”Hur blir jag fri från min mor?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:03, 26 november 2012 i kategori Relationer

Fråga: Hej Liria! Kort bakgrund till mitt brev: Jag och min mor har inte hörts av på länge. Jag ville inte mer och orkade inte mer! Mamma är psykiskt sjuk sedan många år och har de senaste åren blivit elakare och argare och mer och mer avundsjuk på mig och mitt liv. Jag orkar inte, har inte heller kraft för att ta emot det plus rodda mitt eget liv och min familj.

Min mamma lyssnar aldrig på andras känslor. Hon snurrar runt sin egen axel och lever i sin roll av att vara offer. Det är ju sjukdomen som skruvats upp ett par varv på senare år och som ger så mycket ilska och elakhet och avundsjuka. Och jag mår så dåligt av elakhet, har jag märkt. Det är egentligen först när man slipper elakheten och ilskan som man fattar vilken energi den stal ifrån en.

När någon i ett tv-program är ”lite skojig”… så hör jag mammas röst: ”Men Gud vilken fjantig karl.” När jag tänker på något kul jag gjort så hör jag min mors missunnsamma röst.

Jag vet att hon och jag har fnittrat och skrattat genom åren, varit på resor och sådant men inget av det poppar upp. Jag hör bara elakheterna och slås av hur ofta mamma var (och är) elak mot folk i sin omgivning. Jag och min man har verkligen försökt hjälpa mamma och har tagit med henne i vårt liv. Men en släkting har berättat att ”så låter det inte på henne”.

Problemet jag vänder mig till dig om är följande: Jag drömmer nu igen om mamma och om mormor. Senast i natt drömde jag att jag liksom gick på en gata och så sprang en uteliggare emot mig och jag sprang förbi och jag blev jagad. Och sedan när jag vände mig om var det mormors huvud. Till saken hör att mormor alltid tog mammas parti.

Det har tagit tid att återhämta sig och jag har, helt ärligt, inte släppt mor helt än. Jag liksom hör hennes kommentarer i olika situationer. Satt på föreläsning i förra veckan och då var det en föreläsare som såg lite stram ut och då hörde jag (i mitt huvud) mammas röst som sa: ”Gud vilken trist kärring!”

Jag har verkligen arbetat hårt på att hitta det positiva i livet (genom min man, mina barn, vänner och terapi) och jag känner att jag till 90 procent har lyckats, men de där sista 10 procenten hänger kvar, liksom. Det sitter ju i ryggmärgen. Hur ska jag ”bli fri” och sluta drömma om natten?
En dotter

Svar: Tack för ditt brev. Mitt intryck när jag läser din berättelse är att du har varit en mycket lojal dotter. Du har återkommande försökt hitta sätt för att din mamma ska ha en plats i ditt och din familjs liv. Trots att hon inte visade er uppskattning och respekt. Och så förhåller vi oss ofta till våra närmaste in i det längsta. Vi bryter sällan med en förälder, ett syskon eller ett barn. Även om de behandlar oss illa. Vi försöker finnas kvar också om det innebär att vi eftersätter våra egna behov, och faktiskt far ganska illa. Du kom till en gräns förra året. Och bröt kontakten. Det vittnar om självrespekt.

Men här finns en komplikation. Din mamma är psykiskt sjuk. Hur ska man som dotter förhålla sig till det? Det kan vara ännu svårare och mera ångestskapande att våga stå för rätten till ett eget liv i sådana fall. Anhöriga till psykiskt sjuka berättar ändå att ofta kan man fungera som stöd på ett bättre sätt om man inte utplånar sig själv och sina egna behov. Som barn har man ofta starka känslomässiga band till sina föräldrar. Man försöker hjälpa dem, och visa tolerans. Men ibland förstår man att man kommit till en gräns. Det kommer inte att bli bättre. Och för sin egen och för sin övriga familjs skull väljer man att släppa taget.

Det är smärtsamt, närmast ett sorgearbete, och ibland kan smärtan lindras om man delar den med andra i samma situation. Mitt förslag är att du kontaktar en anhöriggrupp i din kommun och resonerar om en stöd- eller samtalsgrupp kan vara ett alternativ för dig.
Din mamma har varit psykiskt sjuk länge. Och som jag läser ditt brev har det inneburit en hel del svåra erfarenheter för dig. Du har fått ”arbeta hårt” för att hitta det positiva i livet. Och lyckats till 90 procent! Men helt fri är du inte. Till 10 procent har du inte kunnat frigöra dig. Jag får en bild av att du grubblar mycket över det som hänt, och över hur det blivit. Och att du på alla sätt försöker få bort din sorg och ilska. Risken finns att det snarare stänger dig inne i ett ältande. Och i ett lidande. Mitt råd är att du försöker öppna upp dig för dina jobbiga känslor. Ta inte strid med dem. Ge dem plats att få finnas och tillåtelse att få vara som de är. Öppna upp och välj en acceptans för dem. Paradoxen är att när vi låter de jobbiga känslorna vara, och inte tar strid med dem, så minskar de både i sin närvaro och i sin intensitet.

Nästa steg är att du handlar ändamålsenligt. Gör det som är bra för dig. Som du anser och känner gör ditt liv rikt, helt och meningsfullt. Besluta dig för att dina svåra erfarenheter inte längre ska stå i vägen. Lev i nuet, öppna upp för det som är viktigt för dig här och nu, och gör det.

Du vill sluta drömma mardrömmar om din mamma. Internetpsykiatrin inom Stockholms län testar just nu två olika kbt-behandlingar mot återkommande mardrömmar. Det finns ett starkt samband mellan rapporterade mardrömmar och att ha varit med om traumatiska händelser. Även tillstånd som depression och ångest kan öka mängden mardrömmar. Den ena behandlingen handlar om att fokusera på sina mardrömmar och bearbeta deras innehåll, och göra drömmarna mindre skrämmande. Den andra behandlingen använder sig av avslappning och stresshantering. Du kan anmäla ditt intresse på www.internetpsykiatri.se.

Som biblioterapi rekommenderar jag att du läser min bok ”Jag och min mamma – att kunna hantera en viktig relation”.

Varma hälsningar, Liria

”Varför ska jag bara ta ansvar för vår relation?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:08, 19 november 2012 i kategori Relationer

Fråga: Hej! För några år sedan träffade jag min man. Första gången vi hade sex hade han svårt att få erektion, han påtalade samtidigt hur han ville att jag skulle se ut och bete mig. Detta gjorde att jag redan från början kände att jag inte dög eller var åtrådd. Nästkommande gånger såg i princip likadana ut, det vill säga han fick inte erektion. Jag försökte hjälpa honom på alla möjliga sätt genom att smeka hans penis och få honom att känna sig lugn.

Allt handlade till slut bara om han fick erektion eller inte, fokus låg bara på att jag skulle kunna få honom att få stånd och mina egna behov blev helt förbisedda. Detta pågick i några år efter att vi hade flyttat ihop. Jag var ledsen, kände mig okvinnlig och ej åtrådd. Till slut fattade jag mod att fråga honom, eftersom han hela tiden fick mig att känna som om det var mitt fel. Då berättade han att han hade haft detta problem innan han träffade mig. Det kändes hemskt. Han kunde väl ha talat om detta i stället. Varför sökte han inte hjälp? Han visste att jag flera gånger gråtit mig till sömns på grund av detta. Vad kunde jag göra? Jag hade ju försökt allt. Det var ju hans ansvar – och hans kropp – varför skulle jag vara den som blev förbisedd?

Till slut gick vi tillsammans till en gynekolog som gjorde tester. Gynekologen kom fram till att det var psykiskt. Jag kände ännu mer ilska, varför tog min man inte tag i det? Varför skulle allt vara mitt fel hela tiden? Under dessa år talade vi även med varandra om hur vi tyckte om att bli berörda, det vill säga hur vi ville att den andra skulle röra oss på olika kroppsdelar. ”Vad skönt att han talar om detta så jag vet att jag gör rätt”, tänkte jag. När jag talade om vad jag tyckte om, tog han det som stor kritik och blev ännu mer osäker.

Nu har vi varit ihop i ett antal år. Från att ha varit mycket sexuellt intresserad, känner jag mig bitter och sorgsam till och med när jag tittar på film där en kvinna är åtrådd av en man eller när en man tar initiativ till sex. Det är uteslutande jag som har fått ta initiativ i vår relation. Jag känner mig avslagen, bitter, djupt sårad och okvinnlig. Jag har jag tappat mitt självförtroende som kvinna. Åh, jag behöver hjälp med detta, det äter upp mig inifrån.

Anonym, 30+

Svar: Hej Anonym. Tack för ditt brev. Du berättar om din sexuella frustration som gör dig allt mer sorgsen. Du längtar efter att känna dig åtrådd, och det får du sällan uppleva. Ibland inträffar det. Men det verkar som om det snarare känns som en förolämpning för dig, att det bara är i mycket speciella situationer som du duger.

Du har ju helt rätt i att sexualiteten är en viktig del av att vara tillsammans. Den bekräftar och fördjupar en relation. När det inte fungerar blir det en källa till oro. Det är lätt att känna sig avvisad. Och att få tankar om att inte duga. Eller att man gör fel eller har fel behov. Även i en välfungerande relation kan det vara svårt att vara öppen och tydlig med det som man upplever inte fungerar så bra, och som man skulle vilja få bättre. Det förklaras nog av just att sexualiteten är så knuten till självkänslan. Skuldkänslor och skamkänslor uppstår lätt, och det kan göra att man bara antyder saker som man vill, eller hoppas att den andre ska förstå. Och tror att det kanske löser sig. Även i vår tid är tystnaden hos många par stor om deras respektive längtan efter andra sätt att mötas sexuellt. Och allt eftersom tiden går växer olusten och sorgen. Du beskriver det så tydligt.

Jag har några råd till dig, och er. Men först en reflektion. Ni har trots era sexuella svårigheter, som fanns från början, varit tillsammans länge. Du har visat ett stort och kärleksfullt tålamod. Du är ju en sexuellt intresserad kvinna. Vad gör det möjligt? Finns det en stark kärlek er emellan? Är din man en person som du uppskattar på många andra sätt? Jag frågar utifrån en förhoppning att det kanske finns en hel del som håller er samman trots era sexuella svårigheter. Jag tror att det finns mycket som ni kan göra närmaste tiden för att få en bättre sexualitet och relation.

Sexualitet handlar om att ge och ta. Den kräver en ömsesidighet. Som i sin tur bygger på en någorlunda öppenhet om vad man uppskattar och behöver. Jag får intrycket när jag läser ditt brev att er sexualitet handlar mer om vem som gör fel och är skyldig, snarare än om att hitta möjliga och konstruktiva lösningar. Mitt råd är att ni träffar en sexualrådgivare som hjälper er att återigen börja prata om den sexuella längtan efter varandra – som du verkar ha, och som kanske din man också har. En sexualrådgivare kan på ett varsamt sätt guida er att kanske förstå varandra bättre, och bli mer lyhörda för varandra.

Det finns dock ett dilemma, anar jag av ditt brev. Din man har en benägenhet att skylla saker och ting på dig och det är inte okej. Han måste ta sitt ansvar i det som händer. Du har anledning att fråga dig själv var din gräns går för hur länge du kan acceptera detta. Om du erbjuder dig att delta i sexualrådgivning med din man och han avböjer eller inte ändrar sig, har du kanske anledning att fråga dig om du vill stanna kvar i relationen. Ibland kan det finnas annat än sexualiteten som binder samman, och som gör att man accepterar situationen som den är, men den frågan bör du ställa dig.

Till alla kvinnor och män där ute vill jag säga att inte helt oreflekterat ta på er skulden när er partner inte fungerar sexuellt. Min poäng är att i sådana fall handlar det oftast om mycket mer än själva sexualiteteten. Frågan som man bör ställa sig är den här: Vill jag ha en person i mitt liv som inte tar ansvar och som systematiskt försöker lägga skulden på mig? Om personen döljer, förvränger, skyller ifrån sig, ljuger och inte tar ett eget ansvar redan från början, kan det vara en stark signal för att inte gå vidare i relationen.

Här kommer också några råd om din mans erektionsproblem. Ni har varit kloka och utrett hans problem hos läkare, och fått beskedet att det inte finns en kroppslig orsak utan att orsakerna är psykologiska. Även i den situationen kan ändå sexualtekniska hjälpmedel vara hjälpsamma och kan förbättra erektionen. De två vanligaste är pubisring och vakumpump. Vänd er gärna till en sexualrådgivare på orten där ni bor för att få veta mer. Det kan kännas obekvämt till en början med sådana hjälpmedel, men med ömhet och lekfullhet kan det fungera riktigt bra. Det finns även läkemedelsbehandling för erektionsproblem. De är receptbelagda läkemedel, och kräver en läkarkontakt.

Om man har problem med erektionen kan det också underlätta att sluta röka och att vara återhållsam med alkohol.

Vill din man veta mer om erektionsproblem, och hur de kan förstås och förebyggas, kan han vända sig till den specialiserade mottagningen för sexualmedicinska problem för män på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Erektion är ett komplicerat samspel mellan nervsystem, blodkärl, hormoner och psyke. Din man kan ringa dem direkt och ställa frågor på telefon 020-120 03 33. Han kan även mejla frågor till sexualmedicinskfraga@karolinska.se

Varma hälsningar, Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Hur ska vi få henne somna om?”

Skrivet av Martin Forster 08:19, 12 november 2012 i kategori Föräldraskap

Fråga: Hej! Vi har en dotter som precis har fyllt åtta år och som sover dåligt. Hon kan vakna på natten och komma in till oss, men har sedan svårt att somna om trots att hon får ligga i vår säng. Jag försöker hjälpa henne genom att sjunga tyst eller klappa henne lite, så att hon ska slappna av. Hon har haft dessa problem länge. När hon var liten kunde hon vakna på samma sätt mitt i natten och ibland vägrade hon att gå och lägga sig igen. Hon kunde bli mycket irriterad och sitta själv i vardagsrummet en bra stund, innan hon till slut kom tillbaka till vår säng och kunde somna om. Problemen har funnits under hela uppväxten, även om de har varierat lite.

Nu när hon har blivit större blir hon inte längre arg eller vägrar att sova. Ibland kommer hon som sagt in till oss och försöker sova, men ibland får vi höra på morgonen att hon har legat vaken ”hela natten” i sin egen säng. Jag förstår att det inte stämmer helt, men jag har märkt att hon faktiskt kan ligga vaken väldigt länge – ibland i flera timmar.

Min man har liknande problem. Vi vet att han påverkas av stress och oro. För honom hjälpte det att försöka slappna av mer, till exempel med hjälp av en avslappnings-cd.

Vår dotter brukar inte vara så påverkad dagen efter en natt med dålig sömn, men är däremot tröttare än vanligt nästa kväll. Vi försöker se till att hon lägger sig lite tidigare då. Vi brukar lägga henne halvnio–nio på kvällarna och hon vaknar ofta själv vid sex halvsju. Hon sover aldrig på dagen och är trött när hon lägger sig. Det har hänt någon gång att hon vill vara uppe längre med oss på helgerna, men hon brukar sällan orka.

Hur vanligt är det att barn har problem med sömn på det här sättet? Har vi anledning att oroa oss för hennes hälsa?

En mamma

Svar: Hej! Det verkar vara kämpigt för er dotter, men jag kan försäkra er att hon inte är ensam. Ungefär vart fjärde barn har betydande problem med sömn någon gång under uppväxten. Det finns många olika orsaker till sömnproblem och de kan yttra sig på olika sätt. Små barn kan ofta vägra att sova, precis som er dotter gjorde när hon var liten. Nu verkar hennes problem framför allt handla om att hon vaknar på nätterna och inte kan somna om, även om hon vill. Barn i er dotters ålder bör sova 9–11 timmar per natt, så om hon lägger sig vid nio och vaknar vid sex borde hon egentligen få tillräckligt med sömn. Men inte om hon ofta ligger vaken längre stunder under nätterna. Ni har alltså anledning att oroa er om hon flera nätter varje vecka sover betydligt mindre än nio timmar. Då tycker jag att ni ska kontakta vårdcentralen eller skolsköterskan.

På senare år har många forskare pekat på att man bör ta barns sömn och sömnproblem på större allvar. Dels visar både svenska och internationella undersökningar att barn sover mindre i dag än tidigare och att sömnproblem hos barn har ökat de senaste decennierna. Dels har man kanske tidigare underskattat vilken betydelse sömn har för barns välmående och utveckling. Exempelvis har allt fler studier visat att barn som sover för lite har betydligt svårare att koncentrera sig, har svårt att minnas saker och kan bli utagerande, nedstämda eller oroliga. Det finns också studier som visar att sömnbrist kan bidra till övervikt hos barn. Vissa studier har visat att så lite som en timme mer eller mindre sömn har tydliga effekter på hur barnen mår och presterar dagen därpå. Du skriver visserligen att din dotter inte är trött på dagarna, men om hon ofta sover för lite så misstänker jag att det ändå påverkar henne på något sätt.

Om ni söker hjälp för problemen, så kommer det första steget att vara att ta reda på mer om bakomliggande orsaker. När barn har svårt att somna eller ofta vaknar på nätterna kan det vara ett symtom på andra problem. I er dotters ålder brukar barn till exempel ha mycket funderingar kring livet och kan bli rädda för saker som de tidigare var för små för att förstå. Stressen ökar också genom att kraven i skolan blir större, kamrater blir viktigare och fritidsaktiviteter tar mer tid.

Om er dotter upplever stress av det här slaget eller oroar sig över någonting, så ska hon förstås i första hand få hjälp med det. Ta er tid att lyssna på henne och prata gärna med hennes lärare.

Det kan också finnas fysiska orsaker till svårigheter med sömnen, som till exempel snarkning eller för stora halsmandlar. Sömnproblem kan emellertid uppstå utan någon uppenbar anledning och så småningom börja leva ett eget liv. Den typen av ”rena” sömnproblem verkar ha att göra med svårigheter att gå ner i varv och är delvis ärftliga. Det skulle kunna vara så i din dotters fall, eftersom både hon och pappan verkar ha svårt för att slappna av.

Glädjande nog finns det en hel del saker som man kan göra för att hjälpa barn med sömnproblem. En enkel sak ni kan börja med är att skapa goda sömnvanor. Det ingår i de flesta behandlingar av sömnproblem och är viktigt oavsett orsakerna till problemen.
En grund för goda sömnvanor är miljön i sovrummet. Det ska vara mörkt, svalt (17–19 grader) och sängen ska vara bekväm. Det låter självklart, men många sömnproblem förstärks av att barn till exempel har vant sig vid att det ska vara ljust i rummet när de somnar.

Det är bra att ha fasta tider när barnet lägger sig och stiger upp. Du skriver att er dotter får lägga sig tidigare de dagar hon är trött. Jag skulle alltså rekommendera att ni i stället försöker låta henne somna ungefär samma tid varje kväll. Även om det är kämpigt de trötta dagarna, så kan en jämnare rytm leda till bättre sömn i längden. Generellt brukar man rekommendera att barn ska försöka sova i sin egen säng, så egentligen borde ni uppmuntra henne att ligga kvar där i stället för att komma till er på nätterna. Det beror samtidigt på hur hon upplever sina vakna stunder på nätterna.

Om hon ligger vaken länge och är rädd eller orolig, så kan det ändå vara bättre om hon får komma in till er. Ni kanske också kan ordna en egen säng till henne i ert rum, så att hon inte alltid behöver lägga sig i er säng. Poängen är att hon i längden ska lära sig att bli trygg och kunna slappna av utan er hjälp.

Det är bra att hon aldrig sover på dagen, eftersom tupplurar i hennes ålder brukar bidra till värre sömnsvårigheter på nätterna. En annan rekommendation för goda sömnvanor är att försöka varva ner och göra lugna saker någon timme innan sänggående. Undvik tv, dator, mobil eller fysiska aktiviteter.

Undvik också stora mål­tider. Läs gärna något tillsammans eller också kan ni kanske försöka med avslappning, som fungerade för pappan. En annan del av goda sömnvanor är att barn får komma ut i dagsljus och gärna röra på sig varje dag.

Som sagt föreslår jag att ni söker hjälp för problemen, om inte annat för att få veta om de är så stora att ni måste göra något åt dem. Om det visar sig att er dotter lider av ”rena” sömnproblem, så skulle kognitiv beteendeterapi kunna vara aktuellt. Utöver att jobba med goda sömnvanor, så får barnen bland annat träna mer på att slappna av och lära sig vad de ska göra när de ligger och oroar sig i sängen. Det har visat sig kunna hjälpa många barn, så det finns alltså gott hopp om att er dotter snart kan sova bättre.
Martin
Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Jag går under av att inte få veta”

Skrivet av Liria Ortiz 09:48, 5 november 2012 i kategori Relationer

Fråga: För en tid sedan kom jag på att min fru hade kontakt med en annan man. Vi har varit gifta i många år och är medelålders. Det senaste året har varit turbulent så jag kan förstå varför dessa känslor fanns för den andre. Vi startade med familjerådgivning. Hon skulle reda ut sina känslor för den andre på egen hand med psykolog och jag skulle under tiden arbeta på vårt förhållande enligt rådgivare. Det var grymt jobbigt. Under tiden behövde hon utrymme och vi hade väl ingen direkt närhet (bodde dock tillsammans). Jag har fått lite information om vad som hänt och det handlade mer om hennes behov av att bli sedd än om honom.

Därefter försvann hennes känslor för honom. Enligt henne så har det aldrig hänt något, och de har bara setts några gånger för att äta lunch. I efterhand har jag förstått att det varit mer än så. Det enda hon sagt är att de inte legat med varandra, vilket jag tror på, och att han fanns där för henne när jag inte gjorde det. Samtidigt så har hon också sagt att de hamnat i ”privata” situationer.

I familjerådgivningen får jag inget stöd för att jag vill veta vad som hänt, och min fru vill absolut inte tala om det. Hon blir förbannad och säger att jag ska fokusera på oss och inte på vad som hänt. Terapeuten säger att jag måste själv ta ansvar för min tillit och att min fru inte kan göra något för mig i de avseendena.

Personligen håller jag på att gå under av att inte veta och kan inte förstå hur jag ska komma vidare. Jag behöver veta för att få ro. Det viktiga är inte vad hon säger utan att hon säger det. Det skulle betyda så mycket för min tillit.

Vad fasiken ska jag göra? Någon som varit i samma situation? Har jag en ”konstig” familjerådgivare?
A

Svar: Du och din fru har en kris i ert förhållande. Den har pågått ett tag. Och i våras blev det akut. Du upptäckte att din fru sökt sig till en annan man. Och hon drog sig undan dig. Det har förstås varit svårt. Du har förmodligen känt dig mycket ensam. En kärleksrelation är också en vänskapsrelation, där man har någon som man litar på, kan vara sårbar inför, och kan prata med. Vänskap och kärlek är också öppenhet och ärlighet.

Du har nog rätt i att ett dilemma för er är att det nu inte är så mellan er. Tilliten saknas och det är helt normalt när det finns starka misstankar om att ens partner har varit otrogen. Då blir grunden för vår tillit till den andra uppriven.

Ett annat dilemma är att ni är i otakt med varandra. När jag läser ditt brev får jag en bild av att du tittar bakåt, och är upptagen med din frus relation i våras, men att din fru vill se framåt, och vill fokusera på er, och på vad ni kan göra för att hitta tillbaka till varandra. Och detta sliter på er båda. Ni känner er båda missförstådda och känner att den andra inte lyssnar.

Låt mig också säga att jag imponeras av er klokhet och omsorg om ert äktenskap. Det finns inget förhållande som inte genomgår kriser. Det är hur man hanterar dessa som gör skillnaden. Ni går i familjeterapi tillsammans, och din fru går hos en psykolog. Är det så att ni trots de senaste årens svårigheter uppskattar varandra och har värme er emellan? Vad säger du? I en kris kan man ibland få ett tunnelseende, bli fixerad vid det svåra och inte vara så uppmärksam på det som finns som är bra, och som är möjligt att få både tröst och energi av.

Ditt behov av att titta bakåt är förstås normalt samtidigt som det förstärks av att du kanske är svartsjuk. Det är också normalt vid misstankar om otrohet. Att vara svartsjuk är att vara rädd för att vara utestängd, bli lurad och förlora den andra. Att partnern har ett annat och hemligt liv, som man inte är del av, eller får veta något om. Och det är en svår situation. Att vara svartsjuk är både en tillåten och rimlig känsla, som jag ser på det. Det väsentliga är snarare hur vi agerar när vi känner så. Svartsjukans mest framträdande känslor hos de flesta av oss är rädsla och maktlöshet. Det leder ofta till att vi på olika sätt försöker kontrollera vår partner och utkräva besked. Du skriver att du ”håller på att gå under av att inte få veta” och att du ”inte får någon ro” på grund av detta. Svartsjukan plågar dig och styr dig på ett sätt som ställer till det för dig.

En fråga som jag tycker kan vara till hjälp för att få lite distans till svartsjukan är: Har du blivit sviken i tidigare relationer och kan de erfarenheterna spela roll för hur du reagerar nu? Om så är fallet, håll isär dina minnen från det som händer nu. Det kan hjälpa dig att känna och agera mer utifrån det som händer nu. Att handla i en mer flexibel och värdefull riktning.

Dina försök att gå den väg du beskriver för att få ro är tyvärr en återvändsgränd. Ju mer du frågar, desto mer sluter hon sig. Ni hamnar i ett allt mer låst läge er emellan. Din fru har troligen beslutat sig. Hon vill inte berätta av olika skäl.

Ett sätt för dig att kunna gå vidare är det som redan pågår, er familjeterapi. Ni kan också fråga er själva några saker, först var för sig och sedan berätta för varandra vad ni har svarat: Hur har ni haft det, vad har ni saknat i relationen? Vad behöver ni erbjuda varandra? Vad behöver ni ändra på? Era svar kan hjälpa er att förebygga att det som hände i våras inte ska hända igen. Och framför allt ge er möjlighet att styra över det som ska hända framöver, men på ett nytt sätt och mer utifrån varandras behov!
Jag vill samtidigt säga att det är viktigt att du inte tappar bort dig själv. Ibland kan man i en relationskris bli benägen att göra allt för att få sin partner tillbaka.

Fundera på de här frågorna: Vilka skäl har din fru för att inte vilja berätta om det som har hänt? Vad säger hon? Vad tror du hennes skäl är om du sätter dig in i hennes situation? Vad vill du göra om din fru inte berättar? Var går dina gränser? Hur vill du att det ska bli? Vilka är dina behov, som du inte kan kompromissa med? Kom ihåg att det inte finns rätt eller fel oavsett vad andra säger till dig: Du har rätt att känna som du känner!

Jag vill återkomma till att du är i en livskris. Det finns några grundläggande saker att tänka på i det läget: Sköt om dig. Se till att äta och sova. Tillåt dig att vara ledsen och arg. Förstå att det kommer att ta tid innan det här är över. Använd dig av dina vänner. Träffa dem som du uppskattar och som får dig att slappna av och skratta. Sysselsätt dig. Upprätthåll dina rutiner. Boka in saker som du tycker om att göra, och som ger dig distans för några timmar till det som är svårt.
Varma hälsningar,
Liria