Orolig själ

Skrivet av Liria Ortiz 10:10, 31 augusti 2010 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag är en kille på 22 år som fastnat i en ohållbar situation. Sedan barnsben har jag varit en ganska orolig själ och haft stora svårigheter med att njuta av tillvaron. Min oro har alltid kretsat kring döden, ensamhet och min egen otillräcklighet. Nu tycks alla dessa tankar ha hunnit ikapp mig och jag inser att mitt liv hittills varit ganska innehållslöst. Därtill har min mormor gått bort under ganska ovärdiga former, vilket ytterligare byggt upp min ångest. Min barndom var trygg, i det närmaste idyllisk, och det har egentligen aldrig funnits någon anledning till oro. Lik förbannat kan jag inte acceptera mina misstag och gå vidare. Om något är ”för bra” så kan jag inte tillåta mig att njuta av det, i rädsla för att allting ska tas ifrån mig. När jag gått i KBT-terapi har det känts bra för stunden, men innerst inne har jag inte trott på de verktyg som tilldelats mig. Senast gick jag hos Unga Vuxna men fann min psykolog oengagerad. Mina föräldrar har alltid ställt upp för mig men har på senare år tröttnat på mina formsvackor och tycker att det är dags för mig att växa upp.
 
Just nu söker jag jobb, bor själv och har aldrig haft ett seriöst förhållande. Mitt liv saknar riktning och tankar kring min framtid som ”ansvarstagande vuxen” tråkar ut mig. Under perioder har jag jobbat intensivt, vilket har fungerat utmärkt mot mina grubblerier. Tomheten har dock kvarstått. Är inte särskilt religiös av mig men känner ett starkt behov av att ha ett meningsfullt syfte med mitt liv. Gillar att skapa musik och rita, men har ju fått klart för mig att det är något man inte kan försörja sig på. Har inte heller många nära vänner som jag kan prata med.
 
Livsglöden finns helt enkelt inte och jag känner mig inte lockad av någonting. Många av mina bekanta irriterar mig och jag kan ibland känna en omotiverad avsky (projiceringar antagligen) gentemot mina medmänniskor. I princip är jag bara nöjd när jag drömmer. Behöver uppenbarligen återgå till någon form av terapi men har för tillfället inte ekonomin som krävs. Konkreta lösningar?

 Mvh/ Kim
 
Svar: Hej Kim! Tack för ditt brev.
 
Jag kommer inte att kunna ge dig några konkreta lösningar i mitt svar. Du har redan fått olika verktyg i din terapi. Du har inte kunna använda dig av dem troligtvis för att de inte har varit förankrade i dig själv. Jag tycker att det du behöver inte är mera verktyg utan något annat.
 
Därför kommer jag istället att komma med en ny infallsvinkel som jag hoppas hjälper dig.
När jag läser ditt brev slås jag av följande tanke: Det är din grundställning som står i vägen för att du ska kunna komma in i vuxenvärlden. På vilket sätt? Du beskriver din känsla av en tomhet och en saknad av riktning i ditt liv som något som bara händer dig. Du verkar förhålla dig passivt och vänta på att ditt liv ska fyllas med en mening utan att du behöver göra något. Jag vill tillägga att det är ett normalt sätt att se på saken när man är i din ålder. Man har ännu inte hunnit lära sig att livet inte bara är något som händer oss utan att vi i hög grad själva avgör hur vårt liv blir. Även om det förstås finns vissa gränser för hur långt vi kan styra våra liv. Alltid har man inte valmöjligheter. Det finns alltid personliga och socio-ekonomiska faktorer som kan gynna eller hindra oss. När det gäller dig verkar du ha bra förutsättningar för att utvecklas i den riktning du själv väljer. 
 
Du skrev: ”Mitt liv saknar riktning och tankar kring min framtid som ´ansvarstagande vuxen` tråkar ut mig. Under perioder har jag jobbat intensivt, vilket har fungerat utmärkt mot mina grubblerier. Tomheten har dock kvarstått. Är inte särskilt religiös av mig men känner ett starkt behov av att ha ett meningsfullt syfte med mitt liv. Gillar att skapa musik och rita, men har ju fått klart för mig att det är något man inte kan försörja sig på. Har inte heller många nära vänner som jag kan prata med.”
 
 Jag skulle vilja kommentera olika delar av det du skrev här. Kim, du är bara 22 år! Strunta i alla tankar om att vara en ”ansvarstagande vuxen”. Lyssna på dig själv och utforska hur du själv vill leva ditt liv oavsett om det uppfattas som vuxet eller inte. Fråga dig själv för att komma underfund med hur du tänker: Vad är viktigt för dig här i livet? Vad skulle du vilja uppleva eller göra om det här var ditt sista år i livet? Vad skulle du prioritera då?
 
Min rekommendation är att du som ung vuxen ska utgå ifrån en livsregel: Det du väljer att göra med ditt liv är dig fritt att välja så länge det inte skadar dig själv eller någon annan.
 
Utifrån den här livsregeln kan du vara så annorlunda som du vill och fritt välja att gå den väg som känns meningsfullast för dig. Om du gillar att skapa musik och rita kan du göra det samtidigt som du hittar ett sätt att försörja dig på. På samma sätt som du använder din kreativitet för att skapa musik eller teckna kan du använda dig av den för att hitta lösningar för hur du ska få försörjning och skapande att gå ihop. Det finns alltid människor som kommer att säga till dig att det du vill är omöjligt, att det inte går. Tänk på att nog alla konstnärer, entreprenörer och artister har hört samma sak innan de lyckades med sina projekt.
 
Kom ihåg att livet inte fylls med mening av sig själv, det är bara du som kan göra det. En annan viktig sak som jag vill göra dig uppmärksam på är att man inte hittar mening en gång för alltid. För de flesta personer varierar det som är viktigaste i livet i hög grad över tiden. Det som behövs är att du provar dig fram tills du hittar det som för stunden ger en mening till ditt liv.
 
Varma hälsningar och lycka till.
Liria

Till Lirias hemsida.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

 

Anknytningsproblem

Skrivet av Liria Ortiz 10:00, 24 augusti 2010 i kategori Relationer, Självhjälp och förändring

Fråga: Hej,

Jag är en kille på 23 år som sedan tre år tillbaka studerar till läkare utomlands år. Är väldigt atletisk av mig och mycket duktig i individuella sporter samt lagidrotter. Människor ser mig som en utåtriktad kille, lätt att charma det motsatta könet och en väldigt motiverad elev. Jag trivs jättebra med mitt val av utbildning, har aldrig haft några problem med mina studieresultat och ligger alltid i det översta skiktet av klassen gällande resultat. Men detta är, som jag känner, bara en välpolerad fasad.
 
När ingen ser på känns det som jag vill ställa mig upp och skrika rakt ut. Jag blev vid sex års ålder familjehemsplacerad hos en familj som jag idag inte har någon kontakt med alls. Flyttade därifrån när jag var 19, ner till en studentstad för att studera, ville fly från allt. Min mor är förtidspensionär med psykiska problem, därav min familjehemsplacering, min far lämnade min mor redan innan födseln. Har aldrig träffat denna så kallade man och vet ej vare sig namn eller vart han befinner sig, då min mor aldrig vill prata om honom. Har en halvsyster och en halvbror som hör av sig cirka varje halvår, då främst för att låna pengar av sin bror de vet är student och tar lån för detta. Det kommer aldrig några spontana samtal när de frågar hur jag mår eller hur det går.
 
Saken är den att jag känner mig väldigt ensam innerst inne och vill verkligen öppna mig för någon. Dessa stunder är som värst vid studieuppehåll då de flesta tar sig hem till sina familjer. Jag kommer alltid med undanflykter eller svarar ”Nu förstår du varför mina resultat är så bra”. Dessa stunder är som värst även när vi haft våra tentor, då folk kommer fram och gratulerar för ett bra resultat, samtidigt som man ser lyckliga studenter ringa hem och berätta om sina resultat. Då känner jag mig väldigt ensam och liten, fast jag borde känna det motsatta. Fast jag borde känna lycka men det enda jag känner är mer av denna längtan efter någon som bryr sig om en, någon som uppskattar ens resultat, någon som ger en kärlek i vått och torrt. Någon social backup som jag så fint kallar familj.
 
Jag känner själv att även om jag är duktig på att prata med människor så har jag svårt att knyta några djupa kontakter eller relationer. Blir mest defensiv när det känns som det gått för långt i relationen och drar mig ifrån. På senare tid känner jag även att jag börjar få nån sorts social fobi då jag undviker att gå till fester eller liknande, kan komma på mig själv med att jag står på gymmet en fredagskväll ensam med mina vikter. Denna svårighet att knyta djupare kontakter är väldigt frustrerande då jag träffat många jag tycker om och trivs med. Dessa problem vet jag är ett tecken hos ett adoptivbarn/familjehemsplacerat barn, då de har svårt att knyta kontakter, slår sig loss från sitt familjehem osv. Jag känner att detta börjar bli ett stort problem för mig då jag slår mig ifrån det mesta nuförtiden, ska det verkligen vara så här? Behöver verkligen råd och tips innan detta går för långt.
 
Tack på förhand
 
Svar: Hej,

Tack för ditt brev, som jag har läst med växande respekt för dig. Det här är mina tankar som jag fick när jag läste ditt brev.

Du växte verkligen upp i ett socialt underläge. Du har övervunnit detta på många sätt och är nu till exempel på väg mot ett yrkesliv som läkare. På många sätt är ju det en social framgång för dig. Men det som fortfarande präglar dig från din uppväxt är den stora ensamheten. Du har ingen familj i vanlig mening som du kan vara hos och bli hjälpt av. Känslan av otrygghet kom tidigt in i ditt liv och är en skugga som faller över dig fortfarande. Ditt dilemma är att du har en stor längtan till närhet samtidigt som du har ett psykologiskt arv som gör dig skeptisk till närhet till andra, och du verkar närmast uppgiven kring om det kan finnas plats för närhet i ditt liv. Du längtar efter närhet samtidigt som du undviker den. Du är i ett tillstånd av ambivalens.
 
Det händer när vi är ambivalenta till att närma oss någon annan att vi väljer att identifiera oss med den sidan av ambivalensen, som säger att det inte är möjligt att lyckas. Det kan i stunden minska den känslomässiga konflikt som det ambivalenta tillståndet innebär för oss. Det jag läser, delvis mellan raderna, är att du ibland söker lösa ditt dilemma genom att övertala dig själv att ensamheten kanske är den bästa lösningen, eftersom relationer bara skapar problem och oönskade känslor. Jag har stor respekt för att du söker vila från dina besvärliga känslor på det sättet. Ingenting väcker så starka känslor som att förlora nära relationer, eller att försöka få en ny. Livet är ju samtidigt så att för att kunna uppleva närhet måste vi utsätta oss för den känslan av otrygghet som det innebär att inte veta vad som kommer att hända när vi närmar oss en annan person. Av ditt brev framgår att du anar det, men du vet inte hur du ska gå tillväga för att lyckas ändra ditt beteende.
 
Vad kan du då göra? Mitt råd att du går i psykoterapi. Som jag uppfattar det handlar ditt livstema om otrygghet och rädslan för närhet. Kring detta tema finns en omfattade psykologisk empirisk forskning, som ryms inom det som kallas anknytningsteori. Den har utvecklade och väl beprövade behandlingsmetoder knutna till sig. Mitt råd är att du orienterar dig om hur anknytningsteorin förklarar det du upplever idag. Det finns både hemsidor och böcker inom området, som vänder sig till personer med erfarenheter av en otrygg uppväxt. Vissa erbjuder självhjälp, andra beskriver mer vilken professionell hjälp som finns att få. Ett alternativ är att du som första steg träffar en psykoterapeut som arbetar med anknytningsteorin för ett rådgivande samtal.
 
Ett tips, du kan redan nu i förebyggande syfte, för att inte ge alltför stort spelutrymme för din otrygga sida, besluta dig för att mer aktivt än förut börja träffa de personer som finns omkring dig och som du trivs med och uppskattar.
 
Börja närma dig i små steg till en eller två personer, som du vill komma närmare. Målet är att du ska stanna kvar i den olustkänsla som du har och vänja dig vid den, samtidigt som du gör erfarenheten att olustkänslan är övergående och minskar allt mer över tid. Andra känslor, som glädjen att vara tillsammans med andra, träder fram istället. Olustkänslan kommer att ändå dyka upp ibland, men ge inte upp. Det tar tid att ändra en inlärd känsla av osäkerhet och känna trygghet med sig själv och andra.

Varma hälsningar och lycka till.

Liria

Vem ska jag välja?

Skrivet av Liria Ortiz 09:00, 17 augusti 2010 i kategori Relationer

Fråga: Hej!

Jag är en 31-årig tjej med ett bra liv, en bra utbildning, roligt och stimulerande jobb på ett stort företag i Stockholm, fina vänner, god hälsa osv. Med andra ord ska jag inte klaga. Jag känner mig som en lyckligt lottad kvinna och många stunder känner jag mig lycklig. Men det är en sak som jag skulle vilja ha hjälp med, nämligen min beslutsångest. I de flesta områden i livet är detta inget som är handikappande för mig, inte ens ett problem, för jag brukar kunna svälja den och handla på ett sätt så att jag inte ångrar mig i efterhand. Men i ett fall gör detta mig galen. Nämligen när det gäller killar och relationer.
 
I flera år har jag haft ett av-och-på-föhållande med en kille som jag träffade när jag var 25. Redan efter några månader efter att vi inledde vårt förhållande första gången började jag tveka. Sedan dess har det varit så i sex års tid. Flera gånger har vi haft paus i förhållandet, det har alltid varit jag som brutit upp, men alla gånger har vi senare blivit ihop igen. Mycket pga att jag lockas tillbaka till hans trygga, varma famn under perioder då jag känt mig liten och ensam. Men också pga att han och jag har en speciell kontakt, vi har väldigt roligt ihop och känner varandra på djupet. Och så har karusellen åter snurrat med tvivel varvat med hopp.

Ena dagen har jag funderat på att göra slut, efter att andra dagen planerat giftermål och barn. Senaste gången vi blev ihop hade jag precis fyllt 30, vilket komplicerade situationen ytterligare eftersom då tanken på barn verkligen började bli aktuell. Jag vill väldigt gärna ha barn och insåg att det är nu eller aldrig.
 
För ett halvår sedan träffade jag en ny kille och blev stormförälskad. Detta ledde till att jag gjorde slut med min gamla och direkt inledde en relation med den nye. Den nye hade allt som jag alla år saknat hos den gamla och litet till. Med andra ord, jag fick det jag i alla år letat efter. Men efter att den första förälskelsen med den nye svalnat (vilket skedde redan efter ett par månader) började jag sakna min gamla kille igen. Och saknaden växer sig starkare och starkare för varje dag, samtidigt som jag träffar den nye. Min gamla kille har hela tiden velat att jag ska gå tillbaka honom så att vi äntligen kan bilda familj. Men den nye vill också bilda familj med mig. Han är väldigt seriös och pratar redan om giftermål och barn.
 
Detta kanske låter som ett lyxproblem, men det är det verkligen inte. Jag mår så dåligt av detta att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag Kan helt enkelt inte bestämma mig för vilken kille jag ska välja.
 
Det hela kryddas med att jag känner stor skuld gentemot den gamla. Ibland har jag sådan ångest över att jag gjort honom illa och varit taskig mot honom. Jag ser upprepade gånger framför mig hur han gråter, hur han sitter ensam hemma, hur han sörjer mig. Detta vet jag ju inte ens om det stämmer, och jag hoppas att det inte stämmer, men det skär i mitt hjärta så till den grad att det begränsar mitt liv. Jag gräver ner mig i mitt ältande och vissa kvällar avbokar jag aktiviteter med vänner för att jag inte klarar av att koppla bort mitt ältande utan väljer att sitta ensam hemma. Jag försöker trösta mig med att jag aldrig velat göra den gamla något illa, och att jag alltid försökt så gott jag kan med allt här i livet. Ofta tycker jag att jag lyckas bra, men på relationer är jag värdelös. Och jag vet inte hur jag ska lösa detta problem.
 
Det jag hela tiden saknat med den gamla är ett fungerande sexliv. Jag tänder helt enkelt inte på honom utan gör hellre vad som helst utom att ha sex med honom. Dessutom är vi väldigt olika som personer. Jag har alltid varit ambitiös och driven, på gränsen till det hysteriska. I alla sammanhang kämpar jag till sista blodsdroppen då de flesta människor förmodligen hade insett att det bästa varit att ge upp långt tidigare, medan min gamla kille är raka motsatsen. Han ger upp innan det ens blivit någon kamp. Detta har lett till att han inte lyckats slutföra någon utbildning, inte fått något jobb, eller utövar några fritidsaktiviteter.

Under tiden vi varit ihop har han varit arbetslös medan jag i perioder har gått på knäna av stress över arbetsbelastning och andra vedermödor. Jag har varit den som stått för försörjning, men även för ansvaret av hemmet och allt annat som kräver ansvar. Men bortsett från detta, de stunder som jag inte behövt tänka på ansvar eller verklighet, då jag helt enkelt umgåtts med min gamla kille, och gjort något med honom som vi båda gillar, har jag verkligen känt mig lycklig och lugn. Och tänkt att livet inte behöver bjuda på mer. Dessutom har jag tänkt att min gamla killes stora lugn på ett positivt sätt balanserar upp mina nervösa sidor. Att vi kompletterar varandra. Dessutom vet jag att min gamla också gör så gott han kan, att han vill väl, men helt enkelt har ett mer avslappnat förhållningssätt till livet.
 
Hur som helst, situationen är självklart mer komplicerad än vad jag kan ta upp i ett brev, men det jag tänker om de båda, och det jag känner, svänger enormt från dag till dag. Ena dagen tänker jag att det är självklart att jag ska satsa på den nya. Vi har ett fantastiskt sexliv, vi har roligt ihop, har samma värderingar och samma mål i livet. Men andra dagen tänker jag att det är den gamla jag vill ha. Och att jag ska lösa alla problem med honom och leva resten av livet med honom.
 
Tiden rinner iväg och jag vet att jag måste bestämma mig, annars förlorar jag snart båda. Men jag känner mig vilsen och vet inte alls hur jag ska göra.
 
Med vänlig hälsning, Velig
 

Svar: Du är väldigt ambivalent och tveksam om vilken kille ska du välja. Att vara ambivalent om något och tveka är ett smärtsamt tillstånd av motstridiga känslor och tankar. Ambivalens betyder dubbel giltighet och innebär att man samtidigt har argument både för och emot förändring, och argument som man upplever har samma tyngd. Därför tvekar man och känner sig kluven.

Att vara ambivalent är att befinna sig i en känslomässig och kognitiv konflikt. Det är en plågsam situation att vara i. Den kan periodvis upplevas som ett kaos av motstridiga känslor och tankar.  Ofta känner man sig närmast förvirrad, och just velig som du valt som signatur till ditt brev. Läget man är i stämmer inte alls med den bild man har av sig själv som en förnuftig och kompetent person. Det verkar vara en upplevelse som du i hög grad har nu, särskilt som du i andra sammanhang är en beslutsam och framåtinriktad person.

Mitt förslag är att du börjar med att undersöka din ambivalens – för att få en överblick över den och kunna granska dess olika delar – genom att bokstavligen skriva ner på papper nackdelar och fördelar med varje kille. Tänk på den första killens namn och skriv ner alla nackdelar med att ha en relation med honom. Skriv sedan alla fördelar med att vara tillsammans med honom. Gör samma sak sedan med den andra killen. Det är viktigt att du skriver det som kommer fram utan att censurera det. Var ärlig mot dig själv. Vad har du kommit fram till? Sammanfatta det för dig själv, och ställ dig de utforskande frågorna: Vad tänker jag om det här när jag nu ser hela bilden? Åt vilket håll lutar det? Vad blir nästa steg för mig?

Nu kommer jag att dela med dig några av de tankar som ditt brev väcker hos mig. Det första jag tänker på är att velande eller beslutsångest brukar fylla en funktion hos oss. Många gånger fungerar det som ett skydd från en annan större ångest eller från att ta ett steg i en riktning som väcker en stark oro. Ofta är vi inte uppmärksamma på vad det handlar om. Det förefaller för mig som om din beslutsångest har som funktion att du inte behöver på allvar ta ställning till om du ska ta steget att bilda familj med din aktuell
a kille. Min hypotes är att du kanske är rädd för att ta det steget. Istället för att ta itu med din rädsla flyr du ifrån den genom att skapa ett dilemma som inte finns på riktigt. Hur då? Jo, när du skriver om din före detta kille beskriver du i första hand hans negativa sidor och dina egna skuldkänslor.  Men ingenting som – enligt min tolkning – tyder på att du älskar honom längre.  Det som du skriver om din nya kille däremot är enbart positivt. Därför tänker jag att så länge du känner beslutsångest kring vem du ska välja skyddar du dig från att behöva känna rädslan inför ett möjligt större steg, det om du ska bilda familj och få barn. Kanske oroar du dig för vad det kan innebära; att du kommer efter i din karriär, får mindre fritid eller att andra blir beroende av dig. Listan kan göras lång.

Mitt råd till dig är att du som nästa uppgift funderar på om min hypotes kan stämma.  Handlar din beslutsångest kanske om rädslan inför det du tror kommer att hända om du gifter dig? Eller är det något annat?

Jag vill också berätta något för dig. Att bli rädd och få beslutsångest innan man ska gifta sig är mer regel än undantag. Det är en helt normalt reaktion när vi ska genomföra en stor förändring i vårt liv. Fråga gärna dina vänner och bekanta om deras erfarenheter. Det kan hjälpa dig att upptäcka att du inte är ensam i att känna som du känner just nu.

Varma hälsningar och lycka till.
Liria

Till Lirias hemsida.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Hur vågar jag satsa på nära kärleksrelationer?

Skrivet av Liria Ortiz 09:00, 3 augusti 2010 i kategori Relationer

Fråga: Hej!

Jag har precis kommit ur ett ettårigt förhållande. Och jag känner att jag upprepar mängder av mönster som jag behöver hjälp med att bryta.

Jag kände mig osäker på relationen väldigt länge men jag vågade aldrig riktigt göra slut för att såra min kille. Så det slutade med att han gjorde slut och jag ställde till med en dramatisk scen.
Detta är inte första gången det händer, förhållandet innan dess slutade på samma sätt, jag var osäker, och så var jag otrogen men vågade ändå inte göra slut så till slut gjorde min dåvarande kille det.
 
Jag känner mig alltid väldigt osäker i mina relationer, jag tror inte på att jag kan bli älskad så jag försöker alltid skjuta killen i från mig. Och så problematiserar jag enormt mycket, det kommer inte funka i framtiden, jag vill ha barn, han inte, han är mycket äldre, ja, mängder av problem hela tiden. Och så är jag något paranoid och paniskt rädd för att bli sviken. Vilket tar sig uttryck i att jag anklagar och ifrågasätter. Ja, kort sagt jag känner att jag är väldigt dålig på att vara ihop med människor. Jag vill vara den perfekta flickvännen, och vågar inte släppa någon riktigt in på livet. Det är något jag kämpar med hela tiden, vara den perfekta arbetstagaren, perfekta vännen, perfekta dottern. Jag gick i terapi ett tag och då vågade jag inte riktigt släppa där heller, och sa till min terapeut att jag hade ett behov av att vara den perfekta patienten. Allt detta ställer till det mycket för mig och jag känner att jag har kommit till en punkt i livet där jag verkligen måste bestämma mig och våga satsa. Jag behöver därför några råd för hur jag ska lära mig att våga släppa människor in på livet och våga satsa på nära kärleksrelationer.
 
Det är ju något jag egentligen vill ha. /A

 

Svar: Hej A!

Du vill få mer av känslomässig närhet i ditt liv. Du vill komma närmare människor, men du inser att det är något som du måste närmast lära dig och våga göra.
 
Du resonerar klokt och insiktsfullt. Du skriver om ett mönster som du upprepar i kärleksrelationer, som förbryllar dig och som blir ett hinder för dig. Du har full insikt om det men vet inte riktigt hur du ska göra för att kunna bryta med de här beteendemönstren. Jag tror att du i din undran om dina återkommande sätt att relatera till män har uppmärksammat något väsentligt och avgörande. Låt mig berätta för dig vad psykologin idag vet om betydelsen av det ibland kallas relationstilar. Jag tror att det är en kunskap som kan ge dig en ökad förståelse för dina beteenden. Jag kommer sedan att ge dig några råd utifrån det. Du kan läsa mer om relationstilar, hur de uppstår och kan förändras i boken Hemligheten av psykologen Egil Linge och journalisten Dan Josefsson.
 
Vi människor lär oss att skapa relationer redan när vi är mycket små i samspelet med våra föräldrar. Det vi lär oss använder vi sedan under resten av livet. Karaktären på den relation som vi en gång i tiden hade med våra föräldrar spelar därför en viktig roll för hur lätt eller svårt vi har senare som vuxna för att få närhet till andra. De personer som upplever och utvecklar trygga relationer med sina föräldrar tycker att det är relativt enkelt att komma nära andra människor. De oroar sig inte för att bli övergivna eller att inte duga. När de väl gått in i en relation är de nöjda med det, och deras relationer blir i regel långvariga.
 
De som upplever otrygghet som barn känner sig inte riktigt tillfreds med att vara nära andra människor som vuxna. De har en upplevelse av de måste vara perfekta för att duga. De upplever ensamheten som en skön vila jämfört med de krav som de uppfattar ställs i en relation, och drar sig ibland ur relationer på ett sätt som förbryllar och sårar. De har en undvikande relationsstil. Otryggheten kan även visa sig i en överdriven misstänksamhet och svartsjuka. Om partnern vill ha tid för sig själv kan det väcka stark oro. Den här relationsstilen brukar beskrivas som ambivalent. De kan känna sig som en halv människa när de är ensamma samtidigt som om partnern inte ger 100 procent uppmärksamhet kan de bli avståndstagande och stöter bort denne som ett sätt att skydda sig. Ibland lämnar man relationen för att man drivs av rädslan för att bli lämnad själv.
 
Mitt intryck när jag läser ditt brev är att du beskriver varianter av detta. Håller du med? Kan det förstås utifrån din uppväxthistoria? Det handlar om känslominnen i högerhjärnan, som närmast fungerar som ett fotoalbum. Så snart känslor av närhet blir aktuella (som vi ju ständigt strävade efter som barn), aktiveras bilder i vårt fotoalbum och vägleder oss sekundsnabbt. Man brukar säga att de flesta beteenden som vi använder i en vuxen förälskelse hade vi lärt oss redan som treåringar. Man är inte uppmärksam på detta och det kan leda till att vi i relation efter relation upprepar vår inlärda relationsstil och beter oss på ett sätt som vi själva inte riktigt förstår eller finner förnuftigt. Det som fungerade som sätt att relatera som otrygga barn är sällan funktionellt för oss som vuxna.
 
Personer med en otrygg relationsstil försöker få kontroll. Man är rädd för att bli underkänd och övergiven, att inte bli älskad. Man försöker kontrollera sin partner, till exempel genom att kräva orimligt med bekräftelse eller sig själv genom att ständigt vara till lags.
 
Vi är dock inte utlämnade åt vår relationsstil. Vi kan justera den och som vuxna lära om och hitta ett mer ändamålsenligt sätt att relatera till andra. Det handlar mycket om att göra tvärtom. I situationer där relationsstilen aktiveras kan man pröva att ställa den åt sidan och göra tvärtom mot vad man hittills gjort. Man kan välja att agera på ett nytt sätt och inte låta sig styras av de tankar och känslor som skapar problem. Man experimenterar med nya sätt att relatera som mer är i linje med vad man som vuxen tycker är klokt och rimligt. Vi fungerar på det viset att vi kan lägga till ny information, samla på oss nya erfarenheter och lära oss nya sätt att hantera situationer.
 
Du har kommit till en punkt i ditt liv där du känner att det är dags att satsa på en kärleksrelation. Som jag tolkar det du skriver skulle du behöva arbeta också med dina höga krav på dig själv. Du känner att du måste vara ”den perfekta arbetstagaren, flickvännen…” och det tynger dig.
Du vill ha råd om: ”…hur jag ska lära mig att våga släppa människor in på livet och våga satsa på nära kärleksrelationer.” Jo, hur kan vi lära oss att satsa på nära kärleksrelationer i vuxen ålder trots vår rädsla? Här kommer några förslag. Du kan gärna anpassa övningen så att de passar dig och din situation.
 
1.      Det första steget är kanske den svåraste, du måste samla kraft och ge dig in på en upptäcktsresa vars syfte är att lära känna din egen rädsla. Min antagande är att när vi inte vågar släppa människor in på livet är för att vi är rädda för att något ska hända oss. Det vanligaste rädsla när det handlar om nära relationer är att vi kan bli svikna. Därför är det viktigt att du börjar med att observera dig själv och lär känna din egen rädsla för att bli sviken. Börja med att komma ihåg från dina tidigare relationer hur du problematiserade, hur din rädsla såg ut och vad du brukade göra. Fortsätt med nuet och observera vad som händer med dig och vad du gör när du är i en nära relation. Skriv ner de tankar och känslor som dyker upp. Sammanfatta vad du kommit fram till och fundera på hur det kan förstås utifrån din historia.
 
2.      Bygg upp din självkänsla (din känsla av eget värde som person) genom att bland annat bekräfta dig själv. Utforska vilka av dina styrkor och dina vägledande
värderingar som kan hjälpa dig i den här uppgiften. Det som paradoxalt nog hjälper oss att läka våra sår och bygga upp en känsla av trygghet och eget värde är att göra nya relationella erfarenheter där vi kan uppleva känslor av närhet och tillit. När upplever vi närhet och tillit? När vi känner oss accepterade och älskade. Därför är det viktigt att hitta sätt att bekräfta oss själva för de personer vi är samtidigt som vi umgås med andra som inte är fördömande. Vi har en tendens att söka oss till personer med en liknande bakgrund, exempelvis personer som också är rädda för närhet. Men det är av speciellt värde för att kunna utvecklas i en annan riktning att söka sig till relationer som kan kompensera för bristande trygghet och närhet.
 
3.    Punkt 2 leder oss till behovet av att göra tvärtom för att kunna uppleva nya läkande erfarenheter. Det vill säga prova och experimentera med att göra tvärtom mot vad dina impulser säger dig när rädslan kommer. Stanna kvar i relationen även när du blir rädd för vad känslan av närheten kan leda till, exempelvis att bli övergiven. Säg då stopp till ditt problematiserande och felsökande. Hur känns det för dig när du gör så? Du kan på det här sättet ge större plats för din vuxna sida i en relation. Du kan till exempel lära dig att uppleva skillnaden mellan att du inte släpper någon in på livet på grund av dina inlärda rädslor eller för att du inte får dina vuxna behov tillgodosedda i relationen eller för att personen inte är att lita på. 

Vill du ha någon som guidar dig att detta nya sätt att relatera kan du kontakta en legitimerad psykoterapeut på www.kbt.nu eller www.kognitiva.org.

Varma hälsningar och lycka till.
Liria

Till Lirias hemsida