”Min son är så rädd för sniglar”

Skrivet av Martin Forster 06:00, 27 april 2012 i kategori Föräldraskap, Självhjälp och förändring

Foto: Derek Croucher/Alamy

Fråga:

Hej Martin!

Jag har en elvaårig son som är så rädd för sniglar att det hindrar honom från att vistas i naturen när det har regnat. Han blir paniskt rädd och springer in om han skulle råka se en snigel. Är det ett problem som jag bör ta tag i eller växer det bort? Var finns i så fall hjälp? Vad jag vet så har han varit det sedan han var liten. Vi hade sniglar på gården efter att det hade regnat och han tyckte att det var så äckligt när man råkade gå på dem så att det knastrade. Jag tycker att det börjar kännas olustigt när det ibland hindrar honom från att gå ut och vara med sina kompisar. Och tänk om det blir värre när han blir äldre?

En mamma

Svar:

Hej!

Tack för ditt brev som tar upp frågor som många föräldrar brottas med. Det är mycket vanligt att barn är rädda för olika saker under uppväxten, särskilt under förskoleperioden och de tidiga skolåren. I en stor studie av sexåringar fann man till exempel att nästan hälften av barnen visade stark rädsla i olika situationer. De flesta av dessa rädslor går över av sig självt eller minskar med åldern. För en mindre grupp barn är rädslan emellertid så omfattande att det kan kallas för fobi. I så fall måste rädslan innebära återkommande begränsningar i vardagen och ha pågått i minst sex månader. Det låter som om det kan gälla din son. När rädslan är avgränsad till en speciell situation eller sak (t ex sniglar), så kallas det för specifik fobi. Bland barn i din sons ålder är det 5-10% som lider av specifik fobi. Till skillnad från ”normala” rädslor, så är risken större att fobier inte går över av sig självt. Det positiva i sammanhanget är att det finns en kort behandling för just specifik fobi som hjälper de flesta barn. Därför tycker jag att det finns anledning att söka hjälp för din son. Även om problemet inte känns så stort eller allvarligt just nu, så kan en relativt liten insats göra att han slipper det.

Varför utvecklar vissa barn fobier? Till att börja med har forskning visat att gener spelar stor roll. Vissa barn föds alltså med en större benägenhet för att utveckla fobier. Sedan spelar som vanligt erfarenheter under uppväxten också en roll. Hos ungefär hälften av alla barn med fobier kan man se en tydlig utlösande händelse, som att barnet har blivit skrämt i något sammanhang. Du skriver att din son har varit rädd för sniglar länge och tyckt illa om att kliva på dem. Kanske började hans rädsla så? Sedan spelar förstås föräldrarnas sätt att kommunicera med barnet stor roll för utveckling och vidmakthållande av fobier. Det framgår inte i ditt brev hur du brukar förhålla dig till din sons rädsla, men jag kommer att ta upp några vanliga fällor som du kanske kan ha nytta av att känna till.

För det första kan fobier utlösas av att föräldrarna själva är rädsla för olika saker. Forskning visar att graden av rädsla hos föräldrarna spelar mindre roll. Om föräldrarna däremot undviker olika situationer på grund av sin rädsla börjar barnen också undvika och bli rädda. Detta sker redan från tidig ålder. I en studie lät man till exempel barn som var 1-2 år se sina föräldrar prata med två främmande personer. Med den första personen skulle föräldrarna bete sig ängsligt, medan de skulle bemöta den andra personen normalt. Barnen agerade genast likadant som föräldrarna gentemot främlingarna. För det andra kan fobier utlösas och förstärkas av att föräldrar ofta varnar barnet eller uttrycker farhågor av olika slag. För det tredje kan föräldrar förstärka problemen om barnets fobi börjar leda till olika fördelar eller undvikanden. Det är till exempel vanligt att barnet får slippa att delta i olika aktiviteter på grund av fobin. Den typen av undvikande leder dessvärre till att rädslan vidmakthålls eller ibland till och med förvärras. Det är samtidigt fullt begripligt att föräldrar trillar i denna fälla, eftersom det är svårt och kan kännas hjärtlöst att övertyga ett panikslaget barn om att möta faran. Det är ofta därför professionell hjälp kan behövas.

Den behandling som brukar rekommenderas för specifik fobi kallas för exponering, vilket är en form av KBT. Du har säkert hört talas om exponering tidigare, men i korthet går den ut på att barnet i små steg får närma sig det som är skrämmande. Det finns mängder av forskning som visar att denna behandling fungerar bra, även för barn. Exempelvis prövade man att genomföra exponering under en enda dag med barn som deltog i en svensk studie. Vid slutet av behandlingen var mellan 70 och 90 procent av barnen inte längre rädda och hade slutat undvika det som orsakade rädslan. Resultaten höll i sig vid en uppföljning ett år senare. I studien undersöktes också hur barnen upplevde behandlingen. Nära 60 procent av barnen upplevde behandlingen som positiv eller neutral, medan resten kände sig nervösa eller rädda. Efter behandlingen var över 80 procent av barnen nöjda, glada eller stolta, medan bara knappt 5 procent var direkt missnöjda. I de flesta fall är alltså denna behandling inte alls så skrämmande som den kan ibland kan verka.

Jag rekommenderar att du tar kontakt med barnpsykiatrin så att de i första hand får göra en bedömning om din sons problem faktiskt handlar om specifik fobi. Undersök i så fall om de kan erbjuda exponeringsbehandling. Om mottagning där ni bor inte har den möjligheten, så kan man i vissa delar av landet ha rätt att få hjälp på en annan mottagning. Om inte det heller skulle fungera så finns det många privatpraktiserande psykologer och terapeuter som arbetar med KBT och exponering. Kostnaden borde bli rimlig, eftersom det handlar om en kort behandling. Tänk på att undersöka om de har legitimation som är utfärdad av socialstyrelsen, vilket utgör en säkerhet för er.

Jag hoppas och tror att din son snart kan springa ut och leka med sina kompisar utan att tänka på sniglar under fötterna.

Martin

”Vi vågar inte göra det vi vill”

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 20 april 2012 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga:

Hej!

Vi är två systrar i 20-årsåldern som har ett problem. Vi är fruktansvärt självkritiska och det hindrar oss från att göra saker i vardagen. Det känns till och med jobbigt att skriva detta mail då vi vill ha det perfekt. Här är några exempel på situationer som uppstår:

• Under gymnasietiden var det jobbigt att skriva till exempel inlämningsuppgifter då vi vill ha ett varierat och spännande språk och dessutom vara en av de bästa.

• Vi båda vill men vågar inte starta en blogg då vi är rädda för vad folk kommer att tycka. Dessutom känner vi att vi själva måste tycka att bloggen är i princip perfekt.

• Vi tackar ofta nej till sociala aktiviteter såsom spel, frågesport, rita och pyssla eftersom den kreativa pressen är för stor.

Detta kanske låter som ett litet problem men vi upplever dagligen att det uppstår situationer där vi har för höga krav på oss själva för att göra det vi vill. Vi har båda tankar om att vi vill göra olika kreativa saker såsom måla, spela instrument eller sjunga men vi är för hämmade. Vi anser inte oss själva som osäkra, utan tvärtom upplever vi ofta att vi för det mesta är något bättre än de flesta andra.

Två systrar

Svar:

Hej! Tack för ert brev. Ni skriver insiktsfullt om er perfektionism och hur den har blivit ett hinder för er. Det sorgliga är att perfektionisten ofta är en person som presterar mycket, och som är uppskattad, ibland beundrad av omgivningen för detta, samtidigt som perfektionisten själv nästan aldrig är nöjd. Ängslan att göra fel, och de höga närmast orimliga kraven, blir också ett hinder för att våga göra saker. Perfektionism förstärks i situationer där man observeras och värderas av andra. Mitt intryck är att perfektionism har blivit ett allt vanligare problem, främst för unga vuxna, och kanske det är ett resultat av de ”offentliga roller”, som många unga har idag, till exempel på nätet och i sociala medier.

Hur uttrycker sig perfektionismen? Perfektionism är ett personlighetsdrag som också kan vara utvecklande. Framgång är nästan alltid ett resultat av att vi ställer höga krav på oss, och siktar högt, men det förutsätter att vi tillåter oss att göra misstag och lär oss att hantera kritik.

Det finns förstås nackdelar med perfektionism men också fördelar. Fördelarna är att man strävar efter att göra sin bästa, att utveckla sin potential. Nackdelar är att man inte kommer igång på grund av man redan från början vill att det man gör ska vara ”perfekt”. Man njuter inte av att skriva, spela eller vad det än handlar om. Man är i framtiden och oroar sig för vad som kan hända där, och inte i nuet.

Vad kan man då göra? Det som brukar hjälpa är att göra det man vill trots rädslan för kritik samtidigt som man gör lärosituationer av sina misstag. Utifrån mina erfarenheter kan jag säga att om ni väljer att göra något kommer ni att få kritik. De som aldrig blir kritiserade är de som inte gör något. I bloggvärlden är det vanligaste att man får mer kritik än beröm i kommentarfälten. Om ni inte startar en blogg av rädsla för kritik så innebär det förstås att ni slipper risken för att bli kritiserade men ni väljer samtidigt undan en möjlighet att göra något ni verkligen vill.

Hur kan ni då göra för att våga mera? Ett sätt är att ompröva den ”katastroftanke” som förmodligen finns inbyggd i er perfektionism. Tänk efter vad som hände vid ett tillfälle när ni inte gjorde helt perfekta insatser. Hitta ett sådant tillfälle. Hjälp varandra att minnas. Förmodligen kommer ni att kunna konstatera att i verkligheten inträffade inte en katastrof utan snarare inget särskilt. Hitta fler sådana här tillfällen och använd dem för att lära er att även den medelmåttiga prestationen har uppskattats och visat sig möjlig för er att leva med.

En övning som jag föreslår är att ni aktivt och medvetet exponerar er för att inte vara perfekta, och på det sättet fortsätter att utmana ”katastroftanken”. Det handlar om att starta er blogg och publicera texter som enligt er inte är perfekta. Något som har hjälpt mig i min egen skrivande är att som första steg skriva allt som jag kommer på kring ett ämne utan att censurera något och inte heller ta hänsyn till språket. Startar man med kravet att texten ska vara ”bra” eller ”perfekt” förlorar man flödet i skrivandet. Först i nästa steg ska ni börja finslipa texten och idéerna. Ha en deadline och publicera texten oavsett hur nöjda ni är. Träning ger färdighet. Man blir bättre ju oftare man skriver.

Förbered er för att några kommer att kritisera er och lär er att hantera den kritiken. Hur? När ni läser varje kommentar kan ni som hjälpmedel granska dem på följande sätt. Är det konstruktiv kritik eller handlar om påhopp? I det första fallet brukar det vara så att kommentatorn ger sin syn på saken i en saklig och respektfull ton eller kommer med nya idéer eller infallsvinklar. Man vill bidra med något. När det handlar om påhopp brukar personen betona hur obegåvad skribenten är och på annat sätt ägna sig åt personangrepp men ger inga konstruktiva förslag. Av de första kan man lära sig väldigt mycket, läs noga och tacka för deras bidrag. När det handlar om påhopp handlar det om att acceptera att det är en del av livet. De allra flesta bloggare har lärt sig att det inte är värt att svara på sådana kommentarer. En huvudprincip kan vara att svara på de kommentarer där man kan identifiera avsändaren men inte på de som är anonyma.

Perfektionister har ofta svårt att be om hjälp av andra. Det kan uppfattas som att erkänna en svaghet, vilket känns otillåtet. Om detta stämmer på någon av er, lägg då gärna till i ert träningsprogram, där ni utmanar er perfektionism, att göra tvärtom, och be om hjälp i olika situationer.

En hjälp kan också vara att tydliggöra era värderingar om vad som är viktigt för er, och vilka era mål är. Skriv ner vad ni vill göra var och en inom till exempel de närmaste sex månaderna utifrån era värderingar om vad som är ett rätt och bra liv. Besluta er sedan för att leva efter den agendan, och att det är värt att ta risker för att lyckas med det. Välj att acceptera den oro ni förmodligen kommer att känna ibland, samtidigt som ni väljer att göra det ni värdesätter. Påminn er om att det är det här ni vill göra och det ni vill få uppleva, när rädslorna och tveksamheten tränger sig på. Vänta inte tills oron försvinner utan gör det ni vill trots att oron är som en tung ryggsäck att bära.

Ni skriver att ”Vi anser inte oss själva som osäkra, utan tvärtom upplever vi ofta att vi för det mesta är något bättre än de flesta andra.” Det här är en vanlig uppfattning hos perfektionister. Man upplever sig själv bättre än andra. På vilket sätt kan det här vara ett problem för er? Det jag har sett många gånger är att här ligger kärnan i att man inte gör det man vill. Det finns en underliggande rädsla för att konfronteras med verkligheten. Tänk om det inte stämmer att jag är så bra som jag tror? Gör man inte det man tror att man är bra på, så riskerar man inte heller sin självbild om att vara bättre än andra.  Jag vet att det här kan låta hårt men jag skriver detta för att ni ska kunna ta steget att göra det ni vill, och inte fortsätta att vara hindrade av era rädslor. Mitt förslag är att ni funderar på och skriver ner – var för sig – hur det jag har skrivit om stämmer på er. Nästa steg är att ni berättar för varandra vad ni har kommit fram till och hur ni kan hjälpa varandra att hantera era rädslor. Jag vill betona att syftet inte är att rädslorna ska försvinna utan att ni kan lära er att leva med dem. Ni har säkert styrkor och svagheter, precis som alla andra. Var ärliga mot er själva. De starkaste personerna är de som kan tillåta sig att leva med det som orsakar rädsla och obehag. När vi kan acceptera det blir vi öppnare för livets möjligheter och mer tillåtande och generösa mot oss själva.

Kram! Liria

”Ironiska skämt slår ofta fel med yngre barn”

Skrivet av Martin Forster 09:34, 13 april 2012 i kategori Föräldraskap, Relationer

Fråga:

Hej! Jag är orolig för min sons och hans morfars (min pappa) relation. Min pappa har alltid varit väldigt ironisk i sin konversation med mig och min syster. Jag vet att han älskar oss men min pappas ironi och negativa inställning är jobbig att lyssna på. Varken jag eller min syster har orkat konfrontera honom, eftersom att vi alltid har känt ett visst ansvar för hans välbefinnande då vår mamma, och pappas fru, gick bort tidigt. Vi har väl insett att hans beteende bottnar i en dålig självkänsla som dök upp i samband med mammas död. Så vi har helt enkelt låtit honom hållas, för att inte såra honom ännu mer.

Man nu har han börjat gå på min son på samma vis. Min son är sex år och har ingen kontakt med sin pappa, och har alltid sett upp mycket till sin morfar. Jag har försökt flera gånger att förklara för min pappa att han bär ett stort ansvar som enda manliga förebild för min son, då skrattar han oftast och säger något lattjo (som bara blir irriterande för mig). Man nu har min pappa även börjat pika min son för att han är så mager. Min son är tunn, men glad och pigg och äter mat som vilket barn som helst. Min pappa gör sig ofta rolig över min sons små muskler. Han är även ofta ironisk när han pratar med min son. Om min son frågar om han får komma och hälsa på morfar kan min pappa svara ”nej inte vill väl jag ha dig hos mig!”. Min pappa menar så klart inget illa, tvärtom vill han gärna att min son ska hälsa på.

Allt detta gör att min son blir ledsen, men han vägrar att visa det för sin morfar eftersom han ser upp till honom. Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara för min pappa att han trycker ner min son och att det inte är ok, men det går inte fram.

Jag älskar min pappa väldigt mycket och jag vill att min pappa och min son ska ha en god relation och umgås, men jag är så ofantlig orolig för min son. Min son har även börjat bete sig som sin morfar mot andra barn.

En förtvivlad ensam liten mamma
Svar:

Hej! Jag förstår att du är irriterad och ledsen över din pappas beteende. Jag undrar om ironi är rätt ord i sammanhanget, eftersom de exempel du ger snarare låter som rena elakheter eller sarkasmer. Sedan är det förstås din sons upplevelse som är avgörande, oavsett vad man väljer att kalla morfars ”skämt”.

Om jag förstår dig rätt, så viftar din pappa bort dina önskemål om att han ska förändra sig. Jag undrar hur rakt du har uttryckt problemet för honom? Du skriver att du har påtalat att han har ett stort ansvar och är en viktig förebild, men har du tydligt förklarat hur din son reagerar? Och hur reagerar sonen egentligen? Han visar inget för morfar, men vad säger han eller visar för dig? Om din pappa inte riktigt har förstått detta, så är det förstås viktigt att du blir tydligare. Ge konkreta exempel på hur ledsen eller osäker din son har blivit på grund av morfars försök att vara rolig.

Eller har du varit tydlig utan att det har hjälpt? I så fall är ju frågan varför din pappa inte tar in vad du säger. Många som skriver till mig undrar hur de kan få en nära anhörig eller vän att lyssna och förändra sig. Jag brukar ge rådet att be om förändring på ett mjukt sätt, eftersom det i allmänhet minskar risken för låsningar eller upptrappade konflikter. I ert fall verkar det ju inte som om du och din pappa har haft direkta konflikter om hans beteende. Jag tolkar det snarare som att dina försök att nå fram rinner av honom. Därför är det möjligt att du inte alls ska gå så mjukt fram. Du måste kanske istället vara tuffare och inte låta honom skämta bort det du säger. Av inledningen i ditt brev förstod jag att du och din syster har låtit honom hållas, på grund av er mors bortgång. Det är förståeligt, men som du skriver handlar det ju om din son nu. Dessutom är det ju inte hänsynsfullt eller snällt mot din pappa heller, om hans beteende på sikt leder till att han får sämre kontakt med sitt barnbarn (och sina barn).

Det är också nödvändigt att fundera över hur du reagerar när du ser att din pappa är sarkastisk mot din son. Jag gissar att du försöker ingripa och hjälpa din son på något sätt, men jag vill ändå understryka att det är viktigt att du gör det konsekvent och tydligt varje gång det händer. Exakt hur du ska ingripa beror förstås på situationen. Om din pappa är direkt elak (till exempel ger pikar om vikten), så tycker jag att du ska tillrättavisa honom direkt. Du kanske redan gör det, men fortsätt med det i så fall. Om din pappa bara är lite ironisk, så kanske din reaktion snarare bör vara att hjälpa din son att förstå situationen: ”Det morfar menar är…”.

Det kan också vara meningsfullt att prata mer med din son om detta. Hur upplever han det morfar säger? Hur skulle han kunna svara? Förbered honom på hur han kan svara och ställa frågor till morfar när han känner sig osäker eller sårad. Var tydlig med att detta problem inte är hans ansvar. Förklara att det är morfar som gör fel och att du bara vill hjälpa honom att må bättre. Det bästa vore förstås om din son skulle våga uttrycka hur han känner direkt till morfar. Jag förstår att det är svårt, men ibland kan det underlättas av att förbereda och öva på hur det kan ske.

Det är ju möjligt att din far försvarar sitt beteende med att det ”bara är på skoj” och att sonen säkert förstår det. Forskning har visserligen visat att barn i sexårsåldern kan uppfatta när någon är ironisk eller sarkastisk, men de förstår sällan den djupare meningen. De tolkar därför oftast sådana uttryck som illvilliga. Det är först när barn är 10–11 år som de blir säkrare på att avgöra att någon faktiskt skämtar. Även om din fars avsikt alltså bara är att skämta, så visar denna forskning att sådana ironiska skämt ofta slår fel med yngre barn. Sedan är som sagt frågan om din pappas skämt ens är roliga för vuxna, med tanke på att du och din syster inte heller uppskattar dem. Forskning har också visat att elakheter som uttrycks indirekt eller förklätt till skämt är särskilt dåliga för barn. Faktiskt sämre än erfarenheter av direkt elakhet. Rent generellt blir barn tryggare i sina relationer och mår bättre om vuxna faktiskt menar vad de säger, vilket är så självklart att det knappt behöver sägas. Sedan vill jag poängtera att ömsesidiga ironiska skämt med barn såklart kan vara okej, så länge barnen förstår dem och de sker med värme i en trygg relation.

Du skriver att din far fick låg självkänsla när han blev änkling. Var han mindre retsam och elak innan dess? När någon mår riktigt dåligt, så kan det förstås pysa ut som elakheter mot omgivningen. I så fall kanske sin pappa behöver egen hjälp av något slag för kunna förändra sig. Har du och din syster pratat med honom om hur han mår? Har ni pratat om er mors bortgång? Om du prövar denna väg, så hindrar det inte att du samtidigt ställer krav på hur han uttrycker sig mot din son. Att själv må dåligt är givetvis ingen ursäkt för att bete sig illa mot ett barn.

Varma hälsningar Martin

”Min svärmor tränger sig på”

Skrivet av Liria Ortiz 10:18, 4 april 2012 i kategori Allmänt, Föräldraskap, Relationer

Fråga:

Hej. Jag har varit tillsammans med min flickvän i fem och ett halvt år, vi har det bra och har tagit oss igenom en del svårigheter som vi kommit stärkta ur. Det som jag halvvägs in i vårt förhållande upplever som ett stort problem är hennes mamma. I grund och botten är min svärmor en fantastisk människa som vill alla väl och som uppfattas som trevlig, lättsam och omtänksam – men det finns också en hel del sidor som inte är helt lätta att handskas med. Jag märker att det påverkar min flickvän och hennes systrar mycket negativt. Och det verkar finnas en inställning att det alltid har varit så här och att det inte går att göra någonting åt.

Vi bor ganska långt från våra svärföräldrar och träffas inte särskilt mycket, men hon ringer till min flickvän minst en gång per dag, utöver det kommer det flera sms och mms, inte sällan med närmast krav på svar. Min flickväns systrar (som bor närmare) drabbas i stället av påtvingade besök och inbrytningar i umgänget systrarna emellan – ett umgänge som inte är avsett för henne.

Till detta kommer att ingen upplever att man egentligen kan prata riktigt med svärmor, det som avhandlas är ytliga ämnen om vad som händer i vardagen och allmänna ämnen. Saker som är jobbiga och där man behöver stöd viftar hon snabbt bort på sitt dominanta vis.

Som en paradox till detta har hon svårt att säga vad hon tycker och tiger ihjäl sådant hon inte tycker om. Det handlar om att hon alltid vill veta allt, vill veta det först, inte vill missa en chans till umgänge och inte låta andra delar av familjen umgås om inte hon är med. Detta sätt har ökat de senaste åren och blivit alltmer extremt. Alla tycks ha gett upp hoppet om att det ska bli bättre men jag kan inte se det fortsätta så här eftersom jag märker hur dåligt min flickvän mår och hur stressad hon blir av det.

Dessutom finns ju aspekten att svärmor själv borde ha ett intresse av att tona ner sin dominans för att bli inbjuden på ett mer naturligt sätt. Själv blir jag irriterad över, och tolererar snart inte, att varje kväll ska ägnas åt samtal om min flickväns mamma och dagens rapportering till henne.

Ett talande exempel är häromdagen när min flickvän skulle börja på ett nytt jobb. Samma morgon fick hon ett mms av sin mamma, det kan tyckas omtänksamt, men i det här fallet handlar det endast om att hon vill vara först, vill ha ett svar och vill tala om att hon kommer ringa precis när min flickvän gått från jobbet. Det stressar min flickvän. Min svärmors sätt handlar inte om att ge stöd utan om att hon vill vara först med att få information.
Sammantaget är problemet dels att svärmor är som hon är, dels att ingen i familjen tycks orka göra något åt det, men alla blir mer irriterade och desperata. Att lösa det via svärfar är ingen idé, han är nog den som är mest uppgiven. Om man ringer dit och han råkar svara, rycket svärmor direkt luren ur handen på honom.

Snart kommer jag ta tag i det, för jag står inte ut med att se hur dåligt min flickvän mår av det. Vore mycket tacksam för så lite som ett uns av råd.

Mvh/ Anonym

Svar:

Hej, och tack för ditt brev. Du berättar om ett fenomen, som inte är så ovanligt i familjer. Att lojalitet och kärlek till en familjemedlem gör att till exempel en förälder eller ett syskon tillåts ha ett beteende i familjen, som knappast skulle accepteras i några andra sociala sammanhang. Beteenden av det här slaget kan med tiden bli allt mer gränslösa, eftersom familjen resignerar. När man som du kommer utifrån och in i en familj, som har dysfunktionella sätt att vara eller kommunicera, uppfattar man tydligare hur avvikande beteendet är och hur illa det gör många i familjen.

Jag kommer att ge dig några råd för hur du och din flickvän kan börja normalisera er relation till din flickväns mamma. Min utgångspunkt är den psykologiska grundregeln som säger att det är när vi börjar ändra våra egna sätt att bete oss i förhållande till andra, som de börjar ändra sig. Att förändra våra relationer till det bättre handlar nästan alltid om att börja med oss själva. Det är ju främst våra egna beteenden som vi har möjligheter att styra över.

Din svärmor har vinster av sitt beteende på olika sätt. Det förklarar varför det vidmakthålls och förstärks. Möjligen anar hon ibland hur besvärade ni i familjen är av hennes påträngande sätt, men det får henne inte att stanna upp och vilja ändra sig.

Beteendet är förmodligen ganska överinlärt. Det ger också henne en tillfredsställelse och ett lugn för stunden som styr henne mot att fortsätta som vanligt. För att hon ska förändra beteende måste du och din flickvän börja uppträda på ett ganska radikalt annorlunda sätt, så att de vinster hon får i dag, inte inträffar när hon beter sig som hon gör.

Mitt förslag är att ni börjar på det här sättet: Sätt er ner och gör en gradering av de beteenden som din flickväns mamma har på en skala från Det här trivs vi med, kan få fortsätta över Tveksamt, kan få fortsätta men mindre ofta till Oacceptabelt, måste upphöra. Var konkreta, när ni gör detta. Ge er tid. Det är viktigt att ni blir överens om var gränserna går, och utifrån kartläggningen hittar ett gemensamt sätt att förhålla er. Kom ihåg att det är ni som måste göra något annorlunda när hon fortsätter med sitt gamla beteende.

Ni kan börja med att skriva ett brev till din flickväns mamma, där ni sammanfattar vad ni beslutat måste upphöra och vad som kan fortsätta. Berätta vad det innebär för ert sätt att ha kontakt med henne. Var tydliga, men ge ändå plats för värme och humor.

Du skriver att det finns goda sidor hos din flickväns mamma, och att hon i grund och botten är en ”fantastisk människa”. Kanske skriver ni att din flickvän erbjuder en schemalagd kväll i veckan för sin mamma, som är oreserverat hennes, då din flickvän berättar vad som hänt under veckan, och svarar på frågor, men att telefonsamtalen varje kväll kommer att upphöra. Kanske ni också skriver att sms och mms kommer ni att svara på men med en fördröjning på upp till ett par dygn utifrån vad ni hinner med.

Var beredda på att det tar en tid innan din svärmor accepterar, förstår och ändrar sitt vanliga beteende, och att hon under den första tiden snarare kommer att öka det i intensitet och frekvens.
Under den här tiden är det extra viktigt att du och din flickvän har ett och samma förhållningssätt och att ni är konsekventa med att använda detta. Förbered er väl. Granska de olika situationer som kan uppstå och hitta sätt som ni ska bete er på, och formuleringar ni ska använda, i de olika besvärliga lägen som kan uppstå. Uppmuntra varandra, när ni gör framsteg.

Trassla inte in er i långa förklaringar, när er flickväns mamma hör av sig, utan upprepa sakligt och kort hur ni vill ha det, och lägg på luren när det behövs. En viktig grundregel är att ni säger det ni vill att hon ska göra och inte tvärtom, till exempel Ring gärna mig på söndagar i stället för Ring inte mig varje dag.

Erbjud gärna kvalitetstid till din flickväns mamma samtidigt som ni begränsar de dagliga kontakterna, till exempel att träffas och göra något roligt tillsammans under en helg. På det sättet kan ni göra det ännu tydligare att ni uppskattar henne och vill umgås, men på ett annat sätt än hittills.

Det kan ibland vara hjälpsamt att ha någon utomstående med särskild kunskap om relationer i familjer att samtala med i sådana här situationer. En möjlighet är att du och din flickvän går i familjeterapi för egen del för att underlätta för er att lyckas med den förändring som ni vill uppnå.

Varma hälsningar och lycka till, Liria