Är jag en feminin kille?

Skrivet av Liria Ortiz 09:42, 22 juni 2010 i kategori Relationer

Fråga: Jag är en kille på 18 år och har under en lång tid haft svårt att skapa bra relationer med killar. Av de flesta kanske jag kan uppfattas som lite feminin eftersom jag oftast umgås med tjejer, men det är faktiskt de ena nära vänner jag har.

På något sätt känner jag att jag trivs bättre med dem och kan lita på dem mer eftersom killar känns illojala. Jag passar inte alltid in med killar i min egen ålder. Det har dock inte alltid varit så.. När jag var yngre hade jag flera killkompisar. Men så småningom gav de mig och mina föräldrar bara problem och de hade dåligt inflytande på mig. Helt plötsligt när vi blev tonåringar kände jag att de inte ville mig väl eftersom de ville förändra mig till någon jag inte var. Det är något jag ofta kände och fortfarande känner; killar är avundsjuka, osäkra och när de inte mår bra gör de så att vännen ska må lika dåligt. Jag avslutade efter flera års bekantskap alla vänskapsrelationer jag hade.

Jag brukar själv fundera över varför jag ”är feminin” och inte trivs bra med killar utan känner att jag måste göra mig till för att de ska acceptera mig. Ibland undrar om det kan ha något att göra med att jag bara har systrar eller det att jag inte hade en bra relation till min pappa när jag var yngre. Min mamma var också väldigt orolig, blyg, osäker och nervös förut. Därför var min yngre syster och jag väldigt oroliga när vi var små och rädda att bli övergivna.

I skolan blev jag mobbad för att ha varit tidig i puberteten och för andra mindre saker. Jag kan känna att jag fortfarande kan må dåligt på grund av det och kan kritisera mig själv och min pappa. Jag kan känna ilska mot mina föräldrar och beskyller min pappa för att inte ha lärt mig om puberteten som en pappa ska, och därför kunnat undvika mobbningen. Jag beskyller min

”konstighet” på min mamma eftersom jag kan känna att hennes negativa egenskaper ”förts vidare på mig”. Jag stod inte upp för mig själv när jag var yngre och det är något jag mår dåligt av idag. Även om jag idag känner mig stark och tror att jag känner mig själv, kan jag bli som ett litet barn igen när jag tänker på de dagarna och hur dåligt jag mådde psykiskt.

Vissa dagar mår jag bra medan jag lider av ångest andra dagar. Jag är nere, ledsen och vill ha sociala relationer och kunna göra allt annat som de i min ålder gör. Ibland undviker jag sociala situationer eftersom jag inte har någon att gå med och gör allt för att inte hamna i situationer där man måste ha vänner. Alla de jag känner brukar berätta om sina händelserika helger medan jag inte gjort någonting på mina.

Om några år kommer jag flytta till en annan stad för att studera och då vill jag ha vänner som jag kan vara med. Jag vill kunna gå ut och festa på studenten och känner att jag har en sådan press på mig att få vänner innan dess. Jag har försökt få vänner bl.a. genom att träna flera sporter eftersom jag har hört att det ska vara ett bra ställe att träffa andra på, men jag kan ändå inte knyta vänskapsrelationer. Nu för tiden fungerar jag bra i skolan. Jag fungerar bra med de flesta i klassen och jag kan känna att de trivs med mig, men jag är alltid den som inte har den där nära vännen att vara med. Det blir aldrig så att jag bjuder hem någon eller umgås med dem på fritiden. Även om jag ibland känner att jag är intresserad av någon att ha som vän så blir det inte något djupare. Jag kan känna att ”fan, nu har jag hittat någon” men mår sedan dåligt för att något inom mig säger att vi inte kommer kunna vara vänner. ”Han kan omöjligen vara intresserad av mig! Speciellt inte när han får veta hur jag blev mobbad som liten eller när han får veta hur jag EGENTLIGEN är”. Jag skäms för min barndom och även om jag kan känna att jag har självförtroende så brister det i tillfällen när jag ska skapa vänskapsrelationer. Jag hittar aldrig något egentligt svar… Är det händelserna i mitt tidiga liv som gör att jag känner som jag gör och vad är det som hindrar mig från att skapa just vänskapsrelationer?

Anonym

Svar: Hej och tack för ditt personliga sätt att berätta om dig själv!

Du frågar om det är händelser i din uppväxt som är förklaringen till dina svårigheter att få vänner. Jag tror att svaret på din fråga på flera sätt är ja. Jag anar att du bekymrar dig för att det ska vara en svår och komplicerad process för att ditt liv ska ta en annan och bättre vändning. Det behöver inte vara så. Det behövs ibland bara några små steg för att förändra saker och ting.

Du undrar om du är en för feminin kille. Det kan jag inte svara på, men det som framkommer i ditt brev är att du känner dig otrygg med killar. ”Han kan omöjligen vara intresserad av mig! Speciellt inte när han får veta hur jag blev mobbad som liten eller när han får veta hur jag EGENTLIGEN är”. Du är rädd att bli avslöjad som en person med brister, och i en sådan situation bli avvisad. Du upplever att andra försöker styra och ställa med dig och inte respekterar dig. Du har upplevt detta särskilt med jämnåriga killar, och brutit med kamrater av de skälen. Du trivs med de flesta i klassen, men du håller dem på avstånd. Och här finns ju det svåra, som du kämpar med. Att vara ensam är en lösning som hjälper dig i stunden, men du saknar förstås nära relationer. Du saknar närhet.

Jag vill berätta för dig om en teori som heter anknytningsteorin, som jag tror förklarar en del av dina svårigheter. Anknytningsteorin tydliggör att det inte är ödet eller våra personliga egenskaper som är skälen till att vi är ensamma, eller har svårt att knyta an till människor. Anknytningsteorin säger att det sätt på vilket relationen till våra föräldrar såg ut under vår uppväxt har en ganska avgörande roll för hur lätt eller svårt vi har senare i livet att få vänner och kärleksrelationer.

Teorin säger samtidigt att vi som tonåringar eller vuxna inte behöver vara styrda av de erfarenheterna utan vi kan välja att förändra oss och göra annorlunda.

Förenklat man kan säga att det finns två grupper av personer. I den ena gruppen finns de som har en trygg anknytning. I den andra gruppen, och möjligen finns du här, finns de som har en otrygg anknytning. Otrygga personer har haft föräldrar, som av olika skäl inte kunde tillgodose deras behov av tröst och närhet, trots goda avsikter. Du berättar om din far, som fanns på avstånd och din mor som var väldigt orolig och osäker. Personer med otrygg anknytning är ofta os
äkra på vem de är och hur de uppfattas, men de är lättsamma att umgås och uppskattas av andra för sin vänlighet. När den inlärda rädslan för nära relationer infinner sig väljer de att antingen anpassa sig till andra eller drivs bort av rädslan för att andra ska få bestämma över deras liv. Känner du igen dig?

Vi har alla en så kallad relationsmodell med oss från vår barndom. Den tar ibland över och styr oss mot våra egna intressen och behov som vuxna. När vi blivit mer uppmärksamma på hur den ser ut kan vi prova att göra tvärtom och inte låta oss styras av den. Mitt råd är att du kontaktar en ungdomsmottagning där du bor för att fortsätta att utforska om det är det här som hindrar dig att bli nära vän med jämnåriga killar eller om det är något annat.

Och varför inte prova att göra det som du vill men inte gör nu och göra erfarenheter av att några killar är tolerantare och att du är intressantare för andra än du i din ensamhet vill tro? Det kallas att göra korrigerande erfarenheter, och är en effektiv väg att bryta inlärda mönster, som stänger en inne. En övning i ”göra tvärtom”. Du kan exempelvis välja att bjuda hem någon och testa din hypotes att man kommer att avvisa dig för att du ”blev mobbad som liten”. Du kommer att vara spänd och orolig, och det kommer att kräva mod. Samtidigt kan du göra en ganska avgörande erfarenhet av att det du oroar dig för inte inträffar, och då växer ditt självförtroende, och du vågar ta ytterligare steg mot dit du vill komma.

Något annat som jag tror står i vägen för ditt välbefinnande är att du tycks tänka i termer av hur saker och ting ”borde vara” i ditt liv. Läs igenom ditt brev och du kommer att hitta många liknande utryck.

Varför är dessa ”borde vara” ett hinder? För att ditt lidande just nu är starkt relaterat till hur du känner att ditt liv borde vara eller hur det borde ha varit. Du är hård mot dig själv och anklagar dig själv för mobbningen: ”Jag stod inte upp för mig själv när jag var yngre och det är något jag mår dåligt av idag.” Mobbningen är alltid mobbarens ansvar! Det du har gått igenom är sorligt och smärtsamt, samtidigt som det finns en risk för att du blir fast vid sådana tankar. Du behöver sörja det som har varit och hitta ett sätt att förhålla dig så att dessa erfarenheter inte hindrar dig från att ta eget ansvar för hur ditt liv kommer att gestaltas i framtiden.

Många varma hälsningar och lycka till

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till Liria.

 

 

Hur hanterar jag mitt brustna hjärta?

Skrivet av Liria Ortiz 15:26, 17 juni 2010 i kategori Relationer, Självhjälp och förändring, Sorg

Fråga: Hej!

Min flickvän sedan två år tillbaka gjorde slut för ett par dagar sedan. Jag har haft relationer och blivit dumpad förut och det har varit jobbigt men det här är på en helt annan nivå. Jag har alltid avgudat henne, i mina ögon har hon alltid varit perfekt i allt hon gör. Hon är drömtjejen för mig. Jag hade föreställt mig hela livet tillsammans med henne, giftermål, barn och så vidare.

Från ingenstans berättar hon att känslorna inte finns där längre och att hon har panik inför framtiden. Hon hade tänkt på det en vecka och bestämde sig till slut för att avsluta det.

Jag står maktlös inför detta, fortfarande chockerad. Hur ska jag hantera detta? Vad ska jag göra för att kunna gå vidare och acceptera ett liv utan henne? 

Lämnad

Svar: Att blir lämnad av den vi älskar är en upplevelse som i hög grad påverkar vår självkänsla. När man är chockad, förvirrad och känner sig maktlös är det lätt att vi ifrågasätter vårt eget värde. Något som kan bidra till att behålla självkänslan är paradoxalt nog att acceptera situationen, att vår partner vill gå vidare utan oss. Samtidigt måste vi vårda oss själva som en konvalescent som behöver extra hänsyn och omsorg. 

I boken ”Flirt med livet” av Louise Scheele Elling och Lars Henrik Ylander finns ett kapitel som heter Vårda ditt krossade hjärta och gå vidare. Där svarar jag på några frågor som delvis är de som du ställer dig nu.

Hur kan du hantera att hon lämnade dig? Vad gör man med sitt brustna hjärta?
Acceptera att du är maktlös. Att hon vill gå vidare utan dig. Kämpa inte emot den smärta som den tanken orsakar. Stanna i de svåra känslorna. Bemöt din smärta över det som hände med förståelse och kärleksfull acceptans. Det innebär att du inte värderar och inte heller fördömer det du känner. Varför ska du göra det? För att det är när du ältar det som hänt, som smärtan växer till lidande och plågsamma grubblerier. Ett exempel: Man känner smärta och säger till sig själv: ”Jag är dum som mår dåligt och känner smärta. Jag måste gå från relationen med huvudet högt och inte känna mig sårad!” Det som händer då är att man själv lägger till en ett krav som förvärrar smärtan. Man fördömer och nedvärderar sig själv för den smärta man känner.

Vad kan du göra för att smärtan inte ska bli för plågsam?
Du kan säga till dig själv: ”Jag accepterar ett liv utan henne och att jag just nu känner smärta. Den får finnas inom mig”. Att sträva efter att inte känna den smärta som orsakas av att bli lämnad är omöjligt att lyckas med. I den mån vi accepterar smärtan accepterar vi också att vi bara är människor. Att vi lever, älskar och är sårbara. Men det är VI som får oss själva att lida. Vi kan undvika att smärtan blir lidande. Det gör en stor skillnad. Hur gör man det? Vi ska vara försiktiga med att inte döma oss själva för det vi känner. Det är det vi kan påverka. Det är där vi kan börja hjälpa oss själva och börja handla nu.  

Försök hitta din egen balans mellan att tillåta dig att känna smärta samtidigt som du behandlar sig själv väl. Observera att det inte är antingen eller utan både och. För att acceptera det man känner med kärleksfull nyfikenhet och acceptans kan man som ett första steg beskriva för sig själv eller skriva ner det man känner utan att värdera känslorna. Som ett andra steg kan man behandla sig själv som om man vore en nära och kär vän som befinner sig i samma situation. Man gör för sig själv det man skulle göra för sin vän för att hon eller han skulle känna sig älskad och kunna acceptera det som hänt. Man bör också fortsätta att göra det som tidigare gav glädje. Nyckeln till att få det att fungera är att man inte ställer krav på sig själv, att man ska må BRA eller känna samma glädje som förut. Målet är snarare att det ska kännas tillräckligt bra eller bara ok.

Syftet är att undvika att fastna i nedstämdhetens spiral eller ältande över det som har hänt. Ältande förvärrar smärtan då det lägger till nya värderande negativa tankar och känslor om det man gjorde eller inte gjorde, om det man känner eller inte känner. 

Kom ihåg att smärta är en del av livet. Ju mer du kämpar emot smärtan desto svårare är att uppleva sinnesro och att känna att livet är meningsfullt även vid svåra upplevelser. Smärta och lidande är två olika tillstånd. Man behöver inte identifiera sig med sitt lidande.

Vad ska du göra i praktiken för att komma på benen igen?
Förutom att känna smärtan och tillåta dess existens kan du också göra något annat. Du kan fortsätta att göra det som gav dig glädje tidigare. Smärtan paralyserar oss och då tenderar vi att stanna i soffan framför TV: n eller i sängen. Gör tvärtemot det. Säg: ”Nej, jag SKA träffa mina vänner, även om det inte ger mig lika mycket glädje som det brukar.” Du ska samtidigt inte ställa krav på att upplevelsen ska ge dig lika mycket glädje som innan du fick ditt hjärta krossat. Du kan också söka hjälp. Det behöver inte vara professionell hjälp. Det kan räcka med att du talar med andra. Det är normalt när man får sitt hjärta krossad att man ältar det som hände. Här måste du hitta din egen gräns för när du bör sluta älta. I början får du acceptera ditt eget behov av att älta. Men när du märker att det går över styr kan du avsätta ältningstid och begränsa det. En kvart om dagen eller en timme i veckan. Resten av tiden ska du ta hand om dig själv som en person som är sårad och i kris.   

Hur märker du, att du är redo att börja älska igen?
När du börjar lägga märke till andra människor. När en annan person börjar träda fram inför dina ögon. Skuggarna drar sig tillbaka och färgerna träder fram. När man är i sorg ser man inte andra människor. Men när man börjar tänka: ”Hmm, vilken intressant person.” DÅ börjar man bli redo. Även om du fortfarande känner smärta i ditt hjärta börjar det att bli plats för någon annan därinne. Du kommer då att försiktigt och långsamt börja närma dig den person som väckt ditt intresse. Du kommer kanske att vara rädd för att bli sårad igen. Påminn dig då om att älska är att vara levande.  

Varma hälsningar och vårda dig och ditt hjärta.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till Liria.

 

Ångest och intensivt dagdrömmande

Skrivet av Liria Ortiz 13:53, 11 juni 2010 i kategori Relationer

Fråga: Jag vet inte vad jag ska börja. Jag är en ung, studerande man som är över tjugo år. Jag har problem med ökande ångest och dagdrömmande.

Jag växte upp i en kärlekslös familj. Jag har aldrig sett mina föräldrar kyssas, kramas, hålla varandras händer eller muntligt uppskatta varandra. Så länge jag kan minnas så har mina föräldrar avskytt varandra. De ägnade sig i långa perioder åt att försöka bryta ner varandra känslomässigt och mentalt. Dessa perioder slutade oftast i fruktansvärt aggressiva och högljudda sammandrabbningar. Att mina föräldrar skulle skiljas åt var min barndoms största skräck. Jag minns att jag upplevde dessa perioder som mycket stressande och att det knöt sig i magen. Jag försökte oftast ”skämta till det” och lätta på stämningen mellan mina föräldrar när jag kände att de började provocera varandra. Det fungerade stundtals, vilket gjorde det ännu värre då de senare drabbade samman. Jag upplevde det som att det var mitt fel och att jag inte hade gjort tillräckligt. Jag vet inte varför, men när jag tänker tillbaka på min uppväxt så minns jag bara alla bråk, skrik och alla gånger mina föräldrar hotade varandra med att flytta. Jag vet att det fanns positiva stunder, men jag kan inte minnas dem. Jag minns tråkiga saker som att till exempel min mor ofta satt själv och grät i soffan och hur tyst huset blev efter ett bråk.

Jag började isolera mig själv från mina kompisar när jag nådde tonåren. Att umgås med jämnåriga var oerhört påfrestande och jag kände alltid att jag behövde underhålla dem.

Mina föräldrar flyttade ifrån varandra när jag var i övre tonåren och pratar nu inte med varandra. Flera av det stunder som skulle ha varit mina lyckligaste har blivit förstörda på grund av mina föräldrar. Jag har alltid tänkt att mina föräldrar älskat mig, men att deras hat mot varandra har varit starkare.

Jag bor inte hemma sedan ett par år tillbaka. Jag är ensam. Jag har ingen nära vän och jag har aldrig haft en flickvän. Jag har känt en tilltagande ångest det senaste halvåret. Mina tankar kretsar nästan enbart kring att få skaffa ett förhållande, att få prata och att få bli berörd. Jag dagdrömmer väldigt ofta om att ha någon som pratar med mig och rör vid mig. Min fantasi känns väldigt utvecklad och jag sitter ofta och leker med scenarion och situationer, oftast med tjejer. Jag drömmer att vi hittar på saker och upplever saker tillsammans. Min uppfattning om tid upphör när jag gör detta och det händer ofta att tiden skenar iväg. Till saken hör också att jag blir väldigt trött av detta. Jag dagdrömmer intensivt och de är väldigt verkliga. Jag antar att det är krävande för mig att göra detta, vilket leder till trötthet. Detta påverkar mitt liv negativt. Jag är dock lycklig i mina dagdrömmar och de hjälper mig genom dagen. De stunder jag är som lyckligast är när jag är som mest inne i drömmarna. Vad kan jag göra för att få kontroll över detta?

Min ångest var till en början begränsad till nattetid. Jag får ryckningar, kallsvettningar och början på panikattacker. Ångesten förstärks när jag ser det jag dagdrömmer om i verkligheten. Par som till exempel kramas, håller handen och pratar gör att jag får ångest. Det är så mycket jag har gått miste om i mitt liv. Så mycket jag borde ha upplevt som jag aldrig kommer få igen. Min första kyss borde ha varit under mina tonår. Jag har aldrig blivit kysst. Övernattningar hos kompisar, att få bli ungdomligt kär, att få utveckla känslor och uppleva att bli vuxen med en annan människa. Att ha haft någon att prata med när man mådde dåligt. Till en början lyckades jag få bort ångesten genom att trötta ut mig själv med fysisk aktivitet. Det

fungerar tyvärr inte längre och min ångest har börjat ta sig in på dagtid. Jag har försökt öka den fysiska aktiviteten men den är redan så frekvent och intensiv att den börjar skada mig fysiskt. Hur ska jag göra?

De få gångerna jag umgås med en tjej så känner jag mig upprymd, exalterad och full av energi. Jag blir dock väldigt uppmärksamhetskrävande och klängig. Jag är fullständigt livrädd att bli lämnad och försöker verkligen att begränsa klängigheten, men beröring påverkar mig så pass mycket att jag inte kan hjälpa det. Att röra andra och att själv bli berörd utgör den största delen av mitt dagdrömmande.

Jag har svårt att uttrycka känslor och ska jag vara ärlig så vet jag oftast inte vad det är för något jag känner. Jag vet att jag inte är känslolös eller en dålig människa, jag vet inte bara vad jag känner. Det känns som om jag känslomässigt är på ett barns nivå. Är detta för att jag varit ensam? Jag tycker inte om mig själv så mycket och mina studier går allt sämre. Jag vet att alla inte får bra liv och jag kanske inte fick en så bra start som man kan önska, men jag är ingen dålig människa och jag vill bara försöka må bra. /Kalle.

Svar: Hej Kalle!

Du beskriver på ett berörande sätt om din längtan efter närhet och en flickvän och hur svårt det har blivit de gånger du försökt att knyta an till en tjej. Jag tror att det är många som känner igen sig i din berättelse.

Vi behöver nära relationer för att må väl och utvecklas. Det är nog samtidigt så att en uppväxt i en familj, där föräldrarna av olika skäl inte lärt oss att knyta an till andra på ett tryggt och självklart sätt, kan göra det svårare att få både vänner och kärleksrelationer som vuxen. Du har en historia med en otrygg uppväxt. Dina föräldrar avskydde varandra. Det var mycket bråk hemma och hot om uppbrott. Barnen i familjer med konflikter mellan föräldrarna upplever ofta att det är
deras fel att föräldrarna är arga och olyckliga. Du berättar att det också är så du minns att du tänkte. Föräldrar som är i den situationen har sällan kunnat hantera sina barns behov av tröst och närhet. Kvalitén på den relation som man en gång i tiden hade med föräldrarna fortsätter att spela en viktig roll för hur lätt eller svårt vi får under resten av livet att knyta an till, känna trygghet med andra eller kunna närma oss andra på ett tillfredsställande sätt.

Vuxna som har vuxit upp i en trygg miljö tycker att det är enkelt att komma nära andra människor. De vars uppväxt har varit otrygg, som i ditt fall, har det svårare. De kan vara mycket socialt kompetenta och uppfattas som trevliga. De är bra på att anpassa sig till andra (exempelvis ditt behov av att underhålla dina vänner på samma sätt som du gjorde med dina föräldrar) och tar gärna hand om andra – en förmåga som man skaffat sig som en ”överlevnadsstrategi” under den otrygga uppväxten – men de besväras av att inte riktigt ”veta” vad de känner för andra och upplever att de mest spelar en roll. Ensamheten blir en tillflykt från de krav på närhet som efter ett tag ställs i en relation, och som de inte riktigt förstår hur de ska kunna motsvara. De försök som de gör för att knyta an bli ganska vilsna, och kan pendla mellan närmast klängig upptagenhet och starkt avståndstagande.

Kalle, du berättar hur du i tonåren fann det ”oerhört påfrestande ” att umgås med jämnåriga och att du alltid behövde ”underhålla dem”. Det blev jobbigt, och nu har du valt ensamheten som ger dig skydd mot den otrygghet som väcks tillsammans med andra samtidigt som din strategi på lång sikt gör dig så ensam. Du berättar att när du försöker knyta an till tjejer väcks en stark rädsla för att bli övergiven, och du blir ganska krävande, och det innebär förstås en risk för att du blir lämnad.

Du kan läsa mer om detta i boken Hemligheten av journalisten Dan Josefsson, som berättar om sina svårigheter att få varaktiga och nära relationer, och psykologen Egil Linge, som var hans psykoterapeut.

Mitt råd är att du söker professionell hjälp för dina problem. Möjligheten att förändra sitt sätt att skapa relationer med hjälp av psykologisk behandling är mycket goda. Det handlar om att lära sig ett vuxnare sätt att knyta an till andra och bryta den relationsmodell som bardomen gav, och som nu som vuxen är ett hinder. I boken kan du läsa om ur en sådan behandling kan se ut.

Andra förslag som du kan använda dig av på egen hand redan nu: Du vill få kontroll över dina dagdrömmar om flickvänner. De tröttar ut dig, samtidigt som de gör dig lycklig. Mitt råd är att du gör en kompromiss. Tillåt dig att dagdrömma, men bara en begränsad tid per dag, till exempel en halvtimme varje kväll.

Du får ångest när du ser andra som lever i relationer, och du vet inte riktigt hur du ska hantera din ångest. Jag tror att det du beskriver som ångest är att du blir ledsen. En mycket naturlig känsla i de situationerna. Kanske du ska försöka acceptera att du är ledsen över din situation nu, och inte kämpa för att få bort känslan. Varför? För att ju mer vi kämpar emot en känsla, desto mer känner vi den. Ett alternativ som du kan prova är att tillämpa så kallad mindfulness, medveten närvarande på svenska. Kalle, prova gärna att göra som jag beskriver nedan:

1.Bestäm dig för att acceptera att du känner det du känner, när känslan kommer. Säg högt till dig själv: ”Det är ok och naturligt att jag känner så här.” Att acceptera det vi känner och tänker behöver vi träna på. Att acceptera något behöver inte stå i motsats till att vi samtidigt arbetar med att förändra saker. Det handlar om att först välja att se och acceptera verkligheten som det är för att sedan kunna arbeta för förändring. Motsatsen till acceptans är att man undviker att känna för att man fördömer sina känslor. Vi sätter fördömande etiketter (bra känsla – dålig känsla eller rätt känsla – fel känsla) som hindrar oss att utforska vad dessa känslor står för. Därför behöver vi acceptera och uppleva våra negativa känslor för att kunna förändra.

2.Stanna kvar i känslan och fortsätt att göra det som du höll på med eller som du tänkt dig att göra. Du kommer att uppleva hur känslorna växlar och klingar av så småningom. Hur de inte behöver hindra oss att göra det vi vill och inte heller behöver vara så hotfulla även om de naturligtvis är jobbiga i sig.

3.Döm dig inte för att du känner det du känner. Undersök din känsla med nyfikenhet. Det kanske inte alltid är den känsla man tror som ställer till det för oss eller är den vi är rädda för.

4. Ta beslutet och acceptera om och om igen när känslan tränger sig på.

5. Tala tröstande och accepterande till dig själv som du skulle ha talat till en vän.

6. Respektera dig själv precis som du är.

7. Påminn dig att du är på väg att skaffa dig färdigheter för att komma dit du vill.

8. Formulera ditt mål och använd dig av den för att motivera dig själv.

Varma hälsningar och lycka till Kalle!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till Liria.

 

Varför är jag inte lycklig?

Skrivet av Liria Ortiz 08:00, 8 juni 2010 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag är en 23-årig student som till synes har många saker att vara lycklig över: jag har många (och nära) vänner, lätt för att socialisera, fördelaktigt utseende, goda studieresultat, älskad familj, många intressen…

När jag listar upp det så här känns det nästan fånigt, i alla fall otroligt frustrerande; jag känner inte att jag är berättigad att må dåligt. Dock fylls jag ofta av en outhärdlig melankoli och panikkänsla. Tidigare har det endast skett då jag varit ensam, ofta i sängen innan jag somnar, men sedan ungefär två år tillbaka har panikångesten börjat komma då jag är bland andra människor. Jag måste rusa därifrån, hitta en privat plats, börjar gråta hejdlöst och får svårt att andas.

Jag hade en flickvän för ungefär sex år sedan, men relationen slutade i katastrof. Hon var mer intresserad än jag, och när det tog slut fick jag under flera månader självmordsbrev (hon mår bra nu dock). Jag kände mig otroligt skyldig – som en livsförövare. Sedan dess har jag inte haft något som helst mer-än-vänskapligt förhållande med en tjej. Har dock inga problem med att umgås och prata med tjejer. Problemet är att jag fylls av det största obehag när mitt oskyldiga och enbart vänskapligt menade agerande mot tjejer tolkas som att jag ”raggar”. Jag fylls av ett vidrigt självförakt och ser mig själv som en inkräktare på personens integritet och sexualitet, och den känslan övergår fort i en slags svindel när jag inser att jag alltid måste förbli ensam och på avstånd för att inte känna detta självförakt.

En tjejkompis har vid tillfälle beskrivit mig just så: att jag är socialt begåvad, men att jag alltid tycks hålla mig på avstånd. Och det stämmer. Jag har lärt mig frysa allt intresse för tjejer så att jag aldrig blir intresserad, så att jag inte ska kunna bli en inkräktare eller förövare. Jag tror dock att för stor vikt inte bör läggas vid utgången av min tidigare relation. Jag hade samma attityd även tidigare. Jag tror snarast att det beror på min feministiska uppfostran med tre äldre systrar och en mor, som gjort att jag har ”för” stor respekt för kvinnor, och vägrar att folk ska se mig som en potentiell förövare…

Jag vill givetvis inte ha det på detta sätt. Jag vill inte förbli ensam, oskuld, konstant intalandes mig själv om att inte låta någon komma nära. Jag drömmer naivt om att min ångest och överväldigande känsla av ensamhet skulle lösas om jag bara kunde bli kär i någon och låta den personen komma mig nära – utan att känna självförakt. Det är antagligen inte så lätt, men jag känner mig hämmad och känslostrypt. Och väldigt olycklig.

Jag vet inte hur jag ska angripa mitt problem. Får bara dumma tankar om att förstöra mitt utseende för att för all framtid slippa risken att bli uppvaktad, men är än så länge för rationell/feg/hoppfull för att göra idéerna till verklighet. Mycket tacksam för råd.

23-årig student

Svar: Hej 23-årig student!

Du skriver om känslor och tankar som är mycket plågsamma för dig, och som har funnits under en lång tid. Du är olycklig. Du verkar ha hamnat i ett känsloläge där oro och nedstämdhet dominerar. Ett annat problem är att du har svårigheter att knyta an till tjejer på ett naturligt sätt. Du har svårt att bejaka din sexualitet. Du har inte haft en flickvän på sex år.

Känslomässiga problem av detta slag kan utlösas av en mängd olika orsaker, och det kan vara svårt att förstå exakt vad som startat besvären. Ibland finns en tydligt utlösande händelse, till exempel en svår separation. Du skriver om en relation med en flickvän som slutade katastrofalt, och att du därefter har levt ensam. Det är också mycket vanligt att långvarig oro leder till nedstämdhet. Det beror på att man kommer längre och längre ifrån det liv som man vill leva.

Mitt råd är att du kontaktar studenthälsan där du bor för ett samtal om det som händer dig. Ett alternativ är en vårdcentral, som ofta har psykologer eller psykoterapeuter och erbjuder behandling vid psykologiska problem.

Det är också viktigt att bli utredd och få en diagnos. Oro och nedstämdhet av olika slag behandlas effektivt idag med olika psykoterapier, som bland annat kognitiv beteendeterapi. Obehandlade psykologiska problem däremot djupnar och förlängs och kan ibland pågå i flera år.

Du har svårt att bejaka din sexualitet, och tjejers sexuella intresse för dig. Det här är kanske ett separat problem som du bör söka hjälp för. Mitt råd är att du kontaktar RFSU eller någon annan mottagning, som erbjuder sexuell rådgivning.

Du har mycket kunskap om dig själv, och du vet var du vill komma. Det är bra utgångspunkter för att åstadkomma en förändring till det bättre. Samtidigt tror jag att du behöver en del professionell hjälp på vägen. Du grubblar till exempel mycket över din situation och verkar ha fått tankar som förbryllar och skrämmer dig. Det är naturligt, men samtidigt kan det hjälpa att ha en professionell samtalskontakt för att få perspektiv på situationen, hitta ett mer realistiskt sätt att tänka, och inte minst, för att komma fram till lösningar.

Ett tips som du kan använda dig av innan du kontaktar studenthälsan eller vårdcentralen: Beskriv för dig själv på ett konkret sätt – använd gärna papper och penna – vad du har att vinna om du söker professionell hjälp idag. Det är ett sätt att skaffa sig en bild, ett mål, som ger energi när man ska be om hjälp och är tveksam till det. Det är viktigt att ha något att komma till, inte bara komma ifrån.

Varma hälsningar och lycka till!


Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till Liria.