Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fråga Insidans experter

”Min vuxna dotter verkar tycka att allt jag gör och säger är fel”

Hon älskar sin dotter, men känner att hon aldrig duger i dotterns ögon. Ibland känns det nästan som att de är rivaler. Hur ska hon göra för att de ska få en bättre relation?

Fråga:

Jag skulle så gärna vilja vara en tillräckligt bra mamma, men jag känner att jag aldrig räcker till för min äldsta, nu vuxna, dotter. Hon är en fantastisk yrkeskvinna, vacker, en vänlig själ, fixar allt och ställer upp och jag älskar henne men allt jag gör och säger verkar vara fel. Jag duger helt enkelt inte. Och ändå känner jag att det är ju jag som fostrat henne till att bli kritisk och granskande. Ibland känns det nästan som om vi vore rivaler. Men vad har vi att vara rivaler om?

Skulle vilja tala ut med henne, men känner mig för feg för en konfrontation. Har alltid varit rädd för konflikter. Jag skulle så gärna vilja ha en varm och innerlig relation med henne. Vad gör jag för att komma dit? Undrar en mamma som gjort så gott hon kunnat!
”Otillräcklig”

Svar:

Hej! Det är svårt för dig som det är nu i relationen till din dotter. Att känna att man inte duger i en nära och kär relation är mycket smärtsamt. Min första reflektion när jag läste ditt brev var att när ditt brev kommer att läsas i DN kommer så många mammor och döttrar att känna igen sig! Mamma- och dotterrelationen är speciell till sin karaktär. Den kan rymma närmast unika känslor av närhet och värme, av solidaritet och förståelse kvinnor emellan. Men även svårhanterliga rivalitetskonflikter och starka känslor av besvikelse och ilska.

Du undrar vad du kan göra för att få ”varm och innerlig relation” till din dotter. Jag ska strax ge dig några råd utifrån det som inom psykologin kallas för kommunikationsfärdigheter – något som kan låta ganska tekniskt, men som lite mer vardagligt uttryckt handlar om att använda annorlunda sätt att förhålla oss till varandra och samtala än de gängse. Sätt som gör att vi kan undvika de kommunikationsfällor som ställer till det för oss.
Men låt mig först resonera om varför ingen annan relation än den mellan dotter och mamma verkar kunna röra sig så mellan djup kärlek och stor ilska.

Det är en myt att mammor och döttrar inte är rivaler. Snarare är det tvärtom. En psykologisk iakttagelse är att det i relationen mellan mammor och döttrar ofta finns inbyggt en maktdimension, som kretsar kring att få varandras godkännande. För dottern handlar det om att få veta att hon duger. För mamman att hon är en god mamma.

Den amerikanska professorn i sociolingvistisk, Deborah Tannen, har analyserat samtal mellan mammor och döttrar och hittat flera särdrag hos dem. Hon har bland annat skrivit boken ”Den där kan du väl inte ha? Att förstå hur mödrar och döttrar samtalar”. Hennes slutsats är att inga andra samtalar som mor och dotter. Hon använder sig av begreppet metabudskap för att förklara varför det kan bli så komplicerade och laddade samtal. Hon menar att ett samtal mellan en mamma och hennes dotter inte bara är de ord som sägs just då, utan att det är summan av flera olika samtal, varav vissa ligger långt tillbaka i tiden, och av det som uppfattas finnas mellan orden.

Här är ett exempel: ”Men skulle det inte passa bättre med en enkel grönsallad till den här varmrätten?” Det kan verka som en oskyldig replik, men dottern eller mamman (beroende på vem som sagt repliken) kan uppfatta det som att hon får återigen får veta att ”jag vet bättre”. Och en oproportionerlig ilska eller ledsenhet uppstår, som för den andra framstår som både orättvis och förbryllande. En del mammor beskriver det i Deborah Tannens studier som att de känner att de balanserar som på en knivsegg i samtalen med sina döttrar.

Jag föreslår att du frågar dig om din dotter är en kritisk och felsökande person enbart i relation till dig. Om svaret är ja är det möjligen så att du och din dotter är indragna i ett maktspel.

Ett första steg kan då vara att du accepterar att det finns ett granskande av varandra i era möten, en rivalitet er emellan. Från din sida kretsar det kanske kring ”avvisa mig inte”, och från din dotter ”kritisera mig inte” eller vice versa. Titta lite närmare på det som händer. Hur ser rivaliteten ut? Jag vet inte om du känner igen dig i detta, men enligt min erfarenhet finns mellan mammor och döttrar närmast en upptagenhet kring frågan om likheter och olikheter dem emellan som kan utlösa känslor av rivalitet.

Det är som bekant så att det enda vi kan förändra är oss själva. Så, om vill du gå vidare i den här riktningen, fundera på vad din rivalitet och konkurrens med din dotter kanske består av för känslor och tankar. Vad du vill du rätta till hos din dotter; livsstil, värderingar, tycke och smak och annat kanske? Var ärlig mot dig själv, och tillåt dig att ge plats även för det som känns olustigt att behöva upptäcka.

Nästa steg kan vara att du aktivt väljer att ha acceptans för era olikheter, och härigenom slutar att säga och göra det som kanske triggar din dotter att känna att hon behöver försvara sig genom att vara kritisk till dig.

Det kan också vara så att din dotter mer överlag är en kritisk person, och att det provocerar dig. En färdighet du kanske kan ha nytta av i era samtal i sådana lägen är SOAL, ”stanna upp, observera, acceptera och låt gå” för att förebygga att det blir ett ställningskrig. Här är ett exempel på hur det kan låta när något den andra säger triggar en stark känsla:

Stanna upp: Vilken känsla har du, arg, ledsen, rädd eller vad, och hur känns det i kroppen?

Observera: Var kvar i känslan ett tag, och agera inte på den. Lär i stället känna den.

Acceptera: Tillåt dig att känna det du känner, men trassla inte in dig i känslan, säg dig att känslor bara är känslor, och påminn dig om att den kommer att minska ganska snart om du låter den vara.

Låt gå: Släpp känslan, låt den glida iväg, som ett moln på himlen, eller ett löv på vattnet, och rikta istället uppmärksamheten fullt ut på den andre och det hon pratar om.

Det som kan ge dig kraft och styrka att tillämpa SOAL är att du påminner dig om att du gör det här för att relationen är viktig för dig. Att detta kan leda till att du låter bli att gå i försvar när hon kritiserar dig, eller att du låter bli att kritisera henne. Detta kan leda till att ni närmar er varandra eftersom motsatsen till att känna sig kritiserad är att känna sig accepterad och detta är något vi alla behöver.

Du skriver att du skulle vilja ”tala ut” med din dotter, men att du är ”för feg för en konfrontation”. Ett sätt att kunna kommunicera utan att det behöver leda dit är att använda korfattade jag-budskap.

Det skulle kunna låta så här från dig: ”Jag blir bekymrad och lite ledsen när du kritiserar mig” (sätt ord på dina känslor). ”Jag förstår att det jag sa gjorde dig ledsen” (visa att du kan förstå och ta ditt ansvar för det som hände). ”Jag vill så gärna att våra samtal kan bli bättre” (var positiv). ”Vad kan jag göra för att lyckas med det?” (använd öppna frågor för att tillsammans kunna hitta lösningar).

Och ett sista förslag, varför inte prova att vara ännu mer bekräftande i förhållande till din dotter? Visa med ord och handlingar din uppskattning av henne, ge henne din odelade uppmärksamhet när hon efterfrågar den, ge henne glada överraskningar, och erbjud din hjälp utan att hon efterfrågat den. Eller med andra ord, öka trevlighetskvoten i era möten.
Liria