”Min bästa kompis provar alla droger hon kommer åt”

Skrivet av Martin Forster 10:19, 25 november 2011 i kategori Relationer

Hej!

Jag har tidigare alltid trott att droger skulle vara något ovanligt och avvikande bland ungdomar, och främst förekom i utsatta grupper utanför samhället. Nu har jag dock själv kommit upp i åldern (19) då jag insett att det även i världar som min, i välutbildade medelklassfamiljer, faktiskt är väldigt vanligt. Marijuana och hasch tillhör vardagslivet för många av mina vänner och idén om att drogers negativa följder är överdrivna, eller helt och hållet påhittade, är spridd, och nyfikenheten stor.

Jag är själv inte särskilt insatt och därför blir det svårt att ta diskussionen när den kommer, och jag får alltid ta rollen som sur moraltant och festförstörare.

Fram tills nu har jag dock inte tagit särskilt seriöst på hela knarkgrejen, eftersom att min tanke är att de människor som håller på får göra sitt eget val och att det inte påverkar någon annan än dem själva. Men nu har flera av mina närmare vänners fascination för droger växt, och framför allt en av dem, min bästa vän, tar varje chans att prova något nytt. Hon är yngre än jag och har inget problem med missbruk, hon har inte tillgång till så pass mycket produkter, men på sistone har hon tagit varje chans att prova allt som bara går. Det handlar inte bara om att röka på, utan även om tabletter och svampar, och nu senast ”snortade” hon något vitt pulver med någon på krogen som hon inte visste vad det var.

Det är uppenbart att hon inte vill ha några av mina råd och jag orkar inte heller ta ansvar för henne, men det känns så fel att fortsätta att umgås med henne som vanligt och bara strunta i den här lilla detaljen trots att den egentligen stör mig något oerhört. Hon tycker givetvis själv att hon har allt under kontroll, men jag vet av erfarenhet att hon är en människa som egentligen helt saknar koll på sitt liv. Hon har noll konsekvenstänk och ansvarskänsla.

Vi har inte bråkat om det här, det har mer handlat om diskussioner, då hon skrattar åt mig och fortsätter att se det som sitt lilla busiga intresse. Det handlar främst om att hon gärna vill spela rollen som den livserfarna rebellen. Det ligger också en hel del status i att ha provat på de här grejerna.

Min fråga är hur jag ska hantera det här. Ska jag försöka ta diskussionen (vilket alltså tidigare varit helt lönlöst) eller ska jag försöka undvika henne så att hon kanske till slut förstår att jag menar allvar? Det skulle ju också kunna vara så att det är jag som överdriver, hon kan ha saker och ting under kontroll och går bara igenom en ”fas”. Hur ska jag då ställa mig till den fasen?

Svar:

Hej! Du tar upp ett intressant och aktuellt ämne. Frågan om hur farlig narkotika är har diskuterats livligt de senaste åren, inte minst här på Dagens Nyheter. När man tar del av den debatten är det lätt att förstå att du inte vet vad du ska tycka eller säga till din vän.

Å ena sidan hävdar många att det finns klara risker, psykologiskt, socialt och medicinskt med till exempel cannabis. Å andra sidan menar lika många att riskerna med narkotika, i synnerhet cannabis, är överdrivna och politiskt motiverade. Oavsett vilken åsikt man har, så går det att hitta någon expert som håller med.

Därför tror jag inte att det är så lätt att övertyga din vän med mera fakta. Det kanske till och skulle leda till en dragkamp där hon gräver ner fötterna ännu djupare i sin ståndpunkt. Frågan är vad du kan göra i stället?

Även om debatten om narkotika spretar åt olika håll, så kommer jag i det här svaret att utgå ifrån att det är skadligt för din vän. Dels tror jag det personligen och dels är narkotikabruk olagligt. Med den utgångspunkten finns det alltså skäl för dig att agera.

Om vi antar att ditt mål är att få vännen att sluta med droger, så tror jag att det finns en del att lära av missbruksforskningen. Det finns väldigt många studier där man har konstaterat att övertalning inte fungerar för att hjälpa människor att minska eller sluta med alkohol eller narkotika.

I stället har man visat att det är mer fruktbart med en mer tillbakalutad, engagerad attityd från omgivningen.

En av de vanligaste och mest effektiva samtalsmetoderna som brukar användas av rådgivare, läkare och terapeuter kallas för motiverande samtal. En av principerna i metoden är just att undvika övertalning och maktkamp. I stället försöker man klargöra att det bara är den hjälpsökande själv som kan ta ansvar för ett beslut. Om han eller hon börjar argumentera för att fortsätta sitt missbruk visar man förståelse för det.

Om han eller hon däremot visar tecken på att tveka och kanske öppnar för att dra ner på missbruket, så försöker man uppmuntra och stödja det beslutet, utan att ta över eller driva på för mycket. Målet med samtalet är att skapa förutsättningar för att personen med missbruk ska få bättre insikt i konsekvenserna av olika beslut och att finna egen motivation för förändring.

När motiverande samtal används i professionella sammanhang, så brukar det ingå information om risker med missbruk. Det tror jag som sagt inte är aktuellt när du diskuterar frågan med din vän. Däremot tror jag det är bra att du ärligt uttrycker din åsikt utan att framhärda eller debattera. Exempelvis skulle du kunna säga att ”Jag tror att det här kan vara farligt för dig, men jag vet att du inte tror det och jag respekterar det.

Anledningen till att jag tar upp det här är bara att jag tycker att det påverkar vår vänskap”. Om och när ni diskuterar frågan kan du sedan pröva att använda principerna från motiverande samtal. Ligg lågt och visa förståelse när din vän argumenterar för att fortsätta med drogerna. Byt spår om du känner att diskussionen låser sig. Du kan ställa öppna frågor om vilka för- och nackdelar hon upplever med att fortsätta eller sluta. Sedan hakar du lugnt på om hon spontant tar upp några nackdelar eller börjar prata om att dra ner på drogerna.

En förutsättning för att den här typen av samtal ska fungera är att du ärligt uttrycker dina motiv. Din vän måste förstå vad du är ute efter och känna att du respekterar hennes beslut. En viktig fråga är därmed vad du egentligen är ute efter? Jag tror att det kan vara bra att ta ställning till hur du vill umgås med din vän om hon fortsätter att använda droger. Vill du inte ha någon kontakt alls? Kan du tänka dig att ha kontakt i sammanhang där hon är nykter? Eller kan du tänka dig att ha samma kontakt som tidigare, så länge din vän respekterar att du inte har samma inställning till droger?

Klargör ditt ställningstagande så ärligt som möjligt för din vän. Om du kommer fram till att du vill dra ner kontakten är det också bra att förklara varför, exempelvis att du verkligen värdesätter er vänskap, men att du tycker det är jobbigt att umgås när hon är påverkad. Jag tror det är bäst att du utgår från dina behov i förklaringen. Om du tvärtom utgår från hennes behov och till exempel säger att du vill sluta umgås för att hon ska sluta med droger, så finns risken att hon upplever att du inte respekterar hennes beslut och vägval i livet.

Om vi antar att du fortsätter att träffa din vän och andra vänner som använder droger, så återstår frågan om hur du kan förhålla dig till att uppfattas som ”moraltant” och ”festförstörare”. Det är till att börja med viktigt att klargöra hur relativt ovanligt det är med narkotikabruk.

Bland äldre tonåringar i Sverige är det ungefär en fjärdedel som någon gång har testat narkotika, och då framför allt cannabis. Det är ännu färre, bland flickor cirka två procent och pojkar cirka fem procent, som använder narkotika mer regelbundet.

Du tillhör med andra ord en klar majoritet bland unga människor och det finns ingen anledning till att du ska känna dig som ett undantag. Om vänner och bekanta ifrågasätter dig, så tror jag att du kan vinna på att försöka undvika diskussion. Argumentera inte för ditt ställningstagande utan konstatera att ni tycker olika och att du respekterar deras val så länge de respekterar ditt. Försöka att stå på dig utan att andra uppfattar det som dömande.

Om det är många i din omgivning som använder narkotika bör du förstås fundera på om du ska fortsätta att umgås i de kretsarna. Det tyder kanske på att ni skiljer er åt i en del grundläggande värderingar. Det är ingen lätt sak att bryta med vänner, men ibland får man fundera på om gemenskapen som fanns från början fortfarande är giltig.

Jag hoppas att du kan hjälpa din vän på rätt väg och att ni kan fortsätta att vara vänner.

Martin

”Ska jag släppa min själsfrände?”

Skrivet av Liria Ortiz 05:50, 18 november 2011 i kategori Relationer

FRÅGA:
Hej!

För tre år sedan separerade jag och min dåvarande sambo. Vi har ett barn som vi har delad vårdnad om. Jag har ett roligt jobb, några få men bra vänner, en fantastisk dotter och intressen som jag brinner för.

Separationen blev ett lyft för mig och jag har växt som människa och mår faktiskt riktigt bra. Innan separationen gick dessutom min pappa bort, min syster blev psykiskt sjuk och jag råkade även ut för en allvarlig olycka, så vägen tillbaka till “livet” har varit lång.

Efter separationen bestämde jag mig för att ligga lågt med relationer men ödet ville visst annorlunda. Snart träffade jag en tio år äldre trebarnsfar på en fest. Även han separerad sedan en längre tid tillbaka. Vi har i två år haft ett särboförhållande (vi bor i olika städer) då vi träffas intensivt varannan vecka för att sedan ägna oss åt barnen varannan vecka. Barnen har aldrig varit inblandade i vår relation. Det är nästan som att ha två liv.

Han motsvarar verkligen min idealbild av hur en man ska vara och det finns en stor respekt och kärlek mellan oss. Han är min själsfrände – faktiskt. Han är trygg, omtänksam, smart och vi har samma värderingar, med mera. Samtidigt lever vi i en tillvaro full av uppbrott och otrygghet. Vi är båda “låsta” i våra städer och det är jättesvårt att se någon gemensam framtid. Det allra svåraste är att han absolut inte vill ha fler barn, utan steriliserade sig för en tid sedan. Jag tog illa vid mig av handlingen men stödde honom samtidigt i hans beslut (motsägelsefullt?)

Jag har en sådan längtan efter trygghet, familjeliv och fler barn, men förmår mig inte lämna min själsfrände. Alla andra är ändå inget att ha – så tänker jag. Samtidigt vet jag att det finns många killar därute som skulle kunna uppfylla mina visioner på ett bättre sätt. Och det är inte för sent rent åldersmässigt att skaffa fler barn.

Ska jag lämna min särbo för att satsa på trygghet och stabilitet eller ska jag följa känslorna och stanna kvar i något som aldrig tycks utvecklas till något större?

/Tvivlaren

SVAR:
Hej,

Tack för ditt brev. Du upplever att det inte är bra som det är. Du vill få något mer än vad du har idag. Men du är villrådig. Du slutar brevet med en fråga som på ett tydligt sätt sammanfattar ditt dilemma. Du verkar ha kommit till ett läge i din relation, när du känner att du måste göra ett val samtidigt som du har starka känslor för din särbo. Han har varit ärlig mot dig när det gäller frågan om barn och nu gäller det att du är lika ärlig mot dig själv och utforskar hur du vill gå vidare med ert förhållande.

Du har en längtan efter trygghet och där ingår ett familjeliv och fler barn. Här är några reflektioner av mig, som du kan fundera över. Trygghet och kärlek går inte alltid hand i hand. Det är nog ganska få förunnat att kunna vila fullt ut i en relation och veta att den alltid kommer att finnas där. I våra kärleksrelationer finns nästan alltid en skugga i form av den återkommande frågan: Kommer relationen att hålla? Kanske blir livet enklare om vi så gott vi orkar och förmår arbetar med oss själva för att skaffa oss vår trygghet på egen hand. Då blir vi också friare att välja att dela vårt liv med den person som vi älskar trots att de yttre omständigheterna inte är precis de som vi önskar oss. Vi blir då inte så beroende av omständigheter som vi inte styr över. Det jag menar är att i kärleken och i livet finns inte några garantier. Det som känns tryggt och stabilt idag kan vara annorlunda imorgon. Om vi istället för yttre trygghet har byggt upp en inre trygg bas är det lättare att rida ut stormen när den kommer.

Du undrar: ”Ska jag lämna min särbo för att satsa på trygghet och stabilitet eller ska jag följa känslorna och stanna kvar i något som aldrig tycks utvecklas till något större?” Det beror på vilka värden du ligger i ”något större”. Det är när du jämför med något annat som du inte har som du blir olycklig, samtidigt som du också beskriver att det finns kärlek och respekt när ni är tillsammans. Ett familjeliv kan se ut på många olika sätt. Ditt familjeliv med din särbo där ni bor tillsammans varannan vecka är lika mycket värt som något annat. Det är bara du som kan och bör avgöra om din relation är tillfredställande för dig eller inte och hur din relation ska se ut. Det är när vi fastnar i våra föreställningar om hur saker borde vara som vi blir olyckliga.

Mitt förslag är att du som ett första steg gör följande övning och tydliggör för dig ännu mer vad din osäkerhet eller ambivalens har för tankemässigt och känslomässigt innehåll. Skaffa dig en överblick. Det underlättar för dig att väga det läge du är i, och det kan vägleda dig fram till ett beslut. Gör så här:

1) Skriv ner de fördelar som du tänker och känner att du har med ditt särboförhållande som det är idag och på sikt.

2) Skriv sedan ner nackdelarna med ditt särboförhållande idag och på sikt.

3) Fortsätt nu och skriv ner de hinder och svårigheter som du bekymrar dig för skulle inträffa om du skulle lämna din särbo.

4) Sluta med att skriva ner vad du skulle vinna.

Skriv ner det som du spontant känner och tänker. Fastna inte i ett grubblande. Använd papper och penna. Det underlättar vårt tänkande och utforskande av komplexa situationer att skriva ner vad vi tänker och känner i en systematisk ordning. Granska det du skrivit ner och svara på de här utforskande frågorna: Vad överraskar mig när jag läser mina svar? Vad blir tydligare för mig? Vad tänker jag om det här? Vad säger det mig när jag ser hela bilden? Vad vill jag göra nu?

Det kan också underlätta för dig om du förtydligar dina värderingar om vad som är ett rätt och riktigt liv för dig. Stanna gärna upp och utforska vilka mål du har för ditt liv de närmaste åren. Hur vill du att din vardag ska vara om ett år, om två år och om fem år? Fråga dig också vad du behöver göra för att komma närmare att förverkliga dina mål. Kom ihåg att du är en person som har ett mod och en stor förmåga att komma vidare med ditt liv. Du har under senaste tre åren hanterat flera stora svårigheter och för att citera dig, ”växt som människa”.

En kram och lycka till i framtiden.

Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Hon kallar sig för pojke”

Skrivet av Martin Forster 08:49, 11 november 2011 i kategori Föräldraskap

FRÅGA:
Jag har en ­dotter på tre år som så länge hon har kunnat uttrycka sig ibland ­kallat sig för pojke – hon kallar även pojkar för flickor ibland och har inte riktigt fått ihop vem som är han eller hon, pojkar blir ibland hon och flickor ofta han. Min flicka tror att hon har en ”pytteliten snopp”, som hon uttrycker det (den inre blygdläppen som hon har hittat medan hon har lekt med och undersökt sitt kön).

Kanske är det vanligt att barn funderar och tänker så här och det är ju rätt skönt och befriande att hon inte är så medveten om kön och vad hon är eller ”borde” vara. Vi har aldrig rättat till henne, utan bara låtit henne hålla på.

Jag tycker att genusfrågor och hur vi behandlar och agerar runt normativa könsroller är jätteviktigt och har därför alltid försökt att uppfostra henne, klä henne och leka med henne på ett så genusneutralt sätt som möjligt. Hon har lika mycket pojkkläder som flickkläder, lika mycket rosa som blått, klänningar som jeans, traktorer som dockor, lego som ”Mickey spis-redskap”.

Jag har tills nyligen oftast känt mig stolt och lättad över att min dotter inte faller inom den sociala könsmallen – jag var själv kallad pojkflicka som barn och lekte aldrig med dockor. Men jag är ju också barn av detta samhälle som vi lever i och påverkad av normen och känner en viss oro över att hon kanske befinner sig i fel kropp och inte är min dotter utan min son. Jag blir arg och besviken på mig själv när jag känner ett inre motstånd mot detta!
När jag ser mig omkring i vän- och familjekretsen är det ju ingen tvekan om att andra barn i samma ålder vet att de är antingen ”flickor” eller ”pojkar”. Många av flickorna älskar rosa, ”Hello Kitty” etcetera, medan pojkarna leker med bilar och så vidare. De misstar sig heller inte på om de själva är pojkar eller flickor. Detta trots att vännerna alla är genusmedvetna, vissa arbetar med dessa frågor, och inte har försökt att leda in barnen i normativa könsroller.

Jag tänker att det kanske har att göra med förskola – på min dotters förskola är det mycket pojkar, även en av pedagogerna är man och flickorna som går där verkar inte vara så intresserade av det som vi normalt tror att flickor ”ska” vara intresserade av. Jag ser väldigt lite rosa och det leks tydligen väldigt lite i ”dockisrummet” enligt lärarna. Där vi bor är det möjligtvis lite mer medvetenhet runt genus jämfört med ställen där våra vänner bor – det pratas och mumlas i vänkretsen om att det är väldigt mycket rosa och mamma-pappa-barnlekar för flickorna på deras förskolor.

Jag vet inte vad det är jag är rädd för. Jag tror att jag bara vill få höra om min dotters ”förvirring” är normal eller inte – och om den inte är normal hur vi då ska gå vidare, vart jag ska vända mig för att få en utredning om hennes kromosomuppsättning och hur vi som föräldrar ska hantera det när hon säger att hon är pojke. Jag vill vara stöttande och accepterande men känner rädsla över detta – har förstått att jag kanske inte är så öppen som jag vill se mig, utan allra helst vill att hon ska vara som de flesta andra. Inte för hennes skull kanske, utan för min egen.

Vänliga hälsningar,
Funderande mamma

SVAR:
Tack för ditt brev och för dina uppriktiga frågor. Könsroller och barn som bryter mönster är en fråga som engagerar många föräldrar. Det är också en vanlig källa till oro. Drygt fem procent av alla barn och unga i Sverige har ett könsöverskridande beteende som föräldrarna finner anledning att söka hjälp för. I den meningen är din dotters beteende ganska vanligt, även om det skiljer sig från de flesta barns. Precis som du själv noterat så brukar treåringar inte ha svårt för att skilja på pojkar och flickor. Sedan är det ganska vanligt att barn genomgår faser där de beter sig könsöverskridande.

Det skulle kunna förklara din dotters beteende, men du verkar tycka att hon avviker ganska tydligt från andra barn i er omgivning.

Därför är det kanske mer intressant att diskutera möjligheten att din dotter faktiskt inte beter sig som de flesta andra flickor och kanske kommer att fortsätta på samma spår under uppväxten. Vad skulle det innebära för henne och för familjen som helhet?

Spontant tycker jag att det är för tidigt att söka hjälp eller att inleda något slags utredning, eftersom er dotter bara är tre år. Dels kan det som sagt handla om en fas, dels verkar det inte i brevet som om din dotter mår dåligt av detta. Vården betraktar inte osäker könsidentitet som ett problem förrän barnet på något sätt lider av det. Det är först om och när din dotter själv uttrycker missnöje med att vara flicka eller lider av omgivningens reaktioner, som jag tycker att det verkligen är läge att söka hjälp. I så fall ska ni vända er till barnpsykiatrin, som vid behov kan hänvisa vidare till specialteam med särskild kunskap om dessa frågor.

Jag vill också nämna att uppföljningar har visat att de flesta barn som under uppväxten har varit missnöjda med sin könstillhörighet, inte längre är det när de når tonåren.

Föräldrar till barn som bryter könsmönster får ofta rådet att försöka bortse från vedertagna normer och i stället försöka bekräfta barnet som det är. Det är förstås riktigt, men du verkar redan ha tänkt i sådana banor. Jag tycker att du träffsäkert beskriver hur egna värderingar om könsroller kan krocka med de fördomar och den diskriminering som i praktiken förekommer i samhället. Du skriver att du vill stötta och acceptera, men att det är svårt på grund av den oro och det motstånd du känner.

Det är bra och modigt att du tar upp dina jobbiga känslor, eftersom de riskerar att lysa igenom och undergräva budskapet som du egentligen vill ge. En förutsättning för att du ska kunna ge ett bra stöd till din dotter kan vara att du bearbetar dina känslor inför hennes sätt att vara. Det framgår inte direkt vad känslorna handlar om, men jag ska försöka ge dig några råd på vägen utifrån vanliga teman.

Ett vanligt tema är föräldrars rädsla för att barnen ska fara illa när de blir äldre. Den farhågan har ingen grund i forskning om flickor med könsöverskridande beteenden, där studier har visat att de generellt inte har mer problem eller mår sämre än flickor i allmänhet. De har till exempel lika många vänner, lika god självkänsla och är inte mer utsatta för mobbning. Det finns till och med studier som visat att de lyckas bättre i skolan än andra flickor. Pojkar som bryter mot könsnormen är däremot mer utsatta och mår generellt sämre än andra pojkar.

Oavsett om det handlar om pojkar eller flickor, så har studier visat att pressen från omgivningen att anpassa sig till etablerade könsnormer är avgörande för hur barnen mår. Det understryker vad du skriver i brevet – föräldrar ska inte på något sätt uttrycka att barnet borde ändra sitt sätt att vara. Du undrar till exempel hur ni ska svara när dottern säger att hon är en pojke. Så långt det går tror jag att det är bra att inte reagera på något annat sätt än om hon hade sagt att hon var en flicka, till exempel genom att inte kommentera det alls. Om er dotter vill ha svar eller behöver hjälp med att hantera andras reaktioner, så kan ni till exempel säga att många tror att hon är flicka för att hon ser ut så och har ett flicknamn, men att hon får kalla sig vad hon vill.

En annan möjlig grund för dina jobbiga känslor skulle kunna vara att du helt enkelt vill veta ditt barns egentliga kön. Du skriver till exempel att du undrar vara man kan göra en kromosomutredning. Jag förstår att du söker detta svar, men jag vill understryka att det inte finns några enkla biologiska test som visar könstillhörighet. Visst kan man konstatera om en person har kromosomuppsättning XX eller XY, men det finns en rad andra biologiska och psykologiska faktorer som spelar roll. Exempelvis kan flickor med den kvinnliga kromosomuppsättningen XX fortfarande utveckla manliga drag och beteenden genom olika typer av hormonpåverkan.

Som sagt tycker jag att ni ska söka hjälp och utreda frågan vidare om din dotter börjar lida av det här, men tills vidare tror jag det är mer fruktbart att släppa frågan om vilket kön hon egentligen har. Om du vill acceptera din dotter precis som hon är, så borde svaret på frågan inte spela någon roll. Kan du övertyga dig själv om det, så ökar chansen att din dotter också kommer att känna det. Då ger du din dotter ett tryggt sammanhang att utvecklas i. Sedan får tiden utvisa om hennes uppfattning om pojkar och flickor leder till problem i framtiden. Jag inser att det här är lätt för mig att säga och du har så väl beskrivit hur svårt det kan vara att leva upp till sina ideal om hur man ska vara som förälder. Jag vill uppmuntra dig att fortsätta den kampen.

Varma hälsningar,
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Kan inte sluta sörja min katt”

Skrivet av Liria Ortiz 05:51, 4 november 2011 i kategori Allmänt

FRÅGA:

Kära Insidan,

För några månader sedan blev min katt illa skadad och det blev nödvändigt att avliva honom. Jag var med honom när han försvann. Katten var då några år gammal.

De första dagarna och veckorna efteråt var jag i ett slags chocktillstånd, och grät mycket men var också full av en märklig energi: jag rensade hemma, tog bort alla hans saker, möblerade om… Sedan en dag rann all energi bara ur mig och sedan dess har jag känt mig avstängd på något sätt. Men sorgen släpper inte, den blir nästan intensivare. Mitt problem är att jag upplever att det inte är ”tillåtet” att sörja ett husdjur så länge och så mycket. Man förväntas gå vidare, kanske skaffa en ny katt. Men när ingen är med, när jag så att säga får vara ifred med sorgen, kan jag ibland känna mig nästan paralyserad.

Jag anklagar mig själv för hans död – jag hade ju ändå ansvaret för hans säkerhet och det känns ofta som om det är mitt fel vad som hände. Det var längesedan någon närstående till mig gick bort, och jag vågar nog påstå att det här är den största sorg som drabbat mig.

Jag levde ensam med katten och var ganska nedstämd i perioder, han var snarare en familjemedlem än ett husdjur på många sätt. Han var också det enda stora ansvaret i mitt liv. Jag är i den åldern när många vänner bildar familj och jag, som alltid varit ensamstående, upplever det nästan som att jag ”blir straffad” på något sätt som inte ens fick ha kvar min katt, som var min lilla familj.

Men mest av allt så saknar jag katten som individ, och är ledsen för att han inte fick finnas längre. För mig var han oerhört speciell, och oersättlig. Jag sörjer att han som var en så vacker och fantastisk varelse skulle råka ut för en så tråkig sak när han var ganska ung. Jag skulle vilja påstå att jag sörjer honom på samma sätt som om han vore en människa. Det är svårt för andra att ta till sig och acceptera, vilket jag på sätt och vis förstår. Därför drar jag mig undan med sorgen. Men den vill inte släppa, och jag mår i perioder mycket dåligt.

Jag saknar verktyg för att hantera sorgen på egen hand, men känner inte heller att jag kan vända mig till någon av mina nära och kära med den. Hade det varit en människa som jag förlorat hade jag kunnat leva ut och på så sätt bearbeta sorgen, men nu är den med mig och gror. Har ni några råd hur jag ska kunna komma vidare i sorgearbetet? Det som kanske framförallt är ett problem för mig är att jag har blivit väldigt rädd för att känna starkt för något eller någon igen, eftersom jag är rädd för en ny förlust. Jag är rädd att jag börjar glida in i en depression, men vet inte var jag ska vända mig för att få hjälp med detta, eftersom jag inte tror att det kommer att tas på allvar om jag förklarar att det utlöstes av att förlora ett husdjur.

SVAR:

Hej,

Jag beklagar din sorg. Du har all rätt att ta din sorg på allvar. Det var min första reaktion när jag läste ditt brev. Du skriver om något viktigt och något som berör många. När vi förlorar någon som vi verkligen älskat hamnar vi en kris och det oavsett om det är en kär människa eller ett kärt husdjur. Det är vanligt att man får rådet att ersätta den man älskar men någon annan oavsett om det är ett djur eller en människa.

Många djurägare berättar att omgivningen ofta ifrågasätter att det är rimligt att sörja ett husdjur. Det som också är din oro nu. Att sörja ett djur en längre tid beskrivs av många som att ha en närmast skamfylld känsla. Det anses kunna räcka med en kort tid. Men förluster upplevs på ett unikt sätt. De behöver inte kännas mindre efter ett djur. De kan inte mätas utifrån en skala om vad som är mer eller mindre rimligt. Relationen mellan ett husdjur och en människa blir ofta mycket intensiv och stark. En hund eller en katt är helt beroende av sin matte eller husse, till ett husdjur kan man ge grundläggande saker som att få äta, sova, vara trygg, leka och känna sig älskad. Man kan uppleva som mycket svårare att motsvara kraven från människor. Vi ägnar också mycket tid och uppmärksamhet åt ett husdjur. Sorgen efter ett dött husdjur är nästan alltid en stor förlust av en nära gemenskap, som funnits där utan ord och som har gett vardagsglädje. Du skriver så väl om hur du saknar din katt som individ, och att han inte finns för dig länge.

Vi sörjer olika länge och på olika sätt. Många har en speciell relation till sitt husdjur. De kanske är i en fas i livet när de inte har familj eller inte har så många vänner. Ett sällskapsdjur kan vara den mest trygga och tillgängliga relationen. Sorgen efter ett husdjur kan försvåras om man haft rollen att som husse eller matte ha fattat beslutet att djuret skulle avlivas. Så var det för dig, du levde ensam med din katt och du var tvungen att avliva honom. Du skriver att du anklagar dig för din katts död och att hans död är ett ”straff”. Detta är ett inslag i din sorg som handlar om skuldkänslor. Sorg har ofta den dimensionen. På ett förnuftsmässigt plan inser vi ofta att det vi känner skuld och den inte är rimligt eller sant, men känslorna tränger sig ändå på oss. Mitt förslag är att du accepterar att så känns sorgen, och att dina tankar om detta bara är tankar som inte berättar något som är sant.

Du skriver att du är ensam med din sorg och att du är rädd för att du ”börjar glida in i en depression”, och du undrar var du kan få hjälp. När vi drabbas av sorg eller annat lidande behöver vi bli bekräftade av vår omgivning. Vi behöver också bli lyssnade till. Mitt råd är att du söker stöd på de forum och hemsidor som finns på nätet för djurägare som förlorat ett husdjur. Fråga gärna den veterinärklinik, som du hade kontakt med när din katt dog, om de har några råd om stödgrupper eller hemsidor. Vid depression kan man få professionell hjälp inom primärvården.

Sorgen behöver sin tid, men varuppmärksam på att du också behöver få vila från den emellanåt. För attförebygga att du blir ännu mer nedstämd, och som ett sätt att balanseramellan sorg och vardag, är att du använder det som kallas beteendeaktivering.Det kan vara ett verktyg för dig att hantera sin sorg. Tillåt dig att kännasorg samtidigt som du ger plats för saker – gärna något varje dag – somgör dig lugn eller ge dig en stunds vardagsglädje. Det är tillåtet ävennär vi sörjer! Det kan vara enkla saker, som att promenera, gå på bio ellerprata strunt med en arbetskamrat. Sköt också om dig. Sov och ät ordentligt.Det kan vara en hjälp att du skriver ner dina tankar. Det kan hjälpa digatt förstå och få proportioner på din sorg.

Precis som du skriver kan omgivningensinställning kan göra det svårare att få visa sorgen efter ett älskat djur.I boken Att förlora en hund av psykologen Mickie Gustafsson beskriverhon hur många döljer sin sorg efter en hund eller en katt som dött, ochväljer att hålla sorgen inom sig av oro för hur omgivningen ska reagera.Ibland, när sorgen inte går att dölja, ljuger man ihop en historia, somkan uppfattas som mer acceptabel för omgivningen än sorgen efter ett husdjur.Boken berättar om kärleken till djur och vad som händer djurägare när ettälskat djur dör och hur man kan hantera sorgen. Jag tror att boken kanvara till hjälp för dig men vill betona en gång till att du samtidigt börsöka professionell hjälp om du känner dig deprimerad.

En kram och ta hand om dig.
Liria