Hjälp, jag har en kriminell pojkvän

Skrivet av Liria Ortiz 16:54, 22 februari 2011 i kategori Relationer, Självhjälp och förändring

FRÅGA

Hej Liria,jag har ett ganska stort problem som har med min pojkvän att göra.Vi har varit tillsammans i 3 år och är sambos.För en månad sedan blev han anhållen och vidare häktad och kommer att bli dömd för stöld eller häleri. Dagsböter eller fängelse blir straffet.

Jag hade ingen aning om att han överhuvudtaget höll på med något så idiotiskt och var ett vrak, speciellt under tiden han var anhållen. Polisen kom och gjorde husrannsakan och förhörde mig vilket givetvis var hemskt. Det kändes helt surrealistiskt med tanke på att jag aldrig i hela mitt liv gjort något brottsligt, och hade inte en tanke på att min pojkvän gjort det heller. Han är ostraffad sedan tidigare.

Jag vet inte om jag kommer att kunna lyckas förlåta honom, och trots att han säger att han aldrig kommer göra något igen så är jag orolig. Jag känner att jag måste hålla koll på honom, jag har blivit en paranoid flickvän som vill höra om vartenda steg han tar. Utöver det så skäms jag något så otroligt. Varken kan eller vill berätta det för någon, jag vil linte bli förknippad med något. Vet inte riktigt vad jag ska göra om domen blir fängelse, då garanterat alla jag känner kommer att få höra om det. Jag tänker på framtida jobb och så vidare.

Vad kan jag göra? Vad är statistiken för att han kommer att göra något igen? Jag är kär och vill egentligen inte lämna honom men det känns som at tjag måste göra det om han hamnar i fängelse. Min toleransnivå är inte riktigt så hög.

/Anonym.

SVAR

Hej Anonym, du har blivit sviken av den man som du är kär i. Det är omskakande att få uppleva det. En avgörande fråga som du ställer dig är om du kommer att kunna förlåta honom och åter få tillit till honom.

När jag nu svarar dig så är min utgångspunkt att kärleken mellan vuxna personer inte är kravlös. Har tilliten och respekten för den andre upphört, så har också kärleken oftast gjort det. Stannar man ändå kvar i relationen så handlar det förmodligen om ett beroende av den andre eller att man förväxlar medlidande med kärlek. Ibland kan det handla om att vi vill rädda den andre från sig själv. Vi får skuldkänslor för att vi sätter en gräns och inte accepterar vissa handlingar.

Något jag reagerar på är: ”Jag känner att jag måste hålla koll på honom, jag har blivit en paranoid flickvän som vill höra om vartenda steg han tar.” Det här kontrollbeteendet är vanligt hos anhöriga vars närstående har svikit deras förtroende.

Att upptäcka att en nära och kär person ljuger mer eller mindre konsekvent kan innebära en kris i stunden. Man förlorar tilliten och tryggheten. Inte sällan medför en sådan situation en känsla av att ha förlorat kontrollen. Inget verkar stämma längre eller vara det man trodde att det var. De här mekanismerna beskrivs väldigt väl i en manual som heter ”Anhörig till spelberoende.” Den kan laddas ner kostnadsfritt från Folkhälsoinstitutets hemsida www.fhi.se. Där beskrivs anhörigas reaktioner på lögner och svek vid spelproblem men jag tror att modellen är generellt tillämpbar när vi konfronteras med en person som ofta ljuger för oss.Jag kommer att kort beskriva modellen för dig. Anledningen är att jag får intrycket– utifrån ditt brev – att ditt beteende speglar en del av det som beskrivs där.

När man först upptäcker att personen ljuger kan man gå igenom TRE FASER: förnekandefas, kampfas och förändringsfas. Jag skriver här anhörig men självklart kan det handla om en vän, arbetskamrat eller vilken annan relation som helst där har funnits en viss grad av tillit.

FÖRNEKANDEFASEN kännetecknas av att anhöriga ser eller känner att något är fel men kan inte ta till sig det ännu eller saknar fakta. När man frågar får svar som ”Du bara inbillar dig…” eller ”Allt är ok, men det är mycket på jobbet…” Konstigheterna fortsätter och i efterhand märker den anhörige att personens förklaringar är ihåliga. Efteråt kan man känna sig dum över att man inte förstått det tidigare. Man vill så gärna tro det bästa om personen. Skuldkänslor är också vanliga ”Om jag hade eller Om jag varit….” Skam infinner sig för att andra ska döma personen och en själv som dåliga eller oärliga personer.

KAMPFASEN är ett resultat av sanningen uppdagats och personen har blivit avslöjad eller har berättat själv. Här är problemet känt och den anhörige kämpar efter bästa förmåga för att den som ljuger ska ändra sitt beteende. Man försöker kontrollera den andre. Typiskt för kampfasen är den så kallade löftescirkeln.

Löftescirkeln inleds när lögnerna har blivit kända efter en tid av misstankar eller oro. Det leder till en kris i relationen och medför en ledsenhet och en ilska hos de anhöriga. De anhöriga ställer ultimatum: ”Du måste ändra dig och göra… annars.” Den som har ljugit lovar förbättringar. Här börjar kampen att försöka kontrollera att personen håller sitt löfte. Samtidigt som relationen kan förbättras, när löften verkar hållas, och alla börjar må och fungera bättre. De anhöriga hoppas att problemen är på väg att lösas. Efter en tid börjar man ana oro igen. När den som ljuger blir överbevisad eller avslöjad en gång till, kommer en ny kris och nya ultimatum vilket leder fram till ett nytt löfte om förändring. Det finns relationer där man gått från löfte till löfte i åratal.

Att som anhörig försöka styra och påverka den lögnaktiga persons beteende kan leda till att man tror sig ha kontroll över situationen. Dessvärre är detta många gånger en illusion. Man tror att man kan kontrollera den andra. Då uppstår en kamp mellan anhöriga och personen. Den kampen tar oerhört mycket kraft och leder i många fall till depression, sömnsvårigheter och andra symtom på stress och utsatthet. Vad är det som vidmakthåller den kampen och illusionen att kunna ha kontroll? Att försöka kontrollera beteendet hos den som ljuger har kortsiktiga fördelar, vilket också är förklaring till att man gör det. När man försöker kontrollera personen får den anhörige en tillfällig ångestreducering. Man minskar sin oro för stunden. Den anhörige hoppas på att personen ska ändra sitt beteende om man ger ett ultimatum och blir lovad att en förändring kommer att ske. Den som ljuger ger gärna ett nytt löfte på förbättring. Till synes är allt frid och fröjd. Löftescirkeln kan på det här sättet fortsätta år efter år eftersom löften för stunden sänker oron, både hos den som ljuger och den anhörige. Nackdelen är att relationen till personen kommer att präglas av misstroende och kontroll och en ständig vaksamhet som håller oron igång. Nackdelen på längre sikt är dessutom att man bidrar till att personen inte tar det fulla ansvaret för de konsekvenser som han eller hennes beteende har och att man som anhörig mår dåligt.

FÖRÄNDRINGSFASEN inleds när man går ut löftescirkeln. Antingen går man åt olika håll eller så kommer personen till rätta med sina problem. Det är i förändringsfasen som förbättringar i relationen kan ske. Exempelvis genom att den anhörige frigör sig från löftescirkeln och tar hand om sig själv, avbryter relationen eller sätter gränser.

Anonym, känner du dig igen i någon av de här faserna? Med utgångspunkt i ditt brev tror jag mig se tecken på att du befinner dig i kampfasen, det vill säga du försöker kontrollera din pojkväns beteende så att han ändrar sig. Stämmer det? Vad tror du själv? Du vill sätta en gräns, och det visar på din integritet och styrka. Döms till pojkvän till fängelse, så vill du lämna honom. Mitt råd är att du lyssnar på dig själv och är konsekvent med din gränssättning. Du kan också i den här situationen behöva tydliggöra för dig själv vilka som är dina lägsta nödvändiga behov i en relation. Skriv ner dem. Vilka möjligheter har din pojkvän, efter det som hänt, att svara upp mot dem? Kan du känna tillit och trygghet igen i en fortsatt relation till honom?

Något annat som också kan vara hjälpsamt för dig är att kontakta en familjerådgivare i din kommun. Man kan träffa en familjerådgivare även som ena partnern i en relation. Det kan nog underlätta att ha en professionell samtalskontakt i en situation som din.

Du undrar kring risken för fortsatt kriminalitet. Rent generellt är det så att återfall i kriminalitet är ovanligt för förstagångsdömda som inte har alkohol- drog eller spelproblem, och som har arbete och på andra sätt är socialt välintegrerade. Ta väl hand om dig själv och varma hälsningar.

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Problem med dominant storasyster

Skrivet av Martin Forster 17:02, 15 februari 2011 i kategori Föräldraskap

Fråga

Hejsan,

Jag har en dotter på snart 6 år och en dotter på 4 år. Min äldsta dotter har börjat mer och mer med att säga otrevliga saker, slå och till och med spotta på sin lillasyster.  Senast igår kväll hände det. Min yngsta fyllde år och fick en hel del paket. Min äldsta fick också några paket. Men det hjälpte inte. På kvällen förstörde hon flera saker, kallade sin lillasyster för skitunge och spottade på henne. Min yngsta blev ledsen, hon hade delat med sig av alla sina nya saker hela dagen. Låtit sin storasyster rita i hennes nya målarbok, ätit upp godiset osv. Till slut kom vi tillsammans fram till att min äldsta dotter egentligen var avundsjuk på sin lillasyster och alla paketen.

Men jag var redan så trött på slagen och de hårda orden, som verkligen sårar min yngsta, så att jag satte upp en bestraffningslista enligt följande: Om du säger något otrevligt (och vi gick igenom vad som är otrevligt) eller slår din lillasyster så får du ett streck samt att en leksak försvinner. Och det är här jag måste ändra mig. Jag behöver hjälp. För egentligen tror jag inte på bestraffning,  jag tror inte att det hjälper barnen att växa, utan snarare tvärt om. Men jag vet inte vad jag skall göra, hur skall vi ta oss ur beteendet?

Detta påverkar min yngsta väldigt mycket. Dels blir min yngsta väldigt ledsen och sårad och dels för hon i sin tur vidare beteendet när hon är med ännu yngre barn. Min äldsta blir så dominant i sitt beteende att min yngsta ofta frågar sin storasyster om vad de skall göra och inte göra. Min äldsta bestämmer helt enkelt över min yngsta och manipulerar.

Min äldsta har gott självförtroende men inte lika bra självkänsla. Hon är verkligen urgullig mestadels och väldigt smart. Men hon har till exempel problem när vi skall åka någonstans och gå ut igenom dörren för att hoppa i bilen. Då skall hon byta skor tio gånger och ingenting duger. Ofta bryter hon ihop och gråter för allt är fel. Sedan kan hon springa in ytterligare tio gånger för att byta diadem eller hårband eller något annat. Har provat att säga till henne i god tid och hjälp henne under en timme före avfärd men det hjälper inte. När det väl blir brytpunkten och vi verkligen måste åka, tycker hon att det är jobbigt och skall hitta på en massa andra saker.

Hon vill inte heller äta, säger att alla mat är äcklig. Det tar oftast en timme innan hon får i sig den första tuggan. Vi har försökt lite olika metoder, allt från att ignorera hennes protester till att mata henne. Det har inte hjälpt. Varje måltid är en kamp. Och äter hon inte blir hon på otroligt dåligt humör. Och det vill vi undvika.

Mina frågor mer konkret är:

1. Hur ändrar man på ett dåligt beteende (hårda ord/slag osv) hos en 6-åring utan att använda bestraffning? Jag behöver verkligen konkreta råd och tips. Skall jag t.ex. ägna mig mer åt min yngsta och ignorera den äldsta mitt i stormen eller är det tvärt om?

2. Hur skall jag som förälder tänka och agera för att skapa en bättre relation med mina barn och stärka självkänslan hos mina barn?

3. Min äldsta dotter har så mycket aggressivitet som kommer ut som hårda ord eller slag mot omgivningen. Jag skulle vilja omvandla aggressiviteten till något positivt istället, vad skulle jag kunna göra för att hjälpa henne?

4. Hur skall vi göra med måltiderna, har ni något bra råd?

Tacksam för hjälp och svar! / M.

Svar

Hej M!

Alla problem du beskriver tror jag de flesta föräldrar kan känna igen sig i. Storasyskon är ofta dominanta. Syskon kan ofta vara elaka mot varandra. Och många barn krånglar med mat och kläder. En viktig fråga är därför hur omfattande problemen är. Är din äldsta dotter elak mot lillasystern de flesta dagar? Är det bara problem i relationen till lillasystern, eller gäller det även relationer till andra barn? Har hon problem med maten varje måltid? Hur länge har problemen förekommit? Har de kommit och gått? Svaren på dessa frågor avgör om ni behöver söka hjälp för problemen, eller om det räcker med att försöka hitta egna lösningar.

Din första fråga om bestraffning är viktig. Jag håller helt med dig om att bestraffning är en dålig metod. Bestraffningssystem kostar ofta mer än de smakar. Även om man får bukt med ett visst beteende – vilket inte alls är säkert – så kan bestraffning leda till negativa effekter för barnets känslor och relationer. Samtidigt är frågan komplicerad. Alla vuxna använder i praktiken ”straff”, även om det inte sker så systematiskt som du beskriver. När ett barn beter sig elakt möter de till exempel ofta ogillande från vuxna. De blir tillsagda, får veta varför de har handlat fel, eller kanske blir utskällda. När man diskuterar bestraffning är det därför viktigt att räkna med alla slags konsekvenser som barn drabbas av – både systematiska och osystematiska. Min erfarenhet är att barn oftast drabbas av för mycket negativa konsekvenser. När jag arbetar med föräldrar och lärare är en av de viktigaste åtgärderna därför att skapa en medvetenhet om detta. De vuxna måste i allmänhet lära sig att prioritera och dra ner på alla slags ”straff”. Samtidigt måste man skapa fler förutsättningar för barnet att samspela på ett schysst sätt. Under en typisk dag måste tiden som ägnas åt positivt samspel och kommunikation klart överväga mängden tillsägelser, skäll och straff. Det är lätt sagt, men kan ofta vara svårt i praktiken. Jag återkommer till det längre ner.

Du ställer i slutet av ditt brev fyra stora frågor. Det är svårt att ge specifika svar, eftersom de beror helt på vad orsakerna är till din dotters beteenden. Jag ska ge några generella tips som du kan pröva, samtidigt kan det som sagt behövas professionell hjälp om problemen är omfattande.

Försök att ta reda på mer om orsakerna till dotterns elakheter. Fråga henne både om orsaker och om hon har någon egen idé på lösning. Du antyder att hon är avundsjuk på lillasystern. Varför då? Avundsjuka är en vanlig förklaring till syskonbråk, men lösningarna varierar. Ibland kan föräldrar behöva bli mer rättvisa. Ibland måste föräldrar lära barnen att världen inte är helt rättvis. Din äldsta dotter kanske måste bli bättre på att acceptera det.

Du ställer en specifik fråga om du ska ägna dig mer eller mindre åt din äldsta dotter i konfliktsituationerna. Svaret är ofta att hon kan behöva mer positiv tid med dig (och andra i familjen), men inte som direkt följd av konflikter. I mitt arbete med familjer brukar vi därför försöka öka mängden villkorslös positiv samvaro. Planera in särskild lektid med din äldsta dotter. Avsätt t ex 15 minuter varje dag så du enbart ägnar dig åt att leka eller vara med din dotter. Låt henne välja aktivitet och styra samvaron. Målet är bara att ni ska få en positiv stund tillsammans. I början kan det vara bra att ha egna lekstunder med vart och ett av barnen, men så småningom kan de gå att ha dem tillsammans.

Formulera positiva mål som du kan uppmuntra, istället för att bestraffa din dotter när hon beter sig elakt. Exempelvis kan du bekräfta henne extra mycket varje dag hon har lekt bra med sin syster. Ibland kan det vara nödvändigt att dela in dagen i delar – det kan vara ett för svårt mål i början att vara ”snäll” en hel dag. Det kan också vara bra att försöka formulera mer konkreta mål än ”att vara snäll”. Exempelvis på mål kan vara att låta lillasyster bestämma i en lek, turas om, eller att dela med sig av saker.

Fundera på hur du och andra i familjen reagerar när äldsta dottern beter sig illa. Får hon för mycket negativ uppmärksamhet? Går det att prioritera några situationer där ni måste reagera, samtidigt som ni släpper de mindre allvarliga händelserna?

Några forskare hävdar att mängden konflikter inte spelar så stor roll för om syskon ska fortsätta att umgås och trivas tillsammans. Det har större betydelse om syskon inte alls verkar kunna leka och umgås. Kort sagt gör det inget om man bråkar ibland, så länge man samtidigt kan ha kul tillsammans. De arbetar därför med insatser där syskon får lära sig att leka (snarare än att lösa konflikter). Syskonen får lära sig att välja lekar, bjuda in till lek, turas om, osv. Det är viktigt att hjälpa dem att hitta aktiviteter som båda kan uppskatta. Den här typen av lösning kan vara särskilt lämplig om din äldsta dotter även har problem i relationer till andra barn. Det kan också vara en idé att kontakta förskolepersonal/skolpersonal som kan ha bra erfarenheter att bidra med i den här frågan.

Din dotter kan behöva lära sig att agera på bra sätt när hon blir arg. Det finns många exempel på insatser där barn får träna på hur man kan hantera ilska. Kortfattat går de ut på att man hjälper barnet att känna igen risksituationer, där de ofta tappar humöret. Sedan övar man genom rollspel på hur man kan agera istället för att säga elaka saker eller slåss.

Du frågar till sist om måltiderna. Generellt är det viktigt att undvika maktkamper runt mat. Om din dotter får i sig mat, även om det sker på hennes villkor, kan det alltså vara bra att låta problemet vara istället för att truga och tjata. Matproblemet kan också hänga ihop med svårigheten att välja kläder som ska ”kännas rätt”. Du skriver att din dotter har dålig självkänsla och kopplar det till oförmågan att välja kläder. Det kan vara riktigt. Barn som fastnar i beslut och som har svårigheter med mat kan ofta generellt ha höga krav på sig själva (och andra). Många barn fastnar i den typen av tvångsmässiga beteenden i perioder. Ofta går de över av sig självt, men inte alltid. Om din dotter får i sig för lite mat under lång tid, eller om ”klädproblemen” tydligt hindrar henne i vardagen, tycker jag att ni ska ta kontakt med barnpsykiatrin för att få mer hjälp.

Varma hälsningar

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här!

Hon behandlar mig illa

Skrivet av Liria Ortiz 15:15, 8 februari 2011 i kategori Relationer

FRÅGA:

Jag och min sambo har ett problem. Det började med att vi hade ett väldigt fint förhållande där kärleken kändes känslig. Ganska snart märkte jag att hon kunde växla ordentligt i humör. Om jag var borta en helg hos mina barn kunde hon bli svartsjuk på det. Varje gång vi är ifrån varann så kommer det fina gulliga sms från henne. Men när vi träffas igen tar det ungefär två dagar som hon stöter bort mig, blir irriterad på det mesta jag gör osv  innan hon återigen blir snäll och kärleksfull.

Nu ett och ett halvt år senare är hon arg på mig ungefär hälften av tiden. Det behövs ingenting för att hon ska bli jättearg och säga saker som att mina barn är äckliga, att hon äcklas av mig, att jag är ett svin, att vem som helst vore bättre än mig osv. Hon säger massa saker som i min värld endast har avsikt att såra mig. Jag försöker tänka att hon inte menar det och låtsas som ingenting. För jag vet att tio minuter senare kommer hon kramas och vara jättekärleksfull mot mig. Men även om jag vet det så blir jag ledsen och känner mig ensam. Förtroendet för henne är borta då jag inte kan lita på hennes känslor.

Jag minns att jag funderade redan i början av förhållandet varför hennes exkillar verkade hata henne och varför hon inte hade några riktiga vänner. Hon vill bli uppskattad och älskad, det vet jag. Och de gånger jag ger upp och säger att vi inte kan leva med varann kan hon gråta och bli hysterisk. Men sen i nästa sekund tittar hon mig i ögonen och säger typ att jag är en dålig pappa och när hon och jag får barn ska hon ta hela vårdnaden själv. Jag är helt snurrig, nedbruten och mår riktigt riktigt dåligt. Jag vill inte lämna henne både för att jag älskar henne och för att jag vill att hon ska må bra. Men jag har ont i magen varje dag inför att jag kommer hem från jobbet innan jag vet hur hon är just idag. Jag märker att hon är oärlig mot både mig och sig själv genom att hon gör och säger saker för att vara mig till lags. Jag säger till henne att jag vill att hon talar med mig om vad hon egentligen vill och att jag älskar henne utan krav på att hon ska vara mig till lags hela tiden. Jag vill bara kunna komma nära den kvinnan jag älskar utan att bli sårad. Ibland när hon sagt nåt riktigt elakt till mig frågar jag henne hur det känns inne i henne när hon sa det. Hon tittar mig då kallt i ögonen och säger – det känns ingenting. Sen när jag då föreslår att vi gör slut. Jag kanske går och lägger mig. Då kommer hon och lägger sig bredvid mig och börjar tala om typ hur vi ska bo i nästa lägenhet vi köper etc samtidigt som hon stryker mig i håret. Det är helt sjukt och inkonsekvent beteende. Jag fattar inget.

Mvh/J

SVAR:

Hej J, din berättelse om hur ni har det gör ett starkt intryck på mig. Jag tror att du lever med en kvinna som är mycket otrygg och som misshandlar dig psykiskt. Hon verkar ha påtagliga svårigheter med att hantera nära relationer till andra. Jag tror också, för att vara tydlig med det från början, att ska er relation på sikt fungera bättre, och överhuvudtaget överleva, måste både du och hon söka professionell hjälp.

Jag vill samtidigt bekräfta din utsatthet, du har full rätt att vara både ledsen och arg på din sambos beteende. Du visar stor omsorg och tolerans. Du verkar förstå att det finns en skör och kontaktsökande person bakom hennes aggressivitet. Samtidigt som du bör tänka på att du inte hjälper henne genom att acceptera hennes beteende mot dig oavsett vilka orsaker som finns bakom det. Att vilja förstå vad som orsakar hennes aggressivitet och att acceptera den som en återkommande inslag i er relation är två helt olika saker.

Mitt råd är att du föreslår henne att ni som ett första steg deltar i familjerådgivning eller psykoterapi, och jag tror att det kommer att bli du som måste vara den som motiverar till det, och kanske närmast kräver det. Men det kommer inte att räcka till. Nästa steg, och det kan också ske samtidigt, är att din sambo deltar i en individuell psykoterapi för sina problem att relatera till andra. Jag bedömer att det är ganska nödvändigt utifrån den bild jag får av hennes påtagliga svårigheter med detta, och att det verkar ha präglat även tidigare relationer. Namn på psykoterapeuter och mottagningar som arbetar med problem av detta slag hittar du på www.kbt.nu eller www.sfkbt.se. Om din sambo inte vill gå i psykoterapi, sök då hjälp för din egen del och gör det gärna så fort som möjligt.

Du skriver att du ”fattar inget” av din sambos sätt att bete sig på, och det framstår verkligen som motsägelsefullt. Jag håller med dig om det. En psykologisk teori som handlar om hur en otrygg anknytning till omgivningen ibland kan uppstå kan nog förklara en del av din sambos beteende. Vid en otrygg anknytning, som kännetecknas av ambivalens, finns en benägenhet hos en person att växla mellan att knyta an och avvisa. Hon kan lätt bli misstänksam och svartsjuk, när partnern vill ha tid för sig själv eller hävdar självständighet. Det väcker en stark oro, och ett klängande beteende och behov av bekräftelse. I läget att hon inte tycker sig kunna lita på partnern kan beteendet snabbt växla över till ett starkt avståndstagande och bortstötande. Hon känner sig då både sviken och missförstådd. En stark ilska kan komma fram.

Otrygg anknytning handlar i grunden om en rädsla för att bli övergiven. Den består av känslominnen och negativa kopplingar till barndomen som aktiveras i olika situationer. De utlöser blixtsnabba beteenden som inte styrs av tänkandet. Personen har oftast själv svårt att rationellt förklara sitt beteende i efterhand.

I en psykoterapi med fokus på problem med otrygg anknytning kan din sambo bli uppmärksammare på sin negativa bild av andra och få hjälp att hitta vuxnare sätt att hantera sina känsloreaktioner vid oro för att bli ”övergiven”.

Ett lästips till dig och din sambo är att läsa boken Hemligheten av psykologen Dag Linge och journalisten Dan Josefsson. Den berättar mer om hur olika varianter av otrygg anknytning kan komplicera våra relationer till andra och ger tips om självhjälp att använda sig av.

Varma hälsningar och ta väl hand om dig.

Liria

Hur får jag min far att visa att han tycker om mig?

Skrivet av Martin Forster 15:05, 1 februari 2011 i kategori Föräldraskap, Självhjälp och förändring

FRÅGA:

Hej,

Jag är en ung tjej som har en komplicerad relation till min pappa. Varje gång vi ses eller pratas vid blir jag sårad eller ledsen av saker han säger eller gör. De få gånger vi pratar i telefonen har jag gråten i halsen när jag lägger på. Jag vill så klart ha en bra relation till min far och vara vän med honom men jag börjar nästan tro att det är omöjligt. Man kan ju inte förändra en person hur mycket man än vill. Nu har det gått så långt att jag funderar på att bryta kontakten med honom helt för att slippa bli sårad och ledsen.

Min pappa är en ganska osocial och inbunden person som har väldigt svårt att känna in hur andra människor känner eller mår. Till exempel kan han kommentera mitt utseende eller saker jag gör, eller säga elaka saker om mina vänner eller syskon utan att förstå att han är elak. Om man konfronterar honom vid dessa situationer är han helt oförstående; det han har sagt är ju sant, vad är det för fel med att säga som det är? Oftast när det händer låter jag det bara passera. Jag vet av erfarenhet att det inte går att resonera med honom.

Sedan jag flyttat hemifrån för tre år sedan har pappa aldrig tagit kontakt med mig spontant eller ringt för att höra hur jag mår. Självklart ses vi när jag hälsar på i min hemstad några gånger om året, men jag har en känsla av att det skulle vara sak samma för honom om vi inte träffades. Ibland när jag är hos mina föräldrar hittar vi på roliga saker tillsammans, men det sker alltid på hans villkor och det är alltid hans intressen som styr vad vi ska göra. När jag ringer hem till mina föräldrar är det oftast mamma som svarar och hon och jag har en mycket bra kontakt. Ber jag att få prata med pappa också frågar han alltid vad mitt ärende är, och kan inte riktigt förstå att jag ringer bara för att höra hur han mår. Ett par gånger under dessa år har jag tagit mod till mig och frågat pappa om varför han aldrig ringt eller tagit kontakt. Då har jag fått svaret att han ju får höra från mamma att jag mår bra, eller så skojar han bara bort det. Jag har aldrig på riktigt tagit upp hur jag tänker om det här med min mamma. Det skulle känna som ett svek att prata bakom ryggen på pappa.

Jag tror att min far egentligen tycker om mig och mina syskon. Men eftersom han är som han är visar han det inte.

Jag förstår att jag inte kan ändra på honom hur mycket jag än vill, men jag kan inte längre acceptera hans beteende eller vara överseende med det. Jag vill ha en pappa som bryr sig om mig och som är intresserad av vem jag är och hur jag har det. Människor är olika, och jag tycker väldigt mycket om min pappa precis som han är. Jag vill bara att han ska visa att han tycker om sina barn också.

Till saken hör att pappa för ett halvår sedan var väldigt sjuk. Han låg på sjukhus i flera månader och mådde väldig dåligt. Under denna period insåg han plötsligt att hans familj var viktig. Jag ringde honom flera dagar i veckan för att stötta honom lyssna till hur han mådde och hade det. Ofta pratade vi länge trots att jag hade väldigt mycket att göra. Jag reste även hem för att hälsa på honom på sjukhuset och för att stötta min mamma. För första gången fick jag höra min pappa säga att han tyckte om mig och att hans familj betydde mycket för honom. Detta var en mycket svår period för hela min familj. För att klara av allt som var jobbigt intalade jag mig själv att det åtminstone fanns något som var positivt; vi kom närmare varandra. Sedan blev pappa bättre och fick komma hem från sjukhuset. I och med detta var allt som förut igen. Vi hade inte alls kommit närmre varandra och vår relation hade inte blivit ett dugg bättre.

Hur får jag min pappa att förstå att han sårar mig? Just nu är vår relation helt och hållet på hans villkor. Om jag inte kan ändra på det så skulle jag må mycket bättre av att sluta försöka hålla kontakten med honom. Detta är dock den sista utvägen, det jag helst vill är att få bättre kontakt med min pappa.

SVAR:

Hej!

Jag tycker att du avslutar ditt brev med en viktig fråga – när ska man sluta försöka att ändra på en relation? Du skriver också att man inte kan förändra en person. Du verkar kort sagt ganska uppgiven. Jag tror att vem som helst skulle vara det med en pappa som beter sig så. Jag förstår att du ändå inte vill ge upp. Det vill man nog aldrig när det handlar om relationen till en förälder. Jag ska försöka ge några råd och samtidigt återkomma till din fråga om när man ska ge upp.

För det första tror jag det är viktigt att skilja på beteenden och känslor. Det går inte att be din pappa att känna en viss sak, men det går att be honom att ändra beteende. Exempelvis kan man kräva att han inte säger elaka saker om dig eller dina syskon och du kan be honom att försöka höra av sig ibland. Om det förändrar hans (eller dina) känslor är inte säkert, men det lägger i alla fall grunden för att kunna utveckla en bättre relation.

När man ska be andra att förändra sig brukar psykologer och terapeuter rekommendera något som kallas för ”jag-budskap”. Det innebär att du utgår från en konkret händelse, förklara hur hans beteende fick dig att känna, och ge ett konkret förslag på vad du vill att han ska göra istället. Till exempel ”När jag ringde i går så sa du… Jag kände mig så ledsen och ensam när vi la på luren… Jag vill inte att du säger sådana saker mer, även om du skulle tänka dem…”

Poängen med jag-budskap är att du sätter mer fokus på dina känslor än på vad som är fel med din pappa. Det är också viktigt att vara konkret när du beskriver vad han har gjort och vad du vill att han ska göra. Ge konkreta önskemål om hur du vill att han ska bete sig. Kanske har du redan gjort det, men det är vanligt att man kommunicerar mer mellan raderna i relationer. Du tar upp flera exempel som skulle kunna uttryckas i form av jag-budskap. Det mest uppenbara är att din far säger elaka saker. Några andra saker som du kanske kan be honom om är:

- Jag skulle verkligen uppskatta om vi båda hör av oss spontant ibland.

-  Jag skulle bli glad om du frågade mig hur jag mår ibland när vi ses eller hörs.

-  Jag skulle tycka att det vore så kul om bara du och jag kunde göra något tillsammans någon gång (något som jag föreslår).

Det låter väl enkelt? Nja. Det är förstås ofta bra att uttrycka känslor och att vara tydlig, men det räcker sällan för att lösa relationsproblem av det slag du beskriver. För det första missar man ibland att relationer bygger på ömsesidighet när man använder jag-budskap eller liknande kommunikationsknep. Det är sällan som båda parter i en relation har samma önskemål eller bild av hur relationen bör vara. Du skriver att du tror att din far tycker om dig, men vill att han ska visa det mer. Vad vill han? På vilket sätt vill han att er relation ska se ut? Han kanske tycker att er relation är bra som den är. Eller så vill han också förändra relationen, men kanske på ett annat sätt än vad du vill.

Om en relation ska utvecklas krävs det i allmänhet att båda parter förändrar sig på något sätt. Det bästa är förstås om man kan ha en öppen dialog om ömsesidiga förändringar, men du skriver att din pappa inte gärna pratar om sådana saker. Du kan i vart fall fundera själv över hur du ska förändra dig för att underlätta för honom att komma närmare. Tänk tillbaka på vad som har fungerat bättre och sämre tidigare. En bra utgångspunkt kan vara händelsen då din pappa var sjuk. Var det bättre då bara för att han hade behov av närhet, eller kan förbättringen också ha berott på att du ändrade ditt sätt att bete dig då?

På ett sätt är din text motsägelsefull. Du skriver å ena sidan att man inte kan ändra på andra människor och att du tycker om din pappa som han är. Å andra sidan handlar flera av sakerna du skriver om att du är besviken på honom och att du vill att han ska ändra på sig. Jag förstår den motsägelsen – vi tänker inte bara på det ena eller det andra sättet. Samtidigt kan en ständig ambivalens vara ett problem. Jag vill återvända till din fråga om när det är dags att ge upp. Det är viktigt att skilja på att ge upp och att acceptera sakernas tillstånd. För mig betyder ”ge upp” att man vänder ryggen åt en relation, medan att acceptera betyder att man försöker se den andres goda sidor samtidigt som man ger upp fruktlösa försök att förändra den andre. Att acceptera en annan människa på det sättet kan faktiskt indirekt leda till en förändrad relation. Antag till exempel att dina försök att närma dig av någon anledning stressar din pappa. Han kanske känner någonstans att du vill ha något av honom som han inte kan eller vill ge – och då drar han sig undan ännu mer. Om han märker att dina förväntningar minskar kanske han kan ta steg för att närma sig på ett eget sätt. Det kan också vara en befrielse för dig att släppa vissa förväntningar, som kanske ändå inte infrias. Det kan bli lättare att uppskatta det ni faktiskt har i så fall.

Som du märker är jag också motsägelsefull. Å ena sidan skriver jag att du kan försöka förändra honom (och dig själv), t ex med jag-budskap. Å andra sidan skriver jag att du kan försöka att acceptera mer och inte ständigt tänka på hur du vill att din pappa ska känna och bete sig. Det går emellertid att kombinera de här två sätten att tänka. Lösningen kan vara att du först försöker förändra era ömsesidiga beteenden på ett så tydligt och öppet sätt som möjligt (t ex med jag-budskap). Men du får inte göra det för mycket eller för ofta. Gör det vid något eller några tillfällen så att du säkert vet att din pappa förstår vad du vill – och du vad han vill. I bästa fall leder det till någon slags förändring. Sedan återstår att acceptera er relation som den faktiskt ser ut. Försök att dra ner förväntningar och att ständigt bli besviken. I värsta fall upptäcker du att din pappa oftast får dig att må dåligt och då kanske enda lösningen är att ni inte har så mycket kontakt. I bästa kommer din tydlighet i kombination med acceptans att leda till en relation du kan trivas med eller i alla fall leva med.

Jag förstår om du tycker att det är orättvist att du ska driva den här förändringen själv – man kan tycka att det är föräldrars plikt att bekräfta sina barn – men som du själv är inne på i ditt brev så kan vi i grunden bara förändra andra människor genom att ändra på oss själva.

Till sist kan jag rekommendera en bok som heter Tillsammans: om medkänsla och bekräftelse av Anna Kåver och Åsa Nilsonne. Där finns det mycket kloka tankar om relationer.

Lycka till!

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.