Hur vet man om man bör skiljas?

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 27 januari 2012 i kategori Relationer

FRÅGA:
Det senast året/åren har jag tänkt på skilsmässa förmodligen varje dag. Jag är gift med en man som är fantastisk på en hel massa sätt. Han är intelligent, lojal, snäll, med mera. Vi har varit tillsammans i över 20 år och bortsett från de senaste åren har jag varit helt övertygad om att vi kommer att vara för alltid. Och vi har två barn tillsammans som jag älskar enormt (såklart).

Det/de senaste åren har dock varit annorlunda. Jag har allt mer tagit illa vid mig över makens dåliga humör och korta stubin, och blivit allt mer medveten om hur han nästan alltid är gnällig, startar bråk med mig eller barnen och är stressad när han är hemma, och tar aldrig spontant i mig längre. Flera gånger har jag tänkt på hur lugnt och harmoniskt barnen och jag har det när han är bortrest med jobbet till exempel han har alltid jobbat extremt mycket men säger alltid att det är för att han måste, att det definitivt inte är för att han vill det. Och jag tror honom faktiskt, men trots detta som jobbar han fortfarande alltid för mycket, och har så gjort i över tio år nu.

Jag har också blivit förälskad i en annan person den här tiden (dock bara i hemlighet för alla utom mig själv). Jag är själv ”skilsmässobarn” och lovade mig själv att aldrig låta mina barn uppleva samma sak/en skilsmässa när vi bestämde oss för att skaffa barn. Jag är extremt ledsen nu för jag känner att jag inte alls är kär i min man längre. Men jag älskar våra barn så mycket att jag inte vill skada dem, och jag tolererar ju fortfarande min make. Vi kan prata, skatta, ha (bra) sex och så vidare. Men hade vi inte haft barn hade jag absolut lämnat honom.

Hjälp mig, vad bör jag göra? Det är absolut ingen idé att gemensamt gå till någon slags rådgivning, han skulle tvärvägra. Jag är så rädd att han ska bli arg på mig om jag vill skiljas, jag kan inte ens ta upp mina funderingar med honom för jag vet att då skulle bli jättearg och aldrig förlåta mig (vi har som sagt 20 år tillsammans så jag vet hur han kommer att reagera). Jag är ännu mer rädd för att jag ska skada barnen. Jag tänker/tror att jag märker hur rädda de blir för just skilsmässa när vi grälar ibland. De har vid det här laget flera kompisar med skilda föräldrar så det vet ju att det kan hända antar jag.

Och kanske är det helt enkelt normalt att känna som jag gör efter drygt 20 år tillsammans? Jag har försökt att försiktigt prata med några nära vänner som också har långa förhållanden om detta men utan att kunna vara alltför tydlig eftersom jag inte kan utelämna oss/honom helt eftersom vi umgås familjevis. De vänner som jag har dryftat detta till (fast med omskrivningar och andra ord så att det inte ska gå att förstå att jag pratar om mitt förhållande) säger dock att de är säkra på att de vill åldras med sin make.

Kanske är det just detta att vilja åldras tillsammans som det handlar om? Jag har alltid velat det tidigare, men nu känner jag mig nästan som inlåst och i panik när jag tänker på att åldras tillsammans. Och tror att jag kommer att bli rastlös och uttråkad. Och detta trots att min make är både intelligent och allmänbildad, och på så sätt en intressant person att umgås med. Nu när jag skriver detta så känns det som att jag inser hur fantastisk han faktisk är, men att jag trots allt detta inte alls är kär i honom längre. Jag vet nog det redan. Men VAD ska jag göra??? Vi har ju mycket gemensamt, även fritidsintressen, och inte minst två högt älskade barn. Jag är så enormt rädd för att skilja mig, och sedan ångra mig, och allt jag har gjort då är att ha utsatt mina barn (och min make och mig)  för detta i onödan. Men jag är också rädd för att inte skilja mig, och leva resten av mitt liv i kompanjonskap istället för kärlek. Det är absolut inte så att jag har någon naiv tro om evig förälskelse, men jag har ju faktiskt varit riktigt kär i min man i 20 år, men nu är det över…

Och trots allt har barnen många kompisar med skilda föräldrar och det kanske inte är hela världen, de verkar må bra och vara trygga ändå. Hjälp mig!!!

// Lisa

SVAR:
Hej Lisa!

Det är min uppfattning att barnen tar mer skada av att befinna sig mitt i föräldrarnas kärlekslösa relationer än av att föräldrar skiljer sig. Du skriver: ”Jag tänker/tror att jag märker hur rädda de blir för just skilsmässa när vi grälar ibland.” Era barn märker nog att det finns spänningar i er relation. De anar att något kan hända och blir naturligtvis oroliga. I sådana situationer är det vanligt att man tror att det som ska komma blir en katastrof. Vi människor fungerar så, när framtiden känns osäker, förväntar vi oss det värsta. Ovisshet utlöser våra mest skrämmande fantasier. Paradoxalt nog kan ett besked om skilsmässa lugna ner barnen om det berättas på ett sakligt sätt och där konsekvenserna görs tydliga. De vet vad som gäller och kan börja ställa in sig på det som ska hända.

Sedan är en annan fråga: ”Jag är så enormt rädd för att skilja mig, och sedan ångra mig, och allt jag har gjort då är att ha utsatt mina barn (och min make och mig) för detta i onödan. Men jag är också rädd för att inte skilja mig, och leva resten av mitt liv i kompanjonskap istället för kärlek.” Kära Lisa, här verkar finnas kärnan i ditt dilemma. Du har funderat på att skilja dig under flera år. Din man visar inte dig eller barnen kärlek. Du är kär i någon annan och vill gå vidare, men du är mycket orolig för vilka konsekvenser en skilsmässa kan få. Problemet är väl just detta, att oavsett om du stannar eller lämnar relationen finns inga garantier för att du kan förhindra att det blir smärtsamt för dig och din familj.

Du har två val att göra, du kan välja att gräva där du står och försöka laga relationen med din man eller du kan välja att pröva dina vingar och flyga vidare. Jag kan inte svara på din fråga om vad du ska göra, och jag tycker inte att någon ska göra det heller. Det är enbart du som kan ta det beslutet. Det jag kan göra är att bidra med ett ”utifrån perspektiv” och ge dig några andra tankar som förhoppningsvis hjälper att välja hur du ska göra.

Låt mig börja med att berätta om ett resonemang som Eva Sander har skrivit i sin bok Sand i skorna. En berättelse om att vakna och välja. Så här skriver hon: ”Hur menar du att man ska veta när man ska stanna eller gå (i en kärleksrelation)? … En relation är som allting annat bunden av tiden. Den har en början, en mitt, det vill säga ett existerande i tiden, och ett slut. Vi vet aldrig hur lång tidsrymd den ska omfatta… Men när ska man gå då? När relationen inte längre är levande och det inte hjälper att du försöker hålla liv i den. Eller när du inte längre kan vara dig själv med din partner för att ni har vuxit ifrån varandra. Eller när relationsmönstret har blivit destruktivt och innehåller våld, hot eller missbruk av människor eller substanser.” Vilka känslor och tankar väcker det här citatet hos dig? Är det något som stämmer på dig? Vad i så fall?

Att du har allt mer tagit illa vid dig din makes dåliga humör och korta stubin tolkar jag som ett tecken på att du har fått en ökad självrespekt. Självklart bör det finnas plats för våra mindre smickrande sidor i en relation men det måste finnas gränser för vad man ska tolerera.

Ibland minimerar och bagatelliserar det som händer för oss själva, och alltmer tänjer våra gränser för vad vi tillåter. När vi upprätthåller en fasad finns stor risk att vi gör våld på oss själva. Det känslomässiga priset som vi är beredda att betala för att kunna ha en familj, åldras tillsammans, ha barn eller vad det än kan vara, ändå måste kunna vägas mot vad vi får tillbaka. Vår längtan efter kärlek får ju inte innebära att vi ska lida livet ut. Man måste kunna ge och ta i en relation. Självklart kan det få finnas en obalans då och då, det hör till livet. Men, om det återkommande och utdraget blir så, då rekommenderar jag att man funderar om det är det livet som man verkligen vill leva.

Dina vänner säger att de vill åldras tillsammans men du får panikkänslor när du tänker på det. Det verkar vara en stark signal på att du inte längre vill stanna i relationen trots att du kan känna att din make på många sätt är en fantastisk person.  Kärleken är över, skriver du. För att göra dina tankar och känslor tydligare svara på den här hypotetiska frågan: Om du kan välja själv utan att behöva ta hänsyn till någon annan, vad vill du göra då? Hypotetiska frågor kan verka naiva men de har ibland funktionen att hjälpa oss att hitta hur vi egentligen tänker och låta det träda fram på scenen.

Om du vill och har möjlighet så prata gärna med någon som du har förtroende för. Att dela sina tankar för någon annan kan oftast göra saker och ting tydliga och hjälpa oss att hitta lösningar på våra dilemman. Det är också möjligt att gå i familjeterapi på egen hand.

En kram och allt gott.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Vår sjuåring drar sig undan”

Skrivet av Martin Forster 07:49, 20 januari 2012 i kategori Föräldraskap

FRÅGA:
Vi har en sju år gammal son som alltid har varit öppen, glad och social. Han gillade inte riktigt sin första förskola, men när han var fyra bytte vi till en annan efter att ha flyttat, och den älskade han. Det var en väldigt rolig period både för honom och för oss föräldrar. Ny miljö, nya leksaker, nya kompisar, nya bästisar och allt annat roligt som hör till.

Efter ett tag var han väldigt glad över att få följa med hem till sina bästisar. Och självklart fick kompisarna följa med oss hem. Det förde också oss föräldrar lite närmare varandra, och det händer då och då att hela familjer träffas, åker på utflykter, ses på somrarna etcetera.

I år har sonen börjat i förskoleklassen. Inskolningen gick lite tungt i och med att ingen av hans bästisar hamnade i hans klass, men efter några dagar blev det bättre. Han lärde känna miljön och fröknarna, fick träffa sina gamla kompisar på skolgården, och så började han så klart lära känna andra barn.

Samtidigt har en av hans bästa kompisar haft väldigt stora problem med inskolningen. Vi kände hur vår son blev påverkad av detta, han tyckte inte om att se sin kompis vara så ledsen. På både gott och ont lyckades kompisarnas föräldrar ordna så att han började i min sons klass. Och det är då det jobbiga började. Min son fick knappt vara i fred för kompisen, han var kompisens hela trygghet. Han fick följa med honom överallt, fick inte leka med någon annan utan att kompisen var med och så vidare.

Vi såg missnöjet växa hos vår son, så fort vi sa kompisens namn blev han sur. Så vi agerade och pratade med skolan för att stödja honom och hjälpa honom att ”få vara i fred”.

Nu umgås vår son inte längre med sin gamla kompis utanför skolan. Men han har också helt tappat sugen för att hämta eller följa med några andra barn efter skolan. Han har inga problem med att leka med vissa av de gamla kompisarna efter skolan så länge det sker i utemiljö, men har tappat kontakten med andra av dem. Och han har inte skaffat några nya bästisar. Det bästa är att följa med mamma eller pappa hem och leka med dem. Det känns som om han dragit sig tillbaka.

Vi har försökt prata med honom för att förstå vad det är som är ”fel”, men det är nästan omöjligt att förstå varför. Svaren vi får är av typen ”känner inte för att leka med andra efter skolan”, ”jag leker med andra barn i skolan”, ”jag är jätterädd om mina leksaker och andra barn kommer att förstöra dem” och så vidare.

Enligt hans fröken så är han världens gulligaste kille, mycket social, omtyckt av kompisar, uppnår alla resultat man ska, till och med mer.

Men fröken säger också att han inte har några bästisar, det vill säga att hon inte kan se att han håller sig till ett eller två barn. Utan mer att han går dit där den roliga leken pågår oavsett vem leker där.

På ett sätt tycker vi att det är bra för att det visar att han är trygg i sig själv och sin skolmiljö. Men samtidigt känner vi oss lite oroliga över varför den här förändringen har skett. Varför vill han inte följa med sina bästisar hem, eller att de kommer till oss?

Varför blir han så orolig så fort man föreslår det, och säger att han inte känner för det? Pushar vi för mycket? Varför ändrades han så plötsligt?

Vi ser att de andra kompisarna har fortsatt som vanligt, och även har börjat följa med hem till nya kompisar och utforska deras leksaker.

De skaffar sig nya bästisar. Vad vi vet är vår son den enda som har gått ”åt andra hållet”. Rätt eller fel vet vi inte, men vi vill gärna försöka förstå.
Undrande föräldrar

SVAR:
Jag vill börja med att lugna er. Det ni skriver om tycker jag låter som en ganska vanlig utveckling av vänskap hos barn i sexårsåldern. Till att börja med är det ganska få barn i den åldern som har ömsesidiga bästisar. Det är till exempel vanligare att ett barn utser en viss kamrat till bästis, medan den kamraten i sin tur pekar ut ett helt annat barn som bästis. Att barn har en ömsesidig bästis under längre tid är vanligare när de blir lite äldre och det förekommer oftare bland flickor än pojkar. Det är också vanligt att barn förlorar kontakten med vänner de har haft på förskolan när de sedan börjar skolan.
Jag förstår emellertid att ni undrar varför förändringen kom så plötsligt och varför er son inte längre vill gå hem till andra barn, eller ta med andra barn hem till sig. Det kan finnas anledning att ta reda på mer om det. Jag kommer att spekulera kring frågor som ni skulle kunna utreda vidare genom att prata mer med er son, hans lärare och de gamla kompisarnas föräldrar.

Upplever er son själv detta som ett problem? Jag förstår att ni har försökt ta reda på det genom att prata med honom utan att få ett klart svar. Jag undrar om det finns andra tecken på att något skulle vara fel, förutom att han tagit avstånd från de gamla kompisarna? Lärarna (och han själv) säger att han leker med olika barn. Fråga mer om hur han verkar trivas när han gör det. Han leker ju fortfarande med vissa gamla kompisar. Vad händer då? Har kompisarnas föräldrar något att berätta? När läraren sa att han inte hade någon bästis, såg hon det som ett problem? Om ni kommer fram till att er son generellt verkar må bra och att förändringen bara handlar om nya umgängesvanor, så tycker jag att ni kan avvakta och se hur situationen utvecklar sig.

Är det viktigt med bästisar eller går det lika bra att ha många olika vänner? Forskning om vänskap hos barn har visat att det finns ett särskilt värde för barn att ha bästisar. Att ha en ömsesidig nära vänskap är generellt sett mer utvecklande för barn jämfört med att ha lösare vänskapsband till andra barn. Jag tycker trots det att ni inte behöver bekymra er om det nu. Dels är det som sagt vanligt att det dröjer med bästisar tills barnet blir äldre, dels är den typen av forskning jag nämnde svår att generalisera till enskilda fall. Det finns många barn som mår bra och utvecklas lika bra utan att ha en särskild bästis. Det finns också exempel på bästisrelationer som är destruktiva, som kanske är fallet med er sons krävande kompis. Ett annat skäl till att ni kan ta det lugnt är att er son verkar vara omtyckt av sina nuvarande klasskamrater. När man forskat om barns utveckling så har det visat sig vara betydligt viktigare än huruvida man har en speciell bästis.

Varför vill han inte träffa sina gamla kompisar lika mycket? För att få svar på det tycker jag i första hand att ni bör prata mer med de gamla kompisarnas föräldrar. Han kanske har blivit rädd eller sårad på grund av något som har hänt i kompisgruppen. Hur är det med kompisen som blev så ”krävande” för er son? Brukar han vara med och leka med de andra gamla vännerna? Det kanske är skäl nog för er son att ta avstånd. Eller så kanske han förknippar alla gamla kompisar med den ”jobbige” vännen? Det framgår inte i brevet vad som hände sedan ni pratade med läraren om detta. Har sonens gamla kompis lämnat honom i fred, eller kvarstår problemet? Om det framkommer att den krävande vännen (eller andra gamla kompisar) gör saker som er son ogillar, så kanske det går att lösa tillsammans med lärare och föräldrar. Det är också möjligt att ni får stötta er son med att säga ifrån på ett bra sätt, i stället för att helt ta avstånd från krävande kompisar.

En helt annan förklaring till att er son inte vill träffa de gamla vännerna är förstås att han helt enkelt har vuxit ifrån dem. Han kanske är i en fas där han söker nya vänner som han känner mer gemenskap med.

Varför träffar han ingen ny bästis eller nära vän? Ni jämför med hans gamla vänner och konstaterar att de har börjat ta hem nya vänner, medan er son helst vill umgås med er efter skoltid. Det kan förstås vara oroande, men återigen så tycker jag att det finns anledning att ta det lite lugnt. En möjlig förklaring är att det har gått för kort tid sedan han tog avstånd från sina gamla vänner. När ni skrev det här brevet hade han inte ens gått en termin i sin nya klass. Han har kanske inte hunnit lära känna någon enskild klasskamrat så bra än. En annan bidragande orsak kan vara att han känner sig bränd av erfarenheten med den krävande kompisen. Man skulle kunna jämföra med kärleksrelationer mellan vuxna. Om en jobbig relation just har tagit slut, så brukar det ta lite tid innan man är öppen för att komma nära en ny person.

Så länge er son är omtyckt och leker med klasskamraterna, så kommer han så småningom att hitta en ny bästis. Eller inte, men det är som sagt inte hela världen.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Kan man älska utan att vara kär?

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 13 januari 2012 i kategori Relationer

FRÅGA:
Hej Insidan!

Jag tycker att ni brukar ha kloka och bra tankar som svar på svåra frågor. Just nu är mitt liv rörigt. Det är det alltid, mer eller mindre, men nu är det extra mycket med en nära anhörig under utredning för allvarlig sjukdom, jag kämpar med mitt arbete och är obeslutsam kring om jag gjort rätt yrkesval, min ekonomi är i obalans och utöver detta håller jag på med nikotinavvänjning. Var och en för sig har dessa saker förmågan att påverka ens tillvaro och humör i negativ riktning. För att göra skada värre så känner jag mig oerhört osäker på och sviken av min sambo. Min partner och jag har varit tillsammans i många år, hade en mycket stormig start med flera uppbrott innan vi slutligen efter ett längre, och som vi båda trodde definitivt, uppbrott blev tillsammans igen. Sedan dess har jag verkligen känt att vi båda menar allvar, att vi har jobbat med de brister som fanns i relationen och på konstruktiva sätt hanterar de nya problem som dyker upp.

På senaste året eller så har jag dock känt det som att relationen har gått lite i stå. Vardagen är ganska grå, men vi har ändå roligt tillsammans även mitt i rutinen och när vi gör spännande saker tillsammans. Vi är till exempel friluftsintresserade, så då njuter vi båda två i fulla drag. Ett bekymmer är dock att jag under senaste tid alltmer känner mig som vilken som helst av kompisarna som också är med, och i värsta fall som ett irritationsmoment för min partner. Jag tycker att det börjar brista i förståelse och tolerans gentemot mig och uppfattar ibland ledans suckar inför mig och mitt beteende. När jag märker sådana saker så brukar jag oftast försöka ta upp det med min partner med en gång, fråga om hen reagerade på något särskilt och liknande.

Allt oftare känner jag mig dum, barnslig eller otillförlitlig i min partnerns sällskap, men när jag försöker att beröra dessa saker och prata om det så får jag bara till svar att så inte är fallet, att min partner absolut inte tycker att jag är dum, barnslig eller något annat negativt, att jag ska sluta ha så dåligt självförtroende och att jag faktiskt måste förstå min partner också. Min partner säger att det inte går att tassa på tå för mig jämt och att jag måste visa tolerans och förståelse. Bara för tydlighetens skull så kan här nämnas att det här med att jag måste tänka efter på grund av dåligt självförtroende och därför visa tolerans och förståelse är en gammal stötesten och något som var ett stort problem tidigare. Jag har verkligen arbetat med mig själv och tycker att jag har tagit stora steg i rätt riktning, något som min partner instämde i för ett år sedan men nu alltså verkar tycka brister igen. Utöver detta så skulle jag inte ha några som helst problem med om min partner tyckte att jag bar mig dumt eller barnsligt åt om hen nu bara stod för det, eller verkligen visade att så inte är fallet. Men ingetdera görs, utan jag upplever att det läggs någon slags rökridå för att förhindra vidare diskussion.

Utöver dessa bekymmer så är vi mycket ojämna vad gäller nivå på sexuellt behov, något som jag verkligen lider av. Jag har försökt föra diskussioner kring det hela och har även prövat många olika förslag på lösningar men inget fungerar. Hade bestämt mig för att ge det (ännu mer) tid. MEN nu får jag redan på, via direkt fråga, att min partner och jag även har mycket olika syn på det här med romantiska känslor. Min partner är inte, eller vet åtminstone inte säkert, om hen är kär i mig. Partnern säger dock att hen vill leva med mig och dela sin tillvaro med mig, men kan inte närmare precisera varför och inte heller säga vad det är som är speciellt med mig.

För min del är det så självklart att man är kär i den man älskar och därmed vill dela sitt liv med på ett romantiskt sätt. Givetvis kan denna känsla växla i intensitet, dö ut eller råka övertrumfas av att en möter någon annan och förälskar sig, men om man älskar sin partner på ett romantiskt sätt innebär detta att man känslomässigt säkert vet att det här och nu och för överskådlig framtid är ens partner som är föremål för de romantiska känslor man har.

Nu är jag så otroligt osäker på var jag har min partner egentligen. Vad betyder det att älska någon utan att vara kär? För min del betyder det att den älskade är en romantiskt neutral person, alltså som ett syskon eller en bästa vän. Och jag vill bli passionerat älskad. Jag vill bli uppvaktad ibland, åtrådd, sedd som spännande, ge min partner hjärtklappning… Allt det där som jag ju känner för min partner…. Jag vet inte vad jag ska göra. Tanken på att bryta upp gör så ont att jag inte kan andas, och det känns även konstigt – hen säger ju att hen älskar mig. Dessutom har jag nu blivit så vansinnigt rädd för att min partner ska träffa någon och bli förälskad, därmed förstå skillnaden och dessutom vad det innebär att vara kär och lämna mig.

Jag kommer ingenvart med tankarna. Känns bara som att det rusar runt, runt i huvudet. Jag vet ju att människor är olika och det här kanske bara är ett utslag av olikhet och inget problem alls, förutom att jag tänker för mycket? Och så har jag ju allt det andra att tampas med också… Är så trött på det mesta. Vill bara trycka på en knapp och stänga av tillvaron.

Tacksam för lite nyanserade tankar och förslag på sätt att se på saken!

/Vilsen

SVAR:

Hej och tack för dina vänliga ord, de värmer. Du har det svårt på flera olika områden i ditt liv sedan en tid tillbaka. Jag vill börja med att säga att det är högt mänskligt att du ibland känner att du vill ”trycka på en knapp och stänga av tillvaron”. De allra flesta av oss känner så i utsatta situationer. Det som kan vara viktigt att vara uppmärksam på var gränsen går mellan att vara nedstämd och deprimerad i klinisk mening, när man har varit utsatt för stress och svårigheter under en längre tid. Du skriver att du ” inte kommer någon vart med tankarna” och att det ”rusar runt, runt i huvudet”. Jag tror att det kan finnas en risk att du har blivit deprimerad.  Mitt råd är att du läser på www.vardguiden.se eller www.psykologiguiden.se om det som kallas egentlig depression för att förstå om det är det som kanske har hänt dig. Om du har anledning att tro att du är deprimerad bör du kontakta din vårdcentral för utredning och hjälp.

Du ställer frågor som är väldigt relevanta och som jag uppfattar det rör sig om flera olika svårigheter som du har. Du skulle nog vinna på att fokusera på en eller två frågor, som är mest akuta eller viktiga för dig, och låta de övriga få vänta ett tag i den mån det är möjligt. Det kan underlätta att ägna sig åt några få saker åt gången, när man har många problem att brottas med.

En fråga du har som framstår som ganska central för dig är att du undrar hur du ska förhålla dig till att din sambo visar dig bristande förståelse och tolerans. Du reagerar på detta med att bli förvirrad och osäker. Det är en vanlig reaktion när någon vi älskar visar oss brist på respekt. Varför? För att det är svårt att acceptera att samma person som vi älskar, är beroende av, och ser som vårt mest förtrogna är en person som också sårar oss. Vårt sätt att reagera är det som du beskriver, vi känner oss vilsna och blir ledsna. Förklaringen är att det är känslomässigt svårt att ”ta in” det som händer.

Vi försöker också skydda oss mot en djupare smärta som vår partners beteende orsakar. När vi reagerar så istället för att bli öppet besviken och arg på den andre behöver vi inte uttala vårt missnöje med hur relationen har blivit. Oroande och skrämmande insikter om den andre behöver inte komma till ytan. Tankarna på en eventuell separation – det mest skrämmande – hålls borta. Du berör detta i ditt brev, du skriver att ”tanken på att bryta upp gör så ont att jag inte kan andas”. Det är också så som vi utifrån våra rädslor stegvis flyttar våra gränser för vad som vi accepterar i relationen. Ta tid på dig nu och fundera om detta stämmer på dig och i så fall hur.

Du skriver att din partner säger att hen inte vet om hen är kär i dig: ” För min del är det så självklart att man är kär i den en älskar och därmed vill dela sitt liv med på ett romantiskt sätt. Givetvis kan denna känsla växla i intensitet, dö ut eller råka övertrumfas av att man möter någon annan och förälskar sig, men om man älskar sin partner på ett romantiskt sätt innebär detta att man känslomässigt säkert vet att det här och nu och för överskådlig framtid är ens partner som är föremål för de romantiska känslor en har.” Visst har du rätt i att vi behöver känna oss åtrådda och som en unik person i vår kärleksrelation.

Jag måste säga att jag samtidigt ser annorlunda på det du skriver om. Det jag menar är att det finns många myter om vad kärleken innebär och hur det ska vara. En av de handlar om att det finns en inre vetskap om att hen är ”den rätta” eller en given trygghet i relationen, som en del av kärlekens själva väsen, dess essens. Men, kärleken kan upplevas på många olika sätt och det finns inte ett sätt som är det enda rätta. Det viktigaste är att man är överens med sin partner om synen på kärlekens villkor och krav. Och även då finns det inga garantier för att någon i relationen inte efter en tid ändrar sin uppfattning. Jag har träffat många personer som trots löften om evig kärlek och trohet har blivit svikna ganska snart. Och det är ett stort dilemma för många. I början av en relation säger man lätt att man ska satsa allt på relationen och att från och med nu ska det bara vara ”vi”. Men över hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa inom tio år.  Det är svårt att få ihop vårt behov av evig kärlek och ibland våga se det som har hänt som talar för att relationen är över. Vad kan man göra åt det? Börja med att fråga dig själv vad som är det viktigaste för dig i en relation. Se på din partner och relationen som den faktiskt är. Kanske är inte din partner lika intresserad av sex som du men anser du att hen har egenskaper som gör relationen värd att satsa på? Var går dina gränser? Det är bara du som vet det, men de här och liknande frågor kan hjälpa dig att ta ett beslut om hur du vill gå vidare.

Ett annat förslag är att du och din partner går i familjeterapi. Ni har haft svårigheter i er relation under lång tid. Ni har jobbat mer er relation och hittat konstruktiva sätt att hantera svårigheter, skriver du. Mitt intryck är ändå att det är mycket som är outtalat er emellan, och att ni har ganska olika sätt att se på saken i flera viktiga frågor i en relation. I en familjeterapi finns möjligheter att komma förbi de ”rökridåer” som du upplever uppstår ”för att hindra vidare diskussion”. Familjeterapeuter finns att vända sig till inom din hemkommun. Du kan även börja eller gå på egen hand om du föredrar det.

En kram och lycka till.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.