En bekant mår dåligt. Ska jag lägga mig i?

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 29 juni 2012 i kategori Relationer

Fråga:

Hej Liria!

Jag läser på universitetet och i årskursen över mig går en bekant som är minst sagt svår att ha att göra med. Det är svårt att föra en konversation med honom, han beter sig allmänt osäkert och när han blir full så kan han bli oerhört påträngande. Han har helt enkelt ingen koll på hur man beter sig socialt eller hur man läser av andras känslor. Till mig kan han ibland skicka ”tycka synd om”-sms. Om något tråkigt har hänt så hör han alltså av sig till mig.

Jag tar det väl på sätt och vis som en komplimang att han tycker att jag är någon som man kan vända sig till när han har det svårt (kan dock påpeka att detta händer väldigt sällan), men eftersom han inte hör av sig annars så blir det bara en konstig situation. Han har heller, så vitt jag vet, inga nära vänner. Stämningen på mitt program är god, och ingen mobbar honom, men på grund av hans personlighet har hans klasskompisar dragit sig undan honom. Om han gör något avvikande blir reaktionen ”Ja, det är ju X. Han är… speciell”, följt av en irriterad suck.

Jag ser att han mår dåligt, och har befunnit mig i en liknande situation själv, även om jag då hade turen att ha vissa i min omgivning som kunde hjälpa mig att förstå och läsa andra människor. Den här människan har ingen i sin närhet, och jag känner att han inte står mig så pass nära att jag vill lägga ned tid på honom. Det kan tyckas hårt, jag vet, men jag har egna problem och ett eget liv som jag försöker att balansera. Dessutom har jag inte den kompetens som krävs för att hjälpa honom.

Frågan blir alltså hur jag ska kunna ge honom en knuff i rätt riktning? Jag känner honom som sagt knappt, så det skulle kännas konstigt att fråga honom rätt ut hur han mår. Och jag är rädd att om jag gör det så tar han det som en inbjudan till att han kan höra av sig till mig ännu mer än vad han redan gör. Samtidigt så mår han dåligt…Ja, det är en knivig sits han sitter i, och jag vill trots allt att han ska kunna ta sig ur den. Har du några förslag?

/ Student

Svar:

Hej Student! Tack för ditt brev. Du frågar om ett dilemma som nog många igenkänner och som vi möter i många sammanhang i livet och på olika sätt. Ska vi agera när vi anar att någon i vår omgivning far illa eller mår dåligt även när personen inte är nära oss som en vän eller släkting? Ska vi hjälpa till även när personen inte ber oss hjälp, eller ska vi vänta till att det händer något? Riskerar vi att genera personen och att det kan uppfattas som att vi ”lägger oss i”? När är det rätt att agera? Den kanske svåraste frågan är hur vi gör för att hjälpa i en situation när en person i vår omgivning förmodligen far illa men inte ber om hjälp.

Jag tycker att det är rätt att erbjuda hjälp när det är tydligt att någon i vår omgivning har det besvärligt även om det inte är en nära och kära, och personen själv inte ber om hjälp. Den det gäller kan avvisa vår hjälp och tacka nej, men vi har ändå uppträtt på ett medmänskligt sätt utifrån våra värderingar om vad som är rätt att göra. Det vi bör vara uppmärksamma på är att vi måste ha sätt att ta hand om våra egna känslor om personen avvisar vår hjälp eller till och med blir kränkt. När vi erbjuder oss att göra något för någon annan förväntar vi oss nog trots allt att få uppskattning. Men den kan utebli och då kan vi nog bli rejält frustrerade över den andres ”otacksamma” hållning. Anledningarna till att det händer kan vara komplicerade och de psykologiska mekanismerna kan vara svåra att få grepp om. Det kan nog lätt bli så att man känner sig i underläge när man, utan att ha bett om det, får ett råd i en situation, där man har det besvärligt. Det kan uppfattas som kritik eller att man inte anses kunna ta hand om sig själv.  Att vara tacksam i en sådan situation innebär att man faktiskt måste kunna acceptera att man behöver andras hjälp. Man blir i det läget påmind om att man har ett problem som man inte har kunnat hantera på egen hand. Man kan oroa sig för att hamna i skuld till de som vill hjälpa till. Det kan som sagt finnas flera anledningar till att en person reagerar negativt när vi försöker hjälpa.

Jag anser ändå att vi alltid ska erbjuda hjälp i de här situationerna samtidigt som vi måste vara beredda att använda vår vuxna och mogna sida om en person inte tar emot det vi vill ge. Vi får helt enkelt erbjuda hjälpen med en öppen hållning och vara beredda på att den andre kanske tackar nej, säger att vi inbillar oss eller till och med kritiserar oss. Ibland får vi vara nöjda med att vi gjorde det vi ansåg var rätt och riktigt att göra. Undantag finns. Om det till exempel handlar om barn som vi misstänker far illa är det vår moraliska skyldighet att gå vidare ibland och göra en anmälan till exempelvis socialtjänsten.

Du har beslutat dig för att hjälpa till och du vill samtidigt göra tydligt att det är ”en knuff i rätt riktning” som du vill ge din studentkamrat, och att du vill stanna vid det. Det är förstås rimligt. För mig framstår du som en person med stor förmåga till empati. Du stannar inte vid att vara irriterad på din studentkamrat utan du har förmåga att se att det förmodligen finns en svårighet och ett lidande bakom hans sätt att vara.

Hur ska du då ge honom ”knuffen i rätt riktning”?  Det är viktigt för dig att han inte uppfattar det som en ”inbjudan att höra av sig ännu mer”.  Mitt råd är att du skriver ett sms till honom. Han har tidigare sms:at dig, och med de svårigheter som han har att samtala på ett obesvärat sätt kan det kanske vara det sätt att kommunicera som fungerar bäst för honom. Skriv kort och precis som det är, att du vill ge ett råd utifrån de svårigheter som han berättat om i sina sms till dig, och stanna just vid att använda ordet ”svårigheter”. Undvik helt att sätta etiketter på hans problem, även med vardagliga ord som till exempel blyghet.  Berätta gärna om något hos honom som du uppskattar. Det balanserar bilden och kan minska den oro som ditt sms kan väcka, och på det sättet göra det lättare för honom att läsa och förstå ditt sms. Var samtidigt rak. Skriv att det är en ”knuff i rätt riktning” som du vill ge, men inte mer. Förklara att du skriver ditt sms utifrån att du tycker att det är rätt ”lägga sig i”, när du ser någon i din omgivning som kan behöva hjälp, och att du uppfattat hans sms som att han vill få ett råd. Tydliggör din respekt för hans autonomi. Skriv till exempel: ”Jag vet inte om du alls håller med om det jag kommer att föreslå dig, och självklart får du göra som du vill med mitt råd. Jag tror att du skulle kunna bli hjälpt av att prata med en professionell person som en psykolog eller psykoterapeut om de svårigheter som du har skrivit om i dina sms till mig. Jag tycker att det är rätt att ”lägga sig i, när någon signalerar att det är svårt. Jag har själv blivit hjälpt på det sättet.” Stanna här. Om han senare hör av sig i en omfattning som du inte vill och vill ha fortsatta råd, så är det viktigt att du är konsekvent med att säga nej till detta, så att du tidigt släcker ut det beteendet.

Med största trolighet finns hjälp att få för din studentkamrat. Det är också viktigt att känna till att för att få professionell hjälp när man mår psykiskt dåligt så behöver man inte veta vad man har för problem. Men behöver inte ha någon ”etikett” med sig. Det räcker att man känner att man mår psykiskt dåligt och att man har svårigheter att leva det liv man själv vill. Det är den professionella som ska lyssna, göra en noggrann analys av hur livet ser ut och tillsammans med personen som söker hjälp försöka hitta orsakerna till detta. Nästa steg är att utifrån analysen komma överens om vilken behandling eller förändring som kan vara rimligt och möjligt att göra

En kram!

Liria

”Min mamma förnekar sitt alkoholproblem ”

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 22 juni 2012 i kategori Alkohol, Föräldraskap, Relationer

Fråga:

Hej, för 15 år sedan skiljdes mina föräldrar, det var en mycket uppslitande skiljsmässa med flera polisanmälningar och rättsprocesser om pengar och vårdnad, och min mamma förändrades väldigt mycket psykiskt. Hon blev ytterst paranoid, allt var svart eller vitt, och hon fick som vi upplevde det schizofrena drag där hon bytte mellan att vara en kärleksfull och snäll mamma, till att vara hotfull, hatisk, ”bytte röst” och blev även aggressiv ibland – men hon verkade aldrig minnas något av det efteråt, det blev som två extremfall. Trots att hon till och med slog mig en kväll, så fanns det inte ett spår av det morgonen därpå, och jag och mina 2 yngre syskon har lärt oss läsa henne väldigt bra. När hon inte var sådan betedde hon sig som världens bästa mamma, och kunde och kan lätt få vem som helst att tycka om henne. Men går man emot henne så byter hon tvärtom.

Hon ringde personer som hon ansåg vara emot henne oavsett tid på dygnet, var hotfull och fick flera polisanmälningar mot sig. Det verkade även vara incidenter på hennes jobb, och hon blev därför arbetslös och är det fortfarande. Hon har inte legat på latsidan för det, utan byggde om huset mycket i början och pluggade sedan ett par år. Hennes beteende blev då bättre, och man kunde till och med nämna min pappas namn i hennes närhet och hon kunde se honom på håll. Efter kursen var hon arbetslös igen, och har ”roat” sig med att dokumentera allt runt jobbsökandet till absurdum eftersom de är emot henne, arbetsförmedling får verkligen det som de vill ha och mer – extrema rapporter ofta på över 15 sidor med all dokumentation.

Någonstans där började hon även få problem med alkoholen, vilket verkar trigga hennes gamla beteende. Hon gör det ”snyggt” och bara från middagstid och visar det aldrig utåt och skulle aldrig erkänna det, men jag skulle klart kalla henne alkoholist. Hon har börjat ringa hotfulla samtal till bekanta som hon inte pratat med på tio år mitt i natten, men kommer inte

ihåg det utan tror att telefonbolaget är emot henne eftersom de har skickat telefonräkningar på tusentals kronor, och hon tänker ta det upp i rätten om hon behöver. Det hade kunnat vara alkoholen, men det liknar alltför väl hennes gamla mönster.

Hennes familj har mer eller mindre förskjutit henne på grund av hennes beteende, och hon är väldigt arg på dem. Mormor och morfar är gamla och sjuka nu, men enligt pappa så verkar det finnas någon form av psykisk instabilitet även hos dem. Hon är mycket ensam.

Vi försökte tidigt prata med henne som att söka någon att prata med, men detta gör henne ytterst arg. Till slut har vi gett upp för att kunna få ha kvar vår mamma som mamma. Jag är vuxen nu och bor 3 timmars bilfärd bort och studerar, mina syskon bor ännu längre bort, och det går att ha en (mycket) bra relation med henne om man inte går emot hennes resonemang och inte svarar i telefon efter klockan 17. Men hon mår verkligen inte bra, och jag vet inte hur hon ska kunna få hjälp när hon inte själv vet hur hon handlar eller vill veta av någon form av samtalshjälp. Jag har en förhoppning om att det ska bli bättre om hon lyckas hitta ett arbete (hon identifierar sig mycket med sin profession och skulle aldrig kunna tänka sig något annat), men åren går. Hur kan hon få hjälp?

Bekymrad dotter

Svar:

Hej Bekymrad dotter, du har en mamma som verkar ha psykiska problem, och som under de senaste åren även har fått problem med alkohol. Troligen finns det ett samband. Jag vill först säga att du imponerar med det tålamod och den omsorg du visar din mamma.

Det är knepigt på många sätt att vara anhörig till en förälder, ett barn eller ett syskon som dricker för mycket eller har psykiska besvär. Våra känslor är så ambivalenta. Vi kan både älska personen samtidigt som vi blir så besvikna och arga på det som personen ställer till med och utsätter oss för. Ofta känner vi oss maktlösa inför alla svårigheter som personen konfronteras med. Jag förmodar att du känner igen i de här erfarenheterna. Ditt brev väcker många grundläggande frågor om vilket ansvar vi har för varandra, vem som är skyldig till vad, och vad en anhörig kan och behöver göra.

Din mamma är en sårbar person, och det verkar som hon kanske alltid har varit det. Det finns drag hos din mamma, som hon träder fram i ditt brev, som har som särdrag att de är oberättigat misstänksamma. De upplever omgivningen som fientlig och svekfull, och de är lättkränkta. De kan ha relationer till andra, men på sina villkor. Misstänksamheten leder till ständiga konflikter med omgivningen. De här är personer som uppfattas som besvärliga av andra, och som ofta misslyckas i arbetslivet, och de blir allt ensammare med tiden. Omgivningen orkar inte med dem. I detta som händer finns samtidigt ett stort lidande hos dessa personer men de kan oftast inte se sin roll i det som händer dem. Psykoterapi med inriktning på stöd och social färdighetsträning, kan hjälpa om personen är motiverad till en förändring för sin egen del. Det är förmodligen svårt, och det kanske överhuvudtaget inte är möjligt, att göra din mamma intresserad av hjälp. Det kommer under alla omständigheter att bli rejält påfrestande för dig att ta upp frågan, men jag ska ändå ge dig ett förslag om hur du skulle kunna göra. Jag gör det lite längre fram i mitt svar till dig.

Din mammas alkoholproblem kan nog förstås utifrån hennes sårbarhet och den utsatta situation som hon befann och befinner sig idag. Bakom den aggressivitet och avvisande, som ni möter hos henne, finns förmodligen mycket upplevd ensamhet och livsångest. Att dricka alkohol kan ha blivit hennes sätt att få distans till de känslorna. För alkoholproblem finns idag både stor tillgång till hjälp och bra sådan. Dilemmat återigen är väl att göra din mamma intresserad. Ett sätt att bli mer motiverad kan vara att ringa anonym till Alkohollinjen,

020 84 44 48, och resonera med rådgivarna där. De använder metoden motiverande samtal. Ett annat sätt är att ta upp frågan med sin husläkare. På www.alkoholhjälpen finns råd och tips för både anhöriga och den som dricker.

Hur kan du hitta ett sätt att ta upp problemen med din mamma? Var rak men inte menande, antydande eller omskrivande. Det kommer att fungera dåligt med din mamma och hennes misstänksamhet. Undvik uttryck som ”Du måste” och ”Du borde” de brukar väcka motstånd.

Ett sätt att prata om hennes problem är att du använder dig av det som kallas jag-budskap. Det innebär att du utgår från dina egna känslor, tankar och behov, istället för att säga något om din mammas brister. Med ett jag-budskap behöver du inte utlösa din mammas motstånd, och det är bra, då ett uttalat inslag hos din mamma verkar vara hennes lättkränkthet. Du kan på det sättet kanske undvika hennes motattacker. Så här kan du prova att uttrycka dig istället:
- Jag blir ledsen/ besviken/bekymrad när du… (Beskriv dina känslor)
- Jag skulle vilja att du… (Be om en konkret förändring)
- Jag skulle bli glad/lugn/trygg om du… (Beskriv på ett positivt sätt hur du skulle känna om din mamma gjorde en förändring)
- Vad tänker du om det här? (Lämna över ordet till din mamma)

Du kan läsa mer om detta och andra handfasta råd till anhöriga i manualen Anhörig till spelberoende. Författare är psykologen Maria Nordell. Du kan ladda ner manualen kostnadsfritt på http://www.fhi.se/PageFiles/3327/r200536spelberoendemanual0510.pdf Manualen är mycket läsvärd även för de som har anhöriga som ha andra problem än problem med spel om pengar.

Låt mig avsluta med att säga även detta till dig. Vi kan älska våra anhöriga och försöka hjälpa dem med deras problem. Vi kan känna sorg när de inte vill ta emot vår hjälp. Självklart ska vi ta ansvar för varandra men vi måste också acceptera att det finns gränser för vad vi orkar med och vad som är rimligt att kräva av en anhörig. Var går dina gränser när det gäller din mamma? Det kan smärtsamt att behöva inse att en sådan gräns finns men ibland kan sorgen över detta lindras om man får prata om detta, och dela de tankarna med någon annan. Ett alternativ för dig ska kanske vara att du träffar en familjerådgivare för egen del eller att du deltar i en grupp för anhöriga. Du behöver ta hand om dig själv och dina känslor.

En kram.

Liria

”Min pojkvän är så deprimerad”

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 15 juni 2012 i kategori Relationer

Fråga:

Jag har ett problem som rör relationen till min pojkvän. Vi har träffats sedan i höstas och jag vet att jag älskar honom och att det är honom jag vill leva mitt liv med. Problemet är att han just nu är väldigt deprimerad och att jag inte vet hur jag ska hantera det.
Vi inledde en passionerad relation som var helt underbar i flera månader. Jag har aldrig varit så förälskad och beroende av en annan människa förut. Hans lukt, hans sätt att röra sig runt mig, hans sätt att tala till mig och hans sätt att röra vid mig, gör att jag ryser av lycka bara vid tanken på det. Men en dag började allt vara annorlunda. Han slutade titta på mig och ta på mig och hade nästan inget att säga till mig. Jag tog upp detta och vi pratade om det och kom framtill att han skulle försöka vara lite mer positiv och att jag skulle ta mindre för givet och förvänta mig mindre. Det blev lite bättre, men hans lätta och självsäkra sätt och hans försvunna sexlust kom inte tillbaka.

Nu har det blivit värre igen och han känns otroligt deppig. Han vill inte göra något, knappt prata och knappt se på mig.
Problemet är väl att jag inte vet var jag har honom och är rädd för att han ska lämna mig vilken sekund som helst, då det är så han reagerat i tidigare förhållanden.

Jag har försökt att prata med honom och frågat hur han mår och varför han mår dåligt, men får bara svaret att det bli värre när jag frågar. Jag själv har också väldigt lätt för att bli deprimerad, men har lärt mig hur jag kan göra för att lättare ta mig ur dessa situationer. Jag ser så mycket av mig själv i hans beteende och tror verkligen att jag har knep som kan hjälpa honom också, om han bara släppte in mig.
Hur ska jag hantera denna situation utan att förlora honom och behålla mitt eget fokus? (Så att jag inte förlorar mig själv i en förälskelse som i värsta fall inte är besvarad?) Ska jag dra mig tillbaka och låta honom ta sig ur sin depression själv eller ska jag fortsätta att försöka nå fram till honom?

Tacksam för hjälp

Svar:

Du skriver på ett konkret och engagerat sätt om hur svårt det blir när en nära och kär person mår psykiskt dåligt, och det dilemma som man hamnar i som anhörig eller vän, eller som i ditt fall, som flickvän. Jag imponeras av hur mycket omsorg och tålamod som du visar din pojkvän.

Du har samtidigt insett att det inte kan fortsätta som hittills. Du vill inte förlora din pojkvän, men du vill inte heller förlora dig själv. Du kämpar med frågor om vad som är rätt och riktigt att göra, men också i vilken omfattning du ska se till dina egna behov, och inte minst om vad du orkar med. Jag kommer att resonera med dig om detta på några olika sätt. Jag hoppas att det ska hjälpa dig att få perspektiv på din situation och underlätta för dig att hitta lösningar på det dilemma som du är i.

Att du skaffar dig ett professionellt samtalsstöd ser jag som prioritet nummer ett. Du är i en utsatt situation och du är sårbar för depression. Hitta någon att samtala med där dina tankar och känslor får vara i centrum, inte din pojkväns. Du kan vända dig till den kommunala familjerådgivningen som erbjuder även individuella samtal om relationsproblem. De har stor erfarenhet av att samtala om kriser i relationer, och om gränser för vårt ansvar för andra. Du kan också ringa till den nationella hjälplinjen,020-22 00 60, www.hjalplinjen.se. På nationella hjälplinjen kan man vara anonym. Du kanske också kan prata med vänner och familj om det som händer. Sök råd och hjälp!

Jag tror att det kan vara viktigt att du väljer att vara för dig själv under en tid. Ge dig en paus i ditt förhållande. Vila från all din oro och frustration ett tag. Träffa dina vänner. Gör det som roar dig. När vi är mitt inne i en besvärlig situation kan det vara bra att få komma bort från ”stormens centrum” och få möjlighet att återhämta oss. Det är ett sätt att också få en kritisk distans till det som händer och börja kunna tänka klarare.

Utifrån det du beskriver framstår det för mig som att din pojkvän har ganska allvarliga psykiska besvär, och att han endera inte får, eller väljer bort, den psykiatriska behandling som han skulle behöva. Psykisk sjukdom är något som man drabbas av utifrån genetisk sårbarhet och livshistoria, och visst är det svårt för din pojkvän nu, men det som händer honom är svårt även för dig och förmodligen andra i hans omgivning som bekymrar sig om honom. Jag tror att det är viktigt att du berättar om detta för din pojkvän och gör honom uppmärksammare på detta. Be honom att lyssna ett tag på hur besvärligt det är för dig att utsättas för det som händer. Om det underlättar kan du erbjuda dig att följa med till ett besök inom psykiatrin, eller där det kan vara aktuellt. Vill han inte lyssna på dig, eller göra något för att hjälpa sig själv så kan du nog behöva inse att han väljer bort din hjälp och inte kan se dina behov. Ett sätt att se på saken är att det inte bara är du som ska visa omsorg utan att även du ska kunna få det av honom.
Ska man förvänta sig att den som är psykiskt sjuk söker hjälp och deltar i en behandling som villkor för att stanna kvar och hjälpa till? Det är ett mycket svårt dilemma som anhöriga förhåller sig till på olika sätt. Några menar att man alltid och ovillkorligt ska finnas till hands och hjälpa till. Andra menar att det är rimligt att den anhörige ska söka hjälp och gärna redan när sjukdomen börjar märkas. Vid depression finns till exempel ofta typiska tidiga varningstecken som man kan lära sig att vara uppmärksam på.
Man kan fråga sig varför din pojkvän inte vill tala med dig om sina psykiska besvär, och varför han undviker att söka hjälp trots att han har det svårt. För personer som mått dåligt under lång tid kan det ibland bli så att den psykiska ohälsan och den livsstil som hänger ihop med den är en del av deras identitet. På ett paradoxalt sätt upplever man en trygghet i situationen.
En person med psykisk ohälsa kan ha genuint svårt att tala om sina besvär. Det kan vara svårt att hitta ord för det svåra som man känner och tänker. Ibland finns inte energin för att orka formulera sig, och man kan vara generad för att berätta om det ”bisarra” som man upplever. Att tystna och avvisa samtal kan vara en försvarsreaktion för att freda sig. Detta verkar samtidigt vara ert svåraste problem, att er dialog har upphört. Ett sätt för dig att hantera situationen kan vara att du försöker bortse från hans ovilja att berätta för dig hur han mår och i stället erbjuder honom praktisk hjälp, men också berättar vad du behöver att han gör för att du ska orka finnas kvar. Om du vill läsa mer om manlig depression kan du läsa mitt svar till ”Jag orkar inte vara klagomur längre” i DN.se på länken: http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2009/06/08/jag-orkar-inte-vara-klagomur-langre-3669/

Orsaken till att man inte söker hjälp är många gånger att man har förlorat hoppet om ett tillfrisknande. Man har en uppgivenhet utifrån att en psykologisk behandling eller ett läkemedel, som man fick, inte hjälpte. Som anhörig kan man också behöva vara uppmärksam på att de psykiska symtomen som till exempel nedstämdhet och ångest kan vara ett hinder för att orka söka hjälp. Jag hör ibland påståenden som att ”Han vill inte söka hjälp”. När man är psykiskt sjuk kan man inte se de möjligheter som för oss andra är så självklara.
När det gäller ditt dilemma om i vilken omfattning du ska hjälpa din pojkvän så tror jag att det är nödvändigt att du är helt ärlig mot dig själv och honom. Mitt intryck är att en alltför vårdande roll från din sida kan innebära en risk för att du själv blir deprimerad, då du har en sårbarhet för detta, och det kan förstärka att din pojkvän inte tar ett rimligt ansvar för att hjälpa sig själv. Det är viktigt att man som anhörig tar hand om sig själv för att kunna hjälpa sin närstående.

Liria

Kommer inte överens med tvååringen

Skrivet av Martin Forster 06:00, 8 juni 2012 i kategori Föräldraskap

Fråga:

Hej!

Jag har ett stort problem med mitt ena barn. Vi kommer inte överens. Hon är extremt lik sin far i sättet att vara och honom kommer jag ju inte heller överens med, vi är separerade.

Jag har två flickor, ett och två år gamla. Dom är totalt olika i sina sätt att vara. Tvååringen är social, utåtriktad, har mycket energi, är väldigt ”mycket” i allt hon gör, bestämd, vet vad hon vill. Hon är högt och lågt och överallt. Ettåringen är mest ett sådant barn som tycker om att sitta och se gräset växa. Hon är buscharmig men tränger sig inte på. Hon söker kontakt men när hon fått det går hon och gör något annat. Hon är mer som jag i sättet.

Problemet är alltså tvååringen. Hon kräver total uppmärksamhet 90 % av sin vakna tid. Får hon inte som hon vill skriker hon och slåss. Får hon som hon vill är hon fantastiskt go och fin. Hon har alltid varit på det här viset, tycker jag. Det är inte trotsåldern. Hon kräver att jag ska läsa böcker i timmar, puttar undan mig när jag lagar mat och tar allt ur händerna på mig. Hon vill ha saft och skriker som en tok om hon inte får det. Vägrar borsta tänderna, brottas och skriker om jag försöker tvinga henne. Vägrar göra det jag ber henne om, som att ta på sig sina byxor eller att sluta hälla ut sin saft på bordet. Kräver att jag ska ligga bredvid när hon ska somna, fast jag vill ju inte lägga mig klockan åtta…

Prata med henne går inte. Hon lyssnar inte eller avbryter med något som intresserar henne, tex att hon har två nappar. Någon enstaka gång kan vi komma överens om något men det struntar hon i nästa stund. Hon kräver att allt ska handla om henne, när hon vill och på det sättet hon vill. Hon kör med sin mamma…

Om tvååringen får för sig att hon absolut ska göra något som jag inte tycker är okej ber jag henne att sluta, säger åt henne att sluta, låter arg när jag ber henne sluta och tillslut skriker jag på henne att sluta. Ofta brukar hon tycka att det är jättekul när jag blir arg och hånskrattar mig rakt upp i ansiktet och fortsätter. Jag skriker då på henne tills hon börjar gråta. Jag hatar mig själv för detta men vet inte vad jag ska ta mig till. Ofta låter jag henne få som hon vill för att slippa detta.

Min egen mamma körde med favoritbarn, och jag var det barn som hon tyckte minst om. Jag vill inte under några omständigheter att min älskade lilla flicka ska uppleva det. Jag vill ju inte krossa henne, men jag vet inte hur jag annars ska få henne att låta bli saker hon inte kan/får göra. Jag har fått tipset att avleda, men en stor del av problemet är att jag måste ägna all tid åt att göra som hon vill, annars gallskriker hon. Jag orkar inte och har inte tid eller lust att sitta och läsa samma barnbok flera timmar i sträck.

Vi har delad vårdnad och barnen bor nu varannan vecka hos mig. När jag knappt träffat barnen på en vecka längtar jag så otroligt mycket efter dem. Då är det supermysigt att läsa sagor för tvååringen. Vi somnar tätt, tätt intill varandra och hon vill ha sin lilla knubbiga goa arm runt min hals. ”Min mamma” säjer hon stolt. Men i slutet av veckan bråkar vi bara. Jag tror att jag kanske är för tillmötesgående i början av veckan för då vill hon ha det så jämnt.

Hur funkar det då hemma hos pappan? Det är svårt att få ett bra svar på den frågan, men tror att det fungerar bättre ur den synvinkeln att han har lättare att säga nej. Det blir liksom inga diskussioner, han säger nej och skiter i om hon blir ledsen. Men han säger att tvååringen aldrig vill busa och kramas med honom, som hon vill med mig.

Det jag behöver ha hjälp med är vad jag ska göra för att min tvååring ska bli mindre krävande och lyssna på mig. Hur kan jag få henne att gå och lägga sig, sluta spotta, sluta skrika, sluta springa ut på vägen osv. Hur ska jag få henne att förstå att jag har annat att göra än bara passa opp på henne?

Svar:

Hej!

Tack för ditt brev, som tar upp flera frågor som många föräldrar brottas med. Framförallt undrar du hur du ska göra när din dotter trotsar och bråkar. Jag ska återkomma till det, men först vill jag diskutera en annan fråga.

När barn ofta bråkar och låser sig i konflikter kan det bero på att de lider brist på närhet och uppmärksamhet. Enbart utifrån ditt brev kan jag inte avgöra om det är så för din dotter, men några saker du skriver tyder på det. Du skriver om hur olika ni är, hur svårt du har för vissa av hennes sidor och hur orken ofta tryter. Det är visserligen bättre i början av veckorna, men du undrar om det beror på att du är för eftergiven. Du tar också på ett ärligt och modigt sätt upp risken för att din äldsta dotter ska känna sig mindre omtyckt än den yngre. Barn känner av om man umgås med dem på grund av dåligt samvete. De känner förstås också av om mamma eller pappa är irriterad när de läser sagan för femtielfte gången. Även om du ägnar väldigt mycket tid åt din äldsta dotter, så finns det kanske en risk för att hon inte tillräckligt ofta känner genuin gemenskap eller närhet med dig (eller pappa?). Jag har som sagt inte tillräckligt underlag för att påstå detta, men om du tycker att det ligger något i det så är frågan vad du kan göra?

Till att börja med är det viktigt att försöka sträva efter att inte placera barn i fack. I inledningen av ditt brev beskriver du dina två döttrar på två helt olika sätt. Det stämmer säkert att de är väldigt olika, men ju mer du ser dem på det sättet – att de ”är” på vissa sätt – desto mindre kommer du att upptäcka nya sidor hos dem. Jag pratar inte om dig personligen, utan om forskning som har visat just detta. Ju mer föräldrar kan se att barnen ständigt lär sig och utvecklar olika sidor, desto större chans till goda relationer och mindre konflikter. Jag vill också understryka att dina döttrar är så små att det är alldeles för tidigt att säga hur de ”är”. Stora delar av din beskrivning av äldsta dottern stämmer väl överens med en typisk tvååring. Du skriver att det inte handlar om trotsåldern, eftersom hon alltid varit sådan, men två år är fortfarande väldigt ungt. Många vilda, bråkiga och trotsiga tvååringar beter sig helt annorlunda ett eller två år senare. Om du kan tänka så finns det större chans till förändring.

Samtidigt vet jag att det är svårt att ändra synsätt, tankar och känslor på beställning. Ibland är det lättare att försöka göra något mer konkret, så kan känslorna komma på köpet. Ett av de vanligaste inslagen i familjeterapi är att avsätta tid för umgänge. I ert fall handlar det kanske inte om att du ska ägna mer tid åt dottern, eftersom du redan gör det så mycket. Det kanske snarare handlar om att sprida ut umgänget under veckan, istället för att som nu framförallt ha mysigt i början av veckan. Sedan brukar det vara viktigt att verkligen hitta en rutin där man avsätter t ex en halvtimme om dagen som enbart ägnar åt lek eller umgänge med barnet. Ofta är man som förälder halvt närvarande i umgänget med barnen, samtidigt som man tänker på annat.

Nu återvänder jag till din fråga om vad du ska göra i konfliktsituationerna. Du skriver att du försöker avleda, men att orken ofta tryter. Jag har tidigare svarat på liknande frågor och ett av råden jag brukar ge är just att försöka avleda uppmärksamheten vid konflikterna. Jag vill därför fördjupa detta ämne. Vad gör man när det inte hjälper att avleda, eller när man inte orkar fortsätta att avleda? Och är det alltid rätt att avleda? Jag är lite osäker på om vi menar samma sak med att ”avleda”. Du skriver till exempel att du inte har ork att ”läsa samma barnbok flera timmar i sträck”. Att avleda innebär inte att ge efter för allt som barnet vill göra för att undvika konflikter. Det handlar istället om att försöka avleda uppmärksamheten hos barnet just när konflikten är under uppsegling. Ibland kan barnets uppmärksamhet avledas åt något helt annat håll (t ex ”Titta! En fågel!”), men det är inte alltid möjligt och heller inte nödvändigt. Den grundläggande poängen med att avleda är nämligen inte att barnet ska ägna sin uppmärksamhet åt något helt annat än konflikten. Poängen är snarare att bryta destruktiva mönster i kommunikationen, vilket exemplifieras nedan.

Du skriver att du kan be din dotter sluta med något. Sedan säger du till, låter arg och skriker till slut tills hon börjar gråta. När den här typen av upptrappningar upprepas ofta i en familj, så brukar det leda till att barnet bara lär sig att svara med samma mynt. Problemet som man har sett i flera studier är att föräldern upprepar samma slags tillsägelse eller argument, ofta med allt högre tonläge. Ju mer en förälder lyckas variera sitt sätt att kommunicera i konflikten, desto större chans att den klingar av. Det kan t ex handla om att byta argument, byta tonläge, ställa en fråga istället för att upprepa samma uppmaning, eller kanske ta en paus och ta upp tråden igen lite senare. Allt detta är exempel på avledning, där man hjälper barnet att inte fastna i en onödig upptrappning av konflikten. Jag ska ge ett exempel:

Du vill att din dotter ska borsta tänderna. Hon säger ”Nej!”. Du säger ”Jo, vi måste borsta tänderna nu!”…”Jag vill inte!”…”Jo, kom nu, alla måste borsta tänderna, jag också”…”Neeeeej!” och så vidare. Någonstans i den här kedjan, helst så tidigt som möjligt, skulle du kunna försöka att bryta mönstret. Till exempel genom att börja borsta tänderna på ett mjukdjur, prata om vad ni har ätit i dag, försöka skoja med henne om, eller börja ta på pyjamasen istället för att fortsätta med tandborstningen. Gör något sådant utan att kommentera att dottern protesterade. Sedan kan du försöka igen med tandborstningen efter en stund. Det handlar alltså om att lekfullt försöka lirka istället för att tvinga sig fram.

Du kanske har försökt att göra precis det jag skriver om här. Det kanske ändå inte hjälper. Ska man fortsätta att försöka avleda i all oändlighet? Nej. Du gör det så länge du orkar och så länge du tror att det kan hjälpa. Sedan kan du släppa kravet, om det handlar om något mindre viktigt. När det gäller viktigare saker, som till exempel att komma iväg till förskolan, så får du försöka att vara bestämd utan att samtidigt tappa ditt humör. Om du måste bära iväg med din dotter, gör det utan förmaningar, tillsägelser och höjd röst. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men jag tror att det kan ha stor betydelse i ert fall. Om du släpper flera mindre konflikter, men verkligen försöka stå på dig när det gäller, så kommer din ork att räcka längre. Om ni dessutom kan få till en stund varje dag när ni känner närhet och gemenskap, så hoppas och tror jag att det kan hjälpa både din ork och hennes humör.

Varma hälsningar

Martin

Skuld över beteende mot lillasyster

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 1 juni 2012 i kategori Relationer

Fråga:

Hej! Jag är en kvinna i tidiga tjugoårsåldern som har en stabil tillvaro med studier, sambo och träning. Jag har haft en fin barndom med mina samboende föräldrar som alltid har älskat mig och mina två yngre syskon.

Jag är alltså äldst och tre år efter mig föddes min lillasyster, medan vår bror är fem år yngre än jag. Jag flyttade ifrån mitt föräldrahem för snart 1,5 år sedan men har fortfarande bra relationer till min familj. Så bra som de någonsin har varit.

Problemet som jag har, är svårt att sätta ord på då jag känner stor skuld och får ångest när jag tänker på det. Min syster och jag har aldrig riktigt haft en bra relation. Under barndomen

bråkade och retade vi varandra mest hela tiden. Minnen av att vi lekte eller umgicks på ett trivsamt sätt är få. Häromdagen påpekade hon att jag aldrig ville leka med henne när vi var barn, och det stämmer. Vi har väldigt olika personligheter och intressen och jag har alltid fått höra att jag är väldigt mogen medan hon alltid har varit väldigt barnslig (enligt mig och andra). Hon har alltid haft otroligt många vänner och är en social och färgstark person. Jag har varit mindre intresserad av många vänner och haft ett fåtal nära och lagt mycket energi på mitt idrottande under uppväxten.

Jag har alltid fått höra att jag inte brydde mig om något av mina syskon när de föddes. Var det kanske någon typ av syskonavund? Och det jag har mest ångest över är just att jag inte har brytt mig om henne. Jag kan se minnesbilden av henne framför mig när hon var liten och hur mycket hon älskade och längtade efter mig, men jag ville inte ha med henne att göra. Jag ville bara att hon skulle försvinna. Nu på senare tid så har hon också slutat skolan och börjat jobba och blivit tvungen att ta mer ansvar, hon har mognat och vi har hittat sätt att umgås på. Men det är stelt och svårt och jag har sådan ångest. Vi har pratat om det flera gånger, och hon har

sagt att hon förlåter mig och att det inte är något att bry sig om, men jag kan ändå inte släppa det.

Jag och min bror har en väldigt varm och öppen relation och vi kan prata om mycket och detsamma gäller för mig och mina föräldrar. Hur ska jag göra för att släppa skulden jag känner över hur jag har behandlat min syster?

Varma hälsningar/E

Svar:

Hej E och tack för ditt brev! Du vill veta hur du ska kunna ”släppa skulden” som du har till din lillasyster för hur du behandlade henne när ni var barn. Det är mycket vanligt att vi som vuxna har skuldkänslor för saker som vi gjorde som barn eller unga. Det är ett tecken på vår ökade känslomässiga mognad. Som vuxen är vår empatiska inlevelseförmåga större. Hur det vi gjorde drabbade andra blir tydligare för oss och berör oss mera, men nu är vi också mer kapabla att kunna resonera om och hantera det som hände.

Du berättar och frågar om något som berör många av oss, våra syskonrelationer, både som de var som barn och hur de är som vuxna. Relationer är sällan så starka som de mellan syskon. De kan vara till glädje och stor trygghet. Relationerna till våra syskon är också oftast de längsta som vi har i livet. Våra föräldrar dör normalt före oss, och våra partner och barn kommer in senare i våra liv. Men relationerna till våra syskon är också komplicerade som alla nära relationer och ibland fyllda av motstridiga känslor. De liknar egentligen inga andra relationer. Låt mig börja med att resonera med dig om hur våra erfarenheter som syskon i en familj kan påverka oss, och vilka sätt som kan finnas att förhålla oss till det. Det är normalt att känna ambivalenta känslor inför sina syskon. Rivalitet kan vara en del av syskons sätt att förhålla sig till varandra som barn, och denna tidiga rivalitet kan följa oss livet ut. På ett djupare plan handlar det nästa alltid om hur vi längtat efter och konkurrerat om våra föräldrars uppmärksamhet och kärlek.

Din hypotes att du var avundsjuk på din syster verkar mycket rimlig och möjligen bidrog den till att du hade svårt att knyta an till henne. Men kanske inte bara det. Ni var ju dessutom så olika som personer. Kanske ett första steg för att kunna ”släppa skulden” till henne kan vara att du ser detta tydligt och att det var ett hinder för en nära relation er emellan som barn. Påminn dig också att ni var barn när det inträffade, som du nu minns som vuxen och besväras av. Kanske det hade gått att göra något om det funnits någon vuxen i närheten som hade hjälpt till, men som barn hade ni förstås mycket svårare att klara detta på egen hand. Vad säger du, kan detta stämma på er, och har det kanske betydelse för den avund som du talar om i förhållande till din lillasyster?

Du var äldst bland dina syskon, och vår syskonposition kan ha betydelse för hur vi formas som personer. Som äldst syskon får man ofta bekräftelse genom att vara duktig och tidigt bli ett vuxet och ansvartagande barn. Det har visat sig att äldsta syskon som vuxna gärna har samma livsstil som föräldrarna. Yngre syskon däremot kan ha en friare relation till föräldrarna, bli självständigare, och få en ”lekfullare” inställning till livet. Ofta utifrån en upplevelse av att ha uppskattats som de var.

Vad kan du då göra nu som vuxen storasyster? Det som hedrar dig är det du redan har gjort och gör. Du har tagit initiativ till samtal om det som hände. Du har också bett om förlåtelse och du anstränger dig aktivt för att få en bra relation med din lillasyster. Det är både generöst och modigt av dig att göra detta som är så svårt för dig. Du gör det som är klokt när vi vill ändra på våra relationer till andra. Vi börjar med att ändra oss själva!

Som jag ser det så kan du välja att ännu mer försöka att få en nära relation med din syster eller du kan acceptera att ni inte blir så nära varandra, åtminstone inte nu. Även om saker och ting som händer längre fram i era liv förstås kan ändra på detta. Om du väljer den första vägen kan du säga till dig själv: ”Jag brydde mig inte om min syster som barn, jag var avundsjuk på henne. Men nu vill jag lära känna min syster och bli vän med henne.” Fortsätt om du väljer den vägen att vara nyfiken på hur hon är som person och leta efter gemensamma intressen, och ge er tid att lära känna varandra.

Samtidigt föreslår jag att du funderar på några saker som nog kan spela roll för hur fortsättningen kan bli för dig och din lillasyster. Var observant på det som fortfarande verkar vara ett hinder för er. Du skriver att kontakten er emellan fortfarande är stel, trots att din syster säger att hon förlåtit dig. Men är det kanske så att du inte tycker att du förtjänar hennes förlåtelse? Om du tänker så kan lösningen vara att du försöker att acceptera det som hände utifrån att ni var barn, och att det inte är rimligt kräva att du ska behöva ta ett ensamt ansvar för det som hände då? Att ta saker för vad de var kan vara ett sätt att komma vidare i livet, och kunna fokusera mer på det som är viktigt här och nu.

Den andra vägen är att du accepterar att du och din syster kanske inte kommer varandra helt nära. Ni är för olika varandra. Det kan vara så att du kan få en hygglig kontakt med din lillasyster men det blir inte en nära och tät relation. Den varma relation som du har till din bror ska du se som något unikt, men för dig och din syster är förutsättningarna helt enkelt annorlunda.

Ibland får man nöja sig med att ha relationer, även i en familj, som bara är tillräckligt bra, och ibland får man acceptera att det inte går att ha en relation alls. Min utgångspunkt är att man inte ska göra våld på sig själv på grund av de konventioner som säger att man MÅSTE ha en nära relation till alla i sin familj. Det finns ingenting som är självklart i nära relationer. Man får göra så gott man kan!

En kram. Liria