”Min sambos exfru lämnar oss inte ifred”

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 24 februari 2012 i kategori Relationer

Fråga:

Jag har läst dina kloka råd på Insidan och nu behöver jag några råd själv. För fyra år sedan träffade jag en man som jag blev kär i. Han presenterade sig som skild sedan 5 år tillbaka. Vi är två mogna människor runt 70 år. Han bjöd mig på teater, opera, fina middagar, vi umgicks, men under sommaren ville han vara själv på sitt lantställe. Efter hans vistelse där fick jag ett telefonsamtal  från hans exfru. Hon presenterade sig och började direkt fråga hur det känns att han är hela sommaren borta med familjen. Hans familj består av vuxna barn i medelåldern och många barnbarn. Hon berättade också hur jobbigt hon hade det i äktenskapet med honom, hon ville liksom varna mig.

Samtidigt frågade hon vad som gjorde att jag ”fastnade” för honom, sa att han är tråkig och inte har några vänner. Samtalen kom med jämna mellanrum och jag var innerligt trött på dem. Jag berättade direkt om varje samtal för min partner och då kom han med blommor och bad mig att vara stark. Med tiden blev vi ett par och umgicks oftare. Jag fick ett nytt telefonnummer, men hon ringde honom och trakasserade oss båda genom hans privata telefon och hans mobil. Så småningom tog han mig till sitt nya hus som han byggt till sig på landet. Hans exfru var där också, inte barnen och barnbarnen. Det var spännande för mig att se hans älskade lantställe. Jag försökte vara vänlig mot hans exfru, men hon följde efter oss hela tiden. Vilket tålamod vi hade med henne! Hans vuxna barn, speciell hans yngste son hatar honom, anklagar honom för att deras mamma är ensam och så vidare. Förra sommaren träffade jag alla där och de uttryckte en önskan om att jag ska vara diskret och inte visa mig så mycket på stranden, och att de vill hålla mamman på gott humör för barnbarnens skull.

Nu är vi sambor, men telefonsamtalen fortsätter. Han tycker att vi måste svara när hon ringer, men lägger på när hon anklagar honom. Senaste nytt är att hon ringer släkten och bekanta och säger att hon inte kan vistas på landet mer, fast hon nyligen köpt ett hus till sig själv . Min sambo är mycket generös mot sina barn och barnbarn, ger dem pengar och presenter, men får bara förakt tillbaka. Jag är inte bjuden när familjen samlas. Det märktes tydligt i julas, då var jag inte bjuden på deras sammankomst, men då gick inte heller min sambo dit. Jag vill verkligen göra mitt bästa för att situationen blir bättre!

Det är många av mina vänner som tycker att jag inte ska vara på hans land, men jag vill vara tillsammans med min sambo och vill hantera hela situationen på ett moget sätt. Men det kan inte hon. Behöver många goda råd, snälla Liria, hjälp mig!

Med vänliga hälsningar.
Bea

Svar:


Att komma till en ny familj är inte alltid så lätt. Som en ”ny person” kan man trots sin goda vilja rubba inlärda mönster och härigenom bli oönskad av någon eller flera i familjen. Det låter för mig som om du har hamnat mitt i många ouppklarade konflikter i din sambos familj. Det är vanligt att gamla oförrätter, besvikelser och konflikter aktualiseras när en frånskild person träffar en ny partner.  Trots att din sambo hade separerat fem år innan du träffade honom verkar många ouppklarade känslor ha väckts till liv när du kom in i familjen.  Nu kräver hans barn att du ska anpassa dig till familjens olösta konflikter och till deras svårigheter att relatera på ett moget sätt till varandra. Det verkar som om de inte kan anpassa sig till den förändring som har inträffat, att pappan är frånskild och har en ny relation.

Mitt förslag är att du som ett första steg pratar med din sambo och gör det tydligare för honom hur svår situationen är för dig. Det är han som i första hand måste ta sitt ansvar och värna dig genom att sätta gränser för sin före detta fru och göra tydligt för alla, bland andra barnen, att du är en del av familjen nu.
Det du själv kan göra är att inte låta dig osynliggöras. Fundera på hur mycket du vill anpassa dig till din sambos, före detta fruns och barnens krav. Vill du vara en del av din sambos liv eller hålla dig i bakgrunden? Är det ok för dig att inte vistas på stranden för att före detta frun blir upprörd av att se dig? Var går dina gränser för när det blir orimligt för dig? Visst behöver vi ta hänsyn ibland som ny partner, till exempel om en skilsmässa inträffat alldeles nyligen eller om partnern har små barn som ännu inte accepterat att föräldrarna flyttat isär. Men i ditt fall verkar det snarare handla om att du behöver ta ställning till var gränserna går för vad du kan kompromissa med när det gäller din rätt att vara tillsammans med din sambo medan andra i familjen ställer krav och uppträder omoget.

När man inleder en relation och det finns före detta partner och barn inblandade är det viktigt att man sätter gränser redan från början. Det är lätt hänt, om man inte gör det, att man blir den som helt och fullt måste anpassa sig, så som det blivit för dig. De andra kan lätt få illusionen att allt kommer att förbli som det alltid har varit. Vad kan vara problemet med det? Jo, att ju mer man kompromissar, ger efter och anpassar sig, desto fler och större krav kan tillkomma. Man försöker, som du, göra sitt bästa för att undvika konflikter.  I detta gör man mer och mer våld på sig själv trots att utgångspunkten egentligen var orimlig från början.  Accepterar man rollen att vara den som ska anpassa sig, kommer med stor sannolikhet de orimliga kraven inte bara att kvarstå, utan bli allt fler.

Mitt råd är att du är dig själv så mycket du kan och att du tar plats. Du behöver självklart prata med din sambo och få hans stöd. Det är fint att han ger dig blommor när förra frun besvärar dig men det räcker förstås inte. Han måste också visa ännu tydligare att du är viktig för honom. Han måste säga och visa att du är en del av familjen, kräva att barnen respekterar dig och begära av sin före detta fru att hon slutar att trakassera er. Hur då? Det handlar bland annat om att han ska vara konsekvent med det han säger och gör. När förra hustrun ringer ska han till exempel säga och göra detta: ”Jag vill att du bara ringer mig om det är något akut, och jag vill inte lyssna på dina synpunkter om min sambo. Nu lägger jag på luren.” Även du bör göra på samma sätt om hon ringer dig.

Jag vet inte hur allvarligt exfruns beteende är, men vid upprepade och ovälkomna närmanden som är integritetskränkande kallas beteendet för stalkning, och det är straffbart. Det som är viktigt i sådana fall är att man dokumenterar det som händer, till exempel för minnesanteckningar och spelar in samtal.

Varma hälsningar och lycka till!
Liria

Hur blir jag mer än en lekfarbror åt min dotter?

Skrivet av Martin Forster 06:00, 17 februari 2012 i kategori Föräldraskap

Fråga:

Hej!

Sedan födseln av vår dotter för tre år sedan har min sambo tagit väldigt mycket kommando över hennes uppfostran. Vi har olika syn på uppfostran, jag har en vilja att min dotter utvecklas självständigt och min sambo ser gärna att hon är kvar som hennes lilla tjej så länge som det går och har aldrig gett varken vänner eller släktingar förtroende att hjälpa till som barnvakt mm. Hon ammade länge (ca 2,5 år) och kan fortfarande inte somna utan bröstet som alltid har varit trösten vid gråt och trötthet. Under dessa tre år har jag nattat vår dotter ett fåtal tillfällen då det annars bara är gråt och skrik efter mamma.

Jag har hela tiden strävat efter en närvarande roll och jag har försökt att komma intill men aldrig känt att jag fått chansen. Att leka med min dotter är inga problem och vi har minst en halvtimme-timme varje dag som vi leker, mestadels med lekar hon bestämmer. Vad jag ändå inte känner är att jag kommer henne närmare, om jag bara frågar om vi ska borsta tänderna på kvällen börjar hon att skrika. Till och från fungerar det att göra iordning henne och läsa godnattsaga men så fort vi lägger undan den så börjar skriken efter mamma. Samma om hon slår sig och blir ledsen så fungerar det inte med mig om hennes mor finns nära, om vi är själva är det dock inga problem att trösta henne.

Det känns som att jag har provat allt för att få en nära relation med min dotter men jag börjar tappa orken att försöka utan att få speciellt mycket tillbaka, nu när hon pratar kan hon till och med vara riktigt elak med kommentarer som ”jag vill inte att du kommer hem efter jobbet” eller ”gå iväg! jag vill att mamma kommer”. Ibland har jag lust att bara ignorera henne när hon kommer en kort stund senare och vill leka men jag vill inte det och tror inte att det är någon bra ide för att förbättra relationen. Det blir också så att jag tappar självförtroendet i min roll som pappa och ibland mest känner mig som en lekfarbror.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska få min dotter att hitta trygghet i vår relation. Som med hennes mamma är ju inget som jag strävar efter men så att vi åtminstone kan lägga oss tillsammans och att hon kan somna då. Jag vet helt enkelt inte var jag ska börja (om).

Svar:

Hej!

Tack för ditt brev, som tar upp ett klassiskt tema inom barnpsykologi: Mammans och pappans roller i familjen. Jag tror att många (någon i kommentarsfältet kanske?) skulle säga att du kan ta det lugnt eftersom mamman och pappan ofta får de roller du beskriver. Men bara för att något är vanligt behöver man ju inte tycka om det. Du beskriver också konkreta negativa följder av er situation, som jag ska återkomma till.

Det finns en hel del forskning från olika kulturer som bekräftar påståendet om att barn oftare söker trygghet hos mamman. En förklaring till det är att hon vanligtvis tillbringar mest tid med barnet under de första åren. Dessutom verkar traditionella könsroller påverka föräldrarnas beteenden, som till exempel att kvinnor och män lär sig att uttrycka känslor på olika sätt. Det stöds av studier där man sett att mamman oftare står för trygghet och tröst, trots att pappan ägnar minst lika mycket tid åt barnen. Visserligen handlar det här om forskning från länder där könsrollerna ofta är mer traditionella än i Sverige, men jag tror att mönstret finns även här. Exempelvis visade en stor enkät som Kamratposten genomförde för ett par år sedan att barn i första hand söker tröst hos mamma, sedan hos en kompis, därefter hos ”någon annan”, därefter hos ”ingen” och först på femte plats kom pappa. Undersökningen bör tas med en nypa salt, eftersom den inte genomfördes på ett vetenskapligt sätt, men den antyder ändå att även svenska pappor sällan får rollen som tröstare.

Du skriver att du ibland mest känner dig som en lekfarbror. Att pappan får den rollen är också ett återkommande resultat i forskning om föräldrar och barn. Samtidigt är det kanske inte så dumt att vara just lekfarbror. En av de mest etablerade teorierna om hur barn utvecklar goda relationer påstår att barn, vid sidan av en trygg bas, behöver vuxna som kan hjälpa dem att utforska omgivningen på ett lekfullt och säkert sätt. Det finns dessutom studier som visar att lekrollen kan vara minst lika betydelsefull som tröstrollen, om än på olika vis. Exempelvis har man sett att barnets utforskande lek bidrar till bättre vänskapsrelationer under uppväxten, medan tröstrollen kan ha betydelse för kärleksrelationer. Jag vill understryka att det inte finns några hinder för mammor anta lekrollen eller för pappor att vara den trygga basen. Det viktiga är inte vem som tröstar eller leker, utan att någon gör det.

Min poäng med att beskriva forskningen ovan är att du inte behöver känna dig helt missmodig över din roll i familjen. Trygghet kan uttryckas på olika sätt. Samtidigt förstår jag att du vill förändra situationen. Du vittnar om en ganska stor obalans i familjen och du verkar bli bortvald i hög grad. Ännu viktigare är förstås hur detta påverkar er dotter. En avgörande fråga är hur trygg hon är tillsammans med personer utanför familjen. Du skriver att din sambo aldrig låtit någon vara barnvakt. Går er dotter på förskola? Brukar hon över huvud taget varit ensam någon gång med släktingar eller vänner till er? Det är förstås tillräckligt problematiskt hon väljer bort dig, men om hon dessutom blir orolig och rädd i många andra situationer så finns det desto större skäl att hitta en lösning.

En lösning är förstås att du tar mer eget ansvar för dottern. Du skriver exempelvis att det går bra att trösta henne när ni är ensamma. Det är en tydlig signal på att du behöver mer utrymme och egen tid tillsammans med henne för att hon också ska kunna känna sig trygg med dig. Sedan vill jag poängtera att det inte är givet att hon känner sig otrygg med dig, bara för att hon ropar efter mamma i många lägen. Det kan lika gärna vara ett uttryck för den starka bindning du beskriver mellan dem. Gråt och skrik kan vara ett sätt att komma nära mamma, snarare än att välja bort dig på grund av otrygghet.

Den här lösningen kräver förstås någon form av samförstånd mellan dig och din sambo. Om du ska få möjlighet att också ta tröstrollen ibland, så måste hon stå tillbaka. Till en början kanske det krävs att hon lämnar hemmet oftare, eller att du och dottern reser bort en helg. I längden tror jag dock att de små och återkommande vardagssituationerna är viktigast att förändra. Mamman måste vara beredd att backa och lämna över till dig i situationer då dottern kräver hennes närhet. Du kanske måste ta mer aktiva initiativ till att ta över i samma situationer. Du skriver att ni har olika syn på uppfostran och lyckas ni inte komma överens på egen hand, så rekommenderar jag att exempelvis tar kontakt med den kommunala familjerådgivningen, som jobbar med den här typen av problem.

Om du lyckas börja bygga upp en tryggare relation med dottern, så kan nästa steg vara att blanda in andra personer, som till exempel att släktingar får vara barnvakt. Det framgår inte om hon känner sig otrygg med andra, men gör hon det är det som sagt viktigt att hjälpa henne att lära sig att känna tillit till fler än mamma och pappa.

Om mamman inte vill medverka till någon förändring, så tycker jag att du framförallt ska lyfta fram dotterns situation. När jag beskrev forskningen om föräldraroller och barns utveckling tidigare, så nämnde jag inte en sak. Många studier tyder på att det bästa för barnen är om de kan känna en trygghet i båda föräldrarna, leka med båda föräldrarna, samt att föräldrarna kan stötta varandra i sina respektive roller. Det är förstås inte alltid lätt att uppnå det, men jag hoppas att ni åtminstone kan mötas en bit på vägen.

Martin

Måste jag förlåta min mamma?

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 10 februari 2012 i kategori Relationer, Självhjälp och förändring

Fråga

Hej Liria!

Jag har vuxit upp med en ”besvärlig” mamma. Det var bara hon och jag. Pappa försvann tidigt. Hon var helt enkelt elak. Även våra släktingar och grannar tyckte det och bekymrade sig, och ibland påpekade någon hur illa min mamma uppträdde mot mig. Hon slog mig inte, men hon kritiserade mig ständigt, och hindrade mig från att få intressen. Hennes skäl var att jag inte hade någon talang, så det var ingen idé, och det oavsett om det handlade om musik eller idrott eller något annat. Det var först som vuxen, och genom pojkvänner som såg mig, som jag fick ett någorlunda självförtroende. Det tog några år att våga satsa på mig själv, men nu är jag gift, har två härliga ungar, och ett kvalificerat arbete.

Jag har under åren försökt ”normalisera” relationen till min mamma och försökt prata om det som hänt, och varför jag drog mig undan och fortfarande gör det, men hon har vägrat och sagt att jag överdriver och är orättvis. Det gör mig så ledsen varje gång det inträffar.

Jag funderar mycket på relationen till min mamma. Min man säger att jag ältar. Vad ska jag göra? Jag har tankar om att jag borde förlåta henne. Men det känns svårt, inte heller idag visar hon mig någon respekt eller uppskattning. Men kanske det vore kanske bäst för mig om jag förlät henne, min man säger att jag skulle må bättre om jag gjorde det. Men jag undrar om det verkligen är så. Är man tvingad att förlåta för att må bra? Jag vill sluta vara så upptagen av min mamma och jag vill må bra!

Lotta

Svar

Hej Lotta!

Du vill sluta vara så upptagen med din mamma. Det är sant att ett ständigt grubblande kring oförrätter som vi varit utsatta för kan bli ett lidande, som både vidmakthåller och förstärker den smärta som de ursprungliga händelserna gav oss. Att hamna i en fälla av grubblande och närmast ältande kan bli ett problem i sig.

Du frågar om något som är mycket aktuellt nu utifrån den omtalade boken ”Felicia försvann” av Felicia Feldt om sin mamma, och den debatt som uppstått då hon hävdar sin rätt att inte behöva förlåta för att ha ett bra liv. Det provocerar många. Du undrar om du borde förlåta för att själv kunna må bättre och det är en fråga som de flesta har ställt sig som har varit i din situation.

Den vanliga uppfattningen är att man måste förlåta för att själv kunna må bra. Det sägs ofta att det bara är genom att förlåta som man kan gå vidare med sitt liv. Att kunna förlåta kan bli som ett krav. Om man inte vill eller klarar av att förlåta dem som gjort en illa betraktas man som ogenerös och självupptagen, kanske som hämndlysten. De som förlåter ses som de mogna och goda.

Min uppfattning är att det här synsättet är förenklat och att det inte alls behöver vara på det sättet. Jag hävdar att det är rätt och rimligt att inte förlåta under vissa omständigheter. Problem är snarare att vi förlåter för ofta och för tidigt därför att den sociala normen idag närmast kräver det av oss, och inte därför att vi genuint vill göra det. En del förlåter också då deras självrespekt är så låg att de tvivlar på sin rätt till att inte göra det trots att de innerst inne inte vill.

Hur sker då en genuin förlåtelse? När är vi redo för det? Förlåtelse är en medveten handling. Ett beslut vi tar och som växer fram med tiden. Att förlåta handlar om att ha överseende med de oförrätter vi har blivit utsatta för eller upphöra att känna bitterhet mot någon. Något som underlättar att kunna förlåta är när den person som gjort oss illa tar sitt ansvar, erkänner sin skuld, förklarar sig, och kanske framförallt ändrar sitt sätt att bete sig. Du skriver: ”Jag har tankar om att jag borde förlåta henne. Men det känns svårt, inte heller idag visar hon mig någon respekt eller uppskattning.” Tyvärr verkar det som din mamma ännu inte är beredd att göra något som skulle bidra till att du kände att det var rätt och möjligt att förlåta henne.

Vad kan du då göra om du inte vill eller kan förlåta din mamma? Du kan börja med att välja att acceptera att din mamma sannolikt inte kommer att förändras, åtminstone inom den närmaste framtiden. Acceptera den smärta som detta orsakar dig. Hitta ett sätt att släppa taget om smärtan eller lär dig att leva med den samtidigt som du gör plats inom dig för de glädjeämnen som du har i ditt liv idag.  Utgångspunkten är att det som hänt inte kan göras ogjort. Accepterar vi att det är så, att vissa saker kan vi inte påverka, så upplever vi många gånger en befrielse i detta.

Vi kan också få uppleva en inre frihet i det ögonblick som vi slutar förvänta oss en kärlek, som inte finns, eller att bli sedda av en person som inte har förmågan att se oss. Om vi beslutar oss för att det är så – ”Det får jag leva med” – och om vi samtidigt på ett aktivt och medvetet sätt orienterar om oss till vårt här och nu, kan just det inträffa. Det handlar inte om att bli uppgiven, utan dess motsats, att inte låta sin ilska och sorg över det som har varit och inträffar stå i vägen för det liv vi vill leva. Känn det du känner för din mamma, tillåt dig att uppleva sorg och kanske ilska över det hon gjort och att hon fortfarande sårar dig, men fokusera på vad nuet erbjuder av kärlek, vänskap, uppskattning och möjligheter. Du har ju så mycket av detta idag som du själv har skaffat dig. Engagera dig inte i det som du inte kan styra över eller förändra, ditt förflutna och din mamma.

Ibland finner man en förklaring till det svåra som man varit utsatt för som barn, och det kan också lindra, eller så hittar man ett sätt att använda sig av sina erfarenheter på ett konstruktivt sätt.  Man beslutar sig till exempel för att alltid respektera och lyssna på sina egna barn. De ska inte behöva få uppleva det som man själv utsattes för.

Oavsett om du väljer att förlåta din mamma eller inte är min starkaste rekommendation att du som ett medvetet förhållningssätt väljer att vara mer i nuet och njuta av det livet ger dig nu som vuxen. Ett annat förslag är att du går i psykoterapi om du känner att självhjälp inte räcker för din del.

Du kan läsa mer om mammors och vuxnas barn relationer i boken som jag skrivit. Den heter ”Jag och min mamma – om att hantera en viktig relation.”

En kram!

Liria

”Mitt ex vägrar ge barnet hjälp”

Skrivet av Martin Forster 06:00, 3 februari 2012 i kategori Föräldraskap, Relationer

Jag skriver till dig för att jag har ett stort problem, och jag har vänt mig till alla möjliga för att få hjälp men vet inte längre vad jag ska göra. Det är en lång historia, som är väldigt invecklad, men jag ska försöka ta den i korta drag.

Jag och mitt barns pappa hade ett stormigt förhållande och pappan ljög om många saker. Alla lögner har gjort att jag har väldigt svårt för att lita på honom. Vi gjorde försök att få det att fungera, men efter ett tag gick vi isär för gott. Sedan dess har vi haft tvist efter tvist. Den första vårdnadstvisten ledde till en dom om fortsatt gemensam vårdnad och växelvis boende. Därefter var det ganska lugnt ett tag, men sedan ville pappan ha ensam vårdnad. Det lyckades han inte med, men det ledde till att vi återigen ligger i en vårdnadstvist där jag har stämt honom på ensam vårdnad.

Under hela den här perioden så har pappan dragit in barnet i den här röran, berättat allt om tvisten och grälet oss emellan. Pappan har även talat illa om mig till barnet hela tiden, hittat på lögner, sagt dåliga saker om mig och påstått att han aldrig kommer att få träffa barnet igen om jag får ensam vårdnad. Barnet mår väldigt dåligt av detta. Blöder ofta näsblod, sover dåligt, har ont i magen och koncentrationssvårigheter i skolan. Jag har i flera år försökt få hjälp så vårt barn ska få någon att prata med, men pappan vägrar gå med på detta då han inte tycker att barnet har några problem.

I våras skickade skolsyster en remiss till barnpsykiatrin för att de skulle kunna gå förbi pappans godkännande, men det hjälpte föga. De pratade med barnet i fem minuter och sa att det lider av föräldrarnas konflikt men att de inget kan göra åt det. Detta trots att skolsyster hade hävdat att vårt barn behöver professionell hjälp. För ett par år sedan ville barnet ta livet av sig.

Jag har vänt mig upprepade gånger till socialen, barnpsykiatrin, skolsyster, skolkurator och tingsrätt, men jag får ingen hjälp. Pappan säger att barnet inte har några problem, att jag hittar på det för att få ensam vårdnad. Detta trots att barnet visar dessa besvär även hemma hos honom. Vad kan jag göra? Mitt barn mår dåligt av hela tvisten, av att pappan ljuger och snackar skit, av att han berättar allt om tvisten för barnet och skyller allt på mig, Alla vet att vårt barn mår dåligt, även läraren har uttryckt detta, ändå får barnet ingen hjälp!!

Jag vill bara ha ett slut på allt det här och att mitt barn ska få en lugn uppväxt utan grälande föräldrar, tyvärr tror jag inte det är möjligt, men i alla fall att barnet ska kunna få någon att prata med utan rädsla för att det ska komma fram till någon av oss, mig eller pappan.

Har du några tips eller råd om vad jag kan göra så vore jag väldigt tacksam, för jag har kämpat för det här i flera år nu.

Svar:

Hej!

Vilken fruktansvärd situation du beskriver! Jag uppfattar dig som uppriktig och angelägen om ditt barns bästa när jag läser brevet. Samtidigt är det alltid svårt med vårdnadstvister där föräldrarna har helt skilda uppfattningar om saker och ting. Om pappan hade skrivit en fråga till DN så hade mitt svar säkert blivit helt annorlunda. Eftersom jag bara har din version av läget, så utgår jag från det i mitt svar. Med tanke på att det ofta finns olika versioner av sanningen, så tycker jag, precis som du skriver, att det är särskilt viktigt att barn i vårdnadstvister får möjlighet till stöd från oberoende personer. Det borde vara en självklar rättighet om barnet har ett uppenbart behov av vård eller stöd, vilket verkar vara fallet för er.

Dessvärre är ditt barn inte ensam om att nekas hjälp i den här typen av situationer. Att ena föräldern kan hindra ett barn från att få vård och stöd är ett problem som har uppmärksammats av myndigheter och barnrättsorganisationer de senaste åren. Nu föreslås tack och lov en lagändring träda i kraft från och med 1 april i år, som innebär att socialtjänsten kan besluta om olika utredningar, insatser och behandlingar för barnet även om den ena föräldern misstycker. Mitt första råd är därför att du kontaktar socialtjänsten igen och hör dig för om den kommande lagändringen. I bästa fall kan du med deras hjälp snart ordna någon form av samtalskontakt till ditt barn, utan att gå omvägen via skolan.

Redan nu finns det utrymme i lagen för socialtjänsten att agera, i de fall man känner oro för ett barns hemsituation. De ska då inleda en utredning för att avgöra om någon form av insats krävs. Samtidigt krävs det ofta uppenbara brister i omsorgen eller tydliga tecken på att barnet far illa på något sätt för att utredningen ska leda till insatser. Jag gissar att den kontakt du har haft hittills med socialtjänsten inte har lett vidare på det sättet. Därför kanske du får vänta tills förslaget på lagändring har trätt i kraft.

Jag förstår att du är besviken över att besöket hos BUP inte ledde till mer hjälp, men i princip ska de hjälpa barn som lider av psykiatriska problem, som inte uppenbarligen beror på den sociala situationen. Då är det istället socialtjänsten eller eventuellt elevhälsan som ska erbjuda hjälp. Det är förstås ofta svårt att dra gränsen mellan psykiska och sociala problem. Du skriver till exempel att ditt barn tidigare ville ta livet av sig. I sådana fall är BUP i högsta grad skyldiga att erbjuda hjälp. Med tanke på hur du beskriver din dotters symtom tycker jag att det låter angeläget med en ny bedömning hos BUP.

Om inte socialtjänsten genom lagförändringen kan hjälpa er med en ny BUP-kontakt, så föreslår jag att du tar kontakt med skolsystern igen, eftersom hon också verkar se behovet av hjälp. Be henne skriva en remiss till en annan BUP-mottagning om det är möjligt. Du skriver också att du har haft kontakt med skolkuratorn. Kunde inte hon/han erbjuda samtal med ditt barn? Eller hade hon/han en annan uppfattning än skolsystern? Det kan annars också vara värt ett nytt försök. Skolkuratorer kan föra samtal med barn över 12 år utan skyldighet att informera föräldrar om innehållet i samtalen.

Jag förstår att det är väldigt frustrerande och svårt att hantera pappans lögner och smutskastning av dig inför barnet. Jag vet inte vad du brukar säga när sådana saker kommer fram. Mitt råd är i alla fall att du så långt det går ska försöka föregå med gott exempel och inte uttrycka vad du tycker om pappan eller om tvisten inför barnet. Givetvis måste du bemöta rena lögner och förklara för barnet vad som är sant och inte, men försök att hålla det kort och sakligt. Var tydlig med att du förstår att det är jobbigt att bli inblandad i detta och att du vill sköta all kommunikation direkt med pappan. Jag tycker också att du kan försöka hjälpa barnet med att själv säga ifrån till pappan. Öva på vad han/hon kan säga när han börjar tar upp tvisten eller pratar illa om dig.

Det är helt tokigt att blanda in ett barn i den här frågan på det sätt som pappan verkar göra. Barnet ska få möjlighet att uttrycka sin egen åsikt om vårdnad och boende till familjerätten, utan att behöva diskutera frågan direkt med föräldrarna. Er konflikt har pågått länge och det framgår inte om familjerätten redan har pratat med barnet om vårdnaden. Generellt är det bra om det kan ske så tidigt som möjligt i processen. Dels kan ett barn annars känna sig kränkt över att diskussion och beslut pågår över huvudet, dels är det bra om någon oberoende kan prata om vårdnadsfrågan innan barnet har blivit alltför indraget i konflikten och pressen ökar från föräldrarna. I bästa fall kan handläggaren på familjerätten erbjuda ditt barn den typ av samtalsstöd som du efterfrågar. Mitt sista råd är därför att du ska försöka skynda på den processen, om det inte redan har skett.

Jag hoppas verkligen att ditt barn snabbt kan få den hjälp som krävs och att du orkar fortsätta att kämpa för det.

Martin