Hur hjälper jag mamma att slippa sitt samlartvång?

Skrivet av Liria Ortiz 09:22, 25 februari 2013 i kategori Psykisk ohälsa, Äldre

Foto: Scanpix.

Mamman har hela livet varit en ”samlare” och nu är det värre än någonsin i hennes hem. Dottern har tagit ansvar för städning och ordning i 35 år och orkar inte längre. Hur kan hon hjälpa sin mamma? Psykologen Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Det här gäller min härliga mamma som är en social och kulturellt begåvad kvinna som är mysig att umgås med så länge man inte är hemma hos henne. Hon kan inte slänga en sak och jag har smärtsamt insett att hon är en manisk samlare/hoarder.

Så länge jag kan minnas har det varit stökigt hemma hos mina föräldrar. I bokhyllan låg allting huller om buller, precis som ovanpå möbler och i byråar och i garderober. Båda mina föräldrar är röriga, men det är min mamma som inte kan slänga saker. Pappa kastade i smyg påsar med kvitton, strumpor, gamla papper. Om han blev påkommen blev mamma arg. Själv skämdes jag alltid för mitt hem och drog mig för att ta hem kompisar. När jag var större var det jag som städade. En svår uppgift då alla förvaringsutrymmen är proppfulla med bra att ha-saker och skräp. Det var jobbigt. Jag skämdes ofta, även inför mormor och farmor.

Senast jag var hemma hos henne var där så mycket saker och hon har börjat använda golvet för förvaring av sina saker. Det har blivit stigar i lägenheten där hon kan gå. Man kan inte längre stänga dörrarna eller sitta i möblerna. Min mamma har haft det mycket tufft med allvarliga sjukdomar och jag gissar att skilsmässan knäckte henne och samlandet slog ut i full blom. Och jag känner precis som när jag var liten att allt ansvar för hennes städning/ordning ligger på mig, själv tar hon det inte. Jag känner så, men jag vägrar acceptera det. Jag inser att min och tidigare pappas ”hjälp” bara underlättat för hennes samlande så att det inte märks utåt. Vi har väl i viss mån varit ”medberoende”. Jag har denna vecka sett till att hon får städhjälp av kommunen. Nu försöker jag få professionell hjälp för henne. Jag har burit denna ansvarsbörda i 35 år.

Jag kan inte göra något mer, det hjälper inte att jag kommer hem och röjer. Efter några månader är det fullt igen. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Mamma behöver färdtjänst för de få gånger hon måste ut. Finns det stödförening? Finns KBT-terapeuter som gör hembesök? Efter år av sjukfrånvaro är pensionen skral. Kan man få hjälp ekonomiskt? Jag skeppar gärna in en del, men inte heller jag är gjord av pengar. Men det här måste få ett slut.

Anonym
Svar:

Hej och tack för ditt brev. Du imponerar. Du har tålmodigt funnits där under alla år som ett stöd för din mamma. Jag tycker att du är på rätt spår när du resonerar om att det är dags för din mamma att få professionell hjälp. Hennes samlande har varierat i styrka över tiden, skriver du. Ibland har det varit en ”acceptabel röra” i bostaden, men i perioder har det varit en ”katastrof”. Och nu verkar det vara mer besvärligt och okontrollerbart än någonsin för din mamma!

Det är nog möjligt att du har rätt i att din mamma lider av det som kallas samlartvång eller patologiskt samlande. Även om det förstås inte är möjligt för mig att sätta någon diagnos enbart ut­ifrån det du berättar om i ditt brev. Samlartvång är ingen egen diagnos. Den ingår i det som benämns tvångssyndrom, som består av tvångstankar och tvångshandlingar, eller endera. Vid samlartvång är man rädd att råka slänga något viktigt eller något som kan behövas längre fram. Man undviker nästan helt att slänga saker, eller gör det efter ett noggrant övervägande, och med lång fördröjning och stark olust.

Samlartvång är en så kallad ångeststörning. Samlandet är ett beteende som i stunden lindrar ångest och oro. Det du iakttagit, att din mammas samlande har ökat märkbart efter hennes skilsmässa och svåra sjukdom, kan kanske förstås utifrån detta sätt att se på funktionen av samlandet. Ofta inser man själv det orimliga i det man gör och att samlandet ställer till det på många olika sätt, exempelvis i relation till grannar och familj. Man skäms och isolerar sig. Men ändå känner man att man måste utföra handlingarna. Ibland kan patologiskt samlande vara ett inslag i demens- och psykossjukdomar, och då är insikten om orimligheten i beteendet sämre eller ingen alls.

Du undrar om det finns professionell hjälp att få för din mamma, och om det inte behöver bli så kostsamt. Och mitt svar är ett ja på din första fråga och försiktigt ja på din andra. Det finns hjälp för din mamma att få i den offentliga vården. Även om hon i någon mån behöver ha turen på sin sida för att fullt ut få den effektiva och evidensbaserade behandling som finns att få.

Din mamma behöver någon professionell person att samtala med om det som pågår, och hon behöver få en utredning gjord och en möjlig diagnos. Det är den som öppnar för behandling. Såväl primärvården som en psykiatrisk mottagning kan erbjuda detta första steg.
Om diagnosen samlartvång visar sig vara aktuell är de behandlingar som har bäst forskningsstöd kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel. De läkemedlen har också en ångestreducerande effekt. I många fall behövs en kombination av båda behandlingarna.
Mitt försiktiga ja till att det kanske inte behöver bli så kostsamt för din mamma utgår ifrån att det i dag blir allt vanligare med KBT-kompetens inom den offentliga vården. Men saknas den där din mamma bor så det blir förstås mer bekymmersamt.

Ja, det finns en ideell stödförening för personer som har tvångssyndrom, eller OCD – obsessive compulsive disorder, som är den engelska benämningen för tvångssyndrom, och deras anhöriga. Den heter Ananke. På deras hemsida med adressen www.ocdforbundet.se finns artiklar om tvångssyndrom, ett diskussionsforum, personliga berättelser och adresser till lokala föreningar och stödgrupper.

Ett annat problem som du har att hantera är att motivera din mamma att söka hjälp. Det verkar som om din mamma under alla de här åren inte har övervägt eller sökt professionell hjälp. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för henne att göra det. Vad kan du då göra för att få henne intresserad av detta, hjälpa henne att våga och börja ta ett eget ansvar?

Det du inte ska göra är att försöka övertala henne. Det skulle troligen bara få henne att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att din mamma börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer henne. Ni skulle inte komma vidare i samtalet utan det skulle tystna eller sluta i gräl.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din mamma upplever som besvärligt med sitt samlande. Och om hon kanske skulle kunna kontrollera det bättre. Hjälp henne att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din mamma nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att hon uppfattar din omsorg, men också att du inte tränger dig på. Då kan det bli tryggare för henne att berätta om det som är svårt, och som hon förmodligen vill ha hjälp med.

Väck även din mammas hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få och till att man har förmåga att förändras. Be om lov att få berätta om samlartvång och hur det behandlas. Sammanställ information om detta och erbjud henne att läsa. Om din mamma använder nätet kan du tipsa om Anankes hemsida. Visa optimism om din mammas förmåga att lyckas. Var generös med att lyfta fram hennes andra sidor, som hennes charm och begåvning, som jag får intryck av ditt brev att hon har mycket av. Du skriver om din mamma som en ”härlig kvinna”. Det gör det lättare för din mamma att fortsätta samtala om sina svårigheter om era samtal också ger plats för henne att få vara den ”mysiga” mamma som hon också uppenbart är.

Liria

Önska psykiska sjukdomar

Skrivet av Liria Ortiz 14:33, 22 mars 2011 i kategori Psykisk ohälsa, Självhjälp och förändring

Fråga

Hej Liria!

Jag har under de senaste åren utvecklat ett intresse för psykologi. Problemet är dock att mitt främsta mål med detta intresse är att kunna ta reda på vad som är ”fel” på mig. Som bakgrund kan jag ange att jag gick in i en depression för cirka två år sedan då jag önskade ta mitt liv men avstod från detta för att skona min familj då deras liv och livskvalité betyder mer än min och att jag därför borde leva för dem då, även om min existens inte gynnar dem, så skulle de bli ledsna om jag dog nu när jag ändå finns. Depressionens absoluta botten är ett minne blott, men jag har sedan denna tid misslyckats med att återfå livslusten och har fortfarande dessa tankar, samt en ”insikt” om att livet, då inte bara mitt utan även hela mänsklighetens, saknar betydelse och mening. Jag går dock inte runt och är ledsen då jag för det mesta inte känner någonting, varken glädje eller nedstämdhet. Jag sökte aldrig hjälp för detta och har endast yttrat mina problem för en, då sjukvårdsrelaterad, person tidigare, då jag inte vill tynga min familj med detta då mitt enda mål med min existens är att göra dem stolta.

Anledningen till att jag då sökte hjälp var att jag ibland hamnar i ett tillstånd då jag i några sekunder ser för min inre blick personer som jag inte känner som ibland talar med mig och drabbas av den känsla av att detta upplevts förut, vilket jag är övertygad om att jag inte gjort. Jag tappar då helt kontakten med omvärlden och ”går in i mig själv”. Detta följs sedan av hjärtklappning och är extremt otrevligt. Problemet är att jag inte minns synen detaljerat utan är helt tom efteråt och behöver ägna några sekunder till att försöka återfå mitt grepp om verkligheten.

I dagsläget så läser jag mycket på internet om psykiska sjukdomar och då, som ovan nämnt, med syfte att hitta sjukdomar som stämmer in på mig, men med en hemlig önskan att jag faktiskt skall vara drabbad av dessa. Jag brukar då läsa om Aspergers syndrom, schizoid personlighetsstörning och schizofreni. Jag inser det orimliga i att önska att jag skall vara sjuk och är medveten om att jag troligen endast är förvirrad och söker min identitet men undrar ändå: varför önskar jag att jag har en psykisk sjukdom?

Med vänlig hälsning/G

Svar

Hej G!

Det är så sorgligt att du går och mår dåligt utan att veta vad det handlar om. Min starkaste rekommendation är att du söker hjälp så fort som möjligt och låter dig utredas så att du kan sluta spekulera om vad det kan handla om. Många gånger har vi med oss olika besvär i livet. Vi själva och vår omgivning kommer ofta med tolkningar eller förklaringar och vill sätta diagnoser på oss, men det som är viktigt i sådana sammanhang är att vi tar reda på fakta. För min del vill jag inte uttala mig om möjliga diagnoser för dig med så lite fakta tillhands. Jag kommer att koncentrera mig på dina frågor om ”Varför önskar jag att jag har en psykisk sjukdom?” och om hur du kan öka känslan av meningsfullhet i ditt liv.

Behovet av att hitta en förklaring till sitt eller andras lidande och beteende är högst mänskligt. Vi vill så gärna få svar på frågan: ”Vad är det som är fel på mig”. Jag tror att det du egentligen vill är att hitta ett namn på en psykisk sjukdom som förklarar ditt lidande. Vilket är det positiva med att få ett namn eller en diagnos på de svårigheter man har? Man förstår sig själv bättre och får många gånger möjligheter till lämplig behandling, stöd eller medicinering som hjälper att leva ett bra liv trots svårigheterna. Ibland sker med tiden en så påtaglig utveckling att man inte längre utfyller kriterierna för diagnosen.

Samtidigt är en diagnos ett namn på ett antal olika svårigheter, så kallade kriterier, som man har haft en tid. Men det finns stor variation mellan individer inom samma diagnos för vilka kriterier de uppfyller och i vilken omfattning. Detta innebär att personer med exempelvis diagnosen Aspergers syndrom inte upplever situationen lika eller har samma grad av svårigheter.  På så sätt säger diagnosen väldigt lite om personens styrkor och svagheter i olika situationer.

Problemet med att hitta ett namn på sina svårigheter eller få en diagnos är ibland att man vänjer sig att leva på ett visst sätt. Det kan i sig vara positivt, men en nackdel kan vara att det blir svårt att föreställa sig att det går att leva på ett annat sätt, trots diagnosen. Med andra ord; man identifierar sig med sin diagnos. Man säger till sig själv ”Jag är (namn på diagnosen” eller ”Jag har Asperger”. Dessa uttalanden kan fungera då som stoppskyltar och självuppfyllande profetior.

Det jag vill problematisera och förmedla till dig är att hitta ett namn, en diagnos på det du upplever, kan ha olika konsekvenser för dig beroende på vad du gör med den kunskapen.

Det du upplever och känner idag passar nog in på många möjliga diagnoser. Jag tycker att du behöver ta dig själv på allvar och söka professionell hjälp. Arbeta med din egen motivation för detta genom att utforska vad du och din familj skulle vinna på att du gör det. Fastna inte i ett eget letande efter en diagnos. Idag pågår en enorm utveckling och behandlingar för många diagnoser utvecklas hela tiden till det bättre.

Du skriver också att det inte finns någon meningen med livet. Problemet uppstår, tycker jag, på grund av själva formuleringen. Om vi letar efter MENINGEN MED LIVET som något stort, som kommer från ovan och för alltid givet är vi dömda att misslyckas. Hur skulle det vara om du ändrar fokus och frågar dig själv: Vad ska jag göra för att mitt liv ska ha mening IDAG? Lägg märke till att det handlar om att du hittar en vardaglig handling. Något du kan göra för dig själv eller andra som ger dig en känsla av meningsfullhet för dagen. Du verkar vara en person som bryr sig om din familj och inte vill orsaka lidande för andra. Du ska ha allt beröm för din omtänksamhet! Utifrån mitt perspektiv låter det väldigt kärleksfullt. Kärleken är inte bara en känsla. Kärleken är också de små vardagliga handlingar som vi gör för våra närstående och för oss själva. Du har det inom dig. Låt det hjälpa dig att också visa kärlek för dig själv i handlingar som gör dig gott, sök hjälp.

Många varma hälsningar

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Hur ska vi hjälpa vår son att hamna rätt?

Skrivet av Martin Forster 10:50, 9 november 2010 i kategori Föräldraskap, Psykisk ohälsa

Fråga:

Hej Martin, Jag är mamma till 6 underbara barn i åldrarna 16-1 år. Varför jag skriver till dig är för att vi har och har haft problem med vår snart 14-åring i flera år.

Hans pappa och jag är skilda sedan 10 år, pappan är periodvis bortrest ganska många månader så barnen har bott och bor hos mig större delen av tiden. Vi har just nu en pågående vårdnadstvist pga hans frånvaro och oengagemang.

14-åringens problem har varierat i uttryck beroende på ålder. När han var mindre hade han svårt med kompisrelationer och var bråkig mot andra barn. När det skar sig sprang han gärna iväg och gömde sig och var väldigt svår att kontakta. Han stängde in sig och sina känslor. Han bajsade även på sig dagligen och när han kom hem från skola/fritids kunde han nästan ha sår i rumpan av det som satt där och torkade in. Han luktade illa pga detta.

För ett par år sedan slutade han med att bajsa på sig utan hade mer ordentliga fartränder i fillingarna och nu är det enda problemet när det gäller detta att han är svår med sin personliga hygien. Han är en väldigt flyktig kille, han blir intresserad av saker väldigt snabbt, ger sig hän totalt men intresset dör ganska snabbt ut.
Så har han varit hela skolåldern.

Han är väldigt överviktig och under alla år har jag försökt peppa honom till att pröva olika sporter, både lag och ensamsporter men efter några månader har det övergått till tvång och då tappar det sin tjusning.

Det stora problemet nu är att han har blivit en stor kille som inte står emot grupptryck och som söker sig till kretsar som är mindre bra för honom.

Exempelvis är det killar som håller på med droger, vapen, olaglig mopedkörning osv. Skolan började denna termin på minus sidan. Han skolkade otroligt mycket örsta veckorna vilket ledde till att jag eller min nuvarande man (extrapappa) satte oss i skolan och såg till att han gick på de lektionerna han skulle.

Självfallet blev det stora protester från hans håll och en dag så smet han ifrån mig och vägrade att rent fysiskt gå in i skolbyggnaden. Eftersom han är en relativt tung kille så var det omöjligt att rubba honom.

Han krävde att få bo hos sin pappa mer än bara varannan helg och efter samtal med hans pappa beslöt vi att han skulle få vara där varannan vecka. Problemet är att hans pappa inte har samma tid eller engagemang för  
sonen.

För ca en vecka sedan fick hans pappa via ryktesvägen höra att sonen rökt marijuana och sökte genom hans fickor där han hittade en liten zip-påse med något bladliknande innehåll.

Han kontaktade mig och jag åkte omedelbart och hämtade upp honom i skolan och tog honom till Maria Ungdom för att konstatera vad han tagit och för att försöka få hjälp med honom.

På Maria Ungdom konstaterade dom snabbt det jag vetat om i många många år att sonen mår väldigt illa och stänger inne sina känslor och vägrar att prata. Man remitterade honom vidare till BUP, som vi ska till om ett par
veckor.

Han har varit på BUP i olika perioder utan resultat!!

Jag vet att jag misslyckats med att ge sonen det stödet för att hans självkänsla och sjävförtroende han behöver och jag har förhoppningen att kunna stödja honom bättre nu, men jag har svårt att veta exakt hur jag ska
agera.

Sonen är väldigt provocerande och väldigt otrevlig många ggr. När han är hos sina morföräldrar är han trevlig och bemötande men hemma är det tvärtom. Många som träffar sonen säger att han är en väluppfostrad,  
snäll och sympatisk kille, vilket jag vet! Men inte hemma.

För att sonen ska gå till skolan och sköta skolarbetet har min man och jag nu lovat honom att få börja köra Motorcross. Sonen är nämligen en väldigt motoriserad kille. Jag har förhoppningen om att detta ska gå vägen men samtidigt är jag rädd för att han ska tröttna efter några månader…. som vanligt.

Vi behöver råd om hur vi ska stödja honom och förvandla honom till den goa och snälla kille han är. Vi ställer krav på alla våra barn att hjälpa till hemma med det som kan behövas, damsuga, tömma diskmaskin, städa
sina rum, hjälpa till med dukning osv… Men sonen har på senare tid börjat vägra att hjälpa till för att han inte tycker att han ska göra något!

Vi har tre småttingar som hamnar mellan alla bråk och allt tjafs och som blir negativt påverkade av denna stämning som blir hemma. Plus att vi har en till liten på gång som kommer i dec.

Jag kan avsluta med att säga att sonen formligen AVGUDAR alla sina småsyskon och ÄLSKAR att vara med dom! Många har påpekat att vi har många småbarn och att det kan vara ett av sonens problem men jag ser inte
syskonen som ett problem.

Med detta känner jag att jag skrivit det mest väsentliga som finns att skriva, skulle kunna hålla på i ett par sidor till.

Hoppas vi kan få värdefulla tips av dig som kan hjälpa denna förvirrade kille att komma rätt!


Svar:

Hej!

Du beskriver en svår situation, så jag förstår din oro. Jag tycker att det är bra att ni tar problemen på allvar och aktivt försöker hjälpa sonen. Du skriver att tidigare besök hos BUP inte har hjälpt. Jag ska ge några råd som kanske kan hjälpa er att hitta rätt den här gången.

Först och främst är det viktigt att känna till att ni har rätt att byta BUP-mottagning om ni inte är nöjda. Prata med flera olika mottagningar och försök ta reda på hur de arbetar och vad de kan erbjuda er. Jag tror att det är centralt att behandlingen innehåller familjeterapi och helst ett aktivt arbete med sonens hela nätverk.  
Forskning om ungdomar som börjar visa riskbeteenden (skolk, droger, ”fel kamrater”) stödjer just den typen av insatser. Om en mottagning säger att de framförallt kan erbjuda enskilda samtal med sonen och/eller er, så tycker jag att ni bör söka vidare.

Familjeterapi kan se ut på olika sätt och jag rekommenderar att ni försöker hitta en form som är aktiv, dvs. där ni i familjen får övningar och uppgifter att arbeta med och där terapeuterna gärna kan göra hembesök. Exempel på sådana behandlingar som finns i Sverige är Funktionell familjeterapi och Multisystemisk terapi. Något som är  
hoppfullt i din beskrivning är att din son kan vara trevlig och fungera bra i vissa sammanhang, men att relationen mellan er i hemmet är sämre. Därför är det kanske just er relation som ska vara fokus i en behandling.

Att arbeta med hela nätverket innebär att viktiga personer runt sonen blir involverade i behandlingen. Exempelvis försöker man stärka samarbetet mellan hem och skola, fritidspersonal, eller föräldrar till kamrater. En tillgång i ett sådant arbete kan vara morföräldrarna, som sonen verkar ha en bra relation till. En försvårande omständighet är naturligtvis den pågående vårdnadstvisten, men den gör egentligen ett aktivt nätverksarbete ännu viktigare. Du och sonens pappa kan kanske få hjälp till ett bättre samarbete.

En viktig fråga är förstås hur din son mår. Hans känslomässiga problem kan ju ligga bakom hans beteenden. Även om han skulle sluta hamna i fel sällskap och skolka, så kan han ju fortfarande må dåligt. Samtidigt är familjeterapi något som kan hjälpa även mot mer grundläggande känslomässiga problem – det brukar till exempel rekommenderas till barn och unga som är deprimerade. Jag tror alltså att det är rätt att börja med familjen, både för de akuta och de mer grundläggande problemen. Om sonen och/eller behandlarna uttrycker ett behov även för enskilda samtal kan man förstås komplettera med det. Det kan också hända att er son behöver särskild hjälp med övervikten.

En avgörande faktor är förstås hur motiverad sonen är till att delta i en behandling. Det är ytterligare en anledning till att h

Finns det föräldrastöd att få?

Skrivet av Martin Forster 13:37, 24 september 2010 i kategori Föräldraskap, Psykisk ohälsa

Fråga: Hej!

Vår dotter som är 13 år har under det senaste året varit mycket deprimerad. Vi kontaktade BUP på hemorten och hon fick träffa en psykolog sporadiskt under hösten 2009. Vi fick ringa och tjata till oss flera tider. I december 2009,var läget akut och vår dotter hade självmordstankar och ville ta livet av sig. Vi kontaktade  BUP just innan jullovet och begärde att hon skulle få träffa någon av deras läkare. Vi som föräldrar var desperata.  De kunde inte hjälpa oss utan hon fick en läkartid tre veckor senare. Vi krävde att hon skulle sättas in på antidepressiv medicin, något jag aldrig hade tänkt att min dotter skulle behöva utan vi tänkte att hon skulle få hjälp med sin ångest och depression i första hand genom samtalsbehandling. Vår dotter fick medicin och hennes självmordstankar minskade efter hand och läkaren gjorde regelbundna uppföljningar med henne.


Min fundering är kring det som kallas föräldrastöd, var finns det att få?? Vi har under hela vår kontakt med BUP aldrig blivit tillfrågade hur familjen i sin helhet fungerar, hur de andra syskonen mår, hur vi hanterar denna kris. Nu har den ansvarige läkaren slutat och ingen uppföljning av hennes medicinering har gjorts sedan tre månader tillbaka. Vår fråga är var man kan få stöd som förälder till en deprimerad tonårig, för vi är väl inte unika? Finns det något alternativ till BUP?

/M

Svar: Hej M!

Jag blir bekymrad när jag läser om den vård ni har fått (eller inte fått) från BUP. Det låter allvarligt att ni fick vänta i tre veckor på läkarbesök när er dotter hade självmordstankar. Det verkar inte heller som familjen som helhet har fått det stöd som bör ingå i god vård.  Det är förstås svårt för mig att uttala mig mer specifikt om er BUP-mottagning eftersom jag inte känner till detaljerna, men jag kan säga en del generellt om vilken vård som BUP bör erbjuda.

Till att börja med vill jag säga att ni inte är unika. Risken för ungdomar att någon gång bli deprimerade är mellan 15 och 20 procent. Dessvärre finns det många som har liknande vårderfarenheter som ni. Flera myndigheter och organisationer har påtalat att tillgängligheten till god vård för unga med psykisk ohälsa måste bli bättre – bland annat vad gäller föräldrastöd. BUP har en skyldighet att följa upp vård och att ge anhöriga stöd, till exempel i form av egna samtalskontakter. I en aktuell skrift från Sveriges kommuner och landsting står det specifikt att ungdomar med depression bör få familjeinriktad terapi, eller föräldrastöd, eventuellt i kombination med läkemedel.

Mitt råd till er är att ta en ny kontakt med BUP och åtminstone be om ett uppföljningssamtal med läkare. Det är viktigt att de gör en bedömning av hur er dotter mår i dag och följer upp medicineringen. Fråga också igen vilka möjligheter BUP har att ge stöd till er föräldrar och/eller familjen som helhet. Om er BUP-kontakt fortfarande inte kan erbjuda det har ni rätt att byta till en annan mottagning. En slutsats i utvärderingar av BUP:s verksamheter är att utbudet på vård och hjälp varierar starkt mellan olika mottagningar.

Du frågar också om alternativ till BUP. Ett alternativ är hjälporganisationer som erbjuder telefonstöd, till exempel Nationella hjälplinjen eller BRIS telefontjänst för vuxna. Samtidigt är förstås det stöd som kan erbjuds per telefon begränsat. Ett annat alternativ är att söka en privat psykolog eller terapeut. Exempelvis kan ni gå in på hemsidan www.kbt.nu, där det finns en förteckning över legitimerade behandlare i landet. Om ni tar en privat kontakt är det viktigt att fråga om behandlaren har erfarenhet av att arbeta med familjer samt att behandlaren är legitimerad. Jag vill ändå uppmuntra er att försöka få rätt hjälp inom BUP – kanske på en ny mottagning. Om er dotter mår fortsatt dåligt har ni rätt till hjälp där.

Jag hoppas att både er dotter och hela familjen får bra hjälp snart!

Varma hälsningar
Martin

Vad ska jag göra med min mamma?

Skrivet av Liria Ortiz 10:26, 14 september 2010 i kategori Psykisk ohälsa, Relationer

Fråga: Vad ska jag göra med min mamma?

Jag, tillsammans med min syster, har en mamma som under senaste 15 åren varit deprimerad. Som följd av detta har hon bland annat blivit gravt överviktig, såpass överviktig att jag känner mig väldigt orolig för hennes hälsa.
 
Jag känner att jag verkligen vill prata med henne om detta och hjälpa henne, men depressionen och vårt problematiska förflutna har gjort att det är väldigt svårt för oss att ha en normal relation där vi kan prata om känsliga saker. Hon blir väldigt lätt defensiv, aggressiv, ledsen och ger massa skuldkänslor. Exempelvis så kan en sak som en födelsedagsgratulation, där jag säger: ”hoppas du haft en bra dag” få ett väldigt långt svar som handlar om att ingen någonsin bryr sig om henne, att det var flera år sedan hon tyckte det kändes lönt att fira sin födelsedag eller andra bemärkelsedagar, att alla uppoffringar hon gjort för sin familj aldrig fått någon uppskattning tillbaka osv. Om jag någon gång säger emot eller försöker ge uppmuntran lyssnar hon inte utan fortsätter bara prata om hur hemsk hennes situation är och hur hemska alla i hennes familj är eller varit mot henne.
 
Jag i min tur känner väldigt mycket dåligt samvete och skuld när vi pratar eller hörs. Jag vill ju hjälpa henne, men jag vet inte hur och det ger i sin tur ännu mer dåligt samvete. Jag tycker också det är jobbigt att prata med henne då jag så många gånger fått höra att hon tycker att hennes familj (inklusive jag, alltså) aldrig uppskattat henne som hon förtjänar. Det är helt sant att hon gjort stora uppoffringar för oss (hon slutade sitt drömjobb för att ta hand om mig och min lillasyster när vi var yngre och flyttade från andra delen av landet för att gifta sig med vår pappa, ett äktenskap som var extremt olyckligt och gjorde henne deprimerad), men ska jag behöva ha dåligt samvete över detta hela mitt liv? Hur ska jag kunna hjälpa henne när jag känner mig som en del av problemet? Min syster, som är i samma ålder som mig (hon= 29 jag= 31) har också väldigt dålig kontakt med vår mamma.
 
Mamma kom in i mitt liv när jag var 3 år, då hon gifte sig med min pappa. Min biologiska mamma lämnade pappa när jag var nyfödd – vi har inte haft kontakt sedan dess. Faktumet att hon inte är min biologiska mamma har bidragit till distansen mellan oss – hon har senaste åren börjat säga att hon inte vågar ta för stor plats i mitt liv eftersom hon inte är ”min riktiga mamma”. Själv har jag alltid sett på henne som min ”riktiga” mamma och även sagt det till henne, men hon tar inte åt sig. Jag har aldrig (vad jag vet) sagt eller gjort något som skulle kunna tyda på motsatsen. Jag upplever det som att mamma har en väldigt stark offeridentitet, som är befogad på många sätt men kanske inte alltid. Den gör det i alla fall väldigt svårt att ha en relation.
 
Mamma och pappa hade en extremt olycklig relation som präglades av hemska bråk (de har nu levt åtskilda i 7 år, efter ca 15 års äktenskap). Mamma for mest illa – nästan dagligen blev hon psykiskt misshandlad. Ibland även fysiskt. Hon och jag fick en alltmer ansträngd relation, hon blev hårdare, kallare och förde väl ibland över sin frustration på mig. Hon kunde (och kan fortfarande) bli helt galen och skrika de mest sårande saker som tog/tar dagar att repa sig ifrån. Nu undrar du kanske hur jag själv betedde mig, men jag törs lova att jag aldrig skrikit eller bråkat på min mamma. Jag har aldrig vågat. Jag har snarare blivit en extremt konflikträdd person som väldigt sällan vågar uttrycka eller stå för mina egna åsikter. Istället flyttade jag hemifrån i unga år och hade under några år så lite kontakt med min familj som möjligt.
 
Det börjar kännas som att hon alltid varit deppig och att hon alltid kommer vara det. Det känns fruktansvärt, jag vill så gärna att hon ska må bra men vet inte hur det ska gå till.
 
Det finns mycket som behöver redas upp mellan mig och min mamma, och som mamma behöver reda upp hos sig själv. Hennes övervikt är inte problemet i sig, det är symptomet, men det är där jag känner ett akut behov av hjälp eftersom övervikten utgör ett sådant konkret hot mot hennes hälsa och liv. Jag vill kunna prata med henne om min oro och önskan om att hjälpa henne, men jag vågar inte. Jag är rädd för att hon tar allt som kritik och blir aggressiv. Även om jag vågade vet jag inte vad jag ska säga. Jag vet att hon träffat en psykolog ibland under de senaste 10 åren, men ingenting har förändrats under denna tid.
 
Snälla  – jag vill verkligen hjälpa min mamma. Innan det är försent.
 
Svar:

Hej, jag blir rörd av din starka vilja av att hjälpa din mamma.
 
Du berättar att din mamma har varit deprimerad i 15 år och att hon har träffat en psykolog då och då under de senaste 10 åren utan att det skett någon förändring. Tyvärr är det så ibland. Det är många faktorer som kan bidra till att en psykologisk behandling inte leder till en förändring.  Psykologen och patienten kanske matchar inte varandra som personer, eller behandlingen stämmer inte med personens behov. Du skulle kunna be att få berätta för din mammas behandlande psykolog (och läkare) om din situation som anhörig och fråga om du kan få veta mer om hennes behandling, så att du får en tydligare bild av vad som händer och din mammas prognos.
 
Det som framkommer i ditt brev är dina starka skulkänslor gentemot din mamma. Jag kallar henne din mamma för att personligen tycker jag inte att en kvinna blir till en mamma enbart för att hon föder ett barn. Kärleken som visas i handlingar och i omsorgen om ett barn är det som gör en kvinna till en mamma för ett barn, som jag ser det. Hon har tagit hand om dig sedan du var tre år och du älskar henne som din mamma. Det är det viktiga. Samtidigt måste jag göra dig uppmärksam på att det var hon som tog beslutet om att lämna sin karriär för att gifta sig med din far. Det är hon som måste ta ansvar för sina tidigare beslut och inte du!
 
Mycket av det du beskriver om henne är en del av att vara deprimerad. En sjukdom som innebär ett sort lidande, och som obehandlat har ett utdraget förlopp med perioder av försämring. Symtom kan exempelvis vara att man äter för mycket. Man blir självanklagande, men också lättirriterad, ibland aggressiv som uttryck för att man upplever som drabbad av orättvisor. Ansvaret för det som händer läggs ibland hos andra. När man är deprimerad känner man sig ofta väldigt ensam i sitt lidande. Omgivningen kan se personen som en kapabel eller till och med mycket kompetent person på många sätt, samtidigt som personen själv upplever sig sakna kraft och energi, och som en person som misslyckas med det mesta. När man befinner sig i det tillståndet är det svårt att ta emot välmenande ord som försöker uppmuntra och peppa. Den känsla som uppstår hos den deprimerade är att de andra inte förstår hur svårt man har det. Ju mer omgivningen uppmuntrar desto mer ensam och missuppfattad känner man sig. Bilden av sig själv och omvärlden har förvrängts på ett sådant sätt att det mesta är svart och svårt.
 
Jag berättar för dig om detta för att öka din förståelse för det din mamma säger och gör. Det är inte hennes fel men det är inte heller ditt fel. Vill du läsa mera om hur depression kan upplevas och behandlas rekommenderar jag dig boken: Ut ur mörkret, en bok om depressioner av Miki Agerberg.
 
Och nu kommer vi till den svåra delen i mitt svar. Du skrev: ”Det börjar kännas som att hon alltid varit deppig och att hon alltid kommer vara det. Det känns fruktansvärt, jag vill så gärna att hon ska må bra men vet inte hur det ska gå till.” Tyvärr kan det vara så att hon inte blir bra. Det vet jag inte. Men, att hjälpa din mamma kan bli en omöjlig uppgift för di
g. Jag har träffat många personer i din situation och de har kunna göra väldigt lite när personen inte är mottaglig för deras hjälp. Att acceptera att man inte kan hjälpa en person man älskar kan kännas fruktansvärt men det är en förutsättning för att kunna förlikas med det som är realistiskt att förvänta sig.
 
Du skulle kunna skriva ett brev till din mamma där du berättar för henne hur du känner och att du oroar dig för hennes hälsa. Att du gärna vill hjälpa henne men att du inte vet hur. Det som är viktigt är att du förmedlar din kärlek och din vilja att hjälpa henne. Kanske kan hon då öppna sig för dig och i ordets egentliga mening vilja prata med dig. Om det inte är så kommer du att veta i ditt hjärta att du har gjort vad du kunde göra.      
 
Ett annat sätt att hjälpa din mamma är att ta hand om dig själv. Anhöriga till personer med psykisk ohälsa löper en förhöjd risk för att må dåligt själva. Jag tror att det skulle hjälpa dig mycket att gå till en grupp för anhöriga till personen med psykisk ohälsa. Du kommer att kunna förstå många av din mors och dina egna reaktioner utifrån de samtal som sker i en sådan grupp. Du kan söka efter en stödförening för anhöriga på telefon 020-22 00 60 eller hemsida: www.hjalplinjen.se
 
Många varma hälsningar och lycka till.
Liria

Till Lirias hemsida.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

 

Min syster vill ta livet av sig

Skrivet av Liria Ortiz 09:00, 27 juli 2010 i kategori Psykisk ohälsa

Fråga: Hej!

Jag är en tjej på 24 år som är orolig för min syster, 21 år. Hon har en svår depression, det är inte första gången, men hon är för första gången inlagd sedan drygt en månad. Hon har försökt ta livet av sig fyra gånger (tror jag).
 
Hon har haft lite kontakt med psykiatrin förr, ätit antidepressiva en period och haft en samtalskontakt som dock fungerat dåligt. Hon slutade medicinen tvärt och på eget bevåg den gången.
 
Hon är mycket skeptisk mot den hjälp hon erbjuds. Tabletter vill hon inte ta, de hon har försökt med nu har gett henne svåra biverkningar och har fått avbrytas. Hon säger att hon inte vill ”förstöra hjärnan” med medicin. Hon är oerhört skeptisk (paranoid) mot samhället, och särskilt nu vården och läkemedelsbolagen. Hon har äntligen fått en psykolog som hon träffat ett par gånger, men jag är rädd att det inte räcker.
 
Tilläggas bör att hon har behandlas mycket dåligt och slapphänt den tid hon legat inne nu, vilket har ökat hennes frustration och hopplöshet. Hon är en intelligent och filosofiskt lagd person och får ingen bra kontakt med och respons från sköterskor och inget gehör hos läkarna för alternativ till medicinering. Man låter henne ligga och vänta vecka efter vecka. Jag vet inte vad de väntar sig ska hända. Jag ser ju tydligt att hon mår sämre av att vara passiv och instängd.
 
Min största skräck är att hon ska bli utskriven och ta livet av sig. Hon säger att hon tänker ”lura” vården att hon mår bättre och sen göra det.
 
Jag försöker förklara att hennes tankar och känslor är symtom av depressionen, men hon kan inte förstå det utan ser sig som ett ”specialfall” som inte kan bli hjälpt och aldrig kan ”passa in”. Hon har absolut ingen lust att försöka längre och tycker att vi är själviska som vill att hon försöker.
 
Jag förstår att jag inte kan argumentera bort hennes självmordsönskan, men vad ska jag göra? Hon vägrar som sagt ta mer medicin och ECT är hon extremt skeptisk emot.

Hur ska jag bemöta henne, och finns det något jag kan försöka säga till läkare eller psykologen? Har inte haft någon kontakt med dem hittills.
 
Tacksam för hjälp!
Storasyster

 

Svar: Hej Storasyster,

Du beskriver en stor oro och förtvivlan över din systers situation. Din syster har planer på att ta sitt liv. Hon berättar för dig att hon tänker ”lura” avdelningen, där hon är inskriven, att hon är frisk för att som utskriven kunna begå självmord.
 
Låt mig säga det viktigaste först. Du måste kontakta hennes psykolog och den ansvariga läkaren där hon vårdas och berätta det du vet om din systers självmordstankar! Erfarenheter av självmordsnära personer är att de menar allvar när de meddelar sin omgivning sina avsikter. Det är läkares ansvar att bedöma självmordsrisken för en patient, till exempel inför eventuell utskrivning, men som anhörig bör man, om man upplever att det finns en självmordsrisk, kontakta vården även om den anhörige inte gett sitt tillstånd. Det kan vara direkt livräddande. 
 
Din syster vill inte ta tabletter mot sin depression. Hon har besvärats av svåra biverkningar och vill pröva alternativ till medicinering, som hon inte får gehör för. Hon har fått en psykologkontakt, men du oroar för att det inte räcker. Du har nog rätt i din oro. Vid svår depression rekommenderas av SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering (se följande länk: www.sbu.se/sv/Publicerat/Ovrig/Behandling-av-depression) en kombination av läkemedel, psykoterapi och psykosocial behandling. Synsättet på depressionsbehandling i dag är att vid lätta eller medelsvåra depressioner kan man välja antingen psykoterapi eller mediciner, mycket beroende på vad personen föredrar. Men vid svåra depressioner måste alltid mediciner finnas med, bland annat då antidepressiv läkemedelsbehandling skyddar mot självmord och underlättar att ta till sig den psykologiska behandlingen. Det är förstås svårt för en person att inom ramen för en psykoterapi kunna förstå sin situation bättre och lära sig färdigheter, så länge hon känner sig fullständigt värdelös och hjälplös och är uppfylld med självmordstankar.
 
Du undrar hur du ska bemöta din syster. Läkaren och specialisten på självmord Danuta Wasserman har tillsammans med kollegor skrivit en bok som jag rekommenderar. Den heter ”Självmord och självmordsprevention om livsavgörande ögonblick”. Vid svår depression kan tankar på självmord närmast förvandlats till ett tvång. Personen tror inte att det finns någon annan väg. En huvudregel vid vård av självmordsnära patienter är därför att först hindra självmord, och sedan försöka att öka livskvaliteten. Många som varit helt övertygade om att de ville begå självmord ångrar sig efter en tid, när de har fått hjälp.
 
Man hör ibland att man inte kan hindra en person som bestämt sig för att ta sitt liv. Det är en myt. De flesta som säger att de bestämt sig är i grunden ambivalenta, de både vill och inte vill samtidigt. En annan myt är att den som försökt ta livet av sig förr eller senare kommer att göra det. Det stämmer inte heller. Det är ungefär en tiondel av dem som gjort allvarliga självmordsförsök som senare tar livet av sig.
 
Du skriver att din syster inte har någon lust att försöka längre och uppfattar er som själviska som vill att hon försöker. Kom ihåg att vid svår depression är en person tankemässigt hämmad och inskränkt. Det innebär att man ser allt i svart, nedvärderar sig själv och förstorar svårigheterna. Till sist kan även anhöriga bli osäkra och ser kanske inte heller någon väg ut. Det är en emotionellt mycket påfrestande situation att leva med en självmordsnära anhörig. Personens depressiva föreställningar och negativa syn på sina möjligheter kan smitta av sig på anhöriga, som kan drabbas av misströstan och uppgivenhet. Det är naturligt att man blir trött. Känslor av irritation, oro, ängslighet och att inte orka med är vanliga. Man grubblar kanske över om man gör rätt eller fel. Därför vill jag ge som råd att du söker stöd hos vänner och släktingar. Tala med någon om dina tankar och känslor, det hjälper att förstå situationen bättre och hitta lösningar. Det kan också vara klokt att du söker professionell hjälp för att komma till rätta med dina känslor för att orka stå kvar som en stödjande person, och samtidigt kunna ha en egen fungerande vardag.
 
Du kan när du får möjlighet och känner att du orkar vara ett viktigt psykologiskt stöd för din syster. Psykologiskt stöd som anhörig kan du ge genom att lyssna på henne, ingjuta hopp, ge praktisk hjälp och motverka den tendens till ältande och isolering, som ofta händer vid depression.
 
Du skriver att din syster har fått ett dåligt och slappt omhändertagande. Du kan också om ni kommer överens om det vara hennes ombud och hjälpa henne att framföra sina synpunkter på hur behandlingen och stödet till henne kan bli bättre. Som deprimerad kan det ibland vara svårt att formulera sina behov på grund av de kognitiva hämningar som kan finnas. Studier säger att deprimerade personer som har ett bra anhörigstöd har en påtagligt mindre risk för återfall i depression.
 
Informera dig om möjligheterna till anhörigstöd där du bor. Ibland erbjuder psykiatrin på orten både anhörigstöd och studiegrupper om depression och anhörigrollen. Den nationella hjälplinjen för människor i psykisk kris eller i andra svåra livssituationer kan också hjälpa dig med information om olika grupper för anhöriga. Tel: 020-22 00 60 Hemsida: www.hjalplinjen.se
 
Många varm
a hälsningar.
Liria 

 Till Lirias hemsida

Min son är en missbrukare

Skrivet av Liria Ortiz 14:34, 14 juli 2010 i kategori Föräldraskap, Psykisk ohälsa

Fråga: Jag har två söner, en på 17 år och en på 19. Den äldre sonen har under de senaste fyra åren tagit mycket av min energi. Från att ha varit ett väldigt lättskött och välartat barn på alla sätt ända upp till högstadiet vet jag inte riktigt vad som gått fel. I stort sett är min bedömning att han haft en lugn och trygg uppväxt. Hans pappa och jag är visserligen skilda sedan 10 år och har börjat om på var sitt håll, men vi har samarbetat väldigt bra. Det har varit oerhört värdefullt med tanke på de problem vi gått igenom med sonen de sista fyra åren.

Till och med högstadiet gick sonen i en och samma skola i området där vi bor. Han sökte därefter in till ett gymnasium som ligger en bit hemifrån. En helt ny skola, helt nya klasskamrater, bussresa till skolan etc. Det började med sömnproblem, skolk från skolan, rökning och andra droger. Under gymnasieåren omhändertogs han ett antal gånger av sjukvården på grund av drogintag och i alla fall en gång blev han inlagd efter ett självmordsförsök. Trots samtal, drogtester och många andra insatser från ungdomsmottagningen och drogterapeuter har ingenting riktigt ”bitit” på vår son. Efter att nästan ha gått ner sig totalt i vintras var det på gränsen till att han blev tvångsomhändertagen av socialtjänsten innan han i sista stund bestämde sig för att flytta ner till mina föräldrar som bor på en liten ort. Där har han nu bott i nästan fyra månader och så vitt jag förstår varit i stort sett drogfri.

För oss övriga familjemedlemmar har de senaste fyra åren varit väldigt påfrestande. Jag och hans pappa har i princip gjort allt som står i vår makt för att försöka stötta och hjälpa vår son. Mycket energi och kraft har gått åt till att oroa sig och att försöka kontrollera honom. Min yngre son är numera väldigt negativt inställd till sin storebror – som han tidigare såg upp till. Nu anser han att han bara förstör för familjen.

Om jag tittar i backspegeln och reflekterar över min sons utveckling kan jag konstatera att han alltid haft svårt med sociala relationer. Han har visserligen haft några bra vänner och också flickvänner, men det har också varit mycket problem med att han tycker att personer i omgivningen behandlar honom illa, kritiserar honom, pratar bakom ryggen på honom.

Min egen analys är att hans problem bottnar i en dålig självkänsla och ett väldigt stort hat till sig själv. Det som är så svårt att se är att han inte verkar ha vilja eller förmåga att göra något åt det. Vi har erbjudits och också fått ett brett spektra av insatser från vården men trots detta så ”svarar” tyvärr inte vår son på särskilt mycket. Från att ha varit pratsam och social i yngre år har det under flera år nu varit svårt att få någon djupare kontakt med honom.

 Under sista året har jag själv funderat på alternativa orsaker och förklaringar till allt som hänt och varför ingen förändring sker trots all hjälp och stöd som funnits. Hans problem med sociala relationer och oförmåga att ”tolka” vad omgivningen menar och säger skulle kunna tyda på att han har någon form av Aspergers. Till saken hör också att han har oerhört svårt att få ordning på sitt liv när det gäller vardagsrutiner såsom sömn, studier, arbete, träning mm.  Ett annat alternativ är att han genomgår en djup depression som han inte förmår att ta sig ur vilket leder till det självdestruktiva liv han levt under de senaste åren. Ett tredje alternativ är att han helt enkelt blivit så kemiskt beroende och kanske också skadad av droger att han numera inte klarar av ett ”vanligt” liv. Det senare avvisas dock av de drogterapeuter som han gått hos – de tror inte att han är kemiskt beroende utan snarare att han håller på med någon form av självmedicinering. Men varför kan han då inte ta emot den hjälp han får i form av psykologsamtal etc?

Det problem jag själv upplever i nuläget är att jag känner att jag nästan nått min gräns för vad jag orkar med när det gäller min son. Jag orkar helt enkelt inte med honom i det skick han är nu vilket förstås är väldigt skamfyllt och smärtsamt. Rent krasst kan jag ju också konstatera att mina insatser under de senaste åren inte lett till någon positiv förändring i min sons liv. Kanske snarare tvärtom. Socialtjänsten är inkopplad men min uppfattning är att det händer väldigt lite här och eftersom min son är myndig så har jag heller inte så mycket insyn i deras arbete. På inrådan av hans läkare har vi försökt peppa honom att genomgå en neuropsykiatrisk utredning men ännu har inte något hänt i detta avseende. En förutsättning för att en utredning ska kunna genomföras är också att han är drogfri en längre period innan vilket hittills varit svårt.

Mitt dilemma är vilken roll jag själv ska inta i min sons liv framöver. Vad är bäst för honom? Och vad är bäst för mig själv och övriga familjemedlemmar? Tacksam för stöd och råd i detta avseende!

Marianne

Svar: Hej Marianne!
Du berättar mycket konkret och öppet hur det är att vara förälder till ett barn som har problem med missbruk och beroende och hur det innebär att göra svåra erfarenheter, och ha en stor osäkerhet om vad som är rätt att göra. Du berättar ärligt att du känner att du inte orkar mycket mer och att du vill sätta en gräns för vad du ska hjälpa till med. Du konstaterar att du och din man har er själva och den yngre sonen att ta hänsyn till.

Du undrar om vad du och din man kan göra för att hantera situationen framöver. Låt mig direkt säga att jag tror att det ni gjort hittills är det som varit rimligt att göra, och som förmodligen på sikt kan hjälpa er son.

Jag resonerar så här. Ni har reagerat tidigt på er sons drogproblem, engagerat er på många sätt och aktivt erbjudit hjälp. Samtidigt finns det en gräns för vad ni kan göra. Det är vanligt att föräldrar till barn med missbruk eller beroende klandrar sig själva på olika sätt och har tankar som ”Om jag bara inte varit så passiv (eller så sträng) hade det aldrig gått så här långt”. Enligt mitt sätt att uppfatta det som hänt har ni gjort det som ni rimligen kunde ha gjort vilket visar på mod, klokskap och äkta omsorg.

Du är bekymrad över att er son inte vill prata med er om sina problem, och att det är svårt att få en ”djupare kontakt med honom”. Du är förmodligen på rätt spår när du skriver att du tror att din son ”innerst inne känner sig oerhört misslyckad”. Ett sätt att förstå det som ibland uppfattas som ett avvisande är att påminna oss om att vi människor vill skydda oss från självanklagelser, skam och skuldkänslor. Människor med uttalat dålig självbild vill inte lyssna till vad de tror är kritik. De orkar ofta ”inte se problemet i ögonen”. Detta kan visa sig i extrema former av förnekande, där omgivningen, precis som ni, förbryllas och irriteras över den uttalade oviljan att samtala om de akuta problem som uppenbarligen finns, och ta emot hjälp. Men det vi i vanliga fall kallar förnekande, brist på motivation eller motstånd handlar egentligen om att man exempelvis har försökt sluta tidigare utan
att lyckas, vilket gör att självkänslan är i botten. Personen vill skydda sig från den smärta som en känsla av misslyckande orsakar och istället för att säga ”Jag kan inte” säger man ”Jag vill inte” med syfte att behålla den integritet som finns kvar.

Du förbryllas över att din son inte vill ta emot hjälp genom psykologsamtal, som har erbjudits. Det finns tyvärr en övertro på vad en psykoterapi kan åstadkomma. Kanske det kan bli förståeligt utifrån det här resonemanget. Vi vet att personer med livsstilsproblem av olika slag är endera Inte beredda, Ambivalenta/Osäkra eller Beredda att förändra sitt beteende. Detta oavsett problembeteende eller diagnos. I vilket stadium man är återspeglar hur man tänker om vikten av en förändring, främst utifrån hur man ser på fördelar och nackdelar av beteendet, och (vilket är jätteviktigt) hur stor tilltro man har till sin förmåga att kunna förändra sig. Kan det vara så att din son inte är beredd eftersom han inte är övertygad om att det är viktigt att ändra sina drogvanor? Eller är han mest är osäker på hur han ska gå tillväga och rädd för hur hans besvär kan hanteras om han skulle bli drogfri?

Du undrar vad som är bäst för er son. En neuropsykiatrisk utredning skulle kunna hjälpa honom att få en förklaring till hans svårigheter och få anpassad behandling. Ett professionellt stödjande och utredande nätverk är ganska avgörande, och det har ni redan bidragit. Er son behöver troligen en behandling inom specialiserad beroendevård en ganska lång tid framåt för att bli stabilt drogfri och få hjälp att hitta alternativ istället för att självmedicinera. Idag finns ett flertal effektiva behandlingsmetoder vid drogproblem och samsjuklighet, och prognosen för de som stannar i behandling är god.

Marianne, du frågar också om vilken roll du själv ska ha i din sons liv framöver. För anhöriga kan upplevelsen att ständigt komma i andra hand efter missbruket skapar känslor av besvikelse och hopplöshet. Anhörigas känslor är ofta ambivalenta för den som drogar. Det gäller även föräldrar till ett missbrukande barn.. Man kan både älska och tycka synd om personen ifråga, samtidigt som man avskyr och vägrar acceptera honom som påverkad.  Ofta känner man sig. Det sliter på familjen och många gånger orsakar drogproblemen psykisk ohälsa hos de anhöriga.

Anhöriga som vill och orkar kan spela en viktig roll i rehabiliteringen. Att stödja din son ovillkorlig och utplåna eller uppoffra dig själv hjälper dock ingen. Det är viktigt att du tar hänsyn till dina egna och andra familjemedlemmars behov. Er son är inte längre ett barn. Han är en myndig ung man på 19 år. Även om de känslomässiga banden är starka ska barn bli vuxna och lära sig stå på egna ben, med ansvar för sina liv. Man kan älska sitt barn och försöka hjälpa honom. Man kan sörja för hans skull, men man kan inte ta ansvar för hans handlingar eller kontrollera hans liv. Marianne, insikten om detta är smärtsam, och ibland kan smärtan lindras om man delar den med andra i samma situation.

Jag vill råda dig, din man och er yngre son att söka hjälp för egen del. Ni har gjort svåra erfarenheter och har troligen besvärliga situationer att hantera även i fortsättningen. Ni kan ta kontakt med en självhjälpsgrupp inom NA (Anonyma narkomaner) eller Länkarna för anhöriga till ett barn med drogproblem. För professionellt stöd finns familjerådgivning i varje kommun.

Ingen annan än din son kan besluta sig för att bli drogfri. Anhöriga som accepterar det och tar konsekvenserna av det hjälper ofta på ett bättre sätt och får dessutom en bättre livskvalitet för egen del.

En varm kram.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Till Lirias hemsida

”Jag söker efter en tjej med samma mörker”

Skrivet av Liria Ortiz 08:00, 9 mars 2010 i kategori Psykisk ohälsa, Självhjälp och förändring

Fråga: Jag skriver till er då jag inte känner att jag kan prata med någon vän om detta. Sedan tonåren och många år framåt har jag, först utan att förstå det, varit deprimerad och haft problem med ångest. Min uppväxt var jobbig med en alkoholiserad pappa och en mamma som när som helst hamnade i vansinnestillstånd, bråk varje dag och ibland hot om våld från mamma. Hon begick även någon form av sexuellt övergrepp mot mig.

Jag växte upp med frånflyttade syskon och hade dessvärre ingen att prata med. Hemma försökte jag medla mellan mina föräldrar och utåt gav jag alltid ett positivt sken då jag växte upp i medelklassmiljö med föräldrar som skjutsade sina barn hit och dit, problem syntes sällan.

I början av 20-årsåldern insåg jag att jag var deprimerad och fick då antidepressiv medicin. Det hjälpte inte och jag hamnade under ett halvår i destruktivt beteende med tablettanvändning och annat som slutade i en mental krasch. Jag pratade med en psykoterapeut i några vändor och saker började ljusna något. Ångest över vad jag gjort mot mig själv under detta halvår var dock den största anledningen till förändring. Efter lite om och men började jag plugga och mitt närmast obefintliga sociala nätverk växte. Saker och ting började bli markant bättre.

Jag upplever mig själv idag som en genuint positiv och glad person och jag vet att andra också upplever mig så. Min historia är just historia och inget som måste hålla mig tillbaka. På samma gång känner jag dock att det inombords finns rum helt fyllda med mörker och destruktiva känslor så som nedstämdhet, hopplöshet, meningslöshet, frustration, ångest och jag pendlar i perioder in och ut i detta. I mitt sociala umgänge upplever jag inte detta som ett problem, den positiva delen av mig tar över.

När det gäller tankar på flickvän och djupare kontakt med en annan människa är dock situationen en annan. Jag har hunnit med att träffa ett par tjejer sedan det  började vända för mig och jag slås av hur det tar stopp efter ett tag. Jag känner ingenting, jag vill inte ha med personerna att göra, det är inte äkta och de vet inte vem jag egentligen är.

Jag drömmer för mig själv om att hitta en tjej med samma mörker inombords som mig själv, först då känns det som jag skulle hitta trygghet och kunna vara mig själv. Samtidigt är jag högst förvirrad, osäker på om det är rätt väg att gå, om det leder till mer destruktivitet, om jag jagar något som inte går att hitta, om det går att bygga förhållanden på mörka erfarenheter, om det kanske bara är jag själv som är rädd att släppa min historia och den andra delen av mig själv, och varför någon över huvud taget skulle vilja lyssna och ta del av dessa tankar och känslor. Kanske ligger problemet i att jag identifierar mig för mycket med detta, att jag inte vet vem jag är utan denna historia. Jag önskar få feedback, hur ska jag förhålla mig, ska jag försöka ignorera denna längtan eller tvärtom leta efter denna person?

Förvirrad

Svar: Det är beundransvärt att du har byggt upp ditt liv i den riktning du vill leva trots mycket svåra förutsättningar. Nu längtar du efter en tjej samtidigt som du hittills haft svårt att känna dig trygg, när du träffat tjejer, och kunna vara dig själv.

En utgångspunkt som vi kan ha är att vi alla behöver nära och varaktiga relationer för att växa, utvecklas och må bra. Där finns den unika närhet, det dagliga mötet som vi alla behöver.

Du hade en svår uppväxt, och du upplever på ett plan att den är historia. Du skriver att du idag är en genuint glad och positiv person, på samma gång som du har rum inom dig med mörker och destruktiva känslor. Låt mig introducera dig till ett resonemang om hur uppväxtåren som barn fortsätter att prägla våra sätt även som vuxna att knyta an till människor.

Grovt beskriven finns det två olika anknytningsstilar som är resultaten av våra erfarenheter som barn i förhållandet till våra föräldrar. I ena gruppen finns de trygga. I den andra gruppen finns de otrygga. Den trygga gruppen tycker att det är relativt enkelt att komma nära andra människor, och hittar ofta någon att vara tillsammans med. De oroar sig sällan för att bli övergivna. De otrygga tycker att relationer är svårt att lyckas med, och väljer ibland att leva ensamma. Otrygga har ofta vuxit upp med föräldrar som haft svårigheter att se barnets behov, ge närhet och bekräfta barnets känslor, och ibland inte tillåtit känslorna att överhuvudtaget finnas. Till exempel en förälder som avvisat barnet när det visar ilska eller ledsenhet, och bara gett närhet när barnet varit nöjt och lugnt.

Och här finns en paradox. Personen med en otrygg anknytningsstil beskrivs samtidigt med en viss förenkling ofta på det här sättet: De är mycket sociala. De är bra på att få andra att må bra. De är uppskattade, eftersom de är ordningsamma och alltid positiva. Ibland får de höra att de nästan är för perfekta. Samtidigt som de inte känner sig bekväma med att komma riktigt nära andra människor. De tycker inte om att vara beroende av andra. De känner sig avslappnade enbart när de är ensamma. Närhet väcker en rädsla för att bli avvisad, samtidigt som den lockar.

Anknytningsforskningen säger att här finns en koppling mellan barndomens tidiga erfarenheter före tre års ålder i form av känslominnen och vuxenlivet, som är så inlärd och närmast automatiserad att vi sällan själva är uppmärksamma på hur sådana minnen styr oss. Men minnena finns där under ytan som en modell för hur relationer fungerar. De styr oss, och vi förvånas ofta över hur vi beter oss. Känner du igen dig så här långt? Kan detta vara en möjlig förklaring till dina upplevelser?

Vägen till förändring är att göra nya upplevelser som utmanar barndomens erfarenheter och som hjälper oss att bygga upp en inre trygghet. Först då kan vår relationsmodell börja ändras i en annan riktning. Det kan handla om att när vi vill dra oss undan ska vi göra tvärtom, närma oss, och våga visa tillit istället för att exempelvis distansera oss. När vi inte vill visa vad vi känner ska vi istället öppna oss och berätta om våra känslor. När vi vill vara perfekta ska vi våga vara bristfälliga, och till och med besvärliga.

Du undrar om du ska ignorera den längtan efter en person med samma mörker inombords eller om du ska leta efter den personen. Jag har inte något ”Ja” eller ”Nej” svar till din fråga. Det jag kan berätta för dig är att jag har träffat många personer med liknande dilemma. Många som hade träffat en
person med samma bakgrund upplevde, i början av relationen, en stark känsla av gemenskap. De kunde beskriva känsla som om ”jag har hittat hem”. Några har kunna övervinna tillsammans med deras partner de svårigheter som det innebär att inte ha en trygg familjehistoria att relatera till. För några har den inledande känslan av gemenskap övergått till ett mycket konfliktfyllt förhållande.

Mitt förslag är att du börjar med att läsa boken ”Hemligheten. Från ögonkast till varaktig relation” av Dan Josefsson och Egil Linge. En annan bok som jag varmt rekommenderar är: ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” av Ben Furman. Prova att gå i terapi. Under guidning och uppmuntran från en psykoterapeut kan du lära dig som vuxen att få ett tryggare sätt att knyta an till människor, som gör att du kan lämna barndomens relationsmodell bakom dig.

Vilken tjej till personlighet och bakgrund som du så småningom blir förälskad i och knyter an till efter en sådan förändring föreslår jag att du håller dig helt öppen till. Låt livet överraska dig, och få styra detta.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

”Flytten skrämmer mig – jag klarar knappt av mitt liv”

Skrivet av Liria Ortiz 07:55, 2 mars 2010 i kategori Psykisk ohälsa

Fråga: Jag är 32 år och jag känner att jag egentligen inte har så mycket att klaga på. Men samtidigt så känner jag att jag knappt klarar av mitt liv.

Jag är högutbildad, fin lägenhet, bra jobb och bra umgänge men samtidigt är jag så sjukt stressad. Jag har en fantastisk pojkvän och vi har ett distansförhållande. Och om ett par månader så har vi kommit överens om att jag skall flytta utomlands tillbaka till vår lägenhet. Situationen ser ut så eftersom min pojkvän har ett bra jobb och talar inte svenska, så det är lättare för mig att åka tillbaka till England.

Och det är där skon klämmer, jag är livrädd, helt skräckslagen för det okända. Jag har själv bott långa perioder utomlands och aldrig riktigt oroat mig för saker och ting utan alltid flyttat och har alltid mer eller mindre klarat mig.

Men denna gång så tappar jag helt och hållet sinnet varje gång jag tänker på att flytta. För 2 år sedan så flyttade tillbaka till min hemstad efter många år utomlands och omställningen var stor. Jag kan spendera flera timmar att älta saker (händelser på arbetsplatsen och konflikter) och jag inbillar mig varje dag att jag kommer att förlora jobbet. Helt sjukt. Men det är min vardag och den är inte rolig.

Och nu denna omställning, ännu en flytt och mina tankar rasar snabbare än någonsin. Kommer jag hitta ett arbete? Vad händer om något händer mig och pengarna inte räcker till? Kommer jag någonsin att hitta ett arbete igen? Och allt jag tänker på är det ekonomiska och glömmer helt och hållet vilken enorm påfrestning det är på mig själv och mina relationer till familj och pojkvän. Jag kan sitta i flera timmar och bara älta möjliga scenarion med min pojkvän, ömsom gråter jag, ömsom skriker att det är hans fel. Han lyssnar tålmodigt tills han ryter till att jag måste ta tag i mig själv och vem faaan vet vad som skall hända imorgon. Han själv har aldrig lidit av depression och är en glad och harmonisk människa. Och han påminner mig att det är inte första gången jag reagerar med på ett negativt eller ilsket sätt för en förändring utan det är ett relativt vanligt beteende hos mig.

Men tankarna släpper inte, jag känner mig fast i ett negativt tankemönster. Jag kan i perioder vakna mitt i natten och ligga där och oroa mig tills gryning och sedan så måste jag gå upp tidigt på morgonen och gå till jobbet vilket är väldigt fysiskt påfrestande.

Jag har alltid varit en högpresterande person, pluggat hårt, alltid haft arbete och har lätt att skaffa vänner. Arbete och ekonomisk självständighet har alltid varit centralt för mig och en av de stora anledningarna till att jag lämnade Sverige för 10 år sedan för att undslippa ekonomisk instabilitet.

Jag börjar förstå att det är saker som inte alltid kommer att vara bestående; arbete kan man bli av med och vänner kan försvinna. Många av mina vänner har blivit av med sina arbeten under krisen och många har fått det svårt att gå ihop. Och här går jag och helt frivilligt ger upp allt.

För 4 år sedan då jag var sporadiskt arbetslös och jag mådde så fruktansvärt dåligt. Inga pengar, ingen frihet, sökte jobb och bara satt och grät. Livet var pest och jag kände mig helt värdelös. Har nog aldrig mått så dåligt även om jag arbetade sporadiskt och var sysselsatt så kände jag att livet inte var värt att leva. Helt sjukt att mina tankar ‘fluctuate’ men jag känner mig som dr jekyl och mr hyde. Ena sekunden hoppfull, nästa sekund helt självmordsbenägen.

Jag pratar mycket om det med min mor och hon säger även att jag har förändrats, att allt jag pratar om är hur eländigt allting är, men även hon som har haft ett tufft liv (hon kom som flykting till Sverige för över 30 år sedan) kan inte förstå vad detta kommer ifrån. Hon tycker att jag har ett lyxproblem och tänk på alla som inte har ett val. Jag har ju ett val. Men jag känner hela tiden att jag sitter i en skenande bil på väg mot stupets brant och det är jag själv kör kärran!

Jag försöker meditera, öva mindfulness och läser självhjälpsblaskor som bara den! Men negativiteten tar över och jag känner att jag bara förstör för mig själv och är så himla självcentrerad. Allt är negativt och allt kommer att gå åt helvete, för då slipper jag vara positiv och bli besviken.

Nu har jag slutit en pakt med pojkvännen och försöka ta ledigt i 2 månader och leta arbete på plats. Då ska jag inte sitta och vara så himla negativ och deprimerad utan acceptera faktum och göra mitt bästa.

Men hur ska jag kunna göra det? Hur ska jag kunna släppa detta negativa ”jag” som jag är och bara ta saker som det kommer. Allting löser sig, det har det gjort hittills med eller utan detta depressiva tillstånd jag befinner mig i.

Uppskattar ett svar även för ett lyxproblem.

Tack på förhand,
mvh Tess

/>Svar: Hej Tess!

Jag skulle vilja börja med att ifrågasätta några av de saker du skriver. Syftet är att vi hittar en gemensam förståelse av det du beskriver händer dig.

För det första, du skriver: ”Då ska jag inte sitta och vara så himla negativ och deprimerad.” Bästa Tess, du VÄLJER INTE att känna dig deprimerad, ledsen eller få ångest, och om det handlar om depression kan den inte påverkas med vår vilja. Depression är en sjukdom som du kan behöva få hjälp med.

För det andra: Att ditt mående skulle vara ett lyxproblem måste stark ifrågasättas. Detta påstående är enormt skuldbelastande. Inte nog med att du mår dåligt, du lägger till en etikett som förvärrar ditt mående när du värderar dina känslor som ett lyxproblem. Att lägga till och sätta värderande negativa etiketter på dig för att du inte mår bra bidrar inte till att du ska må bättre, oavsett om dessa etiketter kommer från dig eller dina närstående. När du tar till dig och ”köper” etiketter av detta slag fungerar de som hindrande stoppskyltar. De hindrar oss att kunna ”se” på det som finns bakom dem. Vad händer med oss när exempelvis stoppskylten lyxproblem visas? Vi känner starka skuld- och skamkänslor. Då blir vi upptagna och fyllda av de här påträngande känslorna och stannar där. Vi tittar inte på vad som finns bakom skylten, exempelvis en känsla av att vara ett övergivet barn eller någon annan avgörande och styrande känsla. 

Jag vill upprepa en gång till: Du väljer inte att må dåligt. Däremot kan du välja ditt sätt att förhålla dig till ditt mående nu. Hur? Du kan välja att ta dig själv och det du känner på allvar och söka professionell hjälp. (Vilket jag stark rekommenderar dig att göra). Eller du kan välja att inte lyssna på det du känner. Båda alternativen har sina nackdelar och förde
lar. Vilka är dem för dig?

Du mediterar, övar mindfulness och läser om självhjälp. Det är beundransvärt att du försöker hjälpa dig själv. Du är på rätt väg. Samtidigt, Tess, tycker jag att du bör göra två saker till. Den första är att vara mer validerande, bekräftande, mot dig själv. Gör ett experiment. Se på dig själv i en hel timme med icke fördömande och kärleksfulla glasögon. Vad ser du då? Hur känner du dig? Vilka behov träder fram? Undvik att sätta nedvärderande etiketter på det du ser hos dig själv och det du upplever. Bara beskriv tyst för dig själv dina innersta känslor och behov. Det här är ett sätt att komma i kontakt med det som kan finnas bakom stoppskylten lyxproblem.

Den andra är en påminnelse: Sök professionell hjälp. Idag finns två evidensbaserade psykoterapier för behandling av depression, det vill säga psykoterapier som har en väl beprövad vetenskaplig grund. Den ena är Interpersonell psykoterapi baserad på psykodynamisk teori och den andra är Kognitiv beteendeterapi. Välj den psykoterapiform som passar dig bäst. Det viktigaste är att du börjar med att ta dig själv på allvar och söker hjälp.

Många varma hälsningar

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

Hur kan jag hjälpa min lillasyster?

Skrivet av Liria Ortiz 08:00, 23 februari 2010 i kategori Psykisk ohälsa

Fråga: Jag har en halvsyster som är 21 år som vi kan kalla Ida. Hon har mått mer eller mindre dåligt sedan hon var 15, men redan när hon var i 12- årsåldern visade hon tecken på självdestruktivitet (utseendekomplex följt av bantning med mera).

Hon har gått hos psykolog, men det är tveksamt om det har hjälpt. Hon har haft pojkvänner från och till, och det verkar som att det är dessa hon lever för, ger upp sig själv för. Hon är mogen på ett plan, men på ett annat plan är hon fortfarande som en 13- åring och det är denna man ser när hon mår dåligt och när hon har ett förhållande. Hon är väldigt svartsjuk och pressar ständigt sin pojkvän/ hotar med självmord. Hon kan pressa honom med frågor som ”skulle du döda den där tjejen för min skull?” och blir lugn först när han svarar ja på frågan. Samtidigt tar hon på sig skulden för andras konflikter. Hon har skurit sig och ibland druckit alkohol i kombination av tabletter. Hon åker ut och in på akutpsykiatri.

För att ni ska få en djupare bild av Ida så bestod hennes tidiga uppväxtår av skrik och bråk, föräldrarnas skilsmässa och hur mamman sedan drev Ida till att tycka illa om vår pappa (i hopp om att kunna klippa av bandet dem emellan). Efter flera års kämpande fick pappa dock rätt till vårdnad om Ida (en kvinna från socialtjänsten fick följa med som ”medlare” mellan pappa och mamman när han skulle träffa Ida).

Jag minns tiden som vår pappa var gift med Idas mamma som en tid då det var väldigt jobbigt att vara hemma hos dem. Idas mamma angrep ständigt vår pappa, angrep Ida (som då var tre/fyra år) och mig. I första hand verbalt. Jag minns inte orden, minns inte de exakta handlingarna men minns känslan av att vara kränkt och ständigt vara spänd och gå omkring och vänta på nästa utbrott. Jag vet inte hur mycket människa jag skulle ha varit idag om jag tvingats bo permanent i den här miljön. Jag vet inte heller om Ida haft det bättre hemma sedan föräldrarna skilde sig. På ytan har de det väldigt bra, åker på utlandssemester med mera. Men Ida känns väldigt bräcklig, som att det hela tiden är så lite som hindrar henne från att sjunka under ytan (oftast är det då en pojkvän).

Å ena sidan är hon en väldigt skötsam person (sköter sitt jobb utmärkt och verkar vara omtyckt av alla) men å andra sidan är hon den där 13-åringen som lever farligt med ett festande som inte känns okej och har sina depressiva sidor. Hur ska man hjälpa henne att hitta en stabilitet i tillvaron som inte är i form av en pojkvän utan inuti sig själv?

Svar: Hej storasyster!

Du vill hjälpa din syster att hitta en stabilitet i tillvaron och få en bättre självkänsla. Din syster har haft en svår uppväxt. Personer med barndomserfarenheter som din syster har ofta svårt att känna trygghet i nära relationer till andra på det sätt som du beskriver. Du är osäker på hur du kan hjälpa henne på bästa sätt.

Jag vill börja med att berätta för dig om de olika svårigheter som finns när man vill hjälpa en anhörig eller närstående. Syfte är att öka förståelse för att sedan kunna hitta bästa sätt att hjälpa henne. Den första svårighet man möter är att många gånger är det vi själva som vill få en förändring till stånd snarare än vår anhörig. Samtidigt vet vi idag att avgörande för att man ska ta ett beslut eller göra en förändring är att personen själv hittar sina skäl till detta. Utifrån modern motivationspsykologi vet vi också att motivation till förändring inte är någon egenskap hos oss som vi HAR eller INTE HAR.  Motivation till förändring är ett tillstånd som kommer och går.  Ibland är motivationen ganska stabil, ibland kan en person övergå från att till exempel vara beredd till förändring till att bli ambivalent eller inte beredd inom loppet av några dagar, ibland timmar. Det som påverkar motivationen är tre olika faktorer: våra innersta tankar och känslor om vikten av en förändring, vår tilltro till vår förmåga, och inte minst hur vi bemöts av vår omgivning eller det som händer i vårt liv.

Varför kan den här kunskapen vara relevant när du nu vill hjälpa din syster? För att den första frågan vi bör ställa oss när vi vill hjälpa någon annan är: Hur motiverad är personen som jag vill hjälpa att förändra sig? Den här frågan är central att svara på för att få idéer om hur man kan gå vidare. Motivationsforskningen har visat att konfrontation, ultimatum eller övertalning inte fungerar när en person inte är beredd eller lågt motiverad. Det som ibland rekommenderas, att en person med ett problem kan vara hjälpt av att få veta mer om de negativa konsekvenserna, till exempel av en expert eller få ett ultimatum av anhöriga, stämmer inte med modern kunskap.

En av mina patienter berättade nyligen att hon som tonåring ställde ett ultimatum till sin pappa: Du måste välja mellan mig och alkoholen. Fadern valde alkoholen. Ett par år senare valde han utifrån ett eget beslut att bli nykter. De har nu hittat varandra igen och umgås. Hon har nu fått höra av honom att han då, för två år sedan inte alls var redo för att bli nykter, han ansåg att hon överdrev, inte lyssnade på honom och inte förstå hur han hade det. Då valde han att inte umgås med sin dotter trots att det orsakade smärta. När det gäller din syster och utifrån det du berättar om att hennes mor kritiserade och ifrågasatte henne kan det finnas en anledning att tro att hon är mycket känslig för krav och synpunkter från andra.

Vad kan du göra beroende på om din syster inte är beredd, ambivalent eller beredd för en förändring? Om du bedömer att din syster befinner sig i stadiet inte beredd kan du be om lov att få erbjuda henne saklig, konkret information om möjliga lösningar på problemet. Presentera den som en meny av alternativ att välja emellan så att hon inte känner att du vill tvinga henne till ett alternativ. Betona att du älskar henne och att du finns där för henne om och när hon vill ha hjälp. Ge uppmuntran och bekräftelse för att stärka hennes självkänsla.

Om din syster är medelhögt motiverad (ambivalent) och har motstridiga känslor inom sig och både vill och inte vill genomföra en förändring, till exempel söka hjälp, kan du hjälpa henne genom att utforska med henne om nackdelar och fördelar med en förändring, och härigenom hjälpa henne att få överblick, göra en avvägning, och kanske bli beredd att fatta ett beslut.

Om din syster är beredd – har en hög motivation kan du ge henne konkreta råd och förslag om hur hon kan gå vidare. Det är när personen befinner sig i det här stadiet som hon är redo att börja en förändring. Det är också här när en viss dos av övertalning ibland kan fungera. Det som kan hända här är att personen själv är trött på de negativa konsekvenserna av problembeteendet och har börjat få tankar om
en förändring. Då finns en matchning mellan det som omgivningen vill och det som personen har börjat känna/funderat själv.

Om jag sammanfattar:

1. Ta reda på innan du tar steget att hjälpa din syster hur motiverad hon är att arbeta med sig själv för att hitta stabilitet inuti sig.

2. Om hon inte är beredd: erbjud henne information, men var beredd på att hon säger nej och respektera i så fall det. Släpp då taget och säg att du är tillhands för att hjälpa henna om hon längre fram skulle ändra sig. Jag tycker inte att det här gäller din syster nu, men undantaget är om hon skulle vara en fara för sig själv eller andra, då är det LPT – Lag om psykiatrisk tvångsvård som gäller.

3. Om hon är ambivalent: fråga om vad hon skulle vinna med att börja arbeta med sig själv och vad hon anser skulle fungera för henne.

4. Om hon är beredd: hjälp henne med det praktiska: Uppmärksamma henne på hennes starka sidor. De som hon kan använda sig av för att lyckas med den förändring hon vill göra.

Något som har varit av stor hjälp för andra är att delta i en anhöriggrupp. Den nationella hjälplinjen 020-220 060 kan ge dig mer information om detta.  

Varma hälsningar
Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

10 tidigare inlägg