”Jag skäms över mina fördomar”

Skrivet av Liria Ortiz 07:00, 3 augusti 2012 i kategori Allmänt, Relationer

Fråga:

Jag vill fråga dig om något som gör mig generad. Min fråga handlar om fördomar. Jag har alltid betraktat mig som en modern och vidsynt person. Jag är svensk, har studerat utomlands, har rest flitigt och har lärt mig att uppskatta andra kulturer, så det som hänt mig förbryllar mig mycket. Jag använder ordet fördomar med stark olust, men jag måste inse att det är det som jag har kring en speciell händelse som inträffat i vår villaidyll.

Vi flyttade hit för att vi ville att våra barn skulle gå i bra skolor i området. För en tid sedan flyttade en familj in i området, en bit ifrån där vi bor. De lär vara framgångsrika i sina jobb, och i den meningen passar de ju in här, men det sägs att de bryter kraftigt och klär sig annorlunda än vad vi gör. Jag har hört att de är jätte­rara – alla här pratar om dem, de är den stora snackisen just nu.

Mitt problem är mina känslor. Jag känner att jag inte vill ha dem här! Det handlar inte om att jag tror att statusen för vårt villaområde ska sjunka, det är inte så rationellt – eller cyniskt om man så vill – utan det handlar om känslor. Jag känner olust när jag ser dem. De känns så främmande. Jag vill ha människor av vår sort omkring mig. Jag reagerar på ett närmast reflexartat sätt.

Min förnuftiga sida säger ju att det här är fel, men jag får bilder inom mig av bråk och oordning när jag tänker på den här familjen. Min man är ganska distanserad till det som hänt och säger att det finns bra och dåligt folk i alla kulturer, och att vi ska avvakta och se hur de är som grannar. Barnen verkar inte alls bry sig.

Varför reagerar jag som jag gör? Jag har aldrig föreställt mig som fördomsfull eller rasist. Vad kan jag göra för att hantera mina känslor? Jag vill inte känna mig otrygg, men jag vill inte heller vara en inskränkt person.

”Lena”

Svar:

Det låter kanske som en paradox, men jag uppfattar dig som en person som har inblick i din inre värld, som är uppmärksam på hur du tänker och känner, och som reagerar när du upptäcker en sida av dig själv som inte känns rätt. Det är beundransvärt!

Dina värderingar tycks vara att olikheter ska accepteras, och det är faktiskt definitionen på tolerans. En tolerant person accepterar att andra avviker från henne själv vad gäller politiska åsikter, religion och etnisk tillhörighet. Men det är vad din ”förnuftiga sida” säger dig.

Ditt dilemma är att du på ett närmast ”reflexartat sätt” känner olust inför dina nya grannar trots dina värderingar och trots att du hört att de är ”jätterara”. Så då kvarstår för dig att inse, trots att det är smärtsamt för dig, att det handlar om en reaktion på det främmande hos dem.

Jag uppfattar det som att du har blivit överrumplad och närmast skrämd av den sidan hos dig, som du inte alls kan sympatisera med. Låt oss börja med hur du kan uppleva situationen så här dubbelt. Socialpsykologerna vet en del om detta. Vi har en tendens att dela in människor i onda eller goda. Vi konstruerar vår värld och identitet på det sättet. Faktum är att fördomar är ett psykologiskt återkommande kännetecken för oss människor. En fördom är ett förutfattat antagande om andra. Den bygger på stereotypa föreställningar och övergeneraliseringar. Precis som du beskriver så utlöser fördomar ett flöde av tankar och bilder hos oss. Vi kan uppleva det här flödet som påträngande, och som något som till sitt innehåll ofta genererar oss.

Hur kan vi förstå detta? Fördomar är konstruktioner av vår hjärna. Deras funktion är att snabbt hjälpa oss att värdera om det är en vän eller fiende som vi möter. Problemet är att de för att kunna fungera på det sättet, måste baseras på en mycket förenklad bild av verkligheten. Det är de äldre och mer känslostyrda delarna av vår hjärna, som skapar rädsla inför det som är obekant för oss och vidmakthåller våra fördomar. Du skriver att det känns som att du reagerar på ett ”reflexartat sätt”. Du har nog med den formuleringen fångat ganska precis vad det här handlar om. Evolutionen har gett oss människor den här läggningen. Fördomar uppstår i mötet med det som vi uppfattar som främmande och förbryllande. Vi bedömer då sekundsnabbt utifrån kategorier som bra – dåligt, vän – fiende, fly – kämpa. I möte med främmande personer utlöses vårt mer automatiserade sätt att tänka.

Efter ett tag träder vår mer rationella sida fram och då kan vi bli medvetna om att våra tankar baseras på fakta eller inlärda fördomar. Då kan vi ta ett beslut om hur vi ska agera. Det normala är faktiskt att ha fördomar. Det viktiga är hur vi förhåller oss till dem. Man kan välja att kämpa mot varje fördomsfull tanke man har men det är enormt energikrävande. Ett annat alternativ är att konstatera att ”just nu har jag den här fördomsfulla och intoleranta tanken. Den har förmodligen att göra med min personliga historia och med något jag läst eller ett rykte jag hört.”

I vår kultur ger vi mycket plats åt våra tankar och känslor och glömmer lätt att det är vårt handlande som ger konsekvenser i mötet med andra. Ska jag verkligen betraktas som en tolerant person om jag bara pratar om vikten av tolerans, även om jag i mitt beteende uppträder som en intolerant person?

Mitt råd är att du arbetar med dig själv och gör följande övning. Syftet är att lära sig att fokusera på skillnaden mellan våra fördomsfulla tankar och känslor och vårt beteende. Ett mål med övningen är att lära sig att kunna agera tolerant trots fördomsfulla tankar. Övningen består av fyra steg.

1. Observera dig själv och upptäck vilka fördomar du har om personer eller grupper. Skriv ner det du upptäcker.

2. Leta efter mönster. Finns det några fördomar som framträder mest?

3. Kämpa inte emot dina fördomsfulla tankar. Acceptera att du tänker och känner på det här sättet när du gör övningen. Men påminn dig om att tankar är bara tankar. De speglar vår historia och vår tid. Man kan säga att de är ekon av det som du fått lära dig och hört i din omgivning. Låt det fördomsfulla tänkandet finnas där som ett ”bakgrundspladder”, men låt dig inte styras av de känslor och impulser som det utlöser. Det handlar om att inte identifiera sig med sina tankar. Du är inte bara dina tankar och känslor, du är mycket mer!

4. När du har accepterat att dina tankar inte behöver vara sanna kan du VÄLJA att handla utifrån dina värderingar om vikten av tolerans.Besluta dig till exempel för att möta personen eller gruppen som utlöst dina fördomar med nyfikenhet. På det här sättet kan du frikoppla dig från ditt fördomsfulla tänkande, och bli fri att handla utifrån dina värderingar om hur du vill vara i mötet med andra människor. Det som räknas ytterst är ju hur vi bemöter andra.

En annan övning som kan vara till hjälp för dig är att tydliggöra vad ett tolerant beteende är. Skriv ner de fem viktigaste värderingarna du har som motiverar dig att vara tolerant i möten med andra. Vilka är de och på vilka sätt är de extra viktiga för dig? Hur vill du att de ska påverka ditt sätt att möta andra på beteendenivå? Hur vill du uppträda, vad vill du göra och vad vill du säga utifrån dina värderingar? Här träder dina ideal fram och i djupare mening hur du vill vara som medmänniska.

Du kan läsa mer om detta i boken ”Tolerera. En antologi om intolerans och tolerans ur ett psykologiskt perspektiv”. Den är utgiven av konstnären Jon Brunberg och Forum för levande historia och kan laddas ner kostnadsfritt från www.levandehistoria.se. I boken ingår ett längre självhjälpsprogram för att kunna bli mer tolerant.

Varma hälsningar, Liria

Skvaller och rykten efter skilsmässan

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 20 juli 2012 i kategori Allmänt, Relationer

Fråga:

Detta är inte ett stort problem men jag måste få rådfråga er. Bakgrund: Min bror har skilt sig efter många års äktenskap. Nu kommer han till oss syskon och pratar ibland, och på bästa sätt försöker vi vara ett stöd för honom.

Jag personligen tycker det är mycket ledsamt att min bror och hans exfru gick skilda vägar. Min exsvägerska är en fantastisk person som jag älskar. Så det är smärtsamt och sorgligt. Och det är inte av Gud givet att hon kommer att vilja vara min och min familjs vän.

Efter skilsmässan träffade min bror en annan kvinna, något som upprört min exsvägerska, vilket jag förstår. Problem: Jag har fått höra av en ”utomstående” person att jag skulle vara oberörd av det som hänt, och att jag skulle ha sagt att det inte var så tokigt att äktenskapet upphörde. Jag har inte alls sagt så, och försökte säga till den personen att det inte var sant.

Jag har inget intresse av att figurera i min brors skilsmässa. Vi, hans syskon, har bestämt oss för att inte tala om skilsmässan ”offentligt”. När någon säger något om det så säger jag bara att det är ju jättetrist. Och när folk frågar varför, svarar jag: Om jag hade vetat varför kärlek tar slut hade jag tilldelats Nobels fredspris.

Nu funderar jag på att ta kontakt med personen igen och säga att vad min bror gör och inte gör har jag inget med att göra. Det är hans beslut. Och att min bror och hans exfrus skilsmässa är deras skilsmässa och att jag inte på något sätt vill figurera i det sammanhanget. Kan jag göra det? Det är min fråga. Jag är jättearg för att personen över huvud taget började diskutera det med mig. Jag vill inte heller att min relation till min exsvägerska ska förstöras av att någon sprider påståenden om vad jag har sagt och inte sagt. Jag har redan berättat för min bror vad som hänt.

Ofrivilligt inblandad

Svar:

Du har all rätt att känna dig kränkt, och jag kan förstå att det som händer känns omtumlande och orättvist för dig. Det påstås att du har en uppfattning om din brors skilsmässa och att du har sagt saker, fast det inte alls stämmer. Det som påstås kan, utöver att det inte är sant, även såra personer som är viktiga för dig. Jag har full förståelse för att din spontana tanke är att du ska kontakta personen som lagt sig i och som påstår detta, för att tala personen till rätta, och få stopp på det den gör. Du är arg, oroad och besviken. Men jag skulle vilja avråda dig från att göra det. Så här tänker jag:

En viktig värdering för dig verkar vara att respektera och värna om din brors och din svägerskas integritet. Som jag uppfattar det vill du ha kvar en bra relation med båda och du har därför valt att inte prata om deras skilsmässa ”offentligt”. Jag tror att du ganska snart skulle känna att du är på väg att ge upp det förhållningssättet om du gav dig in i ett resonemang med en utomstående person om vad du sagt och inte sagt och vad du tänker om deras skilsmässa. Jag tror att du vinner på att hålla huvudet kallt och inte bli indragen i den ryktesspridning som alltid finns kring en händelse av det här slaget, och som det som hänt dig nog är ett uttryck för. Det kan förstås vara svårt för dig att hålla dig tillbaka. Du vill ju försvara både dig själv, din bror och din svägerska mot skvaller och spekulationer, men det finns nog mycket att vinna på att du är lojal mot det förhållningssätt som du hittills har haft, att hålla dig utanför sådant. Du vet att du då uppträder korrekt i förhållande till dina värderingar, och du splittrar dig inte utan kan göra annat mer konstruktivt för att värna om din relation till din bror och din svägerska.

För det finns en annan väg att gå, som jag vill föreslå dig. Jag ska återkomma till det strax. Först vill jag säga något om hur vi människor ofta förhåller oss till kriser i vår omgivning och om fenomenet skvaller i det sammanhanget. En skilsmässa är en av de svårare kriser som ett par och en familj kan uppleva, men nästan alltid även för deras närmaste omgivning. En hel livsstil, och ett stort nätverk av människor som kanske umgåtts i åratal, kommer i gungning. Till synes olösliga och mycket smärtsamma frågor tränger sig på även hos omgivningen, hos de syskon, vänner, grannar och arbetskamrater som finns omkring paret. De finns där före, under och efter skilsmässan. Vem ska vi umgås med, honom eller henne? Flyttar någon av dem härifrån och innebär det att våra barn kommer att förlora sina kompisar? Det är vanligt att man vill att vi ska ta parti för den ena eller den andra. Ibland är det självklart för oss att göra det men inte alltid – som det är för dig nu.

Vi upprörs och oroar oss, och i det känslomässiga klimatet blir det lätt så att vi börjar tänka i svart och vitt, och om vem som har gjort rätt eller fel. Vi vill kunna förstå och förutsäga vad som ska hända och påverka hur det ska bli utifrån våra egna intressen. Det är skvallrets funktion, och det är därför det förekommer också kring en skilsmässa. Vi har ett naturligt behov av att skvallra. Funktionen är att det ger oss en känsla av samhörighet med dem som delar vår uppfattning. Dilemmat med skvallret och ryktena är att de kan vara elaka. Vissa människor har en tendens att fokusera på andras brister, och ibland överdriva och uppfinna dem, för att framhäva sig själva på bekostnad av andra. Det underliggande budskapet kan vara: ”Jag skulle aldrig göra så, jag är bättre än …” Ett annat inslag i skvaller är att vi krävs på ett ställningstagande för eller emot en person, en grupp eller en händelse.

Jag tror att det kan vara klokt om du är uppmärksam på två saker utifrån det här resonemanget. Det ena är att du ska räkna med att folk omkring dig fortsätter att prata om din brors skilsmässa, och ibland på ett okunnigt och elakt sätt. Hör du sådant sägas kan det förstås vara rimligt att du ifrågasätter det direkt när du hör det, men en viss grad av accepterande av att det förekommer bör du nog ha för ditt eget välmående. Ibland kan det vara klokare att fokusera på annat. Det andra är att du förväntas ha en uppfattning om rätt och fel om din brors skilsmässa och hans nya relation. Du har valt att göra tvärtom, och jag vill stödja dig i detta. Du har ett mycket moget och empatiskt sätt att resonera. Du dömer inte.

Du har insett utifrån egna erfarenheter att det inte finns något enkelt recept för hur vi ska hantera våra kriser i livet. Du har några effektiva nyckelfraser som du använder när omgivningen tränger sig på och vill att du ska avslöja var du står i de här frågorna. Risken finns kanske att du förlorar en bekant eller två när du är rakryggad och konsekvent med detta, men det är väl just det som gör att du kan bli en person som andra litar på, och vill ha som vän. Andra fraser som kan vara användbara är till exempel: ”Jag hör vad du säger, men det här tar nog min bror/min svägerska bäst hand om själv. Om det är så viktigt för dig kan du prata med dem i stället”, följt av ”nu måste jag gå vidare. Jag har en sak som jag ska göra.”

Hur ska du då göra i relation till din bror och din före detta svägerska? Jag tror att det klokaste som du kan göra i den här situationen är att finnas till hands ännu mer för dem. Båda verkar ha det ganska besvärligt nu. Fokusera på din relation med dem. Hör av dig till dem. Låt dem få uppleva ditt stöd och att du inte värderar dem och det som händer i termer av rätt eller fel. Gör tydligt att båda är viktiga för dig. Ge dem praktiskt stöd på olika sätt. Berätta om din neutrala hållning och dina skäl till den. Utgå ifrån att de kan uppskatta din hållning och se den som en tillgång även för dem. Låt dig inte lockas in i att behöva ta ställning. Var mer i rollen av lyssnare. Med det menar jag att lyssna utan att döma, snarare hjälpa dem att med genuint undrande frågor uppmärksamma hur de tänker, och upptäcka att det finns flera sätt att se på det som händer. Ibland hamnar vi i ett tunnelseende och ett ältande när vi är inne i kriser. Många som har varit bittra fiender vid en skilsmässa har kunnat försonas efter en tid.

Det finns flera böcker om att skiljas. Du kan läsa mer i till exempel boken ”Efter skilsmässan” av psykologen Barbro Lennéer Axelson.

Varma hälsningar!

Liria

”Min svärmor tränger sig på”

Skrivet av Liria Ortiz 10:18, 4 april 2012 i kategori Allmänt, Föräldraskap, Relationer

Fråga:

Hej. Jag har varit tillsammans med min flickvän i fem och ett halvt år, vi har det bra och har tagit oss igenom en del svårigheter som vi kommit stärkta ur. Det som jag halvvägs in i vårt förhållande upplever som ett stort problem är hennes mamma. I grund och botten är min svärmor en fantastisk människa som vill alla väl och som uppfattas som trevlig, lättsam och omtänksam – men det finns också en hel del sidor som inte är helt lätta att handskas med. Jag märker att det påverkar min flickvän och hennes systrar mycket negativt. Och det verkar finnas en inställning att det alltid har varit så här och att det inte går att göra någonting åt.

Vi bor ganska långt från våra svärföräldrar och träffas inte särskilt mycket, men hon ringer till min flickvän minst en gång per dag, utöver det kommer det flera sms och mms, inte sällan med närmast krav på svar. Min flickväns systrar (som bor närmare) drabbas i stället av påtvingade besök och inbrytningar i umgänget systrarna emellan – ett umgänge som inte är avsett för henne.

Till detta kommer att ingen upplever att man egentligen kan prata riktigt med svärmor, det som avhandlas är ytliga ämnen om vad som händer i vardagen och allmänna ämnen. Saker som är jobbiga och där man behöver stöd viftar hon snabbt bort på sitt dominanta vis.

Som en paradox till detta har hon svårt att säga vad hon tycker och tiger ihjäl sådant hon inte tycker om. Det handlar om att hon alltid vill veta allt, vill veta det först, inte vill missa en chans till umgänge och inte låta andra delar av familjen umgås om inte hon är med. Detta sätt har ökat de senaste åren och blivit alltmer extremt. Alla tycks ha gett upp hoppet om att det ska bli bättre men jag kan inte se det fortsätta så här eftersom jag märker hur dåligt min flickvän mår och hur stressad hon blir av det.

Dessutom finns ju aspekten att svärmor själv borde ha ett intresse av att tona ner sin dominans för att bli inbjuden på ett mer naturligt sätt. Själv blir jag irriterad över, och tolererar snart inte, att varje kväll ska ägnas åt samtal om min flickväns mamma och dagens rapportering till henne.

Ett talande exempel är häromdagen när min flickvän skulle börja på ett nytt jobb. Samma morgon fick hon ett mms av sin mamma, det kan tyckas omtänksamt, men i det här fallet handlar det endast om att hon vill vara först, vill ha ett svar och vill tala om att hon kommer ringa precis när min flickvän gått från jobbet. Det stressar min flickvän. Min svärmors sätt handlar inte om att ge stöd utan om att hon vill vara först med att få information.
Sammantaget är problemet dels att svärmor är som hon är, dels att ingen i familjen tycks orka göra något åt det, men alla blir mer irriterade och desperata. Att lösa det via svärfar är ingen idé, han är nog den som är mest uppgiven. Om man ringer dit och han råkar svara, rycket svärmor direkt luren ur handen på honom.

Snart kommer jag ta tag i det, för jag står inte ut med att se hur dåligt min flickvän mår av det. Vore mycket tacksam för så lite som ett uns av råd.

Mvh/ Anonym

Svar:

Hej, och tack för ditt brev. Du berättar om ett fenomen, som inte är så ovanligt i familjer. Att lojalitet och kärlek till en familjemedlem gör att till exempel en förälder eller ett syskon tillåts ha ett beteende i familjen, som knappast skulle accepteras i några andra sociala sammanhang. Beteenden av det här slaget kan med tiden bli allt mer gränslösa, eftersom familjen resignerar. När man som du kommer utifrån och in i en familj, som har dysfunktionella sätt att vara eller kommunicera, uppfattar man tydligare hur avvikande beteendet är och hur illa det gör många i familjen.

Jag kommer att ge dig några råd för hur du och din flickvän kan börja normalisera er relation till din flickväns mamma. Min utgångspunkt är den psykologiska grundregeln som säger att det är när vi börjar ändra våra egna sätt att bete oss i förhållande till andra, som de börjar ändra sig. Att förändra våra relationer till det bättre handlar nästan alltid om att börja med oss själva. Det är ju främst våra egna beteenden som vi har möjligheter att styra över.

Din svärmor har vinster av sitt beteende på olika sätt. Det förklarar varför det vidmakthålls och förstärks. Möjligen anar hon ibland hur besvärade ni i familjen är av hennes påträngande sätt, men det får henne inte att stanna upp och vilja ändra sig.

Beteendet är förmodligen ganska överinlärt. Det ger också henne en tillfredsställelse och ett lugn för stunden som styr henne mot att fortsätta som vanligt. För att hon ska förändra beteende måste du och din flickvän börja uppträda på ett ganska radikalt annorlunda sätt, så att de vinster hon får i dag, inte inträffar när hon beter sig som hon gör.

Mitt förslag är att ni börjar på det här sättet: Sätt er ner och gör en gradering av de beteenden som din flickväns mamma har på en skala från Det här trivs vi med, kan få fortsätta över Tveksamt, kan få fortsätta men mindre ofta till Oacceptabelt, måste upphöra. Var konkreta, när ni gör detta. Ge er tid. Det är viktigt att ni blir överens om var gränserna går, och utifrån kartläggningen hittar ett gemensamt sätt att förhålla er. Kom ihåg att det är ni som måste göra något annorlunda när hon fortsätter med sitt gamla beteende.

Ni kan börja med att skriva ett brev till din flickväns mamma, där ni sammanfattar vad ni beslutat måste upphöra och vad som kan fortsätta. Berätta vad det innebär för ert sätt att ha kontakt med henne. Var tydliga, men ge ändå plats för värme och humor.

Du skriver att det finns goda sidor hos din flickväns mamma, och att hon i grund och botten är en ”fantastisk människa”. Kanske skriver ni att din flickvän erbjuder en schemalagd kväll i veckan för sin mamma, som är oreserverat hennes, då din flickvän berättar vad som hänt under veckan, och svarar på frågor, men att telefonsamtalen varje kväll kommer att upphöra. Kanske ni också skriver att sms och mms kommer ni att svara på men med en fördröjning på upp till ett par dygn utifrån vad ni hinner med.

Var beredda på att det tar en tid innan din svärmor accepterar, förstår och ändrar sitt vanliga beteende, och att hon under den första tiden snarare kommer att öka det i intensitet och frekvens.
Under den här tiden är det extra viktigt att du och din flickvän har ett och samma förhållningssätt och att ni är konsekventa med att använda detta. Förbered er väl. Granska de olika situationer som kan uppstå och hitta sätt som ni ska bete er på, och formuleringar ni ska använda, i de olika besvärliga lägen som kan uppstå. Uppmuntra varandra, när ni gör framsteg.

Trassla inte in er i långa förklaringar, när er flickväns mamma hör av sig, utan upprepa sakligt och kort hur ni vill ha det, och lägg på luren när det behövs. En viktig grundregel är att ni säger det ni vill att hon ska göra och inte tvärtom, till exempel Ring gärna mig på söndagar i stället för Ring inte mig varje dag.

Erbjud gärna kvalitetstid till din flickväns mamma samtidigt som ni begränsar de dagliga kontakterna, till exempel att träffas och göra något roligt tillsammans under en helg. På det sättet kan ni göra det ännu tydligare att ni uppskattar henne och vill umgås, men på ett annat sätt än hittills.

Det kan ibland vara hjälpsamt att ha någon utomstående med särskild kunskap om relationer i familjer att samtala med i sådana här situationer. En möjlighet är att du och din flickvän går i familjeterapi för egen del för att underlätta för er att lyckas med den förändring som ni vill uppnå.

Varma hälsningar och lycka till, Liria

”Man behöver inte göra som man alltid har gjort”

Skrivet av Martin Forster 13:25, 23 december 2011 i kategori Allmänt

Fråga:

Julen ses som barnens högtid. Ofta är förväntningarna kring helgen höga, det måste bli ”lyckat”, och de vuxna i familjen kan känna sig stressade och pressade. Hur ska man tänka kring det? Vad är viktigast för barnen?

Svar:

Julfirande är ett typiskt exempel där man låter gamla rutiner och outtalade förväntningar styra i stället för att försöka komma fram till vad de flesta i familjen faktiskt vill. Vänta inte med planeringen till sista stund utan ha till exempel ett familjeråd i november där fram för allt barnen får uttrycka sina önskemål. Försök att tänka fritt och våga bryta mönster. Man behöver inte göra som man alltid har gjort eller som alla andra gör. Ofta blir programmet under julhelgen för späckat, så att man varken hinner koppla av eller umgås riktigt. Planera i så fall in lugna aktiviteter, som till exempel promenad eller sagostund, som kan ge lite tid för återhämtning. Det kan också vara bra att summera familjens erfarenheter direkt efter julhelgen, medan minnet är färskt. Vad tyckte barnen var roligt? Vad vill de göra nästa år? Vad kan man hoppa över?
Om programpunkterna blir färre, julbordet minskar i omfång och julklappssäcken blir lättare, finns förstås risken att någon blir besviken. Att våga ta den risken tror jag ofta är avgörande för att lyckas minska julstressen. Föräldrar bör också tänka på vilka signaler de ger inför julhelgen. Om mamma eller pappa på olika sätt visar att det är jätteviktigt att julen ska bli på ett visst sätt, så ligger det nära till hands att den känslan sprider sig i familjen.

Fråga:

Som förälder är man ofta angelägen om att det ska bli rättvist mellan barnen, lika många klappar och lika dyra. Trots det kan syskon jämföra mycket och blir avundsjuka på varandra. Hur hanterar man det?

Svar:

Ett kort svar är att spara kvittot, så ett besviket syskon kan byta sin julklapp. I ett större perspektiv är det förstås besvärligt om syskon ofta blir avundsjuka på varandra eller ständigt kräver millimeterrättvisa. Det är inget problem som går att lösa just på julafton, utan handlar snarare om hur föräldrar generellt gör med gåvor och förmåner till barnen. Försök att lära barnen att acceptera tillfälliga ”orättvisor” genom att visa dem att det jämnar ut sig i längden. Om ett syskon är besviket på julafton, så kan den saknade klappen komma till födelsedagen i stället. Ännu viktigare kanske det är med familjens värderingar om ”mitt” och ”ditt”. Försök att skapa en stämning i familjen och mellan syskon där alla kan dela med sig av varandras ägodelar. Det kan förstås också vara bra att låta de lite dyrare julklapparna vara något gemensamt som syskonen kan ägna sig åt tillsammans.

Fråga:

Inte alla har råd att köpa många och dyra julklappar. Och för en del föräldrar är det viktigt att hålla igen lite och inte överösa barnen med fina julklappar. Samtidigt kanske barnens önskelistor är både långa och ”dyra”. Hur ska man göra som förälder?

Svar:

Möjligtvis med undantag för detta krisår, så brukar handeln rapportera om nya försäljningsrekord inför varje jul. Konsumtion och prylar tar allt större plats i barns liv, och det är lätt att känna sig uppgiven inför den rådande kulturen. Vad är det som gör att vissa barn kan stå emot konsumtionshetsen, trots att de inte kan få lika många eller dyra saker som klasskamraterna? Ett allmänt svar på frågan är att de bygger sin identitet på annat än just ägodelar. Barn i allmänhet vinner på om självkänslan vilar på flera ben, som till exempel familjerelationer, kamratrelationer, fritidsaktiviteter och skolarbete. Om ett barn lider av att jämföra prylar med kamrater (vilket för övrigt även kan gälla barn som har det gott ställt), så bör alltså föräldrarna försöka vidga barnens tillvaro med annat.
Det är förstås en större utmaning för föräldrar med utsatt ekonomi och jag vill inte förringa problemen med fattigdom. Frågan är vad man kan göra som inte kostar så mycket. Under julfirandet kan exempelvis större vikt läggas vid särskilda traditioner och aktiviteter för familjen. Barn uppskattar ofta små saker som bryter vardagens mönster: att pynta tillsammans, att spela särskilda sällskapsspel, jullekar, göra knäck och så vidare.
Studier har visat att ju mer innehåll och mening man kan ge familjetraditioner, desto starkare blir sammanhållningen i familjen. Kort och gott så handlar det om att göra julen speciell och minnesvärd för barnen på andra sätt än att ta genvägen via dyra julklappar. Lär barnen berätta och vara stolta över vad de har gjort i stället för vilka prylar de har fått.
Ett spännande knäckkok räcker emellertid inte alltid så långt, när kompisarna står och bräcker varandra med fina julklappar på skolgården. För att barn ska kunna hantera sådana situationer krävs mer än ett par nya jultraditioner. Resten av året måste föräldrarna också försöka skifta fokus från prylar till aktiviteter och umgänge. Generellt är det också bra att försöka hjälpa barn att inte jämföra sig så mycket med andra. Det finns inga enkla knep för det, men en viktig del är att föräldrar försöker föregå med gott exempel genom att visa stolthet och glädje över familjens tillvaro. Om barnen tvärtom ofta hör att föräldrarna jämför sig med grannarna eller klagar över lite pengar, så kommer de att ta efter.
Vad kan man ge för svar när barn frågar varför de inte kunde få en finare julklapp? Det beror förstås på barnets ålder, men generellt är det bra att vara mer konkret än ”vi har inte råd”. Förklara till exempel unge­fär hur mycket pengar som finns för att köpa julklappar. Eller berätta vilka andra saker som familjen har behövt använda pengarna till i stället. Det finns förstås också många praktiska tips på nätet om billigare julklappar, som till exempel att köpa begagnade leksaker.

Fråga:

Många barn har delat boende mellan mamma och pappa. Är alla överens om hur man ska ha det på julen är det kanske inga problem, men det är inte alltid så. Vad gör man till exempel när barnen tycker synd om den förälder som får ”vara ensam” på julafton för att föräldrarna – eller deras nya partner – inte kan umgås?

Svar:

Rädda Barnen har samlat in åsikter om just den här frågan från tonåringar som lever med skilda föräldrar. En synpunkt var att man skulle fira tillsammans om det går, men som sagt är det inte alltid möjligt. Jag tycker att ett av de viktigaste råden var att inte låta barn bestämma själva var de ska fira jul, eftersom det kan ge skuldkänslor. Givetvis ska man lyssna på barnen, men det måste vara de vuxna som kommer överens och bestämmer, åtminstone medan barnen är små.
En annan synpunkt från tonårs­panelen var att det kunde vara jobbigt att flytta för mycket under jullovet, vilket generellt talar för att ta varannan jul, snarare än att dela upp julhelgen. Några relativt enkla och bra tips tycker jag också var att skilda föräldrar kan ringa varandra och önska god jul, köpa gemensamma julklappar eller göra något gemensamt med barnen under jullovet. Tonåringarna uppskattade att föräldrarna visade att de kunde samarbeta.

”Romantiserar jag om framtiden?”

Skrivet av Liria Ortiz 05:50, 2 december 2011 i kategori Allmänt

FRÅGA:
Först och främst, tack för en riktigt bra spalt. Jag har ett problem som jag gärna skulle vilja få hjälp att tackla.

Låt mig börja från början. Jag har alltid varit fascinerad av det okända och varit attraherad av det som är spännande. När jag var liten ville jag antingen bli astronaut, fallskärmsjägare eller stridspilot. Nu, tjugo år senare, är jag snart klar med mina studier men den lilla pojken som vill utforska världen finns fortfarande kvar. Under mina studier har jag haft möjligheten att resa mycket genom olika sommarjobb, uppsatser och utbytesstudier vilket jag tycker är fantastiskt. Eller kanske mest spännande, att få uppleva nya intryck och befinna sig i nya miljöer. Jag har bott i flera länder. Jag har träffat massor av människor med intressanta liv, långt ifrån den grå vardagen i Sverige.
För cirka fem år sedan gick min mamma bort i cancer, något som självklart påverkat mig.  Det har bland annat fått mig att inse att livet inte är evigt, och att jag vill göra det mesta av mitt liv medan jag kan. Jag vill göra det jag vill, det jag blir glad av. Framförallt vill jag inte titta tillbaka på mitt liv och ångra något jag inte gjorde.

Sedan flera år tillbaka är jag tillsammans med en fantastisk flickvän som alltid stöttat mig, emotionellt såväl som ekonomiskt. Hon är väldigt familjeorienterad och står väldigt nära sina föräldrar och syskon, och hennes stora mål i livet är att skaffa familj, ett hem och en vardag hon trivs i. Hon börjar bli trött på mitt flängande runt om i världen. Jag skulle vilja beskriva vårt förhållande som bra, vi bråkar sällan, har liknande värderingar, vi har kul tillsammans, vi kan verkligen vara oss själva, vi har många fina minnen tillsammans, våra familjer fungerar väldigt bra (tycker mig ha en väldigt bra relation till hennes föräldrar).  Dock vet jag inte om glöden finns kvar (från min sida)

Men det är väl tämligen normalt efter flera år. Jag vet inte om jag skulle säga att jag är kär, däremot kan jag säga att jag älskar henne. Dessutom hade hon en varm och nära relation till min mamma, något som betyder väldigt mycket för mig.
Om cirka ett år tar jag min examen och jag skriver just nu mitt exjobb utomlands.  Av en slump träffade jag en tjej som är allting min flickvän inte är. Tuff, sportig, självständig och intresserad av att arbeta internationellt.  Hon vill göra precis som jag: jobba på internationellt, upptäcka nya saker.

Verkligheten är ju den att jag kan få ett jobb i exempelvis Brasilien, jobba där i två eller tre år, surfa, uppleva Riofestivalen, bo på stranden, upptäcka regnskogen, klättra i bergen, träffa nya människor, lära mig språket och göra mitt liv speciellt. Därefter kanske flytta till Kina. Eller någon annanstans i världen.  Jag finner henne intressant, men framförallt har det fått mig att öppna ögonen. Det kanske finns någon som har allting min flickvän har, och lite till… den där äventyrslusten.

Alternativet är att åka hem, skaffa mig en bostadsrätt och påbörja min karriär på ett industribolag. Det känns inte lika sexigt. Å andra sidan känner jag mig självisk eftersom jag alltid känt sådan stark lojalitet från min flickvän, alltid fått stöd och hon har alltid funnits för mig.  Det lutar åt detta alternativ, men jag är så hiskeligt rädd att ångra mig.  Jag menar, hur troligt är det att man river upp efter fem år i Stockholm, med barn och med fart på den ”interna” karriärstegen? Romantiserar jag bara? Vill jag bara ha något bättre? Hur väljer man, den egna drömmen eller det mer konventionella alternativet?

Vänligen,
R.

SVAR:

Hej!

Tack för ditt ärliga brev. Du beskriver på ett konkret och engagerande sätt om ditt dilemma. Du vill leva ett liv med äventyr, och din flickvän har som sitt mål att bilda familj och ha en trygg och fast vardag. Hon börjar tröttna på” ditt flängande” runt om i världen. Det börjar också bli allt tydligare för dig att du måste göra ett val nu när du tar din examen ganska så snart.

Du har uppenbart funderat mycket på ditt dilemma och det förefaller mig att du redan vet vad du innerst inne vill göra. Du har ett behov av ett liv med utmaningar och variation. När jag läser får jag intrycket att detta är ett karaktärsdrag hos dig. Det är så här du är. Det verkar inte vara en fråga om ungdomlig äventyrslystnad, och det tror jag också blivit uppenbart för dig. Du ”blir glad” av den livsstilen du har, och du vill fortsätta att leva så.

Jag kan inte svara på frågan om du romantiserar ditt framtida liv. Vi vet inte hur livet kommer att gestalta sig och om det visar sig att det blir enligt våra förväntningar eller inte.

Det är därför jag brukar rekommendera att man ska göra det man känner att det är rätt och riktigt för en här och nu. Att man riskerar att ångra sig? Ja, den risken finns, och det får vägas mot en annan risk, att man i framtiden ångrar att man inte vågade göra det man var nyfiken på och längtade efter. Bitterheten, denna fördunklare av livet i medelåldern för många, har ofta sin förklaring i den livserfarenheten. Även om detta har du tänkt färdigt, eller hur? Du skriver att du framförallt inte vill titta tillbaka på ditt liv och ångra det som du inte gjorde.

I den här situationen anser jag att du ska lita på dina känslor. De är en nödvändig kompass i livet. När du vet och accepterar vad du känner och vill, och varför, har du lättare att göra olika livsval, hantera ditt liv och njuta av det.

Det jag läser mellan raderna i ditt brev är att du har inriktningen av ditt liv klart för dig. Ditt dilemma är nog snarare hur du ska hantera dina skuldkänslor för det val du ska göra inför din flickvän. Ni har varit tillsammans i sex år. Hon har alltid stöttat dig. Du vill inte göra henne illa.

Låt mig dela med dig ett resonemang om falsk snällhet som jag lånat från Stefan Einhorn och hans bok om Konsten att vara snäll. Att inte agera och säga vad man känner kan tolkas som ”snällhet” eller hygglighet. Han konstaterar att verklig snällhet i meningen att visa omsorg är något annat. Det handlar om att verka för det som vi långsiktigt tror är bäst för en annan människa. Det kan innebära att vi i det korta perspektivet ibland tar ett beslut som kan tyckas vara närmast hjärtlöst, som gör att vår omgivning blir förbryllade, kritiserar oss och kanske till och med fördömer oss, men vi gör det ändå för att vi tror att det på lång sikt kommer att få goda konsekvenser.

Mitt förslag är att du är ärlig mot din flickvän om vad du insett. Berätta för henne att du är den du är, och att du vill få uppleva bland annat det som du skriver om i ditt brev, och att det mål som du uppfattar som hennes inte är ditt. Att vara ärlig är den största kärlekshandling du kan göra för henne just nu. På kort sikt kommer du att orsaka henne smärta men på lång sikt kommer hon att kunna satsa på det liv hon vill leva och med en man som vill samma sak. Att inte vara tydlig med detta kan te sig som gott, men skulle vara ett uttryck för något annat, ett undvikande beteende för att slippa en olust och döva ditt samvete. På lång sikt kan det resultera i ett kärlekslöst förhållande er emellan.

Att röra sig i riktning mot sina mål och att sträva efter att förverkliga sina idéer är det som många av oss menar är ett bra sätt att använda sitt liv, och något som gör det till ett meningsfullt liv.

Varma hälsningar.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Kan inte sluta sörja min katt”

Skrivet av Liria Ortiz 05:51, 4 november 2011 i kategori Allmänt

FRÅGA:

Kära Insidan,

För några månader sedan blev min katt illa skadad och det blev nödvändigt att avliva honom. Jag var med honom när han försvann. Katten var då några år gammal.

De första dagarna och veckorna efteråt var jag i ett slags chocktillstånd, och grät mycket men var också full av en märklig energi: jag rensade hemma, tog bort alla hans saker, möblerade om… Sedan en dag rann all energi bara ur mig och sedan dess har jag känt mig avstängd på något sätt. Men sorgen släpper inte, den blir nästan intensivare. Mitt problem är att jag upplever att det inte är ”tillåtet” att sörja ett husdjur så länge och så mycket. Man förväntas gå vidare, kanske skaffa en ny katt. Men när ingen är med, när jag så att säga får vara ifred med sorgen, kan jag ibland känna mig nästan paralyserad.

Jag anklagar mig själv för hans död – jag hade ju ändå ansvaret för hans säkerhet och det känns ofta som om det är mitt fel vad som hände. Det var längesedan någon närstående till mig gick bort, och jag vågar nog påstå att det här är den största sorg som drabbat mig.

Jag levde ensam med katten och var ganska nedstämd i perioder, han var snarare en familjemedlem än ett husdjur på många sätt. Han var också det enda stora ansvaret i mitt liv. Jag är i den åldern när många vänner bildar familj och jag, som alltid varit ensamstående, upplever det nästan som att jag ”blir straffad” på något sätt som inte ens fick ha kvar min katt, som var min lilla familj.

Men mest av allt så saknar jag katten som individ, och är ledsen för att han inte fick finnas längre. För mig var han oerhört speciell, och oersättlig. Jag sörjer att han som var en så vacker och fantastisk varelse skulle råka ut för en så tråkig sak när han var ganska ung. Jag skulle vilja påstå att jag sörjer honom på samma sätt som om han vore en människa. Det är svårt för andra att ta till sig och acceptera, vilket jag på sätt och vis förstår. Därför drar jag mig undan med sorgen. Men den vill inte släppa, och jag mår i perioder mycket dåligt.

Jag saknar verktyg för att hantera sorgen på egen hand, men känner inte heller att jag kan vända mig till någon av mina nära och kära med den. Hade det varit en människa som jag förlorat hade jag kunnat leva ut och på så sätt bearbeta sorgen, men nu är den med mig och gror. Har ni några råd hur jag ska kunna komma vidare i sorgearbetet? Det som kanske framförallt är ett problem för mig är att jag har blivit väldigt rädd för att känna starkt för något eller någon igen, eftersom jag är rädd för en ny förlust. Jag är rädd att jag börjar glida in i en depression, men vet inte var jag ska vända mig för att få hjälp med detta, eftersom jag inte tror att det kommer att tas på allvar om jag förklarar att det utlöstes av att förlora ett husdjur.

SVAR:

Hej,

Jag beklagar din sorg. Du har all rätt att ta din sorg på allvar. Det var min första reaktion när jag läste ditt brev. Du skriver om något viktigt och något som berör många. När vi förlorar någon som vi verkligen älskat hamnar vi en kris och det oavsett om det är en kär människa eller ett kärt husdjur. Det är vanligt att man får rådet att ersätta den man älskar men någon annan oavsett om det är ett djur eller en människa.

Många djurägare berättar att omgivningen ofta ifrågasätter att det är rimligt att sörja ett husdjur. Det som också är din oro nu. Att sörja ett djur en längre tid beskrivs av många som att ha en närmast skamfylld känsla. Det anses kunna räcka med en kort tid. Men förluster upplevs på ett unikt sätt. De behöver inte kännas mindre efter ett djur. De kan inte mätas utifrån en skala om vad som är mer eller mindre rimligt. Relationen mellan ett husdjur och en människa blir ofta mycket intensiv och stark. En hund eller en katt är helt beroende av sin matte eller husse, till ett husdjur kan man ge grundläggande saker som att få äta, sova, vara trygg, leka och känna sig älskad. Man kan uppleva som mycket svårare att motsvara kraven från människor. Vi ägnar också mycket tid och uppmärksamhet åt ett husdjur. Sorgen efter ett dött husdjur är nästan alltid en stor förlust av en nära gemenskap, som funnits där utan ord och som har gett vardagsglädje. Du skriver så väl om hur du saknar din katt som individ, och att han inte finns för dig länge.

Vi sörjer olika länge och på olika sätt. Många har en speciell relation till sitt husdjur. De kanske är i en fas i livet när de inte har familj eller inte har så många vänner. Ett sällskapsdjur kan vara den mest trygga och tillgängliga relationen. Sorgen efter ett husdjur kan försvåras om man haft rollen att som husse eller matte ha fattat beslutet att djuret skulle avlivas. Så var det för dig, du levde ensam med din katt och du var tvungen att avliva honom. Du skriver att du anklagar dig för din katts död och att hans död är ett ”straff”. Detta är ett inslag i din sorg som handlar om skuldkänslor. Sorg har ofta den dimensionen. På ett förnuftsmässigt plan inser vi ofta att det vi känner skuld och den inte är rimligt eller sant, men känslorna tränger sig ändå på oss. Mitt förslag är att du accepterar att så känns sorgen, och att dina tankar om detta bara är tankar som inte berättar något som är sant.

Du skriver att du är ensam med din sorg och att du är rädd för att du ”börjar glida in i en depression”, och du undrar var du kan få hjälp. När vi drabbas av sorg eller annat lidande behöver vi bli bekräftade av vår omgivning. Vi behöver också bli lyssnade till. Mitt råd är att du söker stöd på de forum och hemsidor som finns på nätet för djurägare som förlorat ett husdjur. Fråga gärna den veterinärklinik, som du hade kontakt med när din katt dog, om de har några råd om stödgrupper eller hemsidor. Vid depression kan man få professionell hjälp inom primärvården.

Sorgen behöver sin tid, men varuppmärksam på att du också behöver få vila från den emellanåt. För attförebygga att du blir ännu mer nedstämd, och som ett sätt att balanseramellan sorg och vardag, är att du använder det som kallas beteendeaktivering.Det kan vara ett verktyg för dig att hantera sin sorg. Tillåt dig att kännasorg samtidigt som du ger plats för saker – gärna något varje dag – somgör dig lugn eller ge dig en stunds vardagsglädje. Det är tillåtet ävennär vi sörjer! Det kan vara enkla saker, som att promenera, gå på bio ellerprata strunt med en arbetskamrat. Sköt också om dig. Sov och ät ordentligt.Det kan vara en hjälp att du skriver ner dina tankar. Det kan hjälpa digatt förstå och få proportioner på din sorg.

Precis som du skriver kan omgivningensinställning kan göra det svårare att få visa sorgen efter ett älskat djur.I boken Att förlora en hund av psykologen Mickie Gustafsson beskriverhon hur många döljer sin sorg efter en hund eller en katt som dött, ochväljer att hålla sorgen inom sig av oro för hur omgivningen ska reagera.Ibland, när sorgen inte går att dölja, ljuger man ihop en historia, somkan uppfattas som mer acceptabel för omgivningen än sorgen efter ett husdjur.Boken berättar om kärleken till djur och vad som händer djurägare när ettälskat djur dör och hur man kan hantera sorgen. Jag tror att boken kanvara till hjälp för dig men vill betona en gång till att du samtidigt börsöka professionell hjälp om du känner dig deprimerad.

En kram och ta hand om dig.
Liria

”Är jag egoistisk?”

Skrivet av Martin Forster 05:50, 28 oktober 2011 i kategori Allmänt

FRÅGA:

Min sambo och jag har en dotter på 2,5 år. Sedan hon föddes har min sambo dragit ned på sin egna tid något helt otroligt. Han duschar 1-2ggr/v. Han äter ingen frukost. Han umgås ytterst sällan med vänner (1-2 ggr/år). Han tränar inte. Han sover ca sex timmar per natt.

Jag däremot vill fortfarande gärna duscha och äta frukost på morgonen och göra sjukgymnastik för min dåliga rygg varje morgon. Det gör att jag går upp ca 2h före vår dotter vaknar och då även behöver lägga mig 2h tidigare på kvällen. Jag behöver dessutom 9h sömn för att må bra. Dessutom vill jag träna 1-2 ggr per vecka och träffa vänner lika ofta.

Jag inser att det aldrig skulle fungera om han också ville det. Då skulle vi nästan aldrig vara tillsammans hela familjen. Jag känner också att jag varit dålig på att anpassa mig till familjelivet. Längtar ständigt efter mer egen tid och känner alltid att jag har tidsbrist. Min sambo tycker att jag är alldeles för ego som bara tänker på mig och mitt. Har han rätt? Jag känner mig alldeles vilsen. Får jag inte min egna tid känner jag att jag måste stänga av och får en förlamande känsla av att vara instängd/avstängd.

SVAR:

Hej!

Du undrar om din sambo har rätt i att du är egoistisk. När jag läser ditt brev måste jag nog hålla med honom. Jag vet inte i vilken grad han bidrar till problemet, men att döma av brevet tror jag många skulle säga att du helt enkelt måste dela tiden mer lika. Samtidigt kanske du klandras hårdare som kvinna, eftersom ni bryter mot det typiska mönstret. Vanligtvis är det mammor som ägnar mer tid åt hem och barn – i snitt en timme mer per dag enligt aktuell statistik. Oavsett om det är mannen eller kvinnan som drar det kortaste strået, så tycker jag att den här typen av frågor måste diskuteras öppet i syfte att hitta en kompromiss som båda kan leva med. Frågan är hur en sådan kompromiss kan se ut för er?

Ett alternativ är att ni fortsätter som tidigare. Din sambo kanske kan acceptera att du behöver mer tid om han förstår hur mycket det betyder för dig. Du kanske också kan bidra till familjelivet på andra sätt. Om ni gör en tydlig överenskommelse om detta kan du släppa det dåliga samvetet. Jag gissar att den här lösningen är lite för enkel, eftersom ditt brev antyder att sambon inte är särskilt tillfreds med situationen. Antagligen är det mer realistiskt med en mer ömsesidig kompromiss.

När man söker kompromisser finns det en risk för att parterna låser sig vid olika positioner. Mitt råd är därför att ni till en början släpper frågan om timmar och minuter. Inled istället med att ta reda på vilka behov som din sambo försakar i dagsläget. I brevet uttrycker du några av dina egna behov, men vad behöver han för att må bra? Handlar det också om mer egen tid eller handlar det om helt andra saker? Det kanske är viktigt för honom att ni har mer tid tillsammans eller att ni förändrar ert sätt att kommunicera med varandra? Fundera också en vända till över dina egna behov. Du skriver att du behöver sova, träna och träffa vänner. Så kan det säkert vara, men ibland går man på i gamla vanor utan att känna efter vad man faktiskt skulle må bäst av. Genom att klargöra era respektive behov i familjelivet, så kan ni kanske hitta lösningar som båda vinner på istället för att båda måste offra något.

Om det visar sig att din sambo helt enkelt vill att ni delar tiden mer lika, så återstår för dig att försöka leva med det. Det är förstås inte enkelt, men jag ska ge några exempel på vad du skulle kunna pröva. Jag vill börja med att ta upp två saker som kanske är självklara, men som kan vara viktiga: prioritering och planering. Jag tror att det är ganska få småbarnsföräldrar som hinner göra de saker du räknar upp i brevet. Gör en lista med allt du ägnar dig åt under en typisk vecka och försök att ringa in vilka aktiviteter du verkligen vill hinna med och vilka du kan avstå ifrån. Ta fram kalendern och planera den kommande veckan eller månaden tillsammans med din sambo. Ni kanske redan gör så, men annars tror jag att ni kan vinna en del på det. Förutom att ni hinner mer, så kan känslan av instängdhet minska när du ser att det finns saker att se fram emot.

Samtidigt vill jag påpeka att det ibland finns en risk med att försöka att bara planera sig ur tidsbrist. Ju mer man planerar, desto mer fokus har man på allt man ska hinna. Du skriver att du har haft svårt att anpassa dig till familjelivet och du kanske behöver arbeta med din syn på relationen och familjen? Det beskriver din upplevelse ganska kategoriskt som att du ”måste” göra vissa saker för att inte hamna i ett tillstånd av ”förlamning”. Är det verkligen så svart-vitt? Jag ifrågasätter inte din upplevelse, men ibland fångas vi i våra egna tankar. Sådana låsningar spelar ofta en viktig roll för problem med stress, oro och nedstämdhet. I många terapiformer arbetar man därför med att försöka vidga tillvaron med andra tankar och slutsatser – till exempel ”åren med småbarn innebär mindre egen tid, men i gengäld ger det livet mening på andra sätt”. Det är svårt att plötsligt ändra på invanda tankemönster och ofta känns det krystat att försöka ”tänka positivt”. Istället för att göra tvång på dig själv och ändra gamla sätt att tänka, så kan det vara lättare att acceptera dem och bara försöka lägga till nya perspektiv. Om du vill fördjupa dig i detta så finns det flera böcker som handlar om att acceptera jobbiga tankar och känslor, till exempel ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” av Anna Kåver.

Ibland är det lättare att få en ny blick på tillvaron om man först förändrar situationen eller sitt sätt att bete sig på ett konkret plan. Ge till exempel din sambo då och då möjlighet att få egen tid eller göra saker som han mår bra av. När du ser att han blir glad, så ger det utrymme för egna positiva känslor. Poängen är inte att du ska låtsas känna glädje, utan att skapa situationer där känslorna kommer naturligt. Det är förstås inte säkert att det blir så. Den förlamande känslan kanske fortsätter att dominera när du i praktiken får mindre tid för dig själv. Jag vill uppmuntra dig att inte ge upp för snabbt. Fortsätt en period med generösa handlingar. Se det som ett experiment där du noterar dina egna känslor och din sambos reaktioner. Om din sambo börjar trivas bättre med familjelivet kan det med tiden bidra till er gemensamma livskvalité. Förhoppningsvis upplever du att det är värt den egna tiden du får försaka.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Min 10-årige son gråter förtvivlat och är rädd och kan bara somna och sova i min säng”

Skrivet av Martin Forster 06:00, 14 oktober 2011 i kategori Allmänt

FRÅGA:

Hej,

Jag är ensamstående mamma på heltid till en härlig grabb på 10 år. Eftersom vi hela tiden levt själva har min som son tidigt fått ta ansvar, vara mycket ensam hemma, följa med mig på arbetet, politiska möten, träningar etc. Han har utvecklat en stor social kompetens och rör sig hemtamt i alla möjliga miljöer. Han är artig, trygg och stabil. Jag har hela hans uppväxt varit noga med att det ska finnas trygga vuxna runt honom då varken mor- eller farföräldrar lever och jag inte har några syskon i livet. Med trygga vuxna menar jag både kvinnor och män. Vi har ett rikt socialt liv och reser ofta tillsammans och han är van vid att sova borta och har alltid somnat utan några som helst problem oavsett om jag varit närvarande eller inte.

Nu, sedan cirka en månad tillbaka, kan han inte lägre somna själv i sin egen säng. Han gråter förtvivlat och är rädd och kan bara somna och sova i min säng. Han tänker på döden, både på sin egen och min död och vad som ska hända om jag dör ifrån honom. Vuxenlivet kommer han aldrig att uppnå eftersom jag kommer att dö före honom och han inte kan klara sig själv.

Till saken hör att han bytt skola och vi nu har en resväg på cirka en timme enkel väg. Det är en skola för barn med svår dyslexi och han har fått bryta upp från både lärare, klasskamrater och invanda rutiner. Han trivs dock jättebra i sin nya skola och går med glädje till skolan varje dag. Det är dock bara jag som får lämna och hämta, det är under stor vånda någon annan kan göra det.

Jag kan förstå hans reaktioner och kanske är det också en naturlig utvecklingsfas att upptäcka de existentiella frågorna. Mitt problem är att jag inte orkar hantera det här själv. Jag är reumatiker och lider av grava sömnproblem sedan många år tillbaka. Jag behöver all vila och sömn jag kan få och jag klarar inte att sova tillsammans med min son. Det blir för varmt, för trångt och min sömn blir totalförstörd. Om jag ”tvingar” honom att sova i sin egen säng väcker han mig mitt i natten förtvivlad. Jag försöker verkligen att prata om liv och död och jag försöker vara en klok mamma när han är ledsen och är rädd för sömnen, men jag orkar inte! Jag arbetar heltid, vi har mycket långa resor till och från skolan/arbetet, jag är inte frisk och nu känner jag mig pressad från många håll. Hur hanterar jag/vi detta på bästa sätt? Vad ska jag göra för att hjälpa mig gosse och för att orka själv? Han märker ju att jag inte orkar och då blir jag ledsen (att han märker det) och så blir han ledsen o.s.v. Han blir också besviken på sig själv när vi kommit överens om att han ska försöka sova själv och han sedan inte lyckas med det.

Tacksam för svar och råd.

SVAR:

Hej!

Det är lätt att känna för din son och för dig när man läser brevet. Många barn går igenom faser med tankar om döden, men det verkar vara jobbigare än vanligt för er. Du beskriver både hur dåligt din son mår och hur problemen faktiskt begränsar er i vardagen. Därför tycker jag att det är bra att du börjar söka svar och råd, trots att problemen inte har pågått så länge.

Mycket av det du beskriver hos din son påminner om separationsångest. De flesta yngre barn har perioder då de har svårt att skiljas från föräldrarna. Hos äldre barn är det mer ovanligt och kan,som i ert fall, yttra sig som tankar om att närstående ska dö eller försvinna. En vanlig form av behandling för separationsångest går ut på att barnet i små steg får lära sig att vara ensamt (eller sova ensamt). Målet är att barnet gradvis ska våga lita på att föräldrarna faktiskt kommer att finnas kvar.Äldre barn kan rent intellektuellt förstå att risken är liten för att föräldern ska försvinna, men ibland spelar det ingen roll. Hur mycket man än försöker övertyga barnet om att det inte är någon fara, såger oron inte vika. Rädsla handlar sällan om logik, eller på natten blir det hemska mycketvärre än det är, som Tove Jansson skriver. Det är därför den praktiska erfarenheten av att stegvis klara av att vara själv blir så viktig. Sådana erfarenheter brukar leda till att barnet också känslomässigt förstår att de upplevda farorna går att bemästra. Samtidigt måste man ta reda på mer om orsakerna till rädslan, innan man försöker hjälpa barn på det här sättet. Ett skäl till att sonen inte har klarat att hålla överenskommelser om att sova självkan vara att det finns bakomliggande orsaker till rädslan som måste bearbetas. Mitt första råd är därför att ta reda på mer om det.

En vanlig orsak till separationsångest och tankar om döden är att barnet har varit med om plötsliga förluster eller förändringar. Du nämner några saker som skulle kunna ligga bakom sonens oro, som ny skola och släktingar som har gått bort. Han har också kommit upp i en ålder där han kan börja fundera mer över existentiella frågor som en frånvarande far eller dina hälsoproblem.Sådana händelser och omständigheter kan barnet behöva bearbeta för att komma över sin oro. Förutom att prata kan det vara viktigt att närma sig händelsen mer konkret. I din sons fall skulle det till exempel kunna innebära att besöka en grav eller att få svar på frågor om dina hälsoproblem eller sin far. Jag vill understryka att man inte alltid hittar uppenbara händelser eller omständigheter som kan förklara varför separationsångest uppstår hos ett barn. En möjlig bidragande orsak kan också vara att en medfödd sårbarhet, som hos vissa barn medför att de kan utveckla rädsla och oro till följd av mindre allvarliga händelser.

Även om det visar sig att din son skulle behöva bearbeta någon särskild händelse som ligger bakom oron, så behöver han sannolikt ändå stegvis hjälp med att sova själv. Jag vill betona att det handlar om små steg. Det kan till exempel innebära att du ställer in en extra säng eller lägger en madrass i sonens rum som succesivt flyttas ut. Ett annat alternativ är att ni somnar tillsammans, men att du går över till ditt sovrum efter en stund. Diskutera tillsammans med sonen och låt honom komma med förslag på lösningar. Ibland föreslår barn för stora steg, eftersom de så gärna vill lyckas. Hjälp honom att sätta rimliga delmål. För att minska risken för besvikelser och skuldkänslorsom du skriver om i ditt brev är det först och främst viktigt att visa att det är okej att vara rädd. Om sonen känner att han inte klarar att sova själv så ska han inte behöva skämmas för det. Försök att göra så lite väsen som möjligt av bakslag och säg att det blir en ny chans nästa natt. Fråga om sonen vill backa ett steg, eller om ni ska pröva samma sak igen. Det är också viktigt att uppmuntran sker på ett sätt som inte leder till att sonen upplever krav på att lyckas. Visa att du tror att han kan nå målen och att du blir glad när han lyckas, men gör det i lagom omfattning. Visa framförallt att du kommer att stötta honom oavsett hur han klara sina utmaningar.

Det finns ett dilemma med barn som upplever separationsångest. Å ena sidan behöver ett barn känna att föräldern är en trygg bas att falla tillbaka på, särskilt om barnet upplever separationsångest. Å andra sidan behöver barnet lära sig att bli mer självständigt. Därför är det ibland så svårt att veta hur man ska agera när barnet blir oroligt. Tröstar man för mycket? Undergräver man barnets utveckling mot större självständighet genom att alltid finnas där? Ibland är det så. Det är därför planering och gemensamma överenskommelser om utmaningar som barnet ska anta är så viktigt. Då blir det lättare för både förälder och barn att veta när man ska kämpa och stå på sig och när det går bra att trösta eller söka tröst.

Jag vill avsluta med att ta upp frågan om hur du ska orka hjälpa din son. Finns det någon i er omgivning som skulle kunna hjälpa er med det här? Finns det till exempel någon som skulle kunna hämta och lämna sonen på skolan. Du skriver att han bara accepterar att du ska göra det, men en kommande utmaning skulle kanske kunna vara att någon annan gör det? Sedan vill jag påpeka att det kan vara svårt som förälder att hjälpa barn med stark rädsla och oro, utan professionell hjälp. Jag kan inte bedöma om det är aktuellt i ert fall, men inom barnpsykiatrin finns det mycket erfarenhet av behandling av den här typen av problem. På vissa håll erbjuds till exempel gruppbehandling för barn och föräldrar som har visat sig hjälpa de flesta som deltar.

Oavsett om du söker hjälp från vänner eller professionella så behöverdu nog stöd från omgivningen, med tanke på din tuffa situation. Ibland måste man själv ta på sig syrgasmasken innan man kan sätta den på sitt barn.

Varma hälsningar

Martin

”Äckligt se honom som en sexuell varelse”

Skrivet av Liria Ortiz 05:50, 9 september 2011 i kategori Allmänt, Relationer

FRÅGA:

Hej Liria!
Jag har ett problem som jag inte vet hur vanligt det är. När en man kommer mig för nära känslomässigt, så kan det helt plötsligt kännas äckligt för mig att se honom som en sexuell varelse. Det är lättare för mig att blotta mitt ”sexuella jag” än mitt ”inre jag”. När jag väl blottat mitt inre känns det som om dörren har stängts till det sexuella. Mannen har blivit en förtrogen/ en kamrat/ en broder/fader, och en sådan vill jag inte ha sex med – det känns nästan incestuöst… Hur ska jag göra för att komma över detta?

SVAR:

Hej! Tack för att du tar upp ett problem som är så svårt att få prata om. Det du beskriver kan uppstå som en konsekvens av olika saker. Några av dem kan vara våra föreställningar om vad det innebär för oss själva och vår partner att ha sex. Dessa föreställningar är ett resultat av vår egen historia och av de normer och myter som finns i det samhälle vi har vuxit upp i. Det låter för mig som om du har internaliserat en stark föreställning om att en man som visar närhet och ömhet är osexig. Du blir äcklad av det. Närhet verkar betraktas av dig som en svaghet hos din partner snarare än som en värdefull del av helheten när man har sex.
Vad som också kan ställa till det för oss är våra inlärda tankar om manlig och kvinnlig sexualitet. De baseras till stor del på myter och de styr oss mer än vi anar. En av dessa myter är att kvinnor vill ha närhet och män vill ha sex. När dessa myter inte stämmer med det man själv känner kan det utlösa skamkänslor. Det är ofta därför det blir så svårt att prata om det. Något annat som kan utlösa äckelkänslor är om man har blivit utsatt för sexuella övergrepp av en person som stod en känslomässigt nära.
Självklart vet jag inte vad som är orsaken till det du upplever, men utifrån det du skriver tycks problemet handla om att du har känslor och tankar om att närhet och sexualitet närmast utesluter varandra. Mitt förslag är att du utforskar, på egen hand eller med professionell hjälp, vad det är som ligger bakom uppkomsten av dessa känslor.

Vad kan du då göra för att få både bra sex och närhet? Utöver att göra klart för dig bakgrunden till det du känner kan du arbeta med dig själv på följande sätt: Många gånger är huvudvägen till förändring nya upplevelser som hjälper oss att ändra våra gamla föreställningar. Tankar och intellektuell kunskap är ett steg på vägen. Det som ger den större förändringen är nya upplevelser. De påverkar oss på djupet och hjälper oss att bli tryggare i oss själva. Att göra något som känslomässigt visar att det går att förhålla sig på ett annat sätt ruskar om oss, skapar nya föreställningar, och gör att vi förändras mer än vad vi trodde var möjligt.

Om vi vill förändra oss måste vi välja att göra nya erfarenheter som ligger bortom det vi gör idag. När dina rädslor säger att du ska dra dig ur, gör tvärtom, stanna kvar. När dina tankar säger dig att det är så här du ”är”, gör tvärtom. Det är ett verktyg för förändring, som inom kognitiv beteendeterapi kallas för exponering. När vi utsätter oss för situationer som vi närmast reflexartat har undvikit på grund av rädsla märker vi att det värsta inte inträffar. Att det som tedde sig svårt eller kanske omöjligt är fullt möjligt att göra eller uppleva. Vi kan på det sättet stegvis komma dit vi vill.

Hur kan du göra rent konkret? Ett verktyg du kan använda är det som kallas för att ”göra tvärtom”. Börja med att analysera en situation där du känner sexuell olust eller äckelkänsla. Beskriv den konkret. Fråga dig vad du tänker och känner i den situationen. Utforska om det är gamla känslor som träder fram på grund av tidigare negativa sexuella erfarenheter eller om de utgår från här och nu. Att du utforskar den skillnaden är avgörande för att du ska kunna ta ett beslut om vad du vill göra i situationen – lyssna på dina känslor eller inte. Men innan vi kommer dit, fortsätt att lära dig mera om vad som händer med dig i situationen. Vad blir den kortsiktiga konsekvensen av att du drar dig undan? Vad blir den långsiktiga konsekvensen? Här är ett exempel för att tydliggöra vad en sådan här analys kan ge som resultat:

Jag har berättat under kvällen för X, min pojkvän, hur min mamma alltid kritiserar mig. Jag kände mig nära honom. När vi ska sova kramar X mig och visar att han vill ligga med mig. En tanke dyker upp, han är snäll, och så uppträder inte en riktig karl, bra sex handlar inte om snällhet. Jag blir äcklad. Jag drar mig undan och säger nej. Nästa dag oroar jag mig för hur det ska gå med oss. Jag tänker på det hela dagen.

Prova på egen hand att göra några sådana här situationsanalyser. Våra tankar utlöser känslor. De är resultatet av automatiska tankar som vi tänker nästan utan att märka det. Men vi kan upptäcka våra automatiska tankar om vi riktar vår uppmärksamhet på dem. Vi märker då att de är enkla och överdrivna. De automatiska tankarna är tidigt inlärda. De är resultat av våra tidigaste erfarenheter. Många gånger är de samma gamla tankar som vi har haft i åratal. De är som en trasig grammofonskiva. De säger inte hur det vuxna livet är och hur vi som vuxna kan hantera livet idag. De har fastnat i det förflutna. Ett sätt att bryta deras inflytande är att hitta alternativa och mer vuxna tankar. Här är ett exempel: Automatisk tanke: Det är väl ok med ömhet och närhet men då blir man en madonna, och en madonna har inte sex! Alternativ möjlig vuxen tanke: Det är mina gamla tankar som dykt upp nu. Men det är ju en myt! Det stämmer ju bara inte, jag kan både ha sex och närhet med min partner!

Fortsätt på egen hand att 1) hitta dina automatiska tankar i olika besvärliga situationer, och 2) hitta dina alternativa tankar. Nästa steg är att du i situationerna går till handling och använder dig av ditt alternativa tänkande och, stärkt av det, också dina tvärtom-beteenden.

Skriv sedan ner en lista med situationer där dina gamla tankar och känslor står i vägen. Fundera på i vilka situationer skulle du vilja göra tvärtom, det vill säga stanna i situationen tills äckelkänslan klingar av. Det brukar ta mellan 5 och 15 minuter. Gör en hierarki där det som är enklast för dig att exponera dig för finns först i listan. Börja med det som känns lättast att göra och fortsätt sedan bakåt i listan.

Poängen med att göra tvärtom-beteenden är att våra hjärnor fungerar så att vi inte kan radera ut det vi lärt in, men vi kan lägga till nya känslomässiga erfarenheter. Då styrs vi inte av våra gamla tankar och känslor och kan bli friare att ta de beslut som leder oss närmare den relation vi vill uppleva. Testa gärna den här metoden. Studier säger att den är effektiv. Vill du läsa mer om verktyget att Göra tvärtom kan du läsa självhjälpsboken Hemligheten av psykologen Egil Linge och journalisten Dan Josefsson.
En varm kram till dig.
Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Hjälpa elever att inte bli som Breivik?

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 26 augusti 2011 i kategori Allmänt

FRÅGA:
Hej Liria!
Jag är lärare i en högstadieskola i en ganska stor stad i Sverige och jag har några frågor om intolerans och fördomar mot invandrare.

I staden, där jag bor och arbetar som lärare, finns en lång tradition av invandring. På 70-talet kom en våg av arbetskraftsinvandrare. Deras barn och barnbarn är väl integrerade, uppskattade och flera har ledande positioner inom stadens förvaltning, näringsliv inte minst, men också i de politiska partierna.

Det som har blivit mitt bekymmer som lärare är de fördomar som jag märker att mina elever har mot senare generationers invandrare, och särskilt de som kommer från länder utanför Europa. De kommenteras som ”parasiter” och ”odugliga analfabeter”, och de islamofobiska resonemangen är vanliga (och grova). Eleverna hänvisar ofta till nätet som källa och hävdar att där får man ”veta hur det egentligen är.” Vi har en ganska stor grupp elever som invandrat i skolan och jag märker att de far illa av jargongen som de hör från andra elever. Jag har ordnat diskussioner om tolerans i klasserna, men det har tyvärr inte varit så framgångsrik. De har urartat till gräl, där eleverna argumenterat med varandra och mitt intryck är att de bara bidragit till en polarisering av åsikterna. Hur kan man förstå att det så lätt uppstår fördomar om dem som är annorlunda? Finns det sätt att minska fördomar? Händelserna i Norge gör mig förskräckt, hur kan jag hjälpa mina elever att inte bli som Breivik? Vilka råd kan du ge mig?

Bästa hälsningar från ”Erik”, en vilsen och bekymrad lärare.

SVAR:
Hej Erik!

Jag beundrar att du har tagit initiativet till att göra något åt den intolerans som du möter omkring dig som lärare. Det du berättar om är ett problem som bekymrar många av oss.

Jag vill börja med att säga att intoleransen hos en enskild individ orsakas av många olika faktorer. Enligt rapporten Den mångtydiga intoleransen som Forum för levande historia har tagit fram är det få elever som är helt och hållet toleranta eller intoleranta. De allra flesta har en ambivalent inställning till bland annat invandrare och homosexuella. Det som kännetecknar den ambivalenta eleven är hennes motstridiga känslor och tankar och hur hon utifrån det pendlar snabbt i sitt sätt att tänka och göra. I ena stunden kan eleven tänka och bete sig tolerant och i den andra intolerant.

Socioekonomiska faktorerna visade sig ha betydelse för graden av intolerans hos elever: ”Resultaten visade att i skolor med elever från områden med höga andelar av välutbildade och välsituerade boende… uppvisade eleverna mer positiva attityder än i övriga skolor.”  Flera forskare menar att vi människor är sammansatta och att man också bör ta hänsyn till hur olika nedärvda sårbarhetsfaktorer, som förmåga till empati, spelar roll och formar attityder och värderingar i samspel med omgivningen.

Du undrar hur du kan hjälpa dina elever till att vara toleranta. Vi vet en del om detta. Faktorer som bidrar till en mer tolerant attityd hos unga är ett tolerant samhällsklimat och undervisning i skolan om till exempel Förentas Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men det finns tyvärr få vetenskapligt utvärderade metoder för att arbeta med fördomar och intolerans i skolan, och de resultat som finns är blandade. Den vanligaste metoden är att låta medlemmar från olika etniska grupper arbeta tillsammans i projekt av olika slag. Det har gett hyggliga resultat men effekterna avtar ganska snabbt. Används metoden med elever som är uttalat antagonistiska till varandra är effekten den motsatta, fördomarna om varandra ökar.

Utbildningsprogram som betonar de negativa moraliska aspekterna av att vara fördomsfull har också prövats. De har ibland innefattat direkt övertalning för att ändra attityder och beteenden. Dessa metoder var effektiva i första hand med de elever som redan hade en ganska tolerant inställning men hos de som var mer uttalat intoleranta uppstod även här en motsatt effekt, de var mer intoleranta efteråt.

Men arbete pågår för att utveckla psykologiska metoder för att nå de ambivalenta eleverna tidigt och före att de intoleranta attityderna är så uttalade. Jag vill berätta för dig om en modell som använts i USA av den ledande psykologen Steven Hayes, som är engagerad i frågor om tolerans.  Modellen har mycket lovande resultat och kan bli vägledande för att arbeta för tolerans med elever, särskilt de som fortfarande är ambivalenta. Men mer forskning behövs ändå, betonar Steven Hayes. Du kan läsa mer om arbetssättet i artikeln Applying acceptance, mindfulness, and values to the reduction of prejudice: A pilot study. Författarna är Jason Lillis och Steven C. Hayes.

I sin studie valde Hayes och hans forskargrupp att jämföra två metoder, som båda hade som mål att minska intolerant tänkande hos gymnasieelever om olika etniska grupper.  I en klass använde man metoden Acceptance and Commitment Therapy (ACT), som är en del av kognitiv beteendeterapi. I den andra klassen använde man en pedagogisk föreläsning som baserades på en lärobok om psykologin bakom fördomar om etniska grupper.

Utgångspunkterna för att använda ACT är att psykologisk forskning har påvisat att även om vi vet om vårt fördomsfulla tänkande, och ifrågasätter det, är det svårt att ändra på det. Studier visar att de allra flesta av oss vill vara toleranta och försöker undvika att tänka intoleranta tankar. Men de infinner sig ändå. Förklaringen är att våra fördomar är överinlärda och har blivit ett närmast automatiserat sätt att tänka. Vad vi däremot kan lyckas med är att lära oss att inte uppfatta fördomarna som sanna utan att snarare se dem som mentala ”reflexer.” Vi behöver då inte styras av våra fördomar utan kan fokusera på att bete oss i överenstämmelse med våra värderingar om att vi vill vara toleranta i möten med andra. Jag vill betona att det inte är antingen eller. En förutsättning för att metoden ska fungera är att samtidigt som man accepterar att man har fördomsfulla tankar så ska man aktivt välja att uppträda i överenstämmelse med sina värderingar, det vill säga tolerant. Tolerans på beteendenivå handlar det oftast om något så grundläggande som att inte döma få förhand utan att börja lyssna på varandras sätt att se på saken, att få en dialog till stånd, trots att man inte håller med varandra.

Hur såg då ACT interventionen ut? ACT- lektionen varade i sjuttiofem minuter. Den utformades utifrån forskningen om att lära sig att betrakta sina fördomsfulla tankar och känslor med utgångspunkt i en ovanifrån perspektiv. Övningar och diskussioner användes för att hjälpa eleverna till: a) att bli uppmärksamma på egna intoleranta tankar, känslor och reaktioner, b) att acceptera att dessa tankar och känslor finns där som något som lärts in under uppväxten i samspel med omgivningen (familjen, TV, nätet, filmer, böcker, myter) men att tankarna och känslorna inte behöver vara sanna, c) att lägga märke till hur lätt vi dömer andra utifrån de tankarna och känslorna d) men att ta beslutet om att bemöta andra på ett sådant sätt som istället är förenligt med värderingar om tolerans (trots sitt fördomsfulla tänkande). Inom ACT kallas det att handla i värderad riktning.

Hur gick det? Endast ACT interventionen var effektiv för att öka tolerans hos eleverna, men då det behövs mera forskning, bland annat med längre uppföljningstid, så rekommenderar Steve Hayes tills vidare en kombination av undervisning och ACT.

Forum för Levande Historia (FLH) kommer att publicera en antologi där jag och andra psykologer medverkar. I mitt kapitel utvecklar jag ett mer detaljerat förslag till ett självhjälpsprogram för att öka egen och andra tolerans. Antologin kommer att publiceras i början av nästa år men innan dess rekommenderar jag att du tillsammans med dina elever besöker P.K. – en utställning om intolerans som öppnar den 15 september i år i
FLH: s lokaler i Stockholm.

Erik, för att återkomma till din fråga, hur kan jag hjälpa mina elever att inte bli som Breivik?  Försök fånga upp dessa elever tidigt och när de fortfarande är ambivalenta. Prova gärna en blandning av undervisning och den ovan beskriven modellen. Maila mig gärna och berätta hur det går.

Varma hälsningar och lycka till!
Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

10 tidigare inlägg