”Hur ska vi förklara för barnen?”

Skrivet av Martin Forster 08:06, 31 augusti 2012 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag har valt att bryta kontakten med en av mina föräldrar, ett beslut som jag är mycket nöjd med. Mina föräldrars relation var mycket destruktiv och de är numera skilda.

Min frågeställning rör hur det är vettigt att behandla den bortvalda föräldern i förhållande till mina egna barn, som snart börjar komma i åldern att de kommer att börja förstå att det så att säga ”saknas” en morförälder. Nu talar jag inte i termer av någon form av kontakt mellan den bortvalda föräldern och barnbarnen – det är uteslutet – utan snarare om hur jag/vi ska tala om den bortvalda föräldern.

Hittills har barnen inte något begrepp om att personen borde finnas, men jag vet inte riktigt hur jag/vi borde förhålla oss till att introducera personens existens. Ett alternativ är förstås att avvakta tills när/omfrågan kommer upp från barnens håll. Ibland har jag lutat åt det hållet med tanken att frågan kanske inte ens uppstår– det finns gott om andra kärleksfulla vuxna runt barnen och vad betyder egentligen blodsband? Inte mycket, för mig. Men å andra sidan tänker jag att det vore olyckligt att hamna i situationen att barnen ska behöva undra och dra sina egna slutsatser. Jag vill inte att de ska behöva känna att det finns ”hemliga” personer. Dessutom händer det ju att vi (sinsemellan) talar om den bortvalda föräldern, som ju inte upphört existera bara för att all kontakt är bruten.

Som en följdfråga till detta kommer också frågan om hur man presenterar anledningen till att man valt bort kontakten med sin förälder. Att personen var dum/gjorde så dumma saker? Att den är sjuk?

/Mamma och dotter

Svar: Ärlighet varar längst heter det ju, vilket i stort sammanfattar mina råd till dig. Du verkar vara inne på samma spår i ditt brev. Du vill inte att barnen ska undra eller att det ska finnas hemliga personer, vilket är klokt tror jag. Genom att vara öppen för barnen visar du att det är tillåtet att prata om känsliga saker. Då kommer de att våga fråga och risken för skrämmande fantasier eller skamkänslor minskar. Vi verkar vara överens om detta, men du undrar när och hur du ska ta upp ämnet med barnen. Det beror förstås på vad morföräldern har gjort. Eftersom du helt utesluter möjligheten till kontakt, så förutsätter jag i mitt fortsatta svar att det handlar om allvarliga saker som skulle vara olämpliga för barnen att möta.

Du skriver att barnen börjar bli så gamla att de kan förstå att en morförälder saknas. Därför tycker jag att det är bra om du själv tar upp ämnet, just för att föregripa att de undrar och fantiserar i tysthet. Om det är möjligt och känns naturligt, så kanske den andra morföräldern ska vara med vid samtalet, så att barnen förstår att det är okej att prata om saken även med honom/henne. Försök att ta upp saken så odramatiskt och naturligt som möjligt. Om barnen inte verkar ha några frågor eller bli särskilt känslomässigt påverkade, så kan det räcka med en ganska kort förklaring. Lämna ämnet och vänta därefter in deras initiativ till att fråga eller prata mer. Tanken med dessa råd är att vara lyhörd för vad barnen faktiskt känner inför det som berättas. Om man prackar på barn långa förklaringar, så kan de uppleva en press att känna något som de inte gör. Om barnen tvärtom skulle reagera känslomässigt på det du berättar, så ska du naturligtvis lyssna och förklara mer.

Så till frågan om vilken anledning du ska ge till frånvaron av morföräldern. Det är svårt att ge ett specifikt svar, eftersom jag inte vet varför ni bröt kontakten. Jag kan dock ge några generella råd. Återigen förespråkar jag öppenhet. Förklara sanningsenligt vad morföräldern har gjort eller gör som hindrar kontakt. Med sanningsenligt menar jag inte att barnen behöver få veta alla detaljer som kan vara skrämmande eller smärtsamma. Om morföräldern till exempel varit våldsam, så kan småbarnsversionen vara att Morfar/mormor mår inte så bra och blir lätt arg. Då kan han/hon säga och göra dumma saker. Då har jag blivit så ledsen att vi inte träffas just nu. Om han/hon börjar må bättre igen, så kanske vi kan träffa honom/henne. Målet med samtalet är att barnen ska få en egen berättelse om vad som har hänt. Den ska fungera som ett svar på egnas och andras frågor om morföräldern.

Jag tror också att det kan vara värt att fundera över vilken förebild du blir för barnen genom ditt sätt att hantera detta. Det var därför jag valde att avsluta mitt exempel ovan med en öppning om att ses igen. Om du skulle göra likadant, så visar du indirekt för dina barn hur de kan hantera konflikter och oförrätter, nämligen genom förlåtelse och försoning. Jag påstår inte att det alltid är rätt eller realistiskt – du kanske inte alls tror på en sådan utveckling i ert fall. Orden man väljer får inte skorra alltför falskt med den egna övertygelsen, men det är bra att reflektera över vilket budskap man ger sina barn mellan raderna. Den attityd du visar i samtal om detta kommer att påverka dem mycket mer än det som morföräldern har sagt och gjort. De har ingen relation till honom/henne och kommer därför inte att känna sig personligen kränkta eller svikna. Däremot träffar de dig varje dag, så det är dina handlingar och attityder som räknas.

En viktig attityd i sammanhanget är synen på skuld och ansvar. Barn vinner generellt på att lära sig skillnaden mellan handling och person. När du förklarar varför ni inte träffar morföräldern, så bör du därför betona handlingarna (han/hon har gjort dumma saker) och undvika personlighetsbeskrivningar (han/hon är dum). Om det handlar om någon slags sjukdom, så kan man förstås säga att han/hon är sjuk, men det är bra att samtidigt förklara att sjukdomen innebär att man gör dumma saker. Det är också bra att förklara för barnen att det finns omständigheter som bidrar till att människor gör dumma saker, vilket ytterligare understryker att människor inte är dumma eller onda av naturen. Även om man kan ha olika åsikter det, så kan jag konstatera att forskningen pekar på att det är hälsosamt med en mer förlåtande attityd. Exempelvis har man sett i studier att barn känner mer skam och hämndlystnad ju mer de tror att elaka handlingar beror på personlighetsdrag som inte går att förändra. Ju mer de kan se omständigheter och förklaringar till elakheten, desto lättare har de att förlåta, vilket i sin tur är starkt kopplat till välmående och hälsa. Jag tror att du och de flesta andra är medvetna om de här sakerna på ett allmänt plan, men det krävs ofta mer ansträngning för att blottlägga den här typen av mönster och attityder inom den egna familjen.

Till sist vill jag påminna om att det alltid är bra att tänka långsiktigt. Den förklaring du ger dina barn bör också hålla om 20 år. Kommer de fortfarande att förstå varför ni inte träffade morfar/mormor? I så fall tror jag att du kan känna dig trygg.

Bästa hälsningar,
Martin.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Min väninna blir misshandlad ”

Skrivet av Liria Ortiz 08:17, 24 augusti 2012 i kategori Relationer

En bekymrad kvinna behöver råd om hur hon ska lyckas övertala sin väninna att lämna sin sambo. Liria Ortiz svarar.

Fråga:

Hej Liria, jag har en god vän sedan länge, som alltid varit en glad och begåvad tjej. Problemet började när min väninna träffade sin nuvarande sambo. Från början var han drömprinsen. Efter en kort tid började jag märka att hon tog mer och mer distans ifrån mig. Verkade nervös, nästan rädd när vi pratade.  Den glada och utåtriktade personen hon var började försvinna.

Vid ett tillfälle för något halvår sedan, då jag såg henne med blåmärken, så frågade jag vad som hade hänt. Hennes historia om att hon hade ramlat var lite konstig, men det som framför allt förbryllade mig var att hon blev arg när jag undrande vad som hade hänt. Efter ett tag hände det igen, återigen blåmärken, och då började jag bli misstänksam. Jag frågade rakt ut om hennes sambo var våldsam mot henne. Jag har faktiskt från början uppfattat honom som en ganska aggressiv person. Hon berättade då att hennes sambo hade tagit tag i henne för att hon inte hade förstått att han var stressad och provocerat honom. Ja, så sade hon, och det gjorde mig arg. Jag borde kanske inte ha visat min ilska, och det har jag dåligt samvete för, men jag kunde inte hejda mig. Efter det träffades vi mycket sällan ett tag. Sen ringde hon och ville träffa mig igen, men det hon vill ha är jobbprat och tjejsnack. Jag tyckte att det fanns tydliga tecken på att hon är utsatt för våld av sin sambo. Ibland var hon hårt sminkad och hon dolde sig bakom stora glasögon. Till sist kunde jag inte hålla tyst längre, och frågade igen hur det var. Då erkände hon att sambon slår henne men hon ursäktar sin sambo och säger att han har det stressigt på jobbet, men att det ska bli bättre, att han har haft det tufft tidigare med mera. Hon fortsätter att ursäkta honom och bagatellisera det som händer! Men det som gör mig mest upprörd är att hon tror på honom. Jag har försökt övertyga henne om att lämna honom, har bett, har hotat med att polisanmäla… Ingenting har fungerat.

Min väninna har barn i förskoleåldern och enligt henne har barnen inte hört eller sett något. Jag vet att hon älskar sina barn men jag kan inte förstå att hon utsätter dem och sig själv för sambons våld. Jag blir förvirrad, ledsen och arg på henne, jag behöver hjälp med att förstå och råd om hur jag ska göra för att hjälpa henne lämna sin sambo.

Bekymrad väninna

Svar:
Hej Bekymrad väninna, och tack för ditt brev.

Du har rätt att vara bekymrad över din väninnas situation. Våld i nära relationer är nästan aldrig en enstaka händelse. Och det är inte heller något som brukar upphöra efter en kort tid och som kan förklaras av att partnern är i en utsatt situation och tillfälligt har gått över en gräns. Våld i nära relationer handlar om mycket mer. Det är oftast fråga om en person som vill utöva makt för att upprätthålla sin egen känsla av egenvärde och kontroll. Genom att ha makt över sin partner känner man sig stark för stunden. Det här behovet ökar över tid och våldet tenderar att trappas upp, och bli allt mer brutalt. I början känner förövaren den berusande känslan av kontroll med lite våld men vänjer sig ganska snart och känner behov av mer våld och kontroll för att kunna uppnå känslan igen. Det påminner på många sätt om den toleransutveckling som vi kan se hos personer med alkohol- och drogproblem.

Ofta finns också ett psykiskt våld utöver det fysiska. Som elakheter, trakasserier och anklagelser. Jag delar din uppfattning att din väninna ska lämna sin sambo. Det handlar om det rimliga i att inte leva ett liv, där hon blir misshandlad och förödmjukad, men också om hennes och barnens säkerhet! Frågan är hur du ska gå tillväga. Du har försökt övertyga din väninna med olika argument, och visat din upprördhet över hur hon har det. Det har inte fungerat. Hon har svarat med att bagatellisera det som händer, och dragit sig undan dig. Hur kan det förstås? Ett uppmärksammat problem vid våld i nära relationer är just detta. Att den som utsätts för våld ibland inte vill lämna relationen eller anmäla, drar tillbaka anmälan eller anmäler men återvänder till förövaren. Det finns flera skäl som gör att detta inträffar. De som är utsatta för våld i nära relationer känner sig ofta fångade i sin situation och är ambivalenta till att lämna förhållandet.

Ambivalens kan enkelt definieras som upplevelse av motsägelsefulla känslor kring en situation. Ekonomiskt beroende, föreställningar om att det är bäst för barnen att stanna kvar, en bedömd risk för ökat våld vid separation, skam och skuldkänslor, oro för att bli ensam, eller starka bindningar till varandra kan spela roll. Exempelvis vid missbruk kan den som är våldsam ibland vara den som tillhandahåller alkohol och droger. Det vi kallar för förnekande är ofta ett uttryck för en rädsla att inte orka med och klara av de hinder som finns på vägen vid ett uppbrott. En utsatt person som har den här rädslan kan känna ett behov av att försvara sin osäkerhet och argumentera för sin ambivalens, när omgivningen försöker övertala personen att lämna relationen och ger argument varför det är nödvändigt. På det sättet blir ofta motståndet mot att lämna relationen förstärkt, och personen känner sig allt mer missförstådd och ensam med sitt dilemma.

Hur kan du ge råd och utrycka din oro på ett sådant sätt som gör att hon både känner sig förstådd och vill lyssna? Mitt råd är att du provar ett annat sätt att prata med din väninna. En samtalsmetod som heter Motiverande samtal (eng. motivationalinterviewing – MI), har visat sig vara effektivt i samtal med ambivalenta personer och öka tilliten hos dem att de ska kunna göra positiva förändringar i sina liv.  Om du googlar så hittar du en handbok på nätet som kan laddas ner kostnadsfritt om det här sättet att samtala. Den heter ”Motiverande samtal i praktik. Hur kan MI användas vid våld i nära relationer? En handbok.”

Närma dig väninnan med varsamhet, närmast ömsinthet. Visa att du förstår hennes oro både för hur det är och för att bryta upp. Dölj inte vad du tycker att hon ska göra, men visa att du respekterar att det är hon som ytterst måste avgöra hur hon vill göra. Ha som mål att så frön av tankar om möjligheten att kunna bryta upp. Och visa att du förstår att hon tvekar inför en så stor förändring, trots hennes svåra situation, och berätta att det är normalt att tänka och känna så.

Betrakta dig som en guide som försöker hjälpa henne att hitta rätt i sina kaotiska känslor. Och stötta hennes tillit till att hon kan klara av att bryta upp så snart du får möjlighet. Betona gärna hennes styrkor och positiva egenskaper. Här är några frågor som du kan använda dig av:
-Vad är det som gör det så svårt att lämna honom? Vad är det samtidigt som oroar dig, och som gör att du ibland känner att du måste göra det? Vilka fördelar och nackdelar upplever du i din relation med din sambo?
(En kommentar:Varför ska du också ställa en fråga om fördelar? Skälet är att visa att du kan förstå hennes ambivalens, och att allt inte är svart och vitt. På det sättet kan du förebygga att din väninna återigen känner sig missförstådd och låser sig i att behöva försvara sin tveksamhet. Du ger på det sättet också mer plats för den följande frågan om nackdelarna.)
• Hur skulle det bli bättre för dig och dina barn om du bröt upp från din sambo? Hur ser du själv på det?
• Vilka hinder finns på vägen som oroar dig, och som gör att du tvekar?
•Hur kan du komma förbi dem? Vad har du för idéer om det? Vad har du gjort av stora förändringar tidigare i ditt liv? Hur kan du ha nytta av de erfarenheterna nu? Vad kan jag göra för att hjälpa till?

Du måste på ett tålmodigt sätt hjälpa din väninna att göra tydligt inför sig själv att hon har skäl till att bryta upp och att hon kan lyckas med det. Först då kan hon besluta sig. Du kan behöva göra det många gånger. Allt forskning om motivation och förändring vid våld i nära relationer visar att den utsatta tvekar länge, och återvänder till sin partner några gånger, innan det slutliga beslutet om att lämna förhållandet fattas.

Förbered dig gärna att kunna ge din väninna praktiska råd och tips om vilka hon ska kontakta för hjälp på olika sätt när hon har beslutat sig. Det kan underlätta för henne att handla, när hon är redo. Ring en kvinnojour, Kvinnofridslinjen, 020 50 50 50, eller RFSL:s brottsofferjour. Där har du möjligheter att få veta mer om den hjälp som finns att få. Du kan vara anonym.

Det måste samtidigt finnas en gräns för ditt tålamod. Din väninna och hennes barn är utsatta för risk för fortsatt och allvarligt våld. Fortsätter det som nu, eller förvärras situationen, får du tänka om. Du kan anmäla till socialtjänsten i kommunen om du befarar att barnen far illa. Du behöver inte veta att det är så. Det räcker med oron för detta. Som privatperson kan du vara anonym. Blir situationen allt mer akut för din väninna kan du ringa Kvinnofridslinjen och få råd hur du ska göra. De har öppet dygnet runt.

Varma hälsningar.
Liria

Hur slutar man vara otrogen?

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 17 augusti 2012 i kategori Relationer, Självhjälp och förändring

Hur gör man för att sluta vara otrogen? Veckans frågeställare kan inte låta bli, men får ångest efteråt.

Fråga:

Hej! Jag är en kvinna i 30-årsåldern. Jag har under hela mitt liv, sedan jag började dejta killar, haft stora problem med att vara trogen.
Det känns som om jag tappar helt och hållet kontrollen över mig själv och mina ageranden, jag vet att jag inte ska vara med andra, men kan inte låta bli. Och då menar jag verkligen att jag inte kan låta bli. Det känns som om jag blir styrd med fjärrkontroll av någon annan och blir helt blockerad i känslorna, tappar empatin och respekten för min partner och blir samvetslös och känslokall.

Efteråt lider jag alltid av stor ångest. Jag är inte heller egentligen så intresserad av att ha sex med andra män, utan vill bara att de ska bli förälskade i mig och på det sättet bekräfta mig. Men när de sedan vill ha sex så kan jag inte säga nej, även om jag egentligen inte vill.

Jag har haft en ganska jobbig barndom med en mamma som lämnade mitt liv när jag var i tioårsåldern. Efter det levde jag och min bror (som också lidit av samma problematik som jag) med vår pappa och hans nya fru. Hon var helt öppen med att hon inte ville ta hand om oss eller ha oss nära sig själv och vår pappa, som hon ville ha helt för sig själv.

Hemmet var som ett fängelse för oss, vi hade ingen plats att existera där, varken psykiskt eller rent fysiskt. Våra behov av närhet och uppmärksamhet ignorerades ständigt. Min pappa och styvmamma drack och bråkade också ganska mycket vilket fick oss att känna oss otrygga.

Jag har en känsla av att mina upplevelser från barndomen, otryggheten och förbiseendet av mina behov, har ett starkt samband med min oförmåga att vara trogen och mitt behov av att ständigt få bekräftelse från andra. Frågan är vad jag kan göra åt detta. Jag lider nog av väldigt låg självkänsla och har i allmänhet svårt att säga nej till folk för att jag tror att de då kommer att överge mig. Detta har ställt till stora problem och lidande för mig och mina pojkvänner under åren.

Anonym

Svar:

Hej Anonym, och tack för ditt brev!

Jag uppfattar att du har två ganska tydliga och akuta problem när jag läser ditt brev. Det ena problemet är att du har en låg självkänsla och är otrygg i möten med andra. Det gör att du har ett stort behov av att ständigt bli bekräftad.

Det andra är att du använder sex för att hantera din låga självkänsla, men på ett sätt som snarare vidmakthåller och förstärker din negativa självbild. Dessa problem verkar hänga ihop och förstärka varandra. Du behöver få hjälp och arbeta med dem samtidigt.

Låt oss börja med din dåliga självkänsla. Vi människor lär oss att relatera till oss själva och andra redan när vi är små. Det handlar om känslominnen av hur våra föräldrar var tillsammans med oss. Utifrån dem spelar vi som vuxna upp de sätt att relatera som vi lärde oss tidigt för att få ögonblick av trygghet och uppmärksamhet. Dessa tenderar vi att använda oss av för resten av livet om vi inte arbetar med oss själva med att förändra de här tidiga relationsmönstren.

Grunderna för vår självbild byggs alltså upp mycket tidigt. Vuxna som har haft en trygg uppväxt oroar sig inte så ofta för att inte duga eller bli övergivna. Vuxna som har haft en otrygg uppväxt har som dilemma att de oroar sig just för detta.
Du har förmodligen helt rätt i att din anpasslighet och ditt stora behov av att bli bekräftad har blivit dina sätt att försöka hantera känslor av otrygghet som du bär med dig från barndom.

Din sexualitet är något som utvecklats till ett bekymmer för sig. Problem med sexualitet är komplexa. Sexualiteten står för så mycket i våra liv. Vår självbild, vårt egenvärde och vår kropp. Ditt brev speglar hur plågsamt det är för dig att vara otrogen på ett närmast tvångs­mässigt sätt. Du vill vara trogen men du kan inte kontrollera dig. Anledningar till otrohet kan vara många: förälskelse, hämnd, spänning, alkohol, ett sätt att avsluta ett förhållande eller att få bekräftelse.

Det du beskriver är en vanlig upplevelse hos personer med överdriven och svårstyrd sexualitet. Att man känner sig avstängd, att man inte är sig själv, och att den egna kroppen upplevs som avskild från den egentliga personen, när man har sex. Man kan känna ångest och en stark motvilja mot det man gör, både när man har sex och efteråt.

Hur kan detta förstås? Sex kan användas för att hantera besvärliga känslor. För dig verkar sex ge dig bekräftelse, och en stark upplevelse av att vara åtråvärd och kanske av att ha kontroll över andra.

Det verkar vara ett av de få sätt som du har för att få en positiv upplevelse av dig själv. Det är lätt att lockas att använda det som vi i ögonblicket mår väl av. Sex kan på det sättet bli ett närmast överinlärt sätt att reglera besvärliga känslor. Man kan efter en tid uppleva att sexualiteten börjar styra och leva sitt eget liv. Man har inte kontroll längre. Särskilt stor är nog risken för att det blir så här om man inte har andra sätt att hantera svåra känslor än att använda sex.

Återkommande otrohet kan på det här sättet bli närmast tvångsmässig och utvecklas till hypersexualitet, eller det som på vardagsspråk kallas sexmissbruk. Vad som ska benämnas som sexmissbruk är en känslig fråga. Det kan lätt uppfattas som att man definierar vad som är en ”rätt och riktig” sexualitet och glida över i ett moraliserande.

Ett sätt att komma förbi detta är att definiera sexmissbruk som att det handlar om sexuella beteenden som försämrar en persons relationer till andra och som har en negativ påverkan på personens uppfattning om sig själv. Det uppskattas att fem till sex procent av befolkningen har problem med sexmissbruk i den här meningen. Vanligt är att sexmissbruk förekommer tillsammans med dålig självkänsla, ångest och depression, och andra problembeteenden som riskabla alkoholvanor eller ätstörningar.
Jag rekommenderar dig att gå i psykoterapi med fokus på ditt sätt att relatera till andra, men som också får omfatta problemen som du upplever med din sexualitet.
Det är rimligt att tro att din negativa självbild, din otrygghet och dina sexuella problem har sina utgångspunkter i din svåra uppväxt. Du kan genom psykoterapi börja förstå dig själv mer. Och lära dig att bli mer uppskattande av dig själv och få konkreta verktyg för att kunna hantera dina känslor. Psykoterapi kan ge dig möjlighet att få den självkänsla som du inte har med dig från din uppväxt. Den kan göra dig tryggare i möten med andra och ge dig möjlighet att leva på ett sätt som mer är i överensstämmelse med dina värderingar.

Du kan kontakta en mottagning som erbjuder sexualrådgivning. Så­dana finns inom kommunen, genom RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning, eller hos privata mottagningar. Var uppmärksam på att sexualrådgivaren har formell kompetens, och är till exempel sexolog, eller legitimerad psykolog eller psykoterapeut.

Ett annat alternativ är att du kontaktar Centrum för andrologi och sexualmedicin på Karolinska universitetssjukhuset. Där pågår ett behandlingsprojekt som handlar om sexmissbruk/hypersexualitet. Det heter Mozart. Du kan få information och råd för hur du kan få hjälp på telefon 08- 585 823 00.

Men du kan också göra en hel del på egen hand. Jag kommer nu att ge dig några egenvårdsråd. Det handlar om färdigheter som du kan använda för att bättre kunna bromsa dina impulser när du känner att du vill bli bekräftad genom att söka mäns uppmärksamhet.

Det första handlar om att tydliggöra dina värderingar om vad som är rätt och riktigt i en kärleksrelation för dig. Vad är viktigt för dig i en relation? Hur vill du vara som kärlekspartner? Skriv ner det du finner. Ha inte för bråttom. Ge dig tid för den övningen. Idén är att de värderingar som trätt fram och blivit tydliga för dig under övningen ska fungera som en påminnelse och en mental broms när dina impulser vill dra dig i en annan riktning.
Kartlägg gärna också i vilka situationer som risken är särskilt stor för att du ska återfalla i ditt problematiska beteende. Lista dem. Var ärlig. Välj sedan att undvika eller hantera dem. En huvudprincip när man arbetar på det här sättet är att lära sig att identifiera risksituationer. Viktigt är att agera så fort man uppmärksammar att ”jag är på väg nu”.

Upplevelsen är många gånger att ”det bara händer”, men det brukar finnas mängder av risktankar, riskkänslor och risksituationer som utlöser hypersexualiteten. Har man kännedom om vad som bidrar till att utlösa beteendet ökar man sannolikheten för att kunna hjälpa sig själv och avbryta i tid.

Som biblioterapi kan du läsa ”Den mörka hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge. Boken förklarar på ett pedagogiskt sätt hur en otrygg barndom kan prägla våra beteendemönster och relationer som vuxna. Den erbjuder också olika effektiva verktyg för att bryta de gamla och överinlärda mönstren.

”Jag är asexuell men vill ändå ha familj”

Skrivet av Liria Ortiz 07:00, 10 augusti 2012 i kategori Relationer

Fråga:

Hej Liria, jag har en undran om det som kallas asexualitet. Jag undrar hur ensam jag är om att leva asexuellt och om det finns några förklaringar till det. Jag själv uppfattar det som en livsstil som jag valt och som jag trivs med, men folk omkring mig blir provocerade. Jag har berättat för ett par väninnor och de blev mycket bekymrade, och började tala om att jag nog innerst inne är lesbisk. Det är jag inte! Vad säger sexologerna om detta? Det finns en del att läsa på nätet, men jag undrar hur seriöst det är, så jag vill veta vad psykologin och vetenskapen säger om att inte vilja ha sex även om man inte är frigid. Jag kan ibland bli nyfiken på sex, men jag tycker uppriktigt sagt att det inte är värt mödan.

Det som oroar mig lite grann är att jag skulle vilja ha barn och leva i familj, och det verkar ju inte helt lätt att kombinera med att inte vilja ha ett sexliv med en man. Jag är 30- plus, och har levt i ett par längre förhållanden. Jag saknar kramarna och kyssarna nu när jag är singel, men inte sexualiteten.

Jag undrar som sagt hur det har blivit så här. Jag har inga trauman i bagaget, men redan som tonåring var jag nog inte så intresserad. Det kändes mer som att jag ställde upp på sex för att det skulle vara så, och kanske också till del av nyfikenhet, men särskilt roligt tyckte jag inte att det var. Jag vill ändå säga att jag uppskattar män. Jag har ett par för mig jätteviktiga killkompisar, som jag verkligen tycker om, men bara som vänner.

Vad handlar det här om? Hur många är vi? Är det en period i livet (men det undrar jag, det har ju varit så här länge nu)? Har du några råd, hur ska jag gå vidare? Ska jag se min asexualitet som ett problem och gå i terapi?

Svar:

Vår kunskap om asexualitet är fortfarande ganska begränsad, även om begreppet asexuell har funnits relativt länge. Du noterade säkert när du forskade på nätet om asexualitet att det finns en hel del litteratur om livsstilen, och nätverk och bloggar för asexuella. Du undrar hur vanligt det är, och en siffra som ofta nämns är att det förmodligen handlar om cirka en procent av befolkningen. Den skattningen baseras bland annat på en större enkät­studie i Storbritannien för några år sedan.

Vad handlar det då om? Din berättelse om dina erfarenheter och hur du lever beskriver mycket väl hur flertalet asexuella beskriver sin läggning. För det är en läggning det handlar om, på samma sätt som en sexuell läggning kan vara att vara homosexuell eller heterosexuell. Det är inget man väljer. Den mer formella definitionen är att man inte känner sig sexuellt attraherad av andra.

Asexualitet ska inte förväxlas med celibat, som är att avstå sexuella relationer utifrån en religiös övertygelse, eller med frigiditet eller impotens, som är sexuella störningar som man ofta vill ha hjälp med. Asexualitet innebär inte heller att man är känslokall. Precis som du berättar kan en asexuell person känna stark värme för en annan person, bli förälskad, vilja ha ömhet och närhet, och älska en annan person, men det tar sig inte uttryck i psykisk eller fysisk längtan efter sexualitet.

Någon mer exakt kunskap om vad som kan bidra till att en person är asexuell finns inte, och det är nog en ganska allmänt accepterad uppfattning bland sexologer och bland andra asexuella att det är fråga om en läggning. Du berättar ju också om att du har upplevt din asexualitet sedan tonåren, och det verkar vara den vanliga erfarenheten. Inget talar för att asexuella är annorlunda i sin fysiologi eller att det skulle vara fråga om en hormonell rubbning. Sexualiteten sitter i hjärnan och regleras av hjärnans äldsta delar, men också av erfarenheter och föreställningar.

För många är asexualitet ett okänt och ganska oklart begrepp, och det är nog lätt att bli missuppfattad som störd och olycklig som asexuell. Det är provocerande för många att höra att man inte har lust till sex eller njuter av det, och inte heller ser detta som ett problem som man vill bli hjälpt med.

Studier visar att de flesta asexuella är nöjda med sina liv och vill bli respekterade för sin läggning. Det ska också påpekas att asexualiteten inte är en fråga om antingen eller utan snarare handlar det om ett kontinuum, där vissa har liten sexuell lust och vissa andra inte har någon lust alls.

Kanske det vore klokt att du träffar andra asexuella och blir positivt bekräftad, och har stöd i de lägen när du känner dig ifrågasatt. Det finns ett nätverk för asexuella, som också är en blogg. Du hittar den på asexuellt.blogspot.se. Nätverket har funnits sedan 2005 och är en grupp inom RFSL. I Stockholm Pride i förra veckan paraderade nätverket och andra under en paroll om asexualitet.

Nej, jag tycker inte att du ska gå i terapi för din asexualitet. Om den känns naturlig för dig, så respektera din läggning och konstatera på ett accepterande sätt att det är sådan du är. Jag brukar säga till personer som brottas med sin identitet och funderar mycket på vad det innebär att inte vara som alla andra: ”Du får vara så annorlunda du vill så länge du inte skadar dig själv eller andra.”

Det jag vill förmedla till dig är att så länge du trivs behöver du inte söka hjälp. Du måste inte ha sex för att majoriteten har det. Det innebär samtidigt inte att det är oproblematiskt att ha den läggningen som du har. Du måste kanske lära dig när du kan vara öppen med det, och när det kan vara mindre klokt. Sexualitet är ett laddat område, och det kan vara nödvändigt att ibland vara försiktig med vad man säger om sig själv till personer som man inte känner så väl.

Du har också en längtan efter barn och familj, och att inte leva som singel som du gör i dag. Här uppstår ibland ett dilemma för asexuella, som annars är nöjda med sina liv. Mitt råd är att du är nyfiken och uppmärksam på personer i din omgivning som har samma läggning som du, och som kanske också är i en fas i livet, där familjeliv har blivit en längtan. Leta efter likasinnade och bilda familj med en person som känner som du. Du är ju inte ensam om din läggning. Det finns också klubbar och kontaktannonser för asexuella på nätet.

Varma hälsningar, Liria

”Jag skäms över mina fördomar”

Skrivet av Liria Ortiz 07:00, 3 augusti 2012 i kategori Allmänt, Relationer

Fråga:

Jag vill fråga dig om något som gör mig generad. Min fråga handlar om fördomar. Jag har alltid betraktat mig som en modern och vidsynt person. Jag är svensk, har studerat utomlands, har rest flitigt och har lärt mig att uppskatta andra kulturer, så det som hänt mig förbryllar mig mycket. Jag använder ordet fördomar med stark olust, men jag måste inse att det är det som jag har kring en speciell händelse som inträffat i vår villaidyll.

Vi flyttade hit för att vi ville att våra barn skulle gå i bra skolor i området. För en tid sedan flyttade en familj in i området, en bit ifrån där vi bor. De lär vara framgångsrika i sina jobb, och i den meningen passar de ju in här, men det sägs att de bryter kraftigt och klär sig annorlunda än vad vi gör. Jag har hört att de är jätte­rara – alla här pratar om dem, de är den stora snackisen just nu.

Mitt problem är mina känslor. Jag känner att jag inte vill ha dem här! Det handlar inte om att jag tror att statusen för vårt villaområde ska sjunka, det är inte så rationellt – eller cyniskt om man så vill – utan det handlar om känslor. Jag känner olust när jag ser dem. De känns så främmande. Jag vill ha människor av vår sort omkring mig. Jag reagerar på ett närmast reflexartat sätt.

Min förnuftiga sida säger ju att det här är fel, men jag får bilder inom mig av bråk och oordning när jag tänker på den här familjen. Min man är ganska distanserad till det som hänt och säger att det finns bra och dåligt folk i alla kulturer, och att vi ska avvakta och se hur de är som grannar. Barnen verkar inte alls bry sig.

Varför reagerar jag som jag gör? Jag har aldrig föreställt mig som fördomsfull eller rasist. Vad kan jag göra för att hantera mina känslor? Jag vill inte känna mig otrygg, men jag vill inte heller vara en inskränkt person.

”Lena”

Svar:

Det låter kanske som en paradox, men jag uppfattar dig som en person som har inblick i din inre värld, som är uppmärksam på hur du tänker och känner, och som reagerar när du upptäcker en sida av dig själv som inte känns rätt. Det är beundransvärt!

Dina värderingar tycks vara att olikheter ska accepteras, och det är faktiskt definitionen på tolerans. En tolerant person accepterar att andra avviker från henne själv vad gäller politiska åsikter, religion och etnisk tillhörighet. Men det är vad din ”förnuftiga sida” säger dig.

Ditt dilemma är att du på ett närmast ”reflexartat sätt” känner olust inför dina nya grannar trots dina värderingar och trots att du hört att de är ”jätterara”. Så då kvarstår för dig att inse, trots att det är smärtsamt för dig, att det handlar om en reaktion på det främmande hos dem.

Jag uppfattar det som att du har blivit överrumplad och närmast skrämd av den sidan hos dig, som du inte alls kan sympatisera med. Låt oss börja med hur du kan uppleva situationen så här dubbelt. Socialpsykologerna vet en del om detta. Vi har en tendens att dela in människor i onda eller goda. Vi konstruerar vår värld och identitet på det sättet. Faktum är att fördomar är ett psykologiskt återkommande kännetecken för oss människor. En fördom är ett förutfattat antagande om andra. Den bygger på stereotypa föreställningar och övergeneraliseringar. Precis som du beskriver så utlöser fördomar ett flöde av tankar och bilder hos oss. Vi kan uppleva det här flödet som påträngande, och som något som till sitt innehåll ofta genererar oss.

Hur kan vi förstå detta? Fördomar är konstruktioner av vår hjärna. Deras funktion är att snabbt hjälpa oss att värdera om det är en vän eller fiende som vi möter. Problemet är att de för att kunna fungera på det sättet, måste baseras på en mycket förenklad bild av verkligheten. Det är de äldre och mer känslostyrda delarna av vår hjärna, som skapar rädsla inför det som är obekant för oss och vidmakthåller våra fördomar. Du skriver att det känns som att du reagerar på ett ”reflexartat sätt”. Du har nog med den formuleringen fångat ganska precis vad det här handlar om. Evolutionen har gett oss människor den här läggningen. Fördomar uppstår i mötet med det som vi uppfattar som främmande och förbryllande. Vi bedömer då sekundsnabbt utifrån kategorier som bra – dåligt, vän – fiende, fly – kämpa. I möte med främmande personer utlöses vårt mer automatiserade sätt att tänka.

Efter ett tag träder vår mer rationella sida fram och då kan vi bli medvetna om att våra tankar baseras på fakta eller inlärda fördomar. Då kan vi ta ett beslut om hur vi ska agera. Det normala är faktiskt att ha fördomar. Det viktiga är hur vi förhåller oss till dem. Man kan välja att kämpa mot varje fördomsfull tanke man har men det är enormt energikrävande. Ett annat alternativ är att konstatera att ”just nu har jag den här fördomsfulla och intoleranta tanken. Den har förmodligen att göra med min personliga historia och med något jag läst eller ett rykte jag hört.”

I vår kultur ger vi mycket plats åt våra tankar och känslor och glömmer lätt att det är vårt handlande som ger konsekvenser i mötet med andra. Ska jag verkligen betraktas som en tolerant person om jag bara pratar om vikten av tolerans, även om jag i mitt beteende uppträder som en intolerant person?

Mitt råd är att du arbetar med dig själv och gör följande övning. Syftet är att lära sig att fokusera på skillnaden mellan våra fördomsfulla tankar och känslor och vårt beteende. Ett mål med övningen är att lära sig att kunna agera tolerant trots fördomsfulla tankar. Övningen består av fyra steg.

1. Observera dig själv och upptäck vilka fördomar du har om personer eller grupper. Skriv ner det du upptäcker.

2. Leta efter mönster. Finns det några fördomar som framträder mest?

3. Kämpa inte emot dina fördomsfulla tankar. Acceptera att du tänker och känner på det här sättet när du gör övningen. Men påminn dig om att tankar är bara tankar. De speglar vår historia och vår tid. Man kan säga att de är ekon av det som du fått lära dig och hört i din omgivning. Låt det fördomsfulla tänkandet finnas där som ett ”bakgrundspladder”, men låt dig inte styras av de känslor och impulser som det utlöser. Det handlar om att inte identifiera sig med sina tankar. Du är inte bara dina tankar och känslor, du är mycket mer!

4. När du har accepterat att dina tankar inte behöver vara sanna kan du VÄLJA att handla utifrån dina värderingar om vikten av tolerans.Besluta dig till exempel för att möta personen eller gruppen som utlöst dina fördomar med nyfikenhet. På det här sättet kan du frikoppla dig från ditt fördomsfulla tänkande, och bli fri att handla utifrån dina värderingar om hur du vill vara i mötet med andra människor. Det som räknas ytterst är ju hur vi bemöter andra.

En annan övning som kan vara till hjälp för dig är att tydliggöra vad ett tolerant beteende är. Skriv ner de fem viktigaste värderingarna du har som motiverar dig att vara tolerant i möten med andra. Vilka är de och på vilka sätt är de extra viktiga för dig? Hur vill du att de ska påverka ditt sätt att möta andra på beteendenivå? Hur vill du uppträda, vad vill du göra och vad vill du säga utifrån dina värderingar? Här träder dina ideal fram och i djupare mening hur du vill vara som medmänniska.

Du kan läsa mer om detta i boken ”Tolerera. En antologi om intolerans och tolerans ur ett psykologiskt perspektiv”. Den är utgiven av konstnären Jon Brunberg och Forum för levande historia och kan laddas ner kostnadsfritt från www.levandehistoria.se. I boken ingår ett längre självhjälpsprogram för att kunna bli mer tolerant.

Varma hälsningar, Liria