”Han var älskvärd – nu börjar han bli lätt psykopatisk”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 08:00, 25 februari 2010 i kategori Relationer

Fråga: Jag och min pojkvän har varit tillsammans i drygt två år, och under denna tid har jag börjat få en annan bild av honom. Från att ha tyckt att han är en väldigt älskvärd, jättetrevlig kille som har lätt för att visa känslor, så började det mer och mer gå åt ett lätt psykopatiskt håll (möjligen inte en klinisk benämning?). Han började ifrågasätta varför jag inte var tillgänglig när han ringde eller smsade, och svaren han fick vägrade han att acceptera utan började anklaga mig för att jag inte brydde mig  tillräckligt mycket, eller ”sket i honom”, att jag var känslokall o.s.v. Jag hade så svårt att förstå var detta kom ifrån. Det är väl klart att man inte alltid kan svara, varför dras sådana slutsatser?

Jag försökte förklara och började visa mer hänsyn genom att meddela att ”nu kommer jag att vara upptagen”, ”skall iväg till det och det stället nu”, ”är ute så kommer förmodligen inte att höra signalen”. Det kändes skumt att behöva göra så, men tänkte att det kanske hjälper honom förstå och inse att han inte skall dra konstiga slutsatser och skapa ”hjärnspöken”. Lite som  stödjul, att man kan ta bort dem sedan.

Sakta men säkert (inser jag nu) så blev det mer. Det kunde (och kan fortfarande) räcka med att jag t.ex. analyserar senaste filmen jag sett, och gradvis börjar han bli mer och mer negativt inställd mot mig tills det kulminerar i anklagelser som att jag tror att jag är bättre än alla andra, varför kan inte jag prata normalt som vanligt folk… Eller när vi pratar om att söka jobb (jag avslutar snart mina studier, han jobbar men söker annat), så kan jag plötsligt känna att han först blir nedstämd, för att sedan återigen börja anklaga mig för samma sak; bättre än alla andra, vad får mig att tro att jag kan få det jobbet egentligen, jag har en så äcklig attityd att jag inte kan ta vilket jobb som helst. Det blir rena personangrepp och nedtryckningar. Han vet att jag har jobbat med olika arbeten samtidigt som jag har studerat (högt och lågt, men mest lågt!), så varifrån kom den kommentaren. I.o.m. att jag pluggat väldigt hårt och är specialinriktad mot ett visst fält så kommer jag ju självklart att söka där i första hand. Jag förstod inte varför jag inte fick göra det. Och framför allt, varför han inte kunde vara stödjande istället för att trycka ned mig, brukar ju alltid peppa honom när han tänker ansöka om ett jobb eller talar om sina framtidsplaner.

Den röda tråden är att något litet, vad som helst, kan agera som en ”trigger” för honom, och då smäller det. Oftast vet jag inte vad det är.

Han har haft en strulig uppväxt med föräldrar som psykiskt och fysiskt agerade fel. Mycket av det han häver ur sig mot mig och det han säger känns som om de är riktade mot fel person (förklarar också varför jag inte förstår varför vissa saker triggar). De känslor av otillräcklighet, att ligga i underläge,  översittarattityd, nedsättande kommentarer om hans  förmåga och drömmar, aldrig vara bra nog o.s.v. är sådant som kommer upp när han ”gapar” på mig. Jag kanske har fel, men är det en uppenbar koppling?

Vi besökte en leg. psykoterapeut (KBT) ett kort tag för att lösa problemet (när han insåg att det var ett problem, efter att jag gråtit mig förtvivlad över att jag inte förstod). Terapeuten pratade med oss båda närvarande, och jobbade mest med min pojkvän och försökte hjälpa honom att göra kopplingar genom att prata om uppväxten, olika situationer, relationer och känslor och dra paralleller. Det blev lite bättre ett tag. Vi slutade gå (han ogillade det eftersom terapeuten inte sade åt honom bokstavligen utan ville att han skulle försöka fylla i), han återföll i samma mönster, nu med ännu orubbligare anklagelser. Och ju mer jag kämpade emot dessa anklagelser, desto ondare blev jag i hans ögon.

Nu har det gått så långt att jag inte längre orkar med att ta sådant och vara empatisk. Man tar stryk av detta i längden. Det är nästan så jag numera bara vill säga ”hör upp, det var inte jag som drog med mig en massa problem in i förhållandet, sluta anklaga mig och kräva att det är jag som är problemet, ta lite ansvar”. Ni hör väl hur trött och desperat det där låter… Jag vet att jag har börjat reagera på ett sätt som inte kan lösa problem numera, i.o.m. att jag bara inte klarar av situationen längre. Men trots att jag har hållit ut så länge, så är det nu jag som får skulden för att det är som det är över huvud taget.

Detta sägs i ljuset av att han gått med på att uppsöka en psykolog (psykodynamisk/kbt) för det var ohållbart. Kvällen innan sitt första besök var det oroligheter igen. Efter besöket har han en orubblig attityd och i princip hoppar på första bästa tillfälle att skapa osämja. Han får inte prata om sina samtal med psykologen, vilket jag tycker är helt ok (lättad till och med), men då antyder han istället själv på saker jag säger eller om jag blir ledsen/står på mig att ”så minsann sade han att du skulle reagera”! När jag frågar vad han menar, så säger han att jag inte har rätt att tvinga honom att berätta något… Det känns lite sjukt. Jag har nu uttryckligen sagt att han får sluta antyda så tydligt i onödan, för man undrar ju vad han menar. Men han fortsätter som om det vore en lek och verkar njuta av att antyda att han är ”felfri” och att det är jag som har skapat problemen. Han säger rakt ut ”nu kan jag mer än vad du tror att du vet, om du vet A, så vet jag AB. Du kan inte så mycket, och tänk på att jag nu ligger ett steg före dig.” Hur i hela friden skall jag förstå något sådant?

Här blir jag förvirrad. Och efter två år av sådant psykspel undrar jag faktiskt. Första professionella hjälpen vi sökte var tydlig med att jag inte bär skuld till att han tappar kontrollen. Men skulle då den här andra professionella säga att det istället är jag som är problemet (nota bene, inte ett ord om hans barndom eller föräldrar, eller att han har betett sig värre mot andra tjejer och aldrig haft ett riktigt förhållande)? Det här får mig att må riktigt dåligt och befunnit mig i en ”dimma” eller varit gråtfärdig sedan dess. Det är ynkligt, men just nu känner jag mig så nedtrampad och tom för att ha stått ut med saker ingen borde få stå ut med psykiskt. Jag känner mig så ensam och samtidigt skäms jag över att prata med någon nära om detta; att jag är i ett förhållande där man behandlas så…

Kan ni snälla hjälpa mig reda ut lite av det här? Jag förstår att ni inte kan göra någon djupare analys, men något i alla fall…

Svar: Hej,

Det som inträffat är att du successivt vant dig vid att behandlas på ett sätt som du egentligen tycker är helt oacceptabelt. Värt att notera är att din pojkväns förtryckande sidor dök upp först när ni varit ihop ett tag, för att sedan eskalera i styrka och omfattning. Detta brukar kallas normaliseringsprocessen
, och går ut på att det orimliga så småningom blir det normala när man exponerats för det tillräckligt länge över tid. Därav din känsla av att befinna dig i dimma – du får svårt att orientera dig när dina ursprungliga referensramar är satta ur spel. Det verkligt beklämmande när dessa mekanismer slår till är att det är du som skäms över att du stått ut med saker ingen borde behöva stå ut med psykiskt, när det borde vara din pojkvän som skäms över att han behandlar dig som han gör.

Ditt misstag var att du överhuvudtaget började anpassa dig efter hans konstigheter, eller som du själv beskriver det ”började visa mer hänsyn”, när du märkte att han ville ha ökad kontroll över dig. I de flesta sammanhang är det såklart en fin egenskap att vara hänsynsfull, men i relation till din pojkvän var det som att hälla bensin på elden när du gick honom till mötes i dessa hans anspråk.

Om jag ska säga något om din pojkvän så kan man förstå hans reaktioner utifrån två bristtillstånd: en ständig rädsla att bli övergiven, samt en känsla av att inte duga. När dessa områden aktiveras går han i försvar mot den hotande upplevelsen av sig själv som ensam och oduglig, genom att antingen öka sin kontroll av dig eller nedvärdera dig för att på så sätt återfå sin egen bräckliga balans. Det blir därför omöjligt för honom att uppmuntra eller glädjas med dina framgångar eftersom det, i hans värld, vore detsamma som att erkänna att han är dig underlägsen. Nu har han påbörjat någon form av terapi, men använder även denna till att försöka få övertag över dig. Givetvis är terapin helt verkningslös och bortkastad under dessa omständigheter, så den kan du inte hoppas mycket på.

Att du stått ut med den situation du beskriver i över två år är inget argument för att fortsätta stå ut med den. På något sätt måste du hitta tillbaks till dig själv och din egen styrka; en bra början är att du pratar med din familj eller dina vänner eller vem som helst som inte är indragen i spelet mellan dig och din pojkvän, för att på så sätt återknyta till din ”verklighet” och det du står för. I annat fall riskerar du att isoleras alltmer. Om du inte bryter tystnaden kring hur du har det kommer din förmåga att orientera dig utifrån dig själv att minska ytterligare, samtidigt som din upplevelse av skam kommer att öka. Helt klart är att du inte kan fortsätta som nu, det är direkt destruktivt för dig.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Hur kan jag hjälpa min lillasyster?

Skrivet av Liria Ortiz 08:00, 23 februari 2010 i kategori Psykisk ohälsa

Fråga: Jag har en halvsyster som är 21 år som vi kan kalla Ida. Hon har mått mer eller mindre dåligt sedan hon var 15, men redan när hon var i 12- årsåldern visade hon tecken på självdestruktivitet (utseendekomplex följt av bantning med mera).

Hon har gått hos psykolog, men det är tveksamt om det har hjälpt. Hon har haft pojkvänner från och till, och det verkar som att det är dessa hon lever för, ger upp sig själv för. Hon är mogen på ett plan, men på ett annat plan är hon fortfarande som en 13- åring och det är denna man ser när hon mår dåligt och när hon har ett förhållande. Hon är väldigt svartsjuk och pressar ständigt sin pojkvän/ hotar med självmord. Hon kan pressa honom med frågor som ”skulle du döda den där tjejen för min skull?” och blir lugn först när han svarar ja på frågan. Samtidigt tar hon på sig skulden för andras konflikter. Hon har skurit sig och ibland druckit alkohol i kombination av tabletter. Hon åker ut och in på akutpsykiatri.

För att ni ska få en djupare bild av Ida så bestod hennes tidiga uppväxtår av skrik och bråk, föräldrarnas skilsmässa och hur mamman sedan drev Ida till att tycka illa om vår pappa (i hopp om att kunna klippa av bandet dem emellan). Efter flera års kämpande fick pappa dock rätt till vårdnad om Ida (en kvinna från socialtjänsten fick följa med som ”medlare” mellan pappa och mamman när han skulle träffa Ida).

Jag minns tiden som vår pappa var gift med Idas mamma som en tid då det var väldigt jobbigt att vara hemma hos dem. Idas mamma angrep ständigt vår pappa, angrep Ida (som då var tre/fyra år) och mig. I första hand verbalt. Jag minns inte orden, minns inte de exakta handlingarna men minns känslan av att vara kränkt och ständigt vara spänd och gå omkring och vänta på nästa utbrott. Jag vet inte hur mycket människa jag skulle ha varit idag om jag tvingats bo permanent i den här miljön. Jag vet inte heller om Ida haft det bättre hemma sedan föräldrarna skilde sig. På ytan har de det väldigt bra, åker på utlandssemester med mera. Men Ida känns väldigt bräcklig, som att det hela tiden är så lite som hindrar henne från att sjunka under ytan (oftast är det då en pojkvän).

Å ena sidan är hon en väldigt skötsam person (sköter sitt jobb utmärkt och verkar vara omtyckt av alla) men å andra sidan är hon den där 13-åringen som lever farligt med ett festande som inte känns okej och har sina depressiva sidor. Hur ska man hjälpa henne att hitta en stabilitet i tillvaron som inte är i form av en pojkvän utan inuti sig själv?

Svar: Hej storasyster!

Du vill hjälpa din syster att hitta en stabilitet i tillvaron och få en bättre självkänsla. Din syster har haft en svår uppväxt. Personer med barndomserfarenheter som din syster har ofta svårt att känna trygghet i nära relationer till andra på det sätt som du beskriver. Du är osäker på hur du kan hjälpa henne på bästa sätt.

Jag vill börja med att berätta för dig om de olika svårigheter som finns när man vill hjälpa en anhörig eller närstående. Syfte är att öka förståelse för att sedan kunna hitta bästa sätt att hjälpa henne. Den första svårighet man möter är att många gånger är det vi själva som vill få en förändring till stånd snarare än vår anhörig. Samtidigt vet vi idag att avgörande för att man ska ta ett beslut eller göra en förändring är att personen själv hittar sina skäl till detta. Utifrån modern motivationspsykologi vet vi också att motivation till förändring inte är någon egenskap hos oss som vi HAR eller INTE HAR.  Motivation till förändring är ett tillstånd som kommer och går.  Ibland är motivationen ganska stabil, ibland kan en person övergå från att till exempel vara beredd till förändring till att bli ambivalent eller inte beredd inom loppet av några dagar, ibland timmar. Det som påverkar motivationen är tre olika faktorer: våra innersta tankar och känslor om vikten av en förändring, vår tilltro till vår förmåga, och inte minst hur vi bemöts av vår omgivning eller det som händer i vårt liv.

Varför kan den här kunskapen vara relevant när du nu vill hjälpa din syster? För att den första frågan vi bör ställa oss när vi vill hjälpa någon annan är: Hur motiverad är personen som jag vill hjälpa att förändra sig? Den här frågan är central att svara på för att få idéer om hur man kan gå vidare. Motivationsforskningen har visat att konfrontation, ultimatum eller övertalning inte fungerar när en person inte är beredd eller lågt motiverad. Det som ibland rekommenderas, att en person med ett problem kan vara hjälpt av att få veta mer om de negativa konsekvenserna, till exempel av en expert eller få ett ultimatum av anhöriga, stämmer inte med modern kunskap.

En av mina patienter berättade nyligen att hon som tonåring ställde ett ultimatum till sin pappa: Du måste välja mellan mig och alkoholen. Fadern valde alkoholen. Ett par år senare valde han utifrån ett eget beslut att bli nykter. De har nu hittat varandra igen och umgås. Hon har nu fått höra av honom att han då, för två år sedan inte alls var redo för att bli nykter, han ansåg att hon överdrev, inte lyssnade på honom och inte förstå hur han hade det. Då valde han att inte umgås med sin dotter trots att det orsakade smärta. När det gäller din syster och utifrån det du berättar om att hennes mor kritiserade och ifrågasatte henne kan det finnas en anledning att tro att hon är mycket känslig för krav och synpunkter från andra.

Vad kan du göra beroende på om din syster inte är beredd, ambivalent eller beredd för en förändring? Om du bedömer att din syster befinner sig i stadiet inte beredd kan du be om lov att få erbjuda henne saklig, konkret information om möjliga lösningar på problemet. Presentera den som en meny av alternativ att välja emellan så att hon inte känner att du vill tvinga henne till ett alternativ. Betona att du älskar henne och att du finns där för henne om och när hon vill ha hjälp. Ge uppmuntran och bekräftelse för att stärka hennes självkänsla.

Om din syster är medelhögt motiverad (ambivalent) och har motstridiga känslor inom sig och både vill och inte vill genomföra en förändring, till exempel söka hjälp, kan du hjälpa henne genom att utforska med henne om nackdelar och fördelar med en förändring, och härigenom hjälpa henne att få överblick, göra en avvägning, och kanske bli beredd att fatta ett beslut.

Om din syster är beredd – har en hög motivation kan du ge henne konkreta råd och förslag om hur hon kan gå vidare. Det är när personen befinner sig i det här stadiet som hon är redo att börja en förändring. Det är också här när en viss dos av övertalning ibland kan fungera. Det som kan hända här är att personen själv är trött på de negativa konsekvenserna av problembeteendet och har börjat få tankar om
en förändring. Då finns en matchning mellan det som omgivningen vill och det som personen har börjat känna/funderat själv.

Om jag sammanfattar:

1. Ta reda på innan du tar steget att hjälpa din syster hur motiverad hon är att arbeta med sig själv för att hitta stabilitet inuti sig.

2. Om hon inte är beredd: erbjud henne information, men var beredd på att hon säger nej och respektera i så fall det. Släpp då taget och säg att du är tillhands för att hjälpa henna om hon längre fram skulle ändra sig. Jag tycker inte att det här gäller din syster nu, men undantaget är om hon skulle vara en fara för sig själv eller andra, då är det LPT – Lag om psykiatrisk tvångsvård som gäller.

3. Om hon är ambivalent: fråga om vad hon skulle vinna med att börja arbeta med sig själv och vad hon anser skulle fungera för henne.

4. Om hon är beredd: hjälp henne med det praktiska: Uppmärksamma henne på hennes starka sidor. De som hon kan använda sig av för att lyckas med den förändring hon vill göra.

Något som har varit av stor hjälp för andra är att delta i en anhöriggrupp. Den nationella hjälplinjen 020-220 060 kan ge dig mer information om detta.  

Varma hälsningar
Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

”Vi älskar varandra – men kan inte hålla sams”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 08:00, 18 februari 2010 i kategori Relationer

Fråga: Jag och min pojkvän har varit tillsammans i cirka ett och ett halvt år och är fortfarande väldigt kära i varandra och har haft många underbara stunder i vårt förhållande.

Tyvärr så har vårt förhållande kantats av väldigt mycket tjafs och bråk som vi båda är skyldiga till. Flera gånger har jag velat avsluta relationen under häftiga gräl men ångrat mig ganska snart efter vi har blivit sams igen. Bråken handlar ofta om petitesser men vi båda hetsar upp oss och väldigt ofta urartar tjafs där vi skriker, hånar och förolämpar varandra och vid vissa tillfällen även haft sönder den andras ägodelar.

Till skillnad från mig har min pojkvän aldrig uttryckt att han vill göra slut och blivit extremt ledsen när jag är av den åsikten. Han är mer av än romantiker, och en optimist som alltid är övertygad om att vi kan lösa våra problem och att så länge vi älskar varandra borde vi hålla ihop. När vi pratar lugnt och sansat efter bråken är vi båda väldigt insiktsfulla och kan se vad det är för fel vi gör men det dröjer inte många dagar innan samma scenario upprepar sig.

De yttre omständigheterna har naturligtis påverkat och vi båda har kämpat i uppförsbacke vad det gäller våra privata problem. Han har varit arbetslös mesta dels av tiden, haft väldigt dåligt med pengar, känt sig rastlös och oduglig etc. Jag har haft jobb och därmed kunnat ”sponsra” honom en hel del men det har ändå orsakat bråk då jag upplevt att jag behövt göra avkall på mycket jag uppskattar för att kunna hjälpa honom ekonomiskt. Själv har mina problem kretsat kring att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv, halvt misslyckats med distansstudier och tycker mitt arbete är väldigt ostimulerande (men har inte lyckats hitta ett annat jobb).

Som jag ser det kan man dock inte ”skylla på” yttre omständigheter men samtidigt hoppas jag på att saker blir bättre nu när han äntligen fått heltidsarbete och väntar på första lönen. Vi har nyligen pratat ut ordentligt och kommit fram till vissa försök till lösningar men ändå är jag osäker. Hittills har berg-o-dalbanan alltid fortsatt, trots lösningar som sett perfekta ut på pappret. Hade jag inte varit fruktansvärt kär och någonstans inte haft ett litet hopp om att vår relation kommer bli lugnare och stabilare hade jag gjort slut för längesen. Men varje gång jag tar ett steg mot att avsluta förhållander drabbas jag av enorma tvivel och det känns som jag är påväg att begå mitt livs största misstag. Borde man enbart lyssna till sitt hjärta.

Min fråga är alltså, hur många chanser kan man ge en relation när båda parter älskar varandra fruktansvärt mycket men inte kan hålla sams? Samt när bråken slutar i personangrepp som ger svallvågor långt efter bråket är över?

 /Osäker

Svar: Hej Osäker,

Det tycks som att ni är väl medvetna om vad det är i er situation som stressar er. Ni är, vad jag förstår, även överens om att det är viktigt att inte låta denna upplevda stress gå ut över den som är en närmast. Det låter således som att er utgångspunkt – detta att inte skylla på yttre omständigheter för att på så sätt friskriva sig från ansvar och möjlighet att påverka sitt beteende – på det stora hela är vettig. Trots detta fortsätter bråken och så även ert berg-och-dalbaneliknande sätt att relatera till varandra på.

Din pojkväns inställning att ni alltid kan lösa era problem så länge ni älskar varandra är onekligen härlig, men om er relation ska hålla över tid behöver ni, som du också är inne på, hitta bättre sätt att bråka på. Min uppfattning i detta sammanhang är att konflikter i sig inte behöver vara något negativt. Men om konflikterna, som i ert fall, leder till att man distanseras alltmer från varandra samt att det man gör mot varandra i affekt, som du själv uttrycker det: ”ger svallvågor långt efter att bråket är över”, då måste man göra något åt dem.

Nu framgår det inte av din text vad det är för lösningar – som sett perfekta ut på pappret och som sedan misslyckats i praktiken – ni redan provat. Men oavsett om ni redan provat och misslyckats eller inte, är det ni behöver göra att förhindra att överhuvudtaget hamna på de nivåer där ni så fullständigt tappar respekten för varandra. Ni måste båda ansvara för att bryta den successiva upptrappning som karaktäriserar era bråk – och som i slutändan leder till att ni tappar kontrollen över vad ni säger till och gör mot varandra. Jag tror att det är möjligt för er att känna ungefär var denna gräns går, och att ni när denna gräns närmar sig helt enkelt lägger ner diskussionen tills ni, var och en på sitt håll, lugnat ner er. Senare kan ni återvända till frågan, förutsatt att båda känner sig redo för att göra det.

Insikten om att alternativet till detta är att ni långsamt urholkar det fina ni har tillsammans borde vara tillräcklig för att ni ska lova varandra att stoppa er själva i tid, så att ni inte hamnar på dessa destruktiva nivåer igen.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två
experter.

 

”Jag behöver självdisciplin”

Skrivet av Liria Ortiz 08:00, 16 februari 2010 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag är en rätt ung kille som i princip i hela mitt liv kämpat mot min egen lathet och vad jag anser vara helt enkelt svaghet hos mig själv. Jag flyttade ut ganska tidigt, och har klarat mig själv rätt mycket längre än de flesta i min ålder, och att sköta hem och så vidare har aldrig varit något vidare problem. Att sköta ekonomi är väl inget jag är speciellt bra på, men jag klarar mig oftast.
 
Mina problem har istället att göra med hur jag fungerar på arbeten och i skolan. Gymnasiet präglades av en evig lathet hos mig själv, där jag aldrig presterade mer än vad jag behövde – om jag verkligen inte tyckte om ämnet. Jag är hyfsat intelligent och väldigt allmänbildad och har också lätt för att formulera mig i skrift, vilket har lett till att jag alltid haft det väldigt, väldigt lätt i skolan. Nästan hela skoltiden till och med gymnasiet var helt fritt från ansträngning från min sida, och jag gick ändå ut med hyfsade betyg.
 
Hur mycket det än smärtar mig att erkänna är jag den typiskt negativa 80-talist stereotypen, som är van vid att få allt serverat (är även ensambarn till råga på) och van vid att klara av allt lätt och att allting ska vara roligt. Såklart gav detta mig problem på mitt första arbete, som jag mer eller mindre schabblade bort då jag till en början var väldigt engagerad och aktiv, för att efter några månader helt sluta prestera och bli uttråkad – vilket välförtjänt ledde till att jag fick sparken. Efter detta har jag jobbat deltid på en tidning och utnyttjad min skrivtalang för att skriva på dem på frilansbasis, samtidigt som jag pluggat.
 
Anledningen till att jag tar upp detta jobb är för att det är det enda som skiljer sig från min vanliga mall, där jag aldrig har lämnat en artikel för sent eller i mitt tycke utfört ett dåligt jobb. Även de är nöjda med mig och har aldrig haft anledning till att klaga. Detta fria schema passar väl mig helt enkelt, och fanns det tillräckligt med jobb där skulle jag antagligen göra det på heltid, men då finns ju också rädslan att jag blir lat och misslyckas med även detta.
 
Just nu studerar jag fristående kurser på universitet, för tillfälliga pengar och för att samla ihop högskolepoäng så jag kan söka program i framtiden, och misslyckas med delar av dessa kurser. Anledningen till detta är rätt klar och simpel. Jag prokrastinerar uppgifter, uppsatser och liknande och i slutändan så misslyckas jag alltid med något. Nu var det en uppsats som jag skjutit upp allt för länge, och vips utan att jag haft vidare koll på det stod jag med en halvfärdig uppsats idag som var sista datumet för inlämning. Helt enkelt så slarvar jag bort värdefulla högskolepoäng och bara adderar till studieskulder helt utan anledning.
 
Jag behöver hjälp med detta, för jag vet inte vad jag ska göra. Det är nästintill handlingsförlamande ibland, vilket leder till att jag bara gör något roligt istället för att göra det jag borde. Det är väl rätt logiskt ur ett rent psykologiskt perspektiv, men det fungerar ju helt enkelt inte. Det har gått så långt nu att jag är osäker på vad jag ska söka för program, där det finns ett jag är intresserad av men helt enkelt inte vet om jag klarar av, även om jag har både betyg, intelligens och intresse som krävs – men kanske inte orken. Det finns även en vidare väg att gå, som journalist och i viss mån skribent i andra mått. Den senare kanske kan passa mig bättre, men där är jag oroad över att jag helt enkelt inte kan kämpa tillräckligt hårt som det krävs för att ta mig fram i den branschen.
 
Jag skulle uppskatta tips och råd om hur jag ska bli bättre på att motivera mig själv, hur jag får någon form av självdisciplin och hur jag blir bättre helt enkelt. Jag har försökt att ordna detta själv och sätta upp realistiska mål, bara för att göra mig själv besviken. Därav insikten av att jag kanske inte klarar detta själv. Jag har haft tendenser till depression och tagit motgångar väldigt hårt innan, men jag känner inte att det är det som hindrar mig längre, utan mer personlighetsdrag som jag har svårt att komma över.

/80-talist
 
Svar: Hej 80-talist!
Du dömer dig själv hårt och utan nåd. Du kallar dig själv för lat, svag och lägger nedsättande värderingar i att du är 80-talist. Jag tror att din hårdhet mot dig själv är en central del av din problematik. Du vill vara mer självdisciplinerad och kunna motivera dig själv. Vidare skriver du ”Jag har haft tendenser till depression och tagit motgångar väldigt hårt innan, men jag känner inte att det är det som hindrar mig längre, utan mer personlighetsdrag som jag har svårt att komma över.” Det finns inte så mycket empiriskt stöd i modern forskning för att det finns några permanenta personlighetsdrag. Självklart ”är” vi på ett visst sätt under perioder av våra liv men vårt sätt att vara, våra värderingar, vårt sätt att förhålla oss till saker och ting förändras hel eller delvis över tid. 
 
Vi har en subjektiv känsla av att vara samma personer genom åren (vår känsla av jaget) men våra handlingar och känslor förändras beroende på vilka personer vi träffar, erfarenheter vi gör och de sociala miljöer vi rör oss i. Snarare är det så att våra känslor, tankar och handlingar är ett resultat av våra upplevelser i ett sammanhang. Vi kan uppleva oss som ensamma öar men allt vi känner och gör påverkas och förändras kontinuerligt av det som händer omkring oss. Vi ”ÄR” i en kontext, i ett sammanhang. Ett exempel: När vi upplever att personer eller situationer kräver vissa saker av oss anpassar vi oss till detta. Vi gör en blixtsnabb analys av situationen utifrån våra inre upplevelser och de yttre omständigheterna och blir ett ”jag” anpassad till situationen.
 
Det jag vill förmedla till dig är att så länge du dömer dig själv som lat och svag och ser på det som personlighetsdrag kommer att bli svårt för dig att kunna hjälpa dig själv och bryta den onda cirkeln. I ordet lathet ligger en moralisk värdering. Den ses ibland som ett uttryck för bristande motivation. Man säger till exempel, närmast som ett skällsord: ”Du är inte motiverad.” Dina dömande ord riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Varför? För att du riskerar att bli fast i din beskrivning av dig själv istället för att rikta din energi på att känna efter det du känner. Om jag formulerar mig annorlunda. Det är som att du bygger en mur omkring dig med orden som svag, lathet med mera. Den muren (orden) står i vägen för att du ska kunna komma i kontakt med dina känslor, exempelvis ångest och sorg för att du inte kan vara såsom du vill.
 
Vad kan du göra? Det finns ett alternativt sätt se på motivation, som ger oss ett annat mer normaliserande och mindre fördömande perspektiv på det vi ibland kallar exempelvis lathet. Kanske handlar det snarare om att vi inte har hittat vårt mål eller att det finns hinder och svårigheter på vägen som vi måste hitta lösningar på.
 
Inom motivationspsykologin (Motiverande samtal) definieras idag motivation som resultatet av 1) hur viktigt är det för oss att nå ett mål och 2) hur stor tilltro till vår egen förmåga vi har att lyckas med detta. Det är summan av detta som vi kallar för att vara motiverad för ett mål, välja något eller en förändring. Poängen är att det inte räcker med att det är viktigt att till exempel fullfölja studier utan det behövs också en stor dos av tillit till förmågan. 80-talist, prova lite på det här resonemanget och skatta på en skal
a 1-10 hur viktigt det är för dig att fullfölja dina studier respektive hur stor tilltro du har till din förmåga att klara av det. Skattar du lågt på någon av skalorna? Vad innebär det i så fall för dig? Ska du hitta ett annat mål som är viktigare? Finns det hinder på vägen, som du ska hitta lösningar på?
 
Du skriver att du prokrastinerar. Bakom prokrastinering eller beteendet att skjuta upp saker brukar finnas en mer eller mindre uttalad ångestproblematik, ibland en depression. Syftet med att skjuta upp saker är att få en tillfällig lindring av ångesten när man ska börja eller slutföra en uppgift. Ångesten har ofta sitt ursprung i mycket höga prestationskrav, så kallad perfektionism.  Jag har skrivit om vad man kan göra i ett tidigare svar, läs gärna här.
 
80-talist, du skriver att du inte är deprimerad idag. En tanke jag har är att de tendenser till depression, som du har haft, kanske visar på en känslomässig sårbarhet, till exempel för att bli mycket självkritisk. Ditt brev har sådana inslag, som jag läser det. Mitt förslag till dig är att du lär känna din sårbarhet. Fråga dig själv. Vad utlöser den? Vilka närmast automatiska negativa tankar och känslor har du? Många gånger ligger lösningen till stor del i att vi accepterar vår sårbarhet SAMTIDIGT SOM vi hittar sätt att hantera den i vardagen. Ökad kunskap ger oss vägledning i hur vi kan förhålla oss till den. Du kan till exempel träna dig i att ifrågasätta rimligheten i dina självkritiska tankar och aktivt uppmärksamma dina styrkor och framsteg. Det kan vara ett sätt bland flera du kan välja att använda för att förebygga att din källa till energi töms och att du kan få kraft och ork igen.
 
Ge dig en viss tid för att hantera problemet på egen hand, till exempel en månad. Var ärlig mot dig själv och sök professionell hjälp om du inte har kunnat hantera problemet efter den tiden. Behåll hoppet och tillåt att din känslomässiga intelligens får ta mer plats i ditt liv! Jag vill betona att det finns mycket bra professionell hjälp att få om du vill gå vidare på det sättet.
 

Varma hälsningar och lycka till
Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

 

”Min man är som en mussla”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 08:00, 11 februari 2010 i kategori Relationer

Fråga: Jag är gift med min drömman sedan 16 år tillbaka. Han är en ömsint, varm och humoristisk person. Jag trivs ycket bra med honom. Men jag upplever ett problem som jag har svårt att förlika mig med. Han har musseldrag. Alltså han berättar inte vad som tynger honom eller hur han resonerar vid vissa tillfällen. Detta blir mycket framträdande då han är stressad. När jag frågar får jag ofta svaret: Det är ingenting. Jag har försökt förklara även om han inte berättar och sluter sig inom sig själv så är hans agerande allt annat än ”ingenting”. Det är tunga suckar, smällande av dörrar, glömska m.m som är tecken på att allt inte står rätt till.

Om jag också är stressad så inträffar smärre katastrofer. Jag klarar inte av det här beteendet. Jag försöker begripa och han sluter sig än mer. Jag jagar och han gömmer sig. Ofta hamnar vi i gräl. Jag blir arg, ledsen och förtvivlad. Vad han blir vet jag ju inte eftersom han inte berättar det. Jag tror också att i den här norrländska leastadianska myllan ska man aldrig visa någonting. Varje tecken på känslomässig yttring är ett tecken på svaghet tror jag min man har blivit itutad. Efter 16 års äktenskap har jag ju insett att hans beteende är som det blev. Nu handlar det mer om hur jag ska hantera detta.

I många år har min man velat bli egen företagare. Jag stöder honom i det beslutet. Det har jag alltid gjort och kommer nog alltid att göra. Han oroar sig för ekonomin säger han. Jag tror däremot inte att det är några problem för att pengar löser sig alltid. Det är inte det enda i livet. Ja, detta har vi diskuterat till leda. I våras blev jag less och sa: Jag stödjer dig oavsett vad du än gör. Beslutet är ditt och måste vara ditt. Du måste göra som din mage säger. Jag kände verkligen att detta är min mans beslut och jag har ingenting mer att tillföra.

När sommaren kom vi lyckades få till en resa tillsammans utan barnen. Denna resa gick i tystnadens tecken. Visst pratade vi en del men min man var inte närvarande mentalt. Sista kvällen kom och han hade tagit beslutet att säga upp sig och starta eget. Detta var vad han hade grunnat över under hela vår resa utan att överhuvudtaget yppa någonting. Tänk så mycket lättare det hade varit för mig om han hade sagt vad han höll på med. Jag har berättat för honom att jag tror det hade underlättat för mig om han bara hade delgett mig någonting. Jag vet att jag överlämnade det beslutet på honom men av respekt för mig kunde han väl ha sagt någonting istället för att hålla allt inom sig själv. Jag funderade ju varför han var som han var. Hade han inte trevligt, tråkade jag ut honom eller?

I våras hade han en tung period på jobbet. Han kom hem och ibland kom det fragment från jobbet. Ibland förstod jag sannerligen inte. Frågade jag blev han arg och tyckte inte att jag lyssnade eller att jag inte hade något med det att göra. Det var en lång och segdragen process med en i personalen.

Jag vet av erfarenhet att personfrågor diskuterar han inte hemma. Ibland kan jag få förtroendet att få veta vad som händer men då är det mest vad jag tror och hur jag analyserar problemet. Då förstår han själv inte processen och behöver input från annat håll. En kväll i höstas har vi besök och han berättar om denna historia för våra gäster. Han berättar exakt vad som har hänt och hur det hade gått till. Jag var chockad. Jag kände mig så kränkt. Jag gick en hel vår utan att få veta någonting och så berättar han allt för våra gäster och jag känner knappt igen honom. Jag var faktiskt riktigt upprörd. Jag har förstått att det har varit jobbigt. Jag har frågat och jag har ingenting fått veta men när andra kommer då passar det att berätta.

När jag tar upp vissa drag som han har så kontrar han med att du gör detsamma. Det här upprör mig. Vi hamnar i en tonårssituation. Vem gör vad? Jag utgår ofta från ett jagbudskap. Jag upplever, jag blir kränkt, jag är ledsen etc. Jag måste i alla fall trampa på hans ömma tår. När han kastar tillbaka så brukar jag försöka att inte provoceras. Jag håller mig till mitt. Det är inte lätt. Det märkliga att det här med jagbudskap har vi diskuterat mycket. Det är han som har lärt mig det. Det är så ironiskt för han själv har jättesvårt för att uttrycka ett jagbudskap.

Nu är vi här igen. Han sluter sig och jag orkar sannerligen inte alltid vara förstående och vänta. Vad ska jag göra för att må bra under hans mussleperioder? Denna vecka har varit jättejobbig. Jag försöker förklara hur jag känner det utan framgång. Jag tror att jag är världens otydligaste person. I veckan har han glömt nästan allt vad som har med mig och vår familj att göra. Efter ett gräl i veckan ville han att jag skulle påminna honom om en sak. Detta gjorde jag tio minuter innan och hör och häpna han glömde det i alla fall. När jag frågade vad har du gjort? Får jag till svar ”ingenting”. Gissa om jag gick i taket. Han glömde trots en påminnelse och dessutom gjorde han ingenting.

Ingenting i detta sammanhang har han nu några dagar senare berättat betydde ”Jag vill inte prata om det”. Hur i all världen ska jag förstå det? Säg mig det. OM jag lämnar den här mannen så beror det på det här. Jag klarar det sannerligen inte.

Han tycker att jag klagar på honom att han int
e passar och duger. Vad han än gör blir det fel. Han försöker vara mig till lags men det passar aldrig. Jag undrar om det är så. Han tycker att jag frågar för mycket och vill kontrollera. Jag har försökt att då måste han sätta en gräns och vara klar och tydlig. Att säga ingenting och mena en annan sak är för mig väldigt oklart. Hur ska jag veta? Jag tror att jag skulle kunna vända mig ut och in för att förstå men det kan jag inte. Hur hanterar jag ett musselsyndrom? Hur mår jag bra under musselperioderna?

Med vänliga hälsningar
Hustrun till musselmannen

Svar: Hej Hustrun till musselmannen,

Trots sin tillknäppthet är han, fortfarande efter 16 års äktenskap, drömmannen i ditt liv. Din önskan utifrån detta är, vad jag förstår, att nå fram till och bättre förstå honom. Din strategi för att nå detta mål är att, som du själv beskriver det, jaga honom med dina frågor. Du upplever att han är otydlig och önskar, om det är så att han inte vill svara på dina frågor, att han sätter en tydlig gräns mot dig när han tycker att du ligger på för mycket.

Det han i sin tur upplever är att du klagar på honom, vilket får honom att känna att han inte duger och att allt han gör blir fel. Vidare tycker han att du ställer för mycket frågor, och han tolkar detta som att du vill kontrollera honom. Han försöker sätta en gräns gentemot dig genom att på dina frågor svara: ”ingenting”, vilket för honom betyder: ”jag vill inte prata om det”, men detta försök går dig helt förbi eftersom du inte förstår att han gör precis det du efterfrågar, det vill säga sätter en gräns.

Det sorgliga i detta samspel är att trots att intentionerna från båda håll antagligen är de bästa blir det så fel. Det är uppenbart att ert problem handlar om hur ni kommunicerar med varandra. Och i nuläget har du kommit dit att du säger att om du lämnar den här mannen, så beror det på detta.

Helt klart är att ni är inne i en negativ spiral där ni triggar varandra på sämsta tänkbara vis. Det kan vara väldigt svårt att ta sig ur en sådan med tanke på att missförstånd ideligen uppstår, och att ni, som du själv uttrycker det, hamnar i något som kan liknas vid en tonårssituation – kort sagt att det blir pajkastning av det hela. Utifrån detta rekommenderar jag att ni söker familjerådgivning för att där få hjälp med att bättre förstå varandra, samt lära er att kommunicera på ett bättre och mer ändamålsenligt vis.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

”Min vänninna ljuger om sitt liv”

Skrivet av Liria Ortiz 08:00, 9 februari 2010 i kategori Psykisk ohälsa

Fråga: Jag har en närstående vän som jag har känt i tio år, vi kan kalla henne Sara (hon är 25 år). De senaste sex åren har hon börjat hitta på historier om sitt liv. Förut ljög hon mest för mig och hennes andra nära vänner men nu berättar hon osannolika historier även för ytligare vänner och bekanta. Det skiftar mellan uppenbara osanningar, utsvävningar från sanna historier men även mer omfattande lögner. Just nu påstår hon att hon har en dödlig sjukdom och går på behandlingar men samtidigt så har hon ett rikt socialt liv och är ofta på fester.

Jag har talat med Saras bästa vän för att utbyta tankar kring bemötande av hennes ”sjukdom” och hennes andra lögner men vi har inte kommit fram till något. Hennes bästa vän upplever henne som i stort behov av närhet och hon ringer ofta till honom och menar sig ha ångestattacker.

De gånger jag och hennes bästa vän har dejtat någon så har Sara påstått att hon redan känner de personerna och att de varit förälskade i henne men att de inte har varit något att ha. Saras bästa vän som tidigare varit tillsammans med henne har varit utsatt för detta i större utsträckning än mig. Jag upplever henne som uppmärksamhetssökande och som att hon är i behov av bevis på att hon är attraktiv. Huruvida det här är något hon gör för att få uppmärksamhet vet jag inte men jag har även börjat fundera på om hon är mytoman.


Jag vet inte hur hon försörjer sig längre, då hon inte har något arbete eller studerar, jag tror att hon säljer sig själv (dock inte genom att ha sex) och vi har talat lite om det. Jag vet inte säkert vad hon gör om dagarna eftersom vi inte längre bor på samma ort men min upplevelse är att hon inte har fler givande aktiviteter utöver att umgås med sina vänner och hennes stora passion, datorspel. Jag känner inte heller att jag vill fråga för mycket eftersom jag inte vill att hon ska uppleva mig som moraliserande och stressande.

När jag hälsade på henne sist så fick jag träffa några av hennes andra vänner och deras vänner och flera gånger märkte jag på dem att de inte var bekväma med att lyssna på hennes historier som uppenbart inte var sanna. Jag har konfronterat henne med två påhittade historier under den närmsta tiden, den ena gången fick jag till svar att ”det är sådant han (hennes vän) vill höra eftersom det är hans intresseområde” och den andra gången menade hon att det var hennes vänner som var manipulativa och inte var att lita på, då de påstod något som gick i motsats till vad Sara själv menade.


Jag tror att hon är medveten om att hon ljuger och att det är hon själv som är den person som skadas mest av hennes lögner. Jag mår dåligt av att se hur Saras vänner och bekanta betraktar henne som underlig då hon ljuger för dem. De tidigare gånger, jag berättat om min tveksamhet inför sanningsvärdet i några av hennes mindre omfattande historier, har hon blivit arg och velat säga upp bekantskapen med mig, därför känns det inte som ett lämpligt sätt att bemöta henne.

Min åsikt i frågan är att hennes påhitt har tagit omåttliga proportioner och jag känner inte att jag kan lyssna på hennes historier om sjukhusvistelser eftersom det skulle kännas fel att prata stödja henne i något som jag tror är fabuleringar. Det har lett till att jag försökt att ignorera det hela men då jag talar med henne blir hon arg över att jag inte lyssnar när hon har ”viktiga saker” att berätta om. Jag förstår att hon blir arg och besviken på att jag inte är tillräckligt engagerad i hennes ”dödliga sjukdom” och är medveten om att mitt bemötande inte är hållbart och därför behöver jag tips på vad jag ska göra.

Jag har funderat på att tala med hennes föräldrar som jag känner men som jag inte har någon närmare kontakt med men jag tror inte att det skulle leda till något positivt eftersom hon verkar stå i någon slags beroendesituation till dem, jag vet inte om det handlar om hennes ekonomiska situation eller om det är något annat.

Jag tycker om henne på många andra sätt och jag vill gärna ha kvar henne som vän men som det är nu är det inte möjligt, samtidigt som jag är medveten om att hon är i behov av vänner, kanske mer än någonsin. Hur ska jag bemöta henne för att behålla henne som vän men hjälpa henne att förstå att det inte är önskvärt att hon ljuger för mig och sina andra vänner?

Jag hoppas att ni vill hjälpa mig att få lite klarhet i det här problemet.
M.

Svar: Hej M.
Du bryr dig om din väninna och vill hjälpa henne. Utifrån det du beskriver kan man tänka på psykiatriska besvär av något slag men jag vill inte spekulera här om Saras beteende utifrån det perspektivet. Du har redan gjort mycket för att prata med Sara men utan större framgång och du mår dåligt när du ser hur hon bemöts av andra.

Som jag ser på saken brottas du med olika dilemman. Jag kommer först att resonera med dig om hur viktigt det kan vara att förstå sina drivkrafter när man som du vill hjälpa en vän.

Att hjälpa andra kan kännas verkligen meningsfullt och belönande när den andre tar emot vår hjälp men ganska så komplicerat när det motsatta händer. När vi bemöts med ett avvisande och en irritation istället för tacksamhet. Vi blir då förvirrade, ledsna och ibland far vi illa av detta. Bland det svåraste att uppleva är att bli ignorerad, kritiserad eller till och med förlöjligad när vi berättar om vår oro och vilja att hjälpa. Våra motiv blir ifrågasatta. I vår iver att hjälpa andra kan det också hända ibland att vi förlorar oss själva. Vi åsidosätter våra egna behov för att hjälpa någon annan, som vi uppfattar som utsatt.

Det kan vara centralt för dig att stanna upp en stund och fråga dig själv:  ”Hur lång är jag beredd att gå för att hjälpa min vän? Vilket känslomässigt pris är jag beredd att betala? Hur kommer det sig att jag vill hjälpa henne? Är det hennes eller mitt eget behov som driver mig? Vill jag hjälpa henne för att jag älskar henne eller för att jag vill känna mig behövd?”

Ibland kan linjen mellan att vilja hjälpa den andre av vänskap eller av behov av att känna oss behövda vara hårfin. Detta kan vara ett motiv, som styr oss mer än vi kanske alltid är uppmärksamma på, när vi har dålig självkänsla. Det gör oss också extra sårbara om vi blir avvisade. 

Som du ser är det så rätt besvärliga frågor men svaren på dem kan ge oss någon sorts kompass utifrån vilken vi kan välja hur vi ska göra. Syftet är att du ska kunna lära dig mer om varför du gör det du gör. Kom ihåg att svart eller vitt tänkande sällan hjälper oss. Livet och nästa alla våra handlingar rymmer alla färger samtidigt. När du svarar ärligt på dessa frågor hoppas jag att det kommer att ge dig vägledning i hur du vill bemöta Sara i framtiden.

För att sammanfatta, vi kan välja att inta olika hållningar, när vi möter problem hos en person som står oss nära. Vi kan säga oss att visst har personen en del skavanker, men jag accepterar det. Jag väljer att bortse från det, och fokuserar på det som är bra och som gör att jag uppskattar henne. En annan hållning är att jag beslutar mig för att jag ska hjälpa henne att förändras. Jag intar vad man skulle kunna kalla en ”terapeutisk” hållning. Ytterligare en hållning är att jag beslutar mig för att detta inte är acceptabelt. Jag vill inte ha en sådan vän. Jag bryter relationen. Oavsett vilken hållning jag intar får den konsekvenser f
ör mig, men av ganska olika slag.

Beroende på hur långt är du beredd att gå för att hjälpa din väninna föreslår jag några alternativ som du kan välja emellan. Du kan prata med din väninna en gång till och säga det du skriver men lite omformulerat: ”Jag blir ledsen när jag hör dig ljuga för mig och andra samtidigt som jag vill så jättegärna behålla dig som min vän på grund av dina kvalitéer som vän.”

M, det skulle vara bra på att du bestämmer dig i förväg för hur du ska förhålla dig inför olika möjliga svar, till exempel:
”Jag ljuger inte alls…”
”Jag vill också ha dig som vän men jag ljuger inte…”
”Ja, jag ljuger lite grann ibland men vet inte hur jag ska sluta…”

Erbjud ditt stöd i att söka professionell hjälp om det visar sig vara det din vän vill. Skriv gärna ner andra tänkbara svar och hur du vill kan svara och göra om du får höra dem. 

Ett dilemma är att vi ibland uppträder som experter på en närståendes problem. Vi tror oss veta vad vår närstående ska göra för att få ordning på sitt liv. Vi känner oss närmast ansvariga för att hon eller han förändrar sig. Vi försöker övertala personen att förändra sitt sätt att vara och göra. Effekten av sådana övertalningsförsök är ofta liten. Personen väljer att försvara sitt beteende. Vi utlöser istället mer motstånd. Efter ett tag ger vi upp våra försök att hjälpa till: ”Det är meningslöst.” Ett alternativt sätt kan vara att ha en mer utforskande stil. Du kan försiktigt fråga om din vän upplever några nackdelar med att överdriva och ljuga ibland, och vad som skulle bli bättre om hon slutade med detta. Målet är att hjälpa henne att själv verbalisera och hitta skäl till en förändring snarare än att du ska tala om dem för henne.

Du har funderat också på att prata med hennes föräldrar. Du bör tänka efter noga hur etiskt försvarbart är detta. Kan din vän bli hjälpt? Vad ska du berätta för hennes föräldrar? Hur kan din vän uppfatta att du berättar om henne för hennes föräldrar? Ska du till exempel låta henne få veta detta? Om du väljer att ta upp detta så var noga med att berätta att ditt syfte är att din väninna ska kunna få hjälp. Berätta om fakta, vad du själv hört och varit med om och inte om dina tolkningar. Var beredd på att föräldrarna kan reagera på ett annat sätt än vad du förväntar dig.

Du kan också fundera på hur du kan erbjuda närhet och uppmärksamhet till Sara på sådant sätt att hon lär sig att hon inte behöver ljuga eller vara ”sjuk” för att få den. 

Varma hälsningar
Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

”Varför kan jag inte släppa honom och gå vidare?”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 08:00, 4 februari 2010 i kategori Relationer

Fråga: Får åtta år sedan träffade jag min nuvarande ”särbo”. Kan inte säga att kärleken drabbade mig men nyfikenheten och lusten till en trygg och kärleksfull relation var stor. På flera sätt var inledningen på relationen knölig. I ny kärlek är man ganska självfokuserad och lyssnar inte alltid in den andres behov och vilja utan tolkar mycket utifrån sin egna behov, önskningar och vilja. Kärleken växte fram med tiden.

Redan från början upplevde jag ofta en känsla av utanförskap och kände mig lätt åsidosatt. Vi hade då båda hemmavarande tonårsbarn från tidigare relationer varannan vecka. Detta med att vara varannanvecka-förälder hanterade vi på väldigt olika sätt. När den mest flammande förälskelsen hade lagt sig och vardagen skulle normaliseras igen så hade K svårt att hantera både kärleksrelationen till mig och vardagen. Fokuset blev 100% på barn, gick inte ens att tala i telefonen eller träffas såvida inte barnen ville det. Trots att de var så pass stora då att de fixade det mesta själva kunde han aldrig lämna ansvaret ens ett par timmar.

Hans samvaro med barnen var alltid så omgärdat med ”storhet” och allt skulle vara så märkvärdigt. Han frågade de ofta om råd om vilken frisyr, eller skäggmodell, byxor eller skjorta han skulle. Detta för att duga i deras ögon. Gillade dom det inte så bytte han. För mig känns det som ett lite udda sätt att söka bekräftlelse. Jag önskade istället att han skulle ha varit en tryggare och självsäkrare pappa. Allt de gjorde tyckte eller tänkte var sanningar och det enda rätta.
 
För att ge vår relation en vettig chans beslutade vi att flytta ihop med alla barn och bilda en ”ny” familj. Det var nu allt gick käpprätt åt skogen!

Vi köpte ett nytt gemensamt hus, den första striden var ett faktum. Detta att samsas enas och hitta lösningar kom att kännas som en omöjlighet. K´s protektionism vad gällde hans barn är något jag aldrig har stött på tidigare och inte alls visst hur jag skulle hantera. K valde t.om rum åt sina barn och mina skulle alltid ta allt i andra hand. Vårat ”gemensamma” hem kom att bli deras och jag och mina barn kände oss som inneboende. Jag är en stark person som i det flesta andra sammanhang tar kommandot och är ganska bestämd. Detta var en så pass jobbig tid att jag egentligen har förträngt det mesta. Trots detta så stannade jag kvar i förhållandet.

När det bara var vi och inga barn var hemma så hade vi det riktigt bra tillsammans. Fanns barnen med var nästan allt en kamp. Jag menar då allt från det lilla till det stora. Till slut tog jag beslutet att flytta därifrån. Vi bestämde att vi skulle fortsätt våran relation. På något underligt sätt är ändå våra känslor för varandra starka. Första året var inte lätt, kampen fortsatte. Egentligen handlade den nog mest om missförstånd och från K´s sida en rädsla över att behöva gör avkall på något. Tror det finns en stark inneboende rädsla av att bli utnyttjad. Nu har två år gått sedan jag flyttade från huset. Alla barn är utflugna för studier och resor. Jag har ett barn kvar hemma på deltid som är i det allra sista tonåret.

För ganska precis ett år sedan ställde jag ett ultimatum om att det var nu eller aldrig vi skulle satsa på relationen. Jag ville ha allt eller inget. Vi bestämde att vi skulle flytta ihop på nytt och nu med bara ett hemmavarande barn. Beslutet blev att vi skulle hitta ett nytt boende då jag inte alls kan tänka mig att flytta in det gamla. Så jakten på ny bostad började. Jag har presenterat hur många objekt som helst och vi har tittat på flera stycken. Men det är aldrig något som är tillräckligt bra i K´s ögon. Han hittar bara fel och ser bara bristerna. Tror att han egentligen håller kvar huset för att hans barn ska ha någonstans att bo när de kommer hem på besök, ett hem där det är han som har ”makten” Trots detta stannar jag kvar i relatioen för jag tror hela tiden att bara det och det händer så kommer det att bli bra.

Så här sitter jag nu. Efter åtta år och många ouppfyllda drömmar kan jag fortfarande inte släppa tanken om att det är vi. Varför kan jag inte släppa och gå vidare? Jag försöker prata med K för att försöka förstå vad hans oförmågan att fatta beslut eller ta initiativ står för.

Enkelt är att tro att det handlar om brist på kärlek. Eller att han faktisltk ännu inte ser oss som fokuset. Till saken hör också att han har ett arbete som tar mycket tid av honom, 30% är utlandresor, det dagar han arbetar på plats är det alltid övertid.
 
Visst kan jag dra en del egna slutsater som att vi båda är ganska sköra och i grunden rätt osäkra och otrygga personer och att vi därför håller kvar vid varandra.
 
Hur gör man för att fatta de rätta besluten?
 
Fövirrad å snart 50!

Svar:  Hej Förvirrad och snart femtio,

När du beskriver den inledande delen av ert förhållande låter det för mig som att något egentligt samgående aldrig ägt rum mellan er. Redan från början upplevde du en känsla av utanförskap och kände dig åsidosatt. Det jag menar är att du och han aldrig gått ihop och blivit ett ”vi”, och så har det förblivit.

Ditt problem i dagsläget tycks vara att du fortfarande lever på hoppet; du tänker att: ”bara det och det händer så kommer det att bli bra”. Och nu har det gått åtta år. Jag tror att det är en missuppfattning när du föreställer dig att det är de yttre omständigheterna som är problemet. Alla de orsaker som din särbo anför som skäl till att han inte kan släppa in dig närmre än han redan gjort – barnen, husköp, arbete – fungerar med stor sannolikhet, för honom, som ett skydd mot en intimitet som han av olika anledningar inte känner sig bekväm med.

När det gäller frågan om att i denna situation fatta rätt beslut så handlar det för din del således om att inse att det är lönlöst att fortsätta vänta på en förändring av de yttre omständigheterna. Det avstånd som din särbo upprätthåller mot dig är ingen tillfällighet, utan denna närhet med förbehåll är vad han förmår. Det är denna insikt du har att förhålla dig till, och som utgör utgångspunkten för dina fortsatta beslut om hur du ska relatera till honom. I annat fall kommer er resultatlösa dragkamp fortgå, och du kommer även fortsättningsvis känna dig missnöjd, besviken och bortvald.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor tillvåra två experter.

”Jag saknar vänner – och tro på framtiden”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 08:00, 2 februari 2010 i kategori Psykisk ohälsa

Fråga: Jag är en 22-årig kille som för tillfället studerar. Det finns flera saker i mitt liv som jag bekymrar mig över.
 
För det första så har jag svårt att få vänner. Faktum är att jag inte har några över huvud taget nu. Jag vet helt enkelt inte hur man skaffar sig några. Under hela min uppväxt bodde jag utomlands med min familj och gick på en skola där jag trivdes bra. Dock hamnade jag utanför relativt tidigt. Det var inte så att jag var mobbad, jag fick bara aldrig kontakt med någon och då missade jag per automatik deras aktiviteter på fritiden. Jag är av naturen väldigt blyg och har svårt för sociala situationer och under skolåren fick jag aldrig chansen att bli vän med någon.

Nu när jag bor ensam och studerar är jag närmast helt isolerad från mina studiekamrater, jag träffar dem endast vid föreläsningar och grupparbeten. De enda jag har en nära relation till är mina föräldrar och i viss mån mina syskon som dock bor alltför långt borta för att jag ska kunna ha regelbunden kontakt med dem. Mina föräldrar bor däremot ganska nära min studieort och jag åker upp till dem i princip varje helg. Det känns tyvärr inte hälsosamt för en 22-åring. Och inte ens dem kan jag helt anförtro mig till (mer om det senare).
 
Mina studier är nästan helt misslyckade. Jag har nyss hoppas av min tredje utbildning. Rent intellektuellt tror jag att jag skulle kunna hantera en utbildning, men jag slarvar helt enkelt för mycket med pluggandet. Varje utbildning har börjat med att jag känt en stor entusiasm men det har alltid slutat med att jag pluggat alldeles för lite och snabbt hamnat så långt efter att jag inte kunnat ta igen det. I princip varje gång jag sätter mig ner och försöker plugga börjar jag känna en enorm ångest kombinerat med stress. Det slutar alltid med att jag slänger ifrån mig böckerna och skjuter det hela på framtiden. Detta problem fanns i viss mån redan i grundskolan, men då hade jag lärare som alltid höll koll och knuffade mig framåt. I högskolesystemet, där man i hög grad får klara sig själv, fungerar det inte alls för mig.

Och i och med att jag inte har några vänner så finns det ingen som får mig att prestera. Varifrån denna stresskänsla härstammar har jag ingen aning om. Mina föräldrar borde kunna hjälpa mig, de är sådana som alltid ställer upp. Trots det ber jag inte om deras hjälp av rädsla för att de ska börja betrakta mig som ett misslyckande. Varje studiemisslyckande har slutat med att min far besviket frågat varför jag aldrig bett om hjälp.
 
Ovanpå allt detta så saknar jag lust och tro på framtiden. Jag förstår helt enkelt meningen med livet. Ska man verkligen gå till ett jobb, harva och sedan gå hem och ladda inför en ny arbetsdag? Består inte livet av mer än det? Dessutom känner jag oro för de mest enkla uppgifter. Vad händer till exempel om jag vill flytta? Hur ska jag ta hand om det praktiska?
 
Jag hoppas ni kan hjälpa mig med detta för jag vet annars inte vad jag ska ta mig till. Jag tror trots allt detta att jag kan ta hand om mig själv och leva ett bra liv.
 
Med vänlig hälsning
Orolig student


Svar : Hej! Låt mig börja med att sammanfatta hur jag uppfattar att du tänker och känner. Det är mycket som oroar dig. Ditt självförtroende är dåligt. Du saknar mål och framtidshopp samtidigt som – och detta är viktigt – du vill ha en förändring, du vill få ett bra vuxet och självständigt liv.

Min starkaste rekommendation är att du söker professionell hjälp. Samtidigt kan du kanske delta i en samtalsgrupp för jämnåriga studenter, som fokuserar på de psykosociala svårigheter som det ofta innebär att flytta hemifrån, lämna familjen och ägna sig åt högskolestudier, som är ett helt annat studiesätt än vad gymnasiet innebar. Studenthälsan eller kåren erbjuder oftast sådana grupper. Utforska om möjligheterna på din studieort om du finner det vara ett intressant förslag. Samtalsgrupper är uppmuntrande, ger idéer om hur hinder kan överkommas, och en trygghet i gruppens stöd. Kanske du ska experimentera med en sådan lösning, där du på ett sätt gör tvärtom till vad du brukar göra, det vill säga att be om hjälp och söka kontakt med andra i samma situation. 

Och detta blir nog temat för mitt svar till dig, att göra tvärtom och skaffa dig nya erfarenheter av att det värsta inte inträffar, när du gör det, och att du klarar av mer än vad du tror dig om.

Men låt oss börja i en annan del av dina problem. Jag föreslår dig en övning för att tydliggöra för dig själv vad det är du tänker och känner, när du gör det som hindrar dig. Övningen bygger på en metod som heter funktionell analys och syftar till en ökad självkännedom. Grunden är att vi upprepar det vi gör för att vi får något positivt i stunden trots att beteendet på lång sikt hindrar att nå det vi vill uppnå.

Rita upp på ett papper S – R – K. Under R (respons = beteende) skriver du något du gör som du betraktar som ett problem, till exempel undviker kontakt med dina studiekamrater. Under S (stimuli = vad som utlöser R) skriver du vilka tankar och känslor som finns före att du väljer till exempel att undvika att ta kontakt. Under K (konsekvenser av beteendet) anger du vad du vinner på kort sikt av ditt beteende, till exempel minskad olust, ångest minskar i stunden, men också vad som blir konsekvenserna på längre sikt, till exempel fortsatt ensamhet.

Funktionellanalysen kan hjälpa dig att få en ungefärlig uppfattning om vilka tankar och känslor som du låter styra ditt beteende på kort sikt. De är många gånger så överinlärda att de fungerar som en ”autopilot” som tagit över oss. Funktionell analys hjälper oss att bli mer uppmärksamma på vad som styr oss och kunna göra mer medvetna val, som gynnar oss mer på längre sikt. Du får veta mer om vad du behöver göra annorlunda och hur du behöver ändra dina vanor för att nå dina mål. Jag hoppas jag väckt ditt intresse.

Och nu när du vet mera om vad du förlorar respektive vinner med det du gör, vill jag berätta för dig om strategin att göra tvärtom, som nog kan vara en framkomlig väg för dig. Börja med att notera dina omedelbara impulser i situationer då du överväger att exempelvis närma dig en studiekamrat och besluta dig för att experimentera med att göra tvärtom när dina impulser kanske säger dig att undvika honom eller henne. Syfte är att de nya val du gör kan hjälpa dig att gå i den riktning du vill gå, få vänner, klara studierna, leva vuxnare. Med andra ord, utmana dina inlärda beteenden, och prova något nytt. Den väg du hittills valt har ju i
nte lett dig dit du vill vara!

Ett exempel: Du blir osäker, känner dig blyg, och känner att du inte vill fika med de andra studenterna efter ett seminarium på institutionen. Välj då att göra tvärtom! Gå med och fika, och var nyfiken på de andra. Ställ frågor. Visa till exempel intresse för det som de andra tänker om innehållet i seminariet.

Tvärtombeteenden kommer i början att känna ovant, men du kommer att göra erfarenheter som ändrar din bild till det bättre av vad du klarar av och hur människor är. Din självtillit kommer att öka och du rör dig i riktning mot hur du vill vara och leva. Att göra på detta sätt kallas ibland för att börja en förändring utifrån och in. Med det menas att de nya erfarenheter vi gör när vi experimenterar att göra tvärtom påtagligt ändrar våra tankar om vad vi klarar av och härigenom minskar våra rädslor.

Som förövning kan du skriva ner situationer närmaste veckan där du bedömer att det vore intressant och utvecklande för dig att testa att använda tvärtombeteenden. Detta samtidigt med att du söker professionell hjälp. Du skriver att du saknar lust och tro inför framtiden och kanske är detta som är kärnan till dina andra besvär. Vänta inte, det finns bra hjälp att få!

Du undrar också om meningen med livet. Mina personliga tankar om det är att det inte finns EN mening med livet och att den varierar över tid. Att hitta en personlig och meningsfull mening med livet kräver att vi själva undersöker våra grundläggande värderingar och hittar en riktning för vårt liv. Läs gärna ett svar jag skrev för en tid sedan, där försöker jag svara på hur kan man hitta meningen med livet.

Varma hälsningar och lycka till,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida.

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.