”Vi vågar inte hälsa på”

Skrivet av Liria Ortiz 09:12, 24 september 2012 i kategori Relationer

Fråga:
Hej Liria! Vår arbetskollega har insjuknat i cancer. Hon ligger på sjukhus och det ryktas att hon riskerar att dö. Några av mina kolleger och jag skulle vilja trösta henne men vi har inte vågat hälsa på eller ringa till henne. Vi vet inte vad vi ska säga! Vi vet inte hur mycket hon orkar med att känslomässigt prata om sitt allvarliga tillstånd. Vi känner skuld för att vi inte har tagit kontakt med henne. Vad ska vi säga? Hur ska vi göra?
På jobbet pratar vi mycket om hennes sjukdom men ingen uttalar ordet döden, vi går runt ämnet och det blir en konstig stämning i fikarummet. Vad gör vi om hon avlider? Vår kollega har familj som vi träffat här på arbetet. Lite sporadiskt ­visserligen, de har kommit förbi ibland, men vi tycker att vi känner dem. Det gör ont i oss när vi tänker på dem. Mina kolleger och jag är så tacksamma för ett svar.
Sofie – från en arbetsplats i Sverige

Svar:
Hej Sofie, och tack för ditt brev. Vad modiga ni är som vågar fråga om ett så svårt ämne! Ni framstår för mig som lojala och engagerade personer, som verkligen vill er kollega väl.

Någon gång händer det oss alla att en arbetskamrat blir allvarligt sjuk, hamnar på sjukhus eller dör. Vi är nästan aldrig förberedda inför det. Frågor om hur vi ska hantera de situationerna ramlar över oss. Hur ska vi göra? Vad är rätt och fel? Hur ska vi visa att vi bryr oss? Vad är privat i det som händer och vad kan vi på arbetsplatsen göra?

När någon i omgivningen får ett cancerbesked kan det bli särskilt svårt. Cancer är ett ord som fortfarande skrämmer. Det kan kännas som om hela tillvaron skakas om. Nästan som om det blir lite overkligt. Vardagen och våra relationer till varandra förändras och det ställer oss inför nya utmanande situationer och känslor. I det kan vi känna oss ganska vilsna. Ganska skrämmande frågor infinner sig. Du nämner några. Jag tänker mig att er emellan finns också frågor som: Är hennes sjukdom verkligen dödlig? Kommer hon kanske att bli frisk igen? Har hennes barn det stöd som de behöver, eller borde vi också göra något? Det är normalt att ha skuldkänslor för det man känner av rädsla och olust. Era känslor är inte fel utan ett svar på den omtumlande situation som ni hamnat i.

Att gå igenom en cancersjukdom är en svår upplevelse där den som drabbas kan känna sig mycket ensam. Familj, vänner och arbetskamrater kan vara mycket viktiga i den situationen.

Så här är mitt första råd till er. Hör av er till henne! Hitta ett sätt som passar er. Sänd blommor. Ring eller skriv. Det är normalt att man bekymrar sig för att uttrycka sig fel eller säga något olämpligt. Låt inte det bli ett hinder. Ni behöver inte skriva eller säga kloka saker. Det kan hjälpa med något i stil med: ”Vi är oroliga för dig, vi vill ge dig vårt stöd men vi vet inte riktigt hur. På vilket sätt skulle vi kunna hjälpa till just nu?” Var ärliga med att ni inte vet vad ni ska säga eller göra. Det viktigaste är att ni hör av er och visar er omsorg. Det är detta som er arbetskamrat kommer att märka och uppskatta. Människor som har haft en cancersjukdom berättar ofta om hur mycket stödet från omgivningen betydde. Och om besvikelsen på de vänner, arbetskamrater och chefer som drog sig undan.

Om ni är tydliga med vad ni vill hjälpa till med och med att ni faktiskt har tid för detta så blir det lättare för er kollega att acceptera er hjälp. Resonera gärna innan om vilken hjälp ni vill ge henne och vem som ska göra vad. Kom överens om att säga till exempel ”någon av oss skulle komma med mat till barnen en gång i veckan, vi kan turas om”. Eller ”vi kan göra dig sällskap efter jobbet cirka en timme. Och vad skulle du säga om att …”. Hur mycket och hur ofta var och en vill göra något för er kollega är förstås en fråga om hur det egna livet gestaltar sig, och hur relationen med kollegan ser ut, och andra personliga omständigheter.
Hitta gärna en möjlighet att få veta mer om hur hon ser på besök. Eller om det finns andra sätt som hon kanske vill hålla kontakt med er på. Vid cancerbehandling är trötthet ett vanligt symtom, och besök kan ibland kännas som att de blir för tröttande. Att hålla kontakt genom mejl och sms kan vara ett alternativ.

Jag tror att det också är viktigt för er egen del att ni har en regelbunden kontakt med er arbetskamrat eller hennes familj, beroende på hur hon mår. Ett sätt att hantera er oro och osäkerhet är att ni vet vad som händer henne. Vilken behandling får hon? Kommer hon att dö? Blir hon kanske frisk och kommer tillbaka till arbetet? Det är exempel på frågor som ni förstås vill få svar på. Att ha en respektfull öppenhet på arbetsplatsen när något allvarligt hänt en kollega är ofta hjälpsamt för alla. Annars spekuleras det alltmer, och det blir allt svårare att samtala på ett sakligt sätt om vad som händer, och vad arbetsplatsen kan hjälpa till med. Får ni veta vad som händer och vad ni ska förvänta er kommer alla att må bättre av det. Ni kommer också att hitta sätt att hjälpa till utifrån att ni har en verklig bild av hur det är. Ibland kan till exempel familjen till och från behöva avlastning i hemmet och hjälp med att följa med till läkarbesök och behandling.

Ni kan läsa mer om vad det kan innebära när en arbetskamrat får cancer på Cancerfondens hemsida, www.cancerfonden.se. Ett påpekande där är att man ska komma ihåg att arbetskamraten trots sjukdomen fortfarande är samma person som tidigare. För de flesta är det viktigt med en regelbunden kontakt med arbetsplatsen, och att få veta vad som händer där. Ofta längtar man efter att få prata om något annat än sjukdomen. Och efter att samtala om saker och ting som gör att det känns nästan precis som vanligt, att ha sin gamla roll.

Präster som arbetar på sjukhus har stor erfarenhet av sjukdom och död och kan vara till stor hjälp som samtalsstöd även för arbetskamrater. Läs gärna också boken ”När en anhörig eller vän blir svårt sjuk” av Marie Henschen.

En fråga som du ställer i ditt brev är vad ni ska göra om er arbetskamrat dör. Ska ni till exempel gå på begravningen? Att gå på begravning kan vara svårt för många. Det kan väcka tankar om vår egen och våra näras dödlighet som vi inte vill konfronteras med. Att inte gå på en arbetskamrats begravning kan samtidigt väcka starka skuldkänslor. Vad är rätt eller fel? Det finns inte något enkelt svar på det. Det är lätt att man hamnar i ett svartvitt förhållningssätt. Känn efter vad var och en av er vill göra och tillåt er att agera utifrån det. Våra känslor inför begravningar är unikt privata och ska få vara det. Det finns också andra sätt att visa sin aktning och sin sorg på. Att skriva ett brev till familjen eller att skicka blommor till begravningen är också ett uttryck för det. På en del arbetsplatser har man minnesstunder för den kollega som dött, och där ibland även familjen kan få delta.

Fundera också på att över hälften av alla som får en cancerdiagnos blir botade. Tiden efter en avslutad behandling innebär nya utmaningar för den som tillfrisknat. Ofta står man då utan det stöd som sjukvården hittills har gett. Om det är så att er arbetskamrat blir frisk igen kan ni även då ha en fortsatt viktig roll för henne. Hon kommer att behöva mycket stöd från er med att komma tillbaka till ett ”vanligt” fungerande på arbetsplatsen.

Liria

”Min tioåring grubblar över livets mening”

Skrivet av Martin Forster 06:00, 14 september 2012 i kategori Föräldraskap

Fråga: Hej,

Jag har en tioårig dotter som sedan en tid tillbaka grubblar och då och då är ”nere”. Däremellan är hon precis som vanligt. Härom kvällen var hon alldeles förtvivlad och frågade vad meningen med livet är och varför vi varit tvungna att föda henne. I våras berättade hon att hon kände en tomhet inom sig och efter att jag haft samtal med hennes fröken fick hon gå till skolsköterskan och prata om detta två gånger. Hon tyckte själv det var skönt med dessa samtal.

Hon jämför sig i varje millimeter med sin syster om det så gäller skolans matteläxor eller att springa snabbt. Jag försöker säga att det inte går att jämföra med någon som är äldre men hon hittar alltid något hon kan hävda som gör att hon blir ledsen. Hon är också oerhört noga med att jämföra vad hon får göra och vad hennes dryga året äldre syster får göra. Vi bråkar ofta om ordningen på hennes rum, hon och jag, och det slutar ofta med att hon börjar gråta och säger att hon skulle vilja vara mer som systern för hon plockar undan utan tjat. Jag har då sagt att de är olika som personer men att jag älskar dem lika mycket för det, men att jag också måste få säga ifrån när kaoset i rummet inte längre är ok. Flickorna är olika i nästan allt, från utseende till intressen, vilket gjort det lätt för oss att inte jämföra dem. Men varifrån kommer detta ständiga jämförande om inte från oss? Vi gör det kanske omedvetet?

Hon är en mycket social person som aldrig självmant säger stopp när det gäller umgänge med kompisar. Ofta när hon lekt länge är hon grinig och trött. Vid sådana tillfällen ligger grubblet nära till hands för henne.

Båda flickorna är mammiga och bevakar det den andra gör med mig och detta är naturligtvis frustrerande för både mig och deras pappa (som är en i allra högsta grad delaktig och engagerad pappa som vill ta sin del).

Är hennes grubbel åldersrelaterat eller vad kommer det sig av? Hur kan vi lindra hennes förtvivlan? Hur svarar man på frågor om meningen med livet? Och hur kommer man ifrån detta ständiga jämförande med  systern?

Mamma som behöver lite tips på vägen

Svar: Hej!

Vad svarar man ett barn som undrar över livets mening? Eller kanske till och med tvivlar på att det finns någon mening? Jag vet inte. Jag tror inte heller att du är ute efter ett konkret svar på frågan. Jag gissar att du snarare undrar hur ni kan förhålla er till dotterns funderingar och oro, utan att nödvändigtvis ge några svar.

Först vill jag, som psykologer har för vana att göra, påstå att din dotters funderingar kan vara en del av den normala utvecklingen hos barn och unga. En studie med tonåringar visade att över 90 procent på något sätt var bekymrade över livets mening och det vanligaste temat var just ”tomhet”. Existentiella frågor brukar bli framträdande under tonåren, men det är vanligt att de uppstår redan i din dotters ålder. En förklaring är att barn då brukar orientera sig mer mot livet utanför familjen, som kamrater och fritidsintressen. Många byter också klass, skola och lärare när de är 9-10 år. När aktiviteter, sammanhang och relationer som tidigare skänkte mening förändras eller försvinner, så kan det förstås innebära att tillvaron i stort ter sig mindre meningsfull. Jag lutar åt att tro att er dotters tankar och oro är typiska för åldern, eftersom du skriver att hon är precis som vanligt mellan perioderna av tvivel. Om hon börjar bli nedstämd längre perioder, slutar träffa kompisar eller delta i aktiviteter, så finns det större anledning till oro. Då rekommenderar jag att ni åter tar kontakt med skolhälsovården.

Även om det är svårt att svara barn på frågan om meningen med livet, så brukar det finnas saker man kan göra för att de ska känna mer mening, samhörighet och glädje. Exempelvis kan dotterns relation till systern och hennes sätt att vara med kamrater bidra till hennes tankar och nedstämdhet. Jag antar att det var därför du tog upp dem i ditt brev.

Du skriver att din dotter ständigt jämför sig med sin syster. Jämför hon sig även med andra? Är hon generellt upptagen av prestationer? Då tror jag det kan bidra till känslor av tomhet och brist på mening. Jag påstår inte att alla barn som är tävlingsinriktade nödvändigtvis drabbas av det, men forskning visar att risken ökar. När barn i samband med prestationer fokuserar för mycket på resultaten, till exempel genom att jämföra sig med andra, så blir de mer ängsliga och sårbara för motgångar. Resultatfokus gör också att barnen inte blir lika närvarande i själva aktiviteten. Glädjen över att till exempel blanda färger, känna penselns drag mot pappret och låta fantasin leda vägen riskerar att gå förlorad om målet är att göra den ”finaste” teckningen. Jag tror att du och de flesta föräldrar är medvetna om detta, men frågan är vad man kan göra för att motverka tävlingshets och jämförelser i vårt prestationsinriktade samhälle?

Du skriver att ni inte jämför systrarna, men undrar samtidigt om ni kanske förmedlar något omedvetet. Det vet jag förstås inte, men det finns intressant forskning som visar att vuxnas välmenande försök att uppmuntra och bekräfta barn i samband med prestationer ibland slår fel. Kort kan man säga att barn mår bra av konkret feedback som handlar om vad de faktiskt har gjort – oavsett om det handlar om medgångar eller motgångar. Räknar de rätt, så bör vuxna intressera sig för hur de gjorde – inte ge en allmän bekräftelse eller beröm som ”vad smart du är”. Räknar de fel, så ska man inte försöka släta över, utan istället hjälpa dem att se vad som gick fel och lotsa dem till att försöka igen. Även om det kan vara jobbigt för barn att konfrontera misstag på kort sikt, så pekar forskningen entydigt på att det i längden leder till ett sundare sätt att se på sig själv och sina prestationer.

Med tanke på detta ska ni kanske undvika att förklara motgångar med att ”din syster är äldre”. Pröva istället att bara gå tillbaka till själva uppgiften och reflektera tillsammans med henne hur hon kan bemästra svårigheterna. Detta låter förstås präktigt och barn är inte alltid på humör för en konstruktiv diskussion om sina misstag, men jag pekar på en riktning ni kan sträva mot. Och gå inte i fällan att ösa på med allmänt beröm när hon lyckas med något. Beskriv bara saker hon faktiskt gjorde för att lösa uppgiften. Den här typen av saklig feedback kan upplevas lite torr och glädjelös, men studier har visat att den faktiskt just bidrar till att barn känner mening och glädje i olika aktiviteter.Att hjälpa barn att fokusera på själva uppgiften eller aktiviteten hänger också samman med den populära uppmaningen om att vara ”här och nu”, vilket ofta påstås bidra till en känsla av mening.

Du tar också upp systrarnas sätt att konkurrera om dig. Det är ofta knepigt att förstå den här typen av mönster i familjer, men en fundering jag har är hur systrarnas inbördes relation ser ut.Väljer de att umgås med varandra självmant? Har de några gemensamma aktiviteter eller intressen, trots att de på många sätt är olika? Det skulle annars kunna vara en förklaring till konkurrensen: Båda vill vara med dig hellre än med varandra. Går det i så fall att skapa möjligheter för dem att mötas mer? Kanske utan att du är med? Aktiviteter på egen hand eller tillsammans med pappa? Det är förstås inte lätt för föräldrar att styra över det här, men det kan vara värt ett försök. Jag vill också ta upp ditt exempel om städning. Även om du säger till dottern att du älskar och accepterar henne som hon är, så finns risken att hon inte känner det. Jag vill väcka tanken på att fullt ut acceptera henne som hon är, dvs. låta henne vara stökigare än systern. Jag vet ju inte hur stökig lillasyster är och ni kanske ställer helt rimliga krav, men gränsen för stökighet varierar ju från person till person. Är det möjligt att resten av familjen kan anpassa sig lite efter lillasysters nivå?

En tredje sak du tar upp är hennes sätt att vara sina kamrater till lags. Du skriver att hon aldrig självmant säger stopp och att långvarigt umgänge kan leda till grubblerier. Vem är jag och vad vill jag? Om andras behov ofta får styra, så förlorar man litegrann sig själv i längden. Svårigheter att sätta gränser kan därmed också bidra till en känsla av tomhet och meningslöshet. Försök att prata med din dotter om det här. Hitta en konkret situation som din dotter också upplever som ett problem, där hon skulle vilja säga nej om hon bara vågade eller visste hur. Träna på hur hon skulle kunna säga, peppa henne inför kommande situationer och följ upp hur det går.

De saker jag har tagit upp hittills i mitt svar kanske kan hjälpa på sikt, men frågan är hur ni ska prata med er dotter just nu. Vad ska ni säga när hon känner sig tom och tvivlar på livets mening? Som sagt finns det inga givna svar, så mitt råd är att framförallt lyssna och bekräfta hennes känslor. Försök att hjälpa henne att hitta egna svar på de svåra frågorna. Livet kanske har en mening, eller inte. Oavsett så hoppas och tror jag att er dotter kommer att gå vidare ur den här fasen och precis som oss andra kunna glädjas åt de glimtar av mening som passerar genom livet.

Varma hälsningar
Martin
Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Hur ska jag få min fru att ändra sig?”

Skrivet av Liria Ortiz 08:05, 7 september 2012 i kategori Relationer

Fråga: Jag älskar min hustru, men jag är så irriterad på henne, och störs så av hennes ovanor, att vardagen med henne har blivit allt mer trist och fylld av konflikter. Jag längtar tillbaka till den tid för inte så länge sedan, då det fanns mycket mer värme oss emellan, och då vi ganska ofta, mitt i vardagen, blev nyförälskade i varandra. Jag inser att min hustru är en både snygg och charmig kvinna. Alla i vår omgivning säger det.  Det finns ingen som kan få mig att skratta som hon, och vi har bra sex trots att det sedan ganska länge är ganska svalt mellan oss.

Jag tror att problemet är att vi är så förbaskat olika, och det var det som fascinerade mig i början men som nu kan göra mig så vansinnigt irriterad på henne. Min hustru är spontan och har ständiga projekt på gång, som exempelvis spontana fester. Jag har vädjat och närmast tjatat om att vi måste komma överens innan hon hittar på saker, och att jag ibland behöver lugn och ro, men hon tycker bara att jag är tråkig som kräver det. Jag känner att jag blir allt ilsknare och trött på hela situationen.  Varför lyssnar hon inte på mig? Mina försök att få henne att ändra sig resulterar bara i gräl och långa dagar av tystnad sedan en tid tillbaka.

Jag vill inte förlora henne. Men hur ska jag hantera min irritation och få henne att ändra sig? Jag älskar henne, men, och det låter väl konstigt, jag känner mig inte förälskad i henne. Jag har frågat henne om familjeterapi, men det vill hon inte, och jag blev ganska nöjd med det svaret. Jag vill egentligen inte heller. Vi är båda ganska självständiga personer, och vi vill klara av detta på egen hand. Har du några råd? Vad har andra gjort? Så unika är vi väl inte?

Erik

Svar: Hej Erik, och tack för ditt brev.

Ibland kan kärleken kännas som ett nästan omöjligt uppdrag, eller hur? Det ligger nog en hel del sanning i att det är lätt att bli kär. Men att hålla kärleken vid liv är den större utmaningen. Vi har ett problem här. Vi är matade med myter om hur vår partner ska vara för att kärleken ska vara möjlig. De blir ofta ett hinder. Man skulle kunna säga att myterna gör att vi hamnar i en psykologisk dimma.

En myt är att om det finns kärlek så måste vår partner förstå våra behov utan att vi ska behöva uttrycka dem. Kunna läsa av vår sinnestämning utan att vi ska behöva berätta om den. Hur kan just den myten ställa till det för oss? Om du tänker ”om hon älskar mig  så borde hon förstå att…” så är det en varningssignal om att du har fastnat i den myten.  Du befinner dig i dimman istället för verkligheten.  Sanningen är att det inte finns någon person som kan läsa våra tankar. Det kan vara klokt att emellanåt kritiskt granska hur rimliga våra föreställningar är om hur vår partner borde bete sig och hur vårt förhållande borde vara.
En annan myt är att kärleken ska vara enkel. Så är det ju inte heller. Den kräver anpassning, tolerans för olikheter, och en stor förmåga till kompromisser. Det är först när vi kan acceptera våra skillnader som vi fullt ut kan börja älska vår partner för den personen han/hon är.

Och att kärleken är evig är en tredje myt som jag vill stanna vid ett tag. Kanske vi snarare ska se kärleken som handlingar än som enbart känslor. Kärleken som en känsla är ofta instabil, och så lätt påverkad av yttre och inre tillfälligheter. Och det kan leda oss till den felaktiga slutsatsen att kärleken är över när känslan av kärlek är svag eller borta. Det är svårt att styra över sina känslor, de påverkas hela tiden av sammanhanget. Våra handlingar kan vi däremot styra över. Att handla kärleksfullt även när kärlekskänslorna för partnern sviktar, är ett sätt att vårda sin kärlek, ge den en chans att leva vidare och en möjlighet att växa till sig längre fram.

Jag har så här långt i mitt svar till dig resonerat utifrån en bok som heter Kärlekens ACT av den amerikanske psykologen Russ Harris. Jag rekommenderar dig att läsa den. Boken utgår från en psykoterapeutisk metod som heter ACT (Acceptance and Commitment Therapy). Den lär ut hur man kan handskas med ilska och frustration i ett förhållande. Att hitta det som är värdefullt, och acceptera det som skiljer. Och att detta är en oundviklig del av ett liv tillsammans.  Kärlekens ACT erbjuder två utgångspunkter som jag föreslår dig att handla utifrån: 1) Stanna kvar och förändra det som går att förändra, och 2) Stanna kvar och acceptera det som inte går att förändra. (Eller lämna relationen).

Hur kan du då göra för att lyckas med det? Ett sätt tror jag är att acceptera att din hustru till stor del är den person som hon är. Det enda du någorlunda säkert kan styra över är vad du själv väljer att göra i ert förhållande. Och det är svårt att behöva inse det, att vi inte kan kontrollera eller påverka andra i den omfattning vi skulle vilja. Vi vill få som vi vill. Vi argumenterar, skäller och slår i dörrar när vi blir missnöjda och det inte blir som vi vill. Det är förstås inte ett ändamålsenligt beteende. Med det menar jag att vi gör tvärtemot det vi egentligen vill uppnå – som skulle leda fram till den kärleksfulla relation vi längtar efter.  Fundera på vad du gör i relation till din hustru som är ändamålsenligt för det du vill uppnå. Lås dig inte i termer av vad som är rätt och fel eller rättvist och orättvist, utan tänk utifrån konsekvenserna. Är det du gör ändamålsenligt eller inte? Bidrar det till att få en varmare och generösare relation mellan er eller inte? En paradox i mänskliga relationer är att ju mer vi avstår från att ställa krav och försöka kontrollera, desto mer börjar andra bli benägna att lyssna på oss och gå oss till viljes. Du ska förstås fortsätta att säga vad du vill och önskar, men om du gör det med värme och humor är möjligheten mycket större att du både blir lyssnad till och att du får det du behöver.

Jag nämnde tidigare den psykologiska dimma som vi kan hamna i. Det är ett begrepp som jag lånat från Kärlekens ACT. Jag tycker att det på ett konkret sätt förklarar hur vi ibland inte ser klart i våra relationer, och inte agerar ändamålsenligt. Den psykologiska dimman utgörs av olika lager av negativa tankar. Ett sådant lager är tankar om hur det ”borde” eller ”skulle” vara. En typisk sådan tanke är ”hon borde inte behandla mig på det sättet”. Andra lager i dimman är tankar om att det inte är någon idé att försöka, ”hon kommer inte att ändra sig”, eller bittra tankar,  ”ber jag på ett hyggligt sätt kommer hon inte att bry sig. Det är bara när jag skäller som det händer något!”. Känner du igen dig? Vilka fler tankar av det här slaget har du? Mitt förslag är att du släpper taget om tankar av detta slag. Om du håller fast vid dem blir de förmodligen ett hinder för dig att komma dit du vill, att få en kärleksfullare relation med din hustru.

Träna och prova på kraften i att fokusera mer på de små saker hon gör som du uppskattar. Lägg märke till åtminstone tre sådana saker varje dag. Och säg det till henne! Att bekräfta din hustru är ett sätt för er att komma närmare varandra. Och det underlättar för er att prata på ett ärligt och eftertänksamt sätt om det som skiljer er åt, och att vilja hitta lösningar tillsammans.

Du ska förstås be om det du vill, men bättra på din förmåga att göra det på ett vänligare sätt: ”Jag skulle verkligen uppskatta om du…” och ”det skulle betyda mycket för mig att…”. Det kommer ta tid att bryta era gamla sätt att kommunicera. Du kan behöva återkomma med det du vill flera gånger.

Du kan även behöva förhandla. Att det inte är naturligt eller rimligt att behöva göra det i en kärleksrelation är en annan myt. Kom ihåg att ni inte kan läsa varandras tankar. Ni behöver därför vara tydliga och konkreta med vad ni behöver och behöver av varandra. Och vad ni är beredda att kompromissa om. Vissa saker kommer din hustru inte vara beredd att ändra på. Acceptera det, släpp det, och återkom eventuellt senare om det är viktigt för dig. Det sämre alternativet är du återigen ”börjar tjata”. Då vet du ju redan vad som kommer att hända.

Varma hälsningar!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.