Vågar vi adoptera ett barn från ett annat land?

Att adoptera känns som ett stort ansvar, tycker veckans frågeställare. Man läser ofta om att adopterade barn mår sämre som vuxna. Hur ska man göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet?

Fråga:

Vi är ett par i 35-årsåldern som inte kan få egna barn. Nu funderar vi på att adoptera. Men jag känner mig orolig efter att ha läst mycket om vuxna adopterade som mår dåligt och om att många blir utsatta för rasism. Hur kan vi göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet? Vi inser ju att det är en stor separation som barnet har varit med om. Vi är jätterädda för att göra fel.

Vilket är det största misstaget man kan göra? Vi har båda tänkt vara hemma länge med barnet den första tiden och ge barnet så mycket närhet som vi bara kan. Vi har också tänkt att vi hela tiden ska vara öppna med varifrån han eller hon kommer, prata mycket om det och så vidare. Men vi är ändå osäkra, är det rätt att slita upp ett barn från sitt kulturella sammanhang, sitt hemland?

Kanske en mamma

Svar:

Tack för att du skriver till oss om detta viktiga ämne. Det är förstås svårt att ge råd om ni ska adoptera eller inte, eftersom det ytterst handlar om ett personligt val. Jag kan däremot diskutera några av de andra frågorna du ställer. Jag vill börja med din farhåga om att ett adopterat barn skulle må dåligt av att slitas upp från sitt ursprungliga sammanhang. Jag förstår den farhågan, inte minst eftersom det ofta förekommer sådana berättelser i medierna. Emellanåt dyker det också upp forskning som pekar på att adopterade mår sämre än andra barn i Sverige. Stämmer det? Jo, den samlade forskningen visar att barn som adopteras från andra länder i snitt klarar sig sämre i livet. Det som inte alltid framgår i medierapporteringen är att en klar majoritet av de adopterade barnen faktiskt mår bra, medan det är en mindre grupp som drar ner snittet.

Sedan är frågan om ovanstående forskning utgår från rätt perspektiv. När man har undersökt hur det går för barn som adopterats jämfört med deras kamrater som blev kvar i ursprungslandet, så blir slutsatsen en helt annan. De adopterade barnen klarar sig bättre och mår bättre i alla avseenden.

Svaret på din sista fråga är alltså att barnen har allt att vinna på att få komma till föräldrar i ett nytt land, även om det samtidigt kan innebära utmaningar. Sedan vill jag inte påstå att den forskning jag tar upp kan ge tvärsäkra svar och lösningar på den här typen av existentiella frågor. För ett adopterat barn som mår dåligt i Sverige är det sannolikt en klen tröst att få veta att det antagligen hade mått ännu sämre om det hade bott kvar i sitt ursprungsland.

Du undrar hur ni kan göra det så bra som möjligt för barnet. I utbildningar av föräldrar som ska adoptera barn betonas vikten av att knyta an så mycket som möjligt, vilket är särskilt viktigt om barnet har jobbiga erfarenheter av uppbrott från relationer tidigt i livet. Ni verkar väl medvetna om det eftersom ni planerar att vara hemma länge tillsammans om ni väljer att adoptera.

Hur gör man för att knyta an och bygga en tillitsfull relation? Det finns förstås många svar på den frågan, men vid sidan av fysisk närhet som du tar upp, så brukar man betona att föräldrar ska försöka vara lyhörda och närvarande tillsammans med barnet. Det handlar till exempel om att fånga upp initiativ som barnet tar, att bekräfta barnets känslor, att ge barnet handlingsfrihet och att reagera förutsägbart när barnet gör något. Forskning har visat att det gynnar anknytningen mellan adopterade barn och deras föräldrar.

Du skriver också att ni har tänkt vara öppna angående barnets ursprung, vilket är klokt tror jag. I undersökningar har man sett att adopterade barn generellt mår bra av att få veta var de kommer ifrån och om möjligt ha någon form av kontakt med de biologiska föräldrarna. Även om det i perioder kan vara kämpigt att möta sin historia, så verkar visshet gynna de flesta i längden.

Det går förstås inte att säga vad det största misstaget skulle vara om ni adopterar ett barn, men de farhågor du tar upp får mig att tänka på en viktig sak: att acceptera barnet som det är. Det låter som en självklarhet, men är i praktiken en utmaning för många föräldrar.
Barn är bra på att uppfatta även små signaler om att föräldern avvisar dem eller tvivlar på dem, vilket förstås hindrar tillit och närhet. Det finns också goda erfarenheter av att hjälpa föräldrar med just detta. Ju mer de lär sig att se barnet som en egen individ och acceptera sidor de har svårt att identifiera sig med, desto bättre blir relationen och desto mindre ter sig problemen.

Är detta en särskild utmaning just vid adoption när man vet så lite om barnets bakgrund och riskerna det kan innebära?

Kanske, men det är inte direkt riskfritt att skaffa barn på egen hand heller. Det finns en lång rad omständigheter, vid sidan av adoption, som har lika stor eller större betydelse för barns utveckling och välmående.

Om ni väl bestämmer er för att adoptera tror jag alltså det är bra att fullt ut försöka acceptera de (relativt små) risker som det innebär.
Om man skaffar barn, oavsett hur, så har man ingått ett kontrakt med ödet. Ett barn flyttar in – och sedan får man ta det därifrån.

Martin

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Hej ”kanske en mamma”.
Jag är adopterad. Jag kan bara säga att ingen har upplevt en sådan kärlek som jag.
Min mamma och pappa har aldrig gjort minsta hemlighet om att jag är adopterad, det har jag vetat sedan jag började förstå tal. De har berättat hur det gick till , men också understrukit noga att det aldrig spelat någon roll. Eftersom de varit så öppna har jag heller aldrig känt något behov av att söka rötter eller så.
Jag tror att största misstaget med ett adoptivbarn man kan göra är att hela tiden påminna om att det har ett annat ursprung. Hela grejen är ju att det nu är ert barn, och min bestämda uppfattning är att man inte hela tiden ska hålla på att påpeka att barnen inte är era biologiska barn, och att de är annorlunda för då skapar man ju ett avstånd er emellan. Jag kom när jag var 6 månader.
Min mamma och pappa beskriver känslan som en lyckans minut. Jag vill säga till dig att biologin inte alls är så viktig. Att göra barn det är det många som kan, men att vara mamma är en helt annan femma. Jag rekomenderar varmt att adoptera, men gör ingen grej av att ni har adopterat, utan bara fira som alla andra skulle ha gjort att ni har blivit föäldrar.
Gällande rasism är det annorlunda nu än på 80talet när jag kom. Världen krymper, och hela världen är mångkulturell. Rasism finns, men jag märker att även den minskar i viss mån, och när jag börjar tala på klingande Hälsingemål går sådant över omgående.
Och vad gäller att klara sig i livet….jag är den yngsta koncernchefen någonsin inom min branch och jag är 32!
Förlora inte möjligheten till en kärlek som kommer att vara ert hela liv bara för att ni är oroliga för de saker du skrivit om utan ta nu chansen. Er son eller dotter väntar bara på att ni ska komma och hämta.
Jag önskar er all lycka i världen.

”Adoptivflicka från Indien”

Jag och min man funderar också på att adoptera ett barn så den här frågan berör mig mycket. Vi har en dotter på 4 år och det finns inga fysiska hinder för oss att få fler biologiska barn. Jag skulle trots detta gärna vilja adoptera ett barn, dock vill jag vänta tills min dotter börjat skolan så att hon har större möjligheter att förstå, risken för rivalitet är mindre samt att hon har ett mera utvecklat ”eget” liv. Ni som är adopterade; har ni någon erfarenhet av äldre syskon som inte är adopterade? Hur har det isf varit för er?

Utgå från barnets behov och önskningar, det finns ingen mall för hur ”vi adopterade” fungerar eller tänker. Våga vara ärliga med att ni inte förstår och var känslig för när ni ska fråga mer eller ta ett steg tillbaka.

Det är klart att ni ska adoptera! Det enda större bekymmer ni kommer att råka ut för är den ingående granskning ni kommer att behöva utstå för att bli godkända för adoption. För andra som vill bli föräldrar tycks det räcka med lite alkohol och slarv med preventivmedel.

Jag är adopterad från Indien och uppväxt i en stad på ca 100 000 inv. och har där inte mötts av rasism i någon större utsträckning. Nåt glåpord från någon berusad på stan ibland. Visst blev jag retad ibland men inte för mitt ursprung. Om det går bättre eller sämre i livet för adopterade kan jag inte svara på men för mig har det gått bra och jag mår bra!

Ni vill bli föräldrar, se till att bli det och var som ”vanliga” föräldar. Att se sig själva som adoptivföräldrar tror jag i viss mån är att göra det hela till något mer märkvärdigt än vad det är. Försök vara så vanliga som möjligt och stötta och uppmuntra era barn som alla andra och var inte överbeskyddande, adoptivbarn är inget annat än just barn, inte ömtåliga porslinsvaser. Visst finns risk för rasism etc. men risken att bli trakasserad är kanske lika stor om du stammar eller har utstående öron. Om så är fallet att trakasserier uppstår, försök ge barnet redskap för att hantera situationen. Själv såg jag till att bli kompis med alla stora och starka på min skola för att minimera risken för att bli mobbad, det hade jag nog gjort även som infödd – det är nämligen en god taktik om man är liten och klen.

Vänligen sluta gör adoption till något märkvärdigare än vad det är – det är helt enkelt en situation där ett barn behöver nya föräldrar och ni ställer upp och kämpar på med föräldraskapets vedermödor som alla andra föräldrar. Använd bara ert sunda förnuft så är jag säker på att det går bättre för ert barn än många andra barn i er omgivning.

Lycka till!

Jag är lycklig mamma till två härliga barn, adopterade och födda i Afrika. Genom föräldraskapet har jag inte endast fått en rot också i en annan världsdel, jag har fått nya rötter i Sverige också. Numera har vår familj ”släktskap” med alla mörkhyade människor där vi bor. Det ger inträde till en värld som man sällan läser om. Vi som är i minoriteter har gemenskaper. Adoptivföräldrar har en mycket stark gemenskap, med massor av aktiviteter för den som vill. Många av oss adopterar samtidigt med andra, och med de föräldrarna och barnen får man en stark och alldeles speciell relation. Afrosvenskar hejar på varandra, och på oss vita föräldrar med. Våra barn har fått massor av kärlek och uppmärksamhet i offentliga miljöer av människor vi inte känner, och det fortsätter att vara så också nu när de är lite större.

Våra barn är liksom vi stolta över sitt ursprung. De klarar sig bra socialt, som människor med självkänsla och ödmjukhet ofta gör. Oavsett hur man ser ut och hur man beter sig så finns det folk som irriterar sig och anser att man bör puttas ut. Med en egen självkänsla klarar man att ta det också.

Bra svar du gav här Martin. Nästa gång får du gärna ge exempel på hur små de avvikande grupperna adopterade är, dvs de som klarar sig sämre än motsvarande grupper barn som lever med sina biologiska föräldrar. När jag djuplodade i forskningen för ca 15 år sedan blev jag tvärilsk. Man ägnade nästan all forskning på de få procent som hade problem, och ingen forskning som kunde svara på varför majoriteten av adopterade klarar sig bra. De viktiga forskningsutmaningarna borde ligga i att klura ut vad det är adoptivbarn får och har som gör att de klarar sig lika bra som barn som aldrig varit med om en separation.

Hej!

Martin, bra! Det viktigaste är att barnet blir sett och det verkar som ni som snart mamma, har just den förmågan.

Rasism finns överallt, men är du som förälder öppen, medveten och har förmåga att identifiera, att se och förklara kommer det går bra. Det viktigaste är att ta ansvar.

Man kan göra det det till en stor svår fråga, eller så kan man summera ner till det en enkel faktor. Kärlek.

Personligen skulle jag rekommendera om tvivel eller problem uppstår, har du kontakt med psykologer, eftersom den känslomässiga nyansering som man behöver ha som förälder saknas, generellt i adoptionendebatten.

För som sagt, det viktigaste är att barnet blir sett och blir älskat. Det kan inte forskningsrapporter lära dig men psykologer kan.

Varm lycka till önskning till er.

Hej!

Martin, äntligen en psykolog som skriver om det. Det viktigaste är att barnet blir sett och det verkar som ni som snart mamma, har just den förmågan.

Rasism finns överallt, men är du som förälder öppen, medveten och har förmåga att identifiera, att se och förklara kommer det går bra. Det viktigaste är att ta ansvar.

Man kan göra det det till en stor svår fråga, eller så kan man summera ner till det en enkel faktor. Kärlek.

Personligen skulle jag rekommendera om tvivel eller problem uppstår, har du kontakt med psykologer, eftersom den känslomässiga nyansering som man behöver ha som förälder saknas, generellt i adoptionendebatten.

För som sagt, det viktigaste är att barnet blir sett och blir älskat. Det kan inte forskningsrapporter lära dig men psykologer kan.

Varm lycka till önskning till er.

Jag är adopterad och tycker att det är tråkigt att det i media så ofta ges en negativ bild av hur adopterade mår. Det är viltigt att komma ihåg att det stora flertalet adopterade, precis som jag, mår bra. Det vore naivt att tro att alla skulle ha samma upplevelse av att vara adopterade. Om ni känner att ni kan erbjuda ett barn ett kärleksfullt hem, så säger jag -go fort it! Låt inte farhågor om ett intolerant sammhälle hindra er.

Jag håller helt med signaturen ”lenakim arctaedius”. Adopterade barn bör jämföras med biologiska barn i sverige. Annars blir det samma feltänk som när man jämför kvinnors löner med andra kvinnor istället för att jämföra med män inom samma bransch&erfarenhetsnivå. Jag tycker dock inte att ni skall avstå från att adoptera om det är det ni vill göra utan se istället till att skaffa er kunskap om rasism och problematik specifik för adopterade barn så att ni kan hjälpa ert barn att hantera skolgången. Ni som tycker att de borde adoptera ett blont barn, tycker ni också att blonda svenskar endast ska skaffa biologiska barn med vita, blonda svenskar? Tror knappast det. Alla kan inte välja att deras barn ska bli vita och blonda. Om man adopterar ett blont barn med tanken att det ska få det lättare i skolan så säger man ju indirekt att rasismen är någon annans problem. Bör vi kämpa mot rasismen istället för att blunda för den?

Till Adopterad, 17.45.
Bra, lev i storstaden där alla blandas och öppna de dörrar du stängt! It’s never too late! :-)