Fråga: Jag är en 23-årig student som till synes har många saker att vara lycklig över: jag har många (och nära) vänner, lätt för att socialisera, fördelaktigt utseende, goda studieresultat, älskad familj, många intressen…

När jag listar upp det så här känns det nästan fånigt, i alla fall otroligt frustrerande; jag känner inte att jag är berättigad att må dåligt. Dock fylls jag ofta av en outhärdlig melankoli och panikkänsla. Tidigare har det endast skett då jag varit ensam, ofta i sängen innan jag somnar, men sedan ungefär två år tillbaka har panikångesten börjat komma då jag är bland andra människor. Jag måste rusa därifrån, hitta en privat plats, börjar gråta hejdlöst och får svårt att andas.

Jag hade en flickvän för ungefär sex år sedan, men relationen slutade i katastrof. Hon var mer intresserad än jag, och när det tog slut fick jag under flera månader självmordsbrev (hon mår bra nu dock). Jag kände mig otroligt skyldig – som en livsförövare. Sedan dess har jag inte haft något som helst mer-än-vänskapligt förhållande med en tjej. Har dock inga problem med att umgås och prata med tjejer. Problemet är att jag fylls av det största obehag när mitt oskyldiga och enbart vänskapligt menade agerande mot tjejer tolkas som att jag ”raggar”. Jag fylls av ett vidrigt självförakt och ser mig själv som en inkräktare på personens integritet och sexualitet, och den känslan övergår fort i en slags svindel när jag inser att jag alltid måste förbli ensam och på avstånd för att inte känna detta självförakt.

En tjejkompis har vid tillfälle beskrivit mig just så: att jag är socialt begåvad, men att jag alltid tycks hålla mig på avstånd. Och det stämmer. Jag har lärt mig frysa allt intresse för tjejer så att jag aldrig blir intresserad, så att jag inte ska kunna bli en inkräktare eller förövare. Jag tror dock att för stor vikt inte bör läggas vid utgången av min tidigare relation. Jag hade samma attityd även tidigare. Jag tror snarast att det beror på min feministiska uppfostran med tre äldre systrar och en mor, som gjort att jag har ”för” stor respekt för kvinnor, och vägrar att folk ska se mig som en potentiell förövare…

Jag vill givetvis inte ha det på detta sätt. Jag vill inte förbli ensam, oskuld, konstant intalandes mig själv om att inte låta någon komma nära. Jag drömmer naivt om att min ångest och överväldigande känsla av ensamhet skulle lösas om jag bara kunde bli kär i någon och låta den personen komma mig nära – utan att känna självförakt. Det är antagligen inte så lätt, men jag känner mig hämmad och känslostrypt. Och väldigt olycklig.

Jag vet inte hur jag ska angripa mitt problem. Får bara dumma tankar om att förstöra mitt utseende för att för all framtid slippa risken att bli uppvaktad, men är än så länge för rationell/feg/hoppfull för att göra idéerna till verklighet. Mycket tacksam för råd.

23-årig student

Svar: Hej 23-årig student!

Du skriver om känslor och tankar som är mycket plågsamma för dig, och som har funnits under en lång tid. Du är olycklig. Du verkar ha hamnat i ett känsloläge där oro och nedstämdhet dominerar. Ett annat problem är att du har svårigheter att knyta an till tjejer på ett naturligt sätt. Du har svårt att bejaka din sexualitet. Du har inte haft en flickvän på sex år.

Känslomässiga problem av detta slag kan utlösas av en mängd olika orsaker, och det kan vara svårt att förstå exakt vad som startat besvären. Ibland finns en tydligt utlösande händelse, till exempel en svår separation. Du skriver om en relation med en flickvän som slutade katastrofalt, och att du därefter har levt ensam. Det är också mycket vanligt att långvarig oro leder till nedstämdhet. Det beror på att man kommer längre och längre ifrån det liv som man vill leva.

Mitt råd är att du kontaktar studenthälsan där du bor för ett samtal om det som händer dig. Ett alternativ är en vårdcentral, som ofta har psykologer eller psykoterapeuter och erbjuder behandling vid psykologiska problem.

Det är också viktigt att bli utredd och få en diagnos. Oro och nedstämdhet av olika slag behandlas effektivt idag med olika psykoterapier, som bland annat kognitiv beteendeterapi. Obehandlade psykologiska problem däremot djupnar och förlängs och kan ibland pågå i flera år.

Du har svårt att bejaka din sexualitet, och tjejers sexuella intresse för dig. Det här är kanske ett separat problem som du bör söka hjälp för. Mitt råd är att du kontaktar RFSU eller någon annan mottagning, som erbjuder sexuell rådgivning.

Du har mycket kunskap om dig själv, och du vet var du vill komma. Det är bra utgångspunkter för att åstadkomma en förändring till det bättre. Samtidigt tror jag att du behöver en del professionell hjälp på vägen. Du grubblar till exempel mycket över din situation och verkar ha fått tankar som förbryllar och skrämmer dig. Det är naturligt, men samtidigt kan det hjälpa att ha en professionell samtalskontakt för att få perspektiv på situationen, hitta ett mer realistiskt sätt att tänka, och inte minst, för att komma fram till lösningar.

Ett tips som du kan använda dig av innan du kontaktar studenthälsan eller vårdcentralen: Beskriv för dig själv på ett konkret sätt – använd gärna papper och penna – vad du har att vinna om du söker professionell hjälp idag. Det är ett sätt att skaffa sig en bild, ett mål, som ger energi när man ska be om hjälp och är tveksam till det. Det är viktigt att ha något att komma till, inte bara komma ifrån.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till Liria.