Foto: David Lee/Alamy

Fråga:

Hej Martin!

Vi är ett par som har bekymmer med vår 4-årige son. Vi undrar över hans vredesutbrott, om de är uttryck för att han har någon diagnos eller om de bara är en del av hans karaktär. Vi undrar också hur vi kan hjälpa honom på bästa sätt för vi tror att det är lika jobbigt för honom som för oss.

Vår son är väldigt verbal, känslig och smart på många sätt. Han är väldigt social och tar alltid kontakt på ett positivt sätt med andra barn när vi är på någon sammankomst. Han har kompisar på dagis och verkar trivas där. När hans mormor tar hand om honom en eftermiddag i veckan kan de prata om saker som är lite problematiska t ex om han blir arg när jag (mamman) kommer hem. Han förstår allt och han och mormor kan komma överens. Så det verkar inte på något sätt ha att göra med att han inte skulle förstå t ex att man inte får skrika och slåss.

Men med oss får han ofta, nästan varje dag vredesutbrott som vi inte vet hur vi ska hantera. Han är för det allra mesta jättegullig och rolig att vara med och snäll med oss föräldrar och pratar och skrattar och är glad. Då kan han också säga förlåt att jag blev arg förut. När han t ex ska lägga sig försöker vi göra det lite lättare genom att leka en liten stund först och sen borsta tänderna, läsa saga och sen ligger någon av oss hos honom i sängen tills han somnar.

Det kan vara jättemysigt och allt går som en dans, eller så kan han börja prata om kiss och bajs och skratta och vägra göra som man säger. När någon av oss då sätter en gräns att nu ska du sova blir han plötsligt jättearg och gör grimaser som ett djur. Han slåss, skriker och sparkar. Vi säger till honom att han absolut inte får slå och när han gör det ändå har vi ibland hållit fast honom. Men då skriker han att det gör ont. Han skriker fruktansvärt högt och öronen (både hans och våra antar jag) känns som om de skadas.

Detta kan pågå i en timme. Ibland har någon av oss gått ut och sagt att han får stanna i sitt rum tills han har bestämt sig för att inte slå eller skrika mer. Så han någon av oss stått utanför dörren och hållit i den och då och då frågat ”Har du bestämt dig?” Det har blivit en dragkamp och så har vi gått in i rummet och försökt prata med honom i omgångar, men det har ofta bara blivit fortsatta slag och sparkar.

Vi har blivit arga och skrikit till honom att ”nu måste du lägga dig” och även lagt honom i sängen med kraft, men det är som om han bara blir ännu argare när vi blir arga. Han ger sig aldrig. Det känns hemskt att stänga in honom, jag tror att det är helt fel, men jag kan inte vara med honom när han slår och sparkar och skriker. Någon gång har jag också slagit tillbaka med ett slag på armen på samma sätt som han just gjort och sagt att ”så här ont gör det”, men han har inte verkat märka det alls. I stunden verkar det inte som om han förstår att han gör oss illa och det känns som om man inte kan få kontakt med honom. Han är bara arg och kan inte ta sig ur det. Ibland spänner han hela kroppen och bara är arg och slår på kuddar eller saker.

Det här med läggningen är bara ett exempel, det kan hända när som helst under dagen när någon av oss föräldrar sätter en gräns. Han har haft liknande mindre utbrott alltid. Även när han var bebis var han hysteriskt ledsen en gång om dagen. Vi har alltid tagit hand om honom då. Nu försöker vi säga att det är ju roligare om vi kan ha en mysig läggstund tillsammans än att vi bara bråkar i timmar och jag är säker på att han förstår, men jag förstår inte varför han fastnar i den här totala aggressiviteten vid vissa tillfällen. Den har ingen proportion till det som utlöser den för nästa dag kan det hända precis samma sak och han är lugn och snäll som ett lamm.

Det är tärande med aggressiviteten och det är väldigt svårt att återknyta efter att han slagits. Det sitter liksom i kroppen på mig. Ibland lyckas jag till slut lugna honom vid läggningen t ex och sen vill han gosa jättemycket, men då kan jag inget annat än att ligga bredvid för det känns hemskt att ha fått dessa slag. Det är klart att man skyddar sig men eftersom jag inte vill stänga in honom i rummet så får jag en del slag på mig i alla fall. När jag inte kan gosa med honom direkt efteråt blir han arg och aggressiv igen. Även om jag förklarar att jag tycker om honom.

Vi undrar hur vi ska hantera detta. Vi har inte fått komma till BUP för att få hjälp. Vi vill veta vad det här beteendet står för, hur vi ska tolka det och hur vi ska göra när han blir aggressiv. Han är väldigt stark och det känns inte alls bra om det ska bli en kamp om vem som är starkast. Vi vill nå ett samförstånd, att vi tillsammans kan ha det mysigt och bra och blir en familj där alla respekterar varandra.

En mamma

Svar:

Hej!

Tack för ditt långa och gripande brev. Det är tydligt att ni har vänt och vridit på detta problem flera varv. Jag vill börja med din fråga om diagnoser. Jag förstår att ni kan undra över det, men av flera skäl tror jag ni har större nytta av att släppa frågan. För det första är er son bara fyra år. Barn går igenom många olika faser under förskoleåren och det finns en väldigt stor variation i hur fort barn mognar inom olika områden. Därför brukar det vara svårt att ställa säkra diagnoser på så små barn. Din sons beteende i dag behöver inte säga så mycket om hur han kommer att vara om ett eller två år. Även om han alltid har haft ett häftigt humör, så kan han lära sig att uttrycka det på bättre sätt med åldern. För det andra skriver du att problemen framförallt förekommer tillsammans med er föräldrar. Han verkar ju till exempel inte ha problem med kamrater på förskolan. Om man ska börja prata om diagnoser hos barn, så ska det generellt märkas i flera sammanhang.

För det tredje så brukar lösningar och hjälp vara likartad för barn som beter sig aggressivt, oavsett om de har en diagnos eller inte. Det handlar till exempel ofta om hur föräldrar kan samspela tillsammans med barnet. Eftersom det är där problemen uppstår i ert fall, så misstänker jag att orsakerna och lösningarna också handlar om det. Till sist har forskning visat att problem brukar växa när föräldrar flyttar fokus från samspelet med barnet, till funderingar på barnets egna problem. Jag vill därför uppmuntra dig till att fortsätta att försöka jobba med ert sätt att kommunicera och agera, som du beskriver på flera ställen i brevet.

Även om jag avråder från att fokusera på diagnoser, så vill jag inte på något sätt förringa era problem. Tvärtom talar flera saker du skriver för att problemen är allvarliga. Du skriver om upptrappade och utdragna bråk, där det finns risk för urspårningar, som när du slog tillbaka vid något tillfälle eller när ni håller för dörren. Du skriver också hur svårt det är att återknyta efter konflikter. Det är viktigt att bryta dessa mönster och det förvånar mig att ni inte har fått komma till BUP. Mitt första råd är därför att försöka igen. Den typen av onda cirklar som du beskriver brukar ofta vara svåra att bryta på egen hand. Därför är det angeläget att ni får hjälp av någon utomstående som kan vägleda er i samspelet med sonen. Ibland kan även socialtjänsten erbjuda sådan hjälp till föräldrar.

Jag ska också ge några råd om hur ni kan försöka förbättra läget på egen hand. Ett första steg är att ta reda på mer om konflikternas orsaker genom att leta efter mönster. När går det bättre och när går det sämre? Vad präglar dagar med konflikter jämfört med konfliktfria dagar? Du skriver att det kan vara svårt att förstå och att till exempel läggningen ibland går som en dans, men ibland spårar ur. Samtidigt kan det finnas mönster som man själv är blind för. Varför är det färre konflikter med mormor? Det kan ju vara för att hon inte träffar er son lika ofta som ni, men det skulle också kunna handlar om hennes förhållningsätt. Ni har säkert pratat med henne, men gör det igen och be henne vara med någon gång för att få hennes blick på situationerna. Jag vill poängtera att det inte bara handlar om hur man kommunicerar just i samband med konfliktsituationer. Andra mönster kan vara lika viktiga, som till exempel hur mycket tid man har tillbringat tillsammans senaste dagen eller veckan, eller hur bra barnet har sovit.

Ett mönster som du tar upp i brevet är att konflikterna brukar uppstå när ni sätter gränser. Hur ofta och på vilket sätt föräldrar sätter gränser har stor betydelse för den här typen av problem. Jag vet för lite för att kunna säga exakt vad som är viktigt i just ert fall, men jag ska räkna upp några vanliga fällor som föräldrar kan trilla i. Om ni vill läsa mer om detta kan jag rekommendera boken ”Explosiva barn” av Ross Greene, som många föräldrar uppskattar.

En fälla är att föräldrar inte i tillräcklig utsträckning väljer sina strider. Det gäller särskilt om små konflikter ofta utvecklas till maktkamper. Då finns det mycket att vinna på att helt försöka släppa saker som man brukar tjata om. Ibland kanske det till exempel är värt att skippa tandborstningen (förlåt Folktandvården), om man märker att barnets humör är på väg åt fel håll. Givetvis går det inte att släppa alla situationer, men om man tar varje strid, så kommer varken barnets eller förälderns tålamod att räcka när det verkligen gäller något viktigt. En annan fälla är att fastna i själva maktkampen: ”Du ska lägga dig nu” ”Nej” ”Jo” och så vidare. Ett av de vanligaste tipsen är att försöka avleda barnet (och sig själv). Börja prata om något annat i situationen (Var är nallen?). Det handlar om att lirka och varsamt lotsa barnet framåt. Du verkar redan göra det, men för de flesta föräldrar finns det utrymme att utveckla denna färdighet.

När maktkamperna helt har spårat ur med sparkar, slag och stängda dörrar, så brukar det vara svårt att prata sig ur dem. Mitt råd är att ni ska försöka att säga så lite som möjligt då – framförallt inte förklara, förmana eller övertala. Du verkar ha insikt i det, eftersom du skriver att bråken bara blir värre när ni hamnar där. Kanske går det att förändra något ytterligare i de situationerna. Du beskriver hur ni har försökt att hålla ner sonen i sängen eller hålla för dörren. Vad händer om ni bara släpper kampen? Ni har säkert försökt göra det och sonen har sannolikt fortsatt att leva om då. Försök då att vara uthållig. Låt dörren vara öppen, låt sonen skrika och gorma, gå undan om han slåss, säg inte emot, höj inte rösten, försök bara att lugna honom. Jag vet att det är lättare sagt än gjort att hålla sitt eget humör, särskilt om det blir våldsamt, men försök. Detta innebär inte att du ska släppa alla krav eller gränser. Det betyder bara att du ska försöka rida ut stormen. Kanske kommer sonen fortare i säng på det sättet, än när du håller emot i dragkampen.

Vissa barn föds som filbunkar och blir nästan aldrig provocerade eller tappar humöret. För er son verkar det vara tvärtom, vilket innebär en särskild utmaning för er. Samtidigt är det hoppfullt (om än jobbigt) att problemen främst uppstår tillsammans med er föräldrar. Det brukar innebära större möjligheter att finna lösningar, eftersom samspelet är något som går att förändra. Som sagt – försök att få hjälp av någon som kan vägleda er i det arbetet.

Martin