Fråga: Hej, min man och jag träffades väldigt unga och har nu varit tillsammans i över 30 år. Under de tidiga ungdomsåren hade vi mycket fritidsaktiviteter och resor med vänner, sedan hade vi alla år som småbarnsföräldrar – för att nu igen vara ”bara” vi två. Det har blivit tomt, inte bara för att barnen flyttat utan för att min man och jag gör så lite tillsammans. Vi kan gå långa promenader, titta på tv med mera utan att säga ett ord. Sexlivet är svalt och oengagerat.
Min man har dessutom ett nytt fritidsintresse. Jag kan se hur detta väcker hans energi och glädje, och ser då mer av den person han var förr. Men jag delar inte hans intresse. Umgänge med vänner och släkt blir oftast på mitt initiativ, jag gör också en hel del saker med mina vänner, sådant som jag tycker är kul, men om jag är borta ofta kommenterar han det och jag tror att han känner sig åsidosatt.

Vi grälar sällan om allt det praktiska utan har alltid hjälpts åt. Jag trivs bra med det mesta, har ett bra och kul jobb, tycker mycket om att vara ute bland folk, att det ”händer något”, gillar spontana infall och är lite rastlös, antar jag. Min man är nöjd med att vara hemma, titta på tv och är mycket mer i behov av rutiner.

Min man har också funderat över vårt förhållande och hur det skulle vara att separera. Vi har pratat mycket om att ingen av oss tycker att det är bra mellan oss längre och våra samtal slutar ofta med att han upplever att jag klagar och han vill veta vad han ”skall göra”. Jag försöker förklara hur jag känner, hur jag mår och att det inte handlar om vad han skall göra, utan om hur vi kan ändra vår vardag. Det är svårt att prata, blir ofta fel, han tycker att jag anklagar honom. Men vi är överens om att det inte är bra; vi har sällan roligt tillsammans; har få gemensamma intressen men respekterar varandra och bryr oss om varandra mycket. Efter samtalen kan det kännas bättre ett tag, vi sitter kvar vid middagsbordet och bara pratar, har sex och så vidare men det brukar ganska snabbt ”gå över”.

Jag känner mig olycklig i vardagen, längtar inte efter honom längre, känner ingen gemenskap och har börjat tvivla på mina känslor. Min man är en fin människa, vi har inget direkt att bråka om, kanske det bara är jag som har för stora krav? Hur skall jag komma till rätta med vad jag egentligen känner och denna tomhet och brist på känslor?
Grubblaren

Svar: Hej! Du berättar om ert äktenskap. Ni har levt tillsammans i över 30 år. Och jag tror mig förstå av din berättelse att ni var unga när ni gifte er. Och ni har varit med om de faser som långa äktenskap brukar ha. Det unga äktenskapet, aktivt och utåtriktat. Åren som småbarns­föräldrar, då barnen är i fokus. Och nu är ni i en ny fas. ”Bara vi två.” Och du känner i dag en tomhet i ert äktenskap och en brist på känslor för din man. Men du är osäker. Du frågar dig om du har för stora krav. Din man är en ”fin människa”. Och ni grälar sällan, och du ”trivs med det mesta”.

Du har hittat flera sätt att kompensera. Även om det innebär att ditt liv nu till stor del är något som pågår utanför ditt äktenskap. Det jag läser i ditt brev är en uttalad ambivalens till din man och ditt äktenskap. Och det är klart att det är så. Ni har en lång historia tillsammans. Era gemensamma minnen. Era barn. Er vardag tillsammans är tråkig, men inte fylld av konflikter. Och du tycker om din man. Du verkar fortfarande angelägen om att ni ska få det bra tillsammans. Men vissa saker måste också bli annorlunda. Jag tror att ett viktigt första steg är att du beslutar dig. För om du ska stanna kvar eller lämna. Jag återkommer strax till det.

Men låt mig börja med något annat. Jag får en bild av att ni har fastnat i ett sätt att samtala med varandra, där du återkommande påtalar saker som du vill ändra på. Och din man känner sig anklagad, blir tyst och arg, och stänger dig ute. Du skriver att det är svårt att prata, att det ofta blir fel, och att han tycker att du anklagar honom. Du har fått en svår roll. Du är den som påtalar hur det är. Det är lätt i den situationen att vara fast i sina negativa känslor, och kanske inte intressera sig för hur den andra känner och tänker. Och då känner din man sig i första hand ifrågasatt, och till och med anklagad.

Det är ofta svårt att ändra på roller och mönster av detta slag. De är närmast överinlärda. Det blir samma ”manus” som spelas upp från gång till gång. Det finns så många sätt att fastna. En anklagar, den andre försvarar sig. En påtalar, den andre drar sig undan i passiv aggressivitet.

Jag föreslår att ni börjar gå i familjerådgivning. Sådan finns i varje kommun. Familjerådgivare är duktiga på att få par att på ett annat och aktivare sätt lyssna på varandra. Och förstås reflektera ihop och hitta lösningar. Om din man inte vill, kan du gå på egen hand. Men det vore bra om ni gick tillsammans. Ni behöver tydligare reaktioner från varandra om vad ni behöver och vill förändra. Den obalans som verkar finnas mellan er är ett problem i sig. Innerst inne vill vi människor bestämma över andra. Även om vi inte tycker att det är rätt, och har svårt att erkänna att vi är sådana. Men får vi inte motstånd kan vi lätt hamna i den rollen: Den som talar om hur det ska vara, och vad som behöver ändras. Vi tänker, och kanske säger: ”Om bara du var annorlunda skulle vi vara lyckliga!”

Ett annat sätt för er att samtala är att snarare fråga er vad era åtskilda liv gör med er än att fokusera på vad som ska ändras. Kanske du ska fråga mer om hur din man tänker om ert äktenskap. Sedan berättar du. Och då ”bara” lyssnar ni på varandra. Det som kan hända är att ni gör ännu tydligare att det här är ett problem som ni äger ihop och bara kan lösa tillsammans. Det blir ett sätt att känna mer omtanke om varandra och hitta tillbaka till något gemensamt. Ofta en bra utgångspunkt för att samtala vidare, och på ett ärligare sätt. Men som sagt, jag tror att ni också behöver gå i familjerådgivning.

Forskning om relationer visar att det är känslorna bakom en äktenskaplig konflikt som avgör om äktenskapet kommer att hålla eller inte. Finns det en positiv grundton mellan paret trots gräl eller besvikelser är möjligheterna stora att de stannar kvar i sitt äktenskap, och reparerar det. Det gäller nästan alltid att komma förbi föreställningar om att det bara är den enes fel, och hitta viljan till kompromisser. Viktigt är också att vara tydlig, och inse att vi inte kan läsa varandras tankar.

Och så till frågan om din ambivalens till ditt äktenskap och din man. Som sagt, jag tror att det är viktigt att du gör ännu tydligare för dig hur motiverad du är att stanna kvar eller inte. Gör gärna så här. Svara i den här ordningen på följande frågor:
1). Vilka är fördelarna med ditt äktenskap, som gör att du har svårt att släppa taget om det? 2). Vilka är nackdelarna med ditt äktenskap som det är nu? 3). Vilka är hindren och svårigheterna om du skulle skilja dig från din man – vad skulle du förlora, som du oroar dig för och som du skulle sakna? 4). Vad skulle du vinna på en skilsmässa?

Använd gärna en fyrfältstabell när du svarar på frågorna och skriv ner svaren i respektive ruta. Ge dig tid. Tänk efter. Efteråt, läs det du skrivit, och fråga dig när du nu fått en överblick över din ambivalens: Vad tänker jag om det här? Vad innebär detta? Åt vilket håll lutar det? Stanna gärna kvar ett tag vid dina svar på fråga 3 och fråga dig om det kanske finns lösningar på de hinder och svårigheter som du skrivit ner där. Det kan underlätta för dig att svara på de frågorna om vad din kartläggning gjort tydligare för dig. En möjlighet är att kanske även din man gör en sådan här kartläggning. Det är bra att ni blir ännu tydligare inför varandra och kanske kan ta ett gemensamt beslut om hur ni vill gå vidare.

Varma hälsningar
Liria