Att adoptera känns som ett stort ansvar, tycker veckans frågeställare. Man läser ofta om att adopterade barn mår sämre som vuxna. Hur ska man göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet?

Fråga:

Vi är ett par i 35-årsåldern som inte kan få egna barn. Nu funderar vi på att adoptera. Men jag känner mig orolig efter att ha läst mycket om vuxna adopterade som mår dåligt och om att många blir utsatta för rasism. Hur kan vi göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet? Vi inser ju att det är en stor separation som barnet har varit med om. Vi är jätterädda för att göra fel.

Vilket är det största misstaget man kan göra? Vi har båda tänkt vara hemma länge med barnet den första tiden och ge barnet så mycket närhet som vi bara kan. Vi har också tänkt att vi hela tiden ska vara öppna med varifrån han eller hon kommer, prata mycket om det och så vidare. Men vi är ändå osäkra, är det rätt att slita upp ett barn från sitt kulturella sammanhang, sitt hemland?

Kanske en mamma

Svar:

Tack för att du skriver till oss om detta viktiga ämne. Det är förstås svårt att ge råd om ni ska adoptera eller inte, eftersom det ytterst handlar om ett personligt val. Jag kan däremot diskutera några av de andra frågorna du ställer. Jag vill börja med din farhåga om att ett adopterat barn skulle må dåligt av att slitas upp från sitt ursprungliga sammanhang. Jag förstår den farhågan, inte minst eftersom det ofta förekommer sådana berättelser i medierna. Emellanåt dyker det också upp forskning som pekar på att adopterade mår sämre än andra barn i Sverige. Stämmer det? Jo, den samlade forskningen visar att barn som adopteras från andra länder i snitt klarar sig sämre i livet. Det som inte alltid framgår i medierapporteringen är att en klar majoritet av de adopterade barnen faktiskt mår bra, medan det är en mindre grupp som drar ner snittet.

Sedan är frågan om ovanstående forskning utgår från rätt perspektiv. När man har undersökt hur det går för barn som adopterats jämfört med deras kamrater som blev kvar i ursprungslandet, så blir slutsatsen en helt annan. De adopterade barnen klarar sig bättre och mår bättre i alla avseenden.

Svaret på din sista fråga är alltså att barnen har allt att vinna på att få komma till föräldrar i ett nytt land, även om det samtidigt kan innebära utmaningar. Sedan vill jag inte påstå att den forskning jag tar upp kan ge tvärsäkra svar och lösningar på den här typen av existentiella frågor. För ett adopterat barn som mår dåligt i Sverige är det sannolikt en klen tröst att få veta att det antagligen hade mått ännu sämre om det hade bott kvar i sitt ursprungsland.

Du undrar hur ni kan göra det så bra som möjligt för barnet. I utbildningar av föräldrar som ska adoptera barn betonas vikten av att knyta an så mycket som möjligt, vilket är särskilt viktigt om barnet har jobbiga erfarenheter av uppbrott från relationer tidigt i livet. Ni verkar väl medvetna om det eftersom ni planerar att vara hemma länge tillsammans om ni väljer att adoptera.

Hur gör man för att knyta an och bygga en tillitsfull relation? Det finns förstås många svar på den frågan, men vid sidan av fysisk närhet som du tar upp, så brukar man betona att föräldrar ska försöka vara lyhörda och närvarande tillsammans med barnet. Det handlar till exempel om att fånga upp initiativ som barnet tar, att bekräfta barnets känslor, att ge barnet handlingsfrihet och att reagera förutsägbart när barnet gör något. Forskning har visat att det gynnar anknytningen mellan adopterade barn och deras föräldrar.

Du skriver också att ni har tänkt vara öppna angående barnets ursprung, vilket är klokt tror jag. I undersökningar har man sett att adopterade barn generellt mår bra av att få veta var de kommer ifrån och om möjligt ha någon form av kontakt med de biologiska föräldrarna. Även om det i perioder kan vara kämpigt att möta sin historia, så verkar visshet gynna de flesta i längden.

Det går förstås inte att säga vad det största misstaget skulle vara om ni adopterar ett barn, men de farhågor du tar upp får mig att tänka på en viktig sak: att acceptera barnet som det är. Det låter som en självklarhet, men är i praktiken en utmaning för många föräldrar.
Barn är bra på att uppfatta även små signaler om att föräldern avvisar dem eller tvivlar på dem, vilket förstås hindrar tillit och närhet. Det finns också goda erfarenheter av att hjälpa föräldrar med just detta. Ju mer de lär sig att se barnet som en egen individ och acceptera sidor de har svårt att identifiera sig med, desto bättre blir relationen och desto mindre ter sig problemen.

Är detta en särskild utmaning just vid adoption när man vet så lite om barnets bakgrund och riskerna det kan innebära?

Kanske, men det är inte direkt riskfritt att skaffa barn på egen hand heller. Det finns en lång rad omständigheter, vid sidan av adoption, som har lika stor eller större betydelse för barns utveckling och välmående.

Om ni väl bestämmer er för att adoptera tror jag alltså det är bra att fullt ut försöka acceptera de (relativt små) risker som det innebär.
Om man skaffar barn, oavsett hur, så har man ingått ett kontrakt med ödet. Ett barn flyttar in – och sedan får man ta det därifrån.

Martin

Det är enbart mamma som duger för 1,5-åringen, trots att båda föräldrarna försöker få flickan att acceptera att också pappa tar hand om henne. Hur ska han kunna ”komma in”? Martin Forster ger råd.

Fråga:

Jag är tacksam att jag hittade er på DN då jag ett tag har funderat mycket på en situation som min man och jag har med vår 1,5-åriga dotter. Hon är som person en framåt, viljestark och oerhört glad tjej som älskar det sociala livet med människor omkring sig. Jag har varit mammaledig på heltid sedan hon föddes och fram till i dag, min man är egen företagare och reser emellanåt så därför har föräldraledigheten enbart varit hos mig. Vilket jag ville från början och min man med, så där är vi helt överens.

Till frågan hör nu att nu har vår dotter enbart behov av mig när vi alla är hemma. Alla innebär jag, min man och varannan vecka hans son i skolåldern. Vår dotter är fokuserad på var jag är, vad jag gör och när hon vet det leker hon vidare för sig själv. Men hennes pappa får inte lyfta henne, pussa eller kramas då jag är i närheten, hon vill bara ner och börjar grina. Han får heller inte byta till pyjamas, borsta tänder och så vidare på kvällen när han är hemma samtidigt som jag, då blir hon hysterisk och skriker, grinar – sist kräktes hon nästan av panik – allt för att jag ska ta hand om henne.

Om jag inte är hemma går det bättre men pappan är ändå inte accepterad fullt ut och det grinas och kämpas länge innan hon till slut somnar, oftast då i vagnen i stället för i sängen.

Min man är en mjuk, barnkär person som verkligen försöker få henne att acceptera att han också kan det som mamma kan, men hon vill inte och vill bara till mig. Vad kan vi göra? Jag är en mamma som sätter regler och är bestämd när jag behöver, jag överbeskyddar henne inte i situationer när hon är med sin pappa utan snarare uppmuntrar henne att vara där. När vi är tillsammans på promenader eller liknande tycker hon det är kul att vi alla är ihop och kan gärna då bäras av pappa, hålla handen och så vidare men hemma är det svårare.

Jag förstår att mycket hänger på att jag är med henne hela tiden, det är liksom invanda mönster vi har. Jag älskar varenda minut jag är med henne men skulle gärna vilja få råd om hur min man kan komma in i sammanhanget med henne. Han blir ledsen och uppgiven, men tror att det blir bättre när hon blir äldre. Är det så?

Tacksam för synpunkter och råd …

Svar:

Tack för ditt brev. Temat har varit aktuellt här tidigare och jag vet att många föräldrar känner igen sig i din berättelse. I en majoritet av familjer är små barn mer knutna till mamman och det är inte ovanligt att pappan avfärdas på det sätt som du beskriver. Man vet att det åtminstone till en del har att göra med att mammor tillbringar mer tid med små barn. Du tar själv upp den förklaringen, så det är förstås ingen nyhet för dig.
Samtidigt finns det ju många barn som inte blir lika ensidigt fästa vid mamman, trots att hon har varit hemma hela tiden. Vad beror det på? Givetvis påverkar barnets temperament och personlighet, men en annan förklaring står att finna i hur mamma och pappa beter sig när båda är hemma med barnet. Du verkar vara medveten även om detta eftersom du uppmuntrar din dotter att vända sig till din man när ni är tillsammans.
Sedan är frågan om du och din man kanske ändå agerar på skilda sätt utan att ni tänker på det, till exempel när dottern söker trygghet. Det kan vara subtila skillnader som tonfall, kroppsspråk, eller hur snabbt ni reagerar när dottern visar tecken på oro eller blir ledsen.

Jag vet inte om det gäller för er, med tanke på hur du beskriver din man, men det kan vara något att fundera på. Kan ni göra mer för att ”byta roller” med varandra när ni båda är med dottern?

Samtidigt kanske det inte spelar någon roll hur snabb och lyhörd din man är, eftersom din dotter är så van vid att vända sig till dig. I så fall kan det vara bättre att hitta fler tillfällen då pappa och dotter får vara för sig själva. Du skriver att det blir bättre då, men inte helt bra. Kanske har de varit ensamma för få eller för korta stunder? Om det är möjligt att ändra på tror jag att det är värt det att vara mer uthållig.

Även om ni inte kan förändra något just nu, så brukar barn i allmänhet vända sig mer till pappan när de blir äldre. Att börja på förskolan kan till exempel innebära en tydlig förändring då dottern ändå kommer att behöva knyta an till fler personer.

Sedan är det förstås inte säkert att situationen kommer att förändras hur ni än anstränger er. Det finns ju barn som under hela uppväxten känner sig tryggare med den ena föräldern. Det är alltså inte säkert att din man kommer att få rätt i sin förhoppning om att det ska bli bättre med åren.
Men, frågan är vad man menar med ”bättre”? Att ni har olika roller i relationen till dottern behöver inte vara något dåligt i längden, även om det är besvärligt just nu. I tidig forskning om barns anknytning betonades betydelsen av mammans roll som trygg hamn väldigt starkt. Man såg att anknytningen till pappan varken var lika stark eller spelade så stor roll för barnet. I senare forskning har man konstaterat att mamman och pappan ofta spelar olika slags roller som har betydelse på olika sätt.

Den typiska papparollen är att hjälpa barnet att utforska omgivningen på ett lekfullt och säkert sätt. Det finns studier som visar att den rollen kan vara minst lika betydelsefull som mammans typiska roll. Exempelvis har man sett att barnets utforskande lek bidrar till bättre vänskapsrelationer under uppväxten.

Jag vill understryka att det inte finns några hinder för mammor att anta lekrollen eller för pappor att vara den trygga basen. Det viktiga är inte vem som tröstar eller leker, utan att någon gör det.

Om dottern fortsätter att vara starkt bunden till dig, så kanske det är lättare att hantera om ni accepterar att ni får olika roller. Ni valde att du skulle vara hemma med henne, vilket naturligt leder till en större roll för dig de första åren. Sedan får pappan kanske en annan roll under åren som följer. Man vet också att barns relation till båda föräldrarna stärks om de båda kan komma överens och stötta varandra i föräldraskapet. Det verkar ni göra, så oavsett vad som händer så finns det anledning att vara optimistisk.

Martin

Fråga: Min 3,5-åring har alltid varit en väldigt energisk och aktiv liten pojke. I ettårsåldern hände det att han började putta och slå till jämnåriga barn, och lite senare började han också bitas. Vi brukade gå till en del barngrupper, men många gånger slutade det med att jag fick gå hem tidigare eftersom jag helt enkelt inte visste hur jag annars skulle handskas med situationen – jag upplevde det som extremt jobbigt socialt, inför andra föräldrar, och kände många gånger att andra mammor kritiserade mig, både i tysthet eller sins­emellan och ett par gånger också direkt.

Vi bor utomlands och synen på barn här är ibland lite strängare än vad jag upplever att den är i Sverige; man kör mycket med ”naughty steps” och time-outs. Det kändes helt fel och jag upplevde att ju äldre min son blev, desto argare blev han av att ”straffas”. Tilläggas kan väl också att han brukade bli speciellt jobbig mot just vissa barn, sådana som kanske var lite extra känsliga och rädda av sig – och eftersom jag själv blev mobbad som barn, blev jag speciellt orolig över dessa beteenden. Hans något ”bråkiga” beteende har dock lugnat ner sig under det senaste året.

Han är extremt social och utåtriktad och har många vänner både på dagis och i förskolan. Anledningen till att jag skriver är emellertid den att en vän alldeles nyss talade om för mig att hon inte velat låta sin son träffa min under de senaste tio månaderna eftersom han hade slagit, och även bitit, hennes son så många gånger ”utan att jag hade sagt till” och hon hade fått göra det i stället.

Väninnan sade att hon inte tyckte att jag tog min sons beteende på allvar, och att jag inte gjorde någonting. Jag sade som det var: att jag helt enkelt ofta inte vet vad jag ska göra … jag tror inte på bestraffningar och det är svårt att resonera med så små barn. Det jag brukar göra är att tala om för sonen att han inte får slåss och att and­ra barn blir ledsna … ibland säger jag att vi får gå hem om han inte slutar, etcetera. Väninnan menade att det handlade om ”mobbning” och att barn i sonens ålder visst förstår vad de gör, att de inte får slåss. Jag menar dock att jag måste förstå varför han beter sig som han gör innan jag kan göra något åt det – men kanske är det en överpsykologisering.

Nu känner jag mig ofta väldigt osäker som förälder. Jag är intuitivt medveten om hur lätt det kan vara att ge ett barn fel budskap, speciellt eftersom jag själv var ett väldigt känsligt barn. Jag har ofta upplevt att andra vill hjälpa mig i min uppfostrargärning medan jag själv skulle tveka åtskilliga gånger innan jag gjorde detsamma. Utgångspunkten i råden brukar vara att jag är för ”snäll”– min mamma brukar till exempel säga ”man får faktiskt säga nej som förälder” medan jag menar att jag säger nej hela tiden, man måste dock inte skrika nej, vilket jag vet är vad min mamma menar … Min man är naturligt mycket mer auktoritär än vad jag är, men stödjer mig i mitt sätt att vara och menar att det är bra att vår son får en sorts balans i våra olika sätt att vara föräldrar på.
Så jag undrar alltså om ni tycker att det verkar som om min son är en potentiell mobbare, jag trodde att det var lite för tidigt … och om ni tycker att jag borde bli en strängare förälder? Jag känner mig bara hjälplös ibland och det tycks inte vara ok att känna så, det är aldrig någon som pratar om det.
Bekymrad och ledsen mamma

Svar: Den hjälplöshet du beskriver är mycket vanlig och jag kan nästan slå vad om att varenda förälder känner så ibland. Därför är det synd att du känner dig så ensam i detta. Du skriver att många i din omgivning tycker att du ska bli strängare mot din son. Det är tydligt belagt i forskning att barn bråkar mer om föräldrarna är alltför eftergivna. Men samma forskning visar att det inte heller är bra att vara alltför sträng. Det är ingen nyhet, men ditt brev beskriver svårigheten att veta var gränsen går. Ibland handlar lösningen om att inte fokusera så mycket på gränssättning över huvud taget. Jag brukar till exempel ofta ge rådet att börja med att försöka tillbringa mer tid med barnet för att stärka relationen. Men ibland kan själva gränssättningen ha större betydelse för problemen, vilket jag tror kan vara fallet för er. Jag kommer därför att fokusera på det i mitt svar till dig.

Du undrar om du borde bli en strängare förälder. Det beror på vad man menar med sträng. Om ett barn slåss är det bra att vara sträng i betydelsen tydlig, tålmodig, envis och konsekvent. Det är där­emot inte så bra om man menar att föräldern ska straffa och skrika, som vissa i din omgivning verkar förespråka. Ut­ifrån ditt brev tror jag att du skulle behöva bli strängare i ordets första betydelse.

Ett av de vanligaste misstagen i det här sammanhanget är att vuxna sätter gränser för ofta. Dels kan barn som ständigt får tillsägelser efter hand sluta bry sig om dem. Dels kan de få svårt att skilja de viktiga tillfällena från de mind­re viktiga. Det är särskilt olyckligt om ständiga tillsägelser inte följs upp konsekvent – ungefär så här: ”Nej! Du får inte! Jag sa att du inte fick ta en kaka nu! Lägg tillbaka kakan! Hör du vad jag säger!” Sen springer barnet i väg och äter upp kakan. Om det ofta blir på det sättet kommer ordet ”nej” att förlora sin betydelse för barnet. Därför bör man hushålla med tillsägelser och gränssättning för att tålmodigt orka stå på sig när det verkligen gäller.

Det är förstås också viktigt att skilja på tillsägelser och tillsägelser, just för att barnet ska förstå när det är allvar. En tumregel kan vara att så långt som möjligt vänligt be barnet att sluta. Därefter förhandla. Därefter uppmana eller säga ifrån. Därefter hindra, fösa eller lyfta barnet. Ofta tar trötta föräldrar direkt genvägen till det sista alternativet. Men ibland är det dock befogat att göra så – till exempel om barnet slåss.

Om din son slåss eller är elak mot ett annat barn tycker jag alltså att du bör ingripa direkt. För det första måste man då sträva efter att behålla sitt eget lugn. Annars finns en risk att ingripandet förvärrar situationen snarare än att avbryta den. Håll igen på ilskan, undvik att höja rösten, tänk på kroppsspråket och ställ dig lugnt emellan barnen eller lyft upp ditt barn om det behövs. Det är i detta läge som tålamodet och envisheten prövas. Det får inte sluta med att sonen till slut ändå tar kamratens saker eller slår till någon.

Du skriver att du inte vill bestraffa för mycket, vilket är bra, men en verklig bestraffning blir det först om du skulle tappa lugnet och börja skälla.

För det andra måste man vara konsekvent. Varje gång din son slåss eller är elak mot andra barn måste du snabbt avbryta det. Resonera och diskutera, då? Ett vanligt misstag är att diskussionen sker för nära konflikten. Om känslorna svallar är barnet sällan mottagligt för diskussion. Det upplevs i värsta fall bara som mer skäll och förmaningar. En treåring vet ofta i stunden att han har gjort fel – det är ingen nyhet att man inte får slåss. Din väninna har alltså rätt i det, men däremot förstår han sällan fullt ut konsekvenserna av handlingarna eller hur andra upplever dem.

Ta diskussionerna i sammanhang där sonen är beredd att lyssna. Ibland är det bättre att inte prata om faktiska händelser utan prata allmänt om att slåss eller att vara elak. I böcker, filmer och lekar får barnet möjlighet att sätta sig in i andras perspektiv och träna på att vara empatiska. En poäng med att konsekvent avbryta bråk är också att du genom dina handlingar tydligt visar att du inte accepterar sonens beteenden.

Att din son ofta hamnar i bråk, slåss och bits är allvarligt och du bör verkligen försöka stoppa det, men det går omöjligt att säga att han därmed skulle bli en mobbare. Många treåringar ger sig på svagare motståndare (fråga småsyskon!) utan att ha några särskilda motiv eller en uttänkt plan. I stora undersökningar har man sett att barn generellt slåss som mest i 2–4-årsåldern, men att de flesta av dem lär sig alternativa sätt att hantera konflikter på ett bättre sätt mot senare delen av förskolan eller i början av skolåren.

Chansen för att din son kommer att vandra den vägen är förstås ännu större om han redan nu får hjälp att sluta slåss.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Fråga: Hej! Vår treåring är en härlig, aktiv och nyfiken kille med stark vilja. När han blir arg och inte får som han vill blir han jättefrustrerad. Han skriker, slår ibland och säger en massa saker, så som: jag ska stoppa dig i avloppet, ringa polisen, kasta dig i elden. Sådant han vet kan göra oss illa. Det är bara när han blir arg han säger så, han går inte runt och bär på någon särskild ilska. Men vi märker att han blir så arg att han inte vet hur han ska hantera det.

Vi brukar säga att man får bli arg, vi förstår dig men du får inte slåss, du kan stampa i golvet och skrika i stället. Men hur hanterar vi det han säger? Är det okej att säga så, eller ska vi säga att man inte får det? Det är svårt för vi tycker det är så viktigt att han får bli arg men på ”rätt” sätt så att han inte sårar andra utanför familjen. Jag har själv svårt att hantera min ilska mot min man ibland och vill inte att min son ska bli så. Vill inte att han ska bli konflikträdd som jag utan att han ska våga uttrycka ilska.
Det känns som om det inte räcker med att stampa och skrika för att få utlopp för ilskan, så vi skulle behöva lite tips.
En mamma

Svar: Hej! Tack för ditt brev som innehåller flera intressanta frågor. Du undrar framför allt över sonens sätt att uttrycka ilska. Jag börjar i den änden. Varför säger barn elaka saker? Till att börja med förstår en treåring sällan att vissa ord kan såra, eller i vart fall inte hur mycket de sårar. Det finns en hel del forskning som tyder på att barn först från fyra fem års ålder har förmåga att se andras perspektiv. De kan förstås se att andra blir ledsna eller arga, men kan inte riktigt säga varför. De förstår heller inte att det är värre att säga att någon ska in i elden än att någon är dum. Däremot lär sig barn snabbt att vissa uttryck är mer effektiva än andra. Jag gissar till exempel att ni reagerar annorlunda om han säger att ni ska stoppas i avloppet jämfört med att ni är dumma. Det är helt naturligt att reagera och försöka lära barnet att vissa ord kan såra. Till en treåring skulle jag dock generellt försöka säga det ganska sällan och inte ta det för personligt. Annars finns risken att era reaktioner oavsiktligt kommer att bidra till att sonen fortsätter med sina uttryck.

När han är frustrerad och egentligen menar ”jag är arg”, så har han lärt sig att de förbjudna uttrycken är det bästa sättet att få er att förstå det. Egentligen gäller det även äldre barn. I det ögonblick man märker att det inte hjälper att säga till på skarpen, så är det lika bra att försöka göra något annat.

Jag menar inte att ni helt ska lägga band på era känslomässiga reaktioner, för det finns nämligen en baksida med det. Barnet kan lära sig att det är fult att bli sårad eller arg, eftersom mamma och pappa verkar anstränga sig så hårt för att inte visa det. Det kan också vara betydligt värre för barn att behöva gissa sig till när föräldrarna blir sårade än att få raka besked. Jag tror att du är väl medveten om detta eftersom du tar upp risken för att han ska bli konflikträdd. Å ena sidan ska man alltså undvika att göra en stor grej av detta. Å andra sidan ska man visa känslor. Det kan vara en svår balansgång som går ut på att hitta rätt nivå på känslorna vid rätt tillfällen. Om du drabbas av känslor när sonen säger något elakt, försök att komma ihåg att han inte riktigt har förmåga att förstå innebörden i orden. Det finns alltså kanske inte anledning att bli så arg eller sårad vid just det tillfället. Säg ifrån lite grann (ibland), säg att man kan bli ledsen av det, men öppna inte känslokranen helt. Gå snabbt vidare i samtalet genom att fokusera på något annat.

Du tar också upp att du kan ha svårt att hantera ilska mot din man. Jag vet inte om det betyder att du uttrycker ilska för mycket, för ofta, eller om du tvärtom är konflikträdd? Ett vanligt mönster är annars en kombination av dessa ytterligheter. Du kanske knyter näven i fickan en period för att sedan explodera. Oavsett vad som stämmer för dig, så är detta något som kan vara viktigt för din son. Den slitna klyschan att barn gör som vi gör, inte som vi säger, stämmer faktiskt. Därför tror jag att det är viktigare att du visar hur man kan uttrycka ilska (mot din man och mot sonen), än att säga att han kan stampa och skrika.

Så här långt har jag hållit mig till hur ilskan uttrycks. En mer grundläggande fråga är egentligen vad som orsakar ilskan. Varför blir sonen så arg? I vilka sammanhang bubblar ilskan upp? Vilka behov ligger bakom ilskan? Du skriver att sonen inte bär på någon särskild ilska, vilket jag tolkar som att han i stort mår bra och att det kanske inte finns några allvarliga bakomliggande orsaker. Även om det stämmer, så vinner man ofta mycket på att fundera över vad som bidrar till ilskan. För jag antar att han som alla barn har bättre och sämre dagar? Vad är det i så fall som gör att det ibland blir lite bättre? Saker som psykologer brukar fråga om är till exempel barnets stressnivå, sömn, kost, tid tillsammans med barnen, föräldrarnas sätt att reagera på konflikter, föräldrarnas inbördes relation och situationen på förskolan eller skolan.

Poängen är att försöka skapa förutsättningar för fler goda dagar då sonen visserligen blir arg, men kanske inte exploderar totalt. Ju fler sådana tillfällen han får uppleva, desto fler chanser får han att samla positiva erfarenheter av att uttrycka ilska på ett rimligt sätt. Det är ett bättre sätt att lära sig att hantera ilska, jämfört med att prata ut efter urspårade konflikter. Det finns också en annan poäng. Om ni börjar fokusera mer på vad som bidrar till harmoni i sonens vardag, så kan det vara lättare att släppa fokus på hans lite elaka uttryck. Då minskar risken att ni ofrivilligt gör en för stor grej av dem. En vacker dag har han kanske glömt varför han någonsin ville stoppa ner er i avloppet.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Fråga: Min sexårige son är en underbar unge, mjuk och fin, men också ganska känslig. Han blir lätt upprörd (arg, ledsen, besviken). Tyvärr har han också fått några ovanor som vi upplever som äckliga. Han pillar sig ibland i rumpan och kladdar på så sätt bajs till exempel på toalettväggen eller på sin säng. Vi har försökt prata om detta och har kraftfullt markerat att han inte får göra så här, att det sprider bakterier, att vi andra tycker att det är otrevligt och så vidare. Men det hjälper inte. Beteendet återkommer då och då. Till saken hör att han då och då bajsar på sig. Detta sker dock bara hemma. Vi har frågat läraren, som dock aldrig har märkt några problem på det här området.

Det andra problembeteendet uppstod i somras. Plötsligt klagade sonen över att han var torr runt ögonen. Vi försökte smörja men sonen tog spott och gned runt ögonen. Skolan och klasskamraterna började reagera på hans frenetiska gnidande och inte minst att han gned in saliv i ansiktet, som gjorde att han blev smutsig och luktade illa. Vi försökte prata med sonen och var hos läkare flera gånger. Vi fick olika salvor och hudproblemen försvann men beteendet kvarstod. I dag gnider han in saliv under näsan och på kinderna, trots att han egentligen inte har några synliga hudproblem. Vad ska vi göra? Båda beteendena får ju andra att reagera med obehag. Det är äckligt kort sagt. Jag är så rädd att han ska bli utstött och sjukvården verkar inte tycka att det är något problem.
Oroad mamma

Svar: Jag förstår att du är oroad över det här och vill hjälpa din son. Det är förstås särskilt jobbigt när hans beteenden börjar få sociala konsekvenser i skolan. Det finns många möjliga förklaringar till problemen, men spontant kommer jag på ett par som ni kan undersöka vidare.

Till att börja med är frågan om de två beteendena du beskriver hänger ihop, eller om det är separata problem. Båda skulle kunna vara exempel på tics eller tvångsbeteenden, som är mycket vanliga hos barn. Tics är små rörelser eller ljud som upprepas ofta och sker så automatiskt att barnet ibland blir medvetet om dem först när någon reagerar. Det kan till exempel handla om lustiga sätt att röra huvudet, harklingar eller enstaka ord. De fyller ingen särskild funktion, men kan utlösas av en lätt känsla av obehag eller rastlöshet. Det blir en sorts ovana, ungefär som att bita på naglarna. Din sons sätt att gnida saliv i ansiktet skulle kunna vara ett tics. Även problemet med bajset kan innehålla inslag av tics, men det låter lite mer komplext än vad tics vanligtvis är, så jag tror kanske mer på andra förklaringar som jag återkommer till längre fram.

Tics är som sagt mycket vanligt och behöver inte vara ett problem förrän de förekommer alltför ofta eller får sociala konsekvenser, som i din sons fall. När barn ska övervinna tics är första steget att hjälpa dem att bli uppmärksamma på beteendet. Det är viktigt att det sker på ett diskret sätt som man har kommit överens om i förväg, så att barnet inte upplever det som en tillsägelse eller bestraffning. För att ytterligare undvika att barnet känner skuld är det bra att beskriva ticsen som en ofrivillig handling som man inte kan rå för. I samband med att barnet lär sig att bli medveten om ticsen brukar det få lära sig att göra något alternativt beteende som är mer acceptabelt. Det ska vara ett enkelt beteende som känns naturligt att utföra. För din sons del skulle det till exempel kunna vara att knäppa händerna eller att dra handen genom håret. Det kan ju hända att dessa beteenden också blir en ovana, men de kommer i alla fall inte att väcka samma negativa reaktioner.

En annan möjlighet är att beteendena handlar om tvång. Tvångsbeteenden, eller ritualer som det också kallas, påminner om tics och de förekommer ofta samtidigt hos barn. Skillnaden är att ritualer oftast föregås av någon slags rädsla eller obehag som beteendet undanröjer, medan tics som sagt mer kan bli en automatiskt ovana. Ett typiskt exempel på tvång är bacillskräck, där tanken på att man har blivit smutsig eller ”smittad” utlöser ritualen att tvätta sig upprepade gånger. Tvångstankar och ritualer behöver inte vara logiska och kan ibland vara vidskepliga, som till exempel att man måste backa ett visst antal steg om man råkar se en viss person, för annars tror man att det kommer att hända något dåligt. Vuxna med tvångsproblem vet någonstans att tankarna är överdrifter eller fantasier, men kan ändå inte låta bli att utföra ritualerna för säkerhets skull. Barn kan däremot vara mer övertygade om att ritualerna faktiskt är nödvändiga för att undanröja faror av olika slag.

Båda problemen du tar upp skulle kunna ha inslag av tvång. Det är möjligt att din son utför beteendena som en följd av fantasier eller tankar om vad som skulle hända annars. Oftast utlöses tvångstankar av något i barnets omgivning, men det behöver inte vara så och det framgår heller inte i ditt brev om det är så för din son. Förekommer hans beteenden i särskilda situationer eller i samband med särskilda händelser? Vid behandling av tvång jobbar man med just sådana situationer eller händelser. Barnet får utsätta sig för dem, vilket väcker tvångstankarna, och ska sedan motstå frestelsen att utföra sina ritualer. Med tiden kommer barnet då att lära sig att de befarade konsekvenserna inte inträffar, trots att ritualerna uteblev. Både tvång och tics kan vara svåra att få bukt med och ofta behövs det professionell hjälp. Misstänker du att problemen kan handla om detta, så föreslår jag att du tar kontakt med BUP och efterfrågar KBT, som är den rekommenderade behandlingen för både tvång och tics.

Du tar också upp att din son bajsar på sig ibland, vilket förekommer hos ett par procent av barn upp till skolåldern. I de allra flesta fall beror det på förstoppning som inte har medicinska orsaker, utan i stället uppstår när barnet har hamnat i en vana att hålla sig för länge. Jag vet inte om det gäller din son, men det är värt att undersöka. Det finns förstås en rad förklaringar till att förstoppningen uppstår till en början, men sedan är det mycket vanligt att det uppstår en ond cirkel då det blir smärtsamt att bajsa, vilket gör att barnet håller sig mer, vilket i sin turförvärrar förstoppningen ytterligare. Det ökar också risken för att det finns bajs kvar när barnet har bajsat, vilket kanske gäller din son. Det kan ju i så fall bidra till att han sedan kladdar med det.

Vid långvarig förstoppning kan nervsignalerna i tarmen som talar om att det är dags att gå på toaletten försvagas, vilket gör det ännu svårare för barnet att bryta den onda cirkeln. Du nämnde att vården inte verkar tycka att din son har problem, men det kanske gällde hudirritationen i ansiktet. Jag rekommenderar att ni tar kontakt med husläkare igen och ställer frågor om problemen med avföringen. Om din son lider av förstoppning är det viktigt att han får behandling, som både kan handla om medicin och om övningar för att han ska lära sig att gå på toaletten mer regelbundet.

Ytterligare en förklaring som är viktig att utreda är om uppmärksamhet bidrar till problemen. Du skriver inget om din sons tillvaro eller skolsituation i stort, men ibland kan barn som är svältfödda på kontakt börja söka den på negativa sätt. Att göra något äckligt är förstås ett av de bästa sätten att väcka reaktioner och barn söker hellre negativ uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet alls. Det här är antagligen inte hela förklaringen, men det brukar ofta bidra även vid till exempel tvång och tics. Därför är det viktigt att ge sonen så lite uppmärksamhet som möjligt när han gör äckliga saker och samtidigt försöka umgås, bekräfta och uppmuntra honom villkorslöst i övrigt.
Jag vet inte om någon eller flera av de förklaringar jag föreslår stämmer för din son, men jag hoppas att de kan ge vägledning om ni kontaktar läkare och/eller barnpsykiatri. Jag tycker att ni ska göra det eftersom problemen du tar upp går att lösa, men ofta krävs lite hjälp på traven.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Fråga: Jag vänder mig till dig då vår familj befinner sig i kris just nu. Jag hoppas du kan komma med råd om hur vi kan fortsätta som en lyckligare familj. Vi flyttade i somras och sonen, som är i femårsåldern, miste därmed sina vänner. Han landade dock snabbt på nya stället och var ute och lekte med kvarterets barn. Han är otroligt social och vill allra helst leka med andra barn, men kan bli väldigt intensiv och jag kan uppleva att han nästan ”tjatar hål i huvudet” på den utvalda lekkamraten för att få uppmärksamhet.

På nya förskolan gick inskolningen som en dans, men efter två månader började personalen ta upp jobbiga händelser nästan varje dag, som att han (enligt personalen) oprovocerat slagit andra barn. Personalen säger att han inte svarar dem när de frågar vad som hänt eller far med osanning. Härom­dagen hade han till och med slagit en av kompisarna som han lekt mest med, för att kompisen tog den bil som sonen tyckte var hans. De säger att han är väldigt introvert och att de inte når fram till honom. De säger också att han är väldigt känslig och att de inte alltid har tid att sitta ner med honom tills han lugnar sig. Till saken hör att sonen på den tidigare förskolan umgicks med kompisar som inte var så snälla. Han blev ofta slagen och fick glåpord kastade efter sig. Han var säkert inte bara ett offer utan kunde nog vara den som började ibland, men situationen på den förskolan var som helhet inte hållbar.

Sedan i våras har sonen också fått extrema vredesutbrott hemma och kan vid tillfällen vara genuint rädd för sin pappa (när denne höjer rösten). Han kommer alltid till mig, men trots att jag försöker hjälpa dem att reda ut sina duster så slutar det med att sonen vägrar, till exempel genom att hålla för öronen när pappa pratar eller gå sin väg. Det ska sägas att pappa är väldigt rättvis och ofta leker med barnen. Det enda som jag upplever som jobbigt är när han höjer rösten. Jag har vanligen lite mer tålamod, men vi försöker ändå backa upp varandra när vi fattar beslut vid konflikter.

Varför beter sig vår son på det här sättet? Jag funderar på om vi ska söka hjälp hos någon barnpsykolog för att få svar och hjälp. Vi kan prata ibland på kvällarna när jag har läst för honom, men för det mesta är han ointresserad av att prata om hur han mår eller om vad som har hänt under dagen. När han får vredesutbrott tycker vi att vi har provat allt; hållit fast honom, släppt honom, pratat, varit tysta, eller pratat senare.

Det här året har varit utmanande då både jag och barnens pappa bytt jobb, flyttat och drabbats av jobbiga händelser i släkten. Det är klart att sonen kan känna vår stress. Jag hoppades att det skulle bli bättre efter flytten, men just nu lever vi i en mardröm.

Jag vore tacksam om du har några tips som kan hjälpa vår son!
En mamma

Svar: Jag förstår att det är tungt för er med sonen och allt annat som har hänt det senaste året. Det är förstås också jobbigt att det inte har blivit bättre efter flytten som ni hoppades.

Jag börjar med att diskutera problemen som finns hemma, eftersom ni spelar en större roll där. När jag har svarat på den här typen av frågor tidigare brukar jag ta upp två råd som kan vara aktuella för er. För det första kan ni behöva ta mer hand om relationerna och samspelet inom familjen i stort. Det kan till exempel handla om att tillbringa mer tid tillsammans, eller om att vara mer närvarande och lyhörda i leken tillsammans med sonen. Ibland kan detta räcka för att lösa problem med onödiga konflikter. Små gnistor slocknar av sig själva, i stället för att ständigt blossa upp till eldsvådor. Jag vet inte hur mycket ”exklusiv” tid ni tillbringar tillsammans med er son, men kanske behöver han mer av det.Jag föreslår i så fall att ni försöker få en rutin med mer lektid tillsammans med sonen. Det finns en särskild poäng om pappan har möjlighet att göra det, eftersom det verkar vara han som är mest inblandad i konflikterna.

Ibland är det här förebyggande sättet att hantera konflikter förstås inte tillräckligt. Bråk och konflikter kan leva ett eget liv som kräver att man förändrar sitt sätt att tänka och handlar just när det hettar till. Ett exempel på det i ditt brev kan vara pappans sätt att höja rösten. Det är sådant som kan orsaka eller förstärka konflikter trots att familjen i övrigt har det bra tillsammans. Mitt andra råd går därför ut på att försöka klargöra vad som brukar trigga i gång och vidmakthålla konflikterna. Det är bra att skriva dagbok för att få överblick och se mönster. Förekommer konflikterna vid vissa tidpunkter, på vissa platser, med vissa personer eller som följd av särskilda händelser? Svaren på dessa frågor kan ge led­trådar till saker ni kan förändra. Du är ju redan inne på att din man borde låta bli att höja rösten. Lättare sagt än gjort förstås.
Försök också att förstå om bråken fyller någon funktion för din son. Om du till exempel märker att bråken ofta uppstår när ni ställer krav på honom, då kan de vara ett sätt att slippa kraven. I så fall kanske ni måste sänka kraven – eller, om det handlar om rimliga krav – stå på er på ett lugnt sätt. Om du ser att han ofta börjar bråka eller protestera när han är ensam eller när ni ägnar er åt annat, så kanske bråken fungerar som ett sätt att få uppmärksamhet. Då är vi tillbaka i mitt förra råd: Han kanske behöver mer uppmärksamhet och närhet utan att behöva bråka för att få det. Givetvis har inte alla bråk samma funktion och ofta finns det flera skäl samtidigt till att konflikter uppstår, men det kan ändå finnas mönster som ni kan ha nytta av att upptäcka. Vissa barn kan förstås använda bråk som en medveten strategi, men jag vill poängtera att bråk ofta kan fylla funktioner som barnet självt är helt omedvetet om.

I studier där man har hjälpt familjer att lösa konflikter, har man sett att det kan leda till att barnen även hamnar i färre konflikter på förskolan eller i skolan. Om ni löser problemen hemma kan det alltså bli bättre på förskolan, men jag tror att det viktigaste just nu är att försöka få ett bra samarbete med förskolepersonalen. Ni måste få mer information om vad som händer runt konflikterna, och era kontakter får inte bara handla om att ”rapportera” vad som har hänt. Be att få vara med någon eller några dagar för att se vad som händer på plats. Begär ett möte där ni kan börja prata om konkreta lösningar. Om problemen är så stora som det verkar i brevet, har förskolechefen en skyldighet att göra en plan och vidta åtgärder för att lösa dem. I bästa fall finns det tillgång till psykolog, kurator eller personal med specialpedagogisk utbildning som kan hjälpa till med utformningen av planen. Ibland kan det som diskuteras på möten av det här slaget rinna ut i sanden, så ligg på och kräv att man ska följa upp beslut som fattas.

Nu kanske det låter som om jag tycker att förskolor ofta brister i ansvar för den här typen av problem. Och då låter det alldeles rätt. Skolinspektionen redovisade i en rapport från i år att en femtedel av de granskade förskolorna i landet inte gav tillräckligt stöd till elever som behövde det. Det är alldeles för många, även om det också visar att de flesta förskolor tar det här på allvar.

När man talar om barn som ofta bråkar eller hamnar i konflikter, så brukar det inte dröja länge förrän någon tar upp frågan om diagnoser. Det kommer säkert att förekomma i kommentarsfältet till den här texten. Även om barn med vissa diagnoser oftare hamnar i bråk, så är det ännu fler barn som ofta bråkar utan att ha någon diagnos. Det finns alltså många möjliga orsaker till de problem du tar upp och diagnoser är bara ett av dem.
Oavsett vilka orsaker som är aktuella för din son, så tror jag på din idé om att kontakta någon för att få hjälp. Jag tycker särskilt att ni behöver hjälp med problemen på förskolan, som jag spontant tror är allvarligast för er son i längden. Om ni inte har möjlighet att prata med någon psykolog eller motsvarande inom förskolan, så rekommenderar jag att ni tar kontakt med barnpsykiatrin.

Jag hoppas att er son snart kan ägna sig mer åt att vara den glada och sociala kille du beskriver i inledningen av brevet.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Fråga: Jag har en fantastisk dotter som är i tidiga tonåren. Hon är stark, kvick och det går bra för henne i skolan. Hon är mycket ambitiös och lyckas kombinera studier med intensiv träning. Socialt är hon lite blyg och tar inte så mycket plats, men får alltid vara med och har kompisar både i skolan och på fritiden. Hon ser mycket bra ut.

Vi är en klassisk liten kärnfamilj med två barn. Stor släkt på båda sidor och mycket kärlek! Vi bor i ett trevligt område där det finns familjer som har både mer och mindre pengar än vi. Min man och jag har massor av intressen som vi försöker visa våra barn, som skidåkning, friluftsliv, kultur.

Personligen så tycker jag att vi är lyckligt lottade, jag känner ofta tacksamhet över att jag fått det så bra i livet. Vi försöker kommunicera till våra barn att vi har det bra och ska vara tacksamma för det. Vi bidrar till flera hjälporganisationer och vill förmedla att man ska hjälpa dem som har det sämre.

Så vad är problemet? Jo, vår dotter har en enormt otacksam och missnöjd inställning till precis allt. När jag tänker bakåt så har det varit så väldigt länge, men det blir värre i takt med att hennes värld blir större. Hon följer framgångsrika bloggare på nätet och jämför sig konstant med andra. Hon ser såpor på nätet där människor är vackra och har mycket pengar. Flera kompisar har fler och dyrare saker än hon (absolut inte alla). Hon uppfattar sig som ful, ett drag som jag i och för sig gissar att hon delar med de flesta tonårstjejer. Det enda hon vill är att shoppa, vara på de tjusigare shoppingstråken och fika på de finaste ställena.

Det som oroar mig är att hon är på väg att bli deprimerad. Allting målas i svart, missnöjet är totalt och hon tenderar att bli uppgiven. Hemma drar hon sig undan in i internet/instagramvärlden. Både min man och jag försöker förklara att det är en falsk bild som målas upp: även bloggare och vänner har trista vardagar och de flesta skådisar får kämpa för sin överlevnad också. Det kommer alltid att finnas människor runt omkring en som har mer, ser bättre ut och så vidare. Det gäller att bara acceptera det och försöka vara nöjd med det man har. Vi försöker få med henne på trevliga saker på helgerna, men hon tycker att allting är dödstrist och vill bara hem. Hon tycker att vi är riktigt dåliga!

Ibland försöker hon prata och fråga varför andra har det så bra och inte hon. Hennes pratförsök kommer ofta sent på kvällen och hon kan inte resonera ordentligt då, knappt jag heller. Jag har i stället försökt att prata med henne och peppa vid andra tillfällen. Försökt stärka hennes självförtroende. Det här är jättesvårt för jag blir personligen oerhört provocerad av hennes missnöje och har ibland svårt att höra hennes klagan utan att ryta till. Då blir hon ännu ledsnare och jag helt matt. Hur ska vi göra för att vår dotter ska bli nöjd och till freds med det liv som hon faktiskt har? Hur ska vi lära henne att förhålla sig moget i det här? Jag blir helt förtvivlad av detta.

För att nyansera bilden lite grann: även om hon har en riktigt otrevlig ton hemma numera, särskilt mot sin pappa, så är det lika ofta hans fel att det blir gräl. Båda verkar på förhand vara inställda på bråk och triggar varandras dåliga sidor. Det skapar dagligen en dålig stämning hemma. Vår annars stabila familj mår just nu inte alls bra.

Har ni några råd hur vi kan göra för att få vår underbara flicka på rät köl? Jag blir så olycklig av att se henne ledsen när hon absolut inte behöver vara det. Jag är rädd att hon ska fjärma sig från oss ännu mer.

Orolig mamma

Svar: Tack för ditt brev, som ställer många intressanta frågor. Jag vill gärna ge några konkreta råd till dig, men jag tycker att det är svårare än vanligt den här gången. Till att börja med verkar du och din man redan göra många saker som jag annars skulle föreslå. Ni föregår med gott exempel genom att inte själva vara upptagna av konsumtion och status. Ni verkar inte understödja hennes konsumtion ohejdat, utan ge henne saker och pengar som motsvarar genomsnittet bland hennes vänner. Ni är själva aktiva på fritiden, vilket skulle kunna inspirera er dotter till att vidga vyerna.

Många skulle nog säga att er dotters intressen och attityd är tecken i tiden. Det går att ha många invändningar mot till exempel modebloggar, som att de sprider olyckliga ideal om hur unga tjejer ska vara eller att de driver på en konsumtionshets som rimmar illa med ett hållbart samhälle. Å andra sidan handlar ju tonåren delvis om att utforska olika värderingar och ideal som ofta krockar med föräldrarnas syn på saker. Jag påstår inte att din dotter enbart ägnar sig åt detta för att göra revolt, men på ett mer eller mindre medvetet plan så kanske hon vill pröva vägar som ligger långt bort från den livsstil som du och hennes pappa förespråkar. Ju mer ni försöker locka med gemensamma aktiviteter eller alternativ till shopping, desto mer motstånd kanske hon känner för att göra.

Ett annat typiskt tonårsbeteende är förstås att vara negativ, sur och otrevlig mot sina föräldrar. Återigen kan det handla om att göra uppror, men du skriver att du är rädd att dottern är på väg att bli deprimerad. Jag tycker att det finns flera saker som talar emot det. Hon är engagerad i skolan, träffar kompisar och har en aktiv fritid. Det mesta av hennes negativa attityder och tankar verkar komma fram i relationen till er föräldrar. Det mesta verkar också handlar om att ni inte ger henne tillräckligt mycket pengar eller saker, eller att familjen i stort inte lever ett lika statusfyllt liv som hon skulle önska. Det är inget ovanligt tema i konflikter mellan ungdomar och föräldrar. Om hon verkar må okej i andra relationer och sammanhang, så skulle jag inte oroa mig lika mycket över hennes negativa attityd hemma.

Du tar upp en tydlig baksida med sociala medier och internet i ditt brev, nämligen att din dotter där jämför sig mycket med andra. Forskning har också visat denna baksida. De som ofta jämför sig med andra mår sämre. Dessutom är risken för att må dåligt större om jämförelsen handlar om ”ytliga” saker som utseende, prylar och status, vilket ofta är sådant som lyfts fram på till exempel Facebook och Instagram. Ett särskilt problem är att lycka och framgång ofta överdrivs i de bilder som personer ger av sig själva på nätet. Ju mer man läser och skriver sådant, desto större risk att man får en uppblåst bild av sig själv och får orimliga förväntningar på livet.

Föräldrarnas inflytande över barnens intressen, attityder och umgänge minskar tydligt i tonåren (och ska göra det). Därmed inte sagt att föräldrar saknar betydelse, de är fortfarande viktiga men på ett annat sätt. Vanliga råd är att tonårsföräldrar måste släppa taget och ge utrymme för ungdomen att utforska världen, men samtidigt finnas kvar som en trygg bas när det behövs. Det handlar i praktiken om att bli väldigt förlåtande, svälja besvikelse och släppa många av de strider som annars förpestar relationen. Det betyder inte att man ska bli en dörrmatta och ge efter i varje diskussion. Viktiga saker måste man diskutera och försöka hitta kompromisser kring. Om hon däremot klagar eller är negativ utan att direkt kräva något av er, så kan ni försöka ha överseende med det. Jag tror till exempel att det kan vara värt att försöka släppa alla ambitioner att försöka påverka hennes intressen. Stäng inte dörren till att hon ska följa med er på olika aktiviteter, men låt henne ta initiativen.

Oavsett om er dotters beteenden kan betraktas som ett relativt normalt tonårsuppror, eller om hon faktiskt mår sämre än de flesta tonåringar, så tror jag ni vinner på att lägga fokus på er relation snarare än hennes intressen och attityder. Om ni inte redan har gjort det, så skulle jag försöka prata mer med andra tonårsföräldrar. Antingen med vänner eller i någon organiserad föräldragrupp som finns i vissa kommuner. Min erfarenhet är att samtal med andra föräldrar kan ge distans till problemen, även om man inte alltid kan göra så mycket åt dem. Jag tycker till exempel att det låter som om er dotter inte bara är intresserad av shopping och status, när hon samtidigt ägnar sig åt exempelvis studier och intensiv träning. Hoppas jag har rätt!

Varma hälsningar
Martin
Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Fråga: Hej! Vi har en dotter som precis har fyllt åtta år och som sover dåligt. Hon kan vakna på natten och komma in till oss, men har sedan svårt att somna om trots att hon får ligga i vår säng. Jag försöker hjälpa henne genom att sjunga tyst eller klappa henne lite, så att hon ska slappna av. Hon har haft dessa problem länge. När hon var liten kunde hon vakna på samma sätt mitt i natten och ibland vägrade hon att gå och lägga sig igen. Hon kunde bli mycket irriterad och sitta själv i vardagsrummet en bra stund, innan hon till slut kom tillbaka till vår säng och kunde somna om. Problemen har funnits under hela uppväxten, även om de har varierat lite.

Nu när hon har blivit större blir hon inte längre arg eller vägrar att sova. Ibland kommer hon som sagt in till oss och försöker sova, men ibland får vi höra på morgonen att hon har legat vaken ”hela natten” i sin egen säng. Jag förstår att det inte stämmer helt, men jag har märkt att hon faktiskt kan ligga vaken väldigt länge – ibland i flera timmar.

Min man har liknande problem. Vi vet att han påverkas av stress och oro. För honom hjälpte det att försöka slappna av mer, till exempel med hjälp av en avslappnings-cd.

Vår dotter brukar inte vara så påverkad dagen efter en natt med dålig sömn, men är däremot tröttare än vanligt nästa kväll. Vi försöker se till att hon lägger sig lite tidigare då. Vi brukar lägga henne halvnio–nio på kvällarna och hon vaknar ofta själv vid sex halvsju. Hon sover aldrig på dagen och är trött när hon lägger sig. Det har hänt någon gång att hon vill vara uppe längre med oss på helgerna, men hon brukar sällan orka.

Hur vanligt är det att barn har problem med sömn på det här sättet? Har vi anledning att oroa oss för hennes hälsa?

En mamma

Svar: Hej! Det verkar vara kämpigt för er dotter, men jag kan försäkra er att hon inte är ensam. Ungefär vart fjärde barn har betydande problem med sömn någon gång under uppväxten. Det finns många olika orsaker till sömnproblem och de kan yttra sig på olika sätt. Små barn kan ofta vägra att sova, precis som er dotter gjorde när hon var liten. Nu verkar hennes problem framför allt handla om att hon vaknar på nätterna och inte kan somna om, även om hon vill. Barn i er dotters ålder bör sova 9–11 timmar per natt, så om hon lägger sig vid nio och vaknar vid sex borde hon egentligen få tillräckligt med sömn. Men inte om hon ofta ligger vaken längre stunder under nätterna. Ni har alltså anledning att oroa er om hon flera nätter varje vecka sover betydligt mindre än nio timmar. Då tycker jag att ni ska kontakta vårdcentralen eller skolsköterskan.

På senare år har många forskare pekat på att man bör ta barns sömn och sömnproblem på större allvar. Dels visar både svenska och internationella undersökningar att barn sover mindre i dag än tidigare och att sömnproblem hos barn har ökat de senaste decennierna. Dels har man kanske tidigare underskattat vilken betydelse sömn har för barns välmående och utveckling. Exempelvis har allt fler studier visat att barn som sover för lite har betydligt svårare att koncentrera sig, har svårt att minnas saker och kan bli utagerande, nedstämda eller oroliga. Det finns också studier som visar att sömnbrist kan bidra till övervikt hos barn. Vissa studier har visat att så lite som en timme mer eller mindre sömn har tydliga effekter på hur barnen mår och presterar dagen därpå. Du skriver visserligen att din dotter inte är trött på dagarna, men om hon ofta sover för lite så misstänker jag att det ändå påverkar henne på något sätt.

Om ni söker hjälp för problemen, så kommer det första steget att vara att ta reda på mer om bakomliggande orsaker. När barn har svårt att somna eller ofta vaknar på nätterna kan det vara ett symtom på andra problem. I er dotters ålder brukar barn till exempel ha mycket funderingar kring livet och kan bli rädda för saker som de tidigare var för små för att förstå. Stressen ökar också genom att kraven i skolan blir större, kamrater blir viktigare och fritidsaktiviteter tar mer tid.

Om er dotter upplever stress av det här slaget eller oroar sig över någonting, så ska hon förstås i första hand få hjälp med det. Ta er tid att lyssna på henne och prata gärna med hennes lärare.

Det kan också finnas fysiska orsaker till svårigheter med sömnen, som till exempel snarkning eller för stora halsmandlar. Sömnproblem kan emellertid uppstå utan någon uppenbar anledning och så småningom börja leva ett eget liv. Den typen av ”rena” sömnproblem verkar ha att göra med svårigheter att gå ner i varv och är delvis ärftliga. Det skulle kunna vara så i din dotters fall, eftersom både hon och pappan verkar ha svårt för att slappna av.

Glädjande nog finns det en hel del saker som man kan göra för att hjälpa barn med sömnproblem. En enkel sak ni kan börja med är att skapa goda sömnvanor. Det ingår i de flesta behandlingar av sömnproblem och är viktigt oavsett orsakerna till problemen.
En grund för goda sömnvanor är miljön i sovrummet. Det ska vara mörkt, svalt (17–19 grader) och sängen ska vara bekväm. Det låter självklart, men många sömnproblem förstärks av att barn till exempel har vant sig vid att det ska vara ljust i rummet när de somnar.

Det är bra att ha fasta tider när barnet lägger sig och stiger upp. Du skriver att er dotter får lägga sig tidigare de dagar hon är trött. Jag skulle alltså rekommendera att ni i stället försöker låta henne somna ungefär samma tid varje kväll. Även om det är kämpigt de trötta dagarna, så kan en jämnare rytm leda till bättre sömn i längden. Generellt brukar man rekommendera att barn ska försöka sova i sin egen säng, så egentligen borde ni uppmuntra henne att ligga kvar där i stället för att komma till er på nätterna. Det beror samtidigt på hur hon upplever sina vakna stunder på nätterna.

Om hon ligger vaken länge och är rädd eller orolig, så kan det ändå vara bättre om hon får komma in till er. Ni kanske också kan ordna en egen säng till henne i ert rum, så att hon inte alltid behöver lägga sig i er säng. Poängen är att hon i längden ska lära sig att bli trygg och kunna slappna av utan er hjälp.

Det är bra att hon aldrig sover på dagen, eftersom tupplurar i hennes ålder brukar bidra till värre sömnsvårigheter på nätterna. En annan rekommendation för goda sömnvanor är att försöka varva ner och göra lugna saker någon timme innan sänggående. Undvik tv, dator, mobil eller fysiska aktiviteter.

Undvik också stora mål­tider. Läs gärna något tillsammans eller också kan ni kanske försöka med avslappning, som fungerade för pappan. En annan del av goda sömnvanor är att barn får komma ut i dagsljus och gärna röra på sig varje dag.

Som sagt föreslår jag att ni söker hjälp för problemen, om inte annat för att få veta om de är så stora att ni måste göra något åt dem. Om det visar sig att er dotter lider av ”rena” sömnproblem, så skulle kognitiv beteendeterapi kunna vara aktuellt. Utöver att jobba med goda sömnvanor, så får barnen bland annat träna mer på att slappna av och lära sig vad de ska göra när de ligger och oroar sig i sängen. Det har visat sig kunna hjälpa många barn, så det finns alltså gott hopp om att er dotter snart kan sova bättre.
Martin
Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.