Hjälpa elever att inte bli som Breivik?

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 26 augusti 2011 i kategori Allmänt

FRÅGA:
Hej Liria!
Jag är lärare i en högstadieskola i en ganska stor stad i Sverige och jag har några frågor om intolerans och fördomar mot invandrare.

I staden, där jag bor och arbetar som lärare, finns en lång tradition av invandring. På 70-talet kom en våg av arbetskraftsinvandrare. Deras barn och barnbarn är väl integrerade, uppskattade och flera har ledande positioner inom stadens förvaltning, näringsliv inte minst, men också i de politiska partierna.

Det som har blivit mitt bekymmer som lärare är de fördomar som jag märker att mina elever har mot senare generationers invandrare, och särskilt de som kommer från länder utanför Europa. De kommenteras som ”parasiter” och ”odugliga analfabeter”, och de islamofobiska resonemangen är vanliga (och grova). Eleverna hänvisar ofta till nätet som källa och hävdar att där får man ”veta hur det egentligen är.” Vi har en ganska stor grupp elever som invandrat i skolan och jag märker att de far illa av jargongen som de hör från andra elever. Jag har ordnat diskussioner om tolerans i klasserna, men det har tyvärr inte varit så framgångsrik. De har urartat till gräl, där eleverna argumenterat med varandra och mitt intryck är att de bara bidragit till en polarisering av åsikterna. Hur kan man förstå att det så lätt uppstår fördomar om dem som är annorlunda? Finns det sätt att minska fördomar? Händelserna i Norge gör mig förskräckt, hur kan jag hjälpa mina elever att inte bli som Breivik? Vilka råd kan du ge mig?

Bästa hälsningar från ”Erik”, en vilsen och bekymrad lärare.

SVAR:
Hej Erik!

Jag beundrar att du har tagit initiativet till att göra något åt den intolerans som du möter omkring dig som lärare. Det du berättar om är ett problem som bekymrar många av oss.

Jag vill börja med att säga att intoleransen hos en enskild individ orsakas av många olika faktorer. Enligt rapporten Den mångtydiga intoleransen som Forum för levande historia har tagit fram är det få elever som är helt och hållet toleranta eller intoleranta. De allra flesta har en ambivalent inställning till bland annat invandrare och homosexuella. Det som kännetecknar den ambivalenta eleven är hennes motstridiga känslor och tankar och hur hon utifrån det pendlar snabbt i sitt sätt att tänka och göra. I ena stunden kan eleven tänka och bete sig tolerant och i den andra intolerant.

Socioekonomiska faktorerna visade sig ha betydelse för graden av intolerans hos elever: ”Resultaten visade att i skolor med elever från områden med höga andelar av välutbildade och välsituerade boende… uppvisade eleverna mer positiva attityder än i övriga skolor.”  Flera forskare menar att vi människor är sammansatta och att man också bör ta hänsyn till hur olika nedärvda sårbarhetsfaktorer, som förmåga till empati, spelar roll och formar attityder och värderingar i samspel med omgivningen.

Du undrar hur du kan hjälpa dina elever till att vara toleranta. Vi vet en del om detta. Faktorer som bidrar till en mer tolerant attityd hos unga är ett tolerant samhällsklimat och undervisning i skolan om till exempel Förentas Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men det finns tyvärr få vetenskapligt utvärderade metoder för att arbeta med fördomar och intolerans i skolan, och de resultat som finns är blandade. Den vanligaste metoden är att låta medlemmar från olika etniska grupper arbeta tillsammans i projekt av olika slag. Det har gett hyggliga resultat men effekterna avtar ganska snabbt. Används metoden med elever som är uttalat antagonistiska till varandra är effekten den motsatta, fördomarna om varandra ökar.

Utbildningsprogram som betonar de negativa moraliska aspekterna av att vara fördomsfull har också prövats. De har ibland innefattat direkt övertalning för att ändra attityder och beteenden. Dessa metoder var effektiva i första hand med de elever som redan hade en ganska tolerant inställning men hos de som var mer uttalat intoleranta uppstod även här en motsatt effekt, de var mer intoleranta efteråt.

Men arbete pågår för att utveckla psykologiska metoder för att nå de ambivalenta eleverna tidigt och före att de intoleranta attityderna är så uttalade. Jag vill berätta för dig om en modell som använts i USA av den ledande psykologen Steven Hayes, som är engagerad i frågor om tolerans.  Modellen har mycket lovande resultat och kan bli vägledande för att arbeta för tolerans med elever, särskilt de som fortfarande är ambivalenta. Men mer forskning behövs ändå, betonar Steven Hayes. Du kan läsa mer om arbetssättet i artikeln Applying acceptance, mindfulness, and values to the reduction of prejudice: A pilot study. Författarna är Jason Lillis och Steven C. Hayes.

I sin studie valde Hayes och hans forskargrupp att jämföra två metoder, som båda hade som mål att minska intolerant tänkande hos gymnasieelever om olika etniska grupper.  I en klass använde man metoden Acceptance and Commitment Therapy (ACT), som är en del av kognitiv beteendeterapi. I den andra klassen använde man en pedagogisk föreläsning som baserades på en lärobok om psykologin bakom fördomar om etniska grupper.

Utgångspunkterna för att använda ACT är att psykologisk forskning har påvisat att även om vi vet om vårt fördomsfulla tänkande, och ifrågasätter det, är det svårt att ändra på det. Studier visar att de allra flesta av oss vill vara toleranta och försöker undvika att tänka intoleranta tankar. Men de infinner sig ändå. Förklaringen är att våra fördomar är överinlärda och har blivit ett närmast automatiserat sätt att tänka. Vad vi däremot kan lyckas med är att lära oss att inte uppfatta fördomarna som sanna utan att snarare se dem som mentala ”reflexer.” Vi behöver då inte styras av våra fördomar utan kan fokusera på att bete oss i överenstämmelse med våra värderingar om att vi vill vara toleranta i möten med andra. Jag vill betona att det inte är antingen eller. En förutsättning för att metoden ska fungera är att samtidigt som man accepterar att man har fördomsfulla tankar så ska man aktivt välja att uppträda i överenstämmelse med sina värderingar, det vill säga tolerant. Tolerans på beteendenivå handlar det oftast om något så grundläggande som att inte döma få förhand utan att börja lyssna på varandras sätt att se på saken, att få en dialog till stånd, trots att man inte håller med varandra.

Hur såg då ACT interventionen ut? ACT- lektionen varade i sjuttiofem minuter. Den utformades utifrån forskningen om att lära sig att betrakta sina fördomsfulla tankar och känslor med utgångspunkt i en ovanifrån perspektiv. Övningar och diskussioner användes för att hjälpa eleverna till: a) att bli uppmärksamma på egna intoleranta tankar, känslor och reaktioner, b) att acceptera att dessa tankar och känslor finns där som något som lärts in under uppväxten i samspel med omgivningen (familjen, TV, nätet, filmer, böcker, myter) men att tankarna och känslorna inte behöver vara sanna, c) att lägga märke till hur lätt vi dömer andra utifrån de tankarna och känslorna d) men att ta beslutet om att bemöta andra på ett sådant sätt som istället är förenligt med värderingar om tolerans (trots sitt fördomsfulla tänkande). Inom ACT kallas det att handla i värderad riktning.

Hur gick det? Endast ACT interventionen var effektiv för att öka tolerans hos eleverna, men då det behövs mera forskning, bland annat med längre uppföljningstid, så rekommenderar Steve Hayes tills vidare en kombination av undervisning och ACT.

Forum för Levande Historia (FLH) kommer att publicera en antologi där jag och andra psykologer medverkar. I mitt kapitel utvecklar jag ett mer detaljerat förslag till ett självhjälpsprogram för att öka egen och andra tolerans. Antologin kommer att publiceras i början av nästa år men innan dess rekommenderar jag att du tillsammans med dina elever besöker P.K. – en utställning om intolerans som öppnar den 15 september i år i
FLH: s lokaler i Stockholm.

Erik, för att återkomma till din fråga, hur kan jag hjälpa mina elever att inte bli som Breivik?  Försök fånga upp dessa elever tidigt och när de fortfarande är ambivalenta. Prova gärna en blandning av undervisning och den ovan beskriven modellen. Maila mig gärna och berätta hur det går.

Varma hälsningar och lycka till!
Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Jag får inga vänner

Skrivet av Martin Forster 15:02, 18 augusti 2011 i kategori Relationer

FRÅGA:

Hej!

Jag skriver till dig för jag har ett problem som gör mig fruktansvärt olycklig.

Jag är 33 år och är lyckligt gift med två barn. Jag och min man har levt i nästan tio år utomlands i ett flertal biståndsländer, och bor för närvarade i Afrika. Vi har flyttat i stort sett vartannat år sen vi bildade familj. Vi träffar massvis med olika människor och det är enkelt att ta kontakt med andra familjer bara for att man ”är svensk” eller har barn i samma ålder.

Under alla dessa år har jag försökt bli vän med så många kvinnor att jag tappat räkningen. Men jag lyckas inte för att majoriteten av kvinnor inte gillar mig. Det brukar hända efter första eller andra träffen och jag har verkligen försökt att analysera och förstå varför. Jag anstränger mig att vara glad och avslappnad och visa mig intresserad och ställa frågor. Jag kan vara rätt så rakt på sak i diskussioner men inte så att det faller utanför vad som är ok. Jag är helt oförmögen att förstå varför andra kvinnor ratar mig så snabbt och med sådan frekvens. Det skulle kunna vara enkelt att trösta sig med ”de är säkert bara avundsjuka” men det finns verkligen ingenting i mig som skulle kunna få dom att känna sig så (vad jag kan förstå). Man skulle kunna misstänka att jag kanske är tråkig, men sen när blev humor ett krav för att hitta en vän?

Även min man har erkänt att han tycker att det är ett problem att folk i allmänhet inte gillar mitt sällskap. Han är fantastisk och öppen och vi kan tala om allt. Han ser vad som händer och säger sig inte heller förstå varför folk flyr mig. Han tycker inte att jag gör något direkt fel, inte mer an någon annan i alla fall. Att hela tiden vara supercool, rolig, smart och säga rätt grej, vem gör det? Det kan väl inte var det som krävs for att bli omtyckt, eller?

Som du kan förstå är det har ett stort problem även för min familj. Eftersom vi inte har haft några direkta vänner sen 4 år tillbaka. Och fastän vi bjuder folk mest hela tiden blir vi sällan bjudna på tillställningar hos andra. Situationen har hela tiden blivit värre och nu är jag helt ensam förutom min mans vänner. Mina föräldrar har också svårt för mig, min pappa exempelvis gjorde det klart for mig redan i tonåren och erkände att han ”stått ut” med mig sen dagen jag föddes. Min mamma som annars är en rar person sa till mig nyligen att ”ingen vill vara med dig”.

När vi åker hem på semester till Sverige har jag samma problem. Gamla väninnor tröttnar snabbt på mitt sällskap och hitta på ursäkter att dom har annat. Inte heller min mans familj vill spendera någon längre tid i mitt sällskap. Man skulle kunna tro att jag bär på en smittsam sjukdom.

Med män är det generellt mycket enklare. Jag känner att jag blir mycket mer accepterad och snacket faller sig naturligt och blir kul. Fast jag vill inte ha någon manlig kompis. Jag prövade det vid ett tillfälle med det kändes inte helt rätt med min man och inte heller med kompisens fru. Fast det är ett faktum att jag i många situationer blir ensam med gubbarna. Till den utsträckning att jag känner mig förlöjligad av andra kvinnor: ”nu pratar hon med gubbarna igen”, tycker jag att jag har hört vi mer än ett tillfälle. Men jag vet inte vart jag ska ta vägen, eftersom jag redan känner mig ratad av damerna.

Hjälp mig, vad ska jag göra?

Ratad

SVAR:

Hej!

Jag förstår verkligen att du är olycklig över det här! När jag läser brevet kan jag inte förstå varför du har blivit ratad i så många sammanhang. Eftersom inte heller du verkar göra det så tror jag att du måste börja med att skaffa mer information. Din man kunde inte ge dig några svar, men kanske det finns någon annan som du kan prata med? Även om dina föräldrar inte verkar särskilt konstruktiva, så kanske de kan bidra med något. Det kanske finns någon gammal vän som kan bringa klarhet i problemet. Det bästa vore förstås att prata med någon ny bekantskap som kan ge direkt information om hur de upplever er kontakt. Jag förstår att det är svårt att öppna sig för andra i din situation, men jag tror det skulle vara mycket värdefullt att få fler perspektiv på vad som händer.

Jag ska ge några exempel på frågor som du kan ställa. Till att börja med kan du undersöka om de har samma bild av situationen som du har. När man har blivit avvisad några gånger är det lätt hänt att man med stigande nedstämdhet börjar få en överdrivet dyster bild av tillvaron. Exempelvis har man sett att personer med depression och ångestproblem i större utsträckning lägger märke till och minns ”allt det dåliga”, medan positiva händelser passerar obemärkt eller glöms bort. Jag kan inte bedöma om du har en överdrivet negativ uppfattning av din situation, men menar att det kan vara värt att undersöka. Du kanske tolkar beteenden hos andra som avvisande, medan det i själva verket inte alls behöver vara så. Försök att utgå från konkreta händelser när du pratar med någon om detta. Du nämnde till exempel att gamla väninnor snabbt tröttnar och hittar ursäkter. Hur vet du att det är så? Finns det andra förklaringar till att ni tappar kontakten? Uppfattar någon annan det på samma sätt?

Det kan hända att personer du frågar inte håller med om att du ständigt blir ratad. Det kan innebära att du kanske kan jobba med att justera din egen syn på saken. Det kan till exempel handla om att ifrågasätta negativa slutsatser: ”Var det verkligen ett avvisande?” ”Kan jag kanske ringa en gång till, trots att den nya bekantskapen inte har hört av sig sen sist?”. Det kan ju också hända att andra personer faktiskt bekräftar din uppfattning, vilket skulle tyda på att du verkligen blir avvisad i hög utsträckning. Du och din man verkar ju till exempel uppfatta problemet på samma sätt. Ställ i så fall följdfrågor som handlar om varför du blir avvisad. Vad tror de är anledningen till det? Varför går det lättare med män än med kvinnor?

När du frågar och funderar på orsaker till problemet, så är risken stor att du klandrar dig själv. Givetvis spelar det egna beteendet en roll – jag ska återkomma till det – men jag vill påstå att den egna skulden till den här typen av problem ofta överdrivs. För varje avvisande sjunker självkänslan och man börjar se alla möjliga brister hos sig själv. Du skriver inte rakt ut i ditt brev att du ser egna brister, men antyder det  på flera ställen, som ”jag kanske är tråkig” eller ”det är som om jag bär på en smittsam sjukdom”. Jag menar att den negativa självbilden kan bygga på fel slutsatser. Det är inte fel på en person om vänskap inte uppstår. Istället tycker jag att vänskapsrelationer kan betraktas som kärleksrelationer – det handlar om en bra match. Vissa av oss kanske passar med ganska få andra människor, men min övertygelse är att det finns någon för alla.

Därmed har jag en fråga som du kanske framförallt kan ställa dig själv. I hur varierade sammanhang har du försökt träffa nya väninnor? Du har levt utomlands i tio år och skriver att ni träffar massor av andra (svenska) familjer. Kan det vara så att du träffar en viss typ av människor där, som arbetar med liknande saker och har liknande erfarenheter? Finns det möjligheter för dig att vidga dina kontaktytor? Finns det kurser eller aktiviteter där du bor som skulle innebära möten med nya typer av människor? Det kan låta käckt att föreslå sådana saker, särskilt som ditt brev vittnar om att du verkligen har försökt skaffa vänner upprepade gånger. Min avsikt är bara att du ska tänka igenom hur lika de personer du har mött har varit. Vägen till vänskap kan vara att söka sig till helt nya sammanhang för att öka chansen att träffa någon man passar med.

Du skriver att nya bekantskaper, liksom dina gamla väninnor inte vill umgås med dig. Inte heller din egen eller din mans familj trivs i ditt sällskap. Om det verkligen är på det sättet drar man ju lätt slutsatsen att det måste bero på dig. Jag vill väcka tanken att det kanske handlar om separata problem, som råkar ha vissa likheter. Det är ju till exempel inte ovanligt att man tappar kontakten med vänner som bor långt borta och relationen till föräldrar (och svärföräldrar) är ju omvittnat komplicerad. Jag vet inte vilka relationer som känns viktigast för dig, men du skriver mest om svårigheten att träffa nya väninnor. Låt inte övriga (dåliga) relationer i ditt liv tjäna som bevis på att du inte klarar av att bygga vänskapsband. Du skriver ju till exempel att du har en fin relation till din egen familj med man och barn. Låt det vara ett gott exempel att bygga vidare på. Sedan kan det vara bra att fundera över hur viktigt målet att skaffa nya väninnor är i sig. Jag menar inte att du ska ge upp det, bara att det kan vara bra att vidga perspektivet. Hur avgörande är nya väninnor för att du ska bli lycklig? Finns det andra delar av ditt liv som du kanske kan utveckla istället?

Hittills har jag nämnt att ditt problem kan bero på att du övertolkar andras beteenden som avvisande och att du inte har träffat rätt personer. Det kan helt eller delvis förklara dina problem, men sannolikt spelar även du en aktiv roll i det här. Utan att lägga all skuld på dig själv, så måste du därför reflektera över det. Fråga andra om det finns något i ditt beteende som de tror bidrar till att du inte lyckas behålla väninnor? Du kanske har beteenden, som du själv är blind för, som andra ofta ogillar. En annan möjlighet är att du agerar undvikande på olika sätt utan att vara medveten om det. De negativa tankemönster jag beskrev tidigare förekommer ofta tillsammans med olika typer av undvikanden. Exempelvis kanske du själv avslutar nya bekantskaper för tidigt, som följd av att du misstolkar situationer som avvisande.

Om du följer rådet att fråga andra om ditt problem, så finns det några saker som är viktiga att tänka på. Det är till exempel bra att underlätta för andra att ge ärliga svar. Folk vill i allmänhet vara snälla och skydda någon som berättar om ett problem. Det skulle till exempel kunna vara så med din man. Han kanske ser orsaker till problemen som han inte tar upp i rädsla att såra dig. Ifall han verkligen inte kan se vad problemen beror på, så kanske han kan fråga sin familj? Gillar de verkligen inte ditt sällskap och i så fall varför? För att underlätta för dem du frågar att vara ärliga är det bra att inledningsvis förklara hur mycket det här betyder för dig. Visa förståelse för att det kan vara svårt för dem att svara uppriktigt. Det kan också hjälpa att lite självkritiskt uttrycka egna gissningar om vad problemen beror på, så får de utveckla sina egna tankar kring det.

Det är förstås särskilt svårt att få uppriktiga svar på frågor som handlar om ditt eget beteende. Det kan underlätta om du ber dem beskriva vad du faktiskt gör (eller inte gör), snarare än att ställa mer allmänna frågor (t ex ”vad är det för fel med mig?”). Att ”vara undvikande” är exempelvis inte särskilt konkret eller användbart. Vad gör du i så fall som uppfattas som undvikande? Det kan också vara viktigt för din egen del att bryta ner svepande personlighetsbeskrivningar till konkreta beteenden. Det innebär ofta ett mer hoppfullt sätt att tänka på sig själv, eftersom beteenden kan förändras och utvecklas, medan personlighetsdrag känns mer beständiga.

Om du inte lyckas få svar på dina frågor och fortsätter att vara olycklig över det här, så tycker jag att du ska söka professionell hjälp. Jag kan inte uttala mig om vilken form av hjälp eller terapi som skulle passa, eftersom jag vet för lite om problemet. Om du söker hjälp är därför mitt råd att du kontaktar flera olika slags terapeuter och ber dem att beskriva hur de skulle arbete med dig. Då får du underlag för att fatta ett bättre beslut.

Om jag utgår från att svårigheten att skaffa nya väninnor är det problem du främst söker en lösning på, så vill jag avsluta med en drastisk fråga: Måste du ha väninnor? Det är ju ganska många som i vuxen ålder lever med och för sin familj. Jag vill inte förminska dina problem, men ibland är det värt att fundera en extra vända kring målen man har satt upp för sig själv. Är de avgörande för att bli lycklig?

Med hopp om att du snart mår bättre,

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Intolerant svärmor

Skrivet av Liria Ortiz 10:15, 12 augusti 2011 i kategori Relationer

FRÅGA:

Hej! Jag är en kvinna på 30 år, gift med en underbar man och mamma åt världens finaste unge. Jag trivs idag väldigt bra med mitt liv. Jag blev misshandlad av min pappa under min uppväxt och vi har inte längre någon kontakt. Jag börjar förstå att det lugna, trivsamma, fridfulla och glada familjeliv som jag längtat så desperat efter under många år faktiskt är möjligt för mig i min nya lilla familj och den tanken gör mig så lycklig! Jag har verkligen problem med hur jag ska förhålla mig till min svärmor. Mina svärföräldrar gör saker som jag inte gillar, som att de planerar åt oss och ringer runt till hela släkten när vi kommer till byn och bestämmer när vi ska hälsa på hos vem.

Vad jag däremot verkligen inte vet hur jag ska hantera är att speciellt min svärmor har mycket märkliga idéer om hur relationer fungerar. Jag och min man praktiserar nära föräldraskap. Vårt barn sover med oss och jag har ammat honom helt fritt, natt som dag. Min svärmor uttrycker sig i termer av att han kan ”vinna” över mig och pratar ofta om maktkampen mellan föräldrar och barn och man och hustru. Jag ser verkligen inte relationer på det sättet och tycker det är väldigt obehagligt att lyssna på den sortens prat, speciellt mot den bakgrund av våld och konflikt som jag har och som jag nu tar avstånd från. Hon är lärare och har berättat att hon brukar hota vissa av sina elever.  Hon har även tagit stryptag på en av dessa elever.

Jag känner att jag helst inte skulle vilja träffa mina svärföräldrar och vill inte att mitt barn ska göra det heller. Jag är rädd att han när han börjar förstå mer ska bli skrämd och få skeva uppfattningar om relationer med allt detta prat om maktkamper och att man måste ge upp bitar av sig själv för att kunna leva med andra. Jag är livrädd för att han ska råka hamna ensam med min svärmor och råka göra något som hon tycker är fel så att hon blir upprörd och skrämmer eller gör honom illa. Jag känner mig lugnare med min svärfar men även han har ett drag som gör att jag inte litar på honom – han blir upprörd i det tysta. Han lägger band på sig och pratar om att han har lång stubin men när han väl blir arg så blir han det rejält.

Hur ska jag förhålla mig till dessa personer? Hur ska jag prata med min man om detta? Han förstår min oro och har lovat att inte lämna vårt barn ensam med vare sig svärmor eller svärfar, men jag blir inte lugn. De kommer hit inom en snar framtid och jag är redan orolig och ligger vaken på kvällarna och funderar över hur jag ska göra för att kunna smita undan långa kramar och konstiga samtal. Kan just det att jag blivit misshandlad göra att jag uppfattar deras beteende som värre än det är och överdramatiserar eller är min rädsla för dem och vilja att slippa ifrån dem befogad?

Undrande

SVAR:

Hej Undrande! Det gör mig glad att du har sett till att skaffa dig en kärleksfull familj trots din smärtsamma start i livet. Du skriver om ett dilemma som nog många känner igen. När vi bildar familj hamnar vi också i ett större sammanhang, i partnerns familj och släkt. Det kan innefatta människor som vi känner oss främmande för, och ibland tycker illa om eller känner olust inför, och helst vill slippa träffa mer än absolut nödvändigt. Men, kan man göra det när det handlar om familjen och släkten, och hur gör man i så fall?

Du undrar om din rädsla för dina svärföräldrar är befogad eller om du överdramatiserar. Jag har förstås inte tillgång till hela bilden. Det jag har tillgång till är din berättelse och med den som utgångspunkt är mitt svar till dig att jag anser att du har skäl till oro. Du beskriver hur din svärmor hotar vissa av sina elever och hur hon har tagit stryptag på en av dessa. Det är en handling som inte ska tolereras, det är faktiskt ett straffbart beteende. Att även din svärfar har en dålig förmåga att reglera sin ilska, även om det yttrar sig på ett delvis annat sätt, förstärker intrycket av att din oro är befogad. Även om de flesta vuxna vill undvika att visa ilska inför barn, och har uppfattningen att barn ska mötas med vänlighet och tolerans, har vuxna med ett aggressivt temperament svårt att klara av detta. Kränkningar av barn, och våld mot barn, inträffar i flertalet fall, i familjen eller i andra nära relationer. Ett förslag är att du frågar din man om hur dina svärföräldrar uppträdde som föräldrar till honom när han var barn. Förekom ilska, hårda ord, kränkningar av olika slag, och även våld? Det som din man berättar kan minska din oro, men det kan också bekräfta för dig att du har all anledning att vara mycket konsekvent med att inte lämna ditt barn ensam med dina svärföräldrar. Det kan också vara ett sätt att inleda ett samtal med honom om hur ni ska göra i framtiden, hur ni ska umgås med dina svärföräldrar, med mera.

Du vill att du och ditt barn ska slippa träffa dina svärföräldrar, och du ger flera skäl för det. Du verkar samtidigt tveka inför att kräva detta. Jag förmodar att det som gör dig osäker på om det är möjligt är att dina svärföräldrar är ditt barns farmor och farfar, och din mans föräldrar. En lösning på ditt dilemma kan kanske vara att du tills vidare accepterar att ni träffas men att du har mycket tydliga gränser för hur dina svärföräldrar får uppträda i förhållande till dig och ert barn, och att du också gör tydligt att ert umgänge är villkorligt. Detta är plan A. Plan B är att om dina svärföräldrar bryter mot de gränser som ni kommit överens om kommer de inte att få träffa dig eller sitt barnbarn. Om även din man i det läget vill bryta sitt umgänge med sina föräldrar är en fråga som du kan ha synpunkter på, men som nog är rimligt att han får avgöra på egen hand. Mitt förslag är att du skriver ner hur du vill att ert umgänge ska se ut och vad du inte kan acceptera. Gör detta så konkret som möjligt. Beskriv på beteendenivå vad du till exempel inte kan acceptera och som är den gräns som dina svärföräldrar inte får överskrida, till exempel intoleranta och fördomsfulla sätt att tala om andra, eller utbrott av ilska inför ditt barn, eller mot ditt barn.

Det skulle underlätta för dig om din man stödjer dig i detta. Resonera med honom vad han inte kan acceptera och försök att hitta en gräns för vad som inte är acceptabelt som ni delar, och som ni kan hjälpa varandra att upprätthålla och agera utifrån. Kan ni till exempel tillsammans resonera med din svärmor och hennes intoleranta beteende?

Ett viktigt steg är att berätta för dina svärföräldrar vad du (och din man) beslutat och vill ha av förändring. Att använda dig av det som kallas Jag-budskap kan vara ett sätt att berätta för dina svärföräldrar vad du vill att de ska anpassa sig till och de villkor som ska gälla för ert umgänge. Jag-budskap är ett sätt att kommunicera som underlättar att vara tydlig och samtidigt förebygga att samtalet urartar till ett gräl. Grundidén är att inte framföra kritik utan fokusera på att berätta vad man själv känner, vilken förändring vill man ha och erbjuda en lösning. Ett inslag är också att berätta om det som man uppskattar hos den andra (om det finns något sådant). Så här skulle ett Jag-budskap på ett övergripande sätt kunna sägas av dig och din man till dina svärföräldrar: Vi uppskattar er på många sätt, ni är… Samtidigt finner vi det olustigt när ni säger saker som att… Vi vill att ni undviker det när vi träffas. Vi vill ha det här sättet att umgås… Den här förändringen behövs för att vi ska kunna fortsätta att träffas som hittills… Vad säger ni, kan vi bli överens om det här?

Fundera på hur du skulle kunna använda dig av Jag-budskap med era egna ord och formuleringar. Fyll på med de resonemang som du och din man har haft. Öva gärna att använda dina formuleringar före att du framför ditt Jag-budskap till dina svärföräldrar.

Det skulle också vara till hjälp för dig att du tydliggör för dig själv vad du tycker om din svärmors värderingar och beteende samt var dina gränser går. Varför det? Föreställ dig följande scen: Din svärmor utrycker sig återigen fördomsfullt eller säger att alla relationer handlar om maktkamp. Ditt barn befinner sig i rummet och du är tyst för att du vill undvika konflikter. Detta är det de allra flesta av oss också skulle ha gjort. Det är så vi ofta gör för att vi vill undvika obehag och konflikter. Det är dock viktigt att i en sådan situation säger vi emot, att man tar avstånd från fördomsfulla eller inskränkta påstående. Det finns annars en stor risk för att barnen tolkar vår tystnad som att vi håller med. Det handlar om vad vi förmedlar till barnen med vårt beteende. Det räcker inte med att vi säger att alla människor har lika värdet eller liknande påstående. Det måste finnas konsekventa handlingar, det vi säger och det vi gör måste vara i överensstämmelse med varandra. Det finns självklart många orsaker till att man blir intolerant men en av de faktorer som påverkar är vår nära miljö. Det finns därför en fara för att barnen lär sig att det är ok att vara fördomsfull eller våldsam mot andra när vi är tysta inför sådana påstående.

Ett annat sätt att tänka kring ditt dilemma kan vara att människor är ju sammansatta och de allra flesta, även de som vi är kritiska till, har även välfungerande och bra sidor. Det kan ibland vara möjligt att umgås med dem på ett ganska oproblematiskt, och till och med trevligt sätt, i något eller några sammanhang. Det kan finnas drag och beteenden även hos sådana personer som vi trots allt uppskattar. När det är så kan det handla om att hitta en balans mellan att sätta gränser och hitta ett sätt att umgås. Vad säger du, finns det situationer när det fungerar bra i umgänget med dina svärföräldrar? Finns möjligheten att begränsa era kontakter till de situationerna? Finns också sidor hos dina svärföräldrar som du uppskattar som du kan tänka dig att uppmuntra och försöka ge mer plats för i ert umgänge?

En kram.
Liria Ortiz

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Hur blir jag av med mina skuldkänslor”

Skrivet av Martin Forster 09:09, 8 augusti 2011 i kategori Allmänt, Relationer

Hej!

Jag är 19 år och känner mig hjälplös. Det handlar om svek, skuld och skam – typiskt tonårstrauma. Kort sammanfattat; Jag svek en vän genom att inte närvara under hennes ”Adjö-Fest” inför en tremånaders-resa i Sydamerika. Jag prioriterade annat och det ångrar jag idag. Jag hann aldrig riktigt be om ursäkt eller klargöra för henne hur hjärtlöst det var av mig – innan hon redan var iväg.

Jag började direkt att må pyton varje gång hon kom på tal. Till sist stod jag inte ut mer och skickade iväg ett långt mail till henne, försökte beskriva hur jag kände. Hon skriver tillbaka, saker som: ”Ditt brev värmde…”, ”men jag är inte långsint” och ”Du känner skuld i onödan”. Trots denna positiva respons fortsatte jag att må skit.

Jag levde ganska delat, försökte dölja min nedstämdhet och skuld över det hela. Jag försökte leka terapeut med mig själv: Hur hade jag känt mig om hon hade gjort samma sak mot mig? Hur gick mina tankar under den kvällen? Varför mår jag så dåligt nu, man har ju svikit folk förr? Jag vet att hon varken blev ledsen eller sur, bara lite besviken och satte mig i ett lite kallare vän-fack, hon suckade och fick den där ”jaha, nu vet jag var jag har dig”-känslan.

Jag ville helt plötsligt skicka ett mail till henne igen, hade lite mer att säga. Och nu hatade jag helt plötsligt mitt förra mail, för att ha sagt helt fel saker. Men jag kunde inte skriva igen, då tror ju hon att man är konstig eller psykiskt störd. Nä, jag fick helt enkelt vänta tills hon kom hem igen.

Nu kommer det jobbiga – min återvändsgränd i förnuftet. Jag hade allt planerat då vi skulle träffas; hur jag skulle låta samtalsämnet komma fram smidigt efter ett tag, och då skulle jag säga allt det där jag hade tänkt på, det som skulle få lätta på samvetet och göra mig ”normal” igen. Sedan skulle vi kramas och allt blir som vanligt. Detta skedde också.

Problemet är att skulden/nedstämdheten/huvudvärken inte går bort. Jag har inget mer att säga henne och vi har umgåtts ett antal gånger efter hennes hemkomst. Varför går inte skiten bort? Vad är det för process som har satt igång i psyket och vägrar försvinna?

Hjälp…

Svar:

Hej!

Det låter som att du har fastnat rejält och jag förstår om det är jobbigt. Samtidigt har du distans till problemet, eftersom du verkar förstå att du inte svikit din vän på något allvarligt sätt. Dessutom har hon förlåtit dig, så varför fortsätter du att må dåligt? Jag kommer att ge två möjliga svar som jag hoppas att du kan ha nytta av.

En möjlig förklaring till att du känner skuld är att relationen mellan dig och din vän har förändrats över en längre tid. Jag blir därför nyfiken på situationen som utlöste problemet. Vad var det du prioriterade istället för att gå på vännens avskedsfest? I stunden valde du att göra något annat och den prioriteringen kanske var rätt i den situationen, även om du fick skuldkänslor efteråt. Det är ju vanligt att vänner utvecklas åt olika håll i sena tonåren och det är smärtsamt att förlora en gemenskap man en gång har haft. I kärleksrelationer brukar det leda till att man gör slut, men i vänskapsrelationer blir det ofta mer komplicerat. Det kan bli utdragna processer med känslor av svek och skuld.

Dina efterhängsna skuldkänslor kanske beror på att du vill bespara dig och din vän insikten om att er relation har förändrats. Du låtsas som om allt är som förr – ”Det är klart jag skulle ha varit med på hennes avskedsfest för vi är ju så nära vänner!”. Jag vet ju inte om det är på det här viset med din vän, men jag vill ta upp den möjligheten. Jag vill uppmuntra dig att fundera på varför du prioriterade annat framför hennes fest. Var det första gången som du gjorde så med henne, eller finns det ett mönster? Om du kommer fram till att du inte längre känner samma gemenskap som tidigare, så tror jag du kan vinna på att försöka acceptera det istället för att kompensera på olika vis. Det kan till exempel innebära att ni kommer att ses mer sällan utan att ni för den skull ”gör slut”.

Nu kommer jag till mitt andra möjliga svar på din fråga om varför skuldkänslorna inte ger vika. Tvärtemot mitt förra svar, så utgår jag nu ifrån att du och din vän i grunden har en ömsesidig och god relation, som inte har förändrats nämnvärt över tid. Enda problemet är att du inte kommer över händelsen med avskedsfesten.

De strategier du har haft för att bli av med skuldkänslorna (mail och försoningssamtal) har inte haft avsedd effekt. Du skriver att du inte har något mer att säga henne, och trots detta finns skuldkänslorna kvar. Dina strategier kan vara exempel på det man inom psykologin kallar för försäkringar eller säkerhetsbeteenden. Det är saker vi gör för att känna oss säkra och minska jobbiga känslor, men de fungerar bara kortsiktigt, ungefär som tillfällig smärtlindring. Det lömska med försäkringar är att de helt på egen hand kan vidmakthålla och förstora problem, som egentligen inte var så allvarliga från början. Det skulle kunna vara så i ditt fall.

När du hade skickat ditt mail, så kanske det kändes bra en kort stund – särskilt när du fick positiv respons. Samtidigt innebar mailet att du förstorade upp händelsen vid avskedsfesten för dig själv (och kanske för din vän). Om det faktiskt inte var så farligt att du missade avskedsfesten – varför skulle du då behöva förklara dig för din vän? En annan lömsk sak med försäkringar är att man aldrig kan bli 100 procent säker. Trots att din vän två gånger har intygat att allt är okej, så kan du inte känna dig helt säker. ”Menade hon det verkligen? Hon kanske bara sa så? Har hon inte blivit lite kyligare i kontakten sen hon kom hem? Jag måste nog kolla en gång…” Så kan tankarna gå och varje försäkring innebär att vi håller kvar tankarna på problemet och snart känner behov av ytterligare försäkringar. Om du från början hade avstått från att skicka mailet hade det först varit jobbigt, men du hade kanske undvikit att förstora problemet och snabbare lyckats släppa det.

Om det här är första gången som du fastnar i den här typen av grubblerier tycker jag att du kan vänta någon månad för att se om det går över av sig självt. Om du däremot känner igen dina tankemönster från tidigare händelser kanske det är aktuellt att försöka göra något åt det. I så fall är ett första steg att försöka bli medveten om när och hur du använder dig av försäkringar. Du har bara skickat ett mail och haft ett samtal om problemet med vännen, men har du fortsatt att söka försäkran på något annat sätt när ni träffas? Använder du försäkringar i andra sammanhang? Jämför med hur det var innan din vän reste bort. Beter du dig på något annat sätt när ni ses nu?

Ibland kan försäkringar vara mycket subtila och svåra att bli medveten om. Till exempel kanske du försöker vara snällare än vanligt, kollar en gång extra om hon verkligen vill ses, eller skickar ett sms efter ett telefonsamtal som kändes lite konstigt. Om du lyckas bli medveten om när och hur du använder försäkringar, så är utmaningen att stå emot dem. Målet är att försöka bete dig precis som vanligt – du har ju inget mer att be om ursäkt för. Försäkringar kan också utgöras av tankar. Man fastnar i en rundgång mellan tankar om skuld och ”försäkringstankar”, som man försöker trösta sig med. När jobbiga tankar och skuldkänslor kommer över dig kan du försöka att bara låta dem komma, utan att kämpa emot eller försöka trösta dig eller försäkra dig. Det är ofta svårt att förändra sina tankemönster på det sättet. Om du vill ha mer hjälp med just tankar kan jag rekommendera boken ”Sluta älta och grubbla” av Olle Wadström.

Jag hoppas att något av mina två svar kan hjälpa dig att släppa skuldkänslorna och att relationen till din vän blir som du önskar.

Varma hälsningar,

Martin