Fråga: Jag och min pojkvän har varit ett par i lite mer än fyra år. Vi träffades på internet och blev förälskade innan vi ens hade träffats i verkliga livet. Jag var på väg ut ur en relation som visserligen var kärleksfull, men där jag och ex:et hade helt olika drömmar och mål vilket gjorde att jag valde att bryta upp. Det var som att allt föll på plats för mig när jag träffade min nuvarande kille och jag kände att jag mött min tvillingsjäl. Jag kände mig enormt älskad och sedd. Min pojkvän är yngre än mig (fem år) och jag är själv i trettioårsåldern. Det tog ungefär två månader av mejlande och chattande innan vi träffades i verkligheten och efter det har vi knappt varit åtskilda. När tiden gick dök det dock upp saker, som min pojkvän berättat för mig över internet som visade sig vara lögner. Bland annat att han fortfarande bodde hemma när vi träffades, han hade sagt till mig att han bodde själv, och att han faktiskt aldrig gått på den konstskola han sagt att han gjort. Självklart blev jag fundersam men inte arg, jag förstod att han velat verka intressant iför mig, som ju är äldre och hade både utbildning och eget hem, och jag förlät honom och han lovade att inte ljuga för mig igen. Han var mycket ångerfull.

Tyvärr har jag efter att detta uppdagades, det var cirka ett och ett halvt år in i vårt förhållande, ofta haft en känsla av att jag inte kan lita på vad han säger till 100% och jag har även kommit på honom med att ljuga eller överdriva, ofta om obetydliga saker och jag har allt som oftast låtit detta passera men inom mig har känslan av otillit börjat växa. Jag har till och med ställt mig frågande till om han verkligen har gråtit på riktigt när han varit ledsen, eller om detta har varit någon form av spel. Jag vet att det låter fruktansvärt och jag har aldrig vågat ta upp detta med honom eftersom jag upplever det som enormt grov anklagelse. Jag har också konfronterat honom med att det försvunnit pengar från vårt gemensamma konto och försökt att få honom att förstå att han måste tala med mig om han har ont om pengar så att vi tillsammans kan hitta en lösning.

Några gånger har vi dock talat om hur viktigt det är med ärlighet för mig och han har förklarat att han under sin uppväxt och tonårstid ofta hade problem med att hålla sig till sanningen och han har berättat att han ofta ljugit för sin familj och för andra som stått honom nära. Till saken hör att han kommer från väldigt trasiga familjeförhållanden, bland annat var hans far alkoholist och möjligen också sexmissbrukare och fadern lämnade familjen när min pojkvän var i mitten av tonåren. Alltså var hans uppväxt präglad av lögner och undanflykter. Min pojkvän har sedan flera år brutit med sin far men jag vet och känner att han fortfarande bär på mycket aggressioner och sorg över sin uppväxt. Jag har försökt att vara ett stöd för honom men det har också varit svårt eftersom han har varit ganska sluten omkring detta.

Vårt förhållande har i perioder varit mycket stormigt. Jag har själv gått igenom en depression och vet att han varit väldigt orolig för mig och jag upplever att han har stöttat mig mycket under mig sjukdomstid. Under den här perioden gick vi även i parterapi. Jag upplevde det som att min pojkvän hade ett enormt behov av att prata men att han kanske inte alltid sa hela sanningen till terapeuten utan fortfarande försökte se lite bättre ut än han verkligen är. Det framkom under terapin att han saknade närhet i vår relation och jag tror att han i verkligheten menade att vårt sexliv varit dåligt, eftersom jag under sjukdomstiden tappade mycket av min lust.

När vi träffades var vårt sexliv fantastiskt och spännande. Jag kunde leva ut fantasier tillsammans med honom som jag tidigare aldrig kunnat nämna för någon och vi hade sex ofta, ibland flera gånger om dagen. Jag har alltid vetat att han haft ett stort behov av sex och kanske gav jag i början intryck av att alltid ha lust att vara experimenterande och utlevande. Efter en tid mattades dock min lust till att bryta gränser, man kan säga att jag kom till en gräns där jag kände att jag för närvarande inte ville gå längre, vilket har medfört att vi allt mer sällan har sex. Jag upplever att det finns mycket intimitet och närhet mellan oss i form av kramar och smekningar i vardagen men sex har ibland känts som en av många prestationer som måste klaras av, och helst med så mycket nyheter och fantasi som möjligt.

I går när jag kom hem och skulle öppna hans dator (som vi båda använder) ser jag att han glömt att stänga ned ett browser fönster. Det var en sexkontaktsida där han gjort en profil till sig själv, med bilder och en presentation där han skrivit att han sökte ungefär ALLT i sexväg. Män, kvinnor, par, älskare, älskarinnor och dejter. Jag har alltid vetat att han surfat mycket porr, det har inte bekymrat mig så mycket eftersom jag då och då tittar på porr själv på internet och vi har också ibland tittat tillsammans. Min pojkvän har aldrig gjort någon hemlighet av detta. Men när jag såg den där kontaktsidan så brast det för mig. Jag gick igenom den mejlväxling han haft med andra på sidan och såg att han aktivt tagit kontakt med ett par och erbjudit sig vara en del i deras sexlekar. Jag ringde till honom på arbetet och läste upp vad han skrivit och skrek att han inte längre hade ett hem att komma till. Jag kände mig enormt sviken och trampad på och, vilket säkerligen är ett helt ologiskt sätt att tänka, att jag på grund av sjukdom, stress och ångest inte kunnat vara den sexpartner som jag utgett mig för att vara och som han behövde.

När han kom hem var jag ursinnig och han började gråta och bad om förlåt och att han bara gjort en profil på kontaktsidan för att kunna komma in och titta på andra människors bilder vilket jag ju, med mitt redan skavda förtroende, inte tror på. Han berättade även hur han länge upplevt att han haft ett skevt förhållande till sex och hur han nästan tvångsmässigt tittat på porr och onanerat varje dag. Han berättade även om fruktansvärda händelser av övergrepp från när han var barn, både från sin fars och från andras sida. Bland annat att han som liten blivit tvingad av äldre kompisar att ha sex med deras lillasyster och att han i sin fars väska hittat porr och även nakenbilder av hans äldre syster tagna i smyg. Jag blev naturligtvis enormt chockad och ledsen och orolig. Både för honom och för hans systers skull men kände också att jag blev arg att detta skulle komma upp just nu, när jag kände mig kränkt och arg och inte ville vara förstående och förlåtande mer.

Jag älskar min pojkvän otroligt mycket och trots allt dåligt som varit mellan oss och vi har bråkat mycket har vi haft andra perioder som varit fantastiska på det sättet som jag aldrig upplevt tillsammans med andra. Jag vill inte lämna honom för jag känner att vi hör ihop och jag vet att han behöver hjälp och kanske vård. Jag vet inte om han är vad man kallar en sexmissbrukare men däremot vet jag att han har en massa saker från sin barndom som han måste få bearbeta och jag är varken stark nog eller har möjligheten att vara den som lyssnar på honom nu när jag själv känner mig så sårad. Jag känner mig uppgiven och vet inte vad jag ska ta mig till, å ena sidan vill jag bara be honom försvinna ur mitt liv å andra sidan älskar jag honom djupt och förstår att han behöver hjälp. Jag har tappat tilliten till honom och vågar inte längre tro på vad han säger. Vad ska jag göra?
/E

Svar:

Hej E,

Låt mig till en början säga att det säkert är så att din pojkvän behöver någon typ av hjälp för att
komma tillrätta med vissa sidor hos sig själv, på samma sätt som du tidigare behövde hjälp med din depression. En annan aspekt av er situation som är lite mer komplex och svåråtkomlig är att ni antagligen förstärker tendenser hos varandra på ett olyckligt vis. Han får i nuläget, genom sin mer eller mindre tvångsmässiga sexualitet, dig att känna att sex är prestationsbelagt och tvingande, medan din brist på lust – åtminstone tidigare betingad av depression – drivit honom ut i ett desperat sökande efter tillfredsställelse på nätet. Det jag vill säga utifrån detta är att man behöver betrakta er situation både på individ- och samspelsnivå.

När det gäller den individuella delen framgår det att din pojkvän har problem och svårigheter för egen del. Men det tycks också finnas mycket gott att bygga vidare på om ni kan övervinna detta. Ett exempel, förutom att du beskriver att ni haft perioder som varit fantastiska på ett sätt du aldrig upplevt med andra, är att han ställde upp och stöttade dig under din sjukdomsperiod. En annan positiv företeelse är att det låter som att han tog aktiv del i den parterapi ni genomgick. Det senare är hoppfullt med tanke på att han med stor sannolikhet behöver ytterligare och då mer individorienterad samtalsbehandling framöver – det är då helt avgörande att man är motiverad och kapabel att tillgodogöra sig en terapi om det ska vara meningsfullt att genomgå en dylik.

Om vi sedan fortsätter med den andra biten, det vill säga den som rör ert samspel, kan man konstatera att det du beskriver, om än tillspetsat i er relation, gäller för många par. Det som hänt er, och som du också beskriver, är att du efter den initiala förälskelsefasen som ofta karaktäriseras av en mer jämbördig, ömsesidig sexualitet, upplever att närhet och annan typ av intimitet är tillräcklig, medan din pojkvän å sin sida är oförändrat orienterad mot sex och således blivit mer och mer frustrerad. Att det här, utifrån att förväntningar och behov alltmer skiljer sig åt mellan er, bäddar för besvikelse och missförstånd är uppenbart. Ni befinner er i och med detta inom ett spänningsfält där risken finns att resultatet av ert samspel blir att du känner dig kränkt och otillräcklig, medan din pojkvän känner sig avvisad och okänslig.

På ett plan står ni alltså inför en liknande utmaning som många andra: efter en inledande period då ni hade fri tillgång till varandras kroppar, uppmärksamhet och tid, är ni nu hänvisade till att hitta en variant på detta som känns åtminstone någorlunda tillfredsställande för båda (en utmaning för alla som tänker att långvariga förhållanden är modellen). Vad det handlar om är att du och din pojkvän behöver utforma sätt att möta och tillgodose den andres och de egna behoven och önskningarna på utifrån de nya förutsättningar som råder. Man kan således säga att er situation, om än tillspetsad, inrymmer ett tema som jag tror är välbekant för många, oavsett om det finns eventuellt sexmissbruk eller tidigare övergrepp med i bilden.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Fråga: Jag befinner mig i ett förhållande med en man som har en nära relation till sin f.d. flickvän. De var ihop ett tag och hon har också ett barn som min pojkvän gärna tar hand om och inte vill förlora kontakten, det är inte hans biologiska barn och barnet har en pappa som har delad vårdnad om det.

Egentligen föreligger det inget problem i situationen som den ser ut rent objektivt, jag har själv nära kontakt med mina ex och ser inget problem med att ha det om relationen funkar och alla kommer överens. Mitt problem ligger i att min pojkvän framkallade svartsjuka hos mig genom det sätt han hanterade hela situationen på. Han höll mig hemlig ganska länge och låtsades, framför henne, att jag bara var en vän. Han berättade inte att vi egentligen träffades varje dag och hade ett ganska seriöst förhållande relativt tidigt. Hon visade även att hon blev svartsjuk på mig vid de tillfällen då han försökte säga något och hon drog tillbaka hans umgänge med barnet under en kortare period då hon blev svartsjuk. Det var ju just detta som min pojkvän var rädd för och jag märkte att han blev sårad av det.

Allt det här, hennes svartsjuka, hans ovilja att prata om mig/oss och hur han ser på henne som sin ”familj” etc. har gjort mig illa till mods och skapat stress. Ibland har jag brutit ihop och gråtit när stressen har blivit för stor och jag känner mig alltid fånig efteråt, jag vet ju att han aldrig skulle vara otrogen med henne mot mig. Jag tror att jag hänger upp mig på att han ser henne och hennes son som sin familj, att han spenderar en hel dag i veckan med dem, att dem går före mig och han (om hon ringer så åker han alltid dit direkt, även om jag och han är mitt uppe i något eller har bestämt att göra något) och att hon överhuvudtaget inte visar tecken på att förstå att jag också finns där och såklart vill vara med min pojkvän och få känna mig som hans flickvän, inte som en främling som står utanför och betraktar en familj.

Saken är den att jag inte vet om jag ”får” känna såhär. En av mina bästa vänner är mitt ex och jag har egentligen inget problem med att han umgås med henne, men det är just det där med att de betraktar sig som en familj som stör mig, det känns som om jag inte räknas på riktigt och att den riktiga relationen är den som dem två har, trots att de verkligen inte vill bli ihop igen. Är det helt fel av mig att reagera på att dem spenderar hela dagar ihop, som familj, och att hans ex-flickväns samtal bryter upp min och hans tid tillsammans? Eller borde jag bara acceptera, jobba på det här och försöka att hantera det på bästa sätt? Jag vet verkligen hur jag ska gå tillväga för att komma förbi det här.

Hälsningar
Ambivalent

Svar:  Hej Ambivalent, Som du själv säger är problemet för dig inte att din pojkvän har kontakt med sin före detta flickvän. Det finns heller inget i det du skriver som tyder på att du på något orimligt viss styrs av eller agerar ut din svartsjuka i syfte att kontrollera eller begränsa honom. Vad det handlar om och som skapar stress hos dig är otydligheten kring var hans lojalitet ligger, och det sätt på vilket han prioriterar med tid och engagemang, samt hur han definierar vad som är hans familj. Eller snarare så är han tydlig med detta, och det tycks som att hans känslomässiga utgångspunkt snarare är ex-flickvännen med barn än dig.

Att han kände en skepsis och oro inför att introducera dig i sitt tidigare sammanhang i början av ert förhållande av rädsla att förlora möjligheten till umgänge och således kontakten med ex-flickvännens barn kan man förstå. Men i det skede där ni nu befinner er är det hög tid att han markerar inför både dig och omvärlden att det är ni som hör ihop och kommer i första rummet. Att han betraktar sitt ex med barn som sin familj är inte acceptabelt om han avser att fortsätt leva med dig. Jag tycker du ska vara tydlig mot honom gällande detta. Just i och med att svartsjuka inte är någon öm punkt för dig tror jag du ganska väl kan lita till och utgå från att det du känner kring er situation också är rimliga anspråk vad gäller hur du vill att er relation ska se ut i detta avseende.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Fråga: Jag är en 40-årig storstadsman som funderar på om jag ska skilja mig. När jag var i 20-årsåldern hade jag en idealbild av min framtida partner: allmänbildad, spontan, intelligent och snabb i repliken och någon som jag kunde vara stolt över.

Tyvärr hittade jag aldrig någon sådan kvinna, och när jag närmade mig 30 bestämde jag mig för att jag kanske letade efter något som inte fanns. Kanske var jag en intellektuell snobb som övervärderade behovet av intellektuell stimulans?

Efter denna kovändning träffade jag ganska snart min blivande fru. Hon är visserligen akademiker, men inte speciellt intellektuellt lagd. Men eftersom jag inte trodde att jag kunde hitta en kvinna som uppfyllde mina krav på detta område slog jag mig till ro, och under de första tio åren tillsammans med henne tvivlade jag aldrig på om jag valt rätt.

Allt detta ändrades för några år sedan när jag anställde en kvinna på mitt jobb, som vi kan kalla ”Anna”, och som jag är chef för. Anna är precis som jag nyss fyllda 40 och är mycket skärpt, snabbtänkt, glad och positiv. Efter att jag lärt känna henne bättre förstod jag att hon var precis en sådan kvinna som jag egentligen velat ha, men som jag inte trodde att jag kunde hitta.

Detta har lett till en personlig kris för mig. Jag är jättekär i Anna, samtidigt som jag vet att en relation med henne är omöjlig: hon är gift och har barn, och är nöjd med sin relation och är inte intresserad av mig. Men genom att jag dagligen tvingas umgås med henne blir det så tydligt för mig att mitt äktenskap inte ger mig vad jag vill ha, vilket gör att jag mår väldigt dåligt.

Dessutom trivs jag väsentligt sämre på jobbet nu. Jag är retfullt lik Annas man i många avseenden, bara det att han är ”bättre” (längre, snyggare, smartare). Varje gång jag hör Anna berätta uppskattande om honom, känns det som om jag får en kniv i hjärtat, och jag känner mig nedvärderad. Jag har visserligen berättat för Anna hur jag känner, så hon accepterar att hon och jag bara pratar jobb med varandra, men det hjälper bara delvis.
Tidigare trodde jag att förälskelsen skulle gå över, men den har varat i snart fyra år utan tecken på att avta. Därför söker jag nytt jobb för att komma bort från Anna, men jag överväger även att skilja mig.

Det finns mycket som talar emot en skilsmässa. För det första har vi inga större problem i vår relation; vi bråkar sällan och har ett okej sexliv. Vi har tre pojkar, 7, 9 och 11, och ett fint hus i ett område vi trivs i och där barnen har lekkamrater.

När vi träffades hade min fru ett avancerat jobb som ekonom, men efter att ha varit hemma med barnen halkade hon ur arbetsmarknaden, och har bara haft mindre kvalificerade jobb eller varit arbetslös, så vi är helt beroende av min inkomst. Om vi skulle skiljas skulle vi troligen tvingas att sälja huset och flytta till var sitt betydligt mindre boende i ett sämre område.

Dessutom skulle det kännas både som ett enormt personligt misslyckande för mig och som ett svek mot min fru: i och med att hon är arbetslös (och har dåligt självförtroende när det gäller att kunna skaffa sig ett nytt jobb) förstår jag inte hur hon skulle klara sig ekonomiskt. Hon har också tagit ett betydligt större ansvar för barnen, och på så vis uppoffrat sig yrkesmässigt, vilket gjort att jag kunnat göra karriär. Jag tror också att barnen skulle ta en skilsmässa hårt.

Å andra sidan tänker jag ofta: vill jag verkligen leva resten av mitt liv tillsammans med en person som jag inte älskar, och som jag inte riktigt känner respekt för och inte heller är stolt över? Så fort vi har en diskussion om något annat än det rent vardagliga känner jag att jag måste sänka mig till hennes nivå, och det ger sällan mig något.

Jag älskar att se lite mer sofistikerade filmer, men det är poänglöst att göra med henne, eftersom hon inte hänger med. Vi umgås sällan med mina vänner, eftersom hon känner sig dum i deras sällskap. Hennes vänner å andra sidan är mer ”svenssonaktiga”, och jag har inget större utbyte av dem.

Eftersom intellektuell stimulans är så viktigt för mig, känns det som att jag förnekar en del av mig själv genom att fortsätta att leva i denna relation. Men frågan är om det verkligen skulle bli bättre om jag skilde mig? Trots att jag tycker att jag borde vara attraktiv (ser okej ut, är vältränad, har ett högstatusjobb och god inkomst) har jag alltid haft svårt att få kontakt med kvinnor. Kanske beror det på att jag under min barndom en lång tid blev misshandlad av min psykiskt labila storasyster och därmed blivit rädd för kvinnor.

Visserligen känner jag mig efter att ha gått i terapi ”färdig” med min storasyster (som inte lever längre), men jag kan inte undvika att tro att denna ryggsäck gjort att de kvinnor jag fått en relation med varit ”under min nivå”. Jag är helt enkelt rädd för att jag som frånskild 40-åring med tre barn inte skulle kunna hitta någon bättre.

Min fru har givetvis märkt att jag inte är i balans, och vi har diskuterat vad vi kan göra för att få det bättre: vi har tagit upp en gemensam hobby som legat nere under flera år, och vi har kommit överens om att vi var för sig får mer egen tid. Men det grundläggande problemet – att jag inte får tillräckligt med intellektuell stimulans – har jag svårt att se en lösning på.

Jag vet inte heller hur jag ska ta upp det med henne utan att kränka henne och förstöra den relation vi faktiskt har. Det jag känner är ”du är för korkad för mig”, men det kan jag rimligen inte säga till henne.

Adam

Svar: Hej. Man kan säga att utgångspunkten för ditt äktenskap var en kompromiss mellan vad du ville ha och vad du kunde få. Trots detta tvivlade du inte på att du valt rätt de första tio åren av ert äktenskap.

Först när denna kvinna, ”Anna”, dök upp blev du smärtsamt medveten om att ditt äktenskap inte gav dig vad du vill ha; att inte känna respekt för sin partner och att tvingas förneka väsentliga delar av sig själv är givetvis signaler på att allt inte står rätt till.

Jag delar din uppfattning om att det är svårt att se en lösning på det grundläggande problemet – att du inte tycker att du får den intellektuella stimulans tillsammans med din fru som du skulle vilja få. Du skriver vidare att din förälskelse i Anna pågått i fyra år utan tecken på att avta, man kan således sluta sig till att du vänt ut och in på din frågeställning ett otal gånger.

Jag förstår att det finns både rädsla och skuldkänslor involverade i detta beslut för dig. Rädslan att som frånskild inte hitta någon ”bättre”, skuldkänslor gentemot din fru om du skulle lämna henne eftersom hon stått tillbaka kar­riärmässigt och därför blivit ekonomiskt beroende av dig.

Sedan är det alla de praktiska och materiella fördelar det innebär att fortsätta leva på det sätt du redan lever. Och slutligen: din egen längtan efter att leva i ett förhållande där du får det du vill ha. Vad ska styra ditt beslut?
Ibland kan det vara svårt att komma till klarhet när man befinner sig mitt i det sammanhang man har att ta ställning till om man ska stanna kvar eller inte. En viss distans och avskildhet kan då i bästa fall få tankarna (och känslorna) att klarna.

Eftersom du ägnat så mycket tid åt att fundera över hur du ska göra utan att komma fram till något, och således inte heller verkar redo att agera, är en variant att du under en period flyttar ut från det gemensamma huset och skaffar en egen bostad. På så sätt får du i bästa fall tid och utrymme att tänka och känna eft
er hur du vill ha det, utan att du för den skull tvingas fatta ett alltför definitivt beslut i den ena eller andra riktningen.

Det är också ett sätt att bryta den situation där du, år ut och år in, går kvar därhemma, missnöjd och otillfredsställd, till lycka vare sig för dig själv eller för din fru kan man anta.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare