Fråga

Hej Liria!

Jag har vuxit upp med en ”besvärlig” mamma. Det var bara hon och jag. Pappa försvann tidigt. Hon var helt enkelt elak. Även våra släktingar och grannar tyckte det och bekymrade sig, och ibland påpekade någon hur illa min mamma uppträdde mot mig. Hon slog mig inte, men hon kritiserade mig ständigt, och hindrade mig från att få intressen. Hennes skäl var att jag inte hade någon talang, så det var ingen idé, och det oavsett om det handlade om musik eller idrott eller något annat. Det var först som vuxen, och genom pojkvänner som såg mig, som jag fick ett någorlunda självförtroende. Det tog några år att våga satsa på mig själv, men nu är jag gift, har två härliga ungar, och ett kvalificerat arbete.

Jag har under åren försökt ”normalisera” relationen till min mamma och försökt prata om det som hänt, och varför jag drog mig undan och fortfarande gör det, men hon har vägrat och sagt att jag överdriver och är orättvis. Det gör mig så ledsen varje gång det inträffar.

Jag funderar mycket på relationen till min mamma. Min man säger att jag ältar. Vad ska jag göra? Jag har tankar om att jag borde förlåta henne. Men det känns svårt, inte heller idag visar hon mig någon respekt eller uppskattning. Men kanske det vore kanske bäst för mig om jag förlät henne, min man säger att jag skulle må bättre om jag gjorde det. Men jag undrar om det verkligen är så. Är man tvingad att förlåta för att må bra? Jag vill sluta vara så upptagen av min mamma och jag vill må bra!

Lotta

Svar

Hej Lotta!

Du vill sluta vara så upptagen med din mamma. Det är sant att ett ständigt grubblande kring oförrätter som vi varit utsatta för kan bli ett lidande, som både vidmakthåller och förstärker den smärta som de ursprungliga händelserna gav oss. Att hamna i en fälla av grubblande och närmast ältande kan bli ett problem i sig.

Du frågar om något som är mycket aktuellt nu utifrån den omtalade boken ”Felicia försvann” av Felicia Feldt om sin mamma, och den debatt som uppstått då hon hävdar sin rätt att inte behöva förlåta för att ha ett bra liv. Det provocerar många. Du undrar om du borde förlåta för att själv kunna må bättre och det är en fråga som de flesta har ställt sig som har varit i din situation.

Den vanliga uppfattningen är att man måste förlåta för att själv kunna må bra. Det sägs ofta att det bara är genom att förlåta som man kan gå vidare med sitt liv. Att kunna förlåta kan bli som ett krav. Om man inte vill eller klarar av att förlåta dem som gjort en illa betraktas man som ogenerös och självupptagen, kanske som hämndlysten. De som förlåter ses som de mogna och goda.

Min uppfattning är att det här synsättet är förenklat och att det inte alls behöver vara på det sättet. Jag hävdar att det är rätt och rimligt att inte förlåta under vissa omständigheter. Problem är snarare att vi förlåter för ofta och för tidigt därför att den sociala normen idag närmast kräver det av oss, och inte därför att vi genuint vill göra det. En del förlåter också då deras självrespekt är så låg att de tvivlar på sin rätt till att inte göra det trots att de innerst inne inte vill.

Hur sker då en genuin förlåtelse? När är vi redo för det? Förlåtelse är en medveten handling. Ett beslut vi tar och som växer fram med tiden. Att förlåta handlar om att ha överseende med de oförrätter vi har blivit utsatta för eller upphöra att känna bitterhet mot någon. Något som underlättar att kunna förlåta är när den person som gjort oss illa tar sitt ansvar, erkänner sin skuld, förklarar sig, och kanske framförallt ändrar sitt sätt att bete sig. Du skriver: ”Jag har tankar om att jag borde förlåta henne. Men det känns svårt, inte heller idag visar hon mig någon respekt eller uppskattning.” Tyvärr verkar det som din mamma ännu inte är beredd att göra något som skulle bidra till att du kände att det var rätt och möjligt att förlåta henne.

Vad kan du då göra om du inte vill eller kan förlåta din mamma? Du kan börja med att välja att acceptera att din mamma sannolikt inte kommer att förändras, åtminstone inom den närmaste framtiden. Acceptera den smärta som detta orsakar dig. Hitta ett sätt att släppa taget om smärtan eller lär dig att leva med den samtidigt som du gör plats inom dig för de glädjeämnen som du har i ditt liv idag.  Utgångspunkten är att det som hänt inte kan göras ogjort. Accepterar vi att det är så, att vissa saker kan vi inte påverka, så upplever vi många gånger en befrielse i detta.

Vi kan också få uppleva en inre frihet i det ögonblick som vi slutar förvänta oss en kärlek, som inte finns, eller att bli sedda av en person som inte har förmågan att se oss. Om vi beslutar oss för att det är så – ”Det får jag leva med” – och om vi samtidigt på ett aktivt och medvetet sätt orienterar om oss till vårt här och nu, kan just det inträffa. Det handlar inte om att bli uppgiven, utan dess motsats, att inte låta sin ilska och sorg över det som har varit och inträffar stå i vägen för det liv vi vill leva. Känn det du känner för din mamma, tillåt dig att uppleva sorg och kanske ilska över det hon gjort och att hon fortfarande sårar dig, men fokusera på vad nuet erbjuder av kärlek, vänskap, uppskattning och möjligheter. Du har ju så mycket av detta idag som du själv har skaffat dig. Engagera dig inte i det som du inte kan styra över eller förändra, ditt förflutna och din mamma.

Ibland finner man en förklaring till det svåra som man varit utsatt för som barn, och det kan också lindra, eller så hittar man ett sätt att använda sig av sina erfarenheter på ett konstruktivt sätt.  Man beslutar sig till exempel för att alltid respektera och lyssna på sina egna barn. De ska inte behöva få uppleva det som man själv utsattes för.

Oavsett om du väljer att förlåta din mamma eller inte är min starkaste rekommendation att du som ett medvetet förhållningssätt väljer att vara mer i nuet och njuta av det livet ger dig nu som vuxen. Ett annat förslag är att du går i psykoterapi om du känner att självhjälp inte räcker för din del.

Du kan läsa mer om mammors och vuxnas barn relationer i boken som jag skrivit. Den heter ”Jag och min mamma – om att hantera en viktig relation.”

En kram!

Liria