”Hur ska vi hjälpa vår son?”

Skrivet av Martin Forster 09:24, 17 december 2012 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag vänder mig till dig då vår familj befinner sig i kris just nu. Jag hoppas du kan komma med råd om hur vi kan fortsätta som en lyckligare familj. Vi flyttade i somras och sonen, som är i femårsåldern, miste därmed sina vänner. Han landade dock snabbt på nya stället och var ute och lekte med kvarterets barn. Han är otroligt social och vill allra helst leka med andra barn, men kan bli väldigt intensiv och jag kan uppleva att han nästan ”tjatar hål i huvudet” på den utvalda lekkamraten för att få uppmärksamhet.

På nya förskolan gick inskolningen som en dans, men efter två månader började personalen ta upp jobbiga händelser nästan varje dag, som att han (enligt personalen) oprovocerat slagit andra barn. Personalen säger att han inte svarar dem när de frågar vad som hänt eller far med osanning. Härom­dagen hade han till och med slagit en av kompisarna som han lekt mest med, för att kompisen tog den bil som sonen tyckte var hans. De säger att han är väldigt introvert och att de inte når fram till honom. De säger också att han är väldigt känslig och att de inte alltid har tid att sitta ner med honom tills han lugnar sig. Till saken hör att sonen på den tidigare förskolan umgicks med kompisar som inte var så snälla. Han blev ofta slagen och fick glåpord kastade efter sig. Han var säkert inte bara ett offer utan kunde nog vara den som började ibland, men situationen på den förskolan var som helhet inte hållbar.

Sedan i våras har sonen också fått extrema vredesutbrott hemma och kan vid tillfällen vara genuint rädd för sin pappa (när denne höjer rösten). Han kommer alltid till mig, men trots att jag försöker hjälpa dem att reda ut sina duster så slutar det med att sonen vägrar, till exempel genom att hålla för öronen när pappa pratar eller gå sin väg. Det ska sägas att pappa är väldigt rättvis och ofta leker med barnen. Det enda som jag upplever som jobbigt är när han höjer rösten. Jag har vanligen lite mer tålamod, men vi försöker ändå backa upp varandra när vi fattar beslut vid konflikter.

Varför beter sig vår son på det här sättet? Jag funderar på om vi ska söka hjälp hos någon barnpsykolog för att få svar och hjälp. Vi kan prata ibland på kvällarna när jag har läst för honom, men för det mesta är han ointresserad av att prata om hur han mår eller om vad som har hänt under dagen. När han får vredesutbrott tycker vi att vi har provat allt; hållit fast honom, släppt honom, pratat, varit tysta, eller pratat senare.

Det här året har varit utmanande då både jag och barnens pappa bytt jobb, flyttat och drabbats av jobbiga händelser i släkten. Det är klart att sonen kan känna vår stress. Jag hoppades att det skulle bli bättre efter flytten, men just nu lever vi i en mardröm.

Jag vore tacksam om du har några tips som kan hjälpa vår son!
En mamma

Svar: Jag förstår att det är tungt för er med sonen och allt annat som har hänt det senaste året. Det är förstås också jobbigt att det inte har blivit bättre efter flytten som ni hoppades.

Jag börjar med att diskutera problemen som finns hemma, eftersom ni spelar en större roll där. När jag har svarat på den här typen av frågor tidigare brukar jag ta upp två råd som kan vara aktuella för er. För det första kan ni behöva ta mer hand om relationerna och samspelet inom familjen i stort. Det kan till exempel handla om att tillbringa mer tid tillsammans, eller om att vara mer närvarande och lyhörda i leken tillsammans med sonen. Ibland kan detta räcka för att lösa problem med onödiga konflikter. Små gnistor slocknar av sig själva, i stället för att ständigt blossa upp till eldsvådor. Jag vet inte hur mycket ”exklusiv” tid ni tillbringar tillsammans med er son, men kanske behöver han mer av det.Jag föreslår i så fall att ni försöker få en rutin med mer lektid tillsammans med sonen. Det finns en särskild poäng om pappan har möjlighet att göra det, eftersom det verkar vara han som är mest inblandad i konflikterna.

Ibland är det här förebyggande sättet att hantera konflikter förstås inte tillräckligt. Bråk och konflikter kan leva ett eget liv som kräver att man förändrar sitt sätt att tänka och handlar just när det hettar till. Ett exempel på det i ditt brev kan vara pappans sätt att höja rösten. Det är sådant som kan orsaka eller förstärka konflikter trots att familjen i övrigt har det bra tillsammans. Mitt andra råd går därför ut på att försöka klargöra vad som brukar trigga i gång och vidmakthålla konflikterna. Det är bra att skriva dagbok för att få överblick och se mönster. Förekommer konflikterna vid vissa tidpunkter, på vissa platser, med vissa personer eller som följd av särskilda händelser? Svaren på dessa frågor kan ge led­trådar till saker ni kan förändra. Du är ju redan inne på att din man borde låta bli att höja rösten. Lättare sagt än gjort förstås.
Försök också att förstå om bråken fyller någon funktion för din son. Om du till exempel märker att bråken ofta uppstår när ni ställer krav på honom, då kan de vara ett sätt att slippa kraven. I så fall kanske ni måste sänka kraven – eller, om det handlar om rimliga krav – stå på er på ett lugnt sätt. Om du ser att han ofta börjar bråka eller protestera när han är ensam eller när ni ägnar er åt annat, så kanske bråken fungerar som ett sätt att få uppmärksamhet. Då är vi tillbaka i mitt förra råd: Han kanske behöver mer uppmärksamhet och närhet utan att behöva bråka för att få det. Givetvis har inte alla bråk samma funktion och ofta finns det flera skäl samtidigt till att konflikter uppstår, men det kan ändå finnas mönster som ni kan ha nytta av att upptäcka. Vissa barn kan förstås använda bråk som en medveten strategi, men jag vill poängtera att bråk ofta kan fylla funktioner som barnet självt är helt omedvetet om.

I studier där man har hjälpt familjer att lösa konflikter, har man sett att det kan leda till att barnen även hamnar i färre konflikter på förskolan eller i skolan. Om ni löser problemen hemma kan det alltså bli bättre på förskolan, men jag tror att det viktigaste just nu är att försöka få ett bra samarbete med förskolepersonalen. Ni måste få mer information om vad som händer runt konflikterna, och era kontakter får inte bara handla om att ”rapportera” vad som har hänt. Be att få vara med någon eller några dagar för att se vad som händer på plats. Begär ett möte där ni kan börja prata om konkreta lösningar. Om problemen är så stora som det verkar i brevet, har förskolechefen en skyldighet att göra en plan och vidta åtgärder för att lösa dem. I bästa fall finns det tillgång till psykolog, kurator eller personal med specialpedagogisk utbildning som kan hjälpa till med utformningen av planen. Ibland kan det som diskuteras på möten av det här slaget rinna ut i sanden, så ligg på och kräv att man ska följa upp beslut som fattas.

Nu kanske det låter som om jag tycker att förskolor ofta brister i ansvar för den här typen av problem. Och då låter det alldeles rätt. Skolinspektionen redovisade i en rapport från i år att en femtedel av de granskade förskolorna i landet inte gav tillräckligt stöd till elever som behövde det. Det är alldeles för många, även om det också visar att de flesta förskolor tar det här på allvar.

När man talar om barn som ofta bråkar eller hamnar i konflikter, så brukar det inte dröja länge förrän någon tar upp frågan om diagnoser. Det kommer säkert att förekomma i kommentarsfältet till den här texten. Även om barn med vissa diagnoser oftare hamnar i bråk, så är det ännu fler barn som ofta bråkar utan att ha någon diagnos. Det finns alltså många möjliga orsaker till de problem du tar upp och diagnoser är bara ett av dem.
Oavsett vilka orsaker som är aktuella för din son, så tror jag på din idé om att kontakta någon för att få hjälp. Jag tycker särskilt att ni behöver hjälp med problemen på förskolan, som jag spontant tror är allvarligast för er son i längden. Om ni inte har möjlighet att prata med någon psykolog eller motsvarande inom förskolan, så rekommenderar jag att ni tar kontakt med barnpsykiatrin.

Jag hoppas att er son snart kan ägna sig mer åt att vara den glada och sociala kille du beskriver i inledningen av brevet.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Det är inte bra mellan oss längre”

Skrivet av Liria Ortiz 10:07, 10 december 2012 i kategori Relationer

Fråga: Hej, min man och jag träffades väldigt unga och har nu varit tillsammans i över 30 år. Under de tidiga ungdomsåren hade vi mycket fritidsaktiviteter och resor med vänner, sedan hade vi alla år som småbarnsföräldrar – för att nu igen vara ”bara” vi två. Det har blivit tomt, inte bara för att barnen flyttat utan för att min man och jag gör så lite tillsammans. Vi kan gå långa promenader, titta på tv med mera utan att säga ett ord. Sexlivet är svalt och oengagerat.
Min man har dessutom ett nytt fritidsintresse. Jag kan se hur detta väcker hans energi och glädje, och ser då mer av den person han var förr. Men jag delar inte hans intresse. Umgänge med vänner och släkt blir oftast på mitt initiativ, jag gör också en hel del saker med mina vänner, sådant som jag tycker är kul, men om jag är borta ofta kommenterar han det och jag tror att han känner sig åsidosatt.

Vi grälar sällan om allt det praktiska utan har alltid hjälpts åt. Jag trivs bra med det mesta, har ett bra och kul jobb, tycker mycket om att vara ute bland folk, att det ”händer något”, gillar spontana infall och är lite rastlös, antar jag. Min man är nöjd med att vara hemma, titta på tv och är mycket mer i behov av rutiner.

Min man har också funderat över vårt förhållande och hur det skulle vara att separera. Vi har pratat mycket om att ingen av oss tycker att det är bra mellan oss längre och våra samtal slutar ofta med att han upplever att jag klagar och han vill veta vad han ”skall göra”. Jag försöker förklara hur jag känner, hur jag mår och att det inte handlar om vad han skall göra, utan om hur vi kan ändra vår vardag. Det är svårt att prata, blir ofta fel, han tycker att jag anklagar honom. Men vi är överens om att det inte är bra; vi har sällan roligt tillsammans; har få gemensamma intressen men respekterar varandra och bryr oss om varandra mycket. Efter samtalen kan det kännas bättre ett tag, vi sitter kvar vid middagsbordet och bara pratar, har sex och så vidare men det brukar ganska snabbt ”gå över”.

Jag känner mig olycklig i vardagen, längtar inte efter honom längre, känner ingen gemenskap och har börjat tvivla på mina känslor. Min man är en fin människa, vi har inget direkt att bråka om, kanske det bara är jag som har för stora krav? Hur skall jag komma till rätta med vad jag egentligen känner och denna tomhet och brist på känslor?
Grubblaren

Svar: Hej! Du berättar om ert äktenskap. Ni har levt tillsammans i över 30 år. Och jag tror mig förstå av din berättelse att ni var unga när ni gifte er. Och ni har varit med om de faser som långa äktenskap brukar ha. Det unga äktenskapet, aktivt och utåtriktat. Åren som småbarns­föräldrar, då barnen är i fokus. Och nu är ni i en ny fas. ”Bara vi två.” Och du känner i dag en tomhet i ert äktenskap och en brist på känslor för din man. Men du är osäker. Du frågar dig om du har för stora krav. Din man är en ”fin människa”. Och ni grälar sällan, och du ”trivs med det mesta”.

Du har hittat flera sätt att kompensera. Även om det innebär att ditt liv nu till stor del är något som pågår utanför ditt äktenskap. Det jag läser i ditt brev är en uttalad ambivalens till din man och ditt äktenskap. Och det är klart att det är så. Ni har en lång historia tillsammans. Era gemensamma minnen. Era barn. Er vardag tillsammans är tråkig, men inte fylld av konflikter. Och du tycker om din man. Du verkar fortfarande angelägen om att ni ska få det bra tillsammans. Men vissa saker måste också bli annorlunda. Jag tror att ett viktigt första steg är att du beslutar dig. För om du ska stanna kvar eller lämna. Jag återkommer strax till det.

Men låt mig börja med något annat. Jag får en bild av att ni har fastnat i ett sätt att samtala med varandra, där du återkommande påtalar saker som du vill ändra på. Och din man känner sig anklagad, blir tyst och arg, och stänger dig ute. Du skriver att det är svårt att prata, att det ofta blir fel, och att han tycker att du anklagar honom. Du har fått en svår roll. Du är den som påtalar hur det är. Det är lätt i den situationen att vara fast i sina negativa känslor, och kanske inte intressera sig för hur den andra känner och tänker. Och då känner din man sig i första hand ifrågasatt, och till och med anklagad.

Det är ofta svårt att ändra på roller och mönster av detta slag. De är närmast överinlärda. Det blir samma ”manus” som spelas upp från gång till gång. Det finns så många sätt att fastna. En anklagar, den andre försvarar sig. En påtalar, den andre drar sig undan i passiv aggressivitet.

Jag föreslår att ni börjar gå i familjerådgivning. Sådan finns i varje kommun. Familjerådgivare är duktiga på att få par att på ett annat och aktivare sätt lyssna på varandra. Och förstås reflektera ihop och hitta lösningar. Om din man inte vill, kan du gå på egen hand. Men det vore bra om ni gick tillsammans. Ni behöver tydligare reaktioner från varandra om vad ni behöver och vill förändra. Den obalans som verkar finnas mellan er är ett problem i sig. Innerst inne vill vi människor bestämma över andra. Även om vi inte tycker att det är rätt, och har svårt att erkänna att vi är sådana. Men får vi inte motstånd kan vi lätt hamna i den rollen: Den som talar om hur det ska vara, och vad som behöver ändras. Vi tänker, och kanske säger: ”Om bara du var annorlunda skulle vi vara lyckliga!”

Ett annat sätt för er att samtala är att snarare fråga er vad era åtskilda liv gör med er än att fokusera på vad som ska ändras. Kanske du ska fråga mer om hur din man tänker om ert äktenskap. Sedan berättar du. Och då ”bara” lyssnar ni på varandra. Det som kan hända är att ni gör ännu tydligare att det här är ett problem som ni äger ihop och bara kan lösa tillsammans. Det blir ett sätt att känna mer omtanke om varandra och hitta tillbaka till något gemensamt. Ofta en bra utgångspunkt för att samtala vidare, och på ett ärligare sätt. Men som sagt, jag tror att ni också behöver gå i familjerådgivning.

Forskning om relationer visar att det är känslorna bakom en äktenskaplig konflikt som avgör om äktenskapet kommer att hålla eller inte. Finns det en positiv grundton mellan paret trots gräl eller besvikelser är möjligheterna stora att de stannar kvar i sitt äktenskap, och reparerar det. Det gäller nästan alltid att komma förbi föreställningar om att det bara är den enes fel, och hitta viljan till kompromisser. Viktigt är också att vara tydlig, och inse att vi inte kan läsa varandras tankar.

Och så till frågan om din ambivalens till ditt äktenskap och din man. Som sagt, jag tror att det är viktigt att du gör ännu tydligare för dig hur motiverad du är att stanna kvar eller inte. Gör gärna så här. Svara i den här ordningen på följande frågor:
1). Vilka är fördelarna med ditt äktenskap, som gör att du har svårt att släppa taget om det? 2). Vilka är nackdelarna med ditt äktenskap som det är nu? 3). Vilka är hindren och svårigheterna om du skulle skilja dig från din man – vad skulle du förlora, som du oroar dig för och som du skulle sakna? 4). Vad skulle du vinna på en skilsmässa?

Använd gärna en fyrfältstabell när du svarar på frågorna och skriv ner svaren i respektive ruta. Ge dig tid. Tänk efter. Efteråt, läs det du skrivit, och fråga dig när du nu fått en överblick över din ambivalens: Vad tänker jag om det här? Vad innebär detta? Åt vilket håll lutar det? Stanna gärna kvar ett tag vid dina svar på fråga 3 och fråga dig om det kanske finns lösningar på de hinder och svårigheter som du skrivit ner där. Det kan underlätta för dig att svara på de frågorna om vad din kartläggning gjort tydligare för dig. En möjlighet är att kanske även din man gör en sådan här kartläggning. Det är bra att ni blir ännu tydligare inför varandra och kanske kan ta ett gemensamt beslut om hur ni vill gå vidare.

Varma hälsningar
Liria

”Min dotter är missnöjd med allt”

Skrivet av Martin Forster 09:20, 3 december 2012 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag har en fantastisk dotter som är i tidiga tonåren. Hon är stark, kvick och det går bra för henne i skolan. Hon är mycket ambitiös och lyckas kombinera studier med intensiv träning. Socialt är hon lite blyg och tar inte så mycket plats, men får alltid vara med och har kompisar både i skolan och på fritiden. Hon ser mycket bra ut.

Vi är en klassisk liten kärnfamilj med två barn. Stor släkt på båda sidor och mycket kärlek! Vi bor i ett trevligt område där det finns familjer som har både mer och mindre pengar än vi. Min man och jag har massor av intressen som vi försöker visa våra barn, som skidåkning, friluftsliv, kultur.

Personligen så tycker jag att vi är lyckligt lottade, jag känner ofta tacksamhet över att jag fått det så bra i livet. Vi försöker kommunicera till våra barn att vi har det bra och ska vara tacksamma för det. Vi bidrar till flera hjälporganisationer och vill förmedla att man ska hjälpa dem som har det sämre.

Så vad är problemet? Jo, vår dotter har en enormt otacksam och missnöjd inställning till precis allt. När jag tänker bakåt så har det varit så väldigt länge, men det blir värre i takt med att hennes värld blir större. Hon följer framgångsrika bloggare på nätet och jämför sig konstant med andra. Hon ser såpor på nätet där människor är vackra och har mycket pengar. Flera kompisar har fler och dyrare saker än hon (absolut inte alla). Hon uppfattar sig som ful, ett drag som jag i och för sig gissar att hon delar med de flesta tonårstjejer. Det enda hon vill är att shoppa, vara på de tjusigare shoppingstråken och fika på de finaste ställena.

Det som oroar mig är att hon är på väg att bli deprimerad. Allting målas i svart, missnöjet är totalt och hon tenderar att bli uppgiven. Hemma drar hon sig undan in i internet/instagramvärlden. Både min man och jag försöker förklara att det är en falsk bild som målas upp: även bloggare och vänner har trista vardagar och de flesta skådisar får kämpa för sin överlevnad också. Det kommer alltid att finnas människor runt omkring en som har mer, ser bättre ut och så vidare. Det gäller att bara acceptera det och försöka vara nöjd med det man har. Vi försöker få med henne på trevliga saker på helgerna, men hon tycker att allting är dödstrist och vill bara hem. Hon tycker att vi är riktigt dåliga!

Ibland försöker hon prata och fråga varför andra har det så bra och inte hon. Hennes pratförsök kommer ofta sent på kvällen och hon kan inte resonera ordentligt då, knappt jag heller. Jag har i stället försökt att prata med henne och peppa vid andra tillfällen. Försökt stärka hennes självförtroende. Det här är jättesvårt för jag blir personligen oerhört provocerad av hennes missnöje och har ibland svårt att höra hennes klagan utan att ryta till. Då blir hon ännu ledsnare och jag helt matt. Hur ska vi göra för att vår dotter ska bli nöjd och till freds med det liv som hon faktiskt har? Hur ska vi lära henne att förhålla sig moget i det här? Jag blir helt förtvivlad av detta.

För att nyansera bilden lite grann: även om hon har en riktigt otrevlig ton hemma numera, särskilt mot sin pappa, så är det lika ofta hans fel att det blir gräl. Båda verkar på förhand vara inställda på bråk och triggar varandras dåliga sidor. Det skapar dagligen en dålig stämning hemma. Vår annars stabila familj mår just nu inte alls bra.

Har ni några råd hur vi kan göra för att få vår underbara flicka på rät köl? Jag blir så olycklig av att se henne ledsen när hon absolut inte behöver vara det. Jag är rädd att hon ska fjärma sig från oss ännu mer.

Orolig mamma

Svar: Tack för ditt brev, som ställer många intressanta frågor. Jag vill gärna ge några konkreta råd till dig, men jag tycker att det är svårare än vanligt den här gången. Till att börja med verkar du och din man redan göra många saker som jag annars skulle föreslå. Ni föregår med gott exempel genom att inte själva vara upptagna av konsumtion och status. Ni verkar inte understödja hennes konsumtion ohejdat, utan ge henne saker och pengar som motsvarar genomsnittet bland hennes vänner. Ni är själva aktiva på fritiden, vilket skulle kunna inspirera er dotter till att vidga vyerna.

Många skulle nog säga att er dotters intressen och attityd är tecken i tiden. Det går att ha många invändningar mot till exempel modebloggar, som att de sprider olyckliga ideal om hur unga tjejer ska vara eller att de driver på en konsumtionshets som rimmar illa med ett hållbart samhälle. Å andra sidan handlar ju tonåren delvis om att utforska olika värderingar och ideal som ofta krockar med föräldrarnas syn på saker. Jag påstår inte att din dotter enbart ägnar sig åt detta för att göra revolt, men på ett mer eller mindre medvetet plan så kanske hon vill pröva vägar som ligger långt bort från den livsstil som du och hennes pappa förespråkar. Ju mer ni försöker locka med gemensamma aktiviteter eller alternativ till shopping, desto mer motstånd kanske hon känner för att göra.

Ett annat typiskt tonårsbeteende är förstås att vara negativ, sur och otrevlig mot sina föräldrar. Återigen kan det handla om att göra uppror, men du skriver att du är rädd att dottern är på väg att bli deprimerad. Jag tycker att det finns flera saker som talar emot det. Hon är engagerad i skolan, träffar kompisar och har en aktiv fritid. Det mesta av hennes negativa attityder och tankar verkar komma fram i relationen till er föräldrar. Det mesta verkar också handlar om att ni inte ger henne tillräckligt mycket pengar eller saker, eller att familjen i stort inte lever ett lika statusfyllt liv som hon skulle önska. Det är inget ovanligt tema i konflikter mellan ungdomar och föräldrar. Om hon verkar må okej i andra relationer och sammanhang, så skulle jag inte oroa mig lika mycket över hennes negativa attityd hemma.

Du tar upp en tydlig baksida med sociala medier och internet i ditt brev, nämligen att din dotter där jämför sig mycket med andra. Forskning har också visat denna baksida. De som ofta jämför sig med andra mår sämre. Dessutom är risken för att må dåligt större om jämförelsen handlar om ”ytliga” saker som utseende, prylar och status, vilket ofta är sådant som lyfts fram på till exempel Facebook och Instagram. Ett särskilt problem är att lycka och framgång ofta överdrivs i de bilder som personer ger av sig själva på nätet. Ju mer man läser och skriver sådant, desto större risk att man får en uppblåst bild av sig själv och får orimliga förväntningar på livet.

Föräldrarnas inflytande över barnens intressen, attityder och umgänge minskar tydligt i tonåren (och ska göra det). Därmed inte sagt att föräldrar saknar betydelse, de är fortfarande viktiga men på ett annat sätt. Vanliga råd är att tonårsföräldrar måste släppa taget och ge utrymme för ungdomen att utforska världen, men samtidigt finnas kvar som en trygg bas när det behövs. Det handlar i praktiken om att bli väldigt förlåtande, svälja besvikelse och släppa många av de strider som annars förpestar relationen. Det betyder inte att man ska bli en dörrmatta och ge efter i varje diskussion. Viktiga saker måste man diskutera och försöka hitta kompromisser kring. Om hon däremot klagar eller är negativ utan att direkt kräva något av er, så kan ni försöka ha överseende med det. Jag tror till exempel att det kan vara värt att försöka släppa alla ambitioner att försöka påverka hennes intressen. Stäng inte dörren till att hon ska följa med er på olika aktiviteter, men låt henne ta initiativen.

Oavsett om er dotters beteenden kan betraktas som ett relativt normalt tonårsuppror, eller om hon faktiskt mår sämre än de flesta tonåringar, så tror jag ni vinner på att lägga fokus på er relation snarare än hennes intressen och attityder. Om ni inte redan har gjort det, så skulle jag försöka prata mer med andra tonårsföräldrar. Antingen med vänner eller i någon organiserad föräldragrupp som finns i vissa kommuner. Min erfarenhet är att samtal med andra föräldrar kan ge distans till problemen, även om man inte alltid kan göra så mycket åt dem. Jag tycker till exempel att det låter som om er dotter inte bara är intresserad av shopping och status, när hon samtidigt ägnar sig åt exempelvis studier och intensiv träning. Hoppas jag har rätt!

Varma hälsningar
Martin
Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.