Fråga: Jag skriver till er då jag inte känner att jag kan prata med någon vän om detta. Sedan tonåren och många år framåt har jag, först utan att förstå det, varit deprimerad och haft problem med ångest. Min uppväxt var jobbig med en alkoholiserad pappa och en mamma som när som helst hamnade i vansinnestillstånd, bråk varje dag och ibland hot om våld från mamma. Hon begick även någon form av sexuellt övergrepp mot mig.

Jag växte upp med frånflyttade syskon och hade dessvärre ingen att prata med. Hemma försökte jag medla mellan mina föräldrar och utåt gav jag alltid ett positivt sken då jag växte upp i medelklassmiljö med föräldrar som skjutsade sina barn hit och dit, problem syntes sällan.

I början av 20-årsåldern insåg jag att jag var deprimerad och fick då antidepressiv medicin. Det hjälpte inte och jag hamnade under ett halvår i destruktivt beteende med tablettanvändning och annat som slutade i en mental krasch. Jag pratade med en psykoterapeut i några vändor och saker började ljusna något. Ångest över vad jag gjort mot mig själv under detta halvår var dock den största anledningen till förändring. Efter lite om och men började jag plugga och mitt närmast obefintliga sociala nätverk växte. Saker och ting började bli markant bättre.

Jag upplever mig själv idag som en genuint positiv och glad person och jag vet att andra också upplever mig så. Min historia är just historia och inget som måste hålla mig tillbaka. På samma gång känner jag dock att det inombords finns rum helt fyllda med mörker och destruktiva känslor så som nedstämdhet, hopplöshet, meningslöshet, frustration, ångest och jag pendlar i perioder in och ut i detta. I mitt sociala umgänge upplever jag inte detta som ett problem, den positiva delen av mig tar över.

När det gäller tankar på flickvän och djupare kontakt med en annan människa är dock situationen en annan. Jag har hunnit med att träffa ett par tjejer sedan det  började vända för mig och jag slås av hur det tar stopp efter ett tag. Jag känner ingenting, jag vill inte ha med personerna att göra, det är inte äkta och de vet inte vem jag egentligen är.

Jag drömmer för mig själv om att hitta en tjej med samma mörker inombords som mig själv, först då känns det som jag skulle hitta trygghet och kunna vara mig själv. Samtidigt är jag högst förvirrad, osäker på om det är rätt väg att gå, om det leder till mer destruktivitet, om jag jagar något som inte går att hitta, om det går att bygga förhållanden på mörka erfarenheter, om det kanske bara är jag själv som är rädd att släppa min historia och den andra delen av mig själv, och varför någon över huvud taget skulle vilja lyssna och ta del av dessa tankar och känslor. Kanske ligger problemet i att jag identifierar mig för mycket med detta, att jag inte vet vem jag är utan denna historia. Jag önskar få feedback, hur ska jag förhålla mig, ska jag försöka ignorera denna längtan eller tvärtom leta efter denna person?

Förvirrad

Svar: Det är beundransvärt att du har byggt upp ditt liv i den riktning du vill leva trots mycket svåra förutsättningar. Nu längtar du efter en tjej samtidigt som du hittills haft svårt att känna dig trygg, när du träffat tjejer, och kunna vara dig själv.

En utgångspunkt som vi kan ha är att vi alla behöver nära och varaktiga relationer för att växa, utvecklas och må bra. Där finns den unika närhet, det dagliga mötet som vi alla behöver.

Du hade en svår uppväxt, och du upplever på ett plan att den är historia. Du skriver att du idag är en genuint glad och positiv person, på samma gång som du har rum inom dig med mörker och destruktiva känslor. Låt mig introducera dig till ett resonemang om hur uppväxtåren som barn fortsätter att prägla våra sätt även som vuxna att knyta an till människor.

Grovt beskriven finns det två olika anknytningsstilar som är resultaten av våra erfarenheter som barn i förhållandet till våra föräldrar. I ena gruppen finns de trygga. I den andra gruppen finns de otrygga. Den trygga gruppen tycker att det är relativt enkelt att komma nära andra människor, och hittar ofta någon att vara tillsammans med. De oroar sig sällan för att bli övergivna. De otrygga tycker att relationer är svårt att lyckas med, och väljer ibland att leva ensamma. Otrygga har ofta vuxit upp med föräldrar som haft svårigheter att se barnets behov, ge närhet och bekräfta barnets känslor, och ibland inte tillåtit känslorna att överhuvudtaget finnas. Till exempel en förälder som avvisat barnet när det visar ilska eller ledsenhet, och bara gett närhet när barnet varit nöjt och lugnt.

Och här finns en paradox. Personen med en otrygg anknytningsstil beskrivs samtidigt med en viss förenkling ofta på det här sättet: De är mycket sociala. De är bra på att få andra att må bra. De är uppskattade, eftersom de är ordningsamma och alltid positiva. Ibland får de höra att de nästan är för perfekta. Samtidigt som de inte känner sig bekväma med att komma riktigt nära andra människor. De tycker inte om att vara beroende av andra. De känner sig avslappnade enbart när de är ensamma. Närhet väcker en rädsla för att bli avvisad, samtidigt som den lockar.

Anknytningsforskningen säger att här finns en koppling mellan barndomens tidiga erfarenheter före tre års ålder i form av känslominnen och vuxenlivet, som är så inlärd och närmast automatiserad att vi sällan själva är uppmärksamma på hur sådana minnen styr oss. Men minnena finns där under ytan som en modell för hur relationer fungerar. De styr oss, och vi förvånas ofta över hur vi beter oss. Känner du igen dig så här långt? Kan detta vara en möjlig förklaring till dina upplevelser?

Vägen till förändring är att göra nya upplevelser som utmanar barndomens erfarenheter och som hjälper oss att bygga upp en inre trygghet. Först då kan vår relationsmodell börja ändras i en annan riktning. Det kan handla om att när vi vill dra oss undan ska vi göra tvärtom, närma oss, och våga visa tillit istället för att exempelvis distansera oss. När vi inte vill visa vad vi känner ska vi istället öppna oss och berätta om våra känslor. När vi vill vara perfekta ska vi våga vara bristfälliga, och till och med besvärliga.

Du undrar om du ska ignorera den längtan efter en person med samma mörker inombords eller om du ska leta efter den personen. Jag har inte något ”Ja” eller ”Nej” svar till din fråga. Det jag kan berätta för dig är att jag har träffat många personer med liknande dilemma. Många som hade träffat en
person med samma bakgrund upplevde, i början av relationen, en stark känsla av gemenskap. De kunde beskriva känsla som om ”jag har hittat hem”. Några har kunna övervinna tillsammans med deras partner de svårigheter som det innebär att inte ha en trygg familjehistoria att relatera till. För några har den inledande känslan av gemenskap övergått till ett mycket konfliktfyllt förhållande.

Mitt förslag är att du börjar med att läsa boken ”Hemligheten. Från ögonkast till varaktig relation” av Dan Josefsson och Egil Linge. En annan bok som jag varmt rekommenderar är: ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” av Ben Furman. Prova att gå i terapi. Under guidning och uppmuntran från en psykoterapeut kan du lära dig som vuxen att få ett tryggare sätt att knyta an till människor, som gör att du kan lämna barndomens relationsmodell bakom dig.

Vilken tjej till personlighet och bakgrund som du så småningom blir förälskad i och knyter an till efter en sådan förändring föreslår jag att du håller dig helt öppen till. Låt livet överraska dig, och få styra detta.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.