Kommentarer till Fråga Insidans experter

Kommentarer till ”Hur mycket ska vi lägga oss i?” av Lisa

Lisa — Mon, 08 Apr 2013 20:54:47 +0000

Fint svar! Jag och min mellansyster slogs så flisorna yrde när jag var liten, och likadant vzar det med yngsta systern. Konflikterna rörde allt från bråk om lånade tröjor/skönhetssaker, till anklagelser om att någon favoriserades, till rena personangrepp. Vi systrar grälade jämnt. Yngsta brorsan var inte med i dessa gräl. Som vuxen (30 år) har jag en nära relation till mina systrar, men en distansierad relation till min bror. Grälen var uppslitande och jobbiga, men som vuxna känner jag mina systrar på ett helt annat sätt än min bror. Tänk på att gräl mellan syskon också kan vara utvecklande! Å andra sidan var vi jämbördiga i våra gräl. Om det bara är en part som rackar på en annan blir det nog destruktivt.

Kommentarer till ”Hur mycket ska vi lägga oss i?” av Anonym

Anonym — Mon, 08 Apr 2013 07:31:48 +0000

Som barn och tonåring blev jag hela tiden slagen och verbalt ”tillrättavisad” av min äldre syster, som var svartsjuk och aggressiv (hon försöker fortfarande, när hon får tillfälle, läxa upp mig om hur jag ska leva mitt liv och vad jag ska vilja uppnå). Mina föräldrar tyckte väl att det var goda lärotillfällen för oss och lät det vara. Resultatet är att jag inte vill ha mer med min familj att göra än jag måste, särskilt inte min syster. Inte för att jag är långsint, utan för att det enda denna samvaro framkallar är en känsla av att jag är familjens oälskade och överflödiga hackkyckling och att jag inte är eller någonsin kommer vara värd att ställa upp för. Det är ett känsloläge jag undviker för min egen hälsas skull och jag lider inga samvetskval över att ignorera familjen. De lärde mig att de inte kommer lyfta ett finger för mig, det finns därför ingen anledning för mig att se till att de mår bra. Det sparar jag till mina fantastiska vänner och min omtänksamma partner. Glöm inte att yngre syskon dessutom ofta är ganska försvarslösa gentemot de äldre syskonens nycker, just eftersom de är yngre.

Kommentarer till ”Ska vi göra slut?” av Patrick

Patrick — Mon, 08 Apr 2013 00:54:12 +0000

Precis som flera andra här skrivit så tycker jag det låter helt barockt att ni inte ens kysst varann och hon ändå tycks anse att det vore helt okej att gifta sig med dig. För mig har det alltid varit så att första kyssen är magisk, det är ju då man kliver över gränsen från att vara kompis till något annat. Jag skulle aldrig gå med en ”kompis” till kyrkan för att gifta mig och sedan få reda på om kyssen kändes magisk eller ej. Samma sak gäller faktiskt sexlivet; bättre att undersöka om den biten fungerar innan man gifter sig. Jag kan bara tänka mig vilken ångest jag skulle få om det visade sig en partner jag gift mig med visade sig vara tråkig i sängen…

Kommentarer till ”Hur ska jag komma ur min känsla av utanförskap?” av Anonym

Anonym — Sun, 07 Apr 2013 07:11:39 +0000

Hej FS! Tack för att du skrev till Insidan. Jag trodde att jag var ensam om att ha det som du.

Och tack Liria för tipset om att rita en nätverkskarta, själv börja ta kontakt och göra något åt situationen. Jag ska göra en sådan idag och se vad den leder till. Kram till er! <3

Kommentarer till ”Ska vi göra slut?” av Mimmi

Mimmi — Sat, 06 Apr 2013 10:43:16 +0000

Jag är troende och det låter konstigt att hon inte ens vill hålla handen, kramas och pussas. Det är svårt att leva i en relation där den ena är troende och den andra inte. Man tycker ofta så olika om viktiga saker och det brukar ofta sluta med att den troende kvinnan får kompromissa och slutar gå till kyrkan, så blir hon olycklig av det. Men jag har också träffat på par där man visat varandra respekt och den ena ´går till kyrkan utan större problem. Det är viktigt att man är överens om barnuppfostran. Ska barnen också få gå till kyrkan?

Kommentarer till ”Hur mycket ska vi lägga oss i?” av Fyrabarnsmor

Fyrabarnsmor — Wed, 03 Apr 2013 12:45:48 +0000

Ett tröstens ord till den ledsna mamman: mina äldsta barn som är lika nära i ålder som dina bråkade ständigt när de var små, men det har jag nästan glömt bort, för nu, när de är i tjugoårsåldern, är de oerhört gulliga mot varandra, hjälpsamma, omtänksamma och snälla. Samma sak med mig och min två år yngre syster. Vi bråkade ständigt, och det var fruktansvärda bråk eftersom våra föräldrar aldrig lade sig i, men i tonåren blev vi bästa vänner, började umgås i samma kamratgäng har sedan fortsatt att vara det.

Kommentarer till ”Hur ska jag komma ur min känsla av utanförskap?” av Anonym

Anonym — Mon, 01 Apr 2013 21:59:33 +0000

Vill bara säga en sak som kan vara lite viktig: Jag har exakt samma känslor som du, trots att jag bott på samma plats hela mitt liv och trots verkligt bra, trygga föräldrar. Bara som komplement, så du vet att du inte behöver lägga allt krut på det som ”har varit”. Hoppas allt grå bra för dig!

Kommentarer till ”Hur ska jag komma ur min känsla av utanförskap?” av Anonym

Anonym — Mon, 01 Apr 2013 21:37:56 +0000

Ibland läser jag denna spalt, när jag tycker frågorna rör mig helt eller delvis. Jag tycker mycket om Lirias nyanserade svar – tack så mycket!

Kommentarer till ”Hur ska jag komma ur min känsla av utanförskap?” av Anna

Anna — Sat, 30 Mar 2013 07:58:25 +0000

Hej
Jag vill bara säga att de ”gamla ungdomsvännerna” som rutinsmässigt ses till midsommar och nyår faktiskt inte alltid har så kul tillsammans snarare är det kanske en ängslig grupp som håller ihop av gammal vana och bekvämlighet men som egentligen har växt ifrån varann. Men det är oerhört skambelagt att vara den som inte har ”gamla kompisar”. Ett knep kan vara att bjuda in till vardagliga aktiviter på ”vanliga” helger där barn kan vara med tex en promenad i nauren med fika. Då är det mer avspännt och inte så ”parmiddagsstissigt”

Kommentarer till ”Ska vi göra slut?” av Max

Max — Wed, 27 Mar 2013 17:12:33 +0000

Asexuella personer ska nog hålla sig till likasinnade, hur kul vore ett liv med någon sådan för den som vill ha normal närhet… Imponerande att stå ut i ett halvår.