”Min dotters humör och övervikt bekymrar”

Skrivet av Liria Ortiz 07:30, 30 mars 2010 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag skriver till er för att få hjälp med nya perspektiv och råd kring min dotter. Hon är 12 år och problemen kan nog delas i två delar, hennes humör och hennes övervikt. Jag och hennes far är skilda sedan länge men har en bra relation och vi är båda bekymrade.

Hon har alltid varit en självständig tjej som inte haft så stort behov av många kompisar. Hon håller sig gärna för sig själv, läser mycket och är duktig i skolan. Och det är ju inget fel i det, vi är ju alla sociala i olika grad. Hon har hoppat över ett år i skolan och är yngre än sina klasskamrater.

Men, jag undrar ibland hur mycket av ensamheten som är självvald egentligen. Min dotter har ett häftigt humör, brusar upp för småsaker och talar gärna om för andra att de gör fel, och ibland är hon direkt otrevlig även mot dem hon inte känner. Hon har en förmåga att se
negativt på många saker, istället för att ha en positiv utgångspunkt. Sammantaget gör detta att det är lätt att uppfatta henne som butter, tvär och lättretlig.

Jag har försökt prata med henne om detta, hur man är en bra vän och hur andra kan uppleva hennes sätt att vara, och också tipsat om texter i till exempel KP för att hon ska kunna läsa själv i lugn och ro. Hon är svår att nå när vi pratar, hon säger att hon vill vara ensam, hon behöver inga vänner, och när jag tar upp de konflikter hon hamnar i (med sin bror, andra i familjen och ibland på skolan) finns det alltid en förklaring att ”andra gjorde” och hon har svårt att se sin del i det hela.

Att hon är svår att nå gör det också svårt att prata om att hon är överviktig. Jag tycker att det är en oerhört svår balansgång, självklart ser vi alla olika ut och ingen behöver vara trådsmal, men jag ser att hon mår dåligt över detta, har svårt att hitta kläder och känner sig annorlunda. Jag har försökt med att vi tillsammans ska röra på oss mer för att bli piggare och starkare (undviker formuleringar som att ”gå ner i vikt, bli smal” etc), men ingenting fungerar. Hon vill hellre sitta framför datorn i ensamhet.

Jag och resten av familjen är normalviktiga och vi äter vettigt, men min dotter verkar ibland nästan besatt av mat och frågar redan på morgonen vad vi ska ha till middag. Jag har förstås ingen kontroll över vad hon äter varannan vecka när hon är hos sin pappa men vi har en samsyn på att vi behöver hjälpa vår dotter på något sätt. Hennes humör är om möjligt mer svårhanterligt när hon är hos sin pappa, och det påverkar förstås oss alla.

Jag förstår att det händer mycket i en 12-årings liv och att hon funderar på många saker. I skolan är många i hennes klass stökiga, och hon upplever lektionerna som jobbiga. Nyss har hennes handledare blivit sjukskriven några veckor.

Det jag beskriver ovan är förmodligen en del i hennes sätt att hantera svårigheter, men jag önskar att jag kunde nå fram och få henne att berätta för att kunna hjälpa henne på ett bättre sätt. Är oerhört tacksam för råd och kanske andra vinklar på problemen. Jag inser också att det finns en risk att det kanske är jag som har problem med att hon inte ”passar in i mallen” – men jag har verkligen funderat på detta och tror inte att det är så. Jag känner ”i magen” att min dotter inte mår bra och inte trivs med sig själv, men det är så svårt att hjälpa när hon inte vill prata om det.

Orolig mamma 

Svar: Hej! Du är orolig för din dotter och du vill hjälpa henne genom att hon ska prata med dig om det hon känner och bekymrar henne. Din dotters beteende passar säkert in i många möjliga diagnoser men jag tycker att du har alldeles rätt när du skriver att vi har alla olika behov av att vara sociala. Att hon är lite överviktig, lättretlig och inte ”passar in i mallen” kan självklar bidra till hennes ensamhet. Att vara lite udda under tonåren innebär inte nödvändigtvis att man kommer att vara olycklig som vuxen. 

Jag förstår att det som händer med din dotter gör ont i dig och kanske är den smärta som gör att du fokuserar och uppmärksammar mest på det hon inte kan göra. Det vi alla behöver mest av allt är att känna oss accepterade och älskade för de vi är. Som anhörig är det svårt att acceptera den andre som hon är när vi ser att hon är olycklig eller far illa. Då vill vi gärna påpeka för den andre att hon måste ändra sitt sätt att vara.

Det kan bli en ond cirkel där vi förmedlar oro istället för acceptans och kärlek. Förstå mig rätt, vi förmedlar förstås vår oro för att vi älskar vår anhörig men den andre uppfattar det inte som bevis på kärlek utan som att man inte är accepterad och älskad för den man är.

Hur kan du hitta ett sätt att nå och kommunicera med henne? Martin Forster skriver om detta i sin bok: Fem gånger mer kärlek. En bok till föräldrar med barn mellan 2 och 12 år.

Han ger några råd som jag tror kan hjälpa dig:

*Prata om dagen och händelser där din dotter har samspelat med andra personer. Uppmärksamma speciellt de situationer där hon pratade med andra utan att vara tvär eller retlig. Vad gjorde hon då? Kommentera det hon gjorde som fungerade bra. Det blir ett sätt att förstärka det som fungerar bra och hjälpa henne att själv bli uppmärksam på detta.

*Ställ öppna frågor för att få igång samtalet. Det vill säga frågor som börjar med vad, hur, på vilket sätt och som man kan svara på olika sätt. Öppna frågor hjälper till att samtalet flyter på och utvecklas. Slutna frågor gör att man svarar med ja eller nej.

*Ställ också öppna nyfikna följdfrågor som ger henne möjlighet att reflektera och berätta vidare och mångsidigt om saker som har hänt.

*Lyssna först så att hon får god tid att utveckla sina egna tankar och känslor. Vänta med att komma med detaljfrågor, kommentarer eller lösningar.

*Ställ öppna frågor om vad hon skulle vilja göra i olika situationer. Föreslå olika alternativ om hon svarar ”Jag vet inte”. Fråga samtidigt vilket alternativ som skulle passa henne bäst att göra. Bestäm en tidpunkt om hon vill tänka ett tag då ni kan fortsätta att fundera tillsammans. Betona med ditt tonläge att det handlar om ett samarbete och att du inte kommer att göra något hon inte vill (om situationen tillåter det).

*I samtalet kan du växla mellan att ställa öppna frågor och ”spegla” vad hon säger. Du kan spegla genom att upprepa det hon säger men med andra ord. Speglingar leder ofta samtalet vidare. Den andra känner sig förstådd och vill berätta vidare. Ett vanligt misstag som man gör i all välvilja när ens barn är ledset är att trösta för snabbt utan att först spegla och bekräfta det hon känner. Man säger ofta för att trösta ”Det går över” eller ”Det kommer att gå bra”. Men barnet kan känna i sådana situationer att man inte vill lyssna och förstå hur
svårt det har det.  Hur kan du spegla? Om exempelvis din dotter verkar ledsen under samtalet och har det svårt att sätta ord på sina känslor kan du säga: ”Det ser ut som du blev ledsen. Stämmer det?” eller ”Ibland kan det kännas svårt att berätta om det man känner. Berätta hur det känns för dig just nu. Jag påstår inte att jag kommer att förstå allt men jag älskar dig och kommer att göra min bästa.” Den här sista kan sägas när tonåringar säger att vi vuxna inte kommer att förstå. Självklart måste man mena det man säger för att det ska vara äkta kommunikation.

Förhoppningsvis är de här samtalsverktygen första steget i att du kan få en bättre kommunikation med din dotter och få bättre möjligheter att förstå vad som händer inom henne. Utifrån det som kommer fram kan du ta ett beslut om vad ni kan göra i familjen eller om hon behöver ytterligare hjälp.

Lycka till och varma hälsningar.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

”Varför förstör jag för mig själv?”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 07:05, 25 mars 2010 i kategori Relationer

Fråga: Nuvarande förhållande är nytt, men mönstret är gammalt. Min pojkvän har efter en lång tids instabilitet i livet (innan vi träffades) börjat hitta fotfästet igen. Han har nu börjat på ett nytt jobb och är väldigt försiktig med att inte ta på sig för mycket, att behålla balansen.

Ansvarsfullt av honom och i längden det bästa. Samtidigt vill jag förstås helst av allt umgås med honom all tid som finns. När han utifrån sina arbetstider mm meddelar veckans ”sovschema” dvs vilka kvällar/nätter vi kommer att kunna träffas/sova ihop slår det rent slint i huvudet på mig. Jag måste hämnas denna ”hemska oförrätt” som det innebär att han dikterar villkoren. Det är inte alls så mycket en fråga om maktbalans, som om min sårbarhet. Att han – må vara av fullt logiska skäl – väljer bort mig vissa kvällar är för mig som att bli avvisad. Jag klarar inte det, utan går in i försvarsställning där jag försöker avvisa honom i motsvarande utsträckning eller hämnas på annat sätt. De kvällar som kunde blivit okomplicerade, mysiga tillfällen att träffas, blir istället något som jag ifrågasätter i all evighet.

Jag lyckas stålsätta mig för stunden när jag frågar varför vi ska träffas, varför det ska vara så nödvändigt och om han verkligen vill det (eftersom han ju tidigare ”avvisat” mig). Efteråt blir jag ledsen och ångrar jag mig till förbannelse, eftersom jag inser hur mycket mitt ifrågasättande frestar på förhållandet. Mitt beteende gör att mina profetior riskerar att bli självuppfyllande och färgar av sig på de tillfällen när vi faktiskt ändå träffas.

Under tiden jag pratar med pojkvännen om detta, alltså medan jag håller på och ifrågasätter, hör jag hur ledsen, ångerfull och lösningsfokuserad han är. Jag, däremot, ”vill” inte lösa någonting förrän jag överrösts med bevis på att han faktiskt älskar mig, bryr sig om mig och vill träffa mig. Rent intellektuellt vet jag detta hela tiden, men var intellektet gömmer sig när känslorna regerar är för mig en gåta.

När vi väl träffas är allting frid och fröjd. Tvivlen och osäkerheten lyser med sin frånvaro.

Varför gör jag såhär? Varför förstör jag för mig själv? Hur kan jag bryta den onda cirkeln? Jag kommer ju att bli avvisad på riktigt om jag fortsätter!

/Slarvar bort kärleken

Svar: Jag tror du har rätt i att det som utspelar sig mellan dig och din pojkvän i huvudsak bottnar i din sårbarhet. En sårbarhet som antagligen går att härleda bakåt i tiden till tidigare relationer då du känt en liknande utsatthet. Den springande punkten tycks således vara den sorg och vrede som fyller dig när du på mer eller mindre irrationella grunder känner dig avvisad.

Men, det verkar också vara så att ditt agerande i dessa situationer väcker någon sorts skuldkänslor hos din pojkvän. Detta framkommer i din beskrivning av att han blir ledsen, ångerfull, och börjar leta efter lösningar, kort sagt att han tar på sig ansvaret för att ställa allt tillrätta. Utifrån detta skulle man kunna påstå att han å sin sida har en sårbarhet vad gäller skuld. Istället för att sätta ner foten och säga ifrån – något som skulle tvinga dig att hantera dessa känslomässiga tillstånd på egen hand, vilket är precis vad du behöver lära dig – möjliggör han, genom sin reaktion, för dig att fortsätta agera ut ditt oresonliga hämndbegär.

På detta sätt bidrar ni båda till att det olyckliga mönstret kan fortgå. Det kan vara svårt att bryta ett samspel där man krokar i varandra på ett sådant sätt, och ibland kan någon form av familjerådgivning vara en hjälp. Men oavsett hur ni väljer att göra med den biten är min poäng att ni behöver hantera denna svårighet tillsammans, inom ramen för ert förhållande. Ni behöver någon form av genomtänkt strategi och gemensam överenskommelse för hur ni ska bemästra dessa situationer.

Som du ser har jag i huvudsak fokuserat på frågan om hur den onda cirkeln ska brytas, och inte så mycket på varför du gör som du gör. Men jag instämmer helt i ditt avslutande påstående att du, om dessa iscensättningar fortsätter, riskerar att bli avvisad på riktigt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

”Jag bestämmer redan på förhand att det är för svårt”

Skrivet av Liria Ortiz 07:05, 23 mars 2010 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag är en 29-åring som läser till läkare. Jag har alltid känt att jag glidit in på utbildningen på ett bananskal och känner inte att jag är på samma nivå som mina högpresterande klasskompisar.

Tidigare har jag varit ok med att vara underdog, men nu när det börjar bli jobbigare i skolan så har verkligheten kommit i fatt mig. Jag har extremt svårt att koncentrera mig och kan knappt läsa för att jag redan på förhand har bestämt mig för att det är för svårt för mig.

Ångesten blir värre och värre för varje vecka och jag blev behandlad för stressrelaterad magkatarr i somras, jag sover inte på nätterna, omtentorna hopar sig och jag hittar inga sätt att bli av med det ständiga dåliga samvetet. För att på något sätt slippa tänka på ångesten har jag flyttat fokus till träning och mat istället och känner att jag börjar tappa fästet där också. Jag har bantat och gått upp och ner i vikt sen jag gick i högstadiet, men jag har märkt att jag missköter mig mer desto mer stressad jag är. Har jag mycket att göra så trycker jag i mig sötsaker och bröd, ofta samtidigt som jag skriver ner veckans träningsplan för att på något sätt rättfärdiga att jag överstiger min kcal-budget.
 
Jag är medveten om att jag behöver någon slags hjälp, men jag vet inte vart jag ska vända mig?

/Anonym
 
Svar: Hej!
Du vill ha hjälp för din växande rädsla för att inte duga. Du är omgiven av högpresterande studentkamrater, och du jämför dig till din nackdel. Och du undrar vilken hjälp som finns att få.

Du beskriver en rädsla för att misslyckas som nog alla känt någon gång i livet. De drabbar de flesta vid tillfällen i livet, när nya krav ställs på oss. Några känner ofta stora krav på sig nästan alltid. Man vill prestera mycket och felfritt. Man har mycket högt ställda mål. Oro finns i nästan alla situationer för att inte uppfattas som framgångsrik. Det är ett sätt att förhålla sig till studier och arbete, och relationer, som brukar benämnas prestationsångest.

Prestationsångest kan visa sig på två sätt. Antingen överpresterar man. Inget annat än det perfekta duger. Och inget lämnas ofärdigt. Eller underpresterar man. Man orkar inte fullfölja. Man skjuter på saker. Det går ändå inte att motsvarar de höga prestationskraven.

En förklaring bakom prestationsångest är att den finns särskilt uttalat hos personer som bestämmer sitt eget värde utifrån vad de presterar. Det de kan visa upp och som andra ser. Man vill bli betraktad som mycket duktig. Att ha prestationsångest är att ha ett återkommande stresspåslag. Oro, sömnstörningar och olika psykosomatiska besvär är vanliga konsekvenser, ibland även flyktbeteenden som att tröstäta eller dricka alkohol. De är ett sätt att få en stunds vila och tröst.

Mitt intryck när jag läser din fråga är att du har prestationsångest av varianten som innebär att du underpresterar utifrån din rädsla att inte kunna motsvara dina krav. Du skriver att du ”redan på förhand bestämt dig för att det är för svårt för dig”. Du har det besvärligt nu. Du är en duktig och ambitiös person som har lyckats med att bli antagen till läkarutbildning, men nu verkar du ha hamnat i en duktighetsfälla, som gör dig alltmer uppgiven och skuldtyngd.
 
Du undrar var du kan få hjälp. Låt mig säga på en gång att du kan bli kvitt din prestationsångest. Mitt förslag är att du kontaktar en legitimerad psykoterapeut i kognitiv beteendeterapi (KBT). Det finns etablerade och effektiva metoder inom KBT för att bli fri från prestationsrelaterad ångest. Psykoterapin är inriktad på att lära ut färdigheter för att hantera tankar som utlöser din prestationsångest, att träna sig att göra tvärtom till vad ångest vill få dig att göra utifrån det som är viktigt för dig i livet, och inte minst att hjälpa dig att få en självkänsla, som inte baseras på prestationer. Ett annat inslag är att lära ut avslappningstekniker, som blir ett alternativ till de flyktbeteenden, som man ofta utvecklat, och som är ett problem i sig.
 
Prova gärna också redan nu de här tipsen om egenvård vid prestationsångest:
*Stanna upp och fundera på vilka förväntningar du har på dig själv. Vad är historien bakom dessa förväntningar?
*Ensam är inte stark. Prata gärna med dina klasskompisar om hur de upplever sina prestationer. Min hypotes är att du kommer att upptäcka att du inte är ensam i dina upplevelser.
*Arbeta med dina tankar ”Det är för svårt för mig” kan omvandlas till ”Det här är en utmaning som behöver en lösning. Vad skulle jag ge som råd om det skulle vara en klasskompis?” Skriv ner dessa råd och fundera på hur du skulle använda dem.
*För att öka din koncentrationsförmåga kan du använda dig av metoden Aktiv läsning. Det innebär att du blir nyfiken och aktiv medan du läser genom att till exempel skriva anteckningar vid sidan av. Rita bilder. *Spela in dina reflektioner på en bandspelare/Mp3/mobilen. Hitta det sätt som passar dig. Fråga dig också vad som tidigare underlättat din inlärning. Hur tog du in och kom ihåg information? Genom att lyssna, se eller att göra? Huvudprincipen är att du inte väntar på att kunna koncentrera dig utan du hittar ett sätt att öka din koncentrationsförmåga, till exempel genom aktiv läsning. Den tekniken kan hjälpa dig att öka din minne- och koncentrationsförmåga när du pluggar.
*Utmana dig själv och gör dina tentor trots att du inte har pluggat så mycket du hade önskat. Träna dig att stegvis dra ner på duktighetskraven. Och märk att det värsta inte händer när du gör det.
*Ha som slogan att ”good enough” räcker.
*Bli bättre på att berömma dig själv som person och inte bara utifrån dina prestationer. Sluta varje dag med att skriva om något du gjorde bra den dagen för dig själv eller en annan medmänniska.
*Sluta jämföra dig med andra. 

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

”Han ignorerade mig – sen blånekade han”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 07:40, 18 mars 2010 i kategori Relationer

Fråga: Jag är rädd för att mina misstag kommer upprepas i nästa förhållande och jag behöver råd.

Jag var tillsammans med en kille i ett års tid. Under de första fem till sex månaderna var vi jättekära och träffades nästan varje dag. Han presenterade mig för sin familj och jag var så stolt och säker på oss. De stora problemen började efter en relativt simpel händelse. Vi var för första (och nästan enda gången) ute tillsammans (utomlands) med kompisar till honom. Det var en konsert och jag ”upplevde” att han ignorerade mig. När jag ställde mig bredvid honom gick han iväg, han undvek aktivt ögonkontakt och när jag gick fram och tog honom på armen, ryckte han bort armen och sa att det var obehagligt när jag rörde vid honom. Efter flera timmar av denna ignorans brast det för mig och jag blev ledsen. Då blev han fruktansvärt arg.

Dagen därpå var han helt oförstående inför min reaktion. Han förnekade att han ignorerat mig, han var ”som vanligt”, det var jag som hade inbillat mig och var för känslosam. Jag skämdes något oerhört för mitt beteende. Jag blev samtidigt förvirrad för instinktivt hade jag känslan av att han hade ignorerat mig, men jag kunde ju inte bevisa det, jag började tvivla på mig själv.

Efter denna händelse var det som han byggde upp en mur runt sig själv. Jag gjorde mitt bästa för att det skulle bli bra. Jag lät honom styra när vi skulle ses (det var hans önskan), jag var kärleksfull bara när vi var själva, fortsatte att bjuda med honom på mina fester och aktiviteter men han tackade konsekvent nej då han alltid hade annat inplanerat. I hemlighet var jag frustrerad över att han inte var lika generös och bjöd med mig på hans aktiviteter. Jag konfronterade honom, och frågade om det berodde på att han inte var en så social person. Han blev inte arg men uppriktigt förvånad och utbrast ”jag är en otroligt social person”. Hans ”ignorerande” fortsatte att dyka upp, han kunde sluta prata med mig i upp till en vecka.

Emellanåt var allt som vanligt, han var hur älskvärd som helst. Jag fick snart känslan av att bli bestraffad för misstag jag inte kunde förutse. Känslan kan beskrivas som att befinna sig på ett minfält, men jag kunde aldrig vara helt säker på om jag var ignorerad på riktigt för han blånekade alltid.

Det låter som om vårt förhållande var rakt igenom dåligt när jag läser vad jag faktiskt skriver nu, men när vi var tillsammans så älskade jag honom och respekterade honom otroligt mycket som person. Jag försökte prata och reda ut våra problem men fick dålig respons då han inte uppfattade att han hade gjort något fel, det var alltid mitt fel. Det är nu slut mellan oss och jag vill inte vara med honom igen, men jag vill undvika att det händer igen.

Jag undrar:

1) Är detta beteende (att ignorera) vanligt/normalt?

2) Vad står det för att han ”ignorerade” mig?

3) Kommer jag aldrig kunna vara ihop med en kille för att jag är ”överkänslig” för ignorans, alltså var det här verkligen mitt fel?

4) Hur ska jag gå vidare? Kommer scenariot att upprepa sig med nästa kille?

 /Linnea.

Svar: Hej Linnea,

Du säger att ert förhållande inte var rakt igenom dåligt (det finns antagligen ingenting som är enbart bra eller dåligt), men på din beskrivning av vad som var bra framgår bara att du älskade och respekterade honom som person, samt att du försökte prata och reda ut problem. När det däremot gäller hans bemötande av dig tycks det som att han var fullständigt respektlös, och att han genom sitt beteende skapade en sorts gungfly där det till slut var svårt för dig att lita på dina egna sinnesintryck. Det är så man bryter ner en människa psykiskt.

Låt mig efter denna inledning besvara dina frågor, en i taget.

1) Jag vet inte om det är ett vanligt eller normalt beteende att ignorera andra människor på det sätt du beskriver. Men jag vet att du inte bör utsätta dig för liknande behandling i framtiden – av den enkla anledning att du inte mår bra av det.

2) Vad det står för är hans problem, och ingenting som du behöver befatta dig med.

3) Du är inte överkänslig. Din reaktion är helt adekvat. Lyssna på vad dina känslor säger dig.

4) Du ska gå vidare genom att bestämma dig för att om du träffar en liknande människa i framtiden så ska du inte ha med honom att göra. Det du lärt dig i och med denna erfarenhet är vad du inte vill ha, ett första steg mot att komma underfund med vad du vill ha.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

”Jag kan inte stoppa de negativa känslorna”

Skrivet av Liria Ortiz 08:00, 16 mars 2010 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Hej!
 
Jag är för det mesta en kvinna som mår bra – lyckligt gift, sover gott och trivs på jobbet. Jag börjar dock se ett mönster – varje gång tempot växlar blir jag nedstämd. Efter en hektisk jobbvecka kan jag vara säker på att det kommer att bli en deppig söndag. Vissa dagar blir det bara en seg känsla medan det andra gånger liknar panikångest och jag får stora svårigheter att tänka klart. Samma mönster visar sig vid semester och andra ledigheter.

Oftast går det över på en dag eller några dagar men det är väldigt jobbigt när det pågår med starka olustkänslor och negativa tankar som tar över helt.
 
Jag trivs och mår bra när jag har mycket att göra men kan också vara tillfreds med lugnet. Det jag inte klarar är växlingen mellan det hektiska och det lugna. Oftast går motsatsen bra (men inte alltid).
 
Jag känner oftast redan när jag vaknar att det kommer att bli ”en sådan dag” men kan ändå inte stoppa de starka negativa känslorna. Några förslag på hur jag kan hantera det?

/Marie
 
Svar: Hej Marie!

Jag vill först föreslå några hypoteser om vad dina problem kan bero på. Jag kommer sedan att ge dig några förslag om hur du skulle kunna hantera dina svårigheter. Du får fundera på vad som stämmer in på dig och vad som kan passa dig att använda dig av. Detta kommer säkert att leda till att du också får egna idéer om hur du vill göra.
 
Och nu till några möjliga förklaringar till det du upplever. Det finns ett samband mellan stress och trötthet och en benägenhet att bli orolig och nedstämd. Ett nästan ständigt hektiskt arbete med inslag av stress och höga krav sliter på oss. Efter en tid blir det alltmer sällan stimulerande, utmaningen att klara av det övergår snarare till en uttalad trötthet, som blir allt svårare att återhämta sig ifrån, och ibland även en känsla av att aldrig räcka till. Den yttersta konsekvensen är för vissa en utmattningsdepression. Det finns även en risk för kroppsliga sjukdomar som följd av den fysiologiska påfrestning och det nedsatta immunförsvar, som ofta finns vid ett kroniskt stresstillstånd.
 
Du skriver att du inte klarar är växlingen mellan det hektiska och det lugna. Möjligen är det så att du har tidiga varningssignaler att det är för mycket för dig att hantera under arbetsveckorna just nu. Kan det vara så att när du har en hektisk arbetsvecka gör tröttheten och utsattheten att negativa tankar och känslor ”samlas på hög”?. Du trycker ned dem under arbetsveckan – du måste ju klara av arbetet, de får inte ”störa och oroa” dig då – men när du börjar slappna av under helgerna kommer de fram, och i ditt uttröttade tillstånd får du svårt att avleda och hantera dina orostankar. Du kan ”inte tänka klart” och ”panikångesten” är nära.
 
Jag föreslår att du börjar med att besöka en läkare för en hälsoundersökning för att utesluta att dina besvär har kroppsliga orsaker.
 
Ett annat förslag till dig är att du också lär dig stresshantering. Här är några råd för stresshantering – du kan pröva att använda något eller några av dem:

  • Se över kraven i din vardag. Sätt dig med papper och penna och rita ett vecko- eller månadsschema över dina aktiviteter vad gäller arbete, fritid och familj. Besluta dig sedan för att du ska försöka minska dina aktiviteter med en fjärdedel. Börja till exempel med att välja bort ”frivillig” övertid de närmaste tre månaderna.
  • Är du en person som alltid ställer upp och som andra alltid räknar med? Då kan det kanske vara på tiden att du bryter det mönstret.
  • Schemalägg tid för dig själv i veckorna, så kallad egen tid. Tiden ska vara bestämd, till exempel en fast vardagskväll i veckan, och den ska du inte släppa ifrån dig.
  • Prioritera din sömn! Kräv att även andra respekterar ditt behov av att sova. Försök hålla regelbundna sovtider, helst även på helgerna.
  • Börja motionera i små pass. Det viktigaste är regelbundenheten. Ta till exempel promenader två till tre halvtimmar i veckan.
  • Lär dig någon enkel avslappningsteknik, till exempel tillämpad avslappning eller mindfulness. I bokhandeln och på nätet finns instruktioner, böcker och ljudband att köpa eller hämta hem. Andra avslappnande aktiviteter är massage, bad, yoga och meditation.


Ta kommandot över dina tankar. När du tänker ganska uppgivet att det kommer att bli en ”sådan dag”, ifrågasätt den tanken och gör något som visar att du styr över din vardag.

Varma hälsningar!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

”Min man har blivit så äcklig”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 08:00, 11 mars 2010 i kategori Relationer

Fråga: Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 11 år. Vi har ett bra förhållande där vi kan prata om allt, har roligt tillsammans och känner oss avslappnade och naturliga med varandra. Men de senaste åren har min sambo blivit lite för avslappnad. Duschar gör han ungefär en gång i veckan, vilket jag tycker är på tok för lite. Borstar tänderna gör han absolut inte morgon och kväll utan snarare var tredje dag. Han klipper tånaglarna vid köksbordet och låter naglarna ligga kvar på bordsskivan.

När han behöver snyta sig går han inte till badrummet utan sträcker sig efter närmaste snytbara objekt, ett kuvert, ett papper från skrivaren, som han sedan snyter sig i och låter ligga där han befann sig när han snöt sig. Han fiser totalt ohämmat och trycker gärna på lite extra så det blir en ordentlig tut och rapar på samma vis. Naturligtvis ska man kunna fisa i ett förhållande, men man kan väl begränsa sig? När vi tittar på TV sitter han och rycker näshår och ibland rycker han till och med hår i rumpan.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker ju så klart att vi ska kunna vara avslappnade tillsammans och kunna fisa och rapa ibland utan att det är någon katastrof. Men jag känner också att i ett förhållande har vi ett ansvar mot varandra att försöka hålla oss hyfsat fräscha, om inte annat för att hålla attraktionen och sexlusten vid liv. Som det är nu tappar jag lusten mer och mer. Hur kul är det att sova bredvid någon som luktar otvättat underliv? Hur kul är det med spontant sex när jag egentligen känner att jag vill fråga när han senast duschade innan jag tar något som helst initiativ? Och hur upphetsande är det att se någon rycka hår ur rumpan?

Vi har pratat om det här några gånger. Ibland har det lett till en tillfällig förbättring men sedan återgår han snabbt till gamla vanor. Oftast blir han arg när jag föreslår att han ska duscha och tycker att jag tjatar. Jag har förklarat att det påverkar vårt sexliv men då säger han bara att det är helt ok att be honom tvätta sig för att jag vill ha sex med honom där och då. Men jag vill ju inte behöva be honom om att tvätta sig. Det vill jag ju att han ska göra ändå.

Vad ska jag göra?

Svar: Hej

Det du beskriver handlar inte om förmågan att känna sig avslappnad och naturlig tillsammans. Förutsatt att din man inte är deprimerad, visar han genom sitt beteende att han tar dig för given så till den milda grad att det gränsar till likgiltighet. Att inte ens sköta sin allra mest grundläggande hygien, och tillåta sig så motbjudande aktiviteter som du beskriver inför den människa man valt att dela sitt liv med är direkt oförskämt.

I boken ”Vill ha dig” refererar Esther Perel till sexologen Margaret Nichols som skriver att: ”Din partner kan mycket väl älska dig även om du går upp tjugofem kilo och hasar runt i huset i tofflor och fläckig t-shirt, men däremot kommer han antagligen inte bli hård för din skull längre (och om partnern är en hon kommer hon inte att bli våt)”. Problemet i många långvariga relationer är just att många gör sig skyldiga till en sorts omvänd logik. Man anstränger sig som mest för att framhäva sina bästa sidor då man behöver anstränga sig som minst, det vill säga i början av relationen när det mesta ändå går av sig självt – jag har svårt att tro att din man drog hår ur rumpan på er första dejt. Sedan minskar ansträngningarna, när de egentligen tvärtom skulle behöva öka om spänningen och attraktionen mellan parterna ska bestå över tid.

Du undrar vad du ska göra. För det första förstår jag inte hur du ens kan överväga att ha sex med din man under de omständigheter du beskriver. Det jag menar är att du i handling måste markera för honom att hans beteende får konsekvenser, och detta på annat sätt än att du tar på dig rollen som hans mamma och tjatar på honom om att han ska tvätta sig och borsta sina tänder. Han behöver helt enkelt förstå att den respektlöshet han visar dig medför att du inte vill vara nära honom fysiskt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

”Jag söker efter en tjej med samma mörker”

Skrivet av Liria Ortiz 08:00, 9 mars 2010 i kategori Psykisk ohälsa, Självhjälp och förändring

Fråga: Jag skriver till er då jag inte känner att jag kan prata med någon vän om detta. Sedan tonåren och många år framåt har jag, först utan att förstå det, varit deprimerad och haft problem med ångest. Min uppväxt var jobbig med en alkoholiserad pappa och en mamma som när som helst hamnade i vansinnestillstånd, bråk varje dag och ibland hot om våld från mamma. Hon begick även någon form av sexuellt övergrepp mot mig.

Jag växte upp med frånflyttade syskon och hade dessvärre ingen att prata med. Hemma försökte jag medla mellan mina föräldrar och utåt gav jag alltid ett positivt sken då jag växte upp i medelklassmiljö med föräldrar som skjutsade sina barn hit och dit, problem syntes sällan.

I början av 20-årsåldern insåg jag att jag var deprimerad och fick då antidepressiv medicin. Det hjälpte inte och jag hamnade under ett halvår i destruktivt beteende med tablettanvändning och annat som slutade i en mental krasch. Jag pratade med en psykoterapeut i några vändor och saker började ljusna något. Ångest över vad jag gjort mot mig själv under detta halvår var dock den största anledningen till förändring. Efter lite om och men började jag plugga och mitt närmast obefintliga sociala nätverk växte. Saker och ting började bli markant bättre.

Jag upplever mig själv idag som en genuint positiv och glad person och jag vet att andra också upplever mig så. Min historia är just historia och inget som måste hålla mig tillbaka. På samma gång känner jag dock att det inombords finns rum helt fyllda med mörker och destruktiva känslor så som nedstämdhet, hopplöshet, meningslöshet, frustration, ångest och jag pendlar i perioder in och ut i detta. I mitt sociala umgänge upplever jag inte detta som ett problem, den positiva delen av mig tar över.

När det gäller tankar på flickvän och djupare kontakt med en annan människa är dock situationen en annan. Jag har hunnit med att träffa ett par tjejer sedan det  började vända för mig och jag slås av hur det tar stopp efter ett tag. Jag känner ingenting, jag vill inte ha med personerna att göra, det är inte äkta och de vet inte vem jag egentligen är.

Jag drömmer för mig själv om att hitta en tjej med samma mörker inombords som mig själv, först då känns det som jag skulle hitta trygghet och kunna vara mig själv. Samtidigt är jag högst förvirrad, osäker på om det är rätt väg att gå, om det leder till mer destruktivitet, om jag jagar något som inte går att hitta, om det går att bygga förhållanden på mörka erfarenheter, om det kanske bara är jag själv som är rädd att släppa min historia och den andra delen av mig själv, och varför någon över huvud taget skulle vilja lyssna och ta del av dessa tankar och känslor. Kanske ligger problemet i att jag identifierar mig för mycket med detta, att jag inte vet vem jag är utan denna historia. Jag önskar få feedback, hur ska jag förhålla mig, ska jag försöka ignorera denna längtan eller tvärtom leta efter denna person?

Förvirrad

Svar: Det är beundransvärt att du har byggt upp ditt liv i den riktning du vill leva trots mycket svåra förutsättningar. Nu längtar du efter en tjej samtidigt som du hittills haft svårt att känna dig trygg, när du träffat tjejer, och kunna vara dig själv.

En utgångspunkt som vi kan ha är att vi alla behöver nära och varaktiga relationer för att växa, utvecklas och må bra. Där finns den unika närhet, det dagliga mötet som vi alla behöver.

Du hade en svår uppväxt, och du upplever på ett plan att den är historia. Du skriver att du idag är en genuint glad och positiv person, på samma gång som du har rum inom dig med mörker och destruktiva känslor. Låt mig introducera dig till ett resonemang om hur uppväxtåren som barn fortsätter att prägla våra sätt även som vuxna att knyta an till människor.

Grovt beskriven finns det två olika anknytningsstilar som är resultaten av våra erfarenheter som barn i förhållandet till våra föräldrar. I ena gruppen finns de trygga. I den andra gruppen finns de otrygga. Den trygga gruppen tycker att det är relativt enkelt att komma nära andra människor, och hittar ofta någon att vara tillsammans med. De oroar sig sällan för att bli övergivna. De otrygga tycker att relationer är svårt att lyckas med, och väljer ibland att leva ensamma. Otrygga har ofta vuxit upp med föräldrar som haft svårigheter att se barnets behov, ge närhet och bekräfta barnets känslor, och ibland inte tillåtit känslorna att överhuvudtaget finnas. Till exempel en förälder som avvisat barnet när det visar ilska eller ledsenhet, och bara gett närhet när barnet varit nöjt och lugnt.

Och här finns en paradox. Personen med en otrygg anknytningsstil beskrivs samtidigt med en viss förenkling ofta på det här sättet: De är mycket sociala. De är bra på att få andra att må bra. De är uppskattade, eftersom de är ordningsamma och alltid positiva. Ibland får de höra att de nästan är för perfekta. Samtidigt som de inte känner sig bekväma med att komma riktigt nära andra människor. De tycker inte om att vara beroende av andra. De känner sig avslappnade enbart när de är ensamma. Närhet väcker en rädsla för att bli avvisad, samtidigt som den lockar.

Anknytningsforskningen säger att här finns en koppling mellan barndomens tidiga erfarenheter före tre års ålder i form av känslominnen och vuxenlivet, som är så inlärd och närmast automatiserad att vi sällan själva är uppmärksamma på hur sådana minnen styr oss. Men minnena finns där under ytan som en modell för hur relationer fungerar. De styr oss, och vi förvånas ofta över hur vi beter oss. Känner du igen dig så här långt? Kan detta vara en möjlig förklaring till dina upplevelser?

Vägen till förändring är att göra nya upplevelser som utmanar barndomens erfarenheter och som hjälper oss att bygga upp en inre trygghet. Först då kan vår relationsmodell börja ändras i en annan riktning. Det kan handla om att när vi vill dra oss undan ska vi göra tvärtom, närma oss, och våga visa tillit istället för att exempelvis distansera oss. När vi inte vill visa vad vi känner ska vi istället öppna oss och berätta om våra känslor. När vi vill vara perfekta ska vi våga vara bristfälliga, och till och med besvärliga.

Du undrar om du ska ignorera den längtan efter en person med samma mörker inombords eller om du ska leta efter den personen. Jag har inte något ”Ja” eller ”Nej” svar till din fråga. Det jag kan berätta för dig är att jag har träffat många personer med liknande dilemma. Många som hade träffat en
person med samma bakgrund upplevde, i början av relationen, en stark känsla av gemenskap. De kunde beskriva känsla som om ”jag har hittat hem”. Några har kunna övervinna tillsammans med deras partner de svårigheter som det innebär att inte ha en trygg familjehistoria att relatera till. För några har den inledande känslan av gemenskap övergått till ett mycket konfliktfyllt förhållande.

Mitt förslag är att du börjar med att läsa boken ”Hemligheten. Från ögonkast till varaktig relation” av Dan Josefsson och Egil Linge. En annan bok som jag varmt rekommenderar är: ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” av Ben Furman. Prova att gå i terapi. Under guidning och uppmuntran från en psykoterapeut kan du lära dig som vuxen att få ett tryggare sätt att knyta an till människor, som gör att du kan lämna barndomens relationsmodell bakom dig.

Vilken tjej till personlighet och bakgrund som du så småningom blir förälskad i och knyter an till efter en sådan förändring föreslår jag att du håller dig helt öppen till. Låt livet överraska dig, och få styra detta.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

”Han har tappat intresset för sex”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 08:00, 4 mars 2010 i kategori Relationer

Fråga: Jag är i ett förhållande med en man sedan 14 månader tillbaka. Min fråga är, vad kan det bero på att han efter 4 månader tappade intresset för sex?

Den första tiden hade vi sex 3 ggr om dagen, då vi var tillsammans på helgerna och var ”särbo” Sexet var också väldigt intensivt och bland det bästa jag haft ihop med någon. Efter 2-3 månader blev det ”lugnare” vilket inte var så förvånande, men efter 4 månader bestämde vi att flytta ihop och då blev det glesare och idag kan vi ha sex 1 gång i kvartalet sedan i somras!

Han säger att det beror på hög arbetsbelastning, och att han inte vet varför han inte längre tar på mig. Hur ska jag göra för att få klarhet i detta? Jag försöker prata med honom, då min lust är större än hans nuvarande, jag har försökt fysiskt förföra honom, ja, jag har även köpt underkläder som han sagt han gillar men INGEN reaktion. Han väljer att pimpla starköl då helgen kommer för att han behöver varva ner. Han arbetar och jag jobbar halvtid.

Konsumtionen av alkohol är oroväckande hög, det är 4-5 folköl varje vardag och då helgen kommer är det 20 starköl för att klara helgen, vilket är extremt tråkigt för mig som inte  dricker alls. Han blir lättirriterad på mig, anklagar mig för småsaker och tycker att jag inte visar hänsyn mm då han blir onykter. Han hatar att bråka, ändå är det oftast han som med småelaka kommentarer får igång mig å gör att jag blir arg och ledsen. Vi kan varken bråka> nyktert eller då han är onykter för allt blir pajkastning, och även om jag försöker utgå från hur jag känner och upplever fortsätter han ofta med anklagelser vilket gör att jag till slut inte känner att vi kommer ngn vart å jag hamnar i försvar, börjar gråta eller skrika för att han inte lyssnar.

I början av relationen sa han så ofta att han tyckte det var så lätt att prata med mig, och att jag var klok mm. Nu är vi verkligen från venus å mars och han har svårt att alls lyssna då vi  pratar. Han är i försvar från första början å hans sätt verkar vara attack före fall? Jag försöker nå honom och verkligen lyssna på vad han säger, men jag förstår inte. För mig är livet rikt, och att han väljer att berusa sig varje helg är för mig obegripligt. Visst vet jag också att alkohol minskar sexlusten, men nu är det ju obefintligt.

På veckorna blir han sittande i soffan framför tv:n. Han kan också vara jättegullig, pussas och ge mig ngn kram under dagen, (fast jag är den som oftast tar initiativet) men kvällen, då har han gått in i sitt skal och ingen närhet kommer på tal eller visas. Han kan även vara jättegullig i telefon då vi är ifrån varandra, men jag behöver bara parkera bilen på gården så är det som bortblåst. Jag är ingen tonåring utan en kvinna mitt i livet å känner mig snuvad på ”konfekten”. Jag älskar den här mannen, och trodde jag träffat rätt. Trodde vi hade lika värderingar om livet och i början sa han alltid att han ville hitta på saker. Just nu gör vi inte mkt alls tillsammans, hur mkt jag än föreslår så skruvar han på sig och tycker jag har för höga krav.

Genom att han dricker rätt mkt begränsar detta också att vi inget kan göra. Så vad GÖR man då man har känslor? Han säger att han älskar mig och vill inte bryta förhållandet, men hur NÅR jag honom? Kanske många frågor men jag känner mig vilsen och oförmögen att veta vad jag ska göra. Kan du ge mig något förslag?


Tack på förhand.
Eva-Mari

Svar: Hej Eva-Mari,

Du undrar hur du ska nå din man. Den bistra sanningen är väl att du inte kan det, eftersom han uppenbarligen inte vill bli nådd. Ett rimligt antagande är att han inte vill ha dig närmare än han har dig i dagsläget. Ert sexliv upphörde i stort sett då ni flyttade ihop. Sedan dess har han flytt in i arbete och alkohol, samt på olika sätt iscensatt gräl för att omöjliggöra ett närmande er emellan. En alternativ förståelse av din mans beteende är att han har alkoholproblem, men utifrån din horisont förändrar det ingenting eftersom konsekvenserna relationellt sett blir de samma.

Jag vet inte vad du menar med att du inte är någon tonåring, men jag tycker det har bäring på det du skriver lite längre ner: ”Så vad gör man då om man har känslor?” Svaret på det är väl att om man är tonåring går man enbart på dessa känslor och slår pannan blodig i en hopplös kamp. Är man däremot en kvinna mitt i livet som du, så har man, utifrån sin ökade livserfarenhet, möjlighet till en annan överblick över situationen får man anta.

Du trodde att du träffat rätt och du trodde ni hade lika värderingar om livet, men uppenbarligen har ni inte det. Efter en delvis bra förälskelsefas visar det sig att ert förhållande inte har gått över i en fördjupad kärleksrelation. Tvärtom har det blivit riktigt dåligt, och han är inte intresserad av att göra något åt detta. Även om du har känslor för honom har du att förhålla dig till att fortsätta leva ett för dig dåligt liv med honom, eller avsluta det hela och lägga din energi på något annat. Oavsett vad du väljer är det dags att du börjar utgå ifrån vad du har och den han faktiskt visat sig vara, och inte från det du trodde att du hade och den du trodde han var.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

”Flytten skrämmer mig – jag klarar knappt av mitt liv”

Skrivet av Liria Ortiz 07:55, 2 mars 2010 i kategori Psykisk ohälsa

Fråga: Jag är 32 år och jag känner att jag egentligen inte har så mycket att klaga på. Men samtidigt så känner jag att jag knappt klarar av mitt liv.

Jag är högutbildad, fin lägenhet, bra jobb och bra umgänge men samtidigt är jag så sjukt stressad. Jag har en fantastisk pojkvän och vi har ett distansförhållande. Och om ett par månader så har vi kommit överens om att jag skall flytta utomlands tillbaka till vår lägenhet. Situationen ser ut så eftersom min pojkvän har ett bra jobb och talar inte svenska, så det är lättare för mig att åka tillbaka till England.

Och det är där skon klämmer, jag är livrädd, helt skräckslagen för det okända. Jag har själv bott långa perioder utomlands och aldrig riktigt oroat mig för saker och ting utan alltid flyttat och har alltid mer eller mindre klarat mig.

Men denna gång så tappar jag helt och hållet sinnet varje gång jag tänker på att flytta. För 2 år sedan så flyttade tillbaka till min hemstad efter många år utomlands och omställningen var stor. Jag kan spendera flera timmar att älta saker (händelser på arbetsplatsen och konflikter) och jag inbillar mig varje dag att jag kommer att förlora jobbet. Helt sjukt. Men det är min vardag och den är inte rolig.

Och nu denna omställning, ännu en flytt och mina tankar rasar snabbare än någonsin. Kommer jag hitta ett arbete? Vad händer om något händer mig och pengarna inte räcker till? Kommer jag någonsin att hitta ett arbete igen? Och allt jag tänker på är det ekonomiska och glömmer helt och hållet vilken enorm påfrestning det är på mig själv och mina relationer till familj och pojkvän. Jag kan sitta i flera timmar och bara älta möjliga scenarion med min pojkvän, ömsom gråter jag, ömsom skriker att det är hans fel. Han lyssnar tålmodigt tills han ryter till att jag måste ta tag i mig själv och vem faaan vet vad som skall hända imorgon. Han själv har aldrig lidit av depression och är en glad och harmonisk människa. Och han påminner mig att det är inte första gången jag reagerar med på ett negativt eller ilsket sätt för en förändring utan det är ett relativt vanligt beteende hos mig.

Men tankarna släpper inte, jag känner mig fast i ett negativt tankemönster. Jag kan i perioder vakna mitt i natten och ligga där och oroa mig tills gryning och sedan så måste jag gå upp tidigt på morgonen och gå till jobbet vilket är väldigt fysiskt påfrestande.

Jag har alltid varit en högpresterande person, pluggat hårt, alltid haft arbete och har lätt att skaffa vänner. Arbete och ekonomisk självständighet har alltid varit centralt för mig och en av de stora anledningarna till att jag lämnade Sverige för 10 år sedan för att undslippa ekonomisk instabilitet.

Jag börjar förstå att det är saker som inte alltid kommer att vara bestående; arbete kan man bli av med och vänner kan försvinna. Många av mina vänner har blivit av med sina arbeten under krisen och många har fått det svårt att gå ihop. Och här går jag och helt frivilligt ger upp allt.

För 4 år sedan då jag var sporadiskt arbetslös och jag mådde så fruktansvärt dåligt. Inga pengar, ingen frihet, sökte jobb och bara satt och grät. Livet var pest och jag kände mig helt värdelös. Har nog aldrig mått så dåligt även om jag arbetade sporadiskt och var sysselsatt så kände jag att livet inte var värt att leva. Helt sjukt att mina tankar ‘fluctuate’ men jag känner mig som dr jekyl och mr hyde. Ena sekunden hoppfull, nästa sekund helt självmordsbenägen.

Jag pratar mycket om det med min mor och hon säger även att jag har förändrats, att allt jag pratar om är hur eländigt allting är, men även hon som har haft ett tufft liv (hon kom som flykting till Sverige för över 30 år sedan) kan inte förstå vad detta kommer ifrån. Hon tycker att jag har ett lyxproblem och tänk på alla som inte har ett val. Jag har ju ett val. Men jag känner hela tiden att jag sitter i en skenande bil på väg mot stupets brant och det är jag själv kör kärran!

Jag försöker meditera, öva mindfulness och läser självhjälpsblaskor som bara den! Men negativiteten tar över och jag känner att jag bara förstör för mig själv och är så himla självcentrerad. Allt är negativt och allt kommer att gå åt helvete, för då slipper jag vara positiv och bli besviken.

Nu har jag slutit en pakt med pojkvännen och försöka ta ledigt i 2 månader och leta arbete på plats. Då ska jag inte sitta och vara så himla negativ och deprimerad utan acceptera faktum och göra mitt bästa.

Men hur ska jag kunna göra det? Hur ska jag kunna släppa detta negativa ”jag” som jag är och bara ta saker som det kommer. Allting löser sig, det har det gjort hittills med eller utan detta depressiva tillstånd jag befinner mig i.

Uppskattar ett svar även för ett lyxproblem.

Tack på förhand,
mvh Tess

/>Svar: Hej Tess!

Jag skulle vilja börja med att ifrågasätta några av de saker du skriver. Syftet är att vi hittar en gemensam förståelse av det du beskriver händer dig.

För det första, du skriver: ”Då ska jag inte sitta och vara så himla negativ och deprimerad.” Bästa Tess, du VÄLJER INTE att känna dig deprimerad, ledsen eller få ångest, och om det handlar om depression kan den inte påverkas med vår vilja. Depression är en sjukdom som du kan behöva få hjälp med.

För det andra: Att ditt mående skulle vara ett lyxproblem måste stark ifrågasättas. Detta påstående är enormt skuldbelastande. Inte nog med att du mår dåligt, du lägger till en etikett som förvärrar ditt mående när du värderar dina känslor som ett lyxproblem. Att lägga till och sätta värderande negativa etiketter på dig för att du inte mår bra bidrar inte till att du ska må bättre, oavsett om dessa etiketter kommer från dig eller dina närstående. När du tar till dig och ”köper” etiketter av detta slag fungerar de som hindrande stoppskyltar. De hindrar oss att kunna ”se” på det som finns bakom dem. Vad händer med oss när exempelvis stoppskylten lyxproblem visas? Vi känner starka skuld- och skamkänslor. Då blir vi upptagna och fyllda av de här påträngande känslorna och stannar där. Vi tittar inte på vad som finns bakom skylten, exempelvis en känsla av att vara ett övergivet barn eller någon annan avgörande och styrande känsla. 

Jag vill upprepa en gång till: Du väljer inte att må dåligt. Däremot kan du välja ditt sätt att förhålla dig till ditt mående nu. Hur? Du kan välja att ta dig själv och det du känner på allvar och söka professionell hjälp. (Vilket jag stark rekommenderar dig att göra). Eller du kan välja att inte lyssna på det du känner. Båda alternativen har sina nackdelar och förde
lar. Vilka är dem för dig?

Du mediterar, övar mindfulness och läser om självhjälp. Det är beundransvärt att du försöker hjälpa dig själv. Du är på rätt väg. Samtidigt, Tess, tycker jag att du bör göra två saker till. Den första är att vara mer validerande, bekräftande, mot dig själv. Gör ett experiment. Se på dig själv i en hel timme med icke fördömande och kärleksfulla glasögon. Vad ser du då? Hur känner du dig? Vilka behov träder fram? Undvik att sätta nedvärderande etiketter på det du ser hos dig själv och det du upplever. Bara beskriv tyst för dig själv dina innersta känslor och behov. Det här är ett sätt att komma i kontakt med det som kan finnas bakom stoppskylten lyxproblem.

Den andra är en påminnelse: Sök professionell hjälp. Idag finns två evidensbaserade psykoterapier för behandling av depression, det vill säga psykoterapier som har en väl beprövad vetenskaplig grund. Den ena är Interpersonell psykoterapi baserad på psykodynamisk teori och den andra är Kognitiv beteendeterapi. Välj den psykoterapiform som passar dig bäst. Det viktigaste är att du börjar med att ta dig själv på allvar och söker hjälp.

Många varma hälsningar

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.