Fråga: Jag har en dotter på 25 år som till och från haft depressioner sedan 18-årsåldern. Dessa behandlades då med mediciner och KBT-behandling. Hon har trots det kunnat genomföra en högskoleutbildning och flyttat tillbaks till hemorten. Hon säger själv att hon lyckat övervinna depressionerna nu på egen hand eftersom hon upplevde medicineringen som mycket jobbig. Hon har blivit lite av en renlevnadsmänniska och tar avstånd från alkohol, tobak, kaffe mm.  Men nu börjar problemen. Hon har lyckat få kvalificerade arbeten som motsvarar hennes utbildning, men hon ”hoppar” av dessa efter en kort tid då hon säger att hon börjar må dåligt och att något ”händer i huvudet på henne” när saker börjar gå bra.
 
Detta har blivit som ett mönster och har upprepats flera gånger. Hon har även isolerat sig socialt, hon har t ex brutit med alla vänner och även vi i familjen har svårt att få kontakt med henne. Hon svarar inte i telefon i perioder, åker man hem till henne har hon en kall och hård attityd och visar tydligt att hon inte vill träffa oss. När vi försöker prata med henne om detta, stänger hon av och svarar stereotypt på frågorna som gör att man inte kommer någonvart. Vi känner oss oroliga och vet inte på vilket sätt vi kan hjälpa henne.
Orolig mor
 
Svar: Hej!
Ni oroar er för din dotter. Hon har behandlats för depression vid flera tillfällen. Hon har avslutat en tablettbehandling, som var besvärlig och hon vill ”övervinna depressionen på egen hand”. Samtidigt märker ni att hon isolerar sig och att hon har avbrutit kvalificerade anställningar efter en kort tid.  Du undrar hur ni kan hjälpa henne. När ni försöker prata med henne avvisar hon er.
 
Mina tankar när jag läser din berättelse är att det tyvärr är möjligt att din dotter åter är deprimerad och att det förklarar mycket av det som händer. Är det tankar som också ni omkring henne har haft? Igenkänner ni beteenden hos henne nu som även fanns då hon var deprimerad, och som inte finns när hon är frisk?
 
Låt mig berätta hur jag tänker. Att vara deprimerad i klinisk mening innebär att vara nedstämd eller ledsen, men det är bara ett av flera andra framträdande symtom. Andra vanliga symtom är att tappa intresset för de flesta aktiviteter, inte kunna glädjas åt sådant man annars brukar tycka om, ha störd sömn, vara extremt trött, känna sig värdelös, ha ångest och en minskad förmåga att tänka, koncentrera sig och fatta beslut.
 
Detta är en beskrivning av hur en person beskrev sitt återinsjuknande i depression:
”Jag fick allt svårare att tänka och koncentrera mig. Jag vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Till slut kunde jag inte sköta jobbet längre. Rädsla och ångest var det jag kände mest. Inget var roligt längre. Jag drog mig undan folk i min omgivning. Jag orkade inte lyssna på andra”
 
En deprimerad person kan ha svårigheter att utföra ett kvalificerat arbete. Energin saknas och de kognitiva svårigheterna med att tänka, koncentrera sig och fatta beslut är ett hinder. Kanske är det detta bakgrunden till det mönster du beskriver att din dotter efter kort tid ”hoppar av” sina anställningar. Din dotter framstår som en mycket begåvad och ambitiös ung kvinna. Trots depressioner från tonåren har hon kunnat genomföra en högskoleutbildning. Men det har kanske har blivit henne övermäktigt att klara av att utföra det som nu krävs av henne?
 
Tyvärr är återinsjuknande i depression vanligt.  Risken ökar ju flera depressiva episoder man har haft. Utlösande omständigheter kan vara påfrestningar av olika slag. Orsakerna till depression vet vi ännu inte. Att se depression som endera helt biologiskt eller helt psykologiskt bestämd är ett äldre synsätt, idag betraktas depression hos specialister på sjukdomen utifrån en stress-sårbarhetsmodell. Sjukdomen beskrivs som resultatet av ett samspel mellan biologisk sårbarhet och påfrestningar i livet.
 
Rekommenderad behandling vid måttlig till svår depression är att i första hand ge psykologisk behandling, som kognitiv beteendeterapi eller interpersonell terapi, och vid svår depression i många fall kombinerad med tablettbehandling. Terapin ger personen färdigheter för att hantera tankar och känslor, som kan utlösa och vidmakthålla en depression. I synnerhet den psykologiska behandlingen verkar hjälpa personer att inte behöva återinsjukna.
 
Möjligen är det så att din dotter åter är deprimerad och behöver professionell hjälp. Hur kan ni nå henne för att kunna hjälpa henne? Som deprimerad är man känslig för synpunkter från andra som kan uppfattas som kritik och krav.  Din dotter oroar sig troligen för att återigen behöva tablettbehandlas, och ser kanske en återupptagen behandling som ett misslyckande.
 
Ett sätt att samtala, som kan förebygga att din dotter känner sig ifrågasatt trots era goda avsikter, kan vara att använda så kallade Jag-budskap. Det innebär att du utgår från dina egna känslor, tankar och behov istället för att koncentrera dig på din dotters beteende. Så här kan det göras:
 
1. Jag upplever att… (Beskriv vad du sett, tänker och känner)
2. Jag skulle bli mycket lugnare om du…(Be om något konkret och beskriv i positiva termer hur du skulle uppleva en förändring)
3. Jag förstår att det känns svårt…(Visa att du förstår din dotters situation)
4. Vad tänker du om det här? (Lämna över ordet. Ge betänketid om det behövs.)
 
Undvik uttryck som att Du måste eller Du borde. Var samtidigt tydlig.
Två böcker som jag rekommenderar om du vill läsa mer om depression som sjukdom och om behandling av depression är Ut ur mörkret av vetenskapsjournalisten Miki Agerberg och Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi av psykologen Gerhard Andersson.  
 
Depression är en av de stora folksjukdomarna. Många anhöriga berörs, ni skulle kunna söka stöd för egen del. På de flesta orter finns stödgrupper för anhöriga. Den nationella hjälplinjen för psykisk ohälsa kan ge dig mer information. Tel: 020-22 00 60 eller www.hjalplinjen.se
 
Många varma hälsningar och lycka till.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida