Den vuxne sonen isolerar sig med datorspel

Fråga:

Min son är 20 år och flyttade hemifrån förra sommaren. Vi har daglig kontakt per telefon och ses korta stunder flera gånger i veckan. Mest gäller det praktiska saker som vi båda behöver hjälp med, inte några längre samtal. Han yppar sällan något om sina innersta tankar och tycker pratsamma människor är jobbiga.

Han arbetar deltid, men snålar med pengarna, betalar bara det nödvändigaste såsom hyra och bredband. Han blev erbjuden att gå upp i arbetstid, men tackade nej. Han köper inga kläder, har inga utgifter för nöjesliv och lägger minimalt med pengar på matinköp. Det sistnämnda oroar mig, eftersom han kan svälta sig flera dagar i sträck. Han äter ingen frukost, ingen lunch och ibland bara smörgås på kvällen. Jag försöker bjuda honom på middag när våra arbetstider stämmer, men oftast avböjer han. Han har bråttom hem till sin lägenhet för där finns hans dator. Han tillbringar all sin fritid framför datorn. Mestadels spelar han krigsspel, ensam eller uppkopplad med andra spelare. När han är ledig kan han spela 16 timmar om dygnet. Andra dagar blir det 8-10 timmar. Det var fyra år sedan jag fick med honom på en semesterresa. Han har inget intresse av att träffa släktingar som vi gjorde när han var yngre. De senaste somrarna har han tillbringat framför datorn och det kommer han även att göra under den kommande semestern.

Jag har sett det här databeroendet eskalera mer och mer under årens lopp. När han bodde hemma hade jag en viss kontroll över när han stängde av datorn på kvällarna, men nu kan han sitta uppe halva nätterna för att i bästa fall sova några timmar innan han går till jobbet. Han umgås inte med några kamrater, och har inga planer inför framtiden. När jag tidigare frågade varför han inte umgicks med sina klasskamrater på fritiden svarade han att det räckte med att träffa dem i skolan. Han har lätt att smälta in i nya grupper men har aldrig haft någon bästis. Han träffar alla sina kompisar på nätet, säger han. Han slutade gymnasiet med ofullständiga betyg eftersom han skolkade från de flesta lektionerna under de sista två åren. Jag fick ingen rapport från skolan med hänvisning till att han var myndig.

Jag har under hans tonårstid sökt hjälp på barnpsyk, socialtjänsten och hos skolkurator. Men jag fick inget gehör för min oro angående hans dataspelande. ”Alla tonåringar sitter framför datorn” blev svaret jag fick. Det verkade inte som de trodde mig när jag berättade att det var det enda han gjorde. Under hela hans uppväxt har jag uppmuntrat honom till olika aktiviteter och fritidsintressen. Han har provat på ett stort antal aktiviteter, men tröttnat ganska snabbt. Nu var det flera år sedan han lade ner sin senaste aktivitet. Instrumentet han tidigare spelade står orört i hans lägenhet och det sällsynta bokläsandet har helt upphört.

Min son har aldrig varit intresserad av att samtala med någon utomstående om sin situation. Han ser det inte som något problem att vara databeroende. Nu när han är vuxen kan jag inte påtvinga honom någon hjälp utifrån, så länge han inte själv inser att han har ett beroende som kan leda till allvarliga konsekvenser. Nyare forskning visar att hjärnan inte utvecklas maximalt vid långvarigt dataspelande och att stillasittande är negativt för hälsan är ju känt sedan länge.

Jag är givetvis orolig och undrar varför det har blivit så här. Vad har jag gjort för fel som inte har lärt honom uppskatta sociala kontakter? Jag har skuldkänslor och tycker att jag har misslyckats som förälder. Hans håglöshet och passiva livshållning är inte något jag känner igen hos mig själv. Hur kan jag hjälpa honom att komma ut ur sitt sovrum där persiennerna ständigt är nerdragna och datavärlden lockar mer än vårsolen utanför i den verkliga världen?

”Ensamstående mamma”

Svar:

Hej!

Jag brukar ofta inleda mina svar med något om att många säkert känner igen problemet. Även om jag vill variera mig, så kan jag inte göra det denna gång. Risker med datorspelande är verkligen något som många föräldrar funderar på. Forskningen på området pekar åt lite olika håll, vilket bidrar till att riskerna ibland överdrivs och ibland negligeras. Jag förstår emellertid verkligen din oro, eftersom din sons tillvaro verkar domineras totalt av datorspel.

Datorspelsberoende är inte en diagnos eller sjukdom på samma sätt som annat beroende. Det förekommer diskussioner om det bör vara det, men än så länge saknas tillräckligt underlag. Därmed inte sagt att problemet ”inte finns”, det betyder bara att personer som spelar mycket är en blandad grupp som kan ha olika slags problem. Det är också viktigt att notera att omfattande datorspel inte behöver innebära problem alls för vissa personer. I en aktuell forskningsöversikt drogs just slutsatsen att omfattningen av spelande inte är avgörande. Det är först när spelandet börjar inverka på det övriga livet som problemet ska tas på allvar, vilket verkar vara fallet för din son.

Du beskriver hur sonens liv har blivit begränsat på olika sätt. Vad är hönan och ägget? Tror du att din sons datorspelande orsakar isoleringen? Eller tvärtom har han dragit sig undan av andra skäl och använder datorn som ett tidsfördriv? Vissa forskare menar att överdrivet datorspelande i princip alltid kan betraktas som ett symtom på andra problem, som till exempel svårigheter med socialt samspel, ångest eller depression. I så fall bör dessa problem vara utgångspunkten för stöd och behandling. På senare år har det dock kommit studier som tyder på att ett överdrivet spelande kan leva ett eget liv och bidra till andra problem hos unga. I sådana fall kan spelandet liknas vid andra typer av beroenden och hjälpen påminner om missbruksbehandling. Om du tror att spelandet är ett symtom på andra problem, så kan du få vidare råd hos t ex ungdomsmottagningar, husläkare eller inom psykiatrin. Det finns ju bra behandlingar för till exempel både ångest och nedstämdhet. Om du däremot tror att själva spelandet är boven i dramat kan du till exempel söka mer information på www.spelberoende.se. Även om forskningen på behandling av just datorspelsberoende är i sin linda, så pågår mycket utveckling. På hemsidan jag nämnde finns också länkar till lokala stödföreningar för anhöriga i din situation.

Oavsett vilket av dessa spår som skulle vara mest aktuellt för din son, så är väl din största utmaning just nu att han inte vill ha någon hjälp alls. Det finns förstås en möjlighet att det framförallt är du som upplever detta problem. Din son kanske trivs genuint med sitt liv och då ska ingen annan sätta sig till doms över det. Jag förutsätter dock i mitt svar att han innerst inne inte mår så bra, även om han inte säger det till dig. Ska man vara pessimist, så kanske din son måste börja må ännu sämre för att få motivation till förändring. Det är kanske först då han är beredd att ta emot hjälp eller råd från någon. Samtidigt behöver det inte vara en alltför pessimistisk syn. Din son verkar ju inte lida svårt just nu och din största (eller kanske enda) chans att motivera honom tror jag är om han tar första steget. Så länge han inte visar antydan till att söka förändring, så finns risken att du snarast förstärker hans motstånd om du försöker påverka honom. Om du känner att din son spjärnar emot när du försöker hjälpa, så är det nog bra om du helt släpper frågan en period. Försök att visa att du accepterar hans livsval, även om han förstås vet att du inte tycker att det är det bästa. Var ett stöd utan att uttrycka för mycket oro eller ambition att påverka. Eller som Kirkegaard skriver ”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där”. På Folkhälsoinstitutets hemsida finns det också bra information om motiverande samtal som jag tror att du kan ha nytta av.

Du skriver att du inte känner igen dig själv i sonen och undrar vad du har gjort för fel. Jag vet förstås inte vad du har gjort eller inte gjort under hans uppväxt, men generellt har gener stor betydelse för många slags problem, till exempel beroenden av olika slag. Du skriver inte något om pappan, som kanske är mer lik sonen? Sedan vittnar ditt brev om att du har gjort många bra saker som mamma. Du verkar engagerad och har uppenbarligen gett din son många valmöjligheter under uppväxten, med tanke på alla aktiviteter han har prövat på. Att servera många möjligheter är kanske det bästa man kan göra som förälder – i slutändan är det barnet självt som väljer. Du skriver också att din son har lätt att smälta in i nya grupper, att han har blivit erbjuden att gå upp i arbetstid och att han har vänner på nätet. Det tyder på att han har förmåga till ett mer aktivt och socialt liv om han skulle vilja. Jag hoppas att din son kommer att välja en väg han mår bra av och att du kan hitta sätt att stödja honom i det.

Martin

Fyraåringen får vredesutbrott och slåss

Foto: David Lee/Alamy

Fråga:

Hej Martin!

Vi är ett par som har bekymmer med vår 4-årige son. Vi undrar över hans vredesutbrott, om de är uttryck för att han har någon diagnos eller om de bara är en del av hans karaktär. Vi undrar också hur vi kan hjälpa honom på bästa sätt för vi tror att det är lika jobbigt för honom som för oss.

Vår son är väldigt verbal, känslig och smart på många sätt. Han är väldigt social och tar alltid kontakt på ett positivt sätt med andra barn när vi är på någon sammankomst. Han har kompisar på dagis och verkar trivas där. När hans mormor tar hand om honom en eftermiddag i veckan kan de prata om saker som är lite problematiska t ex om han blir arg när jag (mamman) kommer hem. Han förstår allt och han och mormor kan komma överens. Så det verkar inte på något sätt ha att göra med att han inte skulle förstå t ex att man inte får skrika och slåss.

Men med oss får han ofta, nästan varje dag vredesutbrott som vi inte vet hur vi ska hantera. Han är för det allra mesta jättegullig och rolig att vara med och snäll med oss föräldrar och pratar och skrattar och är glad. Då kan han också säga förlåt att jag blev arg förut. När han t ex ska lägga sig försöker vi göra det lite lättare genom att leka en liten stund först och sen borsta tänderna, läsa saga och sen ligger någon av oss hos honom i sängen tills han somnar.

Det kan vara jättemysigt och allt går som en dans, eller så kan han börja prata om kiss och bajs och skratta och vägra göra som man säger. När någon av oss då sätter en gräns att nu ska du sova blir han plötsligt jättearg och gör grimaser som ett djur. Han slåss, skriker och sparkar. Vi säger till honom att han absolut inte får slå och när han gör det ändå har vi ibland hållit fast honom. Men då skriker han att det gör ont. Han skriker fruktansvärt högt och öronen (både hans och våra antar jag) känns som om de skadas.

Detta kan pågå i en timme. Ibland har någon av oss gått ut och sagt att han får stanna i sitt rum tills han har bestämt sig för att inte slå eller skrika mer. Så han någon av oss stått utanför dörren och hållit i den och då och då frågat ”Har du bestämt dig?” Det har blivit en dragkamp och så har vi gått in i rummet och försökt prata med honom i omgångar, men det har ofta bara blivit fortsatta slag och sparkar.

Vi har blivit arga och skrikit till honom att ”nu måste du lägga dig” och även lagt honom i sängen med kraft, men det är som om han bara blir ännu argare när vi blir arga. Han ger sig aldrig. Det känns hemskt att stänga in honom, jag tror att det är helt fel, men jag kan inte vara med honom när han slår och sparkar och skriker. Någon gång har jag också slagit tillbaka med ett slag på armen på samma sätt som han just gjort och sagt att ”så här ont gör det”, men han har inte verkat märka det alls. I stunden verkar det inte som om han förstår att han gör oss illa och det känns som om man inte kan få kontakt med honom. Han är bara arg och kan inte ta sig ur det. Ibland spänner han hela kroppen och bara är arg och slår på kuddar eller saker.

Det här med läggningen är bara ett exempel, det kan hända när som helst under dagen när någon av oss föräldrar sätter en gräns. Han har haft liknande mindre utbrott alltid. Även när han var bebis var han hysteriskt ledsen en gång om dagen. Vi har alltid tagit hand om honom då. Nu försöker vi säga att det är ju roligare om vi kan ha en mysig läggstund tillsammans än att vi bara bråkar i timmar och jag är säker på att han förstår, men jag förstår inte varför han fastnar i den här totala aggressiviteten vid vissa tillfällen. Den har ingen proportion till det som utlöser den för nästa dag kan det hända precis samma sak och han är lugn och snäll som ett lamm.

Det är tärande med aggressiviteten och det är väldigt svårt att återknyta efter att han slagits. Det sitter liksom i kroppen på mig. Ibland lyckas jag till slut lugna honom vid läggningen t ex och sen vill han gosa jättemycket, men då kan jag inget annat än att ligga bredvid för det känns hemskt att ha fått dessa slag. Det är klart att man skyddar sig men eftersom jag inte vill stänga in honom i rummet så får jag en del slag på mig i alla fall. När jag inte kan gosa med honom direkt efteråt blir han arg och aggressiv igen. Även om jag förklarar att jag tycker om honom.

Vi undrar hur vi ska hantera detta. Vi har inte fått komma till BUP för att få hjälp. Vi vill veta vad det här beteendet står för, hur vi ska tolka det och hur vi ska göra när han blir aggressiv. Han är väldigt stark och det känns inte alls bra om det ska bli en kamp om vem som är starkast. Vi vill nå ett samförstånd, att vi tillsammans kan ha det mysigt och bra och blir en familj där alla respekterar varandra.

En mamma

Svar:

Hej!

Tack för ditt långa och gripande brev. Det är tydligt att ni har vänt och vridit på detta problem flera varv. Jag vill börja med din fråga om diagnoser. Jag förstår att ni kan undra över det, men av flera skäl tror jag ni har större nytta av att släppa frågan. För det första är er son bara fyra år. Barn går igenom många olika faser under förskoleåren och det finns en väldigt stor variation i hur fort barn mognar inom olika områden. Därför brukar det vara svårt att ställa säkra diagnoser på så små barn. Din sons beteende i dag behöver inte säga så mycket om hur han kommer att vara om ett eller två år. Även om han alltid har haft ett häftigt humör, så kan han lära sig att uttrycka det på bättre sätt med åldern. För det andra skriver du att problemen framförallt förekommer tillsammans med er föräldrar. Han verkar ju till exempel inte ha problem med kamrater på förskolan. Om man ska börja prata om diagnoser hos barn, så ska det generellt märkas i flera sammanhang.

För det tredje så brukar lösningar och hjälp vara likartad för barn som beter sig aggressivt, oavsett om de har en diagnos eller inte. Det handlar till exempel ofta om hur föräldrar kan samspela tillsammans med barnet. Eftersom det är där problemen uppstår i ert fall, så misstänker jag att orsakerna och lösningarna också handlar om det. Till sist har forskning visat att problem brukar växa när föräldrar flyttar fokus från samspelet med barnet, till funderingar på barnets egna problem. Jag vill därför uppmuntra dig till att fortsätta att försöka jobba med ert sätt att kommunicera och agera, som du beskriver på flera ställen i brevet.

Även om jag avråder från att fokusera på diagnoser, så vill jag inte på något sätt förringa era problem. Tvärtom talar flera saker du skriver för att problemen är allvarliga. Du skriver om upptrappade och utdragna bråk, där det finns risk för urspårningar, som när du slog tillbaka vid något tillfälle eller när ni håller för dörren. Du skriver också hur svårt det är att återknyta efter konflikter. Det är viktigt att bryta dessa mönster och det förvånar mig att ni inte har fått komma till BUP. Mitt första råd är därför att försöka igen. Den typen av onda cirklar som du beskriver brukar ofta vara svåra att bryta på egen hand. Därför är det angeläget att ni får hjälp av någon utomstående som kan vägleda er i samspelet med sonen. Ibland kan även socialtjänsten erbjuda sådan hjälp till föräldrar.

Jag ska också ge några råd om hur ni kan försöka förbättra läget på egen hand. Ett första steg är att ta reda på mer om konflikternas orsaker genom att leta efter mönster. När går det bättre och när går det sämre? Vad präglar dagar med konflikter jämfört med konfliktfria dagar? Du skriver att det kan vara svårt att förstå och att till exempel läggningen ibland går som en dans, men ibland spårar ur. Samtidigt kan det finnas mönster som man själv är blind för. Varför är det färre konflikter med mormor? Det kan ju vara för att hon inte träffar er son lika ofta som ni, men det skulle också kunna handlar om hennes förhållningsätt. Ni har säkert pratat med henne, men gör det igen och be henne vara med någon gång för att få hennes blick på situationerna. Jag vill poängtera att det inte bara handlar om hur man kommunicerar just i samband med konfliktsituationer. Andra mönster kan vara lika viktiga, som till exempel hur mycket tid man har tillbringat tillsammans senaste dagen eller veckan, eller hur bra barnet har sovit.

Ett mönster som du tar upp i brevet är att konflikterna brukar uppstå när ni sätter gränser. Hur ofta och på vilket sätt föräldrar sätter gränser har stor betydelse för den här typen av problem. Jag vet för lite för att kunna säga exakt vad som är viktigt i just ert fall, men jag ska räkna upp några vanliga fällor som föräldrar kan trilla i. Om ni vill läsa mer om detta kan jag rekommendera boken ”Explosiva barn” av Ross Greene, som många föräldrar uppskattar.

En fälla är att föräldrar inte i tillräcklig utsträckning väljer sina strider. Det gäller särskilt om små konflikter ofta utvecklas till maktkamper. Då finns det mycket att vinna på att helt försöka släppa saker som man brukar tjata om. Ibland kanske det till exempel är värt att skippa tandborstningen (förlåt Folktandvården), om man märker att barnets humör är på väg åt fel håll. Givetvis går det inte att släppa alla situationer, men om man tar varje strid, så kommer varken barnets eller förälderns tålamod att räcka när det verkligen gäller något viktigt. En annan fälla är att fastna i själva maktkampen: ”Du ska lägga dig nu” ”Nej” ”Jo” och så vidare. Ett av de vanligaste tipsen är att försöka avleda barnet (och sig själv). Börja prata om något annat i situationen (Var är nallen?). Det handlar om att lirka och varsamt lotsa barnet framåt. Du verkar redan göra det, men för de flesta föräldrar finns det utrymme att utveckla denna färdighet.

När maktkamperna helt har spårat ur med sparkar, slag och stängda dörrar, så brukar det vara svårt att prata sig ur dem. Mitt råd är att ni ska försöka att säga så lite som möjligt då – framförallt inte förklara, förmana eller övertala. Du verkar ha insikt i det, eftersom du skriver att bråken bara blir värre när ni hamnar där. Kanske går det att förändra något ytterligare i de situationerna. Du beskriver hur ni har försökt att hålla ner sonen i sängen eller hålla för dörren. Vad händer om ni bara släpper kampen? Ni har säkert försökt göra det och sonen har sannolikt fortsatt att leva om då. Försök då att vara uthållig. Låt dörren vara öppen, låt sonen skrika och gorma, gå undan om han slåss, säg inte emot, höj inte rösten, försök bara att lugna honom. Jag vet att det är lättare sagt än gjort att hålla sitt eget humör, särskilt om det blir våldsamt, men försök. Detta innebär inte att du ska släppa alla krav eller gränser. Det betyder bara att du ska försöka rida ut stormen. Kanske kommer sonen fortare i säng på det sättet, än när du håller emot i dragkampen.

Vissa barn föds som filbunkar och blir nästan aldrig provocerade eller tappar humöret. För er son verkar det vara tvärtom, vilket innebär en särskild utmaning för er. Samtidigt är det hoppfullt (om än jobbigt) att problemen främst uppstår tillsammans med er föräldrar. Det brukar innebära större möjligheter att finna lösningar, eftersom samspelet är något som går att förändra. Som sagt – försök att få hjälp av någon som kan vägleda er i det arbetet.

Martin

Min pappa förstör mina kärleksrelationer

Fråga:

Hej, jag är en 19-årig kvinna och har växt upp med en pappa som slagits med såväl händer som ord. Han har en psykopatpersonlighet och hela mitt liv har gått ut på att lära mig hans dolda signaler och rätta mig efter hans humör. Sedan 12-årsåldern har jag gått i terapi och har kämpat för att bli hel, varje dag sedan första dagen hos skolsköterskan. När ett ”hela-själen”-projekt varit avslutat har ett annat tagit vid, då nya situationer i livet ständigt tar en till ytterligare någonting oprocessat inuti som måste redas ut. Jag mår idag väldigt bra, och brukar jämföra relationen jag har till min pappa som ett sovande troll i min bröstkorg: jag accepterar att det alltid kommer att sova där, men jag väcker det inte i onödan, då det inte kommer att förändra någonting som hänt längre bak i min historia med honom.

Men även om min pappa och relationen till honom, för det mesta bara ”sover” i min bröstkorg, så vaknar han ständigt upp och går bärsärkagång, precis som när han hade sina vredesutbrott under min uppväxt, när det kommer till mig och mina relationer med män.

Jag kan inte lita på att någon man genuint kan tycka om mig. Jag väntar på minsta tecken för att få detta bekräftat för mig – en puss mindre, ett försenat mejl eller ett kort svar under dagar när aktuell kille är för trött. Detta är petitesser, småstrunt men jag reagerar lika starkt varje

gång med magont och ångest över att jag ”trodde att han tyckte om mig och att jag igen missuppfattat allt”. Jag har varit ordentligt kär två gånger i mitt liv och båda de männen pulvriserade redan ett grusat förtroende. Min pappa har förnekat mig och brutit alla löften han någonsin givit mig – såväl emotionella som praktiska. Detta har gjort mig totalt desillusionerad i mina förhållanden till män, och jag mår dåligt varje gång jag börjar träffa någon ny, då jag tror att detta inte är någonting jag förtjänar eller bara är ett sätt att vilseleda mig.

Jag vänder mig till dig då jag äntligen fått ord på detta och undrar hur jag ska våga lita på att en man faktiskt tycker om mig. Hur börjar jag våga? Vad finns det för verktyg, vad kan jag berätta för aktuelle man?

Skulle bli så tacksam för ett råd, ett par kloka ord, eller bara någonting som kan hjälpa mig att våga bygga upp förtroendet för mäns godhet igen. Hur vågar jag lita på män igen och att de faktiskt vill vara med mig?

Tack!

Svar:

Hej! Du har verkligen kämpat för att bli hel, och din kamp pågår fortfarande. Du är uthållig och du måste ha en stor kraft inom dig. Du vill få ett bra liv, och ”hela din själ” för att uppnå detta, trots din traumatiska uppväxt med en pappa som misshandlade dig. Du har hittat ett mycket klokt förhållningssätt till din uppväxt med din våldsamma pappa. I psykoterapi har du kunnat acceptera ditt svåra förflutna, som ju inte går att förändra, och du härbärgerar det nu som ”ett sovande troll” i din bröstkorg.

Jag ska resonera med dig om hur du kanske kan våga lita på en mans godhet, och tro att han vill vara med dig, men först vill jag berätta något som jag tror kan bidra till att du kan lyckas med det.

Du skriver: ” När ett ’hela-själen’-projekt varit avslutat har ett annat tagit vid, då nya situationer i livet ständigt tar en till ytterligare någonting oprocessat inuti som måste redas ut.”

Det framstår när jag läser detta som att du ständigt vill reda ut saker som har hänt dig. Det är en vanlig uppfattning att vi ska göra det, och att det bidrar till psykisk hälsa. Jag vill betona att det inte är antingen eller, men min erfarenhet är att det sättet ibland kan ha en motsatt effekt. Så här menar jag. Vi kan komma till punkt då frågan vi ska ställa oss är om det förhållningssättet fortfarande är hjälpsamt eller inte. Ibland kan det vara bättre för oss att acceptera att vi har nått en nivå i vår personliga utveckling som får vara tillräckligt bra.

Några av oss når dit, att vi blir fullt ut hela, ibland på egen hand, ibland med hjälp. Några andra av oss tvingas inse att vi inte nått ditt trots år av ansträngningar och god vilja. Då anser jag att det är rimligt att överväga att välja en annan väg att gå. Vilken kan då den vara? Jo, att acceptera att man är en trasig själ, att man är sårbar och känslig utifrån den livshistoria som man har. Att acceptera det innebär inte att man resignerar utan att man inser just det, att man är en sårbar person, och så kommer det nog att förbli. Det är förstås på ett sätt sorgligt och smärtsamt att behöva inse det, och att det sannolikt inte går att ändra på, men beslutet rymmer också ett andra steg, att hitta sätt som gör att man kan leva ett hyggligt och bra liv trots sin sårbarhet. Det handlar bland annat om att börja visa hänsyn till sig själv. Sluta att se sin sårbarhet som en brist som man närmast måste bekämpa utan se det som att så här är jag. Fråga dig själv: Hur kan jag ta hand om mig själv på bästa sätt?

Kräv till exempel inte av dig själv att du ska ha förtroende för män. Berätta istället när du träffar en man som du skulle vilja gå vidare med att du har svårigheter att lita på män på grund av din historia och att du därför vill gå långsam fram. Det innebär inte att du ska blotta dig och berätta hela din historia som det första du gör, utan säg det bara på detta korta och enkla sätt. Genom att berätta om din sårbarhet får du handlingsutrymme, och kan bli mer förstådd. Du blir också starkare genom din ärlighet och tydlighet.

Hitta också sätt att bekräfta dig själv ännu mer. Möt de känslor, som du har svårt att acceptera, med en kärleksfull acceptans. Säg till dig: ”På grund av min historia med min pappa får jag tankar om att jag inte kan lita på att någon man kan tycka om mig. De här tankar och känslor, får vara där. Jag accepterar att jag tänker och känner så utifrån min historia, men de är inte JAG, de är bara mina gamla tankar och känslor som kommer tillbaka. Vad är det som är viktigt för mig just nu? Jo, jag vill närma mig den här mannen och lära känna honom utan att bli styrd av mina gamla rädslor. Det är inte min pappa jag träffar utan NN. Nu ska jag lyssna på honom, och genuint vara nyfiken på vem har är!”

Skriv gärna också ner dina skrämmande tankar om män. Gör ännu tydligare för dig att de har sin förklaring i din historia. Du ska inte skämmas för dem. De har uppstått för att försvara dig från de rädslor och sorg som din far gav dig.  Problemet är att tankar av det här slaget är lite ”tröga”, de hänger sig kvar av gammal vana. De är överinlärda. Men vi kan lära om. Nu är du en kvinna som vill ta hand om sitt liv och dina relationer på ett annat sätt. Du vill kunna lita, bli älskad och älska en man utan att din far står i vägen.

När du får en puss mindre, ett försenat mejl eller ett kort svar som väcker dina tankar om att en man inte tycker om dig, så använd dig av det här sättet att förstå det som händer dig. Påminn dig att tankar av detta slag är en del av dig men att de inte är HELA DU utan bara dina tankar just då (och tankar är inte sanningar utan bara tolkningar, och är ofta missuppfattningar, bland annat utifrån vår historia).

Du frågar: ”Hur vågar jag lita på män igen och att de faktiskt vill vara med mig?”  Det kan du aldrig veta på förväg. Mitt förslag är att du ”parkerar” dina egna rädslor en stund och övar på att bli nyfiken på den man du träffar, och utforskar vem han är. Det verkar som du försvarar dig mot en risk för besvikelse längre fram genom att du säger dig att det som händer stämmer inte, det går inte att tro på. Mitt råd är att om en man säger att han vill vara med dig så träna dig att lita på det. Stanna i de varma tankar och känslor som kommer till dig när han säger att han tycker om dig. Vad är det värsta som kan hända om du vågar tro på att han tycker om dig? Jag skulle tro att det värsta har hänt redan och det var att din far inte hade förmågan att vårda och älska dig. De värsta känslorna har du redan upplevt. Våga lita på att du är vuxen nu, du har arbetat med dig själv, du vet vad du vill ha i en relation och att du som en klok och vuxen kvinna kan hitta den man som du kan lita och som älskar dig precis som du är.

En varm kram!
Liria