Leder sex till sann kärlek?

Skrivet av Liria Ortiz 00:00, 30 november 2010 i kategori Relationer, Självhjälp och förändring

Fråga:

Hej!  Efter flera år och två barn separerade vi, som kulmen på en ganska otäck process där hårda ord närmade sig hårda händer. Vi hade även gått i familjeterapi ett tag, men lyckades egentligen inte komma fram till något alls.

Mitt främsta problem var att jag inte kände mig inkluderad, att han inte vill öppna sig helt för mig eller ställa upp för mig. Hans främsta problem var att jag inte ville ha sex särskilt ofta.

Nu har vi, efter ett års separation, börjat umgås en hel del. Vi gör familjesaker tillsammans med barnen, äter middag ihop, sover över etc. Det är väldigt trevligt, och på ett sätt känns det som att vi är en ”vanlig” familj igen.

Nu kommer dock alla de gamla problemen – föga förvånande – tillbaka. Jag känner ett försiktigt hopp om att vi nog har en framtid tillsammans, men vet inte hur mycket jag ska ge i processen.

Vi båda har egna problem, och jag har till viss del tagit itu med mina genom bland annat terapi. Jag vill gärna diskutera saker och tala om känslor och svagheter – både mina och hans. Han vill få sexuell tillfredställelse och därigenom uppnå närhet. Jag vill känna att vi har en grund att stå på, att vi menar allvar med varandra, att han uppskattar, väljer och står för mig. Han menar att han inte kan ha ett allvarligt förhållande om han inte får ha regelbunden sex (tre-fyra gånger i veckan).

Så min fråga är – vilket kommer först? Ska jag ställa upp på sex för att han som man behöver det? Ska jag acceptera att han tar med sig barnen men inte mig på bjudningar? Är det okej att han blir irriterad om jag inte underlättar vardagen för honom? Jag vet och accepterar att man ibland får ge mer än man får en period, men hur länge? Är det troligt att han respekterar mig och älskar mig om jag öppnar mig sexuellt för honom? Jag tror inte att jag klarar av att ge mig fullt ut sexuellt till honom utan att ge mitt innersta, och jag är så oerhört rädd för att ge mig själv och (ännu en gång) bli spottad på. Ska jag ställa upp på vanliga knull och hoppas på att äkta kärlek med älskog så småningom kommer? Fungerar det? Eller har vi ett förhållande bara för att vi är rädda att gå vidare? Eller blir jag utnyttjad?/A

Svar:

Hej A!

Du skriver att din före detta man inte tar med dig på bjudningar. Att han blir irriterad om du inte underlättar vardagen för honom. Att du är rädd för att berätta om ditt innersta inför risken att ”bli spottad på” ännu en gång. Kära A, det du beskriver låter varken kärleksfullt eller som något som kan väcka någon erotisk lust hos de flesta.

Dina frågor och funderingar handlar nog om mycket mer än om sex som sådant kan leda till sann kärlek. Jag läser mellan raderna i ditt brev också en undran om det här är en relation som är bra för dig. För att stanna kvar i en relation behöver man tro att den kan utvecklas och för det krävs nog en tryggare grund än vad du har i din relation till din före detta man.   

Ett av kärlekens utryck, som vi nog nästan alltid vill få, är generositet, ömhet och att komma i första hand. När jag läser ditt brev får jag intrycket att du inte alls får något av det, och att i er tidigare historia tillsammans har detta inte heller förekommit. Ni verkar ha olika sätt för att visa och känna närhet. Han vill få det med sex. Du vill ha nära och förtroliga samtal. Inget sätt är bättre än den andra om båda två har samma behov eller hittar ett sätt att kompromissa.

Generellt tycker jag att man inte ska ställa upp på sex bara för att ens partner vill det, men  återigen måste varje par hitta sina egna sätt. Några par berättar att de ställer upp för varandra som en kärlekshandling. Men, observera att det då måste det vara ömsesidigt. Om det bara är en i förhållandet som alltid ställer upp för den andra blir det något annat än kärlek. Det viktigaste är att man inte känner sig tvingad och att man inte gör våld på sig själv för att tillfredställa ens partner.  

Du beskriver separationen som en ”otäck process där hårda ord närmade sig hårda händer”. När jag läser ditt brev där du berättar om hur han agerar, hittar jag ingen ömhet eller respekt från hans sida. Nej, jag tycker inte att du ska acceptera det sättet som han behandlar dig på, bland annat att du inte får följa med på bjudningar, att han blir irriterad om du ”inte underlättar hans vardag” och att du får ställa upp på sex bara för att han vill. Du frågar om han utnyttjar dig. När jag läser om hur er relation fungerar, så är jag benägen att tro att det kan vara så. Eller, han kanske är helt enkelt övertygad om att det är så här en relation med en kvinna ska vara. Men, jag vill inte spekulera i vad han tror eller inte. Det som är centralt är att du utgår ifrån vad du själv känner och vill göra i framtiden.

Det skulle vara lätt för mig att råda dig att lämna relationen. Men, jag vet att motivation till förändring måste komma ifrån en själv. Du måste själv utforska vad som är bra och dåligt för dig i er relation, och utifrån det bedöma vad du ska göra. Mitt råd är att du avsätter en stund för dig själv och frågar dig vad du behöver i en kärleksrelation. Att du gör dina behov tydliga för dig och skriver ner på ett papper vad du längtar efter, och vad du på lägsta nödvändiga nivå behöver i en relation. Fråga dig själv sedan hur stora möjligheter din före detta man har att kunna svara upp mot detta? Du har dina tidigare erfarenheter med honom och vet vad han både vill och förmår i kärlek.

A, ta hand om dig själv genom att lyssna och agera utifrån dina egna behov. Gå inte in i fällan att offra dig och dina behov för din längtan av att vara ”en ’vanlig’ familj igen”.

Varma hälsningar och ta hand om dig själv.

Liria

Till Lirias hemsida.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här. 

Vår son kissar på sig

Skrivet av Martin Forster 11:09, 23 november 2010 i kategori Föräldraskap

Fråga:

Hej, jag har en son som snart blir 9 år, han går således i åk 3. Sedan han var liten har det kommit mer eller mindre kiss i byxorna dagtid, natten klarar han sig så länge som han inte bäljar i sig massa vatten precis före han går och lägger sig. Vi har varit hos en uroterapeut ett par gånger nu under hösten men än så länge utan resultat. Enligt läkare och uroterapeuten finns inget fysiskt fel. Han har fått i uppgift att gå och kissa vid 7 olika tillfällen (morgonen, varje rast, före han går från skolan, före middag och före sänggång) under dagen men problemet är ju att han hela tiden missar detta och det kommer dagligen kiss i byxorna, både i skolan och hemma. Hans självförtroende är på botten när det gäller detta och han känner att han inte klarar någonting och att det är fel på honom och att han skulle vilja vara någon annan. Han blir inte retad för detta ännu men är orolig över att han kommer komma att bli det. Detta har blivit till ett stort problem för både honom och oss som föräldrar. Vi vet inte hur vi ska hjälpa honom på bästa sätt!!! Han vill absolut inte att vi ska be fröken i skolan att påminna honom om att gå på toa, då ”dödar han hellre sig själv” som han uttryckte det då jag föreslog det. Kan vi vara hjälpta av kbt eller en psykolog som kan hjälpa både honom och oss som föräldrar? Eller ska man bara se tiden an och tänka att han troligen inte kommer kissa på sig som 20-åring? Det kanske är vi vuxna som påverkar honom och gör bördan ännu tyngre?

Svar:

Hej! Jag tycker absolut att du ska försöka hjälpa din son nu. Ungefär fem procent av alla barn över sex år lider av enures (kissar på sig) under dagtid. Det är alltså ett ganska vanligt problem, som går att behandla på flera sätt. Det finns flera möjliga orsaker till enures, t ex bristande toalettvanor, förstoppning, infektioner, bristande uppmärksamhet, stress, att barnet ständigt håller sig i rädsla att kissa på sig.

Eftersom det finns så många olika orsaker är det nödvändigt med en ordentlig utredning av problemen för att kunna ge rätt hjälp. Du skriver att ni har varit hos läkare, som uteslöt ”fysiska fel”. En viktig fråga är vilka orsaker läkaren i så fall kom fram till? En annan viktig fråga är vilken hjälp ni redan har fått? Vad rekommenderade uroterapeuten och vad har ni faktiskt prövat?

Om din son upplever mycket stress (bortsett från stressen att kissa på sig) så är det förstås viktigt att försöka hjälpa honom med det. Om vi antar att din sons problem varken beror på yttre stress eller någon direkt medicins orsak (t ex infektion eller förstoppning) finns ett antal behandlingsmetoder som brukar rekommenderas.

En metod verkar ni redan ha prövat – att införa ett schema för att gå på toaletten. Ett återkommande råd är att vara uthållig och pröva en metod fullt ut. Går det att pröva schemat igen, men att lägga till moment som påminner din son (förutom att blanda in läraren)? Kan han ha en mobiltelefon med sig med inprogrammerade påminnelser? I vissa fall kan det vara en möjlighet att berätta för bästa kompisen. Dels kan kompisen hjälpa till att påminna, dels kan det lätta på pressen att kunna berätta för någon. Det beror förstås på hur din son upplever det.

En annan metod, som bland annat brukar användas av uroterapeuter, är biofeedback. Det är en slags träning där barnet får lära sig att bli mer medvetna om och styra muskler som är inblandade när man kissar. Det finns också mediciner (antikolinergika) som kan hjälpa vissa barn. Prata igen med läkaren om det.

Du undrar om KBT kan hjälpa din son. De metoder som används inom KBT vid enures liknar till stor del det en uroterapeut gör. Däremot kan det finnas skäl att söka KBT om det finns andra problem inom familjen eller med din son som hänger samman med att han kissar på sig. Det kan också finnas skäl att söka KBT-hjälp om det är svårt att motivera din son till att delta i behandling. En sådan terapi kanske till exempel kan hjälpa er son att våga berätta för läraren, vilket först är jobbigt, men i längden kan minska pressen.

Angående det du skriver sist – att bördan kanske blir större av vuxnas engagemang. Jag tycker det är bra att du tänker på det, eftersom risken alltid finns att barn uppfattar vuxnas oro och gör den till sin egen. Jag tycker att du ska försöka hjälpa din son med vidare behandling, men samtidigt anstränga dig för att inte göra så stor grej av det. Jag ska ge några generella råd, men du måste vara lyhörd för vilket slags stöd din son vill ha. Du kan till exempel säga ”Såna här problem brukar alltid gå över av sig självt, men jag förstår att du tycker att det är jobbigt nu, så om du vill kan vi försöka gå till doktorn igen”. Jag tycker att det är bra att försöka normalisera – det är ju faktiskt ungefär en elev i varje klass som har samma problem. De gånger din son kissat på sig är det såklart viktigt att trösta om han är ledsen, försök samtidigt att visa att det inte spelar någon som helst roll för dig. Fråga inte aktivt om han har kissat på sig eller hur det har gått under dagen. Många frågor kan bidra till att han tror att du tycker att problemen är stora. De gånger han berättar själv och är ledsen får du trösta lite, men också försöka få honom att tänka på andra saker i livet för att minska fokus på kissandet. Det handlar kort sagt att uttrycka mellan raderna att du förstår hans bekymmer, men att de inte är hela världen.

Varma hälsningar

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Katastrofkänslor

Skrivet av Liria Ortiz 14:00, 17 november 2010 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga:

Hej!

Jag ville fråga om tips hur jag ska jobba med mig själv för att slippa min ständiga oro och ibland även katastrofkänslor. Jag är kvinna, 58 år gammal är lyckligt gift sen 10 år tillbaka. Innan jag träffade min nuvarande man var livet svårare på de flesta områden. Jag har dock ett bra arbete och är välutbildad, trivs med mitt jobb. Man kan nog säga att yrkesmässigt har det inte varit några problem, troligen hade jag snarare kunnat komma ännu mycket längre i karriären om jag trott mer på mig själv och vågat.

Jag är uppväxt i en stor familj. I familjen var pappa envåldshärskare med en position i samhället och han höll oss alla i strama tyglar. Mamma var både smartare och varmare än pappa, men hon tog aldrig strid. Jo, några gånger under min uppväxt tog hon striden och jag kan minnas gräl som varade i dagar. Det enda jag önskade var att hon skulle lämna pappa och ta mig eller oss med. Men det hände aldrig för hon hade varken jobb eller utbildning utan var ”fru xx, maka till herr xx”. Det var ju så på den tiden. Däremot var det oerhört viktigt för mor att vi barn skulle utbilda oss, särskilt vi flickor. Hon tyckte inte heller att det var nödvändigt att vi skaffade familj. Jag minns hennes besvikna min när jag (utbildad och klar med fast jobb och man) berättade att jag var gravid. Var det nödvändigt, sa hon då. Men under årens lopp blev mina barn till stor glädje för henne, det sa hon ofta.

Mina föräldrar hade verkligen fullt upp. Flera av mina syskon var sjukliga och en bror är född med en utvecklingsstörning. Ett syskon dog när jag var i yngre tonåren. Det var nog så att de visste inte riktigt vilken klass man gick i och jag minns aldrig att de var intresserad av mig som person eller blev glada när man kom hem. Däremot utdelades nån sak när skrivningarna i skolan gav höga betyg och en rejäl skopa ovett vid motsatsen. När det blev riktigt körigt hemma och jag troligen ifrågasatte för mycket fick jag ibland örfilar, ibland mer än så. Jag var nog både trotsig och ifrågasättande. Jag minns också att jag längtade efter att få en kram eller sitta i knät i yngre år, men det fanns inte ork för sånt. Båda föräldrarna är sedan länge döda och även några av mina syskon (alldeles för tidigt).

Jag har varit gift flera gånger och sökt män som varit motsatsen till pappa; alltså mjuka, lugna och varma. Däremot har jag vid några tillfällen blivit förälskade i män som  liknade honom – och blivit besviken och mått dåligt. Däremot har jag gjort dessa vänliga män flera gånger besvikna och inte alltid varit trogen. Det känns som om jag hela tiden (tills nu) sökt bekräftelse och när förälskelsetiden varit över har jag fladdrat iväg till nästa.

Min nuvarande man, som jag är mycket lycklig med och glad för, är mjuk och glad men vet vad han vill – kanske en lycklig kombination. Och nu är jag trygg och lugn och har ingen längtan till något annat. Mina två barn är nu vuxna stabila personer med egna familjer. Jag såg till att de fick en stabil och bra far, alltid nåt gott jag gjort!

Mitt problem nu är att jag är så lättoroad. Det behövs inte mycket för att jag ska sova dåligt, eller snarare jättedåligt. Kan inte somna eller vaknar tidigt, oftast båda på en gång. Ofta handlar tankarna om saker jag ska prestera på jobbet eller nåt dumt jag sagt eller att mina barn inte verkade glada i telefon (hur mår han egentligen??). När det hållit på en period mår jag ännu sämre och börjar grubbla. Jag tänker på mina barn och fel jag gjort, att de nog skulle vilja ha haft en annan mamma. Jag tänker på mina syskon som är döda och hur jag ska klara av om min handikappade bror skulle dö före mig. Vad ska hända härnäst?

Jag tänker på att jag har svårt att komma människor nära, även om det blivit något bättre med åren. Jag är rädd att det händer saker jag inte vet om och att man pratar om mig. Har svårt att veta hur jag ska bete mig om människor söker mitt sällskap och kan inte koppla av. Men jag tror inte att någon märker det.

Jag har svårt att visa min sårbarhet och rädsla (utom till min man, han vet) och jag är tämligen säker på att jag uppfattas som stark, drivande och lite tuff. Det är jag ju också, men jag känner ju hur sårbar jag är. Framförallt när det gäller barn men även annat i stort och smått.

Kan  ni ge mig ett råd är jag mycket tacksam!

Sivan

Svar:

Hej Sivan!

Du framstår i ditt brev som en stark person som har kunna hitta din väg trots den sårbarhet du bär med dig. Att vara stark och samtidigt sårbar kan låta motsägelsefullt men styrkan ligger i att kunna leva ett någorlunda bra liv trots sårbarheten.

Du har haft en uppväxt då du på många sätt var ett övergivet barn. Dina föräldrar var upptagna med att uppmärksamma dina sjuka syskon och hantera sitt olyckliga äktenskap. Sådana erfarenheter hos ett barn sätter sina spår, och blir ofta ett hinder för ett bra liv som vuxen. Det har blivit annorlunda för dig. Du var vilsen under några år, men du lärde dig att älska och lita på en annan människa. Du har även fostrat två barn som blivit välfungerande vuxna.

Du skriver om ditt problem med en lättväckt oro. Kanske är detta drag hos dig som uppstod under din barndom, och som lever kvar hos dig som ett sätt att förhålla dig till din omgivning även som vuxen. Att oroa sig mest för jämnan och ha svårt att sluta med det är en benägenhet som kan drabba en person som inte som barn hade tillgång till närvarande vuxna, som kunde lugna och avdramatisera den oro som man ibland kände. En känsla av utsatthet uppstod, och den tenderar att återkomma i det vuxna livet. Man kan säga att det förflutna spökar på sådant sätt att man inte kan leva i nuet och njuta av det man har. Man är upptagen med att utvärdera det förgångna och oroa sig för framtiden.

Vad kan du då göra? Mitt råd är att du provar en färdighet som ofta är hjälpsam vid återkommande oro. Det handlar om att du tillåter dig att ha orosstunder, men samtidigt skapa orosfria zoner. Det är en effektiv strategi när man ”grubblar” över saker och ting. Ha en stund på dagen, säg en halvtimma, då du får oroa dig, men bara då! Det får räcka. Undvik att ha stunden sent på kvällen. Den kan då störa sömmen. Skjut upp alla orostankar som tränger sig på och som vill ha din uppmärksamhet, till den stunden. Du skapar på det sättet dagar och kvällar som är i huvudsak fria från oro. Kombinera den här färdigheten med att tillämpa Mindfulness, det vill säga fokusera på de vardagliga saker du njuter av. Nu finns det ett program på nätet för att träna mindfulness, eller medveten närvaro som det heter på svenska. Du hittar programmet på www.mindfulnesscenter.se om du skulle vara intresserad.

Läs gärna och använd boken Fri från oro, ångest och fobier. Råd och tekniker från kognitiv beteendeterapi av psykologerna Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Boken finns som pocket. I boken beskrivs en självhjälpmodell för att bli fri eller minska ångesten. Du kan steg för steg lära dig bättre sätt att hantera din oro, till exempel genom att träna avslappning, upptäcka vad som sätter igång oron, och förebygga katastroftankar som ofta handlar om att man överskattar sannolikheten för negativa konsekvenser av händelser eller handlingar.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria

Till Lirias hemsida.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här. 

 

Hur ska vi hjälpa vår son att hamna rätt?

Skrivet av Martin Forster 10:50, 9 november 2010 i kategori Föräldraskap, Psykisk ohälsa

Fråga:

Hej Martin, Jag är mamma till 6 underbara barn i åldrarna 16-1 år. Varför jag skriver till dig är för att vi har och har haft problem med vår snart 14-åring i flera år.

Hans pappa och jag är skilda sedan 10 år, pappan är periodvis bortrest ganska många månader så barnen har bott och bor hos mig större delen av tiden. Vi har just nu en pågående vårdnadstvist pga hans frånvaro och oengagemang.

14-åringens problem har varierat i uttryck beroende på ålder. När han var mindre hade han svårt med kompisrelationer och var bråkig mot andra barn. När det skar sig sprang han gärna iväg och gömde sig och var väldigt svår att kontakta. Han stängde in sig och sina känslor. Han bajsade även på sig dagligen och när han kom hem från skola/fritids kunde han nästan ha sår i rumpan av det som satt där och torkade in. Han luktade illa pga detta.

För ett par år sedan slutade han med att bajsa på sig utan hade mer ordentliga fartränder i fillingarna och nu är det enda problemet när det gäller detta att han är svår med sin personliga hygien. Han är en väldigt flyktig kille, han blir intresserad av saker väldigt snabbt, ger sig hän totalt men intresset dör ganska snabbt ut.
Så har han varit hela skolåldern.

Han är väldigt överviktig och under alla år har jag försökt peppa honom till att pröva olika sporter, både lag och ensamsporter men efter några månader har det övergått till tvång och då tappar det sin tjusning.

Det stora problemet nu är att han har blivit en stor kille som inte står emot grupptryck och som söker sig till kretsar som är mindre bra för honom.

Exempelvis är det killar som håller på med droger, vapen, olaglig mopedkörning osv. Skolan började denna termin på minus sidan. Han skolkade otroligt mycket örsta veckorna vilket ledde till att jag eller min nuvarande man (extrapappa) satte oss i skolan och såg till att han gick på de lektionerna han skulle.

Självfallet blev det stora protester från hans håll och en dag så smet han ifrån mig och vägrade att rent fysiskt gå in i skolbyggnaden. Eftersom han är en relativt tung kille så var det omöjligt att rubba honom.

Han krävde att få bo hos sin pappa mer än bara varannan helg och efter samtal med hans pappa beslöt vi att han skulle få vara där varannan vecka. Problemet är att hans pappa inte har samma tid eller engagemang för  
sonen.

För ca en vecka sedan fick hans pappa via ryktesvägen höra att sonen rökt marijuana och sökte genom hans fickor där han hittade en liten zip-påse med något bladliknande innehåll.

Han kontaktade mig och jag åkte omedelbart och hämtade upp honom i skolan och tog honom till Maria Ungdom för att konstatera vad han tagit och för att försöka få hjälp med honom.

På Maria Ungdom konstaterade dom snabbt det jag vetat om i många många år att sonen mår väldigt illa och stänger inne sina känslor och vägrar att prata. Man remitterade honom vidare till BUP, som vi ska till om ett par
veckor.

Han har varit på BUP i olika perioder utan resultat!!

Jag vet att jag misslyckats med att ge sonen det stödet för att hans självkänsla och sjävförtroende han behöver och jag har förhoppningen att kunna stödja honom bättre nu, men jag har svårt att veta exakt hur jag ska
agera.

Sonen är väldigt provocerande och väldigt otrevlig många ggr. När han är hos sina morföräldrar är han trevlig och bemötande men hemma är det tvärtom. Många som träffar sonen säger att han är en väluppfostrad,  
snäll och sympatisk kille, vilket jag vet! Men inte hemma.

För att sonen ska gå till skolan och sköta skolarbetet har min man och jag nu lovat honom att få börja köra Motorcross. Sonen är nämligen en väldigt motoriserad kille. Jag har förhoppningen om att detta ska gå vägen men samtidigt är jag rädd för att han ska tröttna efter några månader…. som vanligt.

Vi behöver råd om hur vi ska stödja honom och förvandla honom till den goa och snälla kille han är. Vi ställer krav på alla våra barn att hjälpa till hemma med det som kan behövas, damsuga, tömma diskmaskin, städa
sina rum, hjälpa till med dukning osv… Men sonen har på senare tid börjat vägra att hjälpa till för att han inte tycker att han ska göra något!

Vi har tre småttingar som hamnar mellan alla bråk och allt tjafs och som blir negativt påverkade av denna stämning som blir hemma. Plus att vi har en till liten på gång som kommer i dec.

Jag kan avsluta med att säga att sonen formligen AVGUDAR alla sina småsyskon och ÄLSKAR att vara med dom! Många har påpekat att vi har många småbarn och att det kan vara ett av sonens problem men jag ser inte
syskonen som ett problem.

Med detta känner jag att jag skrivit det mest väsentliga som finns att skriva, skulle kunna hålla på i ett par sidor till.

Hoppas vi kan få värdefulla tips av dig som kan hjälpa denna förvirrade kille att komma rätt!


Svar:

Hej!

Du beskriver en svår situation, så jag förstår din oro. Jag tycker att det är bra att ni tar problemen på allvar och aktivt försöker hjälpa sonen. Du skriver att tidigare besök hos BUP inte har hjälpt. Jag ska ge några råd som kanske kan hjälpa er att hitta rätt den här gången.

Först och främst är det viktigt att känna till att ni har rätt att byta BUP-mottagning om ni inte är nöjda. Prata med flera olika mottagningar och försök ta reda på hur de arbetar och vad de kan erbjuda er. Jag tror att det är centralt att behandlingen innehåller familjeterapi och helst ett aktivt arbete med sonens hela nätverk.  
Forskning om ungdomar som börjar visa riskbeteenden (skolk, droger, ”fel kamrater”) stödjer just den typen av insatser. Om en mottagning säger att de framförallt kan erbjuda enskilda samtal med sonen och/eller er, så tycker jag att ni bör söka vidare.

Familjeterapi kan se ut på olika sätt och jag rekommenderar att ni försöker hitta en form som är aktiv, dvs. där ni i familjen får övningar och uppgifter att arbeta med och där terapeuterna gärna kan göra hembesök. Exempel på sådana behandlingar som finns i Sverige är Funktionell familjeterapi och Multisystemisk terapi. Något som är  
hoppfullt i din beskrivning är att din son kan vara trevlig och fungera bra i vissa sammanhang, men att relationen mellan er i hemmet är sämre. Därför är det kanske just er relation som ska vara fokus i en behandling.

Att arbeta med hela nätverket innebär att viktiga personer runt sonen blir involverade i behandlingen. Exempelvis försöker man stärka samarbetet mellan hem och skola, fritidspersonal, eller föräldrar till kamrater. En tillgång i ett sådant arbete kan vara morföräldrarna, som sonen verkar ha en bra relation till. En försvårande omständighet är naturligtvis den pågående vårdnadstvisten, men den gör egentligen ett aktivt nätverksarbete ännu viktigare. Du och sonens pappa kan kanske få hjälp till ett bättre samarbete.

En viktig fråga är förstås hur din son mår. Hans känslomässiga problem kan ju ligga bakom hans beteenden. Även om han skulle sluta hamna i fel sällskap och skolka, så kan han ju fortfarande må dåligt. Samtidigt är familjeterapi något som kan hjälpa även mot mer grundläggande känslomässiga problem – det brukar till exempel rekommenderas till barn och unga som är deprimerade. Jag tror alltså att det är rätt att börja med familjen, både för de akuta och de mer grundläggande problemen. Om sonen och/eller behandlarna uttrycker ett behov även för enskilda samtal kan man förstås komplettera med det. Det kan också hända att er son behöver särskild hjälp med övervikten.

En avgörande faktor är förstås hur motiverad sonen är till att delta i en behandling. Det är ytterligare en anledning till att h