”Ska vi dricka fast barnen är med?”

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 13 juli 2012 i kategori Alkohol, Föräldraskap

Fråga:

Våra nära släktingar, som vi tillbringar en del av semestern med, är underbara människor. De är väldigt omhändertagande både i förhållande till mig och min man, och särskilt till våra barn. Det som bekymrar mig är att de dricker en hel del alkohol. De jobbar hårt, och när de kan tillåta sig att vara lediga verkar deras hållning vara att de verkligen ”släpper taget”, och det är väl bra på många sätt, men ett inslag i detta är de dricker alkohol varje dag, och ibland ganska mycket, särskilt på kvällarna.

Ingen av dem blir direkt berusad, men visst märks det att de har druckit – även om det är på ett trevligt och ”socialt” sätt.  Det känns ändå fel när det är så ofta. Förra sommaren hörde jag en annan släkting säga att hon inte skulle dricka alls, när de var där, vilket var en annan vecka än vår, och så blir det i år också, då hon ansåg att det var viktigt att någon var nykter om något skulle hända, med tanke på barnen. Hennes kommentar verkar ha fastnat hos mig. Det är kanske så vi också både tänka och göra som föräldrar.

Barnen är med oss ganska länge på sommarkvällarna. De är ju skol- och dagislediga, och vi vill att barnen ska få vara med oss vuxna, även på middagar och fester, och få umgås över generationsgränserna. Men det innebär att de även får se oss vuxna bli om inte berusade så i varje fall påverkade. Jag undrar ibland hur barnen upplever oss. Jag har försökt fråga vårt äldsta barn, i tidig skolålder, men har egentligen inte fått något svar. Det ska sägas att min man och jag dricker mycket måttligare, men det är svårt ibland att säga nej till det där tredje glaset, när alkoholen spelar så stor roll i umgänget.

Borde vi prata om detta i familjen?

Tacksam för några kloka råd.

Bekymrad mamma

Svar:

Hej, du frågar om vuxna ska dricka alkohol när barn är med. Det är en angelägen fråga, som du ställer, och den är nog särskilt aktuell för många föräldrar nu under sommaren. Vi dricker som mest under våra lediga sommarveckor. Generösa alkoholvanor hör för många sommaren till, och innebär njutning och avkoppling. Även om de flesta barn inte har föräldrar eller släktingar med alkoholproblem så stöter nog många barn på berusade vuxna just under sommaren.

Det är inte en enkel fråga som du ställer. För mig rymmer den ett barnperspektiv på alkohol, som inte bara handlar om föräldrar som har alkoholproblem utan även normalkonsumerande föräldrar, och det perspektivet är man nog alltid inte så uppmärksamma på. Att barn i familjer med alkoholproblem mår dåligt och vill att föräldrarna ska sluta dricka tycker vi är rätt och riktigt och är empatiska med. Men att barn kan tycka illa om och må dåligt av måttliga alkoholvanor hos föräldrar, och andra vuxna som de träffar, är svårare att ta till sig.

De flesta vuxna och särskilt föräldrar som inte har problem med alkohol undviker förstås att dricka sig berusade i närvaron av barn, även om det kan finnas en viss tolerans för detta vid särskilda tillfällen, som till exempel vid de stora helgerna. Dilemmat är att intervjustudier med barn visar att barn inte tycker om den förändring som sker med vuxna redan efter att de har druckit en måttlig mängd alkohol. Den vuxne kanske anser sig bli avspänd och skojig men för barnen framstår den vuxne som flamsig och oberäknelig, ibland rentav som farlig. Barnen berättar hur de har skrämts av de vuxnas högljudda röster, och om otryggheten de känt när föräldrarna och andra vuxna inte känns igen, och inte verkar bry sig så mycket om dem. Barn är mycket lyhörda för föräldrars och andra viktiga vuxnas ansiktsuttryck och känsloreaktioner, och oroar sig lätt om de förändras på ett sätt som inte känns igen eller kan förstås. För normalkonsumenten av alkohol finns tydliga effekter av alkohol på beteendet redan efter till exempel ett eller två glas vin.

Mitt svar på din fråga, och nu utgår jag från ett barnpsykologiskt perspektiv, är att barn har rätt att bli respekterade för de känslorna. De ska inte behöva uppleva alkoholpåverkade föräldrar eller andra vuxna, inte ens om de är nära vänner eller släktingar. Precis som du har börjat göra så finns det nog skäl som förälder, och särskilt som småbarnsförälder, att fundera på vilka alkoholvanor som finns omkring barnen och hur de påverkar deras välbefinnande, och vad som kanske behöver förändras.  En viktig aspekt på frågan är att småbarn behöver vaksamma föräldrar och vuxna omkring sig. Det händer ju saker ständigt med små barn. Alkohol, även i måttliga mängder, gör oss mindre uppmärksamma, försämrar vår uppfattnings- och reaktionsförmåga, och gör oss klumpigare. Som förälder ska man nog också tidigt ta ställning till vilka förebilder man vill att barnen ska få möta under uppväxten när det gäller sätt att umgås med alkohol. Det gamla ordspråket gäller här: barn gör inte som vi säger, utan  det som de ser att vi gör.

Hur ska du då göra nu i sommar med ert umgänge med dina släktingar? Jag kommer att ge dig några råd utifrån det jag berättat om så här långt. Jag vet ju inte om du fullt ut håller med mig om det jag skriver, men de råd som du får har varit hjälpsamma för andra föräldrar i din situation.

• Börja med att berätta för din man om dina tankar och om det här svaret som du har fått. Ni kan också tillsammans läsa boken ”Lyssna på barnet”! av journalisten och småbarnsföräldern Hillevi Wahl, som handlar om hur små barn reagerar med oro på vuxna som dricker alkohol, och även om det är i måttliga mängder.

• Föreslå din man att ni utifrån era barns behov ska välja att ha ett alkoholfritt umgänge med släktingarna så längre barnen är med på dagarna och kvällarna. Det är förstås viktigt att ni blir överens om detta innan ni går vidare.

• Berätta för dina släktingar hur ni tänker och vad ni beslutat er för. Kritisera inte och skuldbelägg inte. Säg det som det är, att ni inte varit så uppmärksamma på detta tidigare, men att ni nu tänkt om, och anser att på det här sättet blir det bättre för barnen. Betona att ni förstås ska fortsätta att umgås men att det får ske på ett annat sätt de timmar som barnen också är med. Avdramatisera det som ni vill ska hända, men var samtidigt tydliga och raka.

• Kom överens om att även under sommaren hålla fast vid barnens invanda rutiner. Natta som vanligt, och ha den överenskommelsen er emellan att den av er som gör det ska inte ska dricka alkohol under kvällen.

• Ta inte med er barnen på middagar och fester, där du vet att det kommer att drickas alkohol i större mängder. Om ni vill gå, ordna en barnvakt.

• Föreslå era släktingar att göra mer saker på dagarna och kvällarna som inte är relaterade till alkohol.

Du kan också ringa till Alkohollinjen på telefon 020 84 44 48. Där får man svar per telefon på frågor och funderingar om alkohol både för egen del och för sina närstående. Samtalen är kostnadsfria och den som ringer kan vara anonym.

Varma hälsningar.
Liria

”Min mamma förnekar sitt alkoholproblem ”

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 22 juni 2012 i kategori Alkohol, Föräldraskap, Relationer

Fråga:

Hej, för 15 år sedan skiljdes mina föräldrar, det var en mycket uppslitande skiljsmässa med flera polisanmälningar och rättsprocesser om pengar och vårdnad, och min mamma förändrades väldigt mycket psykiskt. Hon blev ytterst paranoid, allt var svart eller vitt, och hon fick som vi upplevde det schizofrena drag där hon bytte mellan att vara en kärleksfull och snäll mamma, till att vara hotfull, hatisk, ”bytte röst” och blev även aggressiv ibland – men hon verkade aldrig minnas något av det efteråt, det blev som två extremfall. Trots att hon till och med slog mig en kväll, så fanns det inte ett spår av det morgonen därpå, och jag och mina 2 yngre syskon har lärt oss läsa henne väldigt bra. När hon inte var sådan betedde hon sig som världens bästa mamma, och kunde och kan lätt få vem som helst att tycka om henne. Men går man emot henne så byter hon tvärtom.

Hon ringde personer som hon ansåg vara emot henne oavsett tid på dygnet, var hotfull och fick flera polisanmälningar mot sig. Det verkade även vara incidenter på hennes jobb, och hon blev därför arbetslös och är det fortfarande. Hon har inte legat på latsidan för det, utan byggde om huset mycket i början och pluggade sedan ett par år. Hennes beteende blev då bättre, och man kunde till och med nämna min pappas namn i hennes närhet och hon kunde se honom på håll. Efter kursen var hon arbetslös igen, och har ”roat” sig med att dokumentera allt runt jobbsökandet till absurdum eftersom de är emot henne, arbetsförmedling får verkligen det som de vill ha och mer – extrema rapporter ofta på över 15 sidor med all dokumentation.

Någonstans där började hon även få problem med alkoholen, vilket verkar trigga hennes gamla beteende. Hon gör det ”snyggt” och bara från middagstid och visar det aldrig utåt och skulle aldrig erkänna det, men jag skulle klart kalla henne alkoholist. Hon har börjat ringa hotfulla samtal till bekanta som hon inte pratat med på tio år mitt i natten, men kommer inte

ihåg det utan tror att telefonbolaget är emot henne eftersom de har skickat telefonräkningar på tusentals kronor, och hon tänker ta det upp i rätten om hon behöver. Det hade kunnat vara alkoholen, men det liknar alltför väl hennes gamla mönster.

Hennes familj har mer eller mindre förskjutit henne på grund av hennes beteende, och hon är väldigt arg på dem. Mormor och morfar är gamla och sjuka nu, men enligt pappa så verkar det finnas någon form av psykisk instabilitet även hos dem. Hon är mycket ensam.

Vi försökte tidigt prata med henne som att söka någon att prata med, men detta gör henne ytterst arg. Till slut har vi gett upp för att kunna få ha kvar vår mamma som mamma. Jag är vuxen nu och bor 3 timmars bilfärd bort och studerar, mina syskon bor ännu längre bort, och det går att ha en (mycket) bra relation med henne om man inte går emot hennes resonemang och inte svarar i telefon efter klockan 17. Men hon mår verkligen inte bra, och jag vet inte hur hon ska kunna få hjälp när hon inte själv vet hur hon handlar eller vill veta av någon form av samtalshjälp. Jag har en förhoppning om att det ska bli bättre om hon lyckas hitta ett arbete (hon identifierar sig mycket med sin profession och skulle aldrig kunna tänka sig något annat), men åren går. Hur kan hon få hjälp?

Bekymrad dotter

Svar:

Hej Bekymrad dotter, du har en mamma som verkar ha psykiska problem, och som under de senaste åren även har fått problem med alkohol. Troligen finns det ett samband. Jag vill först säga att du imponerar med det tålamod och den omsorg du visar din mamma.

Det är knepigt på många sätt att vara anhörig till en förälder, ett barn eller ett syskon som dricker för mycket eller har psykiska besvär. Våra känslor är så ambivalenta. Vi kan både älska personen samtidigt som vi blir så besvikna och arga på det som personen ställer till med och utsätter oss för. Ofta känner vi oss maktlösa inför alla svårigheter som personen konfronteras med. Jag förmodar att du känner igen i de här erfarenheterna. Ditt brev väcker många grundläggande frågor om vilket ansvar vi har för varandra, vem som är skyldig till vad, och vad en anhörig kan och behöver göra.

Din mamma är en sårbar person, och det verkar som hon kanske alltid har varit det. Det finns drag hos din mamma, som hon träder fram i ditt brev, som har som särdrag att de är oberättigat misstänksamma. De upplever omgivningen som fientlig och svekfull, och de är lättkränkta. De kan ha relationer till andra, men på sina villkor. Misstänksamheten leder till ständiga konflikter med omgivningen. De här är personer som uppfattas som besvärliga av andra, och som ofta misslyckas i arbetslivet, och de blir allt ensammare med tiden. Omgivningen orkar inte med dem. I detta som händer finns samtidigt ett stort lidande hos dessa personer men de kan oftast inte se sin roll i det som händer dem. Psykoterapi med inriktning på stöd och social färdighetsträning, kan hjälpa om personen är motiverad till en förändring för sin egen del. Det är förmodligen svårt, och det kanske överhuvudtaget inte är möjligt, att göra din mamma intresserad av hjälp. Det kommer under alla omständigheter att bli rejält påfrestande för dig att ta upp frågan, men jag ska ändå ge dig ett förslag om hur du skulle kunna göra. Jag gör det lite längre fram i mitt svar till dig.

Din mammas alkoholproblem kan nog förstås utifrån hennes sårbarhet och den utsatta situation som hon befann och befinner sig idag. Bakom den aggressivitet och avvisande, som ni möter hos henne, finns förmodligen mycket upplevd ensamhet och livsångest. Att dricka alkohol kan ha blivit hennes sätt att få distans till de känslorna. För alkoholproblem finns idag både stor tillgång till hjälp och bra sådan. Dilemmat återigen är väl att göra din mamma intresserad. Ett sätt att bli mer motiverad kan vara att ringa anonym till Alkohollinjen,

020 84 44 48, och resonera med rådgivarna där. De använder metoden motiverande samtal. Ett annat sätt är att ta upp frågan med sin husläkare. På www.alkoholhjälpen finns råd och tips för både anhöriga och den som dricker.

Hur kan du hitta ett sätt att ta upp problemen med din mamma? Var rak men inte menande, antydande eller omskrivande. Det kommer att fungera dåligt med din mamma och hennes misstänksamhet. Undvik uttryck som ”Du måste” och ”Du borde” de brukar väcka motstånd.

Ett sätt att prata om hennes problem är att du använder dig av det som kallas jag-budskap. Det innebär att du utgår från dina egna känslor, tankar och behov, istället för att säga något om din mammas brister. Med ett jag-budskap behöver du inte utlösa din mammas motstånd, och det är bra, då ett uttalat inslag hos din mamma verkar vara hennes lättkränkthet. Du kan på det sättet kanske undvika hennes motattacker. Så här kan du prova att uttrycka dig istället:
- Jag blir ledsen/ besviken/bekymrad när du… (Beskriv dina känslor)
- Jag skulle vilja att du… (Be om en konkret förändring)
- Jag skulle bli glad/lugn/trygg om du… (Beskriv på ett positivt sätt hur du skulle känna om din mamma gjorde en förändring)
- Vad tänker du om det här? (Lämna över ordet till din mamma)

Du kan läsa mer om detta och andra handfasta råd till anhöriga i manualen Anhörig till spelberoende. Författare är psykologen Maria Nordell. Du kan ladda ner manualen kostnadsfritt på http://www.fhi.se/PageFiles/3327/r200536spelberoendemanual0510.pdf Manualen är mycket läsvärd även för de som har anhöriga som ha andra problem än problem med spel om pengar.

Låt mig avsluta med att säga även detta till dig. Vi kan älska våra anhöriga och försöka hjälpa dem med deras problem. Vi kan känna sorg när de inte vill ta emot vår hjälp. Självklart ska vi ta ansvar för varandra men vi måste också acceptera att det finns gränser för vad vi orkar med och vad som är rimligt att kräva av en anhörig. Var går dina gränser när det gäller din mamma? Det kan smärtsamt att behöva inse att en sådan gräns finns men ibland kan sorgen över detta lindras om man får prata om detta, och dela de tankarna med någon annan. Ett alternativ för dig ska kanske vara att du träffar en familjerådgivare för egen del eller att du deltar i en grupp för anhöriga. Du behöver ta hand om dig själv och dina känslor.

En kram.

Liria

En familjehemlighet som skaver

Skrivet av Martin Forster 10:30, 25 maj 2011 i kategori Alkohol, Föräldraskap, Relationer, Äldre

FRÅGA:

Hej,

Jag är en kvinna i trettioårsåldern och jag väntar mitt första barn. Tankar på familj och släkt kommer till mig allt oftare och på djupet – alltså min egen bakgrund, orsaker till att jag finns, och varför jag är den jag är. Min mamma är andra barnet och min mormor var sladdbarn i en stor barnaskara. Min mormor föddes i en frireligiös familj, så var det ju ofta på landet på den tiden, och hon blev gravid som 16- åring med en lika ung kille, som dessutom drack och spelade.

Min mormor var nog lite av en rebell då mot sina föräldrar och sin familj, hon fick ytterligare två barn med honom, där min mamma alltså var det andra i ordningen. De här barnen har haft ett helvete som små, och alla haft problem med alkohol och depression under hela livet – det är ett faktum, även om det inte är något min mamma någonsin vill eller kan tala om. Jag vet inte mycket om hennes barndom, har bara fått veta på omvägar, antydningsvis, att den innehöll mycket alkohol och att min riktige morfar misshandlade min mormor, att de inte hade någon mat på bordet och så vidare.

Jag tänker ändå att de fick tre barn tillsammans och hade ett ganska långt äktenskap. Jag tänker på att det var ett långt liv, där mycket måste ha hänt. När de skildes träffade min mormor en ny man som var hennes förste mans raka motsats, han hade ett välbetalt jobb, var belevad och kulturellt och intellektuellt intresserad, och min mormors liv fick en helt ny vändning. Min mamma och hennes syskon var då i tidiga tonår.

Nu är min biologiske morfar död sedan några år. Min mamma gick på hans begravning, men hon berättade ingenting om honom då heller. Vad som är svårt tycker jag, och vad jag grubblar över, är min mammas sorg över att hennes barndom liksom är helt försvunnen. Hon måste sörja det så mycket. Min mormor behandlar dessa många år som om de inte finns. Jag undrar vad det var som hände?

Misshandel, har jag förstått, alkoholmissbruk… men sveket mot min mamma känns så mycket större nu eftersom mormor aldrig talat med henne om detta, aldrig tar tag i det, aldrig talar med mig eller mina systrar, om det som är min och vår bakgrund och historia. Om man frågar henne eller bara undrar hur hennes graviditeter var så låtsas hon som om det regnar.

Min mamma är så arg på henne, under ytan. Det är hemskt att se. Mormor är gammal nu, hon pratar bara om att hon skall dö, att hon hoppas hinna se mitt barn, och så vidare. Ältande. Luftmos. Det är som att treva i luft, eller springa i lera. Det gör mig lite tokig att hon håller denna hemlighet för sig själv. Hon är otroligt självcentrerad och energistjälande som människa, det har hon alltid varit. Det gör mig ont om min mamma, som alltid tagit hand om mormor och sina syskon i situationer som man inte vet något om…

När mormor gifte om sig fick hon ett nytt barn med sin nye man. Denna min mammas halvbror vet ingenting om min mammas barndom och fick såklart en helt annan uppväxt än de. Det gör det också svårt med förståelsen mellan dem.

Hur skall man hantera sådant här? När historia och bakgrund döljs för en, trots att man vill veta? När någon inte kommunicerar? Vad skall man göra? Och när tiden rinner ut.

SVAR:

Hej!

Det är ju väldigt frustrerande med en skavande familjehemlighet som sopas under mattan. Jag förstår därför att du vill göra något åt det. Innan du gör det tror jag att det kan vara bra att fundera över några saker. Först och främst undrar jag vad du vill uppnå. Du skriver i slutet av brevet att du vill veta mer om din mors och mormors historia. Samtidigt beskriver du hur din mor lider i relationen till din mormor och syskonen. Vill du främst få reda på mer för din egen skull, eller vill du främst hjälpa din mor? Dessa mål behöver förstås inte stå i konflikt med varandra, men jag tror det är bra att klargöra vad som är viktigast för dig.

Om du framförallt vill få reda på mer för din egen skull, så är frågan hur du kan förmå din mor till det. Jag skriver mor, eftersom det verkar vara svårare med mormor. Och med din mor är det väl heller inte samma tidsbrist? Har du frågat din mor rakt på sak om hennes uppväxt? Har du ställt följdfrågor om hon viker undan? Du skriver att hon varken vill eller kan prata om det, men har du försökt att ställa raka frågor om det?

I någon mening har din mor rätt att behålla smärtsamma upplevelser för sig själv. Samtidigt kan man tycka att föräldrar har en skyldighet att reda ut och berätta om saker som påverkar familjen i nutid. I ett samtal med din mor tror jag därför det är värdefullt om du försöker formulera hur du mår – vad är konsekvenserna för dig av att inte känna till familjehistorien? Om din mamma ändå inte vill berätta, så får du kanske acceptera det. Det går inte att tvinga ur någon en berättelse. Däremot tycker jag att du kan ställa tuffare krav på saker som direkt rör er två. Om du tror att er aktuella relation påverkas negativt av historien, så får du fokusera på det. Hur vill du att din mamma ska förändra sig här och nu?

Om ditt mål framförallt är att hjälpa din mamma, så är väl den naturliga vägen att fråga henne hur. Du har säkert redan gjort det, men ibland måste man vara envis för att någon ska ta emot hjälp. Din mamma kan behöva hjälp på traven för att våga närma sig de smärtsamma minnena. Var tydlig med att du upplever att hon lider och att ditt mål bara är att hjälpa henne. Det kan ju vara så att hon skulle må bättre av att berätta om historien, men det är inte säkert. Hon kanske fördrar andra sätt att hantera situationen. Testa egna tankar och tolkningar du har och se hur hon tar emot dem. Exempelvis ”Jag tycker det verkar som om du är så arg på mormor under ytan. Du verkar må så dåligt av det. Har jag rätt?” eller ”Jag vet ju att du inte hade en lätt barndom, men jag märker inte att du sörjer det i dag. Du pratar aldrig om det. Om du vill berätta, så vill jag gärna lyssna.”

Oavsett vad din mor tänker eller hur hon reagerar när du närmar dig ämnet, så tror jag det är viktigt att våga tala klarspråk. Du skriver exempelvis att din mormor inte vill prata om sina graviditeter. Det fick mig att fundera över hur raka frågor du har ställt till din mamma och mormor. Har du frågat dem rakt ut om alkoholism och misshandel? Det är förstås inte lätt att klampa på med känsliga frågor, om någon över huvud taget inte vill prata om det förgångna. Samtidigt kan det krävas, eftersom familjehemligheter ofta bevaras genom att alla inblandade tassar på tå. Välj ett tillfälle utan möjlighet till flykt. Försök att få en stund med din mamma där ni riskerar att inte bli störda och har tillräckligt med tid för att prata – till exempel på en gemensam resa.

Till sist vill jag påminna om hur viktigt det är att ta emot en smärtsam berättelse på ett bra sätt. En vanlig orsak till tystnad är rädsla för hur omgivningen ska reagera. Det jag skrev tidigare om att ställa raka frågor måste varvas med att vänta in, bekräfta och visa förståelse för den som talar. Du uttrycker tydligt empati för din mamma och verkar vilja möta henne. Det är bra förutsättningar för att lyssna.

Jag hoppas att du och din mamma kan närma er det förflutna på ett sätt som gagnar er båda.

Vänliga hälsningar

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Alkoholen gör mig social – och störig”

Skrivet av Peter Wirbing 09:00, 30 december 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Jag är en relativt ung kille som känner att min relation till alkohol är minst sagt problematisk och att den har negativa konsekvenser för mitt liv inte bara då jag dricker.

Sedan min ganska tidiga alkoholdebut har jag aldrig varit den som har spottat i glaset. En stor del av mitt umgänge med vänner har kretsat kring festande. Måttlöshet är ordet jag skulle använda för att beskriva min relation till alkoholen. Jag mår inte dåligt i veckorna när jag inte dricker och det kan gå flera helger utan att jag dricker numera, men mitt beteende när jag dricker är det stora problemet.

Det är som att det inte finns någon botten i mig, efter att ha nått en viss kritisk punkt så måste jag bara fortsätta dricka tills jag däckar. Jag minns nästan aldrig hur kvällarna slutar och det ger mig en enorm ångest. Helgens slut och början av veckan brukar jag hålla mig undan från resten av världen och stänga av telefonen/vägra svara av rädsla eller ångest.

När jag väl är full så blir jag först väldigt social och rolig. Jag upplever det som att jag är i mitt esse – som den person jag önskar att jag vore. Är lite blyg annars.

När jag dricker blir jag mer och mer högljudd och tappar omdömet undan för undan. Kommer på mig själv med att ljuga, avslöja saker jag fått veta i förtroende och prata en jävla massa strunt. Jag flirtar ganska öppet med kvinnor, trots att jag har flickvän, och söker uppskattning hos andra. Jag har vid flera tillfällen varit otrogen och mått otroligt dåligt av det efteråt. Jag hamnar också ofta i bråk med okända män (en knuff på ett dansgolv kan räcka) och blir taskig och säger störiga saker till min flickvän. Jag säger en massa saker om vårat förhållande, som att jag känner mig osynlig och inte sedd, vilket jag inte håller med om i nyktert tillstånd.

Jag kan även bli enormt ledsen över saker som hänt i min barndom (som inte var speciellt trygg) och gråta och på så sätt ställa till ett drama. Vid vissa tillfällen så har jag på fyllan lekt med tanken på att ta mitt liv.

Jag känner inte igen den person jag blir när jag dricker – men det är ju jag och jag har svårt att få det att gå ihop. Varför blir jag så annorlunda och omdömeslös och elak och patetisk?

Jag har gått på ett AA-möte en gång men kunde inte identifiera mig med  
de andra där och ej heller med den kristna stämningen.

Vad ska jag göra? Alkoholen känns så dum men jag tycker om känslan av att vara smart rolig och intressant när jag dricker bara lite. Och jag älskar krogliv och glada vänners sällskap. Vad är det som lockas ur mig när jag dricker?

Rådvill

Svar: Hej Rådvill. Du är ambivalent till dina alkoholvanor. Du uppskattar alkoholen, den gör dig socialt roligare och våghalsigare, men du har svårt att begränsa ditt drickande, och när du blir påverkad över en viss gräns blir du förändrad på ett sätt som skrämmer dig.
 
Alkoholen har våra hjärnor som målorgan, och utifrån detta kan det du beskriver nog förstås och få en förklaring. Dina erfarenheter är på många sätt allmängiltiga, samtidigt som det du upplever när du dricker förmodligen visar på en sårbarhet för alkohol. Jag återkommer till det.
 
Hjärnan har inget skydd mot alkohol. Den har inte samma förmåga som levern eller magsäcken att bryta ned alkohol. När alkoholen når hjärnan bedövar den stegvis delar av hjärnan och påverkar en mängd signalsubstanser. En stor oreda uppstår, som till del är vad vi vill få ut av alkoholen, och till andra delar är oönskade biverkningar.
 
Något förenklat är förloppet i hjärnan detta, när vi dricker alkohol i växande mängder:

1. När alkoholen först når hjärnan är det hjärnbarken som påverkas, som minskar i aktivitet. Hjärnbarken styr vår tidsuppfattning och vår benägenhet att kritiskt granska oss själva. När alkoholen börjar bedöva hjärnbarken hamnar vi i en tidsbubbla, framtiden bleknar bort, och gårdagens pinsamheter är glömda. Vi blir också mindre självkritiska, vi vågar mer, blir mer pratsamma och tar risker.

Detta är den sida av alkoholen som många uppskattar, och som för normalkonsumenten uppstår efter andra till tredje glaset vin (eller motsvarande). Du berättar att du som är lite blyg annars blir i ditt esse och blir som den person som jag önskar att jag vore.
 
2. Om vi fortsätter att dricka, och får promilletal omkring en promille, når alkoholeffekterna mellanhjärnan, och våra känslor tar över. Mellanhjärnan är en äldre del av hjärnan, och kallas ibland för däggdjurshjärnan. Den är platsen för våra lust- och olustkänslor. Alkoholen gör oss nu sentimentala. Vi blir ”flockvarelser” och börjar krama personer i vår omgivning, och berättar saker i förtroende till personer som vi inte känner. Samtidigt är vi självcentrerade och vår empatiska förmåga minskar. Vi blir impulsstyrda, känslor snarare än tankar styr oss, och vi blir sexuellt risktagande, mellanhjärnan styr parningsbeteendet hos oss däggdjur.

Du skriver hur du flirtar öppet och avslöjar saker som du fått veta i förtroende. Du har även vid flera tillfällen varit otrogen, när du varit full. Det är i det här stadiet av alkoholpåverkan i hjärnan som vi gör saker som vi ångrar dagarna efter.
 
3. Dricker vi ännu mer, och blir ordentlig berusade, når alkoholen den äldsta och minst utvecklade delen av hjärnan, reptilhjärnan, som styr våra reflexer och vårt kamp- och flyktbeteende. Nu är allt svart eller vitt. Vi är grälbenägna och har en lättväckt aggressivitet. Vårt rationella tänkande är inte tillängligt för oss längre.

Du berättar om din aggressivitet, när du är ordentlig påverkad och hur du hamnar i slagsmål men okända män efter en knuff, och att du också bråkar med din flickvän. Du blir också enormt ledsen över saker i din barndom.
 
Du förbryllas över ditt beteende när du dricker och har svårt att få ihop det med den person du är när du inte är påverkad av alkohol. Jag hoppas att den här beskrivningen av alkoholens ganska specifika och dramatiska effekter på hjärnan kan ge dig en förståelse för vad som händer dig. Och det som jag beskrivit så här långt är som sagt mycket allmängiltigt. Alkohol finns nästan alltid med som bakomliggande faktor till våld och relationsproblem.
 
Du berättar om en annan sak som bekymrar dig. Du har erfarenheten att du när du druckit ett tag känner att du måste fortsätta dricka. Du berättar även om en tidig alkoholdebut och det verkar som om du nu druckit mycket och intensivt under en längre tid. Utifrån din historia finns det en risk att du har en medfödd genetisk sårbarhet för att utveckla alkoholproblem, och att du i dag har tecken på ett tidigt alkoholberoende. Mitt råd är att du söker hjälp, återigen, för dina alkoholproblem. Ta gärna kontakt med den lokala beroendevården där du bor, och resonera om vilken förändring av dina alkoholvanor som skulle passa dig, och vilket stöd du kan få.
 
Vill du läsa mer om alkohol är ett bra alternativ boken ”Om alkohol” av Ola Lauritzson (som bland annat beskriver alkoholens effekter i hjärnan). Du kan även besöka hemsidan www.alkoholhjalpen.se.
 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Vad är det för skillnad på riskbruk och missbruk?

Skrivet av Peter Wirbing 06:00, 7 december 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Hej Peter! Sedan du rett ut begreppen riskbruk, missbruk och beroende i SVT:s serie ”Kysst av spriten” har jag funderat en del. Vad är det för vits och mening med att dela in alkoholproblematik i mer än två delar?
 
En del skulle kunna vara ”riskbruk” eller ”högkonsumtion” för att definiera de som INTE är beroende. Övriga skulle kunna vara ”beroende”. Termen ”missbruk” är väl egentligen ointressant? Graden av beroende är väl egentligen ointressant? Det är som graviditet – antingen är man det – eller inte.
 
Vattendelaren i den här problematiken är väl att man som riskbrukare klarar av att dämpa sitt drickande och också kan återfå en alkoholkonsumtion som inte ger oönskade konsekvenser för den som dricker och dennes anhöriga.
 
En beroende klarar inte detta  – utan får avhålla sig från alkohol och får finna sinnesron och lindra ångesten på annat sätt än på kemisk väg.  Vore tacksam om du kan utveckla din syn på nyttan av att definiera problematik på mer än två sätt.

Nemo

Svar: Hej Nemo. Det stämmer att vi inom hälso- och sjukvården gärna använder tre kategorier, missbruk, beroende och riskbruk, när vi beskriver allvarlighetsgraden av alkoholproblem. Låt mig berätta hur vi tänker och hur de tre begreppen kanske ändå kan vara till nytta.   

Begreppet riskbruk är ingen formell diagnos på samma sätt som missbruk och beroende, utan används för att beskriva alkoholvanor som enligt erfarenhet och befolkningsstudier innebär en risk för ohälsa och växande alkoholproblem på sikt om de fortsätter.   

Riskbruk är att man dricker ofta och mycket, eller intensivt. En tumregel är att man har riskabla alkoholvanor om man regelbundet dricker mer än 14 glas vin (eller motsvarande) per vecka som man och mer än 8 glas vin som kvinna, eller om man två gånger i månaden eller oftare dricker sig berusad. Uppskattningsvis femton till tjugo procent av svenskarna har riskabla alkoholvanor, främst i form av berusningsdrickande. Bland unga män och kvinnor är andelen riskbrukare högre, upp till trettio respektive tjugo procent.   

Att alkoholvanorna är riskabla är något som de flesta blir uppmärksam på först i samband med en hälsoundersökning eller ett rutinbesök inom hälso- och sjukvården, när frågor ställs av läkaren eller sjuksköterskan om alkoholvanorna, oftast tillsammans med andra frågor om faktorer i livsstilen som kan innebära hälsorisker.

Riskbruk som begrepp ger oss en möjlighet att beskriva och samtala om alkoholvanor som för tillfället har måttliga eller ibland inga negativa konsekvenser, men som på sikt kan innebära mer påtaglig ohälsa. Man brukar också ge råd om måttligare alkoholvanor i förebyggande syfte. Riskbrukare som ändrar sina alkoholvanor och börjar dricka mindre brukar efter ett par veckor märka ganska rejäla hälsovinster som bättre sömn, minskad vikt och ökad stresstålighet.   

Missbruk av alkohol beskriver alkoholvanor som pågått en tid och som har lett till återkommande problem i relation till omgivningen. En annan benämning är skadligt bruk av alkohol. Missbruket kan uppkomma under någon fas i livet då man ”festar” eller i en viss situation, till exempel under en separation. Att missbruka alkohol innebär många nackdelar och risker, både socialt och hälsomässigt. Utöver att göra bort sig på arbetet eller hemma kan man råka ut för olyckor. Om missbruket fortsätter en längre tid kan det gå över i ett beroende.

Missbruket skapar även nya problem, som bidrar till att vidmakthålla drickandet, det blir ett sätt för flykt och tröst. Ändå är missbruk en mindre allvarlig diagnos än beroende. Den som missbrukar alkohol kan sluta dricka eller övergå till måttligt drickande utan större svårigheter. Ofta sker detta av sig själv när situationen förändras. I några fall behövs hjälp, om inte annat för att inse att man dricker på ett skadligt sätt. Ibland behöver man hjälp med bakomliggande problem. Missbruk är oftast en episod i livet, som inte återkommer, och som man bryter på egen hand eller med hjälp av familjen eller vänner.
   
Precis som du påpekar Nemo, så är beroende allvarligare. Det är ett kroniskt tillstånd, och inte som missbruket en kort och tillfällig episod. Den som blivit alkoholberoende har fått ett förändrat sätt att reagera på alkohol i hjärnans belöningssystem, och har ett lättväckt sug och en kontrollförlust vid försök att dricka. För att få kontroll över tillvaron igen vid ett alkoholberoende måste man helt avstå från alkohol och leva helnyktert under lång tid, kanske för resten av livet, och inte bara det, också hitta sätt att trivas med en nykter livsstil. Det är ofta är en stor livsomställning som kräver uthållighet och mycket stöd.   

Diagnoser ska inte användas för att sätta etiketter på människor, det är viktigt, men de kan vara till nytta för att beskriva vad som har hänt och utifrån det erbjuda råd och förslag om vad som kan vara realistiskt och bäst att göra i den uppkomna situationen.
 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

”Vår vän vägrar ta emot vård”

Skrivet av Peter Wirbing 06:00, 27 november 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Vi hade under helgen besök av vänner, det är ett par som står både min man och mig själv nära sedan flera år tillbaka. Vi har inte sett dem på nästan ett år. Vi vet sedan tidigare att mannen i fråga har ett alkoholmissbruk men vi har aldrig riktigt vetat i vilken utsträckning. Vi har dock länge varit oroliga, men hans fru har alltid försökt dölja hans beroende och inte velat ”släppa in oss”.
 
När våra vänner kom hem till oss blev både jag och min man chockade över att se hur alkoholen brutit ned vår vän, han var ett skal av den man han en gång varit. Själv beskrev han den senaste tiden som ”tuff” men att det snart skulle bli bättre då de köpt ett nytt hus som de ska flytta in i.

Under lördagen drack han ingenting och drabbades av darrningar, svettades och var orolig och kunde inte sitta still. Under kvällen blev han sedan konstig och frånvarande och jag blev orolig för att han var allvarligt sjuk. En liten stund senare fick han ett epilepsianfall, hans fru fick utföra första hjälpen då han slutade andas under en lång stund. Ambulansen kom mitt i natten, vår bebis vaknade och allt blev bara ett enda stort kaos.

Han är nu inlagd på sjukhus och får behandling för sina abstinensbesvär. Läkaren som har hand om honom sa att hans lever är i så dåligt skick att han måste sluta dricka på en gång, annars kommer han inte att klara sig.

I dag skulle han bli utskriven från sjukhuset och han blev erbjuden vård på en avdelning för patienter med missbruksproblematik, han behövde bara packa sin tandborste och åka dit. Där skulle han kunna stanna och de skulle båda få stöd tills han kan åka hem. Hans fru är medberoende, vill inte inse fakta utan säger att de kan klara sig själva. Tillsammans bestämde de att de inte ville ha mer vård, att de i stället ville åka hem till oss och vila tills det blir dags för hemresa om några dagar.
 
Hela situationen har upprört både mig och min man, vad som hände under natten då vår vän blev sjuk var oerhört traumatiserande. Att se vår vän så nedbruten samtidigt som han vägrar vidare utredning – trots att han bedyrar att han nu ska ändra sig och sluta dricka – är något vi inte kan hantera. Han motiverade det med att han helt enkelt inte gillar sjukhus, att de skulle klara sig bättre själva.

Min man sa att antingen får vår vän acceptera den vård som erbjuds, eller så får han ta in på ett hotell. Vi orkar inte längre stå och se på när han tar livet av sig själv. Vi har ett litet barn hemma och kan helt enkelt inte hantera situationen mer. Vad skulle hända om han får ytterligare epileptiska anfall?

Vi hade hoppats att ett sådant ultimatum skulle få vår vän att söka vidare vård, men han sa bara åt min man att åka hem och packa deras väskor och lämna dem på sjukhuset så att de kunde hitta annat boende.

De är oerhört besvikna på oss nu, och tolkade det som att vi ville säga upp vänskapen.

När min man lämnade väskorna på sjukhuset försökte han förklara att vi är fruktansvärt oroliga och att vi bara vill att de ska få hjälp. Svaret han fick var att de skulle få hjälp hemma, av personer som de kunde kalla riktiga vänner.
 
Mitt hjärta har brustit för att våra vänner befinner sig i denna svåra situation, att vi inte kan hjälpa, att de inte vill bli hjälpta och för att vi dessutom utmålas som svikare. Jag har förlorat en av mina bästa väninnor. Min känsla av maktlöshet är total. Gjorde vi fel? Borde vi ha låtit honom komma hem till oss och ”vila”, ställt upp för dem? De är ju trots allt i behov av någon som bryr sig. Jag känner mig ömsom arg och ömsom ledsen. Hur kan de resonera så här? Hade vi kunnat hantera situationen bättre? Jag vill tillägga att vår vän bara är 45 år gammal och hans fru 34.
 
Eva

Svar: Hej Eva. Du berättar mycket konkret och öppet om hur det är att stå nära någon som dricker för mycket och vad det innebär att känna en stor osäkerhet om vad som är rätt att göra. Du berättar också om sorgen över att förlora en vän, som ibland blir resultatet av att man sätter en gräns – vilket samtidigt kan vara det enda rätta att göra.

Låt mig direkt säga att jag tror att ni gjorde det som var rimligt att göra i situationen, och som förmodligen på sikt kan bli till hjälp för er vän och hans hustru.

Jag resonerar så här: Ni hjälper er vän och hans hustru att reagera på hans alkoholvanor och föreslår också en förändring. Samtidigt finns det en gräns för vad ni kan göra.
Det är vanligt att vänner till personer med alkoholproblem klandrar sig själva på olika sätt och har tankar som ”om jag bara inte varit så passiv (eller så sträng) hade det aldrig gått så här långt”. Som vän tar man ibland över ansvaret och försöker på alla sätt att rätta till och ”skydda” den alkoholberoende mot konsekvenserna av drickandet. Att göra så är helt förståeligt: Vi känner omsorg om våra vänner och vill hjälpa dem i en svår situation. Erfarenheten är tyvärr att effekten blir den motsatta, det ökar den beroendes möjligheter att fortsätta att dricka.

Enligt mitt sätt att uppfatta det som hände gjorde ni tvärtom, vilket visar på mod, klokskap och äkta omsorg.   
Du och din man är omtumlade och upprörda över det ni såg hända, hur er vän och hans hustru resonerade om hans alkoholproblem och hur de vägrade att ta emot den hjälp som de erbjöds. Så här kanske man kan förstå det beteendet: Förnekelse är en vägran att acceptera eller ta itu med en svår och besvärlig yttre situation. Förnekelse är en försvarsreaktion som kan vara adekvat. Den ger oss den tid som vi ibland behöver för att för att kunna acceptera och hantera besvärande fakta och dåliga nyheter.   

Men förnekelse kan också hindra oss från att ärligt resonera med vår omgivning om allvarliga saker och be om hjälp och behandling. Det kan gälla rökaren som förnekar de skadliga effekterna av rökning, kvinnan som bagatelliserar inslagen av misshandel i sitt förhållande eller personen som är beroende av alkohol, som er vän, som hävdar att ”han bara behöver vila upp sig”.

Ett sätt att förstå förnekande är att påminna oss om att vi människor vill skydda oss från självanklagelser, skam och skuldkänslor. Människor med uttalat dålig självbild har särskilt stort motstånd mot att lyssna till kritik och acceptera hur situationen är. De orkar ofta ”inte se problemet i ögonen”. Detta kan visa sig i extrema former av förnekande, där omgivningen, precis som ni, undrar om personen verkligen tror på det han säger.   

En person kan också ha en lång historia av påverkningsförsök från anhöriga och vänner med sig i bagaget och kan göra att rollen som förnekande närmast är inlärd. När omgivningen frågar blir det som att trycka på en knapp och ur personen kommer en ström av välformulerade förnekanden, förklaringar och motargument.   

En anhörig, som din väninna, kan också förneka problemet – av lojalitet, av rädsla för vad som ska hända med förhållandet eller av skam för att ha valt en partner som andra tycks se ner på och som man inte kan hjälpa.
Kanske du och din man vill höra av er till era vänner. Ett sätt att samtala med en person och en anhörig som är i förnekande är att beskriva problemet i Jag-termer och be om en konkret beteendeförändring, samtidigt som man visar att man förstår den andres svåra situation. Ett exempel: ”Vi förstår att det inte är lätt…”, ”Vi skulle vilja berätta vad vi ser händer med d
ig nu…”,” Vi skulle bli så lättade om du…”, Säg gärna till om vi kan hjälpa till och hur”.
 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

”Min sambo dricker vin för att klara deadlines”

Skrivet av Peter Wirbing 06:00, 19 november 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Jag har en fråga angående min sambo. Vi träffades som studenter i tjugoårsåldern. Vi levde studentliv med allt vad det innebar av fester och dylikt. Redan då lade jag märke till att han kunde dricka så att han blev helt redlös ibland. Han blev kul, livet lekte och upptågen var många – tills han somnade. Ganska många studenter som levde så där utflippat.

Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida – jag blev arg (också berusad, men inte så) och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt. Stormigt och kul då kanske, men inte nu. Nu är vi en familj, vi har två barn tillsammans. Vi dricker vin till maten ibland på helgerna, men oftast i ganska måttliga mängder. Jag tycker inte om att bli berusad längre och tycker att bakfylla är slöseri med tid helt enkelt. Min sambo dricker för det mesta ganska måttligt, men så ibland blir det för mycket. Han blir lite svamlig och somnar sedan oftast.

Det som oroar mig är att han har överfört ”det myckna drickandet” till ibland (ungefär en gång i månaden) när han ska jobba hemma och har en viktig deadline på något. För att känna sig kreativ och orka med att jobba på kvällen/natten dricker han vin, oftast en hel flaska. Och det kan ju sluta lite hur som helst. Ibland får han radera rejält i sitt arbete dagen efter, ibland har han skickat jobbmejl som han bittert ångrar. Men ofta tycker han att det blir bra!

Sist somnade han på golvet i barnens rum när han var klar, som tur var är de för små för att förstå varför pappa somnade just där! Jag orkade ju inte lyfta honom.

Jag känner mig orolig, det känns inte hållbart att använda alkohol som ”kreativitetshöjare” eller för att motivera sig själv att arbeta. Vi har pratat om det, och han tycker själv att det är lite pinsamt och säger efteråt när det redan hänt att ”självklart är det inte bra”. Men så händer det i alla fall ibland. Det är som att han inte hör den där varningsklockan – som borde stoppa honom – när han har druckit halva flaskan (och jag redan har gått och lagt mig). Då tycker han att allt han presterar är ”outstanding” – vilket för mig är lätt patetiskt.

Therese

Svar: Hej Therese. Att alkohol fungerar som ett hjälpmedel för kreativitet är en vanlig föreställning. Historien är full av författare, poeter, musiker och konstnärer som haft ett intensivt förhållande till alkohol, och utifrån detta har myten uppstått om alkohol som en förlösare av originalitet och kreativitet. Konstnärer och författare som uttalar sig om alkoholens roll i sitt skapande är kritiska till den föreställningen. De betonar att skrivande, målande och komponerade kräver en uppmärksamhet och kritiskt omdöme som utesluter alkohol och kräver nykterhet. Men myten lever, och lockar många att prova, och erfarenheterna blir nästan alltid de som din man beskriver; det man utfört påverkad av alkohol håller inte måttet, när man granskar det i efterhand.

Vad säger dagens hjärnforskning om detta ämne? Ja, en del talar för att alkohol i små mängder, i storleksordningen 1- 2 glas vin eller motsvarande, kan underlätta för en person att bli kreativ och få originella idéer. Alkohol hämmar aktiviteten i pannloberna, som är platsen för vårt kritiska och granskade förhållningssätt till oss själva, och kan på det sättet göra oss något friare i vårt sätt att tänka, när vi står inför en uppgift som ska utföras. Dilemmat är att en samtidig effekt är att vår förmåga att överblicka och analysera försämras. Även om vår originalitet under påverkan av alkohol ökar något, är risken att såväl lösningarna som själva utförandet blir sämre, och ibland riktigt dåligt. Det finns en hel del skrivet om detta, som du och din sambo kanske kan läsa och resonera om tillsammans, bland annat av psykologen och kreativitetsforskaren Torsten Nordlander vid Karlstads Universitet och av författaren Per Olof Enquist i hans senaste självbiografiska roman ”Ett annat liv”.

Du kanske inte håller med mig om detta, men mitt intryck är att din sambo kanske har tidiga tecken på ett alkoholberoende. Det som talar för det är att din man ibland verkar ha svårt att begränsa sin alkoholkonsumtion, din irritation och besvikelse över hans alkoholvanor, och att han fortsätter att dricka som hittills trots en del trista konsekvenser.

Besök gärna hemsidan www.alkoholhjalpen.se och bilda dig en uppfattning om det du iakttar hos din sambo kan vara tecken på ett alkoholberoende. Kanske behöver du också någon klok person i din omgivning att rådgöra med för att kunna se klarare vad som håller på att hända? För professionellt stöd finns familjerådgivning i varje kommun, där ges ofta möjlighet även till individuella samtal.

På www.alkoholhjalpen.se finns även råd om hur man kan börja samtala om alkohol på ett sätt som minskar risken för irritation och motargumentation hos den anhörige – och i stället hitta möjligheter som kan leda till förändring.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Blir personer med adhd lättare alkoholberoende?

Skrivet av Peter Wirbing 06:00, 21 oktober 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Hej. Jag undrar om personer med adhd alternativt add eller liknande diagnos har lättare för att bli beroende av alkohol? Jag undrar också om dessa personer påverkas annorlunda av alkohol på något sätt?

Orolig sambo

Svar: Hej. Du ställer en mycket relevant fråga om hur en person som har adhd ska förhålla sig till alkohol och vilka särskilda risker som finns om man har denna funktionsnedsättning.

Vi vet att risken för att få alkoholproblem är förhöjd om man har adhd, cirka var femte person med allvarliga alkoholproblem uppskattas i dag ha diagnosen. En person med adhd kan uppleva att han eller hon fungerar bättre, eller snarare normalt – ”som andra” – när han eller hon dricker alkohol. Alkoholen används som självmedicinering. I en sådan situation är det lätt att välja att dricka dagligen, och ganska snart kan förloppet bli, på grund av tolerans för alkoholens effekter och ett växande beroende av alkoholen, att man dricker i allt större mängder och på ett alltmer problematiskt sätt.

På hemsidan för riksförbundet Attention, en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och ocd, www.attention-riks.se, kan du läsa mer om detta.

Något att också vara uppmärksam på är att impulsivitet och låg tolerans för stress – som ju ofta är problem som en person med adhd kämpar med – även är riskfaktorer för att utveckla alkoholproblem. Erfarenheter säger att impulsiviteten vid adhd ökar risken för ett oplanerat och intensivt drickande, ett drickande som upplevs som svårthanterligt och som ibland leder till besvärliga sociala konsekvenser.

Personal som arbetar vid mottagningar som behandlar personer med adhd rekommenderar ofta alkoholfrihet eller mycket måttliga alkoholvanor till sina patienter. De berättar att deras patienter har erfarenheten att medicineringen vid adhd fungerar sämre vid hög och regelbunden alkoholanvändning.

För att sammanfatta, vid adhd kan det vara rimligt utifrån vad vi vet i dag att ha försiktiga alkoholvanor. Att ha ett allsidigt stöd och få en behandling för den funktionsnedsättning som man har, är samtidigt förstås väl så viktigt för att problem med alkohol inte ska behöva inträffa.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Ska jag bjuda mina tonåringar på alkohol hemma – eller inte?

Skrivet av Peter Wirbing 06:00, 1 oktober 2009 i kategori Alkohol, Föräldraskap

Fråga: När ska man introducera alkohol för sina unga? Hemma vid fredagsmiddagen? Ska man introducera alls, eller ska man bara låta dem få upptäcka alkohol själva?

Jag undrar för nu har vi två tonåringar, 16 och 17 år, hemma som börjar bli i den där upptäckande åldern. Jag vet att de har provat folköl med kompisar. Bör jag ta ett snack om alkohol? Jag har ingen aning, mina föräldrar höll förmanande tal, men lät mig sedan hållas om jag inte kom hem direkt onykter.
Mikael

Svar: Hej Mikael. Din fråga om alkohol, tonåringar och föräldrarollen tror jag att nästan alla tonårsföräldrar ställer sig.

Du skriver att era tonåringar nu är i ”den upptäckande åldern”. Före tonåren är det typiskt för barn att vara mycket kritiska till alkohol (och tobak) Men i tonåren när de börjar fundera över sig själva och jämföra sig med andra kan det bli mer intressant att pröva hur det känns att dricka alkohol och vara ”full”.

Vi vet en del om alkoholvanor hos tonåringar. De flesta har sin alkoholdebut i 13–15 års ålder. I årskurs 7 dricker drygt hälften av både pojkarna och flickorna alkohol. Främst dricker de folköl, som de köper i affärer, men de får också tillgång till alkohol genom äldre syskon och deras kompisar.

Föräldrar är däremot nästan alltid mycket återhållsamma med att låta tonåringar dricka hemma före 18 års ålder. Och det är klokt. Även om det inte går att hindra ungdomar från att smaka alkohol så minskar riskerna för framtida alkoholproblem om de mer regelbundna alkoholvanorna skjuts fram så länge som möjligt.

Så visst ska ni prata med era tonåringar om alkohol. Ibland kan man känna sig ganska maktlös inför tonårskultur och kamrattryck, men studier visar att det faktiskt finns möjligheter att påverka ungdomars attityd till alkohol.   

Kanske detta kan vara värt att tänka på inför era samtal med era tonåringar. Ungdomar kan vara kritiska när det gäller vuxna och alkohol. Den som försöker ifrågasätta ungdomars drickande kan därför få höra: ”Du ska väl inget säga, du dricker ju själv.” Men det finns särskilda skäl till att tonåringar och alkohol är en dålig kombination, och de har vi som föräldrar anledning att berätta om, även om vi själva dricker alkohol. De flesta ungdomar tycker – trots att de kanske säger motsatsen – att det känns bra att föräldrarna visar att de bryr sig om dem. Att avsäga sig sitt vuxenansvar för alkohol utifrån att man själv dricker, är att sticka huvudet i sanden.

De särskilda skälen är de här:
1. I tonåren är personlighetsutvecklingen som känsligast. Det är då man ska utveckla sina färdigheter att prata, dansa och flirta, och helst utan alkohol. Börjar man dricka alkohol tidigt – och ofta – finns risken att man som vuxen behöver dricka alkohol för att kunna närma sig andra.

2. Tonåringar kan inte bedöma konsekvenserna av sitt drickande på samma sätt som vuxna kan. De märker inte när de blir berusade och blir därför ofta redlöst berusade när de dricker. Återkommande berusningsdrickande under tonåren är en riskfaktor för att få alkoholproblem som vuxen.

3. Berusade tonåringar kan råka väldigt illa ut. Slagsmål, olyckor, oskyddat sex är trista erfarenheter hos tonåringar som nästan alltid inträffar som följd av att  de har varit berusade.

Tänk gärna på att varningar om framtida skador sällan biter på ungdomar, de lever i hög grad här och nu. Enligt en brittisk studie om tobak kände tonåringar väl till hälsoriskerna med att röka, men många ansåg det vara tufft att strunta i sin framtida hälsa. Man rökte för att verka vuxna och attrahera äldre tonåringar, det gällde särskilt flickorna. Förmodligen kan detta resonemang gälla även alkohol.

Det kan vara lättare att skapa ett intresse hos tonåringar om vi resonerar om de omedelbara konsekvenserna av alkoholvanor, till exempel hur alkohol på helger kan komma i vägen för skolan och fritidsintressen. Detta kan hjälpa dina tonåringar att hitta sina egna skäl till att vara återhållsamma med alkohol eller att inte dricka alls.

Samtidigt kan det vara lättare för tonåringar att stå emot grupptrycket kring alkohol om man som förälder intresserar sig för vad de gör, var de är och med vem och också försöker hålla igång samtalet om alkohol och tonåringar. I gengäld kanske föräldrarna kan ställa upp lite extra, till exempel med att skjutsa ungdomarna till och från fester och konserter.

Som förälder kan det vara bra att ha några andra vuxna utanför familjen att resonera med och få råd och tips av, till exempel en annan förälder, en släkting eller en arbetskamrat. Kanske du ska kartlägga vilka kloka personer det finns omkring er, som ni kan ha som stödjande personer.

En bra svensk portal för unga som ni kan ha nytta av och kanske besöka tillsammans är www.drugsmart.com, där man kan ställa frågor och få reda på mer om alkohol på ett interaktivt sätt.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

”Min sambos alkoholbeteende oroar mig”

Skrivet av Peter Wirbing 06:00, 17 september 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Min sambo och jag har varit tillsammans i tre år. Det senaste året har jag sett saker kring hans beteende kring alkohol som oroar mig. Vad jag vet dricker han varje fredag och lördag. Sammanlagt kan det bli en till två flaskor vin på en helg och kanske en och annan öl efter jobbet. Jag tror inte att han överskrider gränsen för vad som ur hälsosynpunkt är ok för en vuxen man att dricka, utan det är alltså hans beteende kring alkohol som oroar mig.

Följande saker har jag sett:

För det första att min sambo dricker enligt min uppfattning, stora mängder på kort tid: en flaska vin på några timmar. Det kan vara att vi öppnar en vinflaska till middagen och då dricker min sambo och jag varsitt glas, sedan tar han resten framför datorn och på morgonen ser jag att vinflaskan är tom.

För det andra oroar det mig att han sitter ensam och dricker, jag får intrycket att han liksom smyger med sitt drickande, också för mig.

För det tredje: På semestrar och fester kan han tjata på mig, och ha synpunkter på mitt drickande. Han tycker att jag är tråkig och stel som ”bara” vill ha ett glas vin eller en drink.

Slutligen det som oroar mig mest av allt: På senare tid har jag märkt att han blir irriterad om helgen inte blir som vanligt, det vill säga om det av någon anledning inte finns tillgång till alkohol. En lördag umgicks vi hela dagen med ett annat par. Vi gjorde en dagsutflykt och på kvällen lagade vi middag hemma hos paret och det serverades alkoholfri cider till maten. Vi bröt upp strax efter midnatt och på hemvägen är min sambo tyst och svarar irriterat när jag säger något. Jag frågar vad som är fel och han säger att han bara är sur, av ingen anledning, och att han bara vill vara ifred när vi kommer hem.

Så fort vi kommit innanför dörren säger han godnatt till mig. Jag låter honom vara och börjar göra kväll och efter en kvart går jag in till datorrummet där han sitter. Då är han plötsligt inte irriterad längre, utan ber om ursäkt för hur han uppträdde för en stund sedan. Och då ser jag att han har ett halvt urdrucket vinglas stående vid datorn. På morgonen är vinflaskan tom.

Jag skulle vilja prata med min sambo om det här, men jag vet inte hur. Har du några förslag på hur jag kan gå tillväga? Det kanske låter märkligt, men jag är rädd att göra saker värre om jag påtalar detta. Det kanske bara är så att våra olika inställningar till alkohol krockar med varandra, men att ingen av dem behöver vara mer rätt än den andra? Jag vill inte komma med några pekpinnar och skapa osäkerhet och problem som kanske inte finns.

Anonym
Svar: Hej Anonym. Låt oss börja här; du undrar om din sambo överskrider gränsen för en riskabel alkoholkonsumtion. Det mäts på två sätt, mängden som man dricker per vecka i standardglas (ett standardglas är ett glas vin eller motsvarande) och om man intensivdricker (vilket definieras som att dricka en flaska vin eller mer på några få timmar).
 
Din sambos veckokonsumtion omfattar cirka 10 standardglas per vecka, vilket ligger under gränsen för riskabel konsumtion, som är 14 standardglas eller mer per vecka för män. Däremot har din sambo ett intensivdrickande; du berättar att han dricker stora mängder på kort tid, en flaska vin på några timmar. Regelbundet veckovis intensivdrickande är på många sätt riskabelt, på kort sikt leder det till ganska uttalade besvär med trötthet, nedstämdhet och oro, och på längre sikt till en förhöjd risk att bli beroende av alkohol. Vi vet i dag att den största riskfaktorn för att bli alkoholberoende är perioder av regelbundet intensivdrickande. Detta gäller i synnerhet hos personer med en nedärvd biologisk sårbarhet för alkoholproblem, ett tecken på detta kan vara att man har föräldrar, syskon och nära släktingar med aktuella eller tidigare alkoholproblem.   
 
Du oroar dig för din sambos sätt att dricka och jag tror att du iakttagit något väsentligt. Din sambo kan ha utvecklat alkoholtolerans.
 
Om man dricker alkohol regelbundet, ofta och på ett intensivt sätt kan alkoholtolerans uppstå. Det innebär ofta en ond cirkel, där man måste fortsätta att öka drickandet för att ha någon glädje av alkoholen. Hos en del människor är den ökade alkoholtoleransen en del av en beroendeutveckling och det kan bli allt svårare att återgå till ett måttligt drickande.
 
Ett vanligt test för att mäta om man blivit alkoholtolerant och om alkoholen har kommit att betyda allt mer är att besvara följande frågor:

1.    Hur mycket vin/öl/sprit tycker du är lagom att ta med dig om du blir bortbjuden och ska ta med egen dryck? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
2.    Hur reagerar du om du kommer hem på middag till någon som inte alls bjuder på alkohol? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
3.    Hur stor är uppoffringen att vara den som kör bil till och från festen och därför tvingas hålla sig nykter? Blir det bråk om vem som ska köra (om ni är ett par)? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
4.    Hur reagerar du på någon som inte dricker alkohol eller dricker måttligt? Blir du provocerad? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
 
Utifrån det du skriver kan det vara så att din sambo har flera tecken på alkoholtolerans. Det behöver inte betyda att din sambo är på väg att bli alkoholberoende, men det bör ändå vara en tankeställare och ett skäl för honom att begränsa sina alkoholvanor för att förebygga större problem.
 
Hur kan du prata med honom om detta?  Detta är mitt förslag, undvik uttryck som ”du måste” och ”du borde” och använd jag-budskap. Gör förslagsvis så här:

1. Beskriv problemet i jag-ord tillsammans med din känslomässiga reaktion på detta. Till exempel: ”Jag har märkt att… och bekymrar mig för… ”
2. Be om en konkret beteendeförändring; ”Jag vill…”
3. Beskriv i positiva termer hur du skulle känna om en förändring inträffade; ”Jag skulle känna mig lättad om du…”
4. Lämna över ordet; ”Vad tänker du om det här?”
 
Det handlar om att utgå från dina egna känslor, behov och tankar, i stället för att koncentrera dig på din sambos eventuella brister. Jag-budskapets största fördel är att man inte angriper den andras självkänsla, vilket lätt leder till motattack. För den som kritiseras är det då lättare att göra en förändring.
 
Vill du veta mer om begreppet alkoholtolerans och riskbruk av alkohol innan  du pratar med din sambo föreslår jag dig att besöka hemsidan www.alkoholhjalpen.se.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholterapeut

10 tidigare inlägg