Fråga: Hej insidan,

Jag och min sambo har varit levt ihop i snart tio år och vi har det bra. Vi har haft våra ups and downs men vi har alltid tagit tjuren vid hornen tidigt och hållit ihop. Våra downperioder har vi klarat ut genom att hålla dialogen öppen om hur vi känner och jag tror man kan säga att hela vår relation är ganska intellektuell, vi pratar mycket och ger varandra frihet. Det har aldrig förekommit någon otrohet från någon av oss, inte ens misstanke, jag skulle nog vilja säga att vi är ett harmoniskt par. I vårt umgänge är vi nog sedda som det stabila, vuxna paret som har koll på grejerna.

Så i höstas blev jag och en man från ett av våra andra kontor utsedd att representera företaget på en utlandskonferens. Jag kände honom ganska flyktigt innan och var väl från början ganska besviken att det var honom jag skulle resa med. Han är gift, i samma ålder som jag, lite tystlåten och känd som en snobb som vårdar såväl sin bostad, sina kläder och sin egen kropp lite väl nitiskt. Ser mycket bra ut, vältränad som få, men är lite tråkig och självgod.

Men vad fel jag hade! Sällan har jag haft så roligt men en annan människa och vi kunde  prata om allt från dag ett. Allt klaffade och tråkmånsen visade sig vara en riktig rolig man, vi hittade på upptåg när vi var lediga och tillbringade de planerade semesterdagarna efter konferensen ihop. Vi hann vara allvarliga, ledsna, glada, skrattiga, uppriktiga och ärliga tillsammans och efter att de knappa två resveckorna var slut kändes det som vi känt varandra alltid. De personer vi mötte på resmålet som vi inte kände tog förgivet att vi var ett par.  Men det var vi aldrig, inte på det fysiska viset i alla fall.

För hur trevligt vi än hade så gick vi aldrig över gränsen för fysisk otrohet, trots att vi satt uppe de sista nätterna och pratade förtroligt på hotellrummet så snuddade vi knappt vid varandra.  Men jag tror att vi båda vill. Jag blev, och är fortfarande, otroligt attraherad av honom, hans vältränade kropp som jag och mina kollegor förr skojat om (då han lägger ner otroligt mycket mer tid på den än nåt annat) blev helt omöjlig att släppa med blicken. Jag som aldrig tidigare brytt mig om vältränade kroppar utan varit inne på mer smala intellektuella män blev helt till mig. Det var ett jobbigt uppvaknade och nu, så här några månader senare kan jag inte få bort bilden av hans kropp i min hjärna. Jag har aldrig varit så dragen, sexuellt, till en annan människa.

Efter att vi kom hem har vi bara haft sporadisk jobbkontakt och några afterwork-öl tillsammans med många andra när jag varit på besök på hans kontor men inget mer. Det är väl på både gott och ont, jag kan ju bara svara för mig själv men jag skulle nog tycka att det var jobbigt om vi umgicks/pratade mer då jag känner mig så dragen till honom, å andra sidan känns det jättetråkigt att inte fortsätta umgås då vi blev så otroligt bra vänner. Det är liksom det där som är så jobbigt, jag antar att det är för att vi blev så goda vänner som jag också tänder på hans kropp, han såg ju lika bra ut förut men då var han inte alls attraktiv. Men om jag rent hypotetiskt hade möjlighet att välja (och låtsas som mitt nuvarande liv inte existerar) så skulle jag inte vilja vara ihop med honom. Vi är alldeles för olika och jag skulle inte vilja byta ut min sambo mot denne man. Men jag skulle vilja ha lite, han får mig att känna mig kvinnlig och jag är rent ut sagt kåt på honom på ett sätt jag aldrig varit på min sambo.  Jag vet ju inte vad han tänker om mig mer än att vi har konstaterat att vi båda tycker otroligt mycket om varandra och att det var väldigt roligt att lära känna varandra så här bra. Det här med att flirta har aldrig varit ett ämne för mig men nog känns det som om vi båda håller kvar varandra för länge med blicken och ger varandra tvetydiga kommentarer. När vi varit i samma rum efter resan så känner jag av hans närvaro utan att behöva veta var han är och vi dras till varandra även om jag tror att vi båda försöker undvika det. Man vill ju inte att det ska börja pratas.

Så vad ska jag göra? Hur mycket får man tänka på en annan man när man är i ett förhållande? Denne man hoppar upp i mina tankar när jag minst anar det och jag tänker på honom när jag har sex med min partner. Det är jobbigt! Som vanligt har jag berättat allt från konferensen för min sambo och han verkar inte tycka att något är konstigt i det. Vi har skojat ihop om hur roligt det måste se ut när lilla jag gick bredvid muskelmannen på konferensen och han tycker att det är roligt att han faktiskt visade sig vara en trevlig prick när allt kom omkring. Men jag har ju inte sagt att jag drömmer om denne man och att jag skulle vilja ha sex med honom. Så det känns som om jag för första gången ljuger för min pojkvän, trots att jag inte har gjort något, på riktigt. Måste man berätta om sina tankar? Och hur normalt är det att gå och tänka på en kollega hela dagarna i ända? Jag är rädd för att jag skulle vara otrogen med denne man om jag fick tillfälle, bara för att få tillfredställa min längtan. Hjälp, får man tänka så här?

Barbro

Svar: Hej Barbro,

Det kännetecknande för att vara i ett förhållande är att det är ett slags växelbruk mellan eget inre processande och samtal. Rent allmänt finns inte någon sorts skyldighet att redovisa sina tankar för den varandra. Men som vanligt handlar det om ett kontinuum där lagom är bäst. Det vill säga: i ena diket så lite kommunikation om vad man tänker, känner och tycker att det leder till kontaktlöshet, i andra en sådan tvångsmässig öppenhjärtighet att man sårar varandra.

Det avgörande steget sker om man gör verklighet av sina fantasier, då får det konsekvenser även utanför en själv. Min ståndpunkt är således att du kan låta dina tankar och fantasier vandra som de vill, övergår
de däremot i handling har du gjort ett val, och då är det något du kan ställas till svars för.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Fråga: Hej!

Jag har nyligen separerat från min exsambo som jag har ett litet barn med. Jag skulle vilja förstå lite mer av det som hände mellan oss för att må bättre och för att klara att ha ett samarbete med honom om barnet utan att vara orolig för vad som ska hända när vi pratar eller träffas. Min önskan är att vi ska kunna träffas och till exempel äta middag tillsammans. Jag märker att det gör vår son gott när vi kan umgås som vänner.

Det var jag som tog initiativet till separationen efter tre års försök till en mer förtroendefull relation. Min dåvarande sambo fick vredesutbrott med jämna mellanrum och anklagade mig då för att ha gjort fel på olika sätt. Jag kan inte se att jag gjorde sådana saker som borde leda till ett vredesutbrott utan kände mer och mer under de tre åren att han bar på någon slags inre börda som yttrade sig så. Ibland när vi pratade för att gå vidare efter ett bråk, kunde han inse att han hade varit dum. Ibland ledde ”försoningssamtalen” som jag krävde att vi skulle ha, bara till nya anklagelser. Han har mycket svårt att uttrycka sina känslor på ett icke anklagande sätt och vill hitta en syndabock om en situation ger honom negativa känslor. Han är från en annan världsdel men har bott i Sverige hela sitt vuxenliv. Jag tror att det är en del kulturskillnader som har spökat i vårt förhållande trots att vi båda är väl förtrogna med varandras kulturer och språk. Men jag tror inte att det bara är det som skapar konflikter.

Jag kände mig förstås helt förtvivlad när han blev sådär arg plötsligt, för det kändes både galet och orättvist. Jag var ständigt stressad. Både för att jag inte kunde förutse när han skulle bli arg och för att jag inte kunde vara mig själv utan att vara rädd för hans anklagelser. Jag är en ganska stark och drivande person egentligen men jag förlorade kontakten med de känslorna. Det var svårt att vara en bra mamma. Jag älskar mitt barn men jag var fokuserad på förhållandet med min man.

Ända sedan vi inledde vårt förhållande kände jag periodvis ett stort stöd från mitt ex. Han stöttade mig när det gällde kontakten med mina föräldrar som jag återupptog när jag fick barn efter många års självvald brytning. Och jag kände också en stor kärlek från honom. Jag kände att han älskade mig och det sa han också. Jag har alltid varit osäker på kärlek i största allmänhet vilket jag tror beror på att jag inte kunde lita på mina föräldrar när jag var barn. Mellan mig och min mamma fanns inga gränser och jag kände mig utlämnad till henne, jag kunde ha känslor både av kärlek men också av att jag inte fanns. Jag hade en känsla av att inte ha nåt skydd mot omvärlden och att andra kunde säga till mig och göra med mig som de behagade. I tonåren fick jag anorexia och det blev mitt skydd. Nu har jag byggt upp en viss stabilitet men jag känner mig fortfarande osäker i alla typer av relationer. Jag är rädd för andras åsikter och att inte kunna skydda mig när det behövs.

Med mitt ex kände jag till en början en stor trygghet. Kärleken till honom växte efter hand. Med honom kunde jag känna mig trygg när det gällde närhet och sex vilket var helt nytt för mig. Tilliten var det som jag uppskattade mest i vårt förhållande. Det var det underbaraste jag varit med om.

Därför var det så svårt när han ”bröt ner” förtroendet som kändes så starkt när vi var nära varandra. Det kändes som en stor sorg, att han förstörde något som var så fint. Jag kunde inte förstå. När vi bråkat har han ofta sagt samma saker: att han älskade mig från början men att han aldrig har känt någon kärlek från mig. Att jag fått barn med honom för att jag velat ha barn och att jag lika gärna kunnat ta någon annan. Han har sagt att jag alltid varit missnöjd med någonting och att jag aldrig varit intresserad av honom som person. Såna saker har han sagt när han varit upprörd men det har varit återkommande så jag tror verkligen att han känner så. Fast i andra stunder verkar det som att han har känt att jag känt kärlek till honom.

Jag har tänkt att man alltid ska vara ärlig när man pratar om så viktiga saker men jag kan inte säga exakt hur det har varit. Jag vet att jag har känt kärlek till honom (och känner det fortfarande) men samtidigt har jag alltid känt en tveksamhet inför vårt förhållande som jag inte vet vad den beror på, om det beror på hans oberäknelighet eller på att jag inte vetat var jag har mig själv. Jag känner inte att jag varit missnöjd hela tiden i mitt agerande, för jag har verkligen försökt att få det att fungera. Men kanske har han känt min tveksamhet. Men jag ifrågasätter ofta andra aspekter i mitt liv så jag har svårt att föreställa mig att jag skulle kunna känna mig helt bergsäker i ett förhållande.

Nu har jag tagit det steget att jag har drivit igenom separationen. Jag har mått bättre och känt mig tryggare på ett plan sedan jag började leva som ensam förälder med mitt barn. Jag har mer kontroll nu. Den som är otrevlig kan inte hälsa på oss. Men det är inte så lätt heller. Mitt ex kommer och träffar vår son två gånger i veckan och sover över här. Något annat är inte möjligt av praktiska skäl och vi vill att pappa och son ska träffas ofta för det märks på vårt barn att det är bra för honom.

Men ibland när vi ska prata om praktiska saker så blir mitt ex anklagande och säger att jag kastade ut honom på gatan, fast jag skrev brev till honom i tre års tid och förklarade exakt vad det var som inte funkade för mig och hur vi skulle kunna göra för att det skulle kunna bli bättre. Så jag känner inte att jag slängt ut honom på gatan men det känns så svårt att se en människa som man har tyckt så mycket om och som man förstår på så många sätt vara så självdestruktiv. Och ibland har jag kommit på mig själv med att fortsätta önska att vi kunde vara sådär öppna som vi var en gång så att vi kunde hitta tillbaka till varandra. Vi har också haft sex några gånger och då känns det sådär ännu mer. Det är så konstigt att man kan ha det så bra tillsammans och att det ändå inte funkar. Han tycker att han har gjort framsteg, samarbetat i familjerågivningen osv. Men jag kände till slut att det inte var den sortens förhållande jag ville ha. Jag vill kunna vara mig själv fullt ut i ett förhållande. De där ändlösa diskussionerna om vem som hade gjort och sagt vad kändes också långt ifrån kärlek.

Jag skulle vilja få lite perspektiv på detta. Hur kan jag förstå min situation? Vi har ju ett barn ihop så vi måste ju samarbeta. Jag känner att jag tar på mig hans jobb ibland. Jag känner att han vill ha nån som tar hand om honom och fixar åt honom. När han anklagar mig för saker har jag en tendens att försöka visa a
tt det inte är som han säger, men jag känner samtidigt att det här tar så mycket tid och energi. Jag undrar hur jag hittar balansen mellan att vara normalt schysst och att bli hopblandad med honom. Var går gränsen för mitt ansvar?

Tacksam för svar.

Anonym

Svar: Hej Anonym,

Givetvis känns det – utifrån det du trots allt upplevt med din exsambo när det gäller närhet, trygghet och sex – svårt att upprätta en gräns mot honom. Orsakerna till att du ändå tvingats sätta denna gräns tycks vara den stress det inneburit för dig att leva i ett tillstånd av konstant ovisshet över när han ska få sitt nästa vredesutbrott. Men också de negativa konsekvenser denna stress har när det gäller din förmåga att vara stark och drivande på det sätt du uppfattar att du brukar vara, samt när det gäller din förmåga att vara en bra förälder. När du nu fattat och genomdrivit beslutet att separera från honom har det fört med sig att du mår bättre, känner dig tryggare, samt upplever dig ha mer kontroll. Sammantaget tyder detta på att det var ett bra beslut du fattade.

Svårigheten i dagsläget verkar komma sig av samma gamla problematik du en gång upplevde i relation till din mamma. Denna problematik handlar just om svårigheten att upprätta adekvata gränser gentemot din omgivning. Det upplägg du har i relation till din exsambo i nuläget: att han kommer hem till dig för att träffa er son, sover över och att ni ibland har sex skapar extrem otydlighet vad gäller frågor som dessa. Vill du separera dig från honom och slippa den hopblandning du nu upplever, måste ni hitta en helt annan form för hur ni ska umgås med och inte umgås med varandra. I annat fall kommer du successivt att tappa kontrollen, och gränsen för ditt ansvar kommer att bli omöjlig att identifiera.

Din exsambo spelar nu ut hela sitt register av anklagelser för att på så sätt påverka dig genom skuldkänslor. Det perspektiv du behöver ha för att inte gå vilse i detta är just det du själv konstaterar: ”Vi har ju barn ihop så vi måste ju samarbeta”. Ni ska alltså samarbeta kring det som gäller ert barn, utöver det har du inget ansvar. Men för att denna gräns för var ditt ansvar börjar och slutar ska bli tydlig krävs att din exsambo slutar sova hos dig, att ni slutar ha sex och att han på sikt träffar er son någon annanstans än hemma hos dig.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Till Anders hemsida

Här kan du ställa frågor till våra två experter.

Fråga: Det är inte lätt att försöka beskriva det här kortfattat. Min syster har två olika ansikten, hon kan vara Den Vanliga eller också Den Rasande. Den Rasande kompletteras med grimaser, räcka ut tungan, skrika, svordomar med mera. Hon är fullständigt obehärskad under dessa utbrott och om några veckor blir hon 50 år.

Vi var två systrar i familjen, jag är några år äldre än hon. Under vår uppväxt var det hela tiden ett outtalat krav att alla skulle vara försiktiga vad man sa och gjorde i hennes närhet så att hon inte skulle få ett raseriutbrott. Jag kan idag tycka att det var småsaker som orsakade utbrotten – en klasskamrat hade fått ett par nya jeans till exempel eller skulle åka på semester. Helt enkelt hade någon fått något som hon inte fick, just då. Utbrotten kom hemma och det fanns inga spärrar i skrikandet och vad hon kunde kalla alla andra i närheten för, hon hatade, hatade, svor och kastade saker och skulle ge igen. Vår mor var övertygad om att hon var ledsen för att någon varit ”dum” mot henne och tröstade henne så gott det gick, vilket oftast innebar att min syster fick ”något” för att bli glad igen.

Våra föräldrar fortsatte att på olika sätt ta hand om, ursäkta och hjälpa min syster även som vuxen. Under åren hade hon flera olika jobb. Alla slutade med att hon fick sparken. Så småningom gifte sig min syster med en välbeställd man. Nu berättade hon att inte behövde arbeta mer utan skulle ägna sig åt att göra roliga saker. Fem år efter deras giftermål, för fem år sedan, gick våra föräldrar bort i en olycka och det är efter det som mina bekymmer egentligen börjar.

För något år sedan var hennes man på en längre resa och när jag frågade varför hon inte var med svarade hon att hon inte hade råd. Ett villkor när de gifte sig var att han inte skulle stå för hennes privata kostnader där resor ingick. Med tanke på deras livsstil så har nog hennes del av arvet efter våra föräldrar tagit slut eftersom hon inte har någon inkomst. Strax innan jul meddelade hennes man att han sålt företaget och kommer att flytta utomlands ett par år för att hitta nya affärsmöjligheter, min syster kommer inte att få följa med utan bor kvar Sverige.

Under jul och nyår åkte han iväg på en ny resa utomlands och min syster frågade om hon fick tillbringa julen hos oss, vilket hon självklart fick. Större delen av julen gick bra, vi hade trevligt hela familjen och min syster verkade glad under tiden. Emellanåt började hon älta att våra föräldrar aldrig gett henne tillräckligt med uppmärksamhet. Så kom vi till strax innan nyår, vid middagen helt plötsligt så blir hon återigen som förbytt och får ett raseriutbrott där hon raskttalar/skriker att ”hela världen hatar mig, min familj hatar mig, mina arbetskamrater hatar mig. Alla bara önskar att jag ska dö och försvinna från jordens yta.” Resten av familjen såg ganska förskräckta ut så hon grimaserade och hon räckte ut tungan till höger och till vänster och väser ”Va’ glor ni på, e’re nå’ fel på er” och springer ut och åker hem. Några dagar senare ringer hon, fortfarande rasande. Eftersom det inte gick att få kontakt med henne la jag bara på telefonluren. Det här har upprepats några gånger sedan dess och det går inte att få kontakt med henne.

Det här känns inte alls bra. Hennes vänkrets verkar vara borta, hennes man lämnar henne, hon har ingen inkomst och hon har inte lust att ta tag i det heller. Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera det, förslaget om att söka professionell hjälp har hon bestämt avvisat. Jag vill gärna vara en syster och ha en syster och mina barn vill ha en moster. Men jag vet inte vad hon vill ha, förutom att någon tar hand om henne vilket jag inte kommer att göra. Några tips?

Anna

Svar: Hej Anna,

Du väcker frågan om vilka rättigheter och skyldigheter vi har som medlemmar i en familj. Det är en fråga där värderingarna kan skilja sig åt.

Ditt utgångsläge är att du inte vill bryta med din syster. Du vill ha kvar henne som syster, och dina barn vill att hon ska finnas som moster. Samtidigt framstår din syster som en mycket svår person att umgås med, ibland hotfull och skrämmande. Som du tänker är det nog trots allt som de flesta tänker om en besvärlig familjemedlem. Att skiljas från en människa, som man vuxit upp med och kanske i grund och botten fortfarande älskar och bryr sig om, är inte en lätt sak. Vi har också värderingar som säger att i en familj ska vi ”bära varandras bördor” och vara toleranta och ge plats även för de som är misslyckade och besvärliga. 

Anhörigas känslor är förstås ambivalenta inför sådana familjemedlemmar. Precis som du beskriver i ditt brev. Man kan både älska och tycka synd om personen, samtidigt som man berörs illa av personens handlingar och ibland inte vilja träffa honom eller henne, när man tycker att en gräns återkommande överskrids för vad man tycker är ett rimligt beteende. Nästan alltid känner man sig maktlös, eftersom som anhörig inte alltid kan man påverka situationen eller beteendet.

Vilka rättigheter och skyldigheter har då vuxna i en familj mot varandra? Ibland är det nödvändigt att skiljas för den psykiska och i vissa lägen även fysiska överlevnadens skull. Anhöriga som vill och orkar kan spela en viktig roll för att hjälpa en person att förändras och rehabiliteras, som det nog närmast kan beskrivas vid allvarliga problem. Att utplåna eller uppoffra sig själv hjälper dock ingen, utan det är viktigt att anhöriga kan ta hänsyn till sina egna behov. Och här finns en fälla att vara uppmärksam på. Gränsöverskridande beteenden av det slag som din syster har kan vidmakthållas om det tolereras för långt av omgivningen, och personen inte behöver ta ansvar för sitt beteende. Ett vanligt beteende i relationer som dessa är att någon hygglig person i omgivningen hör av sig efter ett tag och försöker normalisera relationen. Detta kan av den problematiska personen uppfattas som en bekräftelse på att omgivningen gjort fel och bidrar ytterligare till att beteendet upprepas.

Alla människor har rätt till sitt eget liv – och just genom att bli tydlig på den punkten så kan en anhörig bli en viktig faktor till en förändring. Man fungerar som stöd på ett bättre sätt om man inte utplånar sig själv och sina egna behov. Det handlar om att ställa krav samtidigt som man ger kärlek och stöd. Som sista utväg och om ingen förändring sker kan man välja att bryta relationen.

Mitt förslag är att du och din familj har ett familjeråd och konstaterar hur vill att relationen till din syster ska vara. Var konkreta. Lista vad ni uppskattar hos henne och vill ha mera av, och vad ni inte accepterar. Berätta för din syster i vi-budskap vad ni uppfattar är problemet: ”Vi upplever det här…” Undvik uttryck som ”Du måste” eller ”Du borde”. Be om en konkret bete
endeförändring genom att beskriva den i positiva termer, berätta också om hur ni skulle känna om förändringen inträffade. Överlämna sedan ordet: ”Vad tycker du om det här?” Vi-budskapets största fördel är att man inte angriper den andras självkänsla, vilket lätt leder till motattack. Din syster verkar vara en lättkränkt person. Ge också tid för att berätta vad ni uppskattar hos henne och varför ni vill ha kvar relationen.

Man kan älska sin syster (bror, far eller mor) och försöka hjälpa dem. Man kan sörja för deras skull, men vuxna ska ta ansvar för sina handlingar.

Din syster verkar ha svåra emotionella problem och du har klokt föreslagit behandling som hon tyvärr säger nej. Ett alternativ kan vara att du och din familj söker hjälp för egen del och får fortsatt hjälp att resonera om vad som är rätt och rimligt att göra i förhållande till sin syster. Känslan av skuld och delaktighet kan vara stor i en familjekonflikt. Som anhörig kan man dras med i den härva av lögner och ”förklaringar” som den som är problematisk kan ta till. Anhöriga kan också utsättas för hot. Till sist kan det vara svårt att själv se klart vad som egentligen händer. För professionellt stöd finns familjerådgivning i varje kommun. Där ges ofta möjlighet även till individuella samtal. Andra alternativ är att tala med en präst eller psykoterapeut om det etiska och praktiska dilemma som du och din familj har.

Varma hälsningar och lycka till

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.