Hatar – älskar varandra

Skrivet av Liria Ortiz 09:57, 16 december 2010 i kategori Relationer

Fråga:

Hej Liria!

Jag och min flickvän har ett problem. Vi går i samma klass på universitetet och problemet kan delas upp i tre delar som alla egentligen handlar om huruvida hon egentligen är min flickvän eller inte. Hon vill nämligen inte ”kedja fast sig i en relation”. Hon menar att man blir ihop bara för att man måste och för att det är vad som förväntas av samhället. När man är ihop är det nämligen så att man ganska omgående börjar hata sin partner och man blir olyckliga tillsammans. Enda orsaken till att människor fortsätter vara ihop är för att det har blivit en vana och att de inte vågar släppa taget, för då kommer man ju bli ensam och övergiven. Och säger de att de är lyckliga så är det egentligen bara för att de lurar sig själv och tror att de är lyckliga, fast det är de (självklart) inte egentligen, utan det är bara något som de tror att de är. Då är det mycket bättre att inte sätta en stämpel på relationen utan bara säga att ”det är vad det är” och ”vi har vad vi har” så när man känner att det inte känns bra längre så är det bara att gå skilda vägar.

En annan grej är att hon inte vill bli räknad och förminskad till att vara en del av en ”enhet” och ogillar att klasskompisar frågar var jag är när hon är iväg på något själv och vise versa. Hon är hon och jag är jag. Hon vill heller inte att folk ska referera till henne som ”någons tjej/flickvän”. Hon vill bli refererad till som sitt namn för det är ju hon. Hon menar att flickvän (och pojkvän) är en negativ ”titel” som ingen egentligen borde vilja ha. Jag försöker istället säga att flick-/pojkvän snarare är en positiv ”titel” som snarare betyder ”tjejen/killen som han/hon tycker extra mycket om” men får inget gehör alls för den uppfattningen.

Det tredje delproblemet är att hon vill att våra klasskompisar till lika gemensamma kompisar ska veta så lite som möjligt om vår ”relation”, och helst inget alls. Hon har dock inget problem att presentera mig för sina kompisar eller att hon träffar mina utan det är just de gemensamma som inte ska veta något. Eftersom vi båda flyttat hit för att plugga på universitetet så är det inget problem rent organisationsmässigt eftersom de nya kompisarna på skolan samt mina (och hennes) gamla kompisar ändå inte har någon kontakt. Men ärligt talat så känner jag att det här börjar bli ganska löjligt och dessutom lite dubbelt. Våra klasskompisar är inga idioter och de fattar mycket väl att det är något mellan oss. Speciellt när vi kommer till skolan samtidigt i princip varje morgon. Jag har även fått frågan rakt ut ett par gånger (mest på fester) och då gett ett lagom flummigt svar tillbaka.

Vi har ”varit ihop” snart ett år och problemet är egentligen att det här börjar bli alldeles för jobbigt för mig samtidigt som hon tycker det är toppen och jag tror på henne när hon säger att hon skulle må dåligt och känna sig fången om vi sa att vi var ihop. Jag önskar att jag kunde förstå hennes absoluta obehag mot tanken samtidigt som jag inte riktigt förstår varför jag tycker det är jobbigt. Dock säger hon att det inte har något med mig att göra utan att hon alltid tyckt så här. Hon uppför sig också som att hon tycker om mig och säger också att hon tycker ”jättemycket” om mig. Jag tror hon älskar mig, även om hon inte vill använda det ordet. Hon tycker det är obehagligt att jag säger det. Hon säger även att det inte bara är jag som inte får säga det utan hennes ex (som hon för övrigt inte var ihop med fast de var ihop fast ändå inte) fick inte heller säga det. Väckte bara ångest.

Jag vet inte vad jag ska göra jag vill inte ha det så här längre. Jag vill vara ett ”riktigt” par och att hon ska stå för vår relation ”officiellt”.  Jag kan inte se vad som skulle skilja oss från andra par som är ihop. Hon har även berättat att när hon pratat om oss med en av sina nära vänner fick hon som svar att ”ni är ju egentligen ihop, men ni får väll kalla det vad ni vill så länge båda är med på det”. Problemet är att jag inte vet om jag vill vara med på det längre. Jag har funderat på att sätta ett ultimatum att ”antingen är vi ihop eller så gör vi slut” och ett datum hon måste svara innan, men jag drar mig lite från det. Dels vet jag att det skulle vara ett jättejobbigt beslut för henne och samtidigt vill jag inte att hon då skulle välja att göra slut. Jag älskar henne trots allt och i övrigt är det jättebra. Vi tycker mycket om varandra och kommer bra överens. Men vet inte hur länge till jag vill ha det så här. Helst av allt vill jag bara att hon ska bli av med de här idéerna så vi kan ”bli ihop på riktigt” men jag ser ingen ”förbättring” samtidigt som det blir jobbigare för mig. I början var inte lite alls jobbigt men med tiden har det blivit jobbigare och jobbigare. Vad ska jag/vi göra? Helst av allt vill jag att du ska säga att hon bör gå till psykolog så hon kan bli av med de här idéerna.

Tack.

Svar:

Du är i en situation av motstridiga tankar och känslor både inför situationen som sådan och inför din flickvän, som försätter dig i situationen. Du skriver att det ”börjar bli ganska löjligt” och ”dubbelt”.

Vad du vill framgår tydligt av ditt brev. Du vill vara ett riktigt par och att din flickvän ska säga att du är hennes pojkvän. Du vill inte fortsätta att spela det spel, som din flickvän kräver av dig. Låt mig säga att jag tycker att din längtan efter att fullt ut få vara en pojkvän är rimlig.  Ett av kärlekens behov är att få uppleva att man är viktigast och en person som den andre är stolt över och vill visa upp för omgivningen. Det är normalt att du saknar detta, och inte vill ha det som du har det nu. Anledningen är att de allra flesta av oss känner oss avvisade när den vi älskar inte vill ha med oss att göra i ”det sociala rummet.” Det leder till att vi känner oss sårade och börjat tveka på vårt eget värde.  

Din flickvän ser annorlunda på saken och verkar ha uppfattningar om vad det innebär att vara ett par, som hon inte vill ändra på. Du vill helst att jag ska föreslå att din flickvän ska prata med en psykolog för att bli av med sina idéer. Jag tror att en framkomligare väg är att du finner ett sätt att prata med henne som gör att hon börjar förstå allvaret i ditt behov och växande tveksamhet till henne. Din flickvän har en uppfattning om kärlek, som hon nog betraktar som en existentiell hållning, men som du ser som ett psykologiskt problem hon har. Men samtidigt förstår jag att du vill att hon ska lyssna mer på dig och ge dig kärlek som du behöver få den. Jag ska berätta hur du skulle kunna gå tillväga för att få henne att lyssna och kanske vilja ändra sig. Men, du måste vara medveten om att vi även om vi tydliggör våra behov för den vi älskar kan vi aldrig vara säkra på att den andre vill eller kan förändra sig.

Men först, låt oss börja med dig. Du har många tankar om att både göra slut och inte. Att du inte orkar längre och du samtidigt älskar henne och att mycket är ”jättebra”. Att vara ambivalent som du är upplevs ofta som att vara i ett kaos av motstridiga tankar och känslor, som kommer och går, och som upplevs ha samma giltighet. Jag föreslår att du utforskar din ambivalens olika delar för att få en överblick. Att du flyttar ner den med papper och penna till en överblickbar karta. Det kan hjälpa dig att hitta en väg att gå vidare på.

Gör så här: Rita upp en fyrfältstabell. I rutan ett längst upp till vänster skriver du ner vad du uppskattar hos din flick
vän och med er relation. I ruta 2, den under ruta 1, skriver du ner det som du är missnöjd med och som du inte längre står ut med. I ruta 3, rutan direkt till höger om ruta 2, skriver du ner vad du kan förlora om du bryter med din flickvän, och vad som kan bli hinder och svårigheter om du gör så. Slutligen, i ruta 4, den längst upp till höger, skriver du ned vad som skulle bli bättre om du bröt med henne, och de möjligheter till det bättre som det skulle innebära för dig. Gör detta med viss eftertanke, men låt även det spontana och ”dumma” som dyker upp i dina tankar få plats i fyrfältstabellen.

Nu kommer nästa steg. Läs sakta och eftertänksamt det du har skrivit. Föreställ dig de situationer du har skrivit om. Sammanfatta efter ett tag de fördelar och nackdelar av er relation som nu träder fram och fördelarna och nackdelarna för dig av en brytning. Ge dig tid. Tänk, och fråga dig sedan: Vad tänker jag om det här? Vad vill jag göra? Vad måste förändras? Vad kan bli nästa steg? Två tydliga alternativ har förmodligen trätt fram nu, endera att du vill bryta, eller att du vill stanna kvar, men att vissa uppenbara förändringar i er relation behövs.

Om du nu, med en tydliggjord uppfattning om vad du vill, beslutar dig för att prata med din flickvän om hur du vill förändra er relation föreslår jag att du använder ett så kallat Jag-budskap. Det innebär att du inte kritiserar henne (det leder oftast till ett försvar och i nästa steg ett gräl), utan att du kort börjar med att berätta hur du upplever situationen och vad du behöver ha för förändring.  Jag upplever att…. och därför behöver jag att… Avsluta med frågan: Hur vill du gå vidare nu när jag har berättat för dig om mina behov?  Du måste förstås vara beredd att kompromissa, men du ska ändå ha gjort klar för dig själv vad du inte kan acceptera, var dina gränser går.

Jag hoppas att ni kan lösa detta tillsammans. Ni verkar älska varandra även om ni är så olika.

Många varma hälsningar.

Liria

Till Lirias hemsida.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här. 

 

Obesvarad kärlek

Skrivet av Liria Ortiz 00:00, 10 december 2010 i kategori Relationer, Självhjälp och förändring

Fråga:

Hej Liria!

Jag har haft en kärleksrelation med en kollega de sista 6 månaderna. Hon har hela tiden varit tydlig med att det handlar om det fysiska mycket snarare än det emotionella även om det mycket tydligt finns väldigt starka emotionella band. Som självklart inträffar trillade jag dit och blev väldigt kär i henne, känslor som inte är direkt besvarade eftersom hon inte anser sig kunna gå in i ett förhållande nu. Tyvärr är det så att jag måste fortsätta arbeta tillsammans med henne så jag försöker hitta ett sätt att gå vidare men fortsätta vara vänner. Vi har bägge den ambitionen men det är självklart ganska svårt.

En viktig abrovinkel i det hela är att jag fått möjlighet att åka på ett utlandsuppdrag men för att vi skall komma igång med uppdraget behöver jag arbeta utomlands som ett team med henne under en period på minst sex månader.

Så min fråga är hur jag skall göra för att komma vidare här. Allra helst skulle jag vilja få till ett förhållande med henne men det verkar inte vara en möjlighet så jag måste inrikta mig på att bli av med de romantiska känslorna. Enklast vore väl att ge sig ut och dejta men när man sällan är hemma, hela tiden är tvingad att umgås med nämnda kollega i tjänsten och på utlandsuppdrag inte har någon annan att umgås med mer än henne så begränsas möjligheterna ganska rejält. Jag anses som väldigt framgångsrik i mitt jobb och kollegor på min nivå finns det inte många av så jag har ingen möjlighet att få någon annan kollega att ta hennes jobb heller och själv skulle jag inte drömma om att tacka nej till denna chans.

Med vänliga hälsningar

Kaffekoppen

Svar:

Hej ”Kaffekoppen”,

Din fråga kretsar kring hur du ska gå vidare med din kärleksrelation med din kollega, och jag väljer att använda orden kretsa kring. Mitt intryck när jag läser ditt brev är att flera tankar och känslor om din relation inte uttalas så tydligt av dig utan bara antyds mellan raderna.

Jag tror att du måste göra tydligare för dig vad du innerst inne vill i förhållande till din kollega. Du kan släppa taget om henne och välja som mål att bibehålla en professionell relation till henne, och kanske också vara en vän. Med du har faktiskt också möjligheten att konstatera att du älskar henne, och ser henne som en kvinna, som du vill bilda familj med och leva ditt liv med. Hon säger att ni bara har en sexuell relation samtidigt som du skriver att ”det finns väldigt starka emotionella band”. Är det enbart du som upplever det så, eller är det så för er båda?

Svaret på den frågan är nog ganska avgörande för vad du ska välja att göra nu. Mitt råd är att du svarar på ett eftertänksamt sätt på den frågan för din egen del, och också utforskar vad hon känner. Visst, det är att avslöja dig och det gör dig sårbar, men det är den riskabla vägen vi får välja att gå när vi vill komma nära en annan människa. Att vi allt mer tydligt visar vårt behov av den andra.

Kom ihåg att en relation inte är given till sin karaktär. Den kan växa och fördjupas, och det är kanske du som måste ta initiativet ännu mer till detta, om det är vad du verkligen vill. Hur kommer det sig att hon ”anser sig inte kunna gå i ett förhållande”? Finns saker hon behöver för att våga satsa på dig som du kan tillgodose bara du får veta vad hon behöver?

Det är en väg att gå. Den andra är att du tar initiativet till att avsluta er relation, att du ”blir av med de romantiska känslorna”, om du bedömer att den första vägen är stängd. Du bör göra tydligare för dig vad det innebär i så fall. Ska ni sluta ha sex? Blir ni då vänner eller bara kollegor? Det är nog viktigt att du gör era känslor och roller tydliga för dig och henne. Ni har ett gemensamma utlandsuppdrag under ett halvår framför er, där ni inte kommer att ”ha någon annan att umgås med”.

Det är klart att det kommer att bli besvärligt för dig att ha henne nära dig, när du är förälskad i henne, och om du avvisas känslomässigt av henne. Det finns en myt som säger att man ska ha kontroll över sina känslor, och att vi måste göra oss av med svåra känslor för att må bra. Sanningen är att vi har mycket mindre makt över våra känslor än vad vi vill tro och vill att vi ska ha. Mitt råd är att du inte går i fällan att göra det som vi gärna försöker göra, när svåra känslor tränger sig på oss. Att bekämpa dem eller fly dem. Kontrollstrategier som att bekämpa, argumentera mot eller ta befälet över känslor fungerar sällan utan leder ofta till ett ältande av hur saker och ting borde vara, och det som kunde ha fått vara en smärta under en tid, blir istället ett långvarigt lidande.

Ta istället emot dina känslor som sorg och ilska, som de är, istället för att försöka undertrycka dem, eller skjuta dem ifrån dig. Acceptera dem. Det gör dem lättare att bära, och har den paradoxala effekten att de plågar dig mindre än om du försöker trycka undan dem, och de släpper tidigare taget om dig. En metafor för att beskriva detta fenomen är att våra försök att kontrollera otillåtna känslor är som att försöka hålla en boll under vatten. Så länge du trycker ner den under vattnet stannar den under ytan. Men till sist blir du trött i armarna, och i samma ögonblick som du inte orkar längre far bollen rakt upp ur vattnet. En accepterande hållning är att istället ”ta upp den och bära den med sig under armen.”

Varma hälsningar och lycka till.

Liria

PS: Har läsarna egna erfarenheter? Hur/vad gjorde ni då? Skriv i kommentarsfältet.

Till Lirias hemsida.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.