Hur hjälper jag mamma att slippa sitt samlartvång?

Skrivet av Liria Ortiz 09:22, 25 februari 2013 i kategori Psykisk ohälsa, Äldre

Foto: Scanpix.

Mamman har hela livet varit en ”samlare” och nu är det värre än någonsin i hennes hem. Dottern har tagit ansvar för städning och ordning i 35 år och orkar inte längre. Hur kan hon hjälpa sin mamma? Psykologen Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Det här gäller min härliga mamma som är en social och kulturellt begåvad kvinna som är mysig att umgås med så länge man inte är hemma hos henne. Hon kan inte slänga en sak och jag har smärtsamt insett att hon är en manisk samlare/hoarder.

Så länge jag kan minnas har det varit stökigt hemma hos mina föräldrar. I bokhyllan låg allting huller om buller, precis som ovanpå möbler och i byråar och i garderober. Båda mina föräldrar är röriga, men det är min mamma som inte kan slänga saker. Pappa kastade i smyg påsar med kvitton, strumpor, gamla papper. Om han blev påkommen blev mamma arg. Själv skämdes jag alltid för mitt hem och drog mig för att ta hem kompisar. När jag var större var det jag som städade. En svår uppgift då alla förvaringsutrymmen är proppfulla med bra att ha-saker och skräp. Det var jobbigt. Jag skämdes ofta, även inför mormor och farmor.

Senast jag var hemma hos henne var där så mycket saker och hon har börjat använda golvet för förvaring av sina saker. Det har blivit stigar i lägenheten där hon kan gå. Man kan inte längre stänga dörrarna eller sitta i möblerna. Min mamma har haft det mycket tufft med allvarliga sjukdomar och jag gissar att skilsmässan knäckte henne och samlandet slog ut i full blom. Och jag känner precis som när jag var liten att allt ansvar för hennes städning/ordning ligger på mig, själv tar hon det inte. Jag känner så, men jag vägrar acceptera det. Jag inser att min och tidigare pappas ”hjälp” bara underlättat för hennes samlande så att det inte märks utåt. Vi har väl i viss mån varit ”medberoende”. Jag har denna vecka sett till att hon får städhjälp av kommunen. Nu försöker jag få professionell hjälp för henne. Jag har burit denna ansvarsbörda i 35 år.

Jag kan inte göra något mer, det hjälper inte att jag kommer hem och röjer. Efter några månader är det fullt igen. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Mamma behöver färdtjänst för de få gånger hon måste ut. Finns det stödförening? Finns KBT-terapeuter som gör hembesök? Efter år av sjukfrånvaro är pensionen skral. Kan man få hjälp ekonomiskt? Jag skeppar gärna in en del, men inte heller jag är gjord av pengar. Men det här måste få ett slut.

Anonym
Svar:

Hej och tack för ditt brev. Du imponerar. Du har tålmodigt funnits där under alla år som ett stöd för din mamma. Jag tycker att du är på rätt spår när du resonerar om att det är dags för din mamma att få professionell hjälp. Hennes samlande har varierat i styrka över tiden, skriver du. Ibland har det varit en ”acceptabel röra” i bostaden, men i perioder har det varit en ”katastrof”. Och nu verkar det vara mer besvärligt och okontrollerbart än någonsin för din mamma!

Det är nog möjligt att du har rätt i att din mamma lider av det som kallas samlartvång eller patologiskt samlande. Även om det förstås inte är möjligt för mig att sätta någon diagnos enbart ut­ifrån det du berättar om i ditt brev. Samlartvång är ingen egen diagnos. Den ingår i det som benämns tvångssyndrom, som består av tvångstankar och tvångshandlingar, eller endera. Vid samlartvång är man rädd att råka slänga något viktigt eller något som kan behövas längre fram. Man undviker nästan helt att slänga saker, eller gör det efter ett noggrant övervägande, och med lång fördröjning och stark olust.

Samlartvång är en så kallad ångeststörning. Samlandet är ett beteende som i stunden lindrar ångest och oro. Det du iakttagit, att din mammas samlande har ökat märkbart efter hennes skilsmässa och svåra sjukdom, kan kanske förstås utifrån detta sätt att se på funktionen av samlandet. Ofta inser man själv det orimliga i det man gör och att samlandet ställer till det på många olika sätt, exempelvis i relation till grannar och familj. Man skäms och isolerar sig. Men ändå känner man att man måste utföra handlingarna. Ibland kan patologiskt samlande vara ett inslag i demens- och psykossjukdomar, och då är insikten om orimligheten i beteendet sämre eller ingen alls.

Du undrar om det finns professionell hjälp att få för din mamma, och om det inte behöver bli så kostsamt. Och mitt svar är ett ja på din första fråga och försiktigt ja på din andra. Det finns hjälp för din mamma att få i den offentliga vården. Även om hon i någon mån behöver ha turen på sin sida för att fullt ut få den effektiva och evidensbaserade behandling som finns att få.

Din mamma behöver någon professionell person att samtala med om det som pågår, och hon behöver få en utredning gjord och en möjlig diagnos. Det är den som öppnar för behandling. Såväl primärvården som en psykiatrisk mottagning kan erbjuda detta första steg.
Om diagnosen samlartvång visar sig vara aktuell är de behandlingar som har bäst forskningsstöd kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel. De läkemedlen har också en ångestreducerande effekt. I många fall behövs en kombination av båda behandlingarna.
Mitt försiktiga ja till att det kanske inte behöver bli så kostsamt för din mamma utgår ifrån att det i dag blir allt vanligare med KBT-kompetens inom den offentliga vården. Men saknas den där din mamma bor så det blir förstås mer bekymmersamt.

Ja, det finns en ideell stödförening för personer som har tvångssyndrom, eller OCD – obsessive compulsive disorder, som är den engelska benämningen för tvångssyndrom, och deras anhöriga. Den heter Ananke. På deras hemsida med adressen www.ocdforbundet.se finns artiklar om tvångssyndrom, ett diskussionsforum, personliga berättelser och adresser till lokala föreningar och stödgrupper.

Ett annat problem som du har att hantera är att motivera din mamma att söka hjälp. Det verkar som om din mamma under alla de här åren inte har övervägt eller sökt professionell hjälp. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för henne att göra det. Vad kan du då göra för att få henne intresserad av detta, hjälpa henne att våga och börja ta ett eget ansvar?

Det du inte ska göra är att försöka övertala henne. Det skulle troligen bara få henne att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att din mamma börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer henne. Ni skulle inte komma vidare i samtalet utan det skulle tystna eller sluta i gräl.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din mamma upplever som besvärligt med sitt samlande. Och om hon kanske skulle kunna kontrollera det bättre. Hjälp henne att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din mamma nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att hon uppfattar din omsorg, men också att du inte tränger dig på. Då kan det bli tryggare för henne att berätta om det som är svårt, och som hon förmodligen vill ha hjälp med.

Väck även din mammas hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få och till att man har förmåga att förändras. Be om lov att få berätta om samlartvång och hur det behandlas. Sammanställ information om detta och erbjud henne att läsa. Om din mamma använder nätet kan du tipsa om Anankes hemsida. Visa optimism om din mammas förmåga att lyckas. Var generös med att lyfta fram hennes andra sidor, som hennes charm och begåvning, som jag får intryck av ditt brev att hon har mycket av. Du skriver om din mamma som en ”härlig kvinna”. Det gör det lättare för din mamma att fortsätta samtala om sina svårigheter om era samtal också ger plats för henne att få vara den ”mysiga” mamma som hon också uppenbart är.

Liria

En familjehemlighet som skaver

Skrivet av Martin Forster 10:30, 25 maj 2011 i kategori Alkohol, Föräldraskap, Relationer, Äldre

FRÅGA:

Hej,

Jag är en kvinna i trettioårsåldern och jag väntar mitt första barn. Tankar på familj och släkt kommer till mig allt oftare och på djupet – alltså min egen bakgrund, orsaker till att jag finns, och varför jag är den jag är. Min mamma är andra barnet och min mormor var sladdbarn i en stor barnaskara. Min mormor föddes i en frireligiös familj, så var det ju ofta på landet på den tiden, och hon blev gravid som 16- åring med en lika ung kille, som dessutom drack och spelade.

Min mormor var nog lite av en rebell då mot sina föräldrar och sin familj, hon fick ytterligare två barn med honom, där min mamma alltså var det andra i ordningen. De här barnen har haft ett helvete som små, och alla haft problem med alkohol och depression under hela livet – det är ett faktum, även om det inte är något min mamma någonsin vill eller kan tala om. Jag vet inte mycket om hennes barndom, har bara fått veta på omvägar, antydningsvis, att den innehöll mycket alkohol och att min riktige morfar misshandlade min mormor, att de inte hade någon mat på bordet och så vidare.

Jag tänker ändå att de fick tre barn tillsammans och hade ett ganska långt äktenskap. Jag tänker på att det var ett långt liv, där mycket måste ha hänt. När de skildes träffade min mormor en ny man som var hennes förste mans raka motsats, han hade ett välbetalt jobb, var belevad och kulturellt och intellektuellt intresserad, och min mormors liv fick en helt ny vändning. Min mamma och hennes syskon var då i tidiga tonår.

Nu är min biologiske morfar död sedan några år. Min mamma gick på hans begravning, men hon berättade ingenting om honom då heller. Vad som är svårt tycker jag, och vad jag grubblar över, är min mammas sorg över att hennes barndom liksom är helt försvunnen. Hon måste sörja det så mycket. Min mormor behandlar dessa många år som om de inte finns. Jag undrar vad det var som hände?

Misshandel, har jag förstått, alkoholmissbruk… men sveket mot min mamma känns så mycket större nu eftersom mormor aldrig talat med henne om detta, aldrig tar tag i det, aldrig talar med mig eller mina systrar, om det som är min och vår bakgrund och historia. Om man frågar henne eller bara undrar hur hennes graviditeter var så låtsas hon som om det regnar.

Min mamma är så arg på henne, under ytan. Det är hemskt att se. Mormor är gammal nu, hon pratar bara om att hon skall dö, att hon hoppas hinna se mitt barn, och så vidare. Ältande. Luftmos. Det är som att treva i luft, eller springa i lera. Det gör mig lite tokig att hon håller denna hemlighet för sig själv. Hon är otroligt självcentrerad och energistjälande som människa, det har hon alltid varit. Det gör mig ont om min mamma, som alltid tagit hand om mormor och sina syskon i situationer som man inte vet något om…

När mormor gifte om sig fick hon ett nytt barn med sin nye man. Denna min mammas halvbror vet ingenting om min mammas barndom och fick såklart en helt annan uppväxt än de. Det gör det också svårt med förståelsen mellan dem.

Hur skall man hantera sådant här? När historia och bakgrund döljs för en, trots att man vill veta? När någon inte kommunicerar? Vad skall man göra? Och när tiden rinner ut.

SVAR:

Hej!

Det är ju väldigt frustrerande med en skavande familjehemlighet som sopas under mattan. Jag förstår därför att du vill göra något åt det. Innan du gör det tror jag att det kan vara bra att fundera över några saker. Först och främst undrar jag vad du vill uppnå. Du skriver i slutet av brevet att du vill veta mer om din mors och mormors historia. Samtidigt beskriver du hur din mor lider i relationen till din mormor och syskonen. Vill du främst få reda på mer för din egen skull, eller vill du främst hjälpa din mor? Dessa mål behöver förstås inte stå i konflikt med varandra, men jag tror det är bra att klargöra vad som är viktigast för dig.

Om du framförallt vill få reda på mer för din egen skull, så är frågan hur du kan förmå din mor till det. Jag skriver mor, eftersom det verkar vara svårare med mormor. Och med din mor är det väl heller inte samma tidsbrist? Har du frågat din mor rakt på sak om hennes uppväxt? Har du ställt följdfrågor om hon viker undan? Du skriver att hon varken vill eller kan prata om det, men har du försökt att ställa raka frågor om det?

I någon mening har din mor rätt att behålla smärtsamma upplevelser för sig själv. Samtidigt kan man tycka att föräldrar har en skyldighet att reda ut och berätta om saker som påverkar familjen i nutid. I ett samtal med din mor tror jag därför det är värdefullt om du försöker formulera hur du mår – vad är konsekvenserna för dig av att inte känna till familjehistorien? Om din mamma ändå inte vill berätta, så får du kanske acceptera det. Det går inte att tvinga ur någon en berättelse. Däremot tycker jag att du kan ställa tuffare krav på saker som direkt rör er två. Om du tror att er aktuella relation påverkas negativt av historien, så får du fokusera på det. Hur vill du att din mamma ska förändra sig här och nu?

Om ditt mål framförallt är att hjälpa din mamma, så är väl den naturliga vägen att fråga henne hur. Du har säkert redan gjort det, men ibland måste man vara envis för att någon ska ta emot hjälp. Din mamma kan behöva hjälp på traven för att våga närma sig de smärtsamma minnena. Var tydlig med att du upplever att hon lider och att ditt mål bara är att hjälpa henne. Det kan ju vara så att hon skulle må bättre av att berätta om historien, men det är inte säkert. Hon kanske fördrar andra sätt att hantera situationen. Testa egna tankar och tolkningar du har och se hur hon tar emot dem. Exempelvis ”Jag tycker det verkar som om du är så arg på mormor under ytan. Du verkar må så dåligt av det. Har jag rätt?” eller ”Jag vet ju att du inte hade en lätt barndom, men jag märker inte att du sörjer det i dag. Du pratar aldrig om det. Om du vill berätta, så vill jag gärna lyssna.”

Oavsett vad din mor tänker eller hur hon reagerar när du närmar dig ämnet, så tror jag det är viktigt att våga tala klarspråk. Du skriver exempelvis att din mormor inte vill prata om sina graviditeter. Det fick mig att fundera över hur raka frågor du har ställt till din mamma och mormor. Har du frågat dem rakt ut om alkoholism och misshandel? Det är förstås inte lätt att klampa på med känsliga frågor, om någon över huvud taget inte vill prata om det förgångna. Samtidigt kan det krävas, eftersom familjehemligheter ofta bevaras genom att alla inblandade tassar på tå. Välj ett tillfälle utan möjlighet till flykt. Försök att få en stund med din mamma där ni riskerar att inte bli störda och har tillräckligt med tid för att prata – till exempel på en gemensam resa.

Till sist vill jag påminna om hur viktigt det är att ta emot en smärtsam berättelse på ett bra sätt. En vanlig orsak till tystnad är rädsla för hur omgivningen ska reagera. Det jag skrev tidigare om att ställa raka frågor måste varvas med att vänta in, bekräfta och visa förståelse för den som talar. Du uttrycker tydligt empati för din mamma och verkar vilja möta henne. Det är bra förutsättningar för att lyssna.

Jag hoppas att du och din mamma kan närma er det förflutna på ett sätt som gagnar er båda.

Vänliga hälsningar

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Äktenskapsproblem i 60-års åldern

Skrivet av Liria Ortiz 15:46, 5 april 2011 i kategori Relationer, Äldre

Fråga

Jag är gift med en man sedan mer än 30 år tillbaka, vi är båda i 60-års åldern. Vi kommer från olika kulturer men har haft en stark relation byggd på passion och djup kärlek. Vårt liv är bra på många sätt, två vuxna barn med egna liv, god ekonomi, och vi har onekligen ett stabilt liv tillsammans. Men under de sista två åren har min man mer och mer dragit sig undan, eller snarare funnit en aktivitet som exkluderar mig, modellflygning. Det här har blivit en allt uppslukande hobby, allt kretsar kring det här, oftast är han tillsammans med en granne och de drar iväg i många timmar under helger och kvällar. När han sen är hemma är han så trött jämt, och ser mest på TV. Jag har försökt att vi ska kombinera våra intressen, jag tycker om att vara i naturen till exempel eller besöka intressanta platser och museer, men det är svårt att få ihop det hela med modellflygning, eftersom det ska vara på speciella ställen och oftast inte erbjuder något av det jag söker.

Till och med vårt gemensamma umgänge med goda vänner sen många år tillbaka blir svårt att hålla uppe med den här nästan maniska hobbyn, de tycker han är tröttsam helt enkelt. Jag vill verkligen inte skiljas, men jag tycker situationen känns ohållbar. Jag har ett eget aktivt liv, med vänner, stimulerande jobb, reser själv och så vidare. men jag vill ju naturligtvis som alla andra känna mig älskad och ha en nära relation med min man också. Helt enkelt känner jag mig avvisad, som ett hinder i vägen för att han ska kunna utöva sin hobby. Jag söker inga enkla lösningar men några råd om hur jag ska hantera mitt liv i den här fasen.

Signatur Utlandssvensk

SVAR

Hej Utlandssvensk, tack för ditt brev. Du och din man har haft ett långt, och bra äktenskap med både passion och djup kärlek, men senaste två åren har det förändrats. Din man har börjat dra sig undan allt mer.

Ditt brev väcker förstås frågor om hur er relation är, och om modellflygningen kan ses som hönan eller ägget i ert problem i symbolisk mening. Kan din mans ”uppslukande hobby” förstås som ett uttryck för något annat än ett genuint intresse för modellflygning?  Hände något mellan er för några år sedan, som gjorde att din man ville dra sig undan, eller gjorde du det? Vad säger du? Var uppmärksam på att det inte behöver vara en enskild eller tydlig händelse som förklarar detta utan att det kan vara en konsekvens av att er relation på ett stillsamt men ändå märkbart sätt blivit allt mer oengagerad. Det är ju inte ovanligt som du säkert sett i din omgivning att par ibland upphör att visa varandra uppskattning. Man gör inte längre trevliga saker tillsammans på det sätt som man gjorde i början av relationen och man har utvecklats på ett olikartat sätt. Man börjar känna sig ointresserad av den andre, och kanske till och med uppfattar honom eller henne som en främmande person. Ibland handlar det om att man visserligen älskar varandra men man tar sin partner för given. Fundera gärna om det är något av det här som stämmer på er eller om det finns andra orsaker som har bidragit till att ni har glidit ifrån varandra.

Ni behöver förstås sätta er ner och prata med varandra om det som händer! Ni kan göra det på egen hand, eller ni kan välja, kanske efter ett tag om ni anar att det skulle underlätta, att gå i familjerådgivning. En annan möjlighet är att du själv börjar med att ha en samtalskontakt för att reda ut dina egna känslor och tankar.

När vi i en relation ska ta upp en laddad fråga med den andre kan det vara en hjälp att ha ett bra sätt att kommunicera. Här är ett tips: Berätta om det du ska ta upp helt kort. Uttryck dig på ett positivt sätt och anklaga inte. Berätta om dina känslor. Visa att du vill se saken också utifrån din mans perspektiv och uttala din förståelse. Acceptera en del i ansvaret för hur det har blivit. Erbjud ett sätt efter bästa förmåga som kan hjälpa er att få det bättre. Och så här kanske det skulle kunna sägas:

Jag skulle vilja att vi träffar vänner varannan lördag kväll, och att vi tar en långpromenad varje söndag kväll. Jag vet att du är mycket engagerad i din modellflygning samtidigt som jag känner mig övergiven av dig och saknar dig. Jag har tänkt en del, och tror mig förstått att jag kanske inte på senare år inte visat dig hur viktig du är för mig. Vad säger du, skulle vi kunna prova att göra den här förändringen, eller något likande som du vill föreslå, från och med nästa vecka.

Hitta gärna dina egna formuleringar, det som är viktigast är att du utgår ifrån dina egna känslor, föreslår en kompromiss och visar att du är intresserad av din man.

Ett annat inslag i en bättre kommunikation kan vara att du tar initiativet till att visa uppmärksamhet genom att ge plats för små kärlekshandlingar eller trevliga möten i vardagen. Sättet kallas Daglig påminnelse om att vara trevlig eller kärleksfull. Det är en färdighet för att förbättra vardagen ihop. Det upplevs av många som prövar det som ett överraskande verksamt sätt att börja knyta an till varandra igen. Så här går det till: Det handlar om att göra små, positiva saker för den andre, och att ha som mål att göra någon sådan sak varje dag. Det kan till exempel vara att visa uppskattning, säga en komplimang, erbjuda hjälp eller att inleda ett samtal om något som intresserar den andra och ge sin fulla uppmärksamhet. Mitt förslag är att du gör en lista över sådana saker som skulle passa dig att göra, och som du vet skulle uppskattas av din man. Välj sedan, om du finner det här möjligt, att prova dig fram med olika sätt som passar dig och din partner.

Om han inte ger någon positiv respons på dina försök att knyta an till varandra igen kan det vara dags att fundera på hur du vill gå vidare med ditt liv med eller utan honom.

Varma hälsningar och lycka till.
Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Börjar farmor bli dement?

Skrivet av Barbro Beck-Friis 09:00, 18 december 2009 i kategori Äldre

Fråga: Min farmor på 81 år har de senaste tio åren blivit alltmer krävande att umgås med och att förstå sig på. Hon har alltid haft svårt att passa tider och dykt upp någon timme senare än avtalat. Nu tackar hon gärna ja till inbjudningar till dop, julfirande och liknande men alltid upprepar sig samma sak; hon ringer någon timme i förväg och avbokar, alternativt dyker hon inte upp och avbokar inte heller. När jag och hennes övriga barn och barnbarn någon enstaka gång hälsar på henne spontant får vi inte komma innanför dörren utan vi pratar bara en liten stund i dörrspringan för att sedan åka igen.

Hon har i tilltagande grad börjat bete sig ohövligt mot familjemedlemmar när vi någon gång träffar henne. Hon kan till exempel säga att någon blivit rund eller kommentera en tonårings kraftiga acne. Hon är svår att älska, eller ens tycka om, när hon gör så här. Jag märker att hon livas upp av att träffa oss, då berättar hon ”roliga” historier, berättar om sina grannar och så vidare, men det är som att hon sedan, när hon sitter i sitt hus ensam, inte kan komma ihåg hur väl hon mår när hon träffar andra människor. Då tycker hon bara att det är jobbigt och omständligt. Hon tittar väldigt mycket på teve och tackar ibland nej till att träffas för att hon då skulle missa ett avsnitt av någon såpa hon följer.

Hon pratar varje gång vi ses om att hennes liv inte blev som hon tänkt sig; en halvfärdig sjuksköterskeutbildning längtar hon tillbaka till och ser med avsky tillbaks på livet som bondhustru. Hon längtar efter en dotter för hon fick ”bara” tre söner. Hon tror att hon skulle ha umgåtts mer med sin familj om hon hade haft en dotter och ser inte att hennes svärdöttrar anstränger sig för att få henne delaktig i familjeangelägenheter.

Hon har inget, vad jag vet, umgänge förutom sina två hundar som hon älskar. Hon har dock tappat förmågan att sköta dem, de kissar och bajsar inomhus och hon skyler högarna med tidningspapper. Alla försök vi gör för att hjälpa henne avspisas direkt. Vi har erbjudit oss att städa hos henne eller hyra in en firma att städa om hon inte vill att vi ska göra det. Vi bjuder henne till våra hem, men hon kommer aldrig. Mina två barn på ett respektive tre år har hon träffat någon enstaka gång.

Jag vill hjälpa, men hur? Vad är det som händer med farmor? Har hon drabbats av någon form av demens?

Lisa (barnbarn)

Svar: Din farmor är 81 år och har de senaste tio åren blivit så svår att umgås med. Du undrar om hon blivit dement.

Hjärnan åldras precis som resten av kroppen och det är vanligt att försämringar sker av den intellektuella förmågan med allt högre ålder. Svårigheten är att kunna konstatera vad som är normalt eller inte när man blir gammal. I gränslandet mellan det normala och det inte normala diagnostiseras tillståndet ”mild cognitive impairment” (MCI), som den engelska termen lyder, eller på svenska ”lindrig kognitiv störning” eller ”mild glömska”. Med kognitiv menas då funktioner som har med minne, tänkande, språkhantering, problemlösning, uppmärksamhet med mera att göra – det vill säga olika intellektuella förmågor.

Personer med MCI presterar sämre och annorlunda än tidigare i det dagliga livet, men de är inte dementa. Man vet dock att många som senare i livet insjuknat i Alzheimers sjukdom har passerat detta stadium.

MCI som klinisk diagnos bygger på att personen i fråga har klara minnesstörningar, har svårt att hitta, har sänkt uppmärksamhet och att orden kan haka upp sig. Trots dessa handikapp klarar de sin tillvaro hjälpligt – men inte alls som tidigare.

Vad din farmor lider av är omöjligt att svara på utan en noggrann, professionell utredning vid en minnesmottagning. Diagnosen bygger på klinisk observation, radiologi, blodprover, olika neuropsykologiska tester – det vill säga en utredning som mycket liknar den man gör vid Alzheimers sjukdom, eftersom MCI kan vara ett förstadium.

Den bästa hjälp som du kan göra är att få en utredning till stånd. Då får du dels svar på dina frågor, dels kontakt med och stöd från kunnig personal, vilket inte minst din farmor kan behöva inför framtiden.

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Riskerar även jag att bli dement?

Skrivet av Barbro Beck-Friis 06:00, 1 december 2009 i kategori Äldre

Fråga: Jag är en kvinna på 35+. Min mormor fick en demensdiagnos de sista åren av sitt liv när hon var kring de åttio. Min mamma som är 70+ ska på en minnesutredning framöver men redan nu kan vi anhöriga klart se att något är fel. Hennes närminne sviktar, hon är osäker och vill gärna fråga om sådant hon klarade själv förut, hon springer dagarna i ända runt och letar efter saker hon förlagt i hemmet och så vidare.

Min pappa är helt klar i huvudet.

Förutom mormor (som är min biologiska mormor som mamma fick kontakt med på äldre dar) vet vi inget om tidigare generationer, förutom deras namn. Ingen av mina föräldrar har vuxit upp med sina biologiska föräldrar så jag kan inte säga om det fanns eventuella sjukdomar bland förfäderna.

Men med tanke på det jag sett av mammas och mormors liv och beteende undrar jag om jag kommer att bli snurrig när jag blir gammal, om det ligger ärftlighet i det hela? Eller kan jag klara mig, måste det inte slå in i varje generation? Kan jag ha fått merparten av pappas goda gener (han är alltså inte snurrig) så att jag klarar mig därigenom?

Anonym

Svar: Demens är ett samlingsbegrepp för ett syndrom (samling av symtom), som berör minnet, intellektet, personligheten och den praktiska och viljemässiga förmågan hos en individ. Praktiskt taget vilken sjukdom som helst, som drabbar hjärnan och där hjärnans celler dör inom kritiska områden kan utveckla ett demenssyndrom.

Alzheimers sjukdom är den vanligaste av alla demenssjukdomar. Den går ännu inte att bota (men symtomen kan lindras) och ärftlig disposition är en riskfaktor.

Den näst vanligaste demensformen är kärldemens (vaskulär demens). Det handlar då om sjukliga förändringar i hjärnans blodkärl och cirkulation, som orsakar att nervcellerna dör eller förtvinar, till exempel efter en blödning eller en propp i hjärnan. Blanddiagnoser av båda formerna är också vanliga.

För att kunna svara på frågan om arv måste man veta vilken diagnos som föreligger. Om det handlar om Alzheimer är arvet en riskfaktor bland många andra (kön, ålder, Downs syndrom är andra). Vid Alzheimers sjukdom förekommer ett protein – apolipoprotein (ApoE) – som finns i olika varianter och som bestäms av varje människas genetiska kod. ApoE4 medverkar vid bildandet av amyloid, som vid Alzheimers bildas i abnorma mängder och som skadar och bryter ned hjärnans celler. Varianten ApoE4 har en välkänd koppling till ökad risk för Alzheimer.

Vid ärftlighetsgång, då vi antar att mormor och mor är bärare av ApoE4, medan far inte är det, föreligger sålunda halverad risk för Alzheimers sjukdom. Detta ska jämföras med det starka sambandet mellan den speciella genetiska kombinationen ApoE4/E4, då individen (barnet) fått E4 från såväl mor som far.

Via ett enkelt blodprov på en minnesmottagning kan man testa om man är särskilt sårbar ärftlighetsmässigt eller inte. Men man bör veta att många personer med sårbarhetsgenen ApoE4 ändå aldrig drabbas av Alzheimer. Det finns så många komplicerade samband till en demensutveckling, där hög ålder är den vanligaste riskfaktorn.

Från aktuell forskning vet vi att kombinationen regelbunden motion (30 minuter/dag) och så kallad medelhavskost rik på olja, fisk, grönsaker och frukt minskar risken för både kärldemens och Alzheimer – även om man skulle bära på ApoE4.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Är min granne dement?

Skrivet av Barbro Beck-Friis 06:00, 31 augusti 2009 i kategori Äldre

Fråga: För tjugo år sedan, när jag var i 20-årsåldern, fick jag en väldigt fin lägenhet i ett hus i en av Stockholms närförorter. När jag hade flyttat in fick jag reda på att ett par, som då var i 60-årsåldern och sedan länge bott i huset, hade velat ha min lägenhet till sin dotter. De blev mycket arga över att värden gav lägenheten till mig i stället och har aldrig kunnat tåla mig på grund av detta.

Åren har gått. Jag bor fortfarande här och älskar min fina lägenhet. Jag är medelålders nu, de är 80 år. Under de här tjugo åren har jag försökt att undvika dem så gott det går. Har de tagit hissen, har jag tagit trapporna och så vidare. Stöter vi ihop brukar hon smacka och sucka högt och ibland säger hon halvhögt till sin man: ”där kommer den där!” .

För ett par år sedan började hon bete sig konstigt. Hon pratar och skrattar högt för sig själv när hon kommer ensam på gatan. Sedan en kort tid tillbaka har hon börjat angripa mig på ett väldigt aggressivt sätt om vi har oturen att stöta ihop. Nu skriker hon ”där kommer den där” så det hörs över hela gatan och har även börjat använda glåpord och kränkande tillmälen.

Jag känner mig väldigt kränkt och förtvivlad över situationen, tycker att jag blir utskämd i hela huset. Har du något råd om hur man ska tackla en person som beter sig så här? Är det någon demenssjukdom hon har – det verkar som om hon numera säger allt, eller snarare skriker högt, vad hon tänker.

Angel S

Svar: På frågan om det är någon demenssjukdom som din granne har, blir svaret ”jag vet inte”. Symtombilden vid demens är mycket individuell och varierande; från glömska till aggressivitet och hallucinationer, varför jag behöver mycket mer information för att kunna besvara din fråga.

Men vad jag kan säga är att kvinnan lider av en allvarlig psykisk störning, där uppfattningar och värderingar av verkligheten är förändrade. Hon uppvisar klara psykotiska symtom, som man kan se vid konfusion (förvirring) eller ”hjärnsvikt”, vilket förekommer vid schizofreni men också vid många andra tillstånd, inte minst hos äldre. Det är vanligt vid kroppslig sjukdom, felmedicinering, demens, för lågt blodsocker med mera.

Mitt råd är: Försök att visa överseende i denna svåra situation och att inte känna dig kränkt. Visa din styrka genom vänlighet och empati i stället, så att inte också ditt sinne förbittras och förmörkas av ett sjukt beteende.

Lycka till.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

”Pappa, 89 år, behöver hjälp – men vill inte ha någon”

Skrivet av Barbro Beck-Friis 04:00, 30 juli 2009 i kategori Äldre

Fråga: Jag har en fråga angående min gamla pappa som är 89 år. Han har klarat sig själv hemma länge. Han har inte haft hemtjänst eller någon annan hjälp. Han är en väldigt envis person, men nu börjar envisheten ta över helt och han kan inte se sitt eget bästa, tycker jag.

Han börjar bli mer och mer förvirrad. Han tappar bort sina glasögon, han glömmer bort dagar och klarar inte av att hålla hemmet rent. Samtidigt har han också magrat.

Hur kan jag hjälpa honom när han inte vill ha ”några okända tanter springandes hemma” (hemtjänsten)? När han pratar om detta blir han som ett barn, vädjande och ledsen – och arg.

Min pappa har alltid varit en stark och självständig person – att se honom i den här situationen är smärtsamt – också för honom själv.

Samtidigt kan ju inte jag vara den som hjälper honom med allt. Jag har ett jobb att sköta och en egen familj och vi bor sju mil bort.

Vad kan jag göra?
Karin
Svar: Din pappa behöver komma till en minnesmottagning för utredning och diagnos, då han har både fysiska, psykiska och sociala problem. Han är nu 89 år och har alltid varit stark och självständig, varför jag misstänker att det inte blir lätt att få honom till en adekvat undersökning och utredning.

Det du kan göra är att ta upp med honom att han har magrat (han anser sannolikt själv att han inte har några minnesproblem) och att du önskar att han ska bli ordentligt undersökt. Det är viktigt att du vänder dig till en minnesmottagning, som både gör en medicinsk basundersökning och dessutom också utreder hans glömska, förvirring och svårighet att klara sig hemma utan hjälp.

Personalen på en minnesmottagning har stor erfarenhet av problem som liknar din pappas och kan komma med olika förslag på hjälpåtgärder, baserat på vad man finner vid undersökningen. Din pappa kan till exempel få rätt till en ”kontaktperson”, en person som han kanske accepterar också för hembesök. Huvudsaken är att goda relationer och en kommunikation byggs upp, vilket personalen brukar vara mycket duktiga på vid minnesmottagningarna. Din pappa är inte frisk, och han kan inte se sitt eget bästa. Du kan hjälpa honom till rätt vårdinstans nu för att få adekvat stöd på sikt.
Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Min farmor är nära döden – hur kan jag stötta henne?

Skrivet av Barbro Beck-Friis 04:00, 24 juni 2009 i kategori Äldre

Fråga: Finns det någon forskning på hur man upplever den sista tiden före döden när man är riktigt gammal? Min farmor är 91 år nu och väldigt dålig. Hon ligger på ett hem och jag tror att hon håller på att förbereda sig på att dö.

Det jag kan se är att hon har blivit liksom fridfull, nästan harmonisk. Och nästan euforisk och borta. Hon pratar väldigt mycket och virrigt, fragmentariskt – om sin egen mamma och pappa och sin barndom. Hon är ganska ointresserad av omvärlden, även om hon känner igen mig.

Hur kan jag stötta henne den sista tiden? Kan jag göra något mer än att bara sitta bredvid henne och hålla i henne? Jag älskar min farmor och kommer att sakna henne oändligt mycket.

Josefin, 17 år

Svar: Utvecklingsprocessen mot åldrande och vad åldrande innebär har bland annat studerats av Lars Tornstam, professor vid Uppsala universitet. Han har utvecklat en teori kallad gerotranscendens. Teorin går ut på att människor som är nära döden får en förändrad syn gällande värderingar och tankar om livet; från ett materialistiskt och rationellt synsätt till ett mera andligt och gränsöverskridande perspektiv – ett perspektiv som ofta åtföljs av en ökad livstillfredsställelse. Du uttrycker det så fint: ”hon har blivit fridfull, nästan harmonisk”, och du säger också: ”Hon pratar mycket om sin egen mamma och pappa och sin barndom”.

Gerotranscendens är en väg och ett sätt att minska rädslan för döden genom att känna en stark samhörighet med de nära och kära som ”gått före”, det vill säga tidigare generationer och barndomsupplevelser.

Min uppfattning är att din farmor har hittat vägen till gerotranscendens med en omdefinition av tid, rum, liv, död – ett gott åldrande, som vi alla borde önska oss. ”Ett frö till vishet” säger Lars Tornstam.

Du gör redan det bästa – att finnas bredvid henne, lyssna och ge stillhet och lugn. Låt farmor prata om sin barndom och uppväxt, som många äldre tänker mycket på. Vad farmor drömt under natten är också en bearbetning av händelser och upplevelser, som kanske din farmor vill prata om. Det kan verka virrigt och fragmentariskt för dig – men är det sannolikt inte alls för din farmor.

Så glad jag blev över din fråga och så glad jag blev över det stöd du ger bara genom att finnas där och lyssna.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Hur kunde mamma, 87, skriva men inte tala klart?

Skrivet av Barbro Beck-Friis 04:00, 1 juni 2009 i kategori Äldre

Fråga: Min mamma gick bort 2006, 87 år gammal. Pappa dog drygt ett år innan. Mamma tappade helt livsgnistan efter det och sa själv ”nu kastar jag in handduken”. Jag har alltid undrat över följande:

Några veckor innan hon gick bort verkade hon så förvirrad då hon pratade. Däremot kunde hon uttrycka sig helt klart och tydligt med hjälp av skrivmaskinen (en maskin som hon för övrigt använt i mer än 30). Det var givetvis massor med säkert onödiga mediciner med i bilden – allt ifrån Voltaren till Oxyscand, sömntabletter med mera.

Det måste ha varit jättefrustrerande för henne att ”tänka rätt” men säga något helt annat… Men skriva maskin, det kunde hon minsann! Så det var tur för henne. Hon var inte ”helt borta” utan ”felkopplad” på något vis.

Är det här mycket ovanligt? Vad kan en sådan sak bero på? Jag undrar också vad det är för skillnad mellan ”åldersdemens”, ”senilitet” och Alzheimers sjukdom.

Sofie

Svar: Det är en intressant fråga du kommer med, jag kan bara svara delvis och med antagande då jag har för få fakta om din mors sjukhistoria.

Jag tror att din mor har varit djupt deprimerad efter din fars död. Sorg utlöser ofta depression med symtom på kognitiva (intellektuella) störningar (minnesproblem, minskad koncentration, orienteringssvårigheter, oförmåga att ge uttryck åt sina tankar och känslor).

Att din mor kunde uttrycka sig vid skrivmaskinen, men inte verbalt, skulle kunna bero på att just skrivmaskinen (som din mor skrivit på under 30 år) ingav trygghet, lugn, ökade koncentrationen och stabiliserade hennes tanke- och känsloläge. Men det är bara min hypotes.

Förvirringstillstånd vid depression förekommer, men din frågeställning är mycket ovanlig.

Senil betyder åldrad, och med senilitet menas ålderdomssvaghet, speciellt i psykiskt avseende.

Demenssjukdom kan förekomma redan i yngre medelåldern, men drabbar främst äldre, och blir allt vanligare ju äldre man blir. Åldersdemens eller senil demens eller ”dementia senilis” innebär en mental avtrubbning av organiska orsaker och beror på att hjärnans vävnader förtvinar med ökande ålder. Alzheimers sjukdom är starkt åldersrelaterad. Uppkomst och utveckling av sjukdomen är inte helt känd, men hög ålder är en riskfaktor. Det är alltså en form av ”åldersdemens” som vi i dag inte kan bota men väl symtombehandla. Forskningen är intensiv inom hela demensområdet.

Efter utredning och diagnosticering av en patient med demens vill man undvika diffusa begrepp som ”åldersdemens”, och i stället tala om vilken typ av demenssjukdom patienten lider av, som till exempel vaskulär (= kärl) demens, Alzheimers sjukdom, fronto-temporal demens eller någon annan orsak till demenssjukdomen. Detta gör läkarna för att kunna sätta in individuell behandling, den skiljer sig till exempel åt vid vaskulär demens respektive Alzheimers sjukdom. Det är därför, bland annat, som en korrekt diagnos är så viktig. Dina frågor pekar på den vanliga begreppsförvirring som otydlig definition medför och som jag anser bör stramas upp.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

”Min mamma, 72 år, har samlarmani”

Skrivet av Barbro Beck-Friis 04:00, 20 maj 2009 i kategori Äldre

Fråga: Mina föräldrar är båda 72 år. De kan sköta sig själva, men det är jobbigt att stå vid sidan av och se på.

Vår pappa drar ett tungt lass. Han sköter om mycket i hemmet och måste vara den som kommer ihåg olika saker. Vår mamma är lite glömsk och rätt egocentrerad. Hon tänker på sig och sitt men missar ofta att se ett steg längre.

Hon har också någon slags mani, hon samlar på saker och har jättesvårt att kasta något överhuvudtaget, allt kan ”vara bra att ha och man vet aldrig när man kan få nytta av det och det…”, säger hon. Inga tidningar eller brev kastas.

Följden är att hemmet är en soptipp. Det är högar med tidningar och saker överallt. Pappa är ofta ledsen över att behöva ha det så här, han får knappt någon plats att ha sina saker på. Mammas högar med saker belamrar lägenheten.

Mammas situation har förvärrats med stigande ålder, hon har varit så här ett antal år nu. Samlartendensen har alltid funnits där, men långt ifrån i den omfattning som den har i dag.

Pappa och vi syskon har upprepade gånger genom åren försökt prata med mamma om att hon inte kan bete sig så här, men det är som att prata med en vägg.

Ibland tar vi syskon ut en semesterdag och åker hem till dem för att hjälpa pappa. Vi går då in i lägenheten och rensar och kastar saker utan att ta hänsyn till mamma, vi kör helt enkelt över henne och rådfrågar henne inte. Vi håller på hela dagen men hinner ändå bara gå igenom en bråkdel av allt som skulle behöva rensas.

Vi undrar om det finns någon hjälp att få för att underlätta för pappa? Kan vården på något vis hjälpa mamma att må bättre och bli av med sina manier? 

Hur ska vi syskon förhålla oss till situationen? Hur mycket ska vi blanda oss i? Vi mår dåligt av att se den misär de bor i, men samtidigt har vi våra egna liv att leva. Hur ska vi balansera?

Anonym

Svar: Din mor kan lida av så kallad kognitiv svikt, som ofta är oidentifierad i sjukvården. De kognitiva funktionerna avser bland annat minne, språk och intellektuell verksamhet, varigenom iakttagelser blir medvetna och leder till förståelse, tankar och resonerande. Med kognitiv svikt eller störning menas att den kognitiva förmågan har sänkts från tidigare nivå. Det kan uppträda hos patienter med olika sorters kärlsjukdomar, till exempel hjärtsvikt.

Mitt råd blir därför, att du tar kontakt med en minnesmottagning, (det räcker inte att gå till distriktsläkare!).

Din mor behöver bli adekvat utredd – fysiskt, psykiskt och socialt. Det kan till exempel föreligga störningar i blodtillflödet till hjärnan, något som är potentiellt möjligt att behandla.

I allmänhet görs då en stor medicinsk basundersökning, man tar olika laboratorieprover och gör radiologisk undersökning av hjärnan, till exempel med magnetkamera. Man gör också olika psykologiska tester. Det är också viktigt att du som anhörig ger din bild av sjukhistorien så att samtliga problem blir belysta – inte minst din pappas situation. Det är så ni syskon bör agera.

Om man hittar en orsak till din mors förändrade beteende kan kanske vården hjälpa både din mamma och din pappa till en bättre livskvalitet.

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

10 tidigare inlägg