Hej ”kanske en mamma”.
Jag är adopterad. Jag kan bara säga att ingen har upplevt en sådan kärlek som jag.
Min mamma och pappa har aldrig gjort minsta hemlighet om att jag är adopterad, det har jag vetat sedan jag började förstå tal. De har berättat hur det gick till , men också understrukit noga att det aldrig spelat någon roll. Eftersom de varit så öppna har jag heller aldrig känt något behov av att söka rötter eller så.
Jag tror att största misstaget med ett adoptivbarn man kan göra är att hela tiden påminna om att det har ett annat ursprung. Hela grejen är ju att det nu är ert barn, och min bestämda uppfattning är att man inte hela tiden ska hålla på att påpeka att barnen inte är era biologiska barn, och att de är annorlunda för då skapar man ju ett avstånd er emellan. Jag kom när jag var 6 månader.
Min mamma och pappa beskriver känslan som en lyckans minut. Jag vill säga till dig att biologin inte alls är så viktig. Att göra barn det är det många som kan, men att vara mamma är en helt annan femma. Jag rekomenderar varmt att adoptera, men gör ingen grej av att ni har adopterat, utan bara fira som alla andra skulle ha gjort att ni har blivit föäldrar.
Gällande rasism är det annorlunda nu än på 80talet när jag kom. Världen krymper, och hela världen är mångkulturell. Rasism finns, men jag märker att även den minskar i viss mån, och när jag börjar tala på klingande Hälsingemål går sådant över omgående.
Och vad gäller att klara sig i livet….jag är den yngsta koncernchefen någonsin inom min branch och jag är 32!
Förlora inte möjligheten till en kärlek som kommer att vara ert hela liv bara för att ni är oroliga för de saker du skrivit om utan ta nu chansen. Er son eller dotter väntar bara på att ni ska komma och hämta.
Jag önskar er all lycka i världen.

”Adoptivflicka från Indien”

Utgå från barnets behov och önskningar, det finns ingen mall för hur ”vi adopterade” fungerar eller tänker. Våga vara ärliga med att ni inte förstår och var känslig för när ni ska fråga mer eller ta ett steg tillbaka.

Jag är lycklig mamma till två härliga barn, adopterade och födda i Afrika. Genom föräldraskapet har jag inte endast fått en rot också i en annan världsdel, jag har fått nya rötter i Sverige också. Numera har vår familj ”släktskap” med alla mörkhyade människor där vi bor. Det ger inträde till en värld som man sällan läser om. Vi som är i minoriteter har gemenskaper. Adoptivföräldrar har en mycket stark gemenskap, med massor av aktiviteter för den som vill. Många av oss adopterar samtidigt med andra, och med de föräldrarna och barnen får man en stark och alldeles speciell relation. Afrosvenskar hejar på varandra, och på oss vita föräldrar med. Våra barn har fått massor av kärlek och uppmärksamhet i offentliga miljöer av människor vi inte känner, och det fortsätter att vara så också nu när de är lite större.

Våra barn är liksom vi stolta över sitt ursprung. De klarar sig bra socialt, som människor med självkänsla och ödmjukhet ofta gör. Oavsett hur man ser ut och hur man beter sig så finns det folk som irriterar sig och anser att man bör puttas ut. Med en egen självkänsla klarar man att ta det också.

Bra svar du gav här Martin. Nästa gång får du gärna ge exempel på hur små de avvikande grupperna adopterade är, dvs de som klarar sig sämre än motsvarande grupper barn som lever med sina biologiska föräldrar. När jag djuplodade i forskningen för ca 15 år sedan blev jag tvärilsk. Man ägnade nästan all forskning på de få procent som hade problem, och ingen forskning som kunde svara på varför majoriteten av adopterade klarar sig bra. De viktiga forskningsutmaningarna borde ligga i att klura ut vad det är adoptivbarn får och har som gör att de klarar sig lika bra som barn som aldrig varit med om en separation.

Hej!

Martin, äntligen en psykolog som skriver om det. Det viktigaste är att barnet blir sett och det verkar som ni som snart mamma, har just den förmågan.

Rasism finns överallt, men är du som förälder öppen, medveten och har förmåga att identifiera, att se och förklara kommer det går bra. Det viktigaste är att ta ansvar.

Man kan göra det det till en stor svår fråga, eller så kan man summera ner till det en enkel faktor. Kärlek.

Personligen skulle jag rekommendera om tvivel eller problem uppstår, har du kontakt med psykologer, eftersom den känslomässiga nyansering som man behöver ha som förälder saknas, generellt i adoptionendebatten.

För som sagt, det viktigaste är att barnet blir sett och blir älskat. Det kan inte forskningsrapporter lära dig men psykologer kan.

Varm lycka till önskning till er.

Jag håller helt med signaturen ”lenakim arctaedius”. Adopterade barn bör jämföras med biologiska barn i sverige. Annars blir det samma feltänk som när man jämför kvinnors löner med andra kvinnor istället för att jämföra med män inom samma bransch&erfarenhetsnivå. Jag tycker dock inte att ni skall avstå från att adoptera om det är det ni vill göra utan se istället till att skaffa er kunskap om rasism och problematik specifik för adopterade barn så att ni kan hjälpa ert barn att hantera skolgången. Ni som tycker att de borde adoptera ett blont barn, tycker ni också att blonda svenskar endast ska skaffa biologiska barn med vita, blonda svenskar? Tror knappast det. Alla kan inte välja att deras barn ska bli vita och blonda. Om man adopterar ett blont barn med tanken att det ska få det lättare i skolan så säger man ju indirekt att rasismen är någon annans problem. Bör vi kämpa mot rasismen istället för att blunda för den?