”Vi har hamnat i traditionella könsroller”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 07:20, 29 april 2010 i kategori Föräldraskap, Relationer

Fråga: Jag lever sedan fyra år tillsammans med en väldigt fin och älskvärd människa, men vi har som många andra under småbarnstiden hamnat i kaotiska och belastande situationer som vi ibland har svårt att ta oss ur tillsammans.

Vi har under vår dotters första levnadsår hamnat i några perioder av traditionella könsrollsmönster som framför allt gjort min flickvän mycket besviken och frustrerad, men nu också i efterhand kommit att påverka min självkänsla som bra och ansvarstagande förälder. Detta är mycket trist, eftersom vi hade trott att det skulle gå att undvika i mycket större utsträckning.

Jag och min flickvän är väldigt olika som personer och hur vårt register av känslor fungerar. Hon är en mycket självständig och ambitiös person, men har svårt att uttrycka känslor, ge bekräftlese och ta intitiativ till gemensamma stunder. Jag är däremot mer öppen med mina känslor, lätt för att uttrycka dom och vill oftare ha det mysigt tillsammans. Jag försöker så gott det går att ge henne uttrymme att utforska sina intressen och behov, men det kan ibland bli påfrestande och jag kan ofta känna mig ensam och extremt underprioriterad.

Sen vi har fått vår dotter och tiden blivit en bristvara har det utvecklat sig till rena mardrömsscenarion som tyngt ner oss båda där hon känner sig begränsad och kontrollerad av mina ”behov” av att ha tid och närhet tillsammans. Jag tycker mycket om henne och vill absolut inte begränsa hennes tillvaro, men jag kan bli otroligt ledsen, besviken och arg i att så ofta bli avvisad, att hon upplever att det är jag som har problem med mitt humör, temperament och känslor och att det begränsar hennes liv  ”att göra vad hon vill och önskar”. Hon säger att hon inte kan ” lösa mina problem med att känna mig ensam”.

Det enda jag vill är att vi skall skapa en gemensam plattform för oss båda, där vi skapar förståelse, tar ansvar för varandra välbefinnande och är väldigt tillåtande att göra saker för oss själva, men också ge varandra värme, omsorg och trygghet. Ofta har jag mest accepterat min tillvaro och försökt ha det roligt och leva så bra som möjligt med mig själv, dottern och tillsammans med andra utan att allt för mycket sura över för lite närvaro och tid ihop med min partner. Men dåliga dagar kan min flickvän ofta få mig att känna att jag är allt för krävande, skamsen över att jag har behov av närhet och trygghet och knäpp som har önskemål om hur tillvaron tillsammans ibland kan se ut.

Nu har det ibland kommit att påverka min relation till min dotter och det är inte kul. Vi har haft hårda diskussioner och långa samtal om fördelningen i hemmet och dottern. Jag försöker så gott det går att vara inlyssnade och förstående kring min flickväns upplevelser om ojämställdhet, vilket är en självklarhet för det är ju supersvårt och kräver mycket hårt jobb för att verkligen fördela ansvaret. Det har inte alltid varit lätt, könsstrukturerna var mycket starkarna än vad jag trodde, men det har idag utvecklat sig att min flickvän dagligen talar dåligt till mig, påpekar att det jag gör inte är bra nog och får mig att allt oftare mig att känna otillräcklighet för min dotter.

Jag förstår henne och hennes frustrationer och jag vill så himla gärna leva jämställt, men hennes besvikelser tar sig i uttryck i form av anklagelser och ord som får mig att allt mer känna mig allt mer otillräcklig, dålig och självisk. Jag själv har tidigare känt mig bra och bekväm i papparollen under delad föräldraledighet och att jag under resans gång gjort mig fler och fler erfarenheter kring vad ett jämställdhetsprojekt handlar om. Men idag har hennes frustrationer, på grund av stundtals nederlag i ansvarsfördelningen, blivit hårda ord, ständiga anklagelser och hot om separation som ibland sänker min självkänsla i botten och jag känner mig usel och handlingsförlamad både gentemot min flickvän och dottter.

Det gör mig mycket ledsen (och arg). Jag har tagit upp det ofta till samtal, men blir ofta avvisad med att hennes reaktioner beror på dålig fördelning i hemmet/dottern och att jag inte kan räkna med henne om jag känner mig ledsen eller nedstämd( eftersom det är jag som har krav på tid tillsammans och inte hon). Min flickvän är en fantastisk mamma och en stark kvinna ! Vilket jag beundrar och har tyvärr tagit allt för stort ansvar i hemmet som jag gör allt för att försöka omfördela jämnt. Men vår kommunikation fungerar så himla dåligt och jag vet att hon känner stor sorg och ensamhet över det stora ansvaret för vår dotter. Det hoppas jag inte att hon skall känna i framtiden, men vi kommer inte vidare. Jag vill inte mista min nära relation till någon av dom.

Tack för er tid.

Fredrik

Svar: Det verkar som att ni tvärtemot vad ni tänkt er hamnat i traditionella könsrollsmönster när det gäller ansvar för hem och barn. Ni hade trott att detta skulle gå att undvika i större utsträckning än vad det visat sig göra. Den här erfarenheten delar ni med många andra. De flesta par Sverige har antagligen ett ideal om att förhållandet ska vara mer eller mindre jämställt, även om det inte är uttalat. När de senare under familjebildningen börjar göra praktiska val för att genom dessa utforma sin gemensamma vardag går dock valen ofta stick i stäv med detta jämställdhetsideal. Konsekvensen blir just det du beskriver: en besviken och frustrerad kvinna och en man som på hemmaplan känner sig usel och handlingsförlamad.

Med denna obalans som utgångspunkt har du önskemål om att ni ska ha det mysigt tillsammans. Av din flickvän upplevs detta som ytterligare ett krav utöver de som redan åligger henne i större utsträckning än dig. När hon inte går dig till mötes känner du dig avvisad.

Nu har det gått så långt att hon, i sin besvikelse över de svårigheter ni har när det gäller att få till en jämställd relation, ägnar sig åt att verbalt attackera och ifrågasätta dig. I och med att hon genom ett
sådant tillvägagångssätt sänker din självkänsla i botten leder det till att ni kommer än längre från ett delat ansvar för hem barn.

Det destruktiva i ett dylikt samspel är att resultatet av det blir två olyckliga människor som i successivt minskande utsträckning får sina önskemål infriade. För att ert förhållande ska överleva krävs att ni upprättar en överenskommelse där du strävar efter att tillgodose hennes behov av jämställdhet, samtidigt som hon bemödar sig om att möta dig i ditt behov av att tillskapa en gemensam plattform. Lyckas ni i detta kommer era ansträngningar befrukta varandra. Ni får då till en positiv uppåtspiral istället för en negativ nedåt spiral.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

 

”Min brist på civilkurage oroar mig”

Skrivet av Liria Ortiz 07:25, 27 april 2010 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag är en 29-årig kvinna och min fråga rör förhållandet mellan medmänniskor och min brist på civilkurage.
 
Låt mig börja med att illustrera med ett exempel på vad som jag faktiskt upplevde på bussen igår. På en relativt full buss kommer det på en påverkad man och börjar verbalt trakassera en 17-årig flicka som sitter bakom mig. Han vinglar fram och tillbaka och beter sig hotfullt mot flickan och det ar tydligt att det gör henne rädd och illa till mods. Jag själv sitter där och tanker att ”slutar han inte ska jag säga till”. Ändå sitter jag helt handlingsförlamad. Efter ytterligare fem minuter ryter en medelålders man till och slänger mer eller mindre ut den påverkade mannen. Vid det har laget gråter flickan och jag sitter och skäms något otroligt over mig själv och min oförmåga att komma till handling.
 
Vad jag tycker är väldigt jobbigt ar att det ar inte första gången som något liknande händer. Var gång mår jag dåligt efteråt, tänker mycket på incidenten och bestämmer mig for att ‘nästa gång ska jag inte bara sitta där’. Speciellt i exemplet ovan tror jag dessutom att jag inte skulle sätta mig själv i fara genom att säga till eftersom det var många andra människor på bussen som troligtvis skulle ha reagerat om mannen blivit fysiskt våldsam. Det handlar inte om att jag vill ”spela hjälte” inför de andra passagerarna utan jag oroar mig över min egen brist på civilkurage och förmåga att komma over min rädsla for att hjälpa andra i situationer där jag faktiskt tror att jag kan hjälpa utan att försatta mig eller andra i fara. Har du några förslag på hur jag ska komma over den har rädslan och gå från tanke till handling?
 
Tack på förhand!
 
Med vänlig hälsning,
Jenny
 
Svar: Hej Jenny!

Tack för ditt modiga brev. Du har redan tagit ett steg till att visa civilkurage. Du vågar ”se” och uppleva att det är något du skulle vilja göra utifrån dina värderingar men inte gör när olika situationer som kräver civilkurage uppstår.
 
Det du beskriver är ju vanligt: Desto fler personer det finns på en plats där något obehagligt händer, desto färre ingriper. Ibland ingen alls. Vi läser om detta och många har själva upplevt den passivitet som uppstår i sådana situationer. Många får samma tankar som du: ”Varför är det ingen som reagerar och gör något?” Man beskriver att även individer som har en god moraluppfattning, kan bortse från den eller ha svårt att hävda den när de hamnar i kollektiva situationer. Det individuella ansvaret uppfattas inte lika tydligt då utan kräver en personlig ansträngning eller medveten hållning för att upplevas.
 
Att ha civilkurage handlar om nog mycket om att tydliggöra sina värderingar om vad som är rätt att göra för andra och ha modet att handla därefter. Det som ibland kallas konsten att ta ansvar eller att vara etiskt medveten. Etik handlar ytterst om att sträva efter att vara den människa man vill vara. En människa som kan se sig själv i ögonen. En människa som känner stolthet över den hon är. Du kan läsa mer om detta i Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel. Hon hävdar att det är genom att reflektera över sina värderingar och handlingar som en människa blir rustad att ta ansvar.  Att agera i enlighet med sina värderingar kräver förstås också mod. Det är så mycket bekvämare och betydligt mindre riskfyllt att stå vid sidan om och titta på istället för att ingripa. Ann Heberlein påminner samtidigt om att vi inte behöver vara så rädda. Trots allt är de som kränker andra en minoritet. Men rapportering i media ger lätt en bild av ett problem som är större än det är, och fungerar ibland bekräftande och förstärkande av vår rädsla. Tillsammans är de hyggliga människor en stor majoritet och mycket starkare. Kanske vår rädsla i många situationer handlar om att vi så lätt glömmer bort detta. 
 
Vad kan du göra? Du har en etisk hållning och värderingar som gör att du vill ingripa i situationer liknande de du beskrev i ditt brev. Det som kan hjälpa dig att agera i sådana situationer är att påminna dig om det som känns rätt och riktigt att göra just då. Det kan ge dig kraft att komma över din rädsla och agera istället för att vänta på att någon annan ska göra det.
 
Ytterligare ett lästips till dig är om boken ”Konsten att vara snäll” av Stefan Einhorn. Den innehåller kloka resonemang om att sätt upp goda mål och sedan konsekvent sträva mot dessa mål, och hur vi kan hitta mod att börja agera annorlunda än vad vi hittills vågat i vardagliga situationer.
 
Jag vill uttrycka min personliga beundran för att du vill göra en förändring i riktning mot att visa mer civilkurage.  

Varma hälsningar

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

 

”Lusten och sexet har fösvunnit”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 07:25, 22 april 2010 i kategori Relationer

Fråga: Finns något man kan göra när lusten och sexet försvunnit i parrelationen? Min man och jag har varit ihop i nära tio år och de inledande åren var sanslöst passionerade. Redan då hade han dock problem med att ta initiativ till vardagsnärhet, kramar och pussar. Det var ändå okej, jag accepterade att det är sådan han är. Men med tiden blev det allt kallare och sedan flera år tar han helt enkelt inga initiativ varken till pussar, kramar eller sex. Vi har ett litet barn och under de två första babyåren förekom inte sex alls.

Jag upplever att lusten endast kan hållas vid liv om närhet finns. Att det är saker som förutsätter varandra. Jag är en person som aldrig får nog av närhet och ömhet, men även min sexlust har i princip dött ut. I dagsläget har vi sex extremt sällan, kanske varannan månad, och det är väl ungefär lika ofta som jag får en spontankram. Uppskattande komplimanger är också väldigt lätträknade. Det kanske inte är åratal sedan som jag fick höra att jag är snygg, men det känns så.

Jag känner att bristen på närhet gör att jag mår dåligt. Jag lever ett liv där jag är konstant avvisad som kvinna och det skadar delvis min självkänsla. Ibland kan jag känna mig ful och ensam. Känslan av att vara avvisad gör att jag har aggressioner mot honom. Under de mest sexlösa perioderna bråkar vi naturligtvis som mest. Det har dock hänt att vi haft någon vecka med sex och skillnaden blir genast enorm. Värmen kommer tillbaka och det känns som om kärleken finns där.

Så varför bryter jag inte? För att vi ändå har en djup kärlek, som finns någonstans där, och vill vara med varandra. Och han säger att han vet att han älskar mig. Men det är lite som att vi håller på att övergå till att vara som en bror och syster. Han säger att han inte riktigt vet varför han har så låg sexlust. Att han kanske bara är sån. Och att han inte har något behov av pussar och kramar heller. Han har en teori om att det kan vara för att jag inte har preventivmedel. Han är livrädd för att jag ska bli gravid då han inte vill ha fler barn.

När jag ser tillbaka kan det stämma att hans sexlust försvann när jag slutade med preventivmedel. Men nu är jag över 40, alltså inte särskilt fertil, och eftersom vi nästan aldrig har sex har jag svårt att motivera mig till att ta preventivmedel, eftersom det är väldigt få sådana som jag tål (han tycker t ex att kondom inte är tillräckligt ”säkert”).

Och det förklarar inte varför han inte tar i mig överhuvud taget eller låter bli att ge mig komplimanger. Det som gör mig allra mest frustrerad är dessutom inte att han är helt ointresserad av närhet. Utan att han inte ser det som något problem att jag mår dåligt av att inte få någon närhet – och inte visar något intresse av att göra något åt saken.

Vad kan det bero på att han inte har någon sexlust? Kan det vara aggressioner mot mig – vi har haft ett stormigt förhållande – som tar sig uttryck i att han vägrar fylla mina behov? Bör jag tolka hans ointresse, både för närhet och för mitt välmående, som att vårt förhållande är över?

Dolores

Svar: Hej Dolores,

Oavsett vilken typ av förändring man efterlyser i en parrelation så är framgång vad gäller denna helt avhängig båda parters vilja och engagemang för att nå ett gemensamt mål. I ert fall är det så besvärligt att det du upplever som oerhört bekymrande – frånvaron av närhet och sex – inte upplevs vara är ett problem av din man. Tvärtom får jag intrycket att själva möjligheten till närhet och sex på något sätt är hotfullt för honom. Det som är din lösning är hans problem och tvärtom.

Om vi för enkelhetens skull utgår från att det vanliga är att människor i kärleksrelationer har något sorts driv att närma sig varandra fysiskt blir frågan hur det kommer sig att din man fungerar som han gör. Att förklara hans låga sexlust med att han kanske bara är sådan tycks inte riktigt hålla. Må så vara att han under hela ert hittillsvarande förhållande haft svårt för vardagsnärhet, men något radikalt tycks ha inträtt då du slutade med preventivmedel. Hans nuvarande upptagenhet av att undvika ytterligare graviditeter pekar på att han känner stark olust inför blotta tanken på en sådan händelseutveckling. Den rädsla han upplever kring en sådan eventualitet är inte längre rationell, utan gränsar till det fobiska. Inte lätt att känna lust i en dylik situation.

Utifrån denna rädsla blir dock hans beteende begripligt. Man kan tänka att han undviker närhet för att han, på ett lite omvänt sätt mot vad som är det vanliga, är rädd att den ska leda till sex. Och eftersom sex ökar risken för att du ska bli gravid igen väcker redan utgångspunkten – det vill säga själva närmandet – ångest hos honom.

När det gäller de förändringar fysiskt såväl som psykiskt som en kvinna genomgår i och med graviditeten finns stora möjligheter till förståelse och samtal. Men, även män kan påverkas av en graviditet och förlossning på olika sätt, och då är det inte fullt så enkelt att hitta ett forum för detta. Dessutom kan de känslor mannen erfar, åtminstone om de inte är odelat positiva, upplevas som mer eller mindre tabubelagda.

Vilka föreställningar din man går och bär på är mer än jag vet, men det låter som att det är mycket ni behöver förstå hos varandra. Det jag menar är att ett närmande antagligen inte kommer äga rum förrän ni tillsammans gjort det möjligt att prata om det som för er i dagsläget befinner sig bortom det pratbaras gräns.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

”Jag är så fruktansvärt avundsjuk på min bror”

Skrivet av Liria Ortiz 07:25, 20 april 2010 i kategori Relationer

Fråga: Jag har ett problem jag inte vet hur jag ska kunna hantera och som det är svårt att prata med andra i min närhet om. Jag har växt upp med en två år yngre bror. Under vår uppväxt har vi alltid haft en bra relation och jag ser min bror som en av mina närmsta vänner.

Det var aldrig någon diskussion om att någon av oss inte skulle läsa vidare efter gymnasiet och det gjorde vi båda. Eftersom jag gjorde värnplikt och tjänstgjorde i försvarsmaktens utomlands hamnade jag efter min bror. Han har redan hunnit klart med sina studier och skaffat ett bra och välavlönat jobb. Han har precis köpt en lägenhet tillsammans med sin sambo och det är här mitt problem kommer in.

Jag är fruktansvärt avundsjuk på honom och jag har svårt att hantera vad jag upplever som ett enormt mindervärdeskomplex gentemot honom. Jag känner mig väldigt misslyckad eftersom jag inte kommit längre eller åtminstone lika långt som honom i mitt liv och min karriär. Jag skulle inte vilja ha min tid i armén ogjord men jag kan samtidigt sitta och ångra mina livsval intensivt. Snart är även jag klar med mina studier och går en oviss framtid på arbetsmarknaden till mötes. Jag oroar mig mycket för att inte hitta ett jobb direkt (vilket han såklart gjorde) och försöker att undvika att prata om dessa saker när vi ses.

Hur ska jag kunna hantera dessa känslor? Jag vill ju kunna glädja mig för att det går bra för min bror och unnar honom egentligen all framgång han får på ett logiskt plan. Jag tror att jag vill att han ska vara lyckad och framgångsrik, bara inte lika framgångsrik och lyckad som jag. Det är inte skoj att upptäcka en så småsint och elak sida hos en själv och jag är besviken på mig själv för att jag inte hanterar detta bättre. Tilläggas bör att han inte på något sätt ”trycker ner” mig eller skyter över sin lyckade karriär.

Jag försöker hålla mina känslor inom mig när jag träffar han eller våra föräldrar men jag tycker inte att det är lika roligt att träffa dem längre på grund av detta och jag känner att jag fjärmar mig mer och mer från dem. Jag har alltid sett mig som en stark och självständig individ och det tar mig mycket emot att se hur mitt förhållande till min familj försämras pågrund av min avundsjuka. Vad kan göras?

MVH/ Jonas

Svar: Hej Jonas!

Du verkar vara en stark och oerhört modig person som vågar ta itu med en så laddad och förbjuden känsla.  Avundsjuka är en känsla som vi alla upplever då och då. I perioder av osäkerhet, när livet inte ler mot oss som vi skulle vilja kan vi uppleva mer avundsjuka än annars.

Just nu är du lite mer mottaglig för dessa negativa känslor i och med att du känner dig misslyckad och att du inte har kommit lika lång karriärmässigt som din bror. Du är inte elak, du är bara en människa och vi människor kan vara småsinta på samma sätt som vi kan vara generösa. Avundsjuka är en helt normal känsla! Det är inte avundsjukan i sig som är fel utan vad vi gör med den. Det finns personer vars avundsjuka leder till att de missunnar andra deras framgångar. Som kritiserar och letar fel. Andra lär sig att leva med avundsjukan och omvandlar den till en källa till inspiration. Man unnar den andre att njuta av sina framgångar även när man själv känner sig olycklig och inte har det så bra eller nåt så långt som man vill. Hur kan du komma dit?

Jag skulle vilja att du följer med mig i en ”resa” som handlar om att utforska tillsammans din känsla av avundsjuka. Följer du med? Vi kan börja med att konstatera att negativa känslor knappast är möjliga att undvika och det är inte heller meningen att vi ska ta bort dem. Snarare kan vi se på dem som skyltar som signalerar eller står för olika saker. De vill säga oss något. En skylt med ordet avundsjuka på väcker mycket skam och skuld. Detta gör att vi inte vågar gå vidare. Vi undviker att utforska den känslan. Vi skäms över det vi känner och flyr från det. Därför skulle jag vilja att vi börja med att du funderar på vilken funktion avundsjukan har i ditt liv. Med andra ord: När du tittar bakom skylten avundsjuka, vilka andra känslor finns bakom den? Kan det vara sorg över att livet inte har utvecklats som du ville? Kan det vara sårad stolthet? Kan det vara olika föreställningar och tankar om hur eller vad en storebror måste ha åstadkommit i livet? Handlar det om syskonrivalitet? Utforska vad du känner. Fördöm inte det du känner. Skriv gärna ner allt som kommer fram.

Nästa steg är att du lär dig att känna igen vilka situationer, tankar eller känslor som startar din avundsjuka. Jag utgår ifrån att du inte känner avundsjuka jämt. Observera dig själv därför under en vecka. Skriv ner i ett veckoschema och i olika kolumner vad som utlöser din avundssjuka: vilka är situationerna, känslorna och tankarna. Hur lång tid pågår avundssjukan? Vad undviker du att göra när du känner avundsjuka? Vilka andra konsekvenser får den?

När du har lärt dig mera om din avundsjuka är det dags att gå till nästa övning. Så fort du börjar känna avundsjuka stanna i den känslan. Fly inte! Beskriv det du känner för dig själv. Döm inte det du känner. Bara lägg märke till vad du känner och sätt ord på det. Du kommer att märka att de första gångerna du gör detta kommer det att kännas ganska olustigt att stanna kvar i avundssjukan, men allteftersom du gör den här övningen minskar olusten. Målet är inte att avundsjukan som upplevelse ska försvinna utan att du kan lära dig att leva med den! Så att den inte står i vägen för ditt umgänge med din bror. Ett annat mål är att du kan uppleva att du kan tillåta dig att vara avundsjuk på din bror samtidigt som du kan fortsätta att umgås med honom.
Din kärlek för honom får finnas inom dig på samma sätt som din avundsjuka. När vi bemöter de känslor vi är mest rädda för brukar de förlora sin makt över oss.   

När och om du känner dig redo längre fram kan du gärna prata om din avundsjuka med din bror eller någon annan person som kan visa förståelse.

Jag rekommenderar dig boken: Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans av psykologen Anna Kåver. Där finns mycket väl beskrivet hur man kan sluta föra krig mot tillvaron och sig själv.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

”Otrohet -måste veta allt för att kunna gå vidare”

Skrivet av Liria Ortiz 07:25, 13 april 2010 i kategori Relationer

Fråga: Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 12 år. För ett år sedan hade vi en lite tuffare period och till slut upptäckte jag att min sambo hade varit otrogen. Jag upptäckte det helt enkelt genom att titta i hans mobiltelefon och läsa några sms som de hade skickat till varandra. Sedan dess har vi pratat och pratat och skrikit och gråtit och verkligen funderat över vad vi vill med varandra och nu har vi bestämt att vi fortfarande älskar varandra och vill vara tillsammans. Vi ska alltså försöka på nytt. Problemet ligger bara i alla de hemligheter som fortfarande finns. Jag vet att hans mobiltelefon är full av sms och bilder som de skickat till varandra. Jag vet att det finns foton och e-mail. Jag vet att han har små presenter sparade och kvitton från luncher de ätit, filmer de sett, saker de köpt tillsammans.
 
Och jag håller på att bli galen av att inte veta ALLT! Jag vill verkligen gå vidare men jag kan inte sluta tänka på alla dessa hemligheter. Vad står det egentligen i alla de där sms:en och mailen de skrivit till varandra? Vad har de pratat om? Vilka bilder finns? Jag tänker på det här hela tiden och jag känner att jag helt enkelt inte klarar av att gå vidare om jag inte får veta. Jag MÅSTE veta! Jag håller på att gå sönder av att det finns så mycket hemligheter mellan oss.

Om jag ska klara av att lita på honom igen och om vi ska kunna leva vidare tillsammans måste jag få gå igenom hans mobiltelefon och läsa de e-mail som de skickat till varandra. Jag har sagt det här till min sambo som tycker att jag är galen och vägrar visa mig någonting. Han säger att vad de skrivit och sagt till varandra inte angår mig. Att det inte är relevant för vårt fortsatta liv tillsammans.
 
Men för mig är det ju i högsta grad relevant. Jag kan inte bara släppa det som har hänt. Jag vill känna till alla tillfällen då de träffats. Jag vill veta vad de har gjort. Jag vill inte att det ska finnas fler hemligheter. Ingenting ska vara dolt. Annars kommer jag ju alltid att undra.
 
Håller jag på att bli galen? Är det fel av mig att vilja titta i hans mobil? Har han rätt i att det inte angår mig?
 
Jag vill verkligen att vi ska kunna leva vidare tillsammans. Han är min bästa vän, den jag står allra närmast i hela världen. Och just därför gör det ju så ont att han av alla är den som svikit mig mest. Att han döljer saker för mig. Vi som tidigare har delat allt.
 
Hälsningar Anna
 
Svar: Hej Anna! Du befinner dig i en svår situation. Det är starkt att du tar dina känslor på allvar och skriver till oss. Du beskriver väl det som sker vid en otrohet. Lojaliteten har brustit. Man är sviken. Det är en sak att man måste stå ut med att den andre haft sex med en annan. Det svåraste är lögnerna. Man tappar tilliten.
 
Tillit innebär att vi är varandras bästa vänner. En person man kan lita på, vara sårbar inför, och berätta det mest privata för. Den fråga som jag läser mellan raderna i ditt brev är hur du ska kunna lita på honom igen nu när ni har bestämt att ni ska försöka på nytt. Ni älskar fortfarande varandra. Förlust av tillit tar lång tid att reparera. Det är samtidigt nödvändigt att bearbeta förlusten av tillit vid en otrohet. Sker inte det kan inte vi-känslan i förhållandet komma tillbaka.
 
Du undrar; ”Håller jag på att bli galen? Är det fel av mig att vilja titta i hans mobil? Har han rätt i att det inte angår mig?”. Jag tycker att du har rätt att veta, men du bör fundera på vad det är du egentligen vill veta. En tanke jag får när jag läser ditt brev är att självklart vill du veta vad som hände i det förflutna men att det du egentligen undrar är om din sambo har tagit känslomässigt avstånd från den andra personen idag, om du kan lita på honom idag ”… han har små presenter sparade…” Det verkar vara vad du behöver veta just nu för att kunna satsa på vi-känslan igen.
 
Ni älskar varandra men att älska någon är inte bara vad man säger utan måste också speglas i det man gör. Alla kan vi begå misstag men hans aktuella beteende: att han avfärda och bortser från dina sårade känslor och tycker att du är galen för att du vill veta, tyder på att han inte tar dig på allvar och inte heller fullt ansvar för det som hände. Många av oss har en tendens att tro på vad den andre säger ”Jag älskar dig” och misstror vad vi ser att personen gör med oss ”Du överdriver, du är galen”. Det verkar som om du befinner dig där just nu.

Å ena sidan vill din partner gå vidare tillsammans med dig, å andra sidan har han hemligheter som i hög grad påverkar din tillit till honom och han visar inte någon förståelse för vad du känner. Därför tycker jag att du bör lita mer på vad du känner, stå för det du vill och inte låta behandlas som en galen kvinna som inbillar sig saker. 
 
För att kunna ta lite distans och få kraft att kunna stå för dig själv föreslår jag dig en övning. Föreställ dig att en väninna till dig befinner sig i samma situation. Du ser att hennes sambo hanterar situationen på samma sätt som din sambo. Hon blir behandlad likadant. Vad skulle du tycka om det han gör? Speglar hans beteende kärlek? Vad tycker du att din väninna skulle göra? Det är normalt att det tar tid att reparera relationen men det måste finnas en dos av tillit och hopp inför framtiden som något kompenserar för den smärta man känner.  
 
Ett alternativ är att du/ni kontaktar en familjeterapeut för rådgivande samtal eller att du själv pratar med en person i din närhet som du litar på för att reda upp dina känslor och få stöd.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

”Mamma dog plötsligt – nu har sorgen kommit ikapp mig”

Skrivet av Liria Ortiz 07:30, 9 april 2010 i kategori Sorg

Fråga: Jag är en 23-årig student. Relativt nyligen (för cirka 4 månader sedan) dog min mamma helt plötsligt i en hjärtattack. Varken jag eller min bror fick några som helst föraningar och blev extremt chokade. Första månaderna gick det ”bra”. Jag ville inte tro på vad som hade hänt och jag var säker på att även om mamma inte befann sig just här så befann hon sig någon annanstans. Det skulle kännas helt absurt om hon var borta för alltid. Jag är ju bara 23. Det är inte logiskt att förlora sin mamma såhär tidigt.
 
Nu några månader efter dödsfallet börjar allt falla över mig och jag mår mer och mer dåligt. Jag har svårt för att vara själv eftersom jag inte klarar av mina egna tankar och känslor. Det känns som att tiden går ovanligt sakta hela tiden. Innan mamma dog brukade jag bli glad för livets små guldkorn, till exempel resa någonstans, ha middag med nära vänner, shoppa, få vg på mina universitets-tentor etc etc. Nu känns det som att inget, precis ingenting spelar någon roll längre.

Jag har lyckats få bra betyg, jag tvingar mig själv att träna, träffa vänner, äta näringsrik mat etc. Men som sagt; ingenting hjälper. Detta är troligtvis normalt i en sorgeprocess vilket jag också har förstått. Men jag kan inte nöja mig med det, för jag mår ju så dåligt. Depressionen genomsyrar allt jag gör, hela tiden. Jag kan inte ens läsa en bok utan att tänka på mamma. För vad spelar det för roll om jag lyckas om min mamma ändå inte kommer att få se det?
 
Och när det väl känns ”okej” för ett tag så faller allt lika snabbt och jag mår dåligt igen. Som sagt; ingenting hjälper. Jag förstår inte vad meningen med livet är längre. Vad spelar det för roll om jag lyckas karriärsmässigt, om jag håller mig i fysisk trim, om jag har trevliga middagar om ändå inte mamma får följa mig?

/Sarah.
 
Svar: Hej Sarah!

Tack för att du skriver till oss. Beklagar djupt din förlust. Att förlora en nära och kära mitt i livet är tungt. Ibland reagerar man med att gå in i en djup kris. Det är naturligt att du är ledsen och inte känner glädje över saker som tidigare var värdefulla för dig.
 
Mycket att det du beskriver stämmer med de olika faser som man går igenom när man är i kris eller i sorgearbete. ”Jag ville inte tro på vad som hade hänt…” tillhör chockfasen. Då är det svårt att ”ta in” det som har hänt. När man är i reaktionsfasen börjar man inse det som har hänt och försöker söka en mening med det som hände. Sedan kommer bearbetningsfasen. Där man accepterar förlusten för att till slut nyorientera sig. Då integrerar förlusten i ens liv. Det är en del av en själv. Man lever med den. Sorgen försvinner inte helt men man kan fortsätta sitt liv och komma ihåg personen med både sorg och glädje. Sorg över det man har förlorat. Glädje över att man har varit en del av personens liv. Självklart behöver man inte gå igenom alla faser och sorgeprocessen kan se ut annorlunda från en person till den andra.
 
Du känner just nu att inget spelar någon roll och du undrar vad det spelar det för roll om du lyckas då din mamma ändå inte kommer att få uppleva det. Du skriver: ”Jag förstår inte vad meningen med livet är längre.” Sarah, trots att din mamma inte kan vara med och dela ditt nuvarande liv, det är det säkert att hon ville att du mår bra och lyckas med dina mål.

Hon finns inte rent fysiskt men hon finns inom dig. Hon finns i de goda minnen som du har av henne. I den värme du känner när du tänker på henne. Hon är en del av dig nu i den personen du är. Jag kan inte heller se någon mening med hennes död, men däremot meningen med hennes liv kan ha varit de goda gärningar och den kärlek som hon lämnade inom dig och efter sig.
 
Min rekommendation är att fortsätter att ta hand om dig själv och göra det du tyckte om tidigare trots att det inte känns roligt eller stimulerande just nu. Det hjälper dig att inte gå in i en depression. Andra alternativ är att du går till en grupp för personer som har förlorat en nära anhörig och att du där kan dela din sorg med andra i samma situation. Det finns olika anhörigföreningar som du hittar på nätet. Kyrkan brukar också ha sorgegrupper. Något viktigt är att du ger dig tid att sörja. Tillåt dig att vara ledsen när du är ledsen. Fortsätt att göra det som är viktigt för dig trots din sorg.
 
Ibland kan sorgen övergå i en depression. Sök professionell hjälp om det blir så för dig. Om du känner dig osäker på vad är det ena och det andra kan du läsa mer om skillnaden mellan depression och att befinna sig i kris på www.vardguiden.se.
 
En varm kram till dig.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

 

”Är jag onaturligt bunden till min mamma?”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 07:30, 1 april 2010 i kategori Relationer

Fråga: Jag är en kvinna som närmar sig 30, jag är lyckligt gift, pluggar heltid och jobbar brevid, jag har många vänner och bra relation till mina nära och kära. Jag har klarat mig själv sedan jag flyttade hemifrån efter gymnasiet och har ett bra liv.

Jag och min mor har alltid haft en nära relation, vi kan prata om det mesta, trivs i varandra sällskap och uppskattar varandra som bollplank. Min mamma är mycket stolt över mig vilket hon visar och vår relation kan definieras som harmonisk. Dock kan jag märka ett mönster hos mig själv. Varje gång jag måste ta ett stort beslut (som känns tungt) som t ex att avbryta en utbildning eller som nu: omplacera vår hund, så upptäcker jag att det som upptar mest av min energi och oro är inte företeelsen i sig utan hur min mamma ska reagera när jag berättar det för henne.

Jag målar  upp ett scenario över hur hon kommer reagera och försöker stålsätta mig, ibland har jag gissat helt fel och hon är väldigt stöttande men ofta har jag rätt och hon reagerar med att bli upprörd, besviken och vara helt oföstående. Något som i förlängningen får mig att känna att det är ett ännu större nederlag än vad jag redan upplever det som.

Nu till min fråga; tyder detta på att jag inte har ”klippt navelsträngen” ordentligt? Är jag onaturligt bunden till min mamma?

Hon reagerar som sagt var med att bli upprörd, besviken och oförstående och en växande känsla inom mig är att hon inte har rätt att ta sig friheten att reagera på detta sätt på övertänkta, mogna beslut som jag som vuxen kvinna tar. Har jag rätt i detta? Om ja, hur kan jag ta upp detta med henne nästa gång det händer? Det som gör det hela än svårare är att en sådan känsla ganska snabbt kan gå över så hon kan gå från att vara upprörd över något till att ha ”glömt” det på några dagar och agera som om inget hänt medans jag fortfarande har kvar min känsla.

Jag skulle verkligen uppskatta hjälp med mitt problem!

Mvh Amelie

Svar: Hej Amelie,

Det låter som att din relation till din mor är tveeggad: Å ena sidan känns det bra för dig att ha henne nära, att kunna prata med henne om det mesta, och att använda henne som bollplank. Å andra sidan påverkas du besvärande mycket av hur hon reagerar på det du anförtror henne. Hur vet man utifrån detta om du klippt navelsträngen ordentligt, eller om du är onaturligt bunden till henne?

Med utgångspunkt från det du skriver är det framför allt en företeelse som är av vikt för att bedöma om du är tillräckligt självständig i förhållande till din mor eller inte. Den har att göra med den i och för sig trevliga aspekten av er relation att din mor är mycket stolt över dig. Min fråga blir då: Är du fri att göra de val du vill, samt att stå kvar vid och genomdriva dina egna föresatser – kort sagt att gå din egen väg – även om det innebär att din mor inte fortsätter vara väldigt stolt över dig om du gör så? Trots att hon kanske tvärtom blir upprörd, besviken och oförstående? Om du svarar ja på den frågan kan man nog säga att du är tillräckligt frigjord från henne. Detta av den enkla anledning att det då är du som i praktiken utformar ditt liv, och inte din mor.

Oavsett vad du svarar på min fråga tycker jag absolut att du kan ta upp med henne hur det blir för dig när hon reagerar som hon gör, om inte annat kan det vara viktig för en själv att göra en sådan markering. Dock kan det vara svårt att ändra på andras beteende. Av den anledningen är det ofta effektivare att ändra på sin del i samspelet, för att på så sätt indirekt också förändra den andre. I ditt fall skulle detta innebära att du, i och med att du påverkas så mycket som du trots allt gör av henne, funderar över om du verkligen ska använda henne som bollplank i den utsträckning som nu är fallet.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.