked. Det var verkligen ingenting att lägga energi på, men Jan reagerade väldigt häftigt och antydde allt möjligt.

Jag värderar min frihet nu och älskar att kunna vara ensam och få göra ingenting eller vad som helst, jag behöver det lugnet. Sådant ska fungera även i ett förhållande, tycker vi båda. Men jag är tveksam till att det kommer ske. Jag menar att Jan har ett kontrollbehov, han ringer ofta vid fel tillfälle och då endast för att han saknar mig eller vill höra av sig trots att han vet att jag just då är upptagen. Att jag vill gå ut med kompisar på egen hand anser han är konstigt när man har ett förhållande. Jag anser att man kan ha vänner som ens partner inte har något intresse av att umgås med. Jag vill inte gå ut med hans arbetskamrater till exempel.

Vi har olika värderingar om mycket och sällan är mina åsikter dom rätta, tycker han. Mejl, mobiler och almanackor är privata, tycker jag. Jag ska kunna skriva ner mina tankar i min bok utan att behöva fundera på att någon ska läsa det. Han har läst mina obetydliga jobbsms och det gör mig illa till mods. Varför ska han göra det?

Det finns så mycket vi vill göra tillsammans och vi har många gemensamma intressen, men magkänslan säger att jag ska gå. Samtidigt tycker jag så mycket om honom. När vi pratar om att gå varsin väg så kan han kalla mig ”dum” och att mina uttalade känslor inte överensstämmer med värdet av vårt förhållande. Han kan ofta säga elakheter, som han sedan tar tillbaka och säger att han inte menat. Men jag glömmer dem inte.
Anonym

Svar: Hej. I och med att du har ett arton år långt förhållande bakom dig som du, efter mycket vånda, lämnat kan man utgå ifrån att du har ägnat mycket tid åt att fundera över hur du vill ha ditt liv och vad du vill ha ut av ett förhållande. Det du kommit fram till är bland annat att du vill klara dig själv och fatta dina egna beslut, att du värderar din frihet och vill kunna vara ensam och göra ingenting eller vad som helst. Kort sagt att du är klar med den typ av tvåsamhet som innebär att man delar allt, och önskar en form där man ses när man vill och har lust men i övrigt har separata liv.

Det verkar som att detta provocerar Jan. Självständighet kan upplevas som hotfull, åtminstone om man själv vill något annat och kanske inte är lika trygg i sig själv – hur vet man var man har en sådan människa? Den biten av Jans agerande är begriplig. Men när han tycker det är konstigt att du träffar dina kompisar utan honom, att han har synpunkter på män du träffat innan du träffade honom eller omständigheterna runt dessa möten, är han ute på tunn is. Att du sedan överhuvudtaget behöver hävda den självklara ståndpunkten att mejl, mobiler och almanackor är privata, är tecken på att han är helt fel ute. Likaså är hans ifrågasättande av dina känslor och åsikter, samt hans återkommande elakheter, illavarslande.

Klargör för Jan vad som inte fungerar för dig. Om han verkligen förstår vad du menar – och alltså inte försöker slingra sig genom diverse resonemang – och är beredd att ändra på detta kan du eventuellt ge honom en chans till. Återgår det hela sedan till det du redan uppmärksammat vet du att det inte är någon bra idé att vara i ett förhållande med honom om du vill kunna leva som du vill.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Börjar farmor bli dement?

Skrivet av Barbro Beck-Friis 09:00, 18 december 2009 i kategori Äldre

Fråga: Min farmor på 81 år har de senaste tio åren blivit alltmer krävande att umgås med och att förstå sig på. Hon har alltid haft svårt att passa tider och dykt upp någon timme senare än avtalat. Nu tackar hon gärna ja till inbjudningar till dop, julfirande och liknande men alltid upprepar sig samma sak; hon ringer någon timme i förväg och avbokar, alternativt dyker hon inte upp och avbokar inte heller. När jag och hennes övriga barn och barnbarn någon enstaka gång hälsar på henne spontant får vi inte komma innanför dörren utan vi pratar bara en liten stund i dörrspringan för att sedan åka igen.

Hon har i tilltagande grad börjat bete sig ohövligt mot familjemedlemmar när vi någon gång träffar henne. Hon kan till exempel säga att någon blivit rund eller kommentera en tonårings kraftiga acne. Hon är svår att älska, eller ens tycka om, när hon gör så här. Jag märker att hon livas upp av att träffa oss, då berättar hon ”roliga” historier, berättar om sina grannar och så vidare, men det är som att hon sedan, när hon sitter i sitt hus ensam, inte kan komma ihåg hur väl hon mår när hon träffar andra människor. Då tycker hon bara att det är jobbigt och omständligt. Hon tittar väldigt mycket på teve och tackar ibland nej till att träffas för att hon då skulle missa ett avsnitt av någon såpa hon följer.

Hon pratar varje gång vi ses om att hennes liv inte blev som hon tänkt sig; en halvfärdig sjuksköterskeutbildning längtar hon tillbaka till och ser med avsky tillbaks på livet som bondhustru. Hon längtar efter en dotter för hon fick ”bara” tre söner. Hon tror att hon skulle ha umgåtts mer med sin familj om hon hade haft en dotter och ser inte att hennes svärdöttrar anstränger sig för att få henne delaktig i familjeangelägenheter.

Hon har inget, vad jag vet, umgänge förutom sina två hundar som hon älskar. Hon har dock tappat förmågan att sköta dem, de kissar och bajsar inomhus och hon skyler högarna med tidningspapper. Alla försök vi gör för att hjälpa henne avspisas direkt. Vi har erbjudit oss att städa hos henne eller hyra in en firma att städa om hon inte vill att vi ska göra det. Vi bjuder henne till våra hem, men hon kommer aldrig. Mina två barn på ett respektive tre år har hon träffat någon enstaka gång.

Jag vill hjälpa, men hur? Vad är det som händer med farmor? Har hon drabbats av någon form av demens?

Lisa (barnbarn)

Svar: Din farmor är 81 år och har de senaste tio åren blivit så svår att umgås med. Du undrar om hon blivit dement.

Hjärnan åldras precis som resten av kroppen och det är vanligt att försämringar sker av den intellektuella förmågan med allt högre ålder. Svårigheten är att kunna konstatera vad som är normalt eller inte när man blir gammal. I gränslandet mellan det normala och det inte normala diagnostiseras tillståndet ”mild cognitive impairment” (MCI), som den engelska termen lyder, eller på svenska ”lindrig kognitiv störning” eller ”mild glömska”. Med kognitiv menas då funktioner som har med minne, tänkande, språkhantering, problemlösning, uppmärksamhet med mera att göra – det vill säga olika intellektuella förmågor.

Personer med MCI presterar sämre och annorlunda än tidigare i det dagliga livet, men de är inte dementa. Man vet dock att många som senare i livet insjuknat i Alzheimers sjukdom har passerat detta stadium.

MCI som klinisk diagnos bygger på att personen i fråga har klara minnesstörningar, har svårt att hitta, har sänkt uppmärksamhet och att orden kan haka upp sig. Trots dessa handikapp klarar de sin tillvaro hjälpligt – men inte alls som tidigare.

Vad din farmor lider av är omöjligt att svara på utan en noggrann, professionell utredning vid en minnesmottagning. Diagnosen bygger på klinisk observation, radiologi, blodprover, olika neuropsykologiska tester – det vill säga en utredning som mycket liknar den man gör vid Alzheimers sjukdom, eftersom MCI kan vara ett förstadium.

Den bästa hjälp som du kan göra är att få en utredning till stånd. Då får du dels svar på dina frågor, dels kontakt med och stöd från kunnig personal, vilket inte minst din farmor kan behöva inför framtiden.

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Hur slutar vi gräla?

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 09:00, 17 december 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag blev sambo i höstas. Min sambo är en kvinna från Sydamerika. Hon flyttade till Sverige från Tyskland i september för att bli sambo med mig. Hon har bott i Tyskland i nästan 20 år.

Vi träffades redan för 3,5 år sedan. Vi har egentligen alltid grälat då vi varit tillsammans. Ändå valde hon att flytta till mig, och jag var hela tiden med på noterna. Hon har en tuff bakgrund. Hon flyttade till Europa på grund av problem i hennes familj. En bror till henne tog droger vilket ledde till hans död i unga år och hennes mamma tog det mycket hårt.

Min sambos uppväxt i Sydamerika var även i övrigt allt annat än bekymmersfri. Hennes familj var mycket fattig. Även hennes tillvaro i Tyskland var ekonomiskt ansträngande. Hon levde i ett enkelt hem med uttjänta möbler och med väldigt små ekonomiska marginaler.

Min sambo är egentligen en väldigt charmig och utåtriktad kvinna. Det är nog också så många ser henne. Hon är i det avseendet väldigt latinsk. Det var också den sidan hos henne som jag föll för, men när hon och jag är ensamma kommer andra sidor fram hos henne. Då kommer hennes besvikelse fram över att livet inte blev som hon tänkt sig. Hon har till exempel inga barn, vilket jag tror är en stor besvikelse för henne. Hon var arbetslös i princip hela sin tid i Tyskland. Hon jämför sig ofta med andra kvinnor som hon tycker är lyckade.

Inte heller min egen tillvaro har varit problemfri. I mina tonår och i tjugoårsåldern mådde jag mycket dåligt. Min barndom var ett enda stort mörker. Det var först i trettioårsåldern jag fann mig själv.

Mina arbetskamrater och mina få vänner har aldrig märkt någonting, men jag har haft svårt att till exempel skaffa just vänner – trots att många uppfattar mig som mer ”normal” än de flesta. Men det kan jag ibland mest tycka är ett skal.

Jag är även skuldsatt, men jag har en hög lön och på så sätt kan jag hantera mina skulder. Men det som blir över varje månad räcker inte till mer än en högst ordinär tillvaro. Det gör att jag inte har råd att ge min sambo det hon tycker att jag borde kunna ge henne; kläder men även resor. Hon känner inte till mina skulder men anar att jag tjänar bra.

Jag har ändå under den korta tid vi varit sambos hjälpt henne med cirka tjugotusen kronor i form av en bra svenskundervisning, kläder och annat. Nu läser hon på SFI, vilket hon tycker är meningslöst. Hon tycker att jag även fortsättningsvis borde betala för en mer kvalificerad svenskundervisning. Hon har aldrig visat mig någon tacksamhet för det jag lagt ut på henne. För henne är det en självklarhet att mannen ska stå för de ekonomiska utgifterna.

Vid ett par tillfällen har jag varit onykter då hon kommit hem från svenskundervisningen. Jag har, som det heter, dränkt min tillvaro i alkohol. Något som jag oftare gjorde som ung, numera sker det några enstaka gånger per år om livet känns tungt. Men detta har gjort att hon nu konstant och på ett aggressivt sätt hävdar att jag är alkoholist. Jag uppfattar det som att hon påstår det för att hon vill få ett ”övertag” över mig.

Hon hävdar också att jag lider av depression, kanske för att jag har antytt något om mina tidigare problem. Jag har försökt att på ett lugnt sätt gå i svaromål, men oftast slutar hennes anklagelser med att jag är lika elak mot henne som hon är mot mig.

Vårt sexliv har upphört sedan ett par månader tillbaka. Vi har överhuvudtaget ingen fysisk kontakt med varandra längre. Vi har skilda sovrum.

Min sambo har en lägenhet i Tyskland som hon hyr ut i andra hand. Först i slutet av februari har hon tillgång till den. Det är tre månader dit. Eftersom hon har en lägenhet i Tyskland så vill inte de sociala myndigheterna i min kommun hjälpa till med något boende av något slag. Det är alltså inte så lätt för oss att bara separera. Vi är låsta till varandra i tre månader till.

Till saken hör också att min sambo, av naturliga orsaker, är väldigt isolerad i Sverige. Hon har inga vänner här. Den enda hon pratar med är mig, förutom dom hon träffar på SFI-undervisningen. Hennes ensamhet gör förstås hennes tillvaro ännu värre. Jag vill inte presentera henne för min far eller mina vänner, eftersom jag tror att de snart skulle upptäcka hur dålig vår relation är.

Våra gräl har lett till att jag numera försöker hålla mig från mitt hem. Jag mår fysiskt illa av tanken på att åka hem till min lägenhet, eftersom jag vet att där väntar gräl där vi båda tävlar om att vara den mest elaka. Jag måste erkänna att jag mitt i allt har dåligt samvete över att ha tagit henne till Sverige. Hon hade det bättre i Tyskland, även om hennes tillvaro var svår även där. Hon själv påpekar också gärna vilken hemsk människa jag är, som tog henne till Sverige. Hon kallar mig regelbundet saker som sadist och svin för detta.

Min fråga är egentligen, hur slutar vi gräla? En svår fråga naturligtvis, men jag hoppas på råd om hur vi kan uppnå respekt för varandra utan ömsesidiga anklagelser och förnedrande omdömen till varandra. Hur når vi fram till en resonerande ton, utan alla dessa verbala påhopp på varandra?

Anonym i Storstaden

Svar: Hej. Vad jag förstår bottnar era gräl i att de förväntningar ni hade då ni fattade beslutet att flytta ihop övergått i besvikelse över att inget blev som ni hoppats. På din beskrivning tycks det som att er relation utvecklats till något som är fullständigt ohållbart för er båda, och att en separation därför är det enda raka. I och med att din sambos lägenhet i Tyskland är uthyrd till och med februari är ni dock låsta till varandra fram till dess.

Den grad av respektlöshet som karaktäriserar ert umgänge visar människor för det mesta bara varandra i nära relationer som gått över styr. Det gäller därför att skapa en form av distans mellan er, även om ni ännu för en tid är tvingade att bo under samma tak. I bästa fall medför denna ökade distans att respekten er emellan ökar, och att anklagelserna och de förnedrande omdömena minskar.

För att åstadkomma detta, under den tid ni framöver ändå är hänvisade till varandra, tror jag att ni behöver sätta er ner och omdefiniera vad det är ni håller på med. Ni är i nuläget fortfarande inbegripna i någon sorts destruktiv förhandling kring vad ni har rätt att kräva av varandra med utgångspunkt i att det ni lever i är ett samboförhållande baserat på de känslor ni hyser för varandra.

Bättre är nog då att konstaterar att era intentioner med varandra från början säkert var goda från båda håll, men att det tyvärr av olika anledningar – som det i dagsläget inte finns någon anledning att gå in på – inte blev så bra. Eftersom separationen inte går att genomföra med omedelbar verkan gör ni, i väntan på detta, bäst i att försöka koppla loss från varandra så mycket det nu går.

Försök att betrakta varandra som separata individer som tillsammans har att hantera en svår situation som ni gemensamt försatt er i. Utifrån detta kan ni sedan lägga upp en praktisk plan för hur ni ska minimera konflikterna och hur ni ska strukturera upp återstoden av den vardag ni har att dela fram till februari.

Du får väl tänka igenom vad du är beredd att ställa upp med under den här tiden när det gäller sådant som kläder och mat, samt att hålla henne sällskap då hon saknar andra kontakter än dig här i Sverige. Sedan behöver du uttrycka för henne vad du själv behöver för att detta arrangemang ska fungera för dig, såsom möjligheten att vara i ditt eget hem, lu
gn och ro och att ni har ett sätt att prata med varandra där verbala påhopp utesluts.

Det viktiga i detta sammanhang är att ni tillsammans inser att det är ett gemensamt misslyckande, och att det därför är ointressant att leta syndabockar, men också att du själv inser att dina skuldkänslor är obefogade; hon ville själv flytta hit och har inte rätt att kräva något mer av dig än att få stanna tills hon återfår sin lägenhet igen.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Allt känns meningslöst”

Skrivet av Sergej Andréewitch 09:00, 16 december 2009 i kategori Psykisk ohälsa

Fråga: Jag är 31 år och upplever en allt mer tilltagande känsla av meningslöshet i mitt liv. Jag har, utåt sett, ett bra liv; resor, ett så kallat ”inspirerande” jobb, fungerande familjerelationer, god hälsa, och en tro på mig själv att lyckas” – om bara inspirationen skulle finnas.

Jag bär dock på självmordstankar som blir starkare och starkare. Jag drar mig undan sociala sammankomster, och föredrar att vara hemma och läsa framför att träffa folk. Jag upplever knappast någon lycka eller förväntan inför något, eller rädsla, nervositet eller ilska. Jag har heller ingen sexlust (utan att för den skull vara impotent) Jag har även svårt att känna matlust, förutom efter långa löppass, vilket gjort att jag har en väldigt låg vikt vid det här laget. Jag tvingar mig till att dejta, men vill inte ”gå vidare” med någon.

Tanken att ha en närmre relation med någon känns enbart besvärande, varför jag lever ensam sedan cirka fem år tillbaka. Jag är med i olika musiksammanhang, och jag kan mentalt notera hur jag kan vara på en scen där folk runtomkring är nervösa, uppspelta, förväntansfulla, känslomässigt närvarande – och jag själv faktiskt inte kan uppleva någonting av detta.

Den starkaste känsla jag upplever är en tilltagande apati.  Helger tillbringar jag i ensamhet och sover mest. Jag långdistanslöper för att hålla mig i schack, då jag efter fysisk utmattning känner en viss skillnad just för stunden. Men jag ”vardagsdricker” alltmer, även på arbetstid, för att orka hålla igång vardagen på en nivå som jag (efter vad jag förstår) kommer att ta skada av. Drickandet orsakar dock ännu inga problem som bakfylla eller att jag missköter dagliga sysslor.

Mitt recept mot dessa känslor har varit att använda självhjälpskurser. Jag använder självhypnosinspelningar på kvällen innan jag somnar – för att försöka se livet i en mer positiv dager. Men det är svårt att se någon förändring. Jag kan inte undgå att känna en stark motvilja mot att leva till att jag är 80 – 90 år och tänker skrämmande mycket på hur skönt det skulle vara att ”bara somna in”. Jag vill nämna att jag inte har några direkta planer på självmord. Men det som skrämmer är att det enbart är en omsorg om anhöriga som hindrar mig.

Jag har tänkt tanken att ”omskola mig” till ambulansförare, brandman eller motsvarande yrke som inbegriper en mer känslomässigt omvälvande vardag, alternativt söka mig till ett mer naturnära boende i ensamhet. Men jag har förlorat tilltron till att det skulle förändra mig.

I dag jobbar jag som arkitekt, där långsiktig inspiration inför framtida mål i längden känns som en nödvändighet. Jag är inte kapabel att känna detta.

Jag tänker tillbaks på ett liv, där jag egentligen aldrig har ”velat vara med”; alltifrån barndomens barnkalas, ungdomens fotbollsträningar och den vuxna ålderns arbete, semestrar, resor och familjeliv.

En barndomsönskan om att hela tiden vilja bli äldre, äldre, äldre, (i ett hopp om att det skulle bli bättre) har i vuxen ålder försvunnit helt.

Det är svårt att formulera känslor i ett brev, min mest konkreta fråga är nog kring den bristande aptiten och sexlusten, något som människor ju normalt sett nästan inte kan hantera för att det är så underbart översvallande. Det känns fattigt att inte känna detta. Finns det några ”lyckorecept”?

Jag behöver en kommentar kring huruvida detta är ”normala” känslor, eller om ni tycker jag bör söka vidare hjälp. Jag har dock inga kraftiga ångestkänslor, eller övriga kval, förutom att jag känner en viss skuld för att inte kunna ta vara på det vackra, spännande, roliga och trygga som jag ju samtidigt förstår finns alldeles omkring mig. Och jag känner också en viss skam för att jag känner mig så förtvivlat ”tråkig”.

D.

Svar: Hej D! Nej, en tilltagande känsla av apati, hopplöshet, självmordstankar, minskande aptit och minskande sexlust, som du försöker bota med alkohol, kan inte betraktas som normala känslor.

Jag anser att du bör få en noggrann bedömning för att man i förlängningen ska kunna avgöra om det rör sig om en behandlingskrävande depression, vilket man starkt kan misstänka på din beskrivning.

Du beskriver också en känsla av brist på lust och oförmåga att leva i nuet som går tillbaka ända till barndomen. Detta kan vara ett ”sant” minne men kan också utgöra en del i depressionen där även minnen av det förgångna tenderar att filtreras genom mörka glas.

Jag råder dig att kontakta en psykiatrisk öppenvårdsmottagning så snart möjligt.

Med vänliga hälsningar,

Sergej Andréewitch, psykiater

”Mammas martyrskap förstör mitt liv”

Skrivet av Ann-Kristin Lundmark 09:00, 14 december 2009 i kategori Psykisk ohälsa, Relationer, Självhjälp och förändring, Sorg

Fråga: Jag är en kvinna på 45 år. Jag har man och tre barn. Mitt liv har varit präglat av relationen med mina föräldrar i allmänhet och min mamma i synnerhet. Hon har funnits som en ständig skugga över allt. Jag har aldrig fått frigöra mig helt och hållet.

Så fort jag gjort något som hon ogillat (hävdat min egen person) så har hon visat det. Hon är ofta missnöjd med våra (sina barns) val här i livet. På senare år har jag också börjat tro att hon är psykiskt sjuk. Hon verkar lida av något slags depression som går upp och ner i perioder.

Mamma är väldigt snäll och hjälpsam till det yttre, men martyraktig och krävande under ytan. Hon vill ha den centrala rollen i ens liv. Allt detta (som jag skulle kunna skriva om i det oändliga) har påverkat mig otroligt negativt hela livet. Ofta är livslusten mycket låg (precis det min mamma ojar sig över att hon lider av). Jag har alltid varit orolig och ångestfylld.

Vid 14 års ålder fick jag anorexi och jag har fört en livslång kamp mot kropps- och ätstörningar och olika ”missbruk” (mat, träning, alkohol med mera). Nu är läget under kontroll vad gäller det fysiska men den psykiska hälsan är fortfarande otillräcklig.

Jag är innerligt trött på detta men vet inte hur jag ska ta mig ur och få ett lyckligare och friskare liv.

Jag är rädd för att bli bitter (om jag inte redan blivit det) och mycket orolig för hur det indirekt påverkar mina barn. Har genom åren gjort mina försök att söka hjälp men tycker att jag ”hamnat fel” eller inte blivit tagen på allvar inom sjukvården. Hade jag inte haft mina barn (som betyder allt för mig) så skulle jag inte sett någon mening alls i att leva. Går det att ta sig ur det här? Är terapi det som gäller då och hur hittar jag i så fall en bra terapeut?

Elisa

Svar: Hej Elisa! Din fråga gäller framför allt om terapi kan hjälpa dig och hur du hittar en bra terapeut och jag kommer att fokusera mitt svar på detta. Först vill jag bara kort kommentera ditt förhållande till dina föräldrar och din mamma i synnerhet. Du berättar att du inte känner att du frigjort dig ännu trots att du nu är 45 år och att din mammas åsikter och beteende påverkar dig negativt mycket mer än vad du skulle önska.

Jag kan höra att du är riktigt trött på att leva med låg livslust, oro och ångest och att du inte vill bli en bitter och besviken människa. Du är med andra ord mycket motiverad till förändring och det brukar vara den bästa grunden för att lyckosamt arbeta med sig själv. Det enklaste sättet som jag känner till för att åstadkomma detta är att gå i terapi.

Jag förstår att det kan vara lätt att ”hamna fel” när man försöker söka hjälp. Det beror både på att det på många håll i landet inte funnits tillräckligt med psykoterapeutiska resurser, men även på att det för många kan vara svårt att uttrycka sitt behov av sådan hjälp.

När man dessutom är mamma kan det eventuellt finnas en oro för att man kan bedömas som en olämplig förälder om man berättar om hur dåligt man mår. Det kan då leda till att man inte bedöms vara i behov av kvalificerad hjälp under längre tid.

Ytterligare ett skäl till att det kan vara svårt att hitta rätt i sitt sökande efter hjälp kan vara att man inte vet vilken sorts terapi man ska söka. Det finns många sorters inriktningar och den som inte är insatt i dessa kan lätt bli förvirrad.

Psykoterapiutbildningarna brukar antingen vara psykodynamiskt inriktade (pdt) eller kognitivt och beteendeinriktade (kbt) samt systemiskt familjeterapeutiska och ofta framställs det som att terapeuter som företräder olika inriktningar arbetar helt olika, vilket inte alls stämmer med verkligheten. Många pdt-terapeuter kan använda kognitiva metoder när det bedöms vara det bästa och många kbt-terapeuter intresserar sig också för sådant som hänt tidigare i patientens liv när det behövs.

Många systemiska familjeterapeuter arbetar också med enskilda. Alla psykoterapeuters målsättning med arbetet är att hjälpa de personer som söker hjälp att få större kunskap och medvetenhet om sig själv samt att kunna leva utan ångest och annat som hindrar en god livskvalitet. Mitt råd till dig är därför att du söka en psykoterapeut som du trivs med och som du känner dig trygg med och strunta i vilken inriktning vederbörande har.

Hur bär man sig då åt för att hitta en psykoterapeut och vad kostar det? Det billigaste alternativet är naturligtvis om det går att få hjälp via landstinget, men för de allra flesta är det tyvärr inte möjligt då köerna är långa.

Privatpraktiserande psykoterapeuter finns det gott om. Det går oftast snabbt att få tid och kostnaden för ett sådant samtal brukar ligga mellan 700 och 1 200 kronor per samtal, vilket i genomsnitt blir en kostnad på 3 000 till 4 000 kronor per månad. För många är detta en omöjlig kostnad och för andra handlar det mer om hur man prioriterar.

Kampen för att vi legitimerade psykoterapeuter ska anslutas till försäkringskassan – och därmed kunna ha en lägre patientavgift – fortsätter, men det går mycket långsamt.

Slutligen några tips var du kan vända dig:
- Landstingets psykoterapienheter på hemorten eller ibland även den psykiatriska mottagningen på hemorten. Telefonnummer hittar du i Landstingets sjukvårdsinformation.

- Riksföreningen Psykoterapi Centrum (RPC) har en förmedling av pdt-terapeuter. www.rpc.se. Det finns 11 förmedlingar runt om i landet.

- På Svenska föreningen för kognitiv psykoterapis hemsida kan man hitta kbt-terapeuter. www.kognitiva.org

- På Gula sidorna i telefonkatalogen går det också att finna psykoterapeuter. Se under rubriken Legitimerade psykoterapeuter.

- Familjeterapeuter kan du finna på familjerådgivningen där du bor.

Det finns även psykoterapimottagningar som drivs av organisationer och stiftelser. Några exempel är S:t Lukasstiftelsen, Svenska föreningen för familjeterapi, SFKH och CHP som är hypnosföreningar och många fler.
Vissa terapeuter specialiserar sig på vissa frågor som exempelvis trauma, fobi, sorg, ätstörningar, ångest och så vidare och då kan man även söka terapeut utifrån sitt specifika problem.

Lycka till!
Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

10 tidigare inlägg