Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fråga Insidans experter

”Vad ska jag göra för att inte irritera mig på mina styvbarn?”

Fråga: Jag lever sedan ett par år tillbaka med en man som har två barn sedan tidigare, vi har också ett gemensamt yngre barn. I stort har vi det bra, vi har det ganska harmoniskt de veckor barnen är hos oss (varannan vecka), de accepterar mig och accepterar när jag säger till dem. De fungerar mycket bra tillsammans med vår dotter och verkar tycka om mig, de kan båda två krypa upp i mitt knä, be mig att ligga bredvid dem på kvällen när de ska sova och så vidare. Jag vill väldigt gärna att vår familj ska fungera och jag och min sambo jobbar medvetet för att det skall bli så.

Jag kan dock inte komma ifrån att jag tycker att det är väldigt jobbigt att ha styvbarn. De tar mycket av min energi och jag irriterar mig mycket på dem. Ibland vet jag inte hur jag ska stå ut när de är hemma hos oss, det känns som att jag inte kan koppla av i mitt eget hem.

Trots att jag tycker att jag jobbar mycket med det har jag en laddad relation till dem, jag vet inte om det grundar sig i att min sambo har dem tillsammans med en annan kvinna eller i att jag tvingas leva med dem trots att jag helst skulle slippa. För det mesta kan jag behärska mitt humör, men ibland blir jag väldigt arg och på dåligt humör när de är hemma hos oss.

Att vara styvförälder är något av det svåraste jag gjort hittills och jag tycker inte att jag hittar ett förhållningssätt som fungerar. Jag hamnar lätt i tankar som ”vad lätt allt hade varit om de inte funnits”, ”jag avundas dem som har en kärnfamilj” och så vidare. Jag kommer ofta på mig själv med att vara ganska missunnsam mot dem.

Varför är det så svårt att leva med andras barn, kan det vara kulturellt betingat att jag reagerar som jag gör? Hur kan jag göra för att hitta en relation till dem som fungerar? Finns det något generellt att säga om styvfamiljer som fungerar väl?

Svar: Tack för ditt ärliga och öppna brev. Jag tror att vissa skulle avfärda dina frågor med ett ganska kort svar: Så länge du känner att du helst vill slippa styvbarnen kommer din relation till dem att förbli dålig. Självklart är det så, men din fråga är väl egentligen varför du känner så ibland. Jag kan intyga att många styvföräldrar kan känna likadant, men få pratar öppet om det. Jag förstår att du är rådvill, eftersom det är svårt att tvinga fram eller bort känslor.

Jag vill börja med din fråga om vad man vet generellt om styvfamiljer. De flesta studier som har undersökt hur styvföräldrar mår och klarar familje­livet pekar på att de har det lite tuffare än biologiska föräldrar. Samtidigt verkar det inte ha så mycket att göra med själva familjeformen, utan beror till stor del på hur familjemedlemmarna kommunicerar och umgås med varand­ra. Med andra ord kan styvföräldrar må sämre än andra föräldrar, men behöver inte göra det om samspelet i familjen fungerar.

En återkommande slutsats är att relationen till den andra föräldern i hög grad påverkar hur man som styvförälder kan relatera till barnen. Så är det i familjer i största allmänhet, men föräldrarnas inbördes relation verkar ha särskilt stor betydelse just i familjer med en styvförälder. I en studie såg man också att ett gott stöd från den biologiska föräldern var det som främst minskade risken för att en styvförälder skulle må dåligt i familjen. Ett gott stöd kan till exempel handla om att ge styvföräldern utrymme och att fatta gemensamma beslut rörande barnen.

Du undrar hur du ska göra för att få en bra relation till styvbarnen. Du tar samtidigt inte upp några konkreta exempel på problem i relationen. Vad är det som väcker din irritation eller ilska? Är det något barnen gör eller saker som händer i familjen? Om det finns olösta problem som är svåra att ta upp är det viktigt att du vågar göra det. Man vet nämligen att styvföräldrar lätt kan hamna i ett mönster av att undvika konflikter om de inte upplever sig ha mandat att begära vissa saker.

Du skriver att du kan avundas kärn­familjer. På vilket sätt? Vad är det som är enklare för dem? Uppstår det situationer då du känner att du inte kan agera som du vill eller där andra i familjen gör saker du ogillar? Vad är skillnaden rent konkret de veckor styvbarnen bor hos er? Svaren på dessa frågor kan blottlägga konflikter som du kanske måste ta upp med resten av familjen.

Att undvika konflikter kan vara en del av ett större mönster där styvföräldern i allmänhet försöker anpassa sig för att vinna barnens förtroende. Man vet att det trots goda avsikter leder till en sämre relation. Motsatsen förekommer förstås också, det vill säga att styvföräldrar anstränger sig för lite för att anpassa sig efter barnens behov eller intressen.

De starkaste relationerna mellan styvföräldrar och styvbarn finner man i familjer där båda parter tar plats och anpassar sig efter varandra. Jag undrar samtidigt om er relation i praktiken är så dålig. Eller utgörs problemen mest av dina egna tankar och känslor om att vara styvmamma, jämfört med hur det skulle kännas att leva i en kärnfamilj?

Även om du inte kan tvinga fram andra känslor för styvbarnen, så kan du kanske förskjuta ditt perspektiv på tillvaron en bit. Det låter som om du för en inre kamp där du när drömmar om en kärnfamilj och därmed inte kan slå dig till ro med att du faktiskt lever i ett annat slags familj. Om du vill fortsätta att leva med din sambo är utmaningen att känslomässigt acceptera det som inte går att förändra – att det finns tre barn i familjen. Ju mer du kan släppa den inre kampen, desto mer kan du ägna kraft åt att faktiskt leva med den familj du har.

Ser du väldigt olika på ert gemensamma barn och på styvbarnen? Jag ställer frågan mest för att illustrera hur orden vi använder leder oss till att känna och tänka i vissa banor.

Om du vill förändra ditt perspektiv på familjen kan första steget vara att förändra ditt sätt att prata, vilket i förlängningen förändrar ditt sätt att tänka. Det finns flera exempel i ditt brev på hur orden förstärker avståndet mellan dig och styvbarnen. Du skriver att du tvingas leva med dem trots att du helst skulle slippa och att du ibland har svårt att stå ut när ”de är hemma hos oss”.

Du skriver också att du inte kan koppla av i ”ditt eget hem”. Det är också deras hem. Det är ert gemensamma hem. Jag förstår att du inte menar det på detta sätt, men jag överdriver för att illustrera ordens betydelse.

Du undrar också om dina känslor kan vara kulturellt betingade. Jag tror att det kan ligga något i det och att de ord du väljer bottnar i en kulturell föreställning om hur det är att leva som styvförälder. Forskningen jag nämnde tidigare pekar mot att styvföräldrar kan uppleva en konflikt som onödigt stor just på grund av kulturella förväntningar. När samma konflikt uppstår i en kärnfamilj kan man inte skylla på den elaka styvmodern.
Det har också visat sig att styvföräldrar med mer traditionella värderingar om äktenskap och familjeliv mår sämre än andra styvföräldrar.

Jag vet inte om det är nödvändigt för dig att jobba med dina värderingar, men det är min bästa gissning. Jag menar inte att du ska slå knut på dig själv och låtsas som om relationen till alla tre barnen är likadan. Bara försöka acceptera att ni lever tillsammans i en familj.

Gå till www.forster.se/referenser140526 för att läsa mer om forskningen i svaret.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.