Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fråga Insidans experter

Mina vänner sprider hat på nätet – hur kan jag bäst påverka dem?

Hon har en vän och en släkting som sprider hatiska inlägg i sociala medier, mot exempelvis andra folkgrupper. Om hon bara klipper kontakten kan de här personerna bli än mer isolerade och hatiska, resonerar hon. Vad kan hon göra i stället?

Fråga: Jag har ett problem som jag kanske delar med andra, min vän är ett nättroll. Egentligen är det min mans barndomsvän, som jag inte känner särskilt väl, men är vän med på Facebook, som skriver de mest hemska saker på sin Facebooksida. Mest är det hat mot flyktingpolitiken och muslimer generellt, men också politiker och polisen. Han verkar väldigt arg. Ingen ”gillar” dessa inlägg, men när han någon gång ibland lägger ut något annat, som en bild på en hund, brukar jag trycka ”gilla” så att han ska bli uppmuntrad att dela sådant i stället.

När jag har träffat honom vid ett fåtal tillfällen är han väldigt trevlig och deltar på ett balanserat och trevligt sätt i diskussioner.

Jag vet att han är lite av en enstöring som lever ensam och har kämpat med sociala relationer, och jag är väldigt rädd att en ”offentlig” konfrontation eller konflikt kan göra så att han blir ännu argare, eller drar sig undan och bara umgås med folk på nätet med samma åsikter.

Jag ser att han ”gillar” och delar artiklar från extrema eller hatfulla gruppers hemsidor. Hade vi bott i samma stad hade jag nog försökt träffa honom och umgås med honom utan att diskutera politik och religion, för att uppmuntra positiv social kontakt och kanske prata om det som är jobbigt i hans liv. Min man och hans vänner verkar mest tycka att han är komisk och en kuf som det är bäst att undvika.

En släkting till mig gör samma saker. Delar de mest absurda artiklar om andra folkgrupper. När någon konfronterat honom i kommentarsfältet går han ut med långa haranger och får medhåll från en massa likasinnade. Andra i min familj har kort och gott klippt kontakten på Facebook. När man möter honom är han social och trevlig. Under ytan tror jag att han har dåligt självförtroende.

Jag tror att det måste finnas någonting positivt jag kan göra, för om dessa människor isoleras därför att de beter sig konstigt så kanske de till slut gör något dumt?
Tusen tack för svar

Svar: Hej! Du berättar om dina erfarenheter av det som är ett växande samhällsproblem, näthatet och nätmobbingen. Något som berör allt fler av oss, både som drabbade och som åskådare.

Jag kanske utmanar dig nu, men jag vill snarare beskriva personer som dem du berättar om som näthatare och nätmobbare än som nättroll. Ordet nättroll tycker jag är alltför överslätande, och avser också ursprungligen personer som på internetforum vill provocera fram känslomässiga inlägg och desinformera.

Låt mig på en gång säga att mitt råd till dig är att du säger att du vet att de ägnar sig åt näthat och nätmobbning, och att du finner det förkastligt. Om du gör detta innebär det möjligen att du utsätter dig för en del obehag, och för risken att de inte vill träffa dig. Du skriver att du oroar dig för att din mans vän och din släkting ska bli ännu mer isolerade om du säger ifrån, och göra något dumt. Men är det inte egentligen så att det du oroar dig för redan har hänt?

Oavsett om det är så ser jag det som en tankefälla att tänka på det sättet. Och som ett exempel på det som Stefan Einhorn benämner som ”falsk snällhet” i sin bok ”Konsten att vara snäll”, i den meningen att det handlar om en ovilja att säga ifrån. Äkta snällhet är att ha modet att stå upp för det som är rätt, hävdar han, och att säga emot vid orättvisa och ondska. Som näthat och nätmobbing faktiskt är exempel på.

Du har säkert läst om tragedin med den 32-åriga Tiziana Cantone, som tog livet av sig efter att hon blev trakasserad på internetforum efter att en privat sexvideo med henne lagts ut på nätet. DN:s ledarskribent Erik Helmerson skrev ett inlägg om den händelsen, där han resonerar om några av drivkrafterna bakom mobbningen av Tiziana Cantone, som njutningen i att se någon förnedras och självrättfärdigheten som egenskap.

Erik Helmersons slutsats är att vi alla bör ta moralisk ställning till vilket beteende vi ska ha på nätet, och jag vill lägga till: Hur vi ska förhålla oss till folk i vår omgivning som vi förstår hatar och mobbar på internet och sociala medier.

Jag ska strax fortsätta att resonera med dig ännu mer om varför det kan vara bra och till och med nödvändigt att i vissa lägen stå upp för det som är rätt. Men jag vill först nämna ett par saker som jag tycker hör till sammanhanget. En del hävdar att yttrandefriheten innebär att alla medborgare har rätt att fritt uttrycka sig, bland annat på nätet. Det stämmer inte. En laglig gräns dras vid hets mot folkgrupp, man får inte hota människor med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etiskt ursprung, trosbekännelse, eller sexuell läggning.

Ibland blir ett beteende tydligare om man sätter det i ett moraliskt och etiskt perspektiv. I Stefan Einhorns senare bok ”De nya dödssynderna” beskrivs en brett upplagd svensk attitydundersökning i vilken man fann att de klassiska dödssynderna verkar ha ersatts av nya dödssynder som de flesta av oss fördömer och vill ta ställning emot. De var i stigande ordning girighet, främlingsfientlighet, trångsynthet, översitteri, hänsynslöshet, hat, och som den allra sämsta egenskapen, falskhet. Det vill säga beteenden som ryms inom det som kallas näthat och nätmobbning.

Vad innebär det då att säga ifrån när man möter hat och mobbning? Att inte agera och säga ifrån, påpekar Einhorn, kan vantolkas som en form av snällhet. Men verklig snällhet är snarare att göra det som vi tror är långsiktigt bra för en person. Som till exempel att säga till utifrån tanken att det kan få personen att tänka efter, och kanske ändra beteende. Även om det i det korta perspektivet kan te sig hjärtlöst. Ibland får vi helt enkelt vara övertygade om att det vi gör till slut ändå får goda konsekvenser. Men visst kräver det en viss grad av mod.

En annan fälla kan vara det som Einhorn benämner ”nånannanismen”. Det innebär att vi säger oss att det inte är mitt ansvar, det är någon annans ansvar att påpeka och säga till. Den hållningen innebär en risk för att ingen till slut tar ansvar för att hävda vissa grundläggande principer i möten med ondska. Å andra sidan vet vi, att när det görs, kan det få människor att tänka efter, och ändra sina beteenden.
Det sägs ibland att det enda som vi har möjlighet att ändra på är oss själva. Det stämmer inte alltid. Vi människor lär oss av goda föredömen. Ju fler av oss som säger ifrån – i det sociala livet, i skolan, på arbetsplatser, och på nätet – desto fler goda ringar uppstår på vattnet.

Visst är det så att ytterst är det din mans vän och din släkting som måste vilja ändra på sitt beteende, och vara villiga att lägga ner det arbete som krävs. Men ett nödvändigt första steg är att de börjar bli bekymrade över det beteende som de har. Vår förmåga att bagatellisera och rationalisera kring våra egna beteenden, som vi ändå anar är felaktiga, är stor. Vändpunkten är ofta att någon helt enkelt säger ifrån. Särskilt om det är någon som man uppskattar och har förtroende för.

Mitt råd till dig är därför att fundera på att du kanske ska ta på dig den rollen, trots att det känns obehagligt, utifrån dina värderingar om vad som är rätt och rimligt. Och faktiskt även av omsorg om din mans vän och släkting, och om andra som kan drabbas.
Liria