”Jag vill inte bli kär”

Skrivet av Liria Ortiz 10:31, 29 juli 2011 i kategori Allmänt, Relationer

Fråga:

Jag skriver till dig för att jag har så många känslor som snurrar runt i kroppen just nu. Vet varken in eller ut. Vill så gärna njuta och ha kul men vill inte bli kär igen och sårad. Är skild sen en längre tid, bor i en mindre ort, har ett barn och en ganska bra relation med exet.

Har inte haft lust eller tid att hitta någon ny, kände mig bränd och väldigt ledsen en lång tid efter skilsmässan. Mådde dåligt och såg hur vårt barn också hade det jobbigt så jag ville inte blanda in någon ny mitt i all röra. Men har ändå längtat efter beröring och kärlek.

Ganska nyss har dock en kille på mitt jobb visat intresse, mer än så egentligen, han raggade helt skamlöst på mig så jag blev all­deles generad. Mest chockad var jag över att han är så ung, det skiljer 21 år. Jag har inte sett på honom så, han skulle ju kunna vara min son. Jag tyckte han var snygg och trevlig men kunde aldrig tro att han ville mer än så.

Efter en intensiv mejlkontakt har han förklarat att han är intresserad av mig sexuellt men samtidigt rädd och lite orolig över hur jag skulle ta det.
Vi hamnade i säng efter en firmafest, inget oplanerat egentligen, vi visste båda att det skulle ske och vi var inte speciellt fulla. Vi har gått och lurat på varandra för att rätt tillfälle skulle ges och efter festen följde han mig hem. Vi hade helt fantastiskt sex hela natten och hela nästa dag, det var helt galet och jag har aldrig upplevt liknande! Han var så underbart öm, omtänksam, sexig och ville ge mig allt. Uppträdde som om han var förälskad och kunde inte sluta ge mig komplimanger hela tiden, jag kände mig som jag var allt för honom.

Efteråt har vi träffats flera gånger och haft sex, vi har pratat en hel del, vi är överens om att hemlighålla detta, båda vill träffas igen men bara ha sex, inget annat. Mitt dilemma är att jag är rädd för att trilla dit, jag vill inte bli kär! Jag vet hur ont det gör när man går ifrån varandra med känslor kvar. Det som förvirrar mig är hans märkliga beteende – ibland kan han leka med tanken att vi skulle bli med barn eller önska att jag var yngre.
Då blir jag lite lockad och så drömmer jag en kort stund.

Han vill egentligen hitta en livskamrat och få barn, köpa hus, skaffa hund och längtar till Svenssonlivet. Men inte med mig förstås, det vet jag och jag är heller inte intresserad egentligen eftersom jag redan gjort allt det där. Jag kan ibland tycka att vår relation är dömd på förhand, det är bara nu ett kort tag vi kan träffas, snart går han vidare och jag kanske kommer att hitta en mer ”passande”, lite äldre, som liksom jag kommit över på andra sidan?

Nu undrar jag hur jag ska kunna hålla huvudet kallt, eller ska jag göra slut innan så jag slipper stå där och se på när han finner sin fru? Risken är att om vi fortsätter så kommer jag att falla och jag orkar inte gråta mer över en kille. Samtidigt har relationen med honom öppnat mina ögon för alla underbara, vackra, lediga män! Kanske jag utstrålar något nu, men jag har fått flera förslag, flera bekanta som vill dejta och jag känner mig uppskattad och åtrådd vilket är en ovanligt ange­näm känsla. Jag vill bara njuta av all denna uppmärksamhet och må bra denna sommar. Tänk att livet kan vara så härligt!

Förvirrad men lycklig

SVAR:

Tack för ditt brev. Du skriver ärligt och tydligt om ditt dilemma. Min omedelbara reaktion när jag läser ditt brev är den här: Njut så mycket du kan av det som händer dig nu medan det pågår. Livet är som det är, det överraskar och gläder oss ofta, men det ger oss inte heller några garantier mot svårigheter och smärta. Det jag menar är att det finns ingenting som garanterar att ni skulle ha ett långvarigt förhållande även om han var äldre. Personer i samma ålder lämnar och sårar varandra också.

Du ställer frågan: ”Hur jag ska kunna hålla huvudet kallt, eller ska jag göra slut innan så jag slipper stå där och se på när han finner sin fru?” Lösningen  att avsluta relationen på grund av något som kanske händer i framtiden kan fungera på kort sikt, samtidigt som den medför sina risker. Om du försöker skydda dig känslomässigt för att inte känna smärta i framtiden kan det ha till följd att du inte heller kan uppleva de varma känslor du har i er relation. Bygger vi murar omkring oss för att inte uppleva smärta och sorg så blir de ett hinder för oss att också kunna känna glädje och lust. Lämnar vi de negativa känslorna utanför oss – ”på andra sidan muren” – så stannar även de positiva känslorna där. Mycket talar för att vi mår bäst när vi accepterar både det svåra och det goda i livet. De goda stunderna ger oss kraft att kunna hantera det svåra när det kommer till oss. Mestadels går glädje och sorg hand i hand. Som jag ser på saken kan du välja att hålla huvudet kallt men risken är då att du mister att få uppleva den åtrå, passion och kanske kärlek, som du känner i dag.

När det gäller den andra delen av din fråga, så kanske ni ska komma överens om att ni ger allt till varandra så länge ni båda känner för det. Men om han vill börja leta efter en fru ska han vara tydlig med det. Då kan du ta ställning till hur du vill göra, fortsätta relationen då eller inte.

En liten varning. Något jag har sett i andra relationer där det finns åldersskillnader är att man lever mer i framtiden än i nuet. Man fokuserar väldigt mycket på vad som kan hända framöver. Man nästan ”plågar” sig själv och den andra med återkommande påståenden som: ”Du kommer att lämna mig för någon som är yngre” eller ”Just nu har vi det jättebra men i framtiden …”. Sådan oro och ett sådant sätt att visa det på riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Det kan skapa gräl eller utlösa andra negativa känslor som förgiftar nuet. Det kommer i vägen och blir ett hinder för att njuta av varandra här och nu.

Därför skulle jag vilja föreslå att du när sådana tankar kommer låter dem finnas där utan att ge dem näring och större uppmärksamhet. Det är bara tankar och inte några absoluta sanningar. Bemöt dem med ett annat påstående. ”Ingen vet vad som kan hända i framtiden samtidigt som det känns bra just nu.” Kom ihåg att livet pågår nu! Den libanesiska poeten Khalil Gibran skrev i en dikt (i en fri tolkning av mig) så här: Om du gråter när det är natt för att du inte kan se solen, ser du inte heller de vackra stjärnorna som lyser just nu. Om du gråter i dag för det som kanske kan hända i morgon, upplever du inte det vackra som finns i ditt liv i dag.

Med önskan om att du njuter av din sommar och av ditt liv för fullt!

Liria

”Min tonårsdotter bara går upp i vikt”

Skrivet av Martin Forster 10:04, 22 juli 2011 i kategori Föräldraskap, Relationer

FRÅGA:

Hej!

Nu är jag orolig över min dotter. Hon är 14 år gammal. Hon är överviktig och nu ser det ut som hon går upp mer och mer i vikt. Hon tränar några gånger i veckan men däremellan är hon inte så aktiv. Vi har inte långt till skolan vilket gör att det inte blir mycket motion mellan skolan och hemmet. Hon har kompisar och verkar trivas med sin tillvaro. Hon har haft en period där hon var mycket tonåring men på något sätt har hon kommit över den perioden. Hon var då mest arg på mig (mamma) och jag var verkligen pest och kolera.

Nu kommer hon gärna och pratar med mig, ber mig om hjälp med läxor eller så ska jag sitta vid sängkanten och prata med henne innan hon somnar. Hon är en mycket charmig dam med bestämda åsikter och stor integritet. Men jag är så orolig över vikten hennes. Det känns som det skenar. Vi äter bra med mycket grönsaker, lagad mat, sällan halv eller helfabrikat, endast lördagsgodis. Hon har ju egna pengar och vad hon gör för dem vet jag inte. Det är ju hennes månadspeng och den tycker jag inte att jag ska kontrollera. Hon tycker om mat, kvällsfikar gärna. Vi försöker begränsa henne genom att säga att en portion mat räcker, dricka vatten innan hon äter och fikar, vill hon ta om ska hon äta upp sina grönsaker först. Vi försöker föra långa samtal vid matbordet så att det går sakta att äta.

Jag har försökt få ut henne på promenader. Jag promenerar mycket. Jag har prövat badhuset, att vi ska gå dit och simma. Men jag går bet. Jag har inte pratat med henne om hennes vikt för jag är verkligen rädd att hon ska missuppfatta mig. Jag tycker att den kroppsfixering som finns i samhället känns fel. Jag vill inte heller ge henne signaler om att hon inte duger som hon är. Nu funderar jag på att prata med henne om att jag är orolig för hennes vikt och vad en övervikt/fetma kan innebära. Hur gör jag det?

Det är ju så mycket annat i livet som är viktigt i denna ålder och så ska jag oroa mig för hennes vikt. Det finns ju värre saker som hon kan råka ut för. Sprit, droger, dåligt umgänge och gud vet vad. Nu har hon inte visat några som helst tendenser till att ens vilja vara ute på kvällarna. Hennes kompisar är skötsamma och trevligs ungdomar. Ibland tänker jag att det är jag som driver upp viktproblemet. Att jag har fallit för idealbilden av kvinnan och den vill jag överföra på min dotter. Men jag tror att min oro är befogad. Ser vi inte upp så kommer hon kanske att få större problem med vikten. Detta problem har inte kommit över en natt utan jag har tänkt att det löser sig men det verkar inte vilja lösa sig själv.

Vi har inte talat om det jag och hon men jag tror att hon själv lider av sin övervikt. Det finns gånger som jag tänker att hon kanske mår dåligt och ett sätt för henne att hantera sina känslor är att döva dem med att äta. Vi har inte bekräftat henne tillräckligt, att vi har för höga krav på henne, att jag/vi är för hård. Min man hanterar detta på sitt eget sätt. Han säger bara åt henne att inte äta mer. Är du hungrig, ät en frukt kan han säga när han ser henne kvällsfika för mycket. Han lyckades få med henne på gymmet ett tag men det tog slut.

Jag känner mig maktlös. Jag vill inte att hon redan nu ska dra på sig något som hon kommer att må dåligt av i framtiden.

Mvh Orolig mamma

SVAR:

Hej!

Tack för ditt fina brev, som tar upp ett mycket angeläget problem. Jag uppskattar framförallt din beskrivning av hur svårt det är att prata om problemen. Jag tror att den svårigheten är ett av de största hindren för att hjälpa unga med övervikt. Nästan vart fjärde barn och ungdom i Sverige lider i dag av övervikt eller fetma. De senaste decennierna har förekomsten av problemen ökat kraftigt, för att plana ut något de senaste åren. Ditt brev handlar alltså om ett av våra största folkhälsoproblem.

Jag kan inte bedöma om din oro är befogad, eftersom jag inte vet hur allvarlig övervikt din dotter lider av. För att avgöra det brukar man använda måttet Body Mass Index (BMI), som du säkert har hört talas om . För att vuxna ska räknas som överviktiga ska BMI vara över 25. Ligger det över 30 kallas det för fetma, vilket betraktas som betydligt allvarligare. För barn och unga gäller andra BMI-gränser, som varierar med ålder och kön. Det finns sidor på nätet, till exempel www.growingpeople.se, som innehåller mycket bra information om övervikt och där man kan räkna ut BMI för sitt barn,.

Genom att räkna ut BMI kan du få en vink om hur allvarligt problemet är. Samtidigt är måttet ibland missvisande och jag rekommenderar därför att du tar kontakt med skolhälsovården eller husläkaren som får göra en helhetsbedömning. Du kan ju eventuellt höra dig för med dem innan du pratar med din dotter.

Ditt brev innehåller många kloka idéer på hur övervikt kan motverkas. Du skriver om hur ni försökt att få er dotter att röra sig regelbundet. Att röra sig lite varje dag brukar rekommenderas framför sporadiska hårda träningspass. Du skriver också om hur ni har försökt ge henne goda matvanor. Jag tycker inte att det verkar som om problemen beror på att ni saknar kunskap om kost och träning. Jag tror däremot att det är viktigt att prata direkt med dottern om problemet, precis som du själv skriver.

Här kommer vi till den avgörande frågan i ditt brev. Hur pratar man om vikt utan att skuldbelägga och förstärka snedvridna samhällsideal? Det finns förstås inget enkelt svar. Jag ska ge några generella råd som du kan överväga, om du tar upp problemet.

Du skriver att du vill uttrycka hur orolig du är för din dotters vikt. Jag tror att det är ett bra spår. Det är klokt att fokusera på framtida hälsorisker med övervikt. Försök att prata om det som vilket annat medicinskt problem som helst. Om din dotter till exempel skulle ha diabetes skulle det inte vara lika svårt att prata om ätande och vikt. Nu är hennes problem att hon väger för mycket. Punkt. Jag tror att det är bra att bara säga det rakt upp och ner. Om du tassar för mycket kring ämnet kan budskapet mellan raderna bli att övervikt är pinsamt och skamligt.

Du funderar på om hon dövar jobbiga känslor genom att äta. Det är naturligtvis viktigt att försöka ta reda på det. Samtidigt finns det en övertro på att viktproblem orsakas av andra problem, som till exempel låg självkänsla. Forskning tyder på att orsakerna oftare står att finna i gener, vanor och mönster i familjen. Därför brukar föräldrar och familj ofta vara en del i behandlingen vid svårare fall viktproblem. Viktproblem kan också leva ett helt eget liv, där kicken av att äta fungerar ungefär som ett missbruk. Jag vet förstås inte vad som är orsaken till problemen för just din dotter, men utgå inte från att hon mår dåligt i grunden. Sedan kan förstås unga människor börja må dåligt och få sämre självkänsla som följd av viktproblem.

En viktig förberedelse inför samtalet med din dotter är att du rannsakar dina egna motiv för att prata med henne. Hur känner du inför hennes problem med vikten? Handlar det bara om framtida hälsorisker? Vad har du för utseendeideal? Det finns inget i ditt brev som tyder på att du skulle ha några dunkla motiv – tvärtom. När jag läste kände jag verkligen att du tycker att din dotter är fin och bra. Jag tar ändå upp detta eftersom vi lever i ett samhälle med stränga skönhetsideal och där övervikt kan betraktas som tecken på bristande karaktär. Det är svårt att göra sig helt fri från det. Jag vill påminna om risken att förmedla fel sak mellan raderna. Vi säger saker som ”du är verkligen jättefin, men jag är orolig för din vikt” i hopp om att budskapet inte ska missförstås. Återigen tror jag det är bättre att hålla sig till ämnet, utan att blanda in andra värderingar – ”om jag nu är jättefin, varför är mamma så angelägen om att övertyga mig om det?”. Att vara fin eller bra har ju inget med vikten att göra.

Om ni lyckas ta upp problemet på ett bra sätt, så återstår att fundera på hur ni löser det. Jag vill påstå att er viktigaste uppgift som föräldrar är att försöka väcka ett eget engagemang hos er dotter. Det är hon, med stöd från er, som ska kämpa mot sin vikt. Det är inte ni som ska kämpa åt henne. Prata om riskerna med er dotter utan att pressa på och låt henne vara delaktig i samtalet. Har hon själv funderat i sådana banor? Skulle hon själv vilja göra något åt det? Har hon egna idéer på en lösning? Målet med samtalet är att nå överenskommelser som dottern själv formulerar och står bakom. I bästa fall kan problemet med vikten bli något som hon kan separera från sig själv och som ni gemensamt kan kämpa mot.

Försök att formulera mål att uppnå tillsammans med dottern, som ni kan hjälpa till att följa upp. Er roll är framförallt att peppa och uppmuntra framsteg, snarare än att kontrollera. Om ni ligger på och tjatar finns risken att hon känner skuld och tappar sitt engagemang i arbetet. Apropå detta tycker jag att du resonerar klokt kring månadspeng och fritid. Det går aldrig att kontrollera helt vad ungdomar gör på fritiden och därför är det viktigt att lösningar bygger på ungdomens egen motivation.

Om planen misslyckas får ni ha ett nytt samtal och gå igenom vad som gick fel. Var det för stora steg? Gav dottern förslag på lösningar bara för att vara er till lags? Poängen är att det hela tiden är hon som måste känna ansvar för lösningarna.

När jag ger de här råden utgår jag bara från ditt brev. Jag vet inget annat om din dotter och familjen och vill därför verkligen uppmuntra dig att ta kontakt med skolhälsovård eller husläkare. De kan ge bra råd och har möjlighet att hänvisa vidare om ni inte lyckas lösa problemet på egen hand. Jag vill också rekommendera en bok som heter ”Överviktiga barn: En handbok för föräldrar och proffs” av Annika Janson och Pernilla Danielsson.

Varma hälsningar,
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Sörjer min barnlöshet

Skrivet av Liria Ortiz 14:23, 12 juli 2011 i kategori Allmänt, Föräldraskap

FRÅGA:

Hej Liria!

Jag är i 35-årsåldern och har i flera års tid försökt få barn via IVF (In vitro fertilisation). Efter några försök, både via landstinget och privat, har det konstaterats att mina ägg håller på att ta slut och att det inte är någon idé med IVF längre. Nu är det antingen äggdonation eller adoption som gäller.

Detta faktum att jag, med stor sannolikhet, aldrig kommer få ett biologiskt barn har emellanåt vänt upp och ner på hela min föreställning om hur livet skulle bli. Jag vet att saker och ting sällan blir som man tänkt men ändå… Ibland är sorgen så överväldigande, det känns som jag knappt kan andas. När det är som värst känns det som om jag aldrig tänker på något annat än barn. Mycket energi går åt att styra tankar till annat, men det är inte alltid jag lyckas. Försöker tänka på ”fördelarna” med barnlösheten men det är inte alltid det går. Det finns mycket ilska och frustration som jag inte vet vad jag ska göra av. Det finns även inslag av avundsjuka och en känsla av utanförskap, det ”normala” är att skaffa barn. Detta har lett till att jag drar mig undan sociala tillställningar, tar en drink för att omgivningen ska få idéer (vilket jag tror den har ändå). Hur lär man sig leva med sorg? Just nu känns det som min sorgeprocess aldrig kommer till ett avslut.

En sak till är att det har hänt att jag blivit gratulerad, klappade på magen och fått tydliga antydningar till att åh väntar du barn. Detta har känts som extra salt i såren och jag har blivit både väldigt ledsen och arg. Kan du ge mig något råd kring detta? Problemet ligger i att jag dels har lust att upplysa dem i att alla faktiskt inte kan få barn och jag bara har lagt på mig och dels jag inte alls har lust att vara personlig med dessa klantiga människor.

Med vänliga hälsningar. / Elin

SVAR:

Hej Elin, tack för ditt brev. Du skriver så konkret om din sorg över att vara barnlös, och andra känslor som den också orsakar som avundsjuka och ilska. Jag tror att många känner igen sig i din berättelse.

Du skriver att det normala är att skaffa sig barn. Förväntningar om hur livet bör, och närmast måste vara, kan bli en fälla och leda till stor sorg, ilska och känslor av utanförskap, när livet inte blir som vi tänkte oss. När vi befinner oss mitt i sorgen och ilskan över detta kan ett första steg, för att komma vidare, vara att sakligt acceptera det som har hänt. Är vi dessutom i en situation som inte går att ändra på kan det vara ganska avgörande för oss att lyckas med det. Du skriver att det har konstaterats att du med stor sannolikhet inte kan bli gravid. Ett accepterande kan i den situationen göra det möjligare för dig att hitta en balans mellan att sörja över det som hänt och samtidigt bejaka vardagen och möjligheterna du har på andra områden i ditt liv.

Du skriver att du försöker tänka på fördelarna med barnlösheten men att det inte hjälper dig mot din sorg. Mitt råd till dig är att göra precis tvärtom. Gå istället din sorg till mötes, fly inte dina tankar och känslor, tvinga dig inte att tänka på fördelarna med barnlöshet när du upplever sorg, ilska och frustration över hur det har blivit.  Det paradoxala är att ju mer vi försöker undvika känslor och styra våra tankar på det som plågar oss, desto starkare och ihärdiga blir de. Det är förmodligen det som bidrar till att du känner att din ”sorgeprocess aldrig kommer till ett avslut”.

Tillåt dig att uppleva och känna din sorg utan att fly. Beskriv det du känner för dig själv. Stanna i känslorna, låt dem finnas där, och du kommer märka att de minskar i intensitet. Starka känslor är som havsvågor. De rullar in, höjer sig, och sjunker undan.

Sorgen och glädjen går sida vid sida. Jag föreslår dig att du ännu mer bejakar det som ger dig glädje. Det handlar inte om att du ska tänka positivt. Du ska bekräfta dig själv i din sorg. Du har rätt att känna det du känner samtidigt som du provar att hitta mer balans i ditt liv för att inte fastna i sorgen. Bli uppmärksammare på det som ger dig glädje här och nu. Vidga ditt seende. Titta dig omkring och fråga dig vad har du idag som gör att livet stundvis känns bra, och prova att ge det ännu mer plats. Fråga dig också vad du längtar efter att få göra och uppleva om du hade barn. Beskriv det så konkret som möjligt. Du nämnde adoption som en möjlighet. Skulle du kunna uppleva dessa känslor med ett adopterat barn? Min personliga uppfattning är att det finns många föräldralösa barn som längtar efter kärlek och att ha en mamma.

När det gäller din andra fråga är mitt förslag att du svarar med att säga Nej, jag är inte med barn utan att tillägga något annat. Du behöver inte förklara dig om du inte känner för det. Du kan också fråga om något som gäller den andra personen eller börja prata om något som du vet intresserar den som ställt frågan till dig. Det är en bra strategi för att styra ett samtal i den riktning du vill, och bort från ett ämne som du inte vill att samtalet ska handla om.

Något som kanske kan hjälpa dig att hantera din ilska är att fundera på att de allra flesta av oss går genom livet med olika öppna sår. Vi är sårbara för olika saker. Det är en del av livets villkor. Många som frågar dig om du är med barn kan vara lite klumpiga men de allra flesta menar nog inte att såra dig. Man skulle förstås önska sig att folk är mer finkänsliga och försiktiga med vad de frågar om eller kommenterar men det är omöjligt att gardera sig för allt som kan gå fel i möten mellan människor. Vi kan ju inte läsa varandras tankar och veta vilken sorg den andre bär med sig. Det kan resultera att vi gör andra ledsna utan att vi vill det.

En varm kram till dig.

Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Mina bröder har glidit ifrån mig

Skrivet av Martin Forster 14:52, 5 juli 2011 i kategori Relationer, Självhjälp och förändring

FRÅGA:

Hej!

Jag är storasyster till två bröder. Jag är i 30 års-åldern och mina bröder är ett par år yngre. Mycket av min tid går åt till att fundera på och delvis sörja relationen till mina två bröder som på något vis glidit ifrån mig. Främst mellanbrodern. Innan jag flyttade hemifrån (och till en annan stad) hade vi en bra syskonrelation: mycket gemensamt, samma humor. Men något har förändrats de senaste åren. Klart att annat i livet än syskonen tar plats när man är vuxen och kanske är jag naiv som tror att man ska hålla kontakt och visa intresse för vad som händer och sker i varandras liv.

Jag är en familjemänniska och familjen betyder mycket för mig. Har inte så många nära vänner och känner mig ofta obekväm och nervös i större sällskap. Har fått höra att jag är personlig men inte privat och det stämmer. Jag släpper sällan in någon i min privata sfär. Däremot har jag inga problem att skaffa nya vänner, eller ta kontakt med folk. Men sen stannar det av liksom, jag sluter mig. Skulle säga att min självkänsla är rätt låg. Mina bröder verkar trivas i större sällskap, deras familj är deras vänner.

Åter till mellanbrodern. Jag försöker alltså hålla kontakt, kanske någon gång i månaden, på ett lättsamt, icke påstridigt sätt, men han ger sällan respons på sms, mail osv. Om jag befinner mig i samma stad kan han lova att dyka upp och vi kan bestämma saker som han bryter för att han inte har lust, eller ska han träffa kompisar eller se på film med sin sambo. Det är lika förkrossande varje gång att bli bortvald, dissad för att man är ointressant, inte värd någons tid när jag alltid kastar mig med hull och hår deras väg så fort någon av dem vinkar till. Min yngsta bror och jag har lättare att kommunicera, han visar också mer intresse av att hålla kontakt. Men när vi alla tre umgås blir han ungefär som mellanbrodern; hånfull, klankar ner, kör internskämt som fryser ut, blir fort rastlös och vill göra annat. Kan nämna att mellanbroderns förhållande till våra föräldrar är ungefär likadant. De ser sällan till honom, han hör bara av sig om han behöver hjälp och han hånar dom bakom deras rygg vilket gör ont att höra. Detsamma har jag hört min far göra med sina föräldrar och där ligger kanske boven i dramat?

Min pappa har två syskon, en syster och en bror och det är samma sak där. Systern är också utanför, irriterande och jobbig i brödernas ögon. Kanske är det inte jag utan stämningen, tonen i familjen från början? Jag undrar mest om det är vanligt syskon emellan att det blir så här? Och mellan barn och föräldrar? Finns det något jag kan göra?

SVAR:

Hej!

Tack för ditt brev. Du beskriver väldigt bra hur dynamiken i en familj kan utvecklas och upplevas. Jag tycker att syskonrelationer är spännande, eftersom de inte riktigt liknar andra relationer i livet. Jag vet inte exakt hur vanlig din situation är, men jag känner till få familjer där alla medlemmar upplever total balans i kontakten. Det verkar snarast vara en regel att enskilda familjemedlemmar strävar efter närmare relationer, utan att få önskat gensvar.

Jag förstår att det måste vara smärtsamt när du känner dig bortvald av dina bröder, eftersom du så gärna vill ha kontakt med dem. Relationer är ju dessvärre beroende av ömsesidighet – att båda parter aktivt väljer varandra. Det dilemma som framkommer i ditt brev tror jag alla av oss har upplevt någon gång: vi kan inte kräva att andra ska tycka om oss lika mycket som vi tycker om dem. Så vad kan man göra? Det korta svaret är att vi kan ändra på oss själva, men inte på andra. Självklart finns det undantag, men jag tycker det brukar vara mest fruktbart att börja med sig själv. Jag ska ge några exempel på vad jag menar.

I alla relationer kan det uppstå roller som är svåra att ta sig ur. I ditt fall skulle det till exempel kunna handla om att du spelar rollen av ”den som vill ha mer kontakt” medan bröderna (mellanbrodern?) spelar rollen av ”den som vill ta avstånd”. Då kan du uppfattas som påträngande och besvärlig, även om du faktiskt inte är det. Det kan bli som en dragkamp, där motståndet från bröderna ökar ju mer du försöker få kontakt. Jag vet inte om det är så mellan er, men det kan vara värt att fundera över det. Prata gärna med dina föräldrar och vänner och be om ärlig feedback. Hur uppfattar de situationen? Gör du saker som förstärker problemet? Har de förslag på lösningar? Din pappa har säkert värdefulla erfarenheter, med tanke på familjehistorien du berättar om. Ett öppet samtal direkt med dina bröder vore förstås önskvärt, men svårt. Om ni inte är mogna för ett sådant samtal finns förstås också risken att det förstärker era inbördes roller. Jag tycker som sagt att det ofta är bättre att börja med att försöka förändra sitt eget sätt att bete sig.

Du skriver att du har svårt för att vara privat. Om jag uppfattar dig rätt ser du det som ett möjligt hinder i kontakten med dina bröder. Svårigheter att öppna sig är ett vanligt hinder för att bygga nära relationer, precis som du skriver. Har du svårt för att vara privat även med dina bröder? I så fall kan det förstås var något att jobba med. Ge dig själv i uppgift att berätta om privata saker för dina bröder (och kanske i andra relationer). Försök att säga det du tänker och känner utan att censurera. Det kan kännas konstlat, men genom att utmana rädslan och blotta dig själv finns det en chans att ni kan komma närmare. Även om ni inte gör det, så brukar det vara lärorikt att pröva nya sätt att bete sig i sociala situationer. Jag vet att det är svårt att plötsligt bara börja öppna sig. Om du upplever det som ett stort problem kan du förstås söka hjälp. Det finns också en bra bok som heter ”Social fobi – att känna sig granskad och bortgjord” av Anna Kåver. Jag påstår inte att du har social fobi, men boken tar upp många saker som rör det du skriver om.

De föregående råden handlar om att du ska försöka bete dig på nya sätt. En annan möjlighet är att du inte alls gör det. Ibland kan lösningen på ett problem tvärtom vara att inte gör någonting alls. Att acceptera läget och gå vidare med livet. Det kan låta uppgivet, men det finns en skillnad mellan att ge upp och att acceptera saker (relationer) för vad de är. Antag att dina bröder inte vill ha tätare eller närmare kontakt än vad ni redan har – oavsett hur du beter dig? Din mellanbror kanske har bestämt sig för att ta avstånd från familjen? Du skriver att din bror har förändrats – han kanske inte längre är den person som du tidigare kände sådan gemenskap med. Att kämpa för en (omöjlig) förändring kommer i så fall bara leda till att du mår dåligt – och att du har mindre kraft över till annat.

Du skriver att familjen betyder mycket för dig, så det är förstås inte lätt att släppa taget. Du skriver också att du inte har så många relationer utanför familjen. Det här kan vara ett viktigt område att jobba vidare med. Även om familjen betyder mycket, så finns det en risk att den fungerar som en tillflykt som kan hämma utveckling av andra relationer. Ibland kanske man måste ta lite avstånd från familjen för att få kraft och mod att bygga på andra relationer. Även om du inte har så många vänner, så kanske det finns någon som du skulle vilja ha mer kontakt med? Finns det någon aktivitet du vill ägna mer tid åt? Är det kanske värt att satsa på mer kontakt med enbart lillebror? Hur ser det ut med kärleksrelationer? Att vidga ditt liv med andra relationer kan på sikt också vara en förutsättning för att kunna acceptera att du och dina bröder inte längre har samma kontakt. Det innebär som sagt inte att du ska ge upp och ta avstånd från dina bröder – du ska bara justera dina förväntningar. Lyckas du med det så kan det faktiskt leda till att ni får en starkare relation i längden. Det kan till exempel underlätta att mönster med roller bryts, som jag skrev om tidigare.

Jag vet inte om något av dessa handlingsalternativ passar för dig, men jag hoppas det. Sedan brukar väl relationerna inom en familj utvecklas och förändras genom hela livet. Någon träffar en ny partner, någon får barn, eller någon flyttar. Precis som du och dina bröder tappade kontakten, så kan det hända att ni återfår den när förutsättningarna i livet skiftar.

Jag önskar dig all lycka i dina framtida relationer.

Varma hälsningar

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.