FRÅGA:

Jag lever sedan ungefär sju år tillbaka med en väldigt fin man. Vi har mycket gemensamt, skrattar mycket ihop och älskar varandra väldigt mycket. Problemet mellan oss har varit, sedan 4-5 år tillbaka, att min partner aldrig har sett sig själv som en person som kommer att leva i ett livslångt förhållande och skaffa barn och så vidare. Han hade redan den inställningen när vi träffades (bland annat är han desperat att inte bli som sina föräldrar vars äktenskap han tycker har fångat dem i ett sterilt, jobbigt liv) – vilket inte hindrar alls att han väldigt gärna vill vara med mig nu, och kanske ganska länge till; ”så länge det är bra för oss båda”. På grund av att han träffade mig, och att vi är så självklart bra ihop, så har han verkligen försökt att ändra sin inställning till långvariga relationer, men han har inte lyckats med det, och han har varit helt uppriktig om detta hela tiden. Men inte heller har han förmått sig att lämna mig – och inte jag honom heller. Detta har förstås orsakat periodvis problem för oss, eftersom jag känner att han är rätt person för mig, jag älskar honom och jag tror verkligen på oss (trots allt!) som par även långsiktigt. Men då gånger då det blivit kris så har vi liksom bara fortsatt trots allt, eftersom allt är så bra och kärleksfull på alla andra sätt, och vi har liksom hoppats att de långvariga besluten ska lösa sig med tiden.

Det här med barn har varit den stora stötestenen, för det är ju ett aktivt beslut – att skaffa barn ska man ju faktiskt välja att göra ihop. Det trodde jag iallafall, och har längtat fruktansvärt efter att skaffa barn med min partner. Jag börjar närma mig 35, och har inte all tid i världen att fundera över detta. Men nu är det så att jag,  på något sätt, har blivit med barn trots att, till allra största delen, vi har skyddat oss noga. Chocken när vi till slut fattade hur det stod till går inte riktigt att beskriva. Nu är jag i nionde veckan, och efter tre veckors diskussioner har vi fortfarande inte lyckats komma fram till hur vi ska göra. Min partner vill att jag ska göra abort, och jag kan verkligen förstå det, eftersom han aldrig känt, och fortfarande inte känner, att han vill vara förälder någonsin.

Jag själv känner ibland, när jag är riktigt svag, trött och illamående, att jag kanske skulle klara att göra abort, men väldigt ofta känner jag motsatsen: som att jag skulle gå under och aldrig hämta mig från det beslutet. Till saken hör att vi bor utomlands, och att min partner inte är svensk. Jag nämner detta för i desperata stunder tänker jag att jag kanske skulle kunna sluta på mitt jobb här och flytta tillbaka ensam till Sverige, där jag har ett stort nätverk av familj och vänner, och givetvis är det oerhört mycket enklare att vänta och ha barn i Sverige, även som ensamstående, än i USA där jag bor för närvarande. Men jag undrar också om detta verkligen skulle lösa det verkliga problemet, vilket är att jag isåfall fortfarande skulle tvinga min nuvarande partner att bli förälder, även om han inte skulle behöva vara inblandad alls i sitt barns liv. Han är en mycket moralisk person, och han tar inte alls lätt på detta. För honom handlar det inte om att fly ansvar och vuxenliv, utan om att undvika ett livsval som känns helt fel för honom. Men för mig, som redan (trots att jag nästan försökt att låta bli) älskar detta blivande barn, så vet jag inte riktigt hur jag skulle överleva att ta bort det. Jag vet att det låter melodramatiskt, men sedan jag blev gravid känns det som att alla prioriteringar har förändrats. Jag vet också att jag gjort fel som stannat kvar med denna man så länge när jag hela tiden velat ha barn, men jag har kanske undermedvetet hoppats att han skulle ändra inställning med tiden.

Jag älskar min partner så mycket och vill inte vara självisk och orättvis mot honom, men jag vet bara inte hur jag skulle kunna förmå mig att göra abort. Jag försöker tänka in mig i att ta bort barnet, men det känns ofta oöverkomligt. Men jag kan ju inte tvinga en person att bli förälder, det är ju lika illa som att tvingas till abort.

Tacksam för hjälp.

SVAR:

Tack för ditt brev! Du har en förmåga att resonera om ert problem på ett nyanserat och empatiskt sätt.

Du har alldeles rätt i att det är lika illa att tvinga någon att bli en ofrivillig förälder som att tvinga någon annan till att göra abort. Det du frågar om är ett stort dilemma för er båda. Jag kommer inte att ge dig något konkret svar, jag känner att det är du och din partner som bör komma fram till ett beslut. Det jag kan erbjuda dig är några frågor och funderingar som jag hoppas kan göra saker tydligare för dig. Det kan, hoppas jag, hjälpa dig att ta ett beslut som känns rimligt både för er. Mina frågor kommer att kretsa kring vad man kan göra när den ena vill bli förälder men inte den andre, vems rättigheter ska man ta hänsyn till, och vilka kompromisser som kanske kan accepteras.

Mitt förslag är att du arbetar med papper och penna och skriver ner dina svar på de frågor som jag nu kommer att ställa till dig. Det finns tre olika personers intressen att ta hänsyn till inför ditt beslut, och flera frågeställningar att överväga.

Först du själv, vad händer med dig på kort och på lång sikt om du behåller barnet? Vad händer med dig om du inte behåller barnet?

Pröva också att inta din sambos perspektiv, eller om det går, fråga honom. Vad händer med honom om du behåller barnet och om du inte gör det?

Fundera också utifrån ditt perspektiv hur din och din sambos relation kan påverkas. Självklart går det inte att göra en säker prognos av det som kommer att hända, men det är ändå bra att du funderar på konsekvenserna i de olika scenarier som du kan se framför dig. Om ni behåller barnet och din sambo upplever det som negativt (om han upplever det som positivt utgår en del av problemet), hur kommer det att påverka honom själv, hans förhållande till dig och till barnet? Vad händer om han känner sig bitter och får svårigheter att knyta an till barnet? Vad betyder det för din relation till din sambo om du inte behåller barnet? Vad händer om det är du som blir bitter? Hur kan det påverka din relation till din sambo?

Och så barnet. Vad kan hända med barnet om din sambo blir en ofrivillig pappa och som följd av detta inte vill eller kan knyta an till barnet? Det är många barn som växer upp utan sina pappor eller med pappor som bara har en sporadisk kontakt med dem. Hur många av dem som väljer att inte ha kontakt med sina barn är ofrivilliga föräldrar? Det vet vi inget om men det är en rimlig hypotes att det kan vara en orsak och det är därför något att fundera på. Många barn upplever inga negativa konsekvenser av att ha haft en pappa som varit frånvarande men andra berättar om en livslång saknad efter en pappa.

Efter att du har svarat på de här frågorna, och andra närliggande som du säkert uppmärksammat som också viktiga, sammanfatta då svaren för dig själv, och ställ dig frågorna: Vad är det som träder fram? Vad har blivit tydligare för dig? Hur vill du gå vidare?

Några reflektioner av mig vill jag också ge dig. Som jag ser på saken blir det svåraste den frustration som många kvinnor upplever i efterhand, när man valt att behålla barnet, och pappan fortsätter att inte vara så entusiastisk och måttligt engagerad i barnet.

Den frustrationen övergår ofta i bitterhet. Det som bidrar till detta är att det finns en mer eller mindre uttalad norm som säger att man måste älska sitt biologiska barn, och att även om man varit tveksam till att bli förälder, så börjar man älska sitt barn, så snart det fötts. Gör man inte det är det något fel. Det blir nog också så för de flesta, men det finns också situationer, till exempel som ofrivillig förälder, då blir det mycket svårare att knyta an till barnet. Det verkar gälla både män och kvinnor, och i heterosexuella som samkönade relationer. Den av föräldrarna som ville ha barnet blir då ofta djupt besviken, och sårad. Man har utgått från och tagit för givet att barnets födelse ska och måste väcka kärleksfulla känslor hos den ofrivillige föräldern. Man blir djupt besviken när den andra inte reagerar som man förväntar sig.  Detta leder många gånger till bittra känslor som allvarligt kan påverka familjen, både relationen mellan föräldrarna, och till barnet.

Å andra sidan, att göra abort mot din vilja kan också utlösa sorg och känslor av bitterhet som kan påverka dig och ert förhållande negativt på sikt.

Det bästa är självklart att ni kommer överens om vilken väg ni ska gå. Den som väljer mot den andres vilja får ofrånkomligen ett stort ansvar för konsekvenserna. Om barnet kommer till världen bör du vara beredd att ge din sambo en möjlighet att knyta an till barnet, även om du inte är helt nöjd med hur han är som pappa. Mammans anknytning till sitt barn påverkas också av hennes förmåga att ha positiva känslor för pappan till barnet. En hypotes är att pappans anknytning kan fungera likadant. En separation kan vara ett rimligt alternativ om det visar sig att ingenting fungerar.

Jag rekommenderar dig boken ”Den vackraste gåvan. Jag kunde inte älska mitt barn. Och det är så tungt att säga det” av Pelle Filipsson. Boken handlar om ofrivilligt föräldraskap. Författaren blev pappa mot sin vilja och belyser männens perspektiv i frågan på ett nyanserat sätt. Personligen tycker jag att boken är en banbrytare. Den utlöste många funderingar och ifrågasatte mina egna förutfattade meningar om mäns och kvinnors föräldraskap.

Det skulle vara väldig fint om läsarna vill skriva och berätta om egna erfarenheter som kan vara till hjälp för frågeställaren.

Många varma hälsningar och lycka till.

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.