”Mina barn vill inte ha kontakt”

Skrivet av Liria Ortiz 08:01, 28 januari 2013 i kategori Föräldraskap, Relationer

Fråga: I samband med skilsmässa för ett par år sedan efter ett långt äktenskap med en hel del problem, har ett av våra barn sagt upp kontakten med mig på mycket diffusa grunder som jag inte sedan dess har getts möjlighet att prata om – kontakten är helt bruten. Efter en tid, med en lite svajig kontakt, bröt också ett annat barn kontakten med mig utan att ange något skäl alls (”jag vill inte förklara varför”). Vi har tidigare alltid haft en mycket god kontakt utan några som helst konflikter. Jag har gjort flera försök att få kontakt, via brev, via e-mejl, via telefon utan att man bemöter mig över huvud taget, tystnaden är total.

Jag har alltså under två års tid varit avskuren från kontakt med min familj. Inte heller mitt ex, barnens pappa, vill ha någon kontakt med mig. Jag saknar inte honom, men eftersom han har, och hela tiden haft, kontakt med barnen så känns det på något sätt som om hans ointresse av kontakt med mig har något med barnens beteende mot mig att göra.

Mitt liv har gått från samvaro med man, barn, deras respektive och svärföräldrar, och barnbarn, till ett liv i total ensamhet med nytt boende, pensionär. Jag har blivit rädd för att alla ska överge mig. Några vänner, som jag är mycket försiktig med att inte ”överbelasta” med min sorg, med mina problem, har hållit mig uppe hjälpligt. Jag vill inte riskera att förlora dem också.

Jag kan inte förklara varför barnen har övergivit mig, för jag vet faktiskt inte. Jag har bett dem förklara, bett dem skrika åt mig om det nu är så de känner, men det är som om jag inte existerar längre. Att inte få ha kontakt med barn och barnbarn är så plågsamt att det inte går att beskriva.

Goda råd har jag fått många, tröst har många försökt ge mig, men det hjälper ju inget alls. Ingen kan ju hjälpa mig, så mitt brev till er blir nog bara en berättelse bland andra – men kanske någon i en liknande situation finner tröst i att se att det också finns andra som lever i ett sådan här helvete.
”Ingen”

Svar: Du har verkligen gjort stora förluster. Ditt liv har blivit så annorlunda än vad du hade räknat med och hoppats på. Du skriver att du har fått många goda råd och inga har hjälpt dig. Jag har som utgångspunkt, när jag svarar på ditt brev, att det finns en del du kan göra för att få en bättre vardag trots sorgen. Men självklart är det du som vet bäst om det är så eller inte. Låt mig först säga att jag beundrar din generositet. Du har skrivit till mig att du egentligen inte tror att det finns så mycket du kan få hjälp med. Du skriver för att din berättelse ska kunna vara till tröst för andra som är i samma situation.

Jag tror att du har helt rätt i att det är många föräldrar som är i din situation. Att relationen till de vuxna barnen av olika skäl fungerar dåligt och att man inte får träffa de sina så ofta och på det sätt som man vill. Sorgen över detta blir så mycket starkare när även kontakten med barnbarn försvåras, eller till och med förhindras. Jag kommer att i första hand ge ett svar till dig, men jag kommer även skriva mer generellt om detta tyvärr ganska vanliga dilemma.

Det finns inga ledtrådar i ditt brev om vad som har hänt mellan dina barn och dig. Det är nog så att vi alla, även som vuxna, vill ha en nära och kärleksfull relation med våra föräldrar. Att som vuxet barn bryta kontakten med en förälder är ett svårt och smärtsamt beslut. Det är att utmana sociala konventioner. Och att förlora en relation som vi betraktar som unik och som vi förväntar oss ska finnas hela livet ut. Vi vill att våra föräldrar på ett närmast magiskt sätt alltid ska finnas där för oss. Men ändå, trots detta, så bryter man ibland relationen. Många gånger sker detta efter år av konflikter och svårigheter.

Ditt barn vill inte förklara varför det inte vill träffa dig. Kan det vara för att barnet har svårt att sätta ord på det som hänt och på känslorna inför dig? Kan det vara för att barnet tror att du inte kan förstå, eller för att du inte kommer att lyssna? Kan det vara så att barnet vill skydda dig från den smärta som barnet inser att du skulle utsättas för om du fick veta skälen? Eller kan det vara för att personen är osäker på om den har rätt, och har rimliga skäl till sitt handlande? Det vet vi inte.

Att bli avvisad utan en förklaring gör det ännu svårare. Ovissheten leder till ett grubblande och ältande som tar så mycket kraft. En tanke som kan infinna sig hos skilda föräldrar om bara den ene drabbas av avvisande är att det vuxna barnet är utsatt för övertalning och krav från den andra föräldern om att bryta kontakten. Visst kan det vara så. Men mina erfarenheter av vuxna i psykoterapi säger att det ibland är just den ena av föräldrarna som man inte vill träffa. Och det utifrån ett självständigt fattat beslut. Den andra föräldern har snarare gjort vad hon eller han har kunnat för att få barnet att behålla kontakten.

Men den andra möjligheten finns förstås också. Du skriver att barnen började ta avstånd från dig när du och din man skilde er. Det finns ett begrepp som heter PAS (Parent alienation syndrome). Det är viktigt att påpeka att PAS inte är någon etablerad diagnos och att det är ett ganska omdiskuterat begrepp i forskarvärlden. Men PAS innebär att en förälder medvetet påverkar barnens syn på den andra föräl­dern till det negativa och riktar falska anklagelser mot den andra föräldern. Detta för att kanske få ensam vårdnad eller för att ensam få ha kontakten med barnen. Det kan inträffa även när barnen är vuxna. Barnen används för att utöva makt och kontroll, och för att såra eller straffa den tidigare maken eller makan. Det anses förekomma i första hand i samband med skilsmässor. Vad kan man göra när det har gått så här långt? Gäller det vuxna barn är min uppfattning att man får respektera deras beslut samtidigt som man kan visa som förälder att man vill finnas kvar. Gäller det små barn är det annorlunda. Då är det rimligt att situationen utreds och att familjerätten får besluta om umgängesrätt för föräldrarna.

Vad kan du då göra? Mitt förslag är att du fortsätter att tydligt och återkommande visar dina barn att du vill ha kontakt med dem. Men på ett sätt som inte uppfattas som påträngande. Skriv brev. Skriv att du accepterar om de avböjer kontakt med dig. Att du respekterar deras val, men att du vill annorlunda och att du hoppas på en förändring. Gör tydligt att du inte vill uppehålla dig vid det som har varit, men att du saknar dem. Att du inte vill ha något ställningstagande om vem som har gjort rätt eller fel. En oro för detta kan finnas och bli ett hinder när något av dina barn kanske vill närma sig dig. Hör av dig. Visa med dina brev att du finns där som en tålmodig och kärleksfull förälder. Acceptera att det nog är detta som du kan göra i dag, och handla samtidigt på det här sättet utifrån dina värderingar om vad som är rätt att göra. Kom ihåg att vi människor ofta ändrar oss allt eftersom vi får tid att tänka efter och livet gett oss nya erfarenheter. En annan möjlighet är att du accepterar det som är, försöker leva ett så bra liv som det går utifrån dina aktuella förutsättningar och att du arbetar med din sorg.

Jag rekommenderar dig att gå i psykoterapi. Det kan hjälpa dig att förstå mer av vad som hänt, och ge dig möjlighet att bearbeta de svåra känslor som du har. Ett alternativ är att du deltar i en grupp som vänder sig till föräldrar med dina eller närliggande erfarenheter. Det kommer inte att göra att smärtan försvinner, men du kan lindra den. Och träffa de vänner du har ännu mer. Gör saker som du vet intresserar dig och gör dig gott. Även om det bara är för stunden och trots att det känns kämpigt, bara gör det. När oro och sorg tränger sig på är det en bra egenvård att rikta sig utåt mot livet.

Liria.

PS Och så ett förslag till er läsare. Skriv i kommentarsfältet  och berätta om era erfarenheter av det som ”Ingen” upplever. Om vad som har gett er tröst och om vad som hjälpt er att reparera en trasig relation mellan föräldrar och vuxna barn. Eller om att ­acceptera att man har gjort sitt bästa utan att lyckas. Alla förslag är välkomna!

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Hur kan vi hjälpa vår son att hantera sin ilska?

Skrivet av Martin Forster 09:08, 21 januari 2013 i kategori Föräldraskap

Fråga: Hej! Vår treåring är en härlig, aktiv och nyfiken kille med stark vilja. När han blir arg och inte får som han vill blir han jättefrustrerad. Han skriker, slår ibland och säger en massa saker, så som: jag ska stoppa dig i avloppet, ringa polisen, kasta dig i elden. Sådant han vet kan göra oss illa. Det är bara när han blir arg han säger så, han går inte runt och bär på någon särskild ilska. Men vi märker att han blir så arg att han inte vet hur han ska hantera det.

Vi brukar säga att man får bli arg, vi förstår dig men du får inte slåss, du kan stampa i golvet och skrika i stället. Men hur hanterar vi det han säger? Är det okej att säga så, eller ska vi säga att man inte får det? Det är svårt för vi tycker det är så viktigt att han får bli arg men på ”rätt” sätt så att han inte sårar andra utanför familjen. Jag har själv svårt att hantera min ilska mot min man ibland och vill inte att min son ska bli så. Vill inte att han ska bli konflikträdd som jag utan att han ska våga uttrycka ilska.
Det känns som om det inte räcker med att stampa och skrika för att få utlopp för ilskan, så vi skulle behöva lite tips.
En mamma

Svar: Hej! Tack för ditt brev som innehåller flera intressanta frågor. Du undrar framför allt över sonens sätt att uttrycka ilska. Jag börjar i den änden. Varför säger barn elaka saker? Till att börja med förstår en treåring sällan att vissa ord kan såra, eller i vart fall inte hur mycket de sårar. Det finns en hel del forskning som tyder på att barn först från fyra fem års ålder har förmåga att se andras perspektiv. De kan förstås se att andra blir ledsna eller arga, men kan inte riktigt säga varför. De förstår heller inte att det är värre att säga att någon ska in i elden än att någon är dum. Däremot lär sig barn snabbt att vissa uttryck är mer effektiva än andra. Jag gissar till exempel att ni reagerar annorlunda om han säger att ni ska stoppas i avloppet jämfört med att ni är dumma. Det är helt naturligt att reagera och försöka lära barnet att vissa ord kan såra. Till en treåring skulle jag dock generellt försöka säga det ganska sällan och inte ta det för personligt. Annars finns risken att era reaktioner oavsiktligt kommer att bidra till att sonen fortsätter med sina uttryck.

När han är frustrerad och egentligen menar ”jag är arg”, så har han lärt sig att de förbjudna uttrycken är det bästa sättet att få er att förstå det. Egentligen gäller det även äldre barn. I det ögonblick man märker att det inte hjälper att säga till på skarpen, så är det lika bra att försöka göra något annat.

Jag menar inte att ni helt ska lägga band på era känslomässiga reaktioner, för det finns nämligen en baksida med det. Barnet kan lära sig att det är fult att bli sårad eller arg, eftersom mamma och pappa verkar anstränga sig så hårt för att inte visa det. Det kan också vara betydligt värre för barn att behöva gissa sig till när föräldrarna blir sårade än att få raka besked. Jag tror att du är väl medveten om detta eftersom du tar upp risken för att han ska bli konflikträdd. Å ena sidan ska man alltså undvika att göra en stor grej av detta. Å andra sidan ska man visa känslor. Det kan vara en svår balansgång som går ut på att hitta rätt nivå på känslorna vid rätt tillfällen. Om du drabbas av känslor när sonen säger något elakt, försök att komma ihåg att han inte riktigt har förmåga att förstå innebörden i orden. Det finns alltså kanske inte anledning att bli så arg eller sårad vid just det tillfället. Säg ifrån lite grann (ibland), säg att man kan bli ledsen av det, men öppna inte känslokranen helt. Gå snabbt vidare i samtalet genom att fokusera på något annat.

Du tar också upp att du kan ha svårt att hantera ilska mot din man. Jag vet inte om det betyder att du uttrycker ilska för mycket, för ofta, eller om du tvärtom är konflikträdd? Ett vanligt mönster är annars en kombination av dessa ytterligheter. Du kanske knyter näven i fickan en period för att sedan explodera. Oavsett vad som stämmer för dig, så är detta något som kan vara viktigt för din son. Den slitna klyschan att barn gör som vi gör, inte som vi säger, stämmer faktiskt. Därför tror jag att det är viktigare att du visar hur man kan uttrycka ilska (mot din man och mot sonen), än att säga att han kan stampa och skrika.

Så här långt har jag hållit mig till hur ilskan uttrycks. En mer grundläggande fråga är egentligen vad som orsakar ilskan. Varför blir sonen så arg? I vilka sammanhang bubblar ilskan upp? Vilka behov ligger bakom ilskan? Du skriver att sonen inte bär på någon särskild ilska, vilket jag tolkar som att han i stort mår bra och att det kanske inte finns några allvarliga bakomliggande orsaker. Även om det stämmer, så vinner man ofta mycket på att fundera över vad som bidrar till ilskan. För jag antar att han som alla barn har bättre och sämre dagar? Vad är det i så fall som gör att det ibland blir lite bättre? Saker som psykologer brukar fråga om är till exempel barnets stressnivå, sömn, kost, tid tillsammans med barnen, föräldrarnas sätt att reagera på konflikter, föräldrarnas inbördes relation och situationen på förskolan eller skolan.

Poängen är att försöka skapa förutsättningar för fler goda dagar då sonen visserligen blir arg, men kanske inte exploderar totalt. Ju fler sådana tillfällen han får uppleva, desto fler chanser får han att samla positiva erfarenheter av att uttrycka ilska på ett rimligt sätt. Det är ett bättre sätt att lära sig att hantera ilska, jämfört med att prata ut efter urspårade konflikter. Det finns också en annan poäng. Om ni börjar fokusera mer på vad som bidrar till harmoni i sonens vardag, så kan det vara lättare att släppa fokus på hans lite elaka uttryck. Då minskar risken att ni ofrivilligt gör en för stor grej av dem. En vacker dag har han kanske glömt varför han någonsin ville stoppa ner er i avloppet.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Läsplattan har stulit mitt liv”

Skrivet av Liria Ortiz 09:06, 14 januari 2013 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Sedan jag började på gymnasiet har mitt liv förändrats totalt. När jag gick i grundskolan så pluggade jag väldigt mycket och hade bra betyg. Jag hade inte så många kompisar, två som jag umgicks med i skolan och några andra utanför. Nu har jag börjat på en ganska liten gymnasieskola. Jag har fem kompisar som jag är med jämt. De har verkligen förändrat mitt liv och jag är alltid glad och skrattar mycket när jag är med dem. Ibland kan vi vara alldeles för tramsiga och högljudda men jag trivs så sjukt bra med mina nya kompisar.

Men nu till det dåliga. När vi började på skolan fick alla var sin läsplatta. Jag blev verkligen glad när jag hade fått den, men det har sina följder. Jag har faktiskt blivit helt beroende av den. Jag använder den hela tiden fastän mina föräldrar tjatar på mig varje dag att jag ska stänga av den. Jag umgås knappt med min familj längre och när jag väl gör det så känns det som om vi bråkar hela tiden. De tycker att jag är inne på internet hela tiden. Hushållsarbete hjälper jag inte till med över huvud taget, fast jag städar mitt rum och så vidare. Det här med läxorna fungerar inte heller särskilt bra. Jag orkar liksom inte plugga, jag vill bara ligga i sängen och surfa. Jag är trött hela tiden och har ofta ont i huvudet. Finner ingen motivation till livet. Innan jag började gymnasiet tränade jag väldigt mycket, uppemot fem sex gånger i veckan, men nu orkar jag inte det längre.

Tidigare åt jag hyfsat nyttig mat, men nu har mitt liv helt enkelt förfallit. Det enda jag vill göra är att äta och sova. Jag har gått upp ungefär sju kilo på några veckor och känner mig väldigt stor och klumpig. När jag är hemma själv kan jag äta hur mycket som helst. På en dag kan jag trycka i mig tio mackor plus en massa annan mat. När jag väl börjat äta kan jag liksom inte sluta. Detta har medfört att jag inte har tränat ordentligt på kanske två månader. Mina föräldrar tjatar på mig att jag ska börja träna igen, men jag finner ingen motivation.

Mina föräldrar är väldigt sura på mig för att jag inte pluggar. Jag skjuter upp allting och har ingen lust. Ligger efter med en massa saker bara för att jag vill sova hela tiden. Ändå sover jag alltid runt åtta timmar på nätterna. När jag kommer hem från skolan har jag huvudvärk och vill bara lägga mig i sängen. När jag är i skolan har jag också koncentrationssvårigheter. Jag lyssnar sällan på läraren vid genomgång. Jag antecknar vad läraren säger på läsplattan, men när jag antecknat klart loggar jag in på Facebook och sysslar med andra oviktiga saker i stället för att lyssna och göra det jag ska. Jag lägger ner mer än dubbelt så mycket tid på internet i stället för att plugga. Hjälp mig! Jag vill ha mitt liv tillbaka.
”Anna”, 16 år

Svar: Ditt liv rymmer verkligen både det som är bra och det som är dåligt just nu. Det är roligt att läsa om hur du fått flera bra kompisar på din nya gymnasieskola – som du trivs med och skrattar mycket med! Samtidigt finns det som har blivit dåligt för dig. Och det är sättet du använder din läsplatta på.

Du är en klok och uppmärksam person. Du undrar om det inte kan finnas ett samband mellan att du mår allt sämre och hur du använder din läsplatta. Mycket talar för att det är så, och att du har ett beteende som brukar kallas internetriskbruk och som kan utvecklas till ett internetberoende. Det kan förklara mycket av det som händer dig och som du oroar dig över. Men jag vill också göra dig uppmärksam på att det kan finnas andra orsaker till den trötthet och de koncentrationssvårigheter som du berättar om. Mitt råd är att du börjar med att utreda bland annat din trötthet på den vårdcentral som du tillhör. Gör det tillsammans med dina föräldrar.

Riskbruk och beroende av internet är inte några formella diagnoser, utan de är benämningar som används för att beskriva problematiska sätt att använda nätet på. Att exempelvis surfa så ofta och så länge att man inte sköter sina studier eller sitt arbete är exempel på det. Här finns likheter med det man kan se vid riskbruk och beroende av spel om pengar och alkohol, och det förklarar varför benämningarna används även om problematisk internetanvändning. Jag har träffat ungdomar som har varit beroende av dataspel, sina mobiltelefoner och sms.

Du får förstås ut en del av att vara nästan ständigt inloggad. Kärnan i ett riskbruk och i ett beroende är att det ger oss något i stunden, som är så belönande att vi kan bortse från de långsiktiga negativa konsekvenserna. Hjärnforskarna beskriver vägen till ett beroende som att vi alltmer börjar styras av vår känslohjärna, och vad som känns bra i stunden. Våra pannlober, där vi tänker efter och gör riskbedömningar, får allt svårare att hävda sig.
Belöningarna som vi upplever när vi surfar på nätet är förstås unika för varje individ. Men många berättar om spänning och flykt som det som lockar. Risken för att bli beroende ökar om vi är i en situation då vi upplever mycket psykosocial stress. Vi får något i stunden som vi känner att vi verkligen behöver, därför återkommer vi till beteendet och har svårt att släppa taget om det.

Du vill veta hur du ska få ditt liv tillbaka. Låt oss resonera om det. Det finns professionell hjälp att få vid riskbruk och beroende av internet. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är det som vanligen erbjuds, och som jag utifrån egen erfarenhet rekommenderar dig. KBT handlar om att lära sig olika färdigheter för att kunna bryta sitt problematiska beteende och inte återfalla i det. Tyvärr är KBT inte alltid tillgänglig där man bor. Kunskaperna om internetberoende kan variera mycket inom ungdomspsykiatrin och bland psykologer och psykoterapeuter. Var beredd på att du kan behöva resa en bit för att få hjälp.

Här kommer slutligen några förslag och övningar som kan vara till hjälp. Utgångspunkten vid ett riskbruk är att man kan klara av att komma ur sitt problem på egen hand. Det kan kräva en hel del uthållighet och envishet, men det är fullt möjligt.
Prova det här: Gör ett veckoschema där du schemalägger dag för dag, och timme för timme, de roliga och intressanta saker som du vill få plats för i ditt liv. Se det som en önskelista, men som du samtidigt ska göra verklighet av! Till stor del blir det saker som du gjorde innan din läsplatta började ta så stor plats. Idén är att hitta nya och roliga saker att göra som konkurrerar ut din läsplatta! Kom ihåg att aldrig vänta på att det ska kännas bra för att du ska göra det du har skrivit. Då går bara tiden. Sätt bara i gång.

Lägg även in tråkiga men nödvändiga saker i schemat, som till exempel att städa ditt rum. Men ge mest plats för det som gör dig glad! När du gör ditt schema krymper du utrymmet för tid med din läsplatta. Du ersätter den tid som den har fått med andra saker som också känns belönande – och det är viktigt. När du lyfter ut läsplattan ur din vardag är det väsentligt att du lyfter in något annat! Och kom ihåg: När det inte beror på någon fysisk sjukdom bör man se sin trötthet och ledsenhet som ett tecken på att man behöver göra mer av andra saker – inte mindre. När du gör saker som du uppskattar och mår bra av bryter du på sikt den trötthet, som har att göra med hur det är i dag. Men för en tid, tills du kommer dit, måste du ignorera din trötthet.

Gör även ett schema för hur du stegvis ska trappa ner din tid med läsplattan! Var noggrann. Skriv ner när på dagen du får använda den och hur många timmar. Under din första nedtrappningsvecka halverar du den tid du lägger i dag på läsplattan. Det blir ditt utgångsvärde. Minska sedan vecka för vecka med 10 procent tills du kommit ned till en lägsta nödvändig tid per dag – den tid du behöver för att klara dina skoluppgifter och för att sköta det sociala umgänge som du vill ha på nätet. Det kanske handlar om en till två timmar per dag. Fördela gärna den tiden över dagen. Undvik intensivsurfande.

Schemalägg även när och hur du ska äta, och hur du ska sova. Använd schemat som ett sätt att komma tillbaka till de matvanor som du hade tidigare. Det hjälper dig att må bättre, och att gå ner i vikt.

Se dina scheman som personliga överenskommelser med dig själv, men berätta gärna också för dina föräldrar och vänner. Det gör det ännu tydligare att du har tagit ett steg till en förändring. Vi mår bra av att andra ser och berömmer våra framsteg.

En varm kram!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Varför beter sig vår son så konstigt?”

Skrivet av Martin Forster 09:31, 7 januari 2013 i kategori Föräldraskap

Fråga: Min sexårige son är en underbar unge, mjuk och fin, men också ganska känslig. Han blir lätt upprörd (arg, ledsen, besviken). Tyvärr har han också fått några ovanor som vi upplever som äckliga. Han pillar sig ibland i rumpan och kladdar på så sätt bajs till exempel på toalettväggen eller på sin säng. Vi har försökt prata om detta och har kraftfullt markerat att han inte får göra så här, att det sprider bakterier, att vi andra tycker att det är otrevligt och så vidare. Men det hjälper inte. Beteendet återkommer då och då. Till saken hör att han då och då bajsar på sig. Detta sker dock bara hemma. Vi har frågat läraren, som dock aldrig har märkt några problem på det här området.

Det andra problembeteendet uppstod i somras. Plötsligt klagade sonen över att han var torr runt ögonen. Vi försökte smörja men sonen tog spott och gned runt ögonen. Skolan och klasskamraterna började reagera på hans frenetiska gnidande och inte minst att han gned in saliv i ansiktet, som gjorde att han blev smutsig och luktade illa. Vi försökte prata med sonen och var hos läkare flera gånger. Vi fick olika salvor och hudproblemen försvann men beteendet kvarstod. I dag gnider han in saliv under näsan och på kinderna, trots att han egentligen inte har några synliga hudproblem. Vad ska vi göra? Båda beteendena får ju andra att reagera med obehag. Det är äckligt kort sagt. Jag är så rädd att han ska bli utstött och sjukvården verkar inte tycka att det är något problem.
Oroad mamma

Svar: Jag förstår att du är oroad över det här och vill hjälpa din son. Det är förstås särskilt jobbigt när hans beteenden börjar få sociala konsekvenser i skolan. Det finns många möjliga förklaringar till problemen, men spontant kommer jag på ett par som ni kan undersöka vidare.

Till att börja med är frågan om de två beteendena du beskriver hänger ihop, eller om det är separata problem. Båda skulle kunna vara exempel på tics eller tvångsbeteenden, som är mycket vanliga hos barn. Tics är små rörelser eller ljud som upprepas ofta och sker så automatiskt att barnet ibland blir medvetet om dem först när någon reagerar. Det kan till exempel handla om lustiga sätt att röra huvudet, harklingar eller enstaka ord. De fyller ingen särskild funktion, men kan utlösas av en lätt känsla av obehag eller rastlöshet. Det blir en sorts ovana, ungefär som att bita på naglarna. Din sons sätt att gnida saliv i ansiktet skulle kunna vara ett tics. Även problemet med bajset kan innehålla inslag av tics, men det låter lite mer komplext än vad tics vanligtvis är, så jag tror kanske mer på andra förklaringar som jag återkommer till längre fram.

Tics är som sagt mycket vanligt och behöver inte vara ett problem förrän de förekommer alltför ofta eller får sociala konsekvenser, som i din sons fall. När barn ska övervinna tics är första steget att hjälpa dem att bli uppmärksamma på beteendet. Det är viktigt att det sker på ett diskret sätt som man har kommit överens om i förväg, så att barnet inte upplever det som en tillsägelse eller bestraffning. För att ytterligare undvika att barnet känner skuld är det bra att beskriva ticsen som en ofrivillig handling som man inte kan rå för. I samband med att barnet lär sig att bli medveten om ticsen brukar det få lära sig att göra något alternativt beteende som är mer acceptabelt. Det ska vara ett enkelt beteende som känns naturligt att utföra. För din sons del skulle det till exempel kunna vara att knäppa händerna eller att dra handen genom håret. Det kan ju hända att dessa beteenden också blir en ovana, men de kommer i alla fall inte att väcka samma negativa reaktioner.

En annan möjlighet är att beteendena handlar om tvång. Tvångsbeteenden, eller ritualer som det också kallas, påminner om tics och de förekommer ofta samtidigt hos barn. Skillnaden är att ritualer oftast föregås av någon slags rädsla eller obehag som beteendet undanröjer, medan tics som sagt mer kan bli en automatiskt ovana. Ett typiskt exempel på tvång är bacillskräck, där tanken på att man har blivit smutsig eller ”smittad” utlöser ritualen att tvätta sig upprepade gånger. Tvångstankar och ritualer behöver inte vara logiska och kan ibland vara vidskepliga, som till exempel att man måste backa ett visst antal steg om man råkar se en viss person, för annars tror man att det kommer att hända något dåligt. Vuxna med tvångsproblem vet någonstans att tankarna är överdrifter eller fantasier, men kan ändå inte låta bli att utföra ritualerna för säkerhets skull. Barn kan däremot vara mer övertygade om att ritualerna faktiskt är nödvändiga för att undanröja faror av olika slag.

Båda problemen du tar upp skulle kunna ha inslag av tvång. Det är möjligt att din son utför beteendena som en följd av fantasier eller tankar om vad som skulle hända annars. Oftast utlöses tvångstankar av något i barnets omgivning, men det behöver inte vara så och det framgår heller inte i ditt brev om det är så för din son. Förekommer hans beteenden i särskilda situationer eller i samband med särskilda händelser? Vid behandling av tvång jobbar man med just sådana situationer eller händelser. Barnet får utsätta sig för dem, vilket väcker tvångstankarna, och ska sedan motstå frestelsen att utföra sina ritualer. Med tiden kommer barnet då att lära sig att de befarade konsekvenserna inte inträffar, trots att ritualerna uteblev. Både tvång och tics kan vara svåra att få bukt med och ofta behövs det professionell hjälp. Misstänker du att problemen kan handla om detta, så föreslår jag att du tar kontakt med BUP och efterfrågar KBT, som är den rekommenderade behandlingen för både tvång och tics.

Du tar också upp att din son bajsar på sig ibland, vilket förekommer hos ett par procent av barn upp till skolåldern. I de allra flesta fall beror det på förstoppning som inte har medicinska orsaker, utan i stället uppstår när barnet har hamnat i en vana att hålla sig för länge. Jag vet inte om det gäller din son, men det är värt att undersöka. Det finns förstås en rad förklaringar till att förstoppningen uppstår till en början, men sedan är det mycket vanligt att det uppstår en ond cirkel då det blir smärtsamt att bajsa, vilket gör att barnet håller sig mer, vilket i sin turförvärrar förstoppningen ytterligare. Det ökar också risken för att det finns bajs kvar när barnet har bajsat, vilket kanske gäller din son. Det kan ju i så fall bidra till att han sedan kladdar med det.

Vid långvarig förstoppning kan nervsignalerna i tarmen som talar om att det är dags att gå på toaletten försvagas, vilket gör det ännu svårare för barnet att bryta den onda cirkeln. Du nämnde att vården inte verkar tycka att din son har problem, men det kanske gällde hudirritationen i ansiktet. Jag rekommenderar att ni tar kontakt med husläkare igen och ställer frågor om problemen med avföringen. Om din son lider av förstoppning är det viktigt att han får behandling, som både kan handla om medicin och om övningar för att han ska lära sig att gå på toaletten mer regelbundet.

Ytterligare en förklaring som är viktig att utreda är om uppmärksamhet bidrar till problemen. Du skriver inget om din sons tillvaro eller skolsituation i stort, men ibland kan barn som är svältfödda på kontakt börja söka den på negativa sätt. Att göra något äckligt är förstås ett av de bästa sätten att väcka reaktioner och barn söker hellre negativ uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet alls. Det här är antagligen inte hela förklaringen, men det brukar ofta bidra även vid till exempel tvång och tics. Därför är det viktigt att ge sonen så lite uppmärksamhet som möjligt när han gör äckliga saker och samtidigt försöka umgås, bekräfta och uppmuntra honom villkorslöst i övrigt.
Jag vet inte om någon eller flera av de förklaringar jag föreslår stämmer för din son, men jag hoppas att de kan ge vägledning om ni kontaktar läkare och/eller barnpsykiatri. Jag tycker att ni ska göra det eftersom problemen du tar upp går att lösa, men ofta krävs lite hjälp på traven.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.