Hur vet man om man bör skiljas?

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 27 januari 2012 i kategori Relationer

FRÅGA:
Det senast året/åren har jag tänkt på skilsmässa förmodligen varje dag. Jag är gift med en man som är fantastisk på en hel massa sätt. Han är intelligent, lojal, snäll, med mera. Vi har varit tillsammans i över 20 år och bortsett från de senaste åren har jag varit helt övertygad om att vi kommer att vara för alltid. Och vi har två barn tillsammans som jag älskar enormt (såklart).

Det/de senaste åren har dock varit annorlunda. Jag har allt mer tagit illa vid mig över makens dåliga humör och korta stubin, och blivit allt mer medveten om hur han nästan alltid är gnällig, startar bråk med mig eller barnen och är stressad när han är hemma, och tar aldrig spontant i mig längre. Flera gånger har jag tänkt på hur lugnt och harmoniskt barnen och jag har det när han är bortrest med jobbet till exempel han har alltid jobbat extremt mycket men säger alltid att det är för att han måste, att det definitivt inte är för att han vill det. Och jag tror honom faktiskt, men trots detta som jobbar han fortfarande alltid för mycket, och har så gjort i över tio år nu.

Jag har också blivit förälskad i en annan person den här tiden (dock bara i hemlighet för alla utom mig själv). Jag är själv ”skilsmässobarn” och lovade mig själv att aldrig låta mina barn uppleva samma sak/en skilsmässa när vi bestämde oss för att skaffa barn. Jag är extremt ledsen nu för jag känner att jag inte alls är kär i min man längre. Men jag älskar våra barn så mycket att jag inte vill skada dem, och jag tolererar ju fortfarande min make. Vi kan prata, skatta, ha (bra) sex och så vidare. Men hade vi inte haft barn hade jag absolut lämnat honom.

Hjälp mig, vad bör jag göra? Det är absolut ingen idé att gemensamt gå till någon slags rådgivning, han skulle tvärvägra. Jag är så rädd att han ska bli arg på mig om jag vill skiljas, jag kan inte ens ta upp mina funderingar med honom för jag vet att då skulle bli jättearg och aldrig förlåta mig (vi har som sagt 20 år tillsammans så jag vet hur han kommer att reagera). Jag är ännu mer rädd för att jag ska skada barnen. Jag tänker/tror att jag märker hur rädda de blir för just skilsmässa när vi grälar ibland. De har vid det här laget flera kompisar med skilda föräldrar så det vet ju att det kan hända antar jag.

Och kanske är det helt enkelt normalt att känna som jag gör efter drygt 20 år tillsammans? Jag har försökt att försiktigt prata med några nära vänner som också har långa förhållanden om detta men utan att kunna vara alltför tydlig eftersom jag inte kan utelämna oss/honom helt eftersom vi umgås familjevis. De vänner som jag har dryftat detta till (fast med omskrivningar och andra ord så att det inte ska gå att förstå att jag pratar om mitt förhållande) säger dock att de är säkra på att de vill åldras med sin make.

Kanske är det just detta att vilja åldras tillsammans som det handlar om? Jag har alltid velat det tidigare, men nu känner jag mig nästan som inlåst och i panik när jag tänker på att åldras tillsammans. Och tror att jag kommer att bli rastlös och uttråkad. Och detta trots att min make är både intelligent och allmänbildad, och på så sätt en intressant person att umgås med. Nu när jag skriver detta så känns det som att jag inser hur fantastisk han faktisk är, men att jag trots allt detta inte alls är kär i honom längre. Jag vet nog det redan. Men VAD ska jag göra??? Vi har ju mycket gemensamt, även fritidsintressen, och inte minst två högt älskade barn. Jag är så enormt rädd för att skilja mig, och sedan ångra mig, och allt jag har gjort då är att ha utsatt mina barn (och min make och mig)  för detta i onödan. Men jag är också rädd för att inte skilja mig, och leva resten av mitt liv i kompanjonskap istället för kärlek. Det är absolut inte så att jag har någon naiv tro om evig förälskelse, men jag har ju faktiskt varit riktigt kär i min man i 20 år, men nu är det över…

Och trots allt har barnen många kompisar med skilda föräldrar och det kanske inte är hela världen, de verkar må bra och vara trygga ändå. Hjälp mig!!!

// Lisa

SVAR:
Hej Lisa!

Det är min uppfattning att barnen tar mer skada av att befinna sig mitt i föräldrarnas kärlekslösa relationer än av att föräldrar skiljer sig. Du skriver: ”Jag tänker/tror att jag märker hur rädda de blir för just skilsmässa när vi grälar ibland.” Era barn märker nog att det finns spänningar i er relation. De anar att något kan hända och blir naturligtvis oroliga. I sådana situationer är det vanligt att man tror att det som ska komma blir en katastrof. Vi människor fungerar så, när framtiden känns osäker, förväntar vi oss det värsta. Ovisshet utlöser våra mest skrämmande fantasier. Paradoxalt nog kan ett besked om skilsmässa lugna ner barnen om det berättas på ett sakligt sätt och där konsekvenserna görs tydliga. De vet vad som gäller och kan börja ställa in sig på det som ska hända.

Sedan är en annan fråga: ”Jag är så enormt rädd för att skilja mig, och sedan ångra mig, och allt jag har gjort då är att ha utsatt mina barn (och min make och mig) för detta i onödan. Men jag är också rädd för att inte skilja mig, och leva resten av mitt liv i kompanjonskap istället för kärlek.” Kära Lisa, här verkar finnas kärnan i ditt dilemma. Du har funderat på att skilja dig under flera år. Din man visar inte dig eller barnen kärlek. Du är kär i någon annan och vill gå vidare, men du är mycket orolig för vilka konsekvenser en skilsmässa kan få. Problemet är väl just detta, att oavsett om du stannar eller lämnar relationen finns inga garantier för att du kan förhindra att det blir smärtsamt för dig och din familj.

Du har två val att göra, du kan välja att gräva där du står och försöka laga relationen med din man eller du kan välja att pröva dina vingar och flyga vidare. Jag kan inte svara på din fråga om vad du ska göra, och jag tycker inte att någon ska göra det heller. Det är enbart du som kan ta det beslutet. Det jag kan göra är att bidra med ett ”utifrån perspektiv” och ge dig några andra tankar som förhoppningsvis hjälper att välja hur du ska göra.

Låt mig börja med att berätta om ett resonemang som Eva Sander har skrivit i sin bok Sand i skorna. En berättelse om att vakna och välja. Så här skriver hon: ”Hur menar du att man ska veta när man ska stanna eller gå (i en kärleksrelation)? … En relation är som allting annat bunden av tiden. Den har en början, en mitt, det vill säga ett existerande i tiden, och ett slut. Vi vet aldrig hur lång tidsrymd den ska omfatta… Men när ska man gå då? När relationen inte längre är levande och det inte hjälper att du försöker hålla liv i den. Eller när du inte längre kan vara dig själv med din partner för att ni har vuxit ifrån varandra. Eller när relationsmönstret har blivit destruktivt och innehåller våld, hot eller missbruk av människor eller substanser.” Vilka känslor och tankar väcker det här citatet hos dig? Är det något som stämmer på dig? Vad i så fall?

Att du har allt mer tagit illa vid dig din makes dåliga humör och korta stubin tolkar jag som ett tecken på att du har fått en ökad självrespekt. Självklart bör det finnas plats för våra mindre smickrande sidor i en relation men det måste finnas gränser för vad man ska tolerera.

Ibland minimerar och bagatelliserar det som händer för oss själva, och alltmer tänjer våra gränser för vad vi tillåter. När vi upprätthåller en fasad finns stor risk att vi gör våld på oss själva. Det känslomässiga priset som vi är beredda att betala för att kunna ha en familj, åldras tillsammans, ha barn eller vad det än kan vara, ändå måste kunna vägas mot vad vi får tillbaka. Vår längtan efter kärlek får ju inte innebära att vi ska lida livet ut. Man måste kunna ge och ta i en relation. Självklart kan det få finnas en obalans då och då, det hör till livet. Men, om det återkommande och utdraget blir så, då rekommenderar jag att man funderar om det är det livet som man verkligen vill leva.

Dina vänner säger att de vill åldras tillsammans men du får panikkänslor när du tänker på det. Det verkar vara en stark signal på att du inte längre vill stanna i relationen trots att du kan känna att din make på många sätt är en fantastisk person.  Kärleken är över, skriver du. För att göra dina tankar och känslor tydligare svara på den här hypotetiska frågan: Om du kan välja själv utan att behöva ta hänsyn till någon annan, vad vill du göra då? Hypotetiska frågor kan verka naiva men de har ibland funktionen att hjälpa oss att hitta hur vi egentligen tänker och låta det träda fram på scenen.

Om du vill och har möjlighet så prata gärna med någon som du har förtroende för. Att dela sina tankar för någon annan kan oftast göra saker och ting tydliga och hjälpa oss att hitta lösningar på våra dilemman. Det är också möjligt att gå i familjeterapi på egen hand.

En kram och allt gott.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Lisa, jag fick direkt funderingen om din man är deprimerad? På väg att slitas ut, nedstämd, fokuserar på jobbet, irriterad. Han ser det inte själv, men omgivningen gör det. Flera har skrivit nedan: prata med varandra! Innan du tar upp ordet skilsmässa (som är längre fram) så försök ta reda på orsakerna till att han har blivit som han har blivit. Berätta hur du känner och uppfattar honom, att du är bekymrad för det påverkar hela dig och ditt känsloliv. Om ni har haft det bra en gång i världen kommer han att uppskatta en öppen fråga om hur han mår.

Hej Liria!

Ska inte ta parti för eller emot något här men jag reagerar på hur du uttrycker dig. Du beskriver att det finns två alternativ/val, antingen ”…stå och gräva och lappa ihop förhållandet eller testa dina vingar och flyga iväg…”.

Sen säger du att du inte ska råda henne men genom att beskriva det i bilder så har du redan gjort det. Exempelvis så låter ju ”..stå och gräva..” negativt och ”..testa sina vingar..” positivt.

Jag tycker att det är allvarligt att uttrycka sig så till någon som inte vet vad hon vill.

Vet du vad Lisa?! När jag läst ditt brev så har jag hela tiden undrat om du inte är mitt i klimakterietsperiod? och därför känner som du känner? För mer eller mindre, är det där löjligt rent ut sagt. Ta o prata med din man om att dra ner på arbetstiden för att ert förhållande skall hålla. Jag tycker att det är så ansvarslöst av en människa att säga ”jag är inte kär längre” även fast det inte finns fasta anledningar till varför.

En trolig förklaring till din makes humörsvängningar kan vara att han känner likadant som du.
Jag och min fru hade en problematisk tid ett par år efter att vår dotter fötts, där vi gick varandra på nerverna. Till slut fanns bara irritation där kärlek tidigare varit. Vi bestämde oss för att prova parsamtal, och om det inte funkade skulle vi skiljas åt.
Samtalen i sig gav inte så mycket. Det som gav effekt var att vi valde att lyfta frågan. När vi gemensamt ställdes inför den krassa verkligheten, blev det lättare att kämpa och att ändra sina beteenden. Idag är kärleken tillbaka och vi är mycket glada att vi inte gav upp.
Mitt råd är att prata med honom. Vad är det värsta som kan hända – att ni skiljer er?

För det första: skilsmässa innebär inte att man ”överger” sin familj. Familjen kommer alltid finnas där. Barnen ser ju fortfarande sina föräldrar och syskon som familj! För det andra – jag förstår mig inte på de som försöker och försöker att hålla en döende relation vid liv. Det slutar i många fall bara med att processen att göra slut förlängs och barnen är de som blir lidande i det här velandet… Jag vet sjäv för jag hade en mamma som velade i 10 år och när jag de väl skilde sig var jag vuxen. Ni som funderar på att skilja er: jag förstår att det är en stor grej och ni TROR att det kommer att förstöra barnen men tror mig, det gör ännu mer skada för barnen att varje dag under sin uppväxt behöva se en olycklig förälder hanka sig fram.. Barn ser allt.

FS: jag skulle ta kontakt med en terapeut för att fâ klarhet i vem du är och vad du behöver vid det här stadiet i ditt liv. Du är anatagligen inte samma person som du var när du gifte dig för 20 âr sedan. Det lâter inte riktigt bra att du är rädd för att din man ska bli arg. Om han inte blir vâldsam sâ borde du inte behöva bli rädd för honom. Givetvis är det fruktansvärt obehagligt och slitsamt att leva med nâgon som fâr utbrott och är aggressiv men det lâter som att du har lâtit honom spela ut det här sortens reaktioner utan att sätta gränser. När man börjar växa upp och bli mogen sâ märker man ofta hur fruktansvärt slitsamt och oinspirerande det är att leva med nâgon som reagerar primitivt hela tiden. Man tappar respekten helt enkelt och orkar inte bry sig om att stâ för kompromisserna och försoning längre. Energin och inspirationen finns inte längre för du har helt enkelt blivit vuxen tills slut. Vuxna personer accepterar inte ett konstant korkat och primitivt beteende hos sin livskamrat. Jaha, tänker du vad gör jag dâ -jo nu är det dags att ta reda pâ vad du egentligen trivs med och behöver. Alltsâ – börja med dig själv! Lycka till och stor kram!

Läs vad FS skriver: att hon är förälskad ”dock bara i hemlighet för alla utom mig själv”, hon har alltså inte inlett en relation med någon annan utan har en avståndsförälskelse. Så att ge rådet att göra slut är överflödigt här, liksom att fördöma henne för att hon är otrogen.

Lisa! Lyssna på oss som ger dig rådet att se över din relation först. Gör slut med extranumret omgående. Du inbillar dig bara att du är kär. Tro mig, jag vet. Har gått i fällan själv. Ta hjälpen som faktiskt finns i dina vänner. Samtala med en förtrogen för råd. En mor eller svärmor kan också vara bra att ty sig till. Tyvärr är äktenskaps rådgivning en aning överreklamerat. Där kan ni prata med varndra men rådgiviningen består tyvärr bara i att den personen är en slags moderator, som bara lugnar ner sinnelaget om det rinner över på någon, inget annat. Tyvärr anser jag att du gjort ett stort fel som inlett ett förhållande med en annan under pågående äktenskap eller förhållande, detta kommer att ligga dig i fatet – GÖR SLUT OMGÅENDE!
Hade varit roligt att få höra hur det gick sedan om några månader.
Urban L.

ibland fastnar vi i känslan att vi vill vidare men när allting ställs på sin spets och du verkligen förlorar din man och familj är frågan …var det värt det? Vi ser det vi vill se, din man mår onekligen inte bra för tillfället, han är en spegel av sin inre balans. var står han i detta? Är det honom du vill byta ut eller den fas ni nu befinner er i? Har kärleken brunnit kan den återfinnas. Det är nästan alltid sig själv man ser när man ser problem hos den man lever med.

Barn kan ta lika mycket skada av att växa upp i en kärnfamilj med föräldrar som enbart stannar för barnens skull – alltså i ett kärlekslöst förhållande, speciellt där det förekommer bråk – som av en skilsmässa. Det finns INGET sätt att förutsäga om barnen mår sämre av skilsmässan eller av att växa upp med föräldrar som inte mår bra tillsammans. Man kan därför i såna lägen INTE förlita sig på att det är ”bra” för barnen att stanna kvar. Det betyder förstås inte att man ska ge upp på en gång!
Själv har jag gått i terapi, fått lite självinsikt – insett att jag upprepat mina föräldrars mönster och stannat kvar i döda förhållanden eftersom det var det jag upplevde som barn – man stannar helt enkelt kvar, man ger inte upp bara för att man lider och är olycklig – det såg jag och lärde mig under min uppväxt och det mönstret levde jag sen efter själv, fastän att jag inte hade några barn… tills jag tack och lov började gå på terapi. Har upptäckt mönstren nu och hoppas att jag inte kommer upprepa dem. Och är fast besluten att – om jag själv får barn och förhållandet kantrar – göra slut med min man just FÖR barnens skull!! (Dock EJ utan att kämpa för det först!)

  1 2 3 ... 6
Senare inlägg Tidigare inlägg