”Ska vi göra slut?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:28, 18 mars 2013 i kategori Relationer

Fråga: Jag är en man i 30-årsåldern som dejtar en kvinna i samma ålder. Vi har dejtat i sex månader nu. För tre månader sedan började jag fundera på varför det går så långsamt att komma framåt i vårt dejtande. Vi hade vid det laget varit på flera dejter tillsammans men aldrig hållit handen, pussats eller kramats. Med kvinnor som jag dejtat tidigare i livet har detta aldrig tagit en längre tid.

Jag tog upp detta med henne och undrade om hon funderade i samma banor. Det svar hon gav hade jag aldrig tänkt kunde vara anledningen. Hon tror inte på intimitet före äktenskapet. Inte flytta ihop, inte kramas, inte hålla handen. Inget fysiskt alls före äktenskapet.

Jag blev väldigt förvånad då jag trodde att detta var något vi hade lagt till historien. Jag är helt tvärtom, jag tycker att man ska bo ihop och ha ett fysiskt liv tillsammans innan man gifter sig för att vara säker på det stora kliv som ett äktenskap faktiskt är. Jag sa detta till henne och hon förstod hur jag tänkte men sa att hon inte tänker ändra sig. Jag svarade att jag förstod henne med, och att jag inte heller tänker ändra mig.

Jag gillar henne väldigt mycket men känner att detta är ett stort problem. Vi har pratat om det flera gånger men inte kommit längre än att vi båda förstår varandra men ingen vill vika sig.

Vi kommer från väldigt olika bakgrunder. Hon har aldrig druckit alkohol, rökt med mera medan jag har en liberal syn på sådant och i tidig ålder testade alkohol. Numera tar jag bara en öl då och då. Hon är troende, vilket inte jag är. Det är inget problem för mig men jag tror att det har mycket att göra med hur hon tänker om äktenskap med mera.

Ibland har vi försökt att mötas på mitten, till exempel att jag går med på äktenskap eller att hon flyttar in hos mig men sover i ett annat rum. Men efter att vi pratat mer om det har vi kommit fram till att det inte fungerar bra då den ena parten känner att den kört över den andra, vilket leder till att det inte känns som att vi respekterar varandras åsikter. Har du några tips på vad vi kan göra? Just nu känns det som om vi står och stampar på samma ställe och aldrig kommer vidare. Kanske är det enda rätta att göra slut, även om ingen av oss vill det.
Grubbel

Svar: Hej! Tack för ditt brev. Din fråga handlar om huruvida du ska göra slut. Du och din partner har helt olika syn på om sex före äktenskapet är rätt eller inte. I mitt svar vill jag vidga perspektivet något. På ett sätt handlar det du berättar också om hur pass möjligt det är att leva med någon, eller vara vän med någon, som har helt ett helt annat synsätt än man själv har i ganska avgörande frågor.

Det är inte ovanligt numera att människor både gifter sig och är nära vänner trots helt olika bakgrund etniskt, kulturellt eller religiöst. Många som har erfarenhet av detta berättar om hur utvecklande och spännande det är att tvingas tänka om, och få nya perspektiv på saker och ting, i de vardagskonfrontationer som uppstår när både erfarenheter och värderingar visar sig skilja sig åt ganska rejält. De känner att de utvecklats och på många sätt blivit både tolerantare och klokare. Och att det är en resa som ofta är ganska omtumlande, spännande och svår. Inte så sällan har de undrat om det är värt mödan, och de kan ha haft perioder då de varit benägna att ge upp. Vad är det som gör att de lyckats ändå? Låt oss börja här.

Ni är i en speciell situation. Ni har levt olika liv och har, som det verkar, ganska olika värderingar. Något grundläggande i en sådan situation är att man är kompromissvillig, att det finns plats för ett givande och ett tagande. Man låter vissa områden vara, och tillåter den andre att där få leva och tycka som han eller hon vill. Detta, att kunna växla mellan kompromiss och acceptans, är kanske något avgörande. Och att det finns en vardag där man kan mötas på ett okomplicerat sätt och bara ha det bra tillsammans. Där det inte finns något behov alls av att kompromissa eller hålla sig tillbaka.

Problemet för er tycks vara att ingen av er vill vika sig. Er relation framstår nästan som ett slagfält. Ni tycks vara i krig med varandra. Kompromisser gör att ni känner er överkörda. Jag tror att det är så här: Ni måste lära er att kompromissa om det som är viktigt för er och låta det andra vara, och lyckas ni inte med det så kan det rimliga vara att ni gör slut.

En annan fråga som jag tror att du ska fundera på är om det finns fler områden där ni kan hamna i konflikt eller känna er främmande inför varandra. Vilka andra värderingar har din flickvän som du kanske är främmande för, och som hon vill praktisera och inte är villig att kompromissa om? I synen på exempelvis barnuppfostran, homosexualitet och skilsmässa. Vad kan det innebära för dig?

När jag läser en fråga är det mycket sällan som den första tanken jag får är att direkt föreslå att man bör separera. Anledningen till att jag inte gör det är att jag vet att saker och ting inte är så enkla. Du tycker ju uppenbart mycket om din flickvän, och det är ömsesidigt som jag kan förstå. Ingen av er vill göra slut trots era meningsskiljaktigheter.

Så kanske ni ska utreda och göra tydligare inför varandra hur kompromissvilliga ni kan tänka er att vara från och med nu. Och se om ni kan ge ert förhållande en chans. Jag föreslår att ni gör en övning, endera tillsammans eller var och en för sig. Läs i så fall era svar för varandra efteråt. Det här är frågorna:

1. Vad kan ni kompromissa om, eller acceptera, hos den andre om det gör att ni kan fortsätta att vara tillsammans?

2. Vad kan ni under alla omständigheter inte kompromissa om eller acceptera?

3. Vad är det värsta som kan hända om ni kompromissar om något som är viktigt för er?

4. Och det bästa?

5. Hur vill ni gå vidare?

Resonera också med varandra utifrån de här frågorna: Hur har ni gjort tidigare i livet när ni inte har kommit överens med andra? Vad har fungerat bra som ni skulle kunna använda er av nu? Vad skulle ni vilja göra helt annorlunda? Jag tror att ni skulle ha nytta av att gå i parterapi. Som ett sätt att komplettera de samtal som ni har på egen hand, och få hjälp att hitta nya infallsvinklar. Många väntar alldeles för lång tid innan de söker hjälp. Min rekommendation är att söka hjälp medan förälskelsen och intresset för varandra är starkt. Det är då som man är öppnare för att hitta lösningar på de moln man ser i horisonten. Då kan man börja bygga broar innan översvämningen kommer och det blir omöjligt att hitta sätt att kommunicera med varandra.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Hur ska jag komma ur min känsla av utanförskap?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:48, 11 mars 2013 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag har ett långvarigt problem som gäller känslan av utanförskap och ensamhet. Fram till första klass var jag nog ett ganska tryggt barn som stod upp för sig självt och som trivdes i skolan. När jag var åtta år flyttade vår familj plötsligt till den mindre stad där min mamma växt upp.

För mig och mina syskon blev det ett bryskt uppbrott från den grund vi höll på att skapa oss med klass- och lekiskamrater. Vi fick alla börja om i helt nya miljöer och både jag och ett av mina syskon blev hårt ansatta i skolan under de år som vi bodde på den nya orten. Jag minns det som ett rent helvete som jag aldrig riktigt kunnat frigöra mig ifrån. Efter några år ändrade sig mina föräldrar igen och vi flyttade tillbaka till den stad vi växt upp i, men saker och ting blev aldrig desamma igen. Det känns som att jag gick sönder under den här tiden, och det känns som att den här perioden i mitt liv är roten till mina problem i dag.

Nu är jag över trettio, men känslan av utanförskap och att aldrig ingå i ett självklart sammanhang finns kvar. Den här riktningen i livet som många talar om har jag aldrig riktigt haft, jag har flackat lite hit och dit mellan utbildningar och orter. Nu bor jag dock i en stad jag vill stanna i och inledde en ny relation med en kille för några månader sedan.

Jag har i dag ett fåtal nära vänner spridda över landet, men inga som är självklara under till exempel nyårshelgen, och något ”tjejgäng” från gymnasiet finns inte. Jag bär en ständig känsla av att vara ”ny” i olika sammanhang, och av att aldrig vara någons förstahandsval. När jag numera träffar mina kolleger efter jobbet någon gång är känslan dubbel; jag tycker att det är jättetrevligt att äntligen få ingå i något, skratta och bara vara. Samtidigt finns en ständig sorg över att jag gör detta så sällan, och över att jag har gått miste om den där nära kretsen av gamla vänner som många andra har. Jag gör så lite om man jämför med andra som far hit och dit på helger, går på fester och bröllop och gläds över alla sina kompisars blivande barn.

Jag avundas andra så oändligt och sorgen över detta har orsakat många ensamma dagar med gråt, ångest och spänningshuvudvärk. När jag väl blir insläppt i ett sammanhang är jag från början inställd på att jag ändå inte kommer att passa in eller få en självklar plats. Jag kommer att få kämpa för att komma in, och kommer jag in blir jag säkert avvisad i slutändan ändå. Det är svårt att förklara men jag känner av att folk är avvaktande mot mig också, och någon gång har jag fått höra att jag har ett hårt yttre. Jag har däremot aldrig haft svårt för att inleda relationer med män, tvärtom. Men trots att jag har en relation nu så är känslan av utanförskap i det övriga livet densamma. Det här har blivit en ändlös spiral av negativa känslor som jag burit på i nästan 25 år och som jag inte längre vet hur jag ska vända. Hur ska jag komma till rätta med min, som jag upplever det, dåliga självkänsla och känslan av otrygghet?
Ledsen trettioårig tjej

Svar: Hej! Du är en ärlig och insiktsfull person. Det är inte lätt att erkänna att man känner sig ensam i en tid när det framstår som tecken på att vara lyckad att vara efterfrågad, och ha ett stort och tätt nätverk.
Det verkar som om du har svårigheter med att känna dig trygg med andra och knyta an. Och det har med stor säkerhet ett samband med din ganska kaotiska barndom. Det verkar ha inträffat precis när du började lära känna och komma nära andra barn. Det kan ta tid att bli nära vän med någon. Som barn fick du förmodligen inte den tid som du hade behövt för att få vara med om detta.

De erfarenheter som vi får som barn av trygga relationer eller motsatsen blir ofta den modell för hur vi relaterar till vår omgivning även som vuxna. Du skriver att du som vuxen på egen hand fortsatte att ”flacka omkring”. Ambivalens är ofta det som kännetecknar det sätt att närma sig och vara med andra som finns hos den som har en otrygg relationsmodell. Man kan visserligen känna sig som en halv människa när man är ensam, men man kan också ha lätt för att bli misstänksam mot andra, och ha en stark oro för att inte duga. Oron för detta kan vara så påtaglig att man, trots att man trivs med människor och vill ha vänskap, håller en viss distans. För säkerhets skull. Det här är en förenklad beskrivning. Men jag får en bild av att det är ungefär det här som hände dig.

Att inte ha blivit så sedd och bekräftad under sin uppväxt kan också ge en ganska negativ självbild. I möten med andra kan det negativa som man tänker om sig själv lätt aktiveras, och ge föreställningar om att andra tänker och känner negativt om oss. Det kan hämma en från att våga kliva fram och visa sig och sitt intresse för andra.

Men vi är inte utlämnade till våra inlärda relationsmodeller. Vi kan lära om. Det är det som mitt svar till dig kommer att fokusera på. Jag tror att det första steg som du måste ta är att acceptera att du har gjort en förlust. Ditt kringflackande liv som barn och ung vuxen fick konsekvenser som du inte kan göra ogjort. Mitt kanske något drastiska råd till dig är att sluta grubbla över det som har varit. Detta kärleksfullt skrivet och med respekt för den sorg du känner. Men jag tror att det är bättre för dig nu att fokusera på det du kan styra över och förändra. Kom ihåg att vägen till förändring är nya upplevelser. Intellektuella resonemang och teorier biter sällan på överinlärda minnen och uråldriga relationsmodeller. Det innebär exempelvis att om din relationsmodell säger åt dig att vara försiktig så gör tvärtom, våga. När du känner dig utanför, stanna kvar och visa tilltro i stället.
Så här skulle du kanske kunna gå till väga: Gör en nätverkskarta i form av en cirkel. I mitten finns du. Skriv in namnen på de människor som finns omkring dig. Betrakta de här personerna som dina kandidater till att bli dina nära vänner. Du kommer förmodligen att bli överraskad över hur många de är. Fundera på vilka du vill ska bli dina nära vänner. Handla sedan. Bjud hem. Föreslå biobesök. Ring. Våga visa ditt intresse! Ibland kommer du förstås att möta ett ointresse. Redan i yngre medelåldern, och särskilt om man har bildat familj och har barn, är det många som börjar umgås mest med gamla vänner och de närmaste släktingarna. Det finns helt enkelt sällan tid för annat. Men det är inte hela sanningen. Det är många som du som längtar efter en nära vänskap. Du kommer nästan alltid att få uppskattning av andra när du visar intresse för dem och troget hör av dig. För det är det du ska göra. Att skaffa sig nära vänner i vuxen ålder är ett målinriktat och uthålligt ”arbete”!

Det kan även vara klokt att du går i psykoterapi och arbetar vidare med din otrygghet och din dåliga självkänsla och med hur du ska kunna lita mer på att du duger. Någon har liknat psykoterapi vid ett övningsfält, där man får öva att göra annorlunda och tvärtom mot det man hittills har gjort, som inte fungerat så bra. Det är kanske den extra hjälp du kan behöva!

En sista reflektion av mig, lite i utkanten kanske av din fråga. Upplevelsen av ensamhet är ibland ett uttryck för vilsenhet i livet och en känsla av brist på mening i existentiell betydelse. Kan det kanske också spela en roll för dig? Att engagera sig för andra, och göra gott, är för många ett sätt att få ett sammanhang att vara i och att känna mening i livet. Om detta resonemang framstår som rimligt och berör dig så är mitt råd att du prövar att engagera dig som volontär i en ideell förening, och se vad det kan komma att betyda för dig.

En kram!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Vågar vi adoptera ett barn från ett annat land?

Skrivet av Martin Forster 09:30, 4 mars 2013 i kategori Föräldraskap

Att adoptera känns som ett stort ansvar, tycker veckans frågeställare. Man läser ofta om att adopterade barn mår sämre som vuxna. Hur ska man göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet?

Fråga:

Vi är ett par i 35-årsåldern som inte kan få egna barn. Nu funderar vi på att adoptera. Men jag känner mig orolig efter att ha läst mycket om vuxna adopterade som mår dåligt och om att många blir utsatta för rasism. Hur kan vi göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet? Vi inser ju att det är en stor separation som barnet har varit med om. Vi är jätterädda för att göra fel.

Vilket är det största misstaget man kan göra? Vi har båda tänkt vara hemma länge med barnet den första tiden och ge barnet så mycket närhet som vi bara kan. Vi har också tänkt att vi hela tiden ska vara öppna med varifrån han eller hon kommer, prata mycket om det och så vidare. Men vi är ändå osäkra, är det rätt att slita upp ett barn från sitt kulturella sammanhang, sitt hemland?

Kanske en mamma

Svar:

Tack för att du skriver till oss om detta viktiga ämne. Det är förstås svårt att ge råd om ni ska adoptera eller inte, eftersom det ytterst handlar om ett personligt val. Jag kan däremot diskutera några av de andra frågorna du ställer. Jag vill börja med din farhåga om att ett adopterat barn skulle må dåligt av att slitas upp från sitt ursprungliga sammanhang. Jag förstår den farhågan, inte minst eftersom det ofta förekommer sådana berättelser i medierna. Emellanåt dyker det också upp forskning som pekar på att adopterade mår sämre än andra barn i Sverige. Stämmer det? Jo, den samlade forskningen visar att barn som adopteras från andra länder i snitt klarar sig sämre i livet. Det som inte alltid framgår i medierapporteringen är att en klar majoritet av de adopterade barnen faktiskt mår bra, medan det är en mindre grupp som drar ner snittet.

Sedan är frågan om ovanstående forskning utgår från rätt perspektiv. När man har undersökt hur det går för barn som adopterats jämfört med deras kamrater som blev kvar i ursprungslandet, så blir slutsatsen en helt annan. De adopterade barnen klarar sig bättre och mår bättre i alla avseenden.

Svaret på din sista fråga är alltså att barnen har allt att vinna på att få komma till föräldrar i ett nytt land, även om det samtidigt kan innebära utmaningar. Sedan vill jag inte påstå att den forskning jag tar upp kan ge tvärsäkra svar och lösningar på den här typen av existentiella frågor. För ett adopterat barn som mår dåligt i Sverige är det sannolikt en klen tröst att få veta att det antagligen hade mått ännu sämre om det hade bott kvar i sitt ursprungsland.

Du undrar hur ni kan göra det så bra som möjligt för barnet. I utbildningar av föräldrar som ska adoptera barn betonas vikten av att knyta an så mycket som möjligt, vilket är särskilt viktigt om barnet har jobbiga erfarenheter av uppbrott från relationer tidigt i livet. Ni verkar väl medvetna om det eftersom ni planerar att vara hemma länge tillsammans om ni väljer att adoptera.

Hur gör man för att knyta an och bygga en tillitsfull relation? Det finns förstås många svar på den frågan, men vid sidan av fysisk närhet som du tar upp, så brukar man betona att föräldrar ska försöka vara lyhörda och närvarande tillsammans med barnet. Det handlar till exempel om att fånga upp initiativ som barnet tar, att bekräfta barnets känslor, att ge barnet handlingsfrihet och att reagera förutsägbart när barnet gör något. Forskning har visat att det gynnar anknytningen mellan adopterade barn och deras föräldrar.

Du skriver också att ni har tänkt vara öppna angående barnets ursprung, vilket är klokt tror jag. I undersökningar har man sett att adopterade barn generellt mår bra av att få veta var de kommer ifrån och om möjligt ha någon form av kontakt med de biologiska föräldrarna. Även om det i perioder kan vara kämpigt att möta sin historia, så verkar visshet gynna de flesta i längden.

Det går förstås inte att säga vad det största misstaget skulle vara om ni adopterar ett barn, men de farhågor du tar upp får mig att tänka på en viktig sak: att acceptera barnet som det är. Det låter som en självklarhet, men är i praktiken en utmaning för många föräldrar.
Barn är bra på att uppfatta även små signaler om att föräldern avvisar dem eller tvivlar på dem, vilket förstås hindrar tillit och närhet. Det finns också goda erfarenheter av att hjälpa föräldrar med just detta. Ju mer de lär sig att se barnet som en egen individ och acceptera sidor de har svårt att identifiera sig med, desto bättre blir relationen och desto mindre ter sig problemen.

Är detta en särskild utmaning just vid adoption när man vet så lite om barnets bakgrund och riskerna det kan innebära?

Kanske, men det är inte direkt riskfritt att skaffa barn på egen hand heller. Det finns en lång rad omständigheter, vid sidan av adoption, som har lika stor eller större betydelse för barns utveckling och välmående.

Om ni väl bestämmer er för att adoptera tror jag alltså det är bra att fullt ut försöka acceptera de (relativt små) risker som det innebär.
Om man skaffar barn, oavsett hur, så har man ingått ett kontrakt med ödet. Ett barn flyttar in – och sedan får man ta det därifrån.

Martin