Hur hjälper jag mamma att slippa sitt samlartvång?

Skrivet av Liria Ortiz 09:22, 25 februari 2013 i kategori Psykisk ohälsa, Äldre

Foto: Scanpix.

Mamman har hela livet varit en ”samlare” och nu är det värre än någonsin i hennes hem. Dottern har tagit ansvar för städning och ordning i 35 år och orkar inte längre. Hur kan hon hjälpa sin mamma? Psykologen Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Det här gäller min härliga mamma som är en social och kulturellt begåvad kvinna som är mysig att umgås med så länge man inte är hemma hos henne. Hon kan inte slänga en sak och jag har smärtsamt insett att hon är en manisk samlare/hoarder.

Så länge jag kan minnas har det varit stökigt hemma hos mina föräldrar. I bokhyllan låg allting huller om buller, precis som ovanpå möbler och i byråar och i garderober. Båda mina föräldrar är röriga, men det är min mamma som inte kan slänga saker. Pappa kastade i smyg påsar med kvitton, strumpor, gamla papper. Om han blev påkommen blev mamma arg. Själv skämdes jag alltid för mitt hem och drog mig för att ta hem kompisar. När jag var större var det jag som städade. En svår uppgift då alla förvaringsutrymmen är proppfulla med bra att ha-saker och skräp. Det var jobbigt. Jag skämdes ofta, även inför mormor och farmor.

Senast jag var hemma hos henne var där så mycket saker och hon har börjat använda golvet för förvaring av sina saker. Det har blivit stigar i lägenheten där hon kan gå. Man kan inte längre stänga dörrarna eller sitta i möblerna. Min mamma har haft det mycket tufft med allvarliga sjukdomar och jag gissar att skilsmässan knäckte henne och samlandet slog ut i full blom. Och jag känner precis som när jag var liten att allt ansvar för hennes städning/ordning ligger på mig, själv tar hon det inte. Jag känner så, men jag vägrar acceptera det. Jag inser att min och tidigare pappas ”hjälp” bara underlättat för hennes samlande så att det inte märks utåt. Vi har väl i viss mån varit ”medberoende”. Jag har denna vecka sett till att hon får städhjälp av kommunen. Nu försöker jag få professionell hjälp för henne. Jag har burit denna ansvarsbörda i 35 år.

Jag kan inte göra något mer, det hjälper inte att jag kommer hem och röjer. Efter några månader är det fullt igen. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Mamma behöver färdtjänst för de få gånger hon måste ut. Finns det stödförening? Finns KBT-terapeuter som gör hembesök? Efter år av sjukfrånvaro är pensionen skral. Kan man få hjälp ekonomiskt? Jag skeppar gärna in en del, men inte heller jag är gjord av pengar. Men det här måste få ett slut.

Anonym
Svar:

Hej och tack för ditt brev. Du imponerar. Du har tålmodigt funnits där under alla år som ett stöd för din mamma. Jag tycker att du är på rätt spår när du resonerar om att det är dags för din mamma att få professionell hjälp. Hennes samlande har varierat i styrka över tiden, skriver du. Ibland har det varit en ”acceptabel röra” i bostaden, men i perioder har det varit en ”katastrof”. Och nu verkar det vara mer besvärligt och okontrollerbart än någonsin för din mamma!

Det är nog möjligt att du har rätt i att din mamma lider av det som kallas samlartvång eller patologiskt samlande. Även om det förstås inte är möjligt för mig att sätta någon diagnos enbart ut­ifrån det du berättar om i ditt brev. Samlartvång är ingen egen diagnos. Den ingår i det som benämns tvångssyndrom, som består av tvångstankar och tvångshandlingar, eller endera. Vid samlartvång är man rädd att råka slänga något viktigt eller något som kan behövas längre fram. Man undviker nästan helt att slänga saker, eller gör det efter ett noggrant övervägande, och med lång fördröjning och stark olust.

Samlartvång är en så kallad ångeststörning. Samlandet är ett beteende som i stunden lindrar ångest och oro. Det du iakttagit, att din mammas samlande har ökat märkbart efter hennes skilsmässa och svåra sjukdom, kan kanske förstås utifrån detta sätt att se på funktionen av samlandet. Ofta inser man själv det orimliga i det man gör och att samlandet ställer till det på många olika sätt, exempelvis i relation till grannar och familj. Man skäms och isolerar sig. Men ändå känner man att man måste utföra handlingarna. Ibland kan patologiskt samlande vara ett inslag i demens- och psykossjukdomar, och då är insikten om orimligheten i beteendet sämre eller ingen alls.

Du undrar om det finns professionell hjälp att få för din mamma, och om det inte behöver bli så kostsamt. Och mitt svar är ett ja på din första fråga och försiktigt ja på din andra. Det finns hjälp för din mamma att få i den offentliga vården. Även om hon i någon mån behöver ha turen på sin sida för att fullt ut få den effektiva och evidensbaserade behandling som finns att få.

Din mamma behöver någon professionell person att samtala med om det som pågår, och hon behöver få en utredning gjord och en möjlig diagnos. Det är den som öppnar för behandling. Såväl primärvården som en psykiatrisk mottagning kan erbjuda detta första steg.
Om diagnosen samlartvång visar sig vara aktuell är de behandlingar som har bäst forskningsstöd kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel. De läkemedlen har också en ångestreducerande effekt. I många fall behövs en kombination av båda behandlingarna.
Mitt försiktiga ja till att det kanske inte behöver bli så kostsamt för din mamma utgår ifrån att det i dag blir allt vanligare med KBT-kompetens inom den offentliga vården. Men saknas den där din mamma bor så det blir förstås mer bekymmersamt.

Ja, det finns en ideell stödförening för personer som har tvångssyndrom, eller OCD – obsessive compulsive disorder, som är den engelska benämningen för tvångssyndrom, och deras anhöriga. Den heter Ananke. På deras hemsida med adressen www.ocdforbundet.se finns artiklar om tvångssyndrom, ett diskussionsforum, personliga berättelser och adresser till lokala föreningar och stödgrupper.

Ett annat problem som du har att hantera är att motivera din mamma att söka hjälp. Det verkar som om din mamma under alla de här åren inte har övervägt eller sökt professionell hjälp. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för henne att göra det. Vad kan du då göra för att få henne intresserad av detta, hjälpa henne att våga och börja ta ett eget ansvar?

Det du inte ska göra är att försöka övertala henne. Det skulle troligen bara få henne att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att din mamma börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer henne. Ni skulle inte komma vidare i samtalet utan det skulle tystna eller sluta i gräl.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din mamma upplever som besvärligt med sitt samlande. Och om hon kanske skulle kunna kontrollera det bättre. Hjälp henne att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din mamma nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att hon uppfattar din omsorg, men också att du inte tränger dig på. Då kan det bli tryggare för henne att berätta om det som är svårt, och som hon förmodligen vill ha hjälp med.

Väck även din mammas hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få och till att man har förmåga att förändras. Be om lov att få berätta om samlartvång och hur det behandlas. Sammanställ information om detta och erbjud henne att läsa. Om din mamma använder nätet kan du tipsa om Anankes hemsida. Visa optimism om din mammas förmåga att lyckas. Var generös med att lyfta fram hennes andra sidor, som hennes charm och begåvning, som jag får intryck av ditt brev att hon har mycket av. Du skriver om din mamma som en ”härlig kvinna”. Det gör det lättare för din mamma att fortsätta samtala om sina svårigheter om era samtal också ger plats för henne att få vara den ”mysiga” mamma som hon också uppenbart är.

Liria

Vår dotter vill bara vara med sin mamma

Skrivet av Martin Forster 09:09, 18 februari 2013 i kategori Föräldraskap

Det är enbart mamma som duger för 1,5-åringen, trots att båda föräldrarna försöker få flickan att acceptera att också pappa tar hand om henne. Hur ska han kunna ”komma in”? Martin Forster ger råd.

Fråga:

Jag är tacksam att jag hittade er på DN då jag ett tag har funderat mycket på en situation som min man och jag har med vår 1,5-åriga dotter. Hon är som person en framåt, viljestark och oerhört glad tjej som älskar det sociala livet med människor omkring sig. Jag har varit mammaledig på heltid sedan hon föddes och fram till i dag, min man är egen företagare och reser emellanåt så därför har föräldraledigheten enbart varit hos mig. Vilket jag ville från början och min man med, så där är vi helt överens.

Till frågan hör nu att nu har vår dotter enbart behov av mig när vi alla är hemma. Alla innebär jag, min man och varannan vecka hans son i skolåldern. Vår dotter är fokuserad på var jag är, vad jag gör och när hon vet det leker hon vidare för sig själv. Men hennes pappa får inte lyfta henne, pussa eller kramas då jag är i närheten, hon vill bara ner och börjar grina. Han får heller inte byta till pyjamas, borsta tänder och så vidare på kvällen när han är hemma samtidigt som jag, då blir hon hysterisk och skriker, grinar – sist kräktes hon nästan av panik – allt för att jag ska ta hand om henne.

Om jag inte är hemma går det bättre men pappan är ändå inte accepterad fullt ut och det grinas och kämpas länge innan hon till slut somnar, oftast då i vagnen i stället för i sängen.

Min man är en mjuk, barnkär person som verkligen försöker få henne att acceptera att han också kan det som mamma kan, men hon vill inte och vill bara till mig. Vad kan vi göra? Jag är en mamma som sätter regler och är bestämd när jag behöver, jag överbeskyddar henne inte i situationer när hon är med sin pappa utan snarare uppmuntrar henne att vara där. När vi är tillsammans på promenader eller liknande tycker hon det är kul att vi alla är ihop och kan gärna då bäras av pappa, hålla handen och så vidare men hemma är det svårare.

Jag förstår att mycket hänger på att jag är med henne hela tiden, det är liksom invanda mönster vi har. Jag älskar varenda minut jag är med henne men skulle gärna vilja få råd om hur min man kan komma in i sammanhanget med henne. Han blir ledsen och uppgiven, men tror att det blir bättre när hon blir äldre. Är det så?

Tacksam för synpunkter och råd …

Svar:

Tack för ditt brev. Temat har varit aktuellt här tidigare och jag vet att många föräldrar känner igen sig i din berättelse. I en majoritet av familjer är små barn mer knutna till mamman och det är inte ovanligt att pappan avfärdas på det sätt som du beskriver. Man vet att det åtminstone till en del har att göra med att mammor tillbringar mer tid med små barn. Du tar själv upp den förklaringen, så det är förstås ingen nyhet för dig.
Samtidigt finns det ju många barn som inte blir lika ensidigt fästa vid mamman, trots att hon har varit hemma hela tiden. Vad beror det på? Givetvis påverkar barnets temperament och personlighet, men en annan förklaring står att finna i hur mamma och pappa beter sig när båda är hemma med barnet. Du verkar vara medveten även om detta eftersom du uppmuntrar din dotter att vända sig till din man när ni är tillsammans.
Sedan är frågan om du och din man kanske ändå agerar på skilda sätt utan att ni tänker på det, till exempel när dottern söker trygghet. Det kan vara subtila skillnader som tonfall, kroppsspråk, eller hur snabbt ni reagerar när dottern visar tecken på oro eller blir ledsen.

Jag vet inte om det gäller för er, med tanke på hur du beskriver din man, men det kan vara något att fundera på. Kan ni göra mer för att ”byta roller” med varandra när ni båda är med dottern?

Samtidigt kanske det inte spelar någon roll hur snabb och lyhörd din man är, eftersom din dotter är så van vid att vända sig till dig. I så fall kan det vara bättre att hitta fler tillfällen då pappa och dotter får vara för sig själva. Du skriver att det blir bättre då, men inte helt bra. Kanske har de varit ensamma för få eller för korta stunder? Om det är möjligt att ändra på tror jag att det är värt det att vara mer uthållig.

Även om ni inte kan förändra något just nu, så brukar barn i allmänhet vända sig mer till pappan när de blir äldre. Att börja på förskolan kan till exempel innebära en tydlig förändring då dottern ändå kommer att behöva knyta an till fler personer.

Sedan är det förstås inte säkert att situationen kommer att förändras hur ni än anstränger er. Det finns ju barn som under hela uppväxten känner sig tryggare med den ena föräldern. Det är alltså inte säkert att din man kommer att få rätt i sin förhoppning om att det ska bli bättre med åren.
Men, frågan är vad man menar med ”bättre”? Att ni har olika roller i relationen till dottern behöver inte vara något dåligt i längden, även om det är besvärligt just nu. I tidig forskning om barns anknytning betonades betydelsen av mammans roll som trygg hamn väldigt starkt. Man såg att anknytningen till pappan varken var lika stark eller spelade så stor roll för barnet. I senare forskning har man konstaterat att mamman och pappan ofta spelar olika slags roller som har betydelse på olika sätt.

Den typiska papparollen är att hjälpa barnet att utforska omgivningen på ett lekfullt och säkert sätt. Det finns studier som visar att den rollen kan vara minst lika betydelsefull som mammans typiska roll. Exempelvis har man sett att barnets utforskande lek bidrar till bättre vänskapsrelationer under uppväxten.

Jag vill understryka att det inte finns några hinder för mammor att anta lekrollen eller för pappor att vara den trygga basen. Det viktiga är inte vem som tröstar eller leker, utan att någon gör det.

Om dottern fortsätter att vara starkt bunden till dig, så kanske det är lättare att hantera om ni accepterar att ni får olika roller. Ni valde att du skulle vara hemma med henne, vilket naturligt leder till en större roll för dig de första åren. Sedan får pappan kanske en annan roll under åren som följer. Man vet också att barns relation till båda föräldrarna stärks om de båda kan komma överens och stötta varandra i föräldraskapet. Det verkar ni göra, så oavsett vad som händer så finns det anledning att vara optimistisk.

Martin

Ska jag satsa på min relation eller ska jag gå vidare?

Skrivet av Liria Ortiz 09:00, 11 februari 2013 i kategori Relationer

Fråga:

Jag och min pojkvän är i de tidiga trettioåren och träffades för några år sedan. Vi fick en lite märklig början då jag viss­te att han cirka ett år senare skulle åka i väg på en längre tids jobb utomlands. Jag gick alltså in i något med inställningen ”vi får se vad det blir av det”. Jag tyckte mycket om honom, men ville inte satsa alltför helhjärtat eftersom jag inte visste hur det skulle bli under tiden vi var ifrån varandra. Medan han var borta sågs vi då och då, kanske var­annan månad. Under mellantiden levde jag mitt eget liv, ungefär som om jag varit singel, förutom att vi hördes per telefon en eller två gånger i veckan. Det gick ok, mycket tack vare att jag distanserade mig lite från för­hållandet.

Jag försatte mig (och oss) i ett mellanläge så länge. Och trots att jag hade lite svårt att erkänna det så hade jag hela tiden känslan av att det fanns annat i hans liv som var viktigare än att vara med mig.

Nu är han sedan nästan två år hemma igen. Vi har var sin lägenhet, men bor mycket hos varandra. Problemet är att jag är kvar i det mellanläge som jag beskrivit. Jag klarar inte av att satsa, jag klarar inte av att gå. Vi har det bra tillsammans på det stora hela och är snälla mot varandra. Vi skulle säkert få ett bra liv tillsammans men jag klarar inte av att satsa helhjärtat trots att han är en så bra människa. Det är som att jag fortfarande lever med inställningen att avvakta, se vad som händer. Trots att jag tycker om tanken att bo tillsammans på heltid klarar jag inte riktigt av att ta det steget. Under dessa år har han bara träffat min familj vid några tillfällen – det är som om jag inte vågar satsa helt och fullt på oss. Samtidigt känner jag mig som en hemsk människa både mot honom och min familj som inte låter dem ta del av hela mitt liv. Det hela blir ju inte heller bättre av att vi är i den åldern då många av våra vänner stadgar sig och skaffar familj. Jag känner mig så otillräcklig inför både honom, mig själv och min familj som inte klarar av att ta samma steg som alla andra tar.

Så, vad ska jag göra? Hur ska jag reda upp situationen jag befinner mig i? Kan jag göra något för att våga satsa på oss, eller borde jag gå vidare?

Sara

Svar:

Tack för ditt brev. Du beskriver en upplevelse som många i din ålder känner igen sig i. Att det är dags att ha en familj. Vänner gifter sig och får barn. Som singel och barnlös kan man känna sig alltmer udda, och ibland ha känslan av att det är ett misslyckande att man fortfarande är i den situationen. När väl en längtan har uppstått efter en nära och trygg relation, och barn, kan den bli stark och återkommande.

Du skriver inte någonting i ditt brev om passion eller längtan. Du tycker om din pojkvän, och du skriver om hans snällhet och att han är en bra människa. Men hur är det egentligen med dina känslor av förälskelse och sexuell attraktion? Med risk att provocera dig så är det ändå förälskelsen som utgör skillnaden mellan vänskap och kärlek. Förälskelsen går över med tiden. Det är sant. Men när relationen kvarstår så övergår förälskelsen ofta till en djup och varaktig kärlek.

Du undrar vad du ska göra. Jag tror att det första du bör göra är att fråga dig om det du känner för din pojkvän är sympati och lojalitet eller kärlek. Du kan välja att stanna kvar och bygga er relation på stark sympati för varandra, och även skaffa barn inom en sådan relation, men för att det ska fungera på sikt så måste det nog vara tydligt för er båda att det är de förutsättningarna som du utgår ifrån. För visst kan man bygga en relation på att man trivs ihop och känner varandra väl. Men din pojkvän har rätt att få veta om det är det som gäller, tycker jag. Annars är nog risken stor att han kommer att känna sig lurad och utnyttjad.

Du har anledning att ställa samma fråga till honom. Om han är förälskad i dig och du inte är det, så finns en känslomässig obalans er emellan. Han blir sårbar och hamnar i underläge och du är en riskperson. Med det menar jag att det är få av oss som nöjer sig med vänskap. Risken är påtaglig att du i det läget förr eller senare blir förälskad i någon annan.
Ni behöver prata med varandra på ett ärligt och varsamt sätt om vad det är för relation ni har och vad ni behöver. Fastna inte i fällan att försöka fastställa vem som har gjort rätt eller fel. Vi styr inte över allt. Vi kan hamna i märkliga situationer trots våra goda avsikter. Det blir svårt och smärtsamt för er båda ändå. Ni behöver hjälpa varandra att se hur det är er emellan på ett klarare sätt och fatta ett genomtänkt beslut om vad ni ska göra.

En annan tanke är att ni kanske ska ge varandra en andra chans. Det kommer att krävas en hel del känslomässiga ansträngningar från er båda. Ni levde i ett distansförhållande under de första åren och umgicks bara i telefon ett par gånger i veckan. Frågan är om det fortfarande präglar er.
I början när man träffar en person man blir förälskad i så signalerar man sin kärlek genom att röra vid varandra, höra av sig ofta, söka ögonkontakt och visa sin kärlek i praktisk omsorg om varandra. Har ni det kärleksspråket också er emellan eller hann ni inte få det på plats? Om du vill ge er relation en chans att utvecklas till en kärleksrelation så tror jag att ni måste bli helt öppna med varandra om vad ni ska göra tillsammans för att vårda er relation, och göra den varm och intim. På det sättet kanske ni blir förälskade i varandra (återigen).

Troligen handlar det för er båda om att ni måste träna er i att göra tvärtom mot hur ni spontant är, om det försöket ska lyckas. Några av oss har ett otryggt och undvikande sätt i relationer till andra. Det kan bli ett hinder för den närhet som kärlek behöver. Man tycker inte om att bli beroende av en annan människa och vill inte heller att någon annan ska vara beroende av en. Det hindrar inte alls att man är social och utåtriktad och omtyckt, men man håller en distans. Det är en relationsmodell som man ofta har vuxit upp med och som man inte alltid är så uppmärksam på. Den känns alldeles naturlig. Det är sådan man är. Men man kan ändå besväras av det sättet att vara och se att det är begränsande. Behovet av närhet tränger sig på ibland i olika faser i livet.

Möjligen, som hypotes, har ni båda drag av detta sätt. Så mitt råd är att du lär känna dina egna relationsmönster innan du tar ett beslut. Risken är annars att du avslutar relationen och att samma svårigheter uppstår med din nästa partner.
Jag rekommenderar dig att läsa boken ”Hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge, som resonerar om svårigheter med att knyta an och få nära relationer. I boken, som också är en självhjälpsbok, presenteras även redskap som kan leda till förändring.

Liria

Min son slåss – måste jag bli en strängare förälder?

Skrivet av Martin Forster 08:47, 4 februari 2013 i kategori Föräldraskap

Fråga: Min 3,5-åring har alltid varit en väldigt energisk och aktiv liten pojke. I ettårsåldern hände det att han började putta och slå till jämnåriga barn, och lite senare började han också bitas. Vi brukade gå till en del barngrupper, men många gånger slutade det med att jag fick gå hem tidigare eftersom jag helt enkelt inte visste hur jag annars skulle handskas med situationen – jag upplevde det som extremt jobbigt socialt, inför andra föräldrar, och kände många gånger att andra mammor kritiserade mig, både i tysthet eller sins­emellan och ett par gånger också direkt.

Vi bor utomlands och synen på barn här är ibland lite strängare än vad jag upplever att den är i Sverige; man kör mycket med ”naughty steps” och time-outs. Det kändes helt fel och jag upplevde att ju äldre min son blev, desto argare blev han av att ”straffas”. Tilläggas kan väl också att han brukade bli speciellt jobbig mot just vissa barn, sådana som kanske var lite extra känsliga och rädda av sig – och eftersom jag själv blev mobbad som barn, blev jag speciellt orolig över dessa beteenden. Hans något ”bråkiga” beteende har dock lugnat ner sig under det senaste året.

Han är extremt social och utåtriktad och har många vänner både på dagis och i förskolan. Anledningen till att jag skriver är emellertid den att en vän alldeles nyss talade om för mig att hon inte velat låta sin son träffa min under de senaste tio månaderna eftersom han hade slagit, och även bitit, hennes son så många gånger ”utan att jag hade sagt till” och hon hade fått göra det i stället.

Väninnan sade att hon inte tyckte att jag tog min sons beteende på allvar, och att jag inte gjorde någonting. Jag sade som det var: att jag helt enkelt ofta inte vet vad jag ska göra … jag tror inte på bestraffningar och det är svårt att resonera med så små barn. Det jag brukar göra är att tala om för sonen att han inte får slåss och att and­ra barn blir ledsna … ibland säger jag att vi får gå hem om han inte slutar, etcetera. Väninnan menade att det handlade om ”mobbning” och att barn i sonens ålder visst förstår vad de gör, att de inte får slåss. Jag menar dock att jag måste förstå varför han beter sig som han gör innan jag kan göra något åt det – men kanske är det en överpsykologisering.

Nu känner jag mig ofta väldigt osäker som förälder. Jag är intuitivt medveten om hur lätt det kan vara att ge ett barn fel budskap, speciellt eftersom jag själv var ett väldigt känsligt barn. Jag har ofta upplevt att andra vill hjälpa mig i min uppfostrargärning medan jag själv skulle tveka åtskilliga gånger innan jag gjorde detsamma. Utgångspunkten i råden brukar vara att jag är för ”snäll”– min mamma brukar till exempel säga ”man får faktiskt säga nej som förälder” medan jag menar att jag säger nej hela tiden, man måste dock inte skrika nej, vilket jag vet är vad min mamma menar … Min man är naturligt mycket mer auktoritär än vad jag är, men stödjer mig i mitt sätt att vara och menar att det är bra att vår son får en sorts balans i våra olika sätt att vara föräldrar på.
Så jag undrar alltså om ni tycker att det verkar som om min son är en potentiell mobbare, jag trodde att det var lite för tidigt … och om ni tycker att jag borde bli en strängare förälder? Jag känner mig bara hjälplös ibland och det tycks inte vara ok att känna så, det är aldrig någon som pratar om det.
Bekymrad och ledsen mamma

Svar: Den hjälplöshet du beskriver är mycket vanlig och jag kan nästan slå vad om att varenda förälder känner så ibland. Därför är det synd att du känner dig så ensam i detta. Du skriver att många i din omgivning tycker att du ska bli strängare mot din son. Det är tydligt belagt i forskning att barn bråkar mer om föräldrarna är alltför eftergivna. Men samma forskning visar att det inte heller är bra att vara alltför sträng. Det är ingen nyhet, men ditt brev beskriver svårigheten att veta var gränsen går. Ibland handlar lösningen om att inte fokusera så mycket på gränssättning över huvud taget. Jag brukar till exempel ofta ge rådet att börja med att försöka tillbringa mer tid med barnet för att stärka relationen. Men ibland kan själva gränssättningen ha större betydelse för problemen, vilket jag tror kan vara fallet för er. Jag kommer därför att fokusera på det i mitt svar till dig.

Du undrar om du borde bli en strängare förälder. Det beror på vad man menar med sträng. Om ett barn slåss är det bra att vara sträng i betydelsen tydlig, tålmodig, envis och konsekvent. Det är där­emot inte så bra om man menar att föräldern ska straffa och skrika, som vissa i din omgivning verkar förespråka. Ut­ifrån ditt brev tror jag att du skulle behöva bli strängare i ordets första betydelse.

Ett av de vanligaste misstagen i det här sammanhanget är att vuxna sätter gränser för ofta. Dels kan barn som ständigt får tillsägelser efter hand sluta bry sig om dem. Dels kan de få svårt att skilja de viktiga tillfällena från de mind­re viktiga. Det är särskilt olyckligt om ständiga tillsägelser inte följs upp konsekvent – ungefär så här: ”Nej! Du får inte! Jag sa att du inte fick ta en kaka nu! Lägg tillbaka kakan! Hör du vad jag säger!” Sen springer barnet i väg och äter upp kakan. Om det ofta blir på det sättet kommer ordet ”nej” att förlora sin betydelse för barnet. Därför bör man hushålla med tillsägelser och gränssättning för att tålmodigt orka stå på sig när det verkligen gäller.

Det är förstås också viktigt att skilja på tillsägelser och tillsägelser, just för att barnet ska förstå när det är allvar. En tumregel kan vara att så långt som möjligt vänligt be barnet att sluta. Därefter förhandla. Därefter uppmana eller säga ifrån. Därefter hindra, fösa eller lyfta barnet. Ofta tar trötta föräldrar direkt genvägen till det sista alternativet. Men ibland är det dock befogat att göra så – till exempel om barnet slåss.

Om din son slåss eller är elak mot ett annat barn tycker jag alltså att du bör ingripa direkt. För det första måste man då sträva efter att behålla sitt eget lugn. Annars finns en risk att ingripandet förvärrar situationen snarare än att avbryta den. Håll igen på ilskan, undvik att höja rösten, tänk på kroppsspråket och ställ dig lugnt emellan barnen eller lyft upp ditt barn om det behövs. Det är i detta läge som tålamodet och envisheten prövas. Det får inte sluta med att sonen till slut ändå tar kamratens saker eller slår till någon.

Du skriver att du inte vill bestraffa för mycket, vilket är bra, men en verklig bestraffning blir det först om du skulle tappa lugnet och börja skälla.

För det andra måste man vara konsekvent. Varje gång din son slåss eller är elak mot andra barn måste du snabbt avbryta det. Resonera och diskutera, då? Ett vanligt misstag är att diskussionen sker för nära konflikten. Om känslorna svallar är barnet sällan mottagligt för diskussion. Det upplevs i värsta fall bara som mer skäll och förmaningar. En treåring vet ofta i stunden att han har gjort fel – det är ingen nyhet att man inte får slåss. Din väninna har alltså rätt i det, men däremot förstår han sällan fullt ut konsekvenserna av handlingarna eller hur andra upplever dem.

Ta diskussionerna i sammanhang där sonen är beredd att lyssna. Ibland är det bättre att inte prata om faktiska händelser utan prata allmänt om att slåss eller att vara elak. I böcker, filmer och lekar får barnet möjlighet att sätta sig in i andras perspektiv och träna på att vara empatiska. En poäng med att konsekvent avbryta bråk är också att du genom dina handlingar tydligt visar att du inte accepterar sonens beteenden.

Att din son ofta hamnar i bråk, slåss och bits är allvarligt och du bör verkligen försöka stoppa det, men det går omöjligt att säga att han därmed skulle bli en mobbare. Många treåringar ger sig på svagare motståndare (fråga småsyskon!) utan att ha några särskilda motiv eller en uttänkt plan. I stora undersökningar har man sett att barn generellt slåss som mest i 2–4-årsåldern, men att de flesta av dem lär sig alternativa sätt att hantera konflikter på ett bättre sätt mot senare delen av förskolan eller i början av skolåren.

Chansen för att din son kommer att vandra den vägen är förstås ännu större om han redan nu får hjälp att sluta slåss.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.