Fråga: Jag är en 40-årig storstadsman som funderar på om jag ska skilja mig. När jag var i 20-årsåldern hade jag en idealbild av min framtida partner: allmänbildad, spontan, intelligent och snabb i repliken och någon som jag kunde vara stolt över.

Tyvärr hittade jag aldrig någon sådan kvinna, och när jag närmade mig 30 bestämde jag mig för att jag kanske letade efter något som inte fanns. Kanske var jag en intellektuell snobb som övervärderade behovet av intellektuell stimulans?

Efter denna kovändning träffade jag ganska snart min blivande fru. Hon är visserligen akademiker, men inte speciellt intellektuellt lagd. Men eftersom jag inte trodde att jag kunde hitta en kvinna som uppfyllde mina krav på detta område slog jag mig till ro, och under de första tio åren tillsammans med henne tvivlade jag aldrig på om jag valt rätt.

Allt detta ändrades för några år sedan när jag anställde en kvinna på mitt jobb, som vi kan kalla ”Anna”, och som jag är chef för. Anna är precis som jag nyss fyllda 40 och är mycket skärpt, snabbtänkt, glad och positiv. Efter att jag lärt känna henne bättre förstod jag att hon var precis en sådan kvinna som jag egentligen velat ha, men som jag inte trodde att jag kunde hitta.

Detta har lett till en personlig kris för mig. Jag är jättekär i Anna, samtidigt som jag vet att en relation med henne är omöjlig: hon är gift och har barn, och är nöjd med sin relation och är inte intresserad av mig. Men genom att jag dagligen tvingas umgås med henne blir det så tydligt för mig att mitt äktenskap inte ger mig vad jag vill ha, vilket gör att jag mår väldigt dåligt.

Dessutom trivs jag väsentligt sämre på jobbet nu. Jag är retfullt lik Annas man i många avseenden, bara det att han är ”bättre” (längre, snyggare, smartare). Varje gång jag hör Anna berätta uppskattande om honom, känns det som om jag får en kniv i hjärtat, och jag känner mig nedvärderad. Jag har visserligen berättat för Anna hur jag känner, så hon accepterar att hon och jag bara pratar jobb med varandra, men det hjälper bara delvis.
Tidigare trodde jag att förälskelsen skulle gå över, men den har varat i snart fyra år utan tecken på att avta. Därför söker jag nytt jobb för att komma bort från Anna, men jag överväger även att skilja mig.

Det finns mycket som talar emot en skilsmässa. För det första har vi inga större problem i vår relation; vi bråkar sällan och har ett okej sexliv. Vi har tre pojkar, 7, 9 och 11, och ett fint hus i ett område vi trivs i och där barnen har lekkamrater.

När vi träffades hade min fru ett avancerat jobb som ekonom, men efter att ha varit hemma med barnen halkade hon ur arbetsmarknaden, och har bara haft mindre kvalificerade jobb eller varit arbetslös, så vi är helt beroende av min inkomst. Om vi skulle skiljas skulle vi troligen tvingas att sälja huset och flytta till var sitt betydligt mindre boende i ett sämre område.

Dessutom skulle det kännas både som ett enormt personligt misslyckande för mig och som ett svek mot min fru: i och med att hon är arbetslös (och har dåligt självförtroende när det gäller att kunna skaffa sig ett nytt jobb) förstår jag inte hur hon skulle klara sig ekonomiskt. Hon har också tagit ett betydligt större ansvar för barnen, och på så vis uppoffrat sig yrkesmässigt, vilket gjort att jag kunnat göra karriär. Jag tror också att barnen skulle ta en skilsmässa hårt.

Å andra sidan tänker jag ofta: vill jag verkligen leva resten av mitt liv tillsammans med en person som jag inte älskar, och som jag inte riktigt känner respekt för och inte heller är stolt över? Så fort vi har en diskussion om något annat än det rent vardagliga känner jag att jag måste sänka mig till hennes nivå, och det ger sällan mig något.

Jag älskar att se lite mer sofistikerade filmer, men det är poänglöst att göra med henne, eftersom hon inte hänger med. Vi umgås sällan med mina vänner, eftersom hon känner sig dum i deras sällskap. Hennes vänner å andra sidan är mer ”svenssonaktiga”, och jag har inget större utbyte av dem.

Eftersom intellektuell stimulans är så viktigt för mig, känns det som att jag förnekar en del av mig själv genom att fortsätta att leva i denna relation. Men frågan är om det verkligen skulle bli bättre om jag skilde mig? Trots att jag tycker att jag borde vara attraktiv (ser okej ut, är vältränad, har ett högstatusjobb och god inkomst) har jag alltid haft svårt att få kontakt med kvinnor. Kanske beror det på att jag under min barndom en lång tid blev misshandlad av min psykiskt labila storasyster och därmed blivit rädd för kvinnor.

Visserligen känner jag mig efter att ha gått i terapi ”färdig” med min storasyster (som inte lever längre), men jag kan inte undvika att tro att denna ryggsäck gjort att de kvinnor jag fått en relation med varit ”under min nivå”. Jag är helt enkelt rädd för att jag som frånskild 40-åring med tre barn inte skulle kunna hitta någon bättre.

Min fru har givetvis märkt att jag inte är i balans, och vi har diskuterat vad vi kan göra för att få det bättre: vi har tagit upp en gemensam hobby som legat nere under flera år, och vi har kommit överens om att vi var för sig får mer egen tid. Men det grundläggande problemet – att jag inte får tillräckligt med intellektuell stimulans – har jag svårt att se en lösning på.

Jag vet inte heller hur jag ska ta upp det med henne utan att kränka henne och förstöra den relation vi faktiskt har. Det jag känner är ”du är för korkad för mig”, men det kan jag rimligen inte säga till henne.

Adam

Svar: Hej. Man kan säga att utgångspunkten för ditt äktenskap var en kompromiss mellan vad du ville ha och vad du kunde få. Trots detta tvivlade du inte på att du valt rätt de första tio åren av ert äktenskap.

Först när denna kvinna, ”Anna”, dök upp blev du smärtsamt medveten om att ditt äktenskap inte gav dig vad du vill ha; att inte känna respekt för sin partner och att tvingas förneka väsentliga delar av sig själv är givetvis signaler på att allt inte står rätt till.

Jag delar din uppfattning om att det är svårt att se en lösning på det grundläggande problemet – att du inte tycker att du får den intellektuella stimulans tillsammans med din fru som du skulle vilja få. Du skriver vidare att din förälskelse i Anna pågått i fyra år utan tecken på att avta, man kan således sluta sig till att du vänt ut och in på din frågeställning ett otal gånger.

Jag förstår att det finns både rädsla och skuldkänslor involverade i detta beslut för dig. Rädslan att som frånskild inte hitta någon ”bättre”, skuldkänslor gentemot din fru om du skulle lämna henne eftersom hon stått tillbaka kar­riärmässigt och därför blivit ekonomiskt beroende av dig.

Sedan är det alla de praktiska och materiella fördelar det innebär att fortsätta leva på det sätt du redan lever. Och slutligen: din egen längtan efter att leva i ett förhållande där du får det du vill ha. Vad ska styra ditt beslut?
Ibland kan det vara svårt att komma till klarhet när man befinner sig mitt i det sammanhang man har att ta ställning till om man ska stanna kvar eller inte. En viss distans och avskildhet kan då i bästa fall få tankarna (och känslorna) att klarna.

Eftersom du ägnat så mycket tid åt att fundera över hur du ska göra utan att komma fram till något, och således inte heller verkar redo att agera, är en variant att du under en period flyttar ut från det gemensamma huset och skaffar en egen bostad. På så sätt får du i bästa fall tid och utrymme att tänka och känna eft
er hur du vill ha det, utan att du för den skull tvingas fatta ett alltför definitivt beslut i den ena eller andra riktningen.

Det är också ett sätt att bryta den situation där du, år ut och år in, går kvar därhemma, missnöjd och otillfredsställd, till lycka vare sig för dig själv eller för din fru kan man anta.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare